Apie vieną žemaičių oikonimą

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXII (1993) BALTŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI VYTAUTAS VITKAUSKAS Om ett žemaitiskt oikonim I Veiviržėnai kommun i Klaipėda distrikt ligger en by som officiellt kallas Liepačiai (se Lietuvos TSR administracinio—teritorinio suskirstymo žinynas, II d., p. 160). Den formen används allmänt i skrift och i vetenskapliga undersökningar. Exempelvis har ortnamnet Liepačiai, det enda i Litauen, hamnat i det omfattande ordfältet för den preussiska språkroten leip- i V. Toporovs verk ”Прусский Язык” Словарь, L.” M., 1990, p. 199. I den nordžemaitiska dialekten i Veiviržėnai och Judrėnai uttalas byns namn ’ė·pa·t’ė (så säger till och med dūnininkai från Švėkšna – sydžemaiter). Långt e· kan inte ha uppkommit ur ie, utan endast ur ei (här sammanfaller ai och ei sannolikt oftast till enkelvokaler), eftersom denna dialekt endast har den långa vokalen e före långa stavelser när den kommer från diftongen ei (i dialekten kan a med den ursprungliga huvudbetoningen före långa stavelser endast vara kort: mã·mã, rã·tã, kã·t’ėnõ· ~ kãtinou, s’kėpatã· ~ skėpatai, d’j’ėbõ·n’įs ~ drėbantys osv.). Formen är alltså Leipačiai, medan Liepačiai uppkom först genom att man inte förmådde överföra den komplicerade fonetiken i det žemaitiska ortnamnet till standardspråket. Liepačiai kan vara: 1) Ett substrat från kuriska (jfr Vvr, Jdr: gr’ė·p’t’ė ~ greibti ”gripa”, p’l’ė·k’t’ėis ~ pleikties ”närma sig, närma sig”, ė·ž’t’ė ~ ežti ”skära, flisa”, p’r’ė·kã·ls ~ preikalas ”städ”, p’r’ė·m’in’ie ~ preimenė, jfr det närliggande prieku-liškių p’ė·t’v’is ~ peitys ”sydlig vind” m.fl. (jfr Z. Zinkevičius. ”Lietuvių kalbos istorija” II t., p. 21). Där förekom (Vvr, Jdr, Grg m.fl.) också det omvända fenomenet: s’v’ėis’t’ė ~ šviesti ”putsa”: s’v’ėitas batūs~švietas batus, pas’ėk’ėit’es ~ pasikėitės ”förändrad”, ž’ėips ~ žiebas ”blixt”, jfr žė·ips (Užv, Krš). Är det fråga om assimilation mellan dialektlagar eller en sammanblandning av språkregler? Vaižgantas var den förste som talade om Lėpačius och skrev till och med Lėpačio kalnas. Prof. Girdenis har talat om detta. 2) Kan möjligen ha samband med efternamnet Leipus; se ”Lietuvių pavardžių žodynas”, L—Ž, p. 47, även om ett sådant efternamn inte förekommer i området för nord- och sydžemaitiska dialekter och inte heller tidigare har registrerats där. En felaktig överföring skapar alltså bara ytterligare problem och osäkerhet för forskningen. När undersökningar eller ordböcker publiceras bör man i tveksamma fall även ange det autentiska uttalet av dialektordet; först då kan ortnamnets historia bli tydlig, eftersom en form som inte uppfattats korrekt eller en ovetenskaplig överföring kan leda även framstående forskare vilse. Autentiska dialektformer skulle särskilt passa i den omfattande ortnamnsordbok som planeras sammanställas vid Litauiska språkets institut. Och Liepačiai skulle kunna vara en direkt kur- 238 dess — det närmaste östliga arvet i vår språkfamilj till de västbaltiska språken — ett substratord (den cirkumflexa accenten kan till och med tyda på kurisk gammal betoning, där deras fortlöpande accent skulle motsvara den samogitiska cirkumflexa accenten). OM ETT SAMOGITISKT ORTNAMN Sammanfattning Grundformen i ortnamnet i Klaipėda-distriktet Lē·pa·tē· är Leip-. Troligen är det: a) preussicismen leip-, lit. liep-; b) ett avlett ord från familjeordet Leipus? 239.