Maciejauskienė V. „Lietuvių pavardžių susidarymas“

RECENSIONER Maciejauskienė V. Lietuvių pavardžių susidarymas. „Mokslas“, 1991. 320 p. Vitalija Maciejauskienė är en av de trogna forskarna inom litauisk historisk antroponymi. I snart två decennier har hon systematiskt och omsorgsfullt, vid sidan av studier av det levande litauiska namnskicket, undersökt litauiska personnamn som finns belagda i olika dokument. Det är glädjande att vi nu har fått ta del av en fin monografi som sammanfattar många av hennes tidigare arbeten och nya forskningsresultat. Litauisk historisk antroponymi, som väcker intresse inte bara bland språkvetare (dialektologer, etymologer, lexikologer och forskare inom språkhistoria och ordbildning!) utan också bland specialister inom andra områden (historiker, etnografer, arkeologer med flera), saknar omfattande sammanfattande arbeten. Därför är den recenserade boken mycket aktuell och välkommen. Monografins författare, som i många år har undersökt det komplexa och oerhört omfattande problemet med utvecklingen av litauisk namngivning och bildandet av efternamn, sammanfattar här sin forskning. Arbetets viktigaste tyngdpunkter är tvåledat personnamnsskick, de litauiska efternamnens framväxt och slutliga etablering, kännetecken för efternamnens stabilisering, efternamnens ursprungskällor samt utvecklingen av kvinnors namngivning. Boken behandlar först de viktigaste arbetena inom litauisk historisk antroponymi, innebörden av vanligare termer och begrepp samt beskriver källorna och materialet. Alla påståenden och slutsatser i arbetet bygger på ett omfattande material – ett kartotek med omkring 110 tusen antroponymiska belägg från flera århundraden. Materialet har samlats in ur publicerade dokument och handskrifter av olika slag från XIII–XVIII århundradena. Boken återger genomgående autentiska personnamnsformer som belagts i dokumenten, med exakta källuppgifter. Publikationen är också värdefull eftersom de publicerade uppgifterna ur arkivkällorna kan komma många forskare till nytta. Naturligtvis skulle ett personnamnsregister göra det mycket lättare att använda det unika materialet. Å andra sidan skulle ett register över så många tusen belägg åtminstone ha fördubblat bokens omfång. Dessutom är det inte för sent att göra detta arbete nu – det skulle kunna bli ett synnerligen värdefullt tillägg till den befintliga boken. Dagens system för personnamn (med alla dess morfologiska särdrag) representerar stadigt det tvåledade litauiska namnskicket med förnamn och efternamn (här kan tilläggas att den lettiska och litauiska antroponymiska namngivningsformeln sammanfaller – även lettiska personer har tvåledade namn, till exempel Jānis Rugainis). Så har det emellertid inte alltid varit. Vägen från att en person betecknades med ett enda namn (en historisk universalitet som nästan alla folk haft) till namngivning med förnamn och efternamn är den komplicerade utvecklingsväg som vårt nuvarande efternamn har genomgått och vars huvudskeden analyseras i monografins fem kapitel. I det första kapitlet undersöks hur tvåledade namn blev etablerade. Fyra viktigaste sätt att namnge personer behandlas (med ett personnamn; med ett personnamn och ett appellativt eller beskrivande öknamn; med två personnamn; med tre personnamn), vilka var olika produktiva under olika perioder. Analysen av dokument från flera århundraden visar att 240 de viktigaste utvecklingsskedena i det litauiska antroponymiska systemet. V. Maciejauskienė är den enda forskaren inom vår antroponymi som systematiskt har överblickat en så lång period av personnamnens bruk, genom att separat behandla sätt att namnge personer under tiden före 1500-talet samt under 1500-, 1600- och 1700-talen och tydligt visa hur man övergick från att skriva personer med ett enda personnamn till ett tvånamnssystem. I monografins andra kapitel analyseras processen genom vilken litauiska efternamn bildades. Efter att ha diskuterat definitionen av efternamn undersöker författaren särdragen i den komplicerade processen för efternamnens tillkomst under olika perioder: 1400-, 1500-, 1600- och 1700-talen. Hon belyser de drag i det antroponymiska systemets utveckling som kännetecknar varje period och hur efternamn uppkom i olika samhällsskikt (adeln och bönderna), och jämför ibland personnamn i enskilda konkreta källor med nutida efternamn i samma region. Resultaten av den noggranna undersökningen visar att litauiska efternamn började bildas redan på 1400-talet. Den mest intensiva perioden för våra efternamns tillkomst var 1600-talet, medan processen i huvudsak redan hade avslutats på 1700-talet. I slutet av kapitlet jämförs forskningsresultaten med hur efternamn uppkom bland vissa andra folk, våra grannar. Det tredje kapitlet ägnas åt särdragen i efternamnens stabilisering. Eftersom litauiska efternamn och deras slutliga etablering påverkades av olika lingvistiska och extralingvistiska faktorer, vars inverkan på våra efternamn inte kan förtigas, diskuterar monografins författare ingående olika efternamnsvarianter och deras strukturella, fonetiska och grafiska skillnader, och ger exempel på konkreta varianter; detta blir möjligt genom att hon kan jämföra personnamn från olika perioder i samma område. Särskilt behandlas viktiga drag i de litauiska efternamnens bildning: bortfallet av patronymiska suffix och förslavningen av litauiska efternamn. V. Maciejauskienės forskning bekräftar i huvudsak tidigare forskares iakttagelser om hur litauiska efternamn förslavades och om förslavningens särdrag under olika historiska perioder, men man kunde ha förväntat sig något mer av detta kapitel. Även om förslavningen av personnamn inte stod i centrum för författarens intresse, var det undersökta materialets beskaffenhet och möjligheten att jämföra personnamn från en viss region under olika perioder i många fall särskilt gynnsamma för mer ingående studier av hur förslavningen fortskred och kanske också av dess orsaker. Som författaren själv också framhåller bör den långa och komplicerade processen där litauiska personnamn förslavades bli föremål för fortsatt forskning. I det fjärde kapitlet behandlas källorna till de litauiska efternamnens ursprung och hur vanliga personnamn med olika ursprung var under olika perioder. Tre huvudsakliga grupper av efternamn med olika ursprung presenteras — efternamn som uppkom: 1) ur dopnamn, 2) ur olika litauiska personnamn av öknamnstyp med en stam (mer sällan sammansatta), 3) ur äldre litauiska personnamn med två stammar. Monografins författare håller troget fast vid sin egen och de övriga författarna till ”Lietuvių pavardžių žodynas” ståndpunkt — hon urskiljer inte ytterligare ett skikt av personnamn som gett upphov till våra efternamn: förkortningar av äldre förkristna litauiska namn med två stammar och deras suffixavledningar, vilka många antroponymiforskare behandlar som en separat grupp (K. Būga, A. Salys, Z. Zinkevičius, B. Savukynas m.fl.). Det är förståeligt att detta skikt vållar forskarna flest problem, inte bara eftersom många personnamn av denna typ har stammar 241 med motsvarigheter bland olika appellativ. Det verkar dock inte finnas någon grund för att hänföra efternamnen Biwevną, Boreyszą, Butą, Bulko, Butkus, Daugis, Daugnis, Gaylenis, Gaylus m.fl. till gruppen efternamn av öknamnsursprung eller till efternamn som bildats av beteckningar för yrken, hantverk eller nationalitet (s. 225, 237, 238), särskilt eftersom författaren här också motsäger sin egen uppfattning (se ”Lietuvių pavardžių žodynas”). Även analysen av efternamnens ordbildning väckte tvivel. Bland suffixavledningarna nämns av någon anledning inte ens avledningar med affixen -enis, -eika, -eikis m.fl., trots att konkreta exempel visar att de var minst lika vanliga som avledningar med vissa andra suffix som behandlas (t.ex. -iškis). Bokens femte kapitel ägnas åt utvecklingen av kvinnors namngivning. Detta är ett mycket aktuellt och föga undersökt problem inom vår antroponymi. Även om de nämnda studierna bygger på ett betydligt mindre material än studierna av mansnamn och författaren inte formulerar några definitiva slutsatser, får man ändå en allmän bild av kvinnors namngivning från 1500- till 1700-talet samt av hur kvinnors efternamn bildades och var strukturerade. Det är beklagligt att det relativt lilla antalet belägg för kvinnor inte kan visa hela mångfalden i kvinnors namngivning, särskilt särdragen i kvinnliga personnamns struktur som kännetecknar olika regioner i Litauen, eftersom materialet endast återspeglar ett litet område i östra Litauen. Kanske var det därför författaren betraktade suffixen -aičia, -yčia och -ūčia, fogade till stammarna i olika mansnamn, som undantagsfall (s. 285, 297 m.fl.), trots att andra källor och nutida bruk av kvinnliga personnamn i dialekterna visar att detta är helt normalt. Forskningen om litauisk kvinnlig namngivning väntar fortfarande på sina forskare, men V. Maciejauskienės arbete utgör en betydelsefull början. I monografin ”Lietuvių pavardžių susidarymas” försöker man inte lösa de mer komplicerade teoretiska problemen inom litauisk antroponymi, men det är ett omfattande empiriskt arbete. Tack vare materialets rikedom, autenticitet och i de flesta fall oklanderliga tolkning kommer boken att väcka intresse inte bara bland onomastikens specialister och andra litauister och baltologer, utan även bland indoeuropeister. Mildo Norkaitienė, Meilutė Ramonienė 242