Lietuvių kalbos bendraties konstrukcijų raida

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIII (1995) GRAMATIKA IR LEKSIKOLOGIJA VYTAUTAS AMBRAZAS UTVECKLINGEN AV LITAUISKA INFINITIVKONSTRUKTIONER 1. INFINITIVENS URSPRUNG OCH URSPRUNGLIGA BETYDELSE 1.1.1. I modern litauiska är infinitiven en av verbets tre huvudformer. Även i sitt bruk knyter den an till verbet: den styr kasus på verbalt vis och bildar täta syntaktiska förbindelser med finita verbformer som fungerar som hjälpord (jag måste skynda mig, började åka, började dra osv.). Sådana former, som kallas infinitiver, finns i nästan alla moderna indoeuropeiska språk. När man jämför dem med varandra slås man av de tydliga formskillnaderna och samtidigt av den stora likheten i deras verbala användning. En historisk undersökning av infinitiver visar att de ursprungligen inte tillhörde verbets system, utan införlivades i det vid olika tidpunkter och i olika omfattning i de indoeuropeiska språken. Infinitiverna i alla besläktade språk har stammar från verbalsubstantiv, och vissa (särskilt under äldre utvecklingsskeden) har också bevarat substantivens karakteristiska kasusändelser. Både stammarna och kasusändelserna varierar starkt: av de 14 stammar som R. Jeffers urskiljer (1975:135) är infinitiver med tu- och ti-stammar belagda i många indoeuropeiska språkgrupper, medan infinitiver med andra stammar förekommer i endast 1–3 grupper. Men även infinitiver med samma stam har ibland olika kasusändelser och härstammar därför inte från samma urform. Exempel på detta är infinitiver med tu-stam och ändelserna: fornp. -ton, -twei, sanskrit -tos osv. I de äldst belagda indoeuropeiska språken (hettitiska, fornsanskrit) är infinitiver ibland mycket svåra att skilja från verbalsubstantiv – handlingsbeteckningar: samma former används på vissa ställen som infinitiver, men behåller på andra ställen sin substantivfunktion.1 1.1.2. De litauiska infinitivformerna på -ti och -tie < *-tei har också utvecklats ur verbalsubstantiv med ti-stam – handlingsbeteckningar (abstrakta substantiv) av typen mirtis, prapultis, būtis. Verbalsubstantiv med denna stam var en gång mycket produktiva och allmänt använda i de östbaltiska språken. Efter att de ersatts av de numera dominerande handlingsbeteckningarna med suffixet -imas/ -ymas stelnade de gamla formerna av abstrakta substantiv med ti-stam och utvecklades så småningom till infinitiver. De baltiska infinitiverna med -i (litauiska nešti, nešti, nešti-s, lettiska nest, nestis, fornpreussiska billīt ”säga, tala”) och med -ie < *-ei (litauiska neštie, neštie-s, lettiska nestiē-s) motsvarar dativ singularis av substantiv med i-stam (-i och *-ei kan vara avljudsvarianter av samma dativform). Detta 1 Pasak V. Ivanovo (1963:152–153), hetitų kalbos veiksmažodinių daiktavardžių vn. datyvo formų su -anna virtimą infinityvais galima pastebėti lyginant istorinius šaltinius. 74 gör det möjligt att anta att former som mirtį/ mirtie osv. en gång användes som dativformer av verbalsubstantiv (i betydelsen ”åt döden”), och att detta bruk utgjorde förutsättningen för att infinitiver utvecklades ur dem. I många andra besläktade språk tenderar också dativformer av handlingsbeteckningar att utvecklas till infinitiver. Av de 700 infinitiver som påträffats i Rigveda motsvarar exempelvis hela 600 dativ av verbalsubstantiv (Sgall 1958; Szemerényi 1970:298). 1.1.3. Formellt sett kan de baltiska infinitiverna på -ti/ *-tei också härledas ur lokativformer av ti-stammen (Otrębski 1956:243; Stang 1966:447; Hamp 1985:199—202); även den slaviska infinitiven på -ti < *-tei har man försökt knyta till lokativen (Stang ib. 447; Vaillant 1966: 127).2 Synsätten att formerna har dativisk respektive lokativisk karaktär står inte i grundläggande motsats till varandra, eftersom dativformer på -i/ *-ei under de äldsta skedena av de indoeuropeiska språkens utveckling kan ha sammanfallit med adverbiellt använda former, vilka senare införlivades i kasusparadigmet och där omtolkades som ett eget kasus – lokativ (Toporov 1961: 275 ff., 285; Mažiulis 1970: 80, 128—129, 248 ff.). Även F. Trávníčeks (1956: 167 ff.) syn på infinitivens härkomst från indoeuropeiska adverb kan tolkas på detta sätt. Men det formella sambandet mellan dativ och lokativ har uppenbarligen ärvts från tiden före infinitivernas bildning. Det är svårt att urskilja spår av lokativ betydelse i användningen av såväl litauiska som andra baltiska infinitiver. 1.1.4. I preussiskan används, vid sidan av infinitiven på -t (dat ”ge”, gērbt ”säga”), i stor utsträckning infinitiver på -twei, t.ex.: dātwei ”ge”, poutwei ”dricka”, westwei ”föra”. Den har utvecklats ur dativ singularis av handlingsbeteckningar med tu-stam och ändelsen -ei, dvs. *-tu-ei. Infinitiver av precis samma ursprung på -tave förekom i fornsanskrit (jfr. dhātave ”ge”, attave ”äta”). I de östbaltiska språken finns emellertid inga infinitiver som härstammar från dativ av substantiv med tu-stam, medan supinum (avsiktsform) på -tų < *-tum härstammar från ett annat kasus av tu-stammen – ackusativ singularis. De baltiska språken sammanfaller alltså i fråga om kasusböjningsformen hos de handlingsbeteckningar som gav upphov till infinitiven, men skiljer sig delvis åt i fråga om stammen. Detta visar att dativformer av verbalsubstantiv införlivades i verbsystemet och blev infinitiver inte i det baltiska urspråket, utan under språkens självständiga utveckling. Just därför bidrar de baltiska språkens data till en bättre förståelse av hur infinitiven bildades, eftersom sambandet med den ursprungliga användningen av verbalsubstantiv ännu inte helt har utplånats här. Även de övriga indoeuropeiska språken har uppenbarligen ärvt inte gemensamma, oföränderliga infinitivformer, utan gemensamma förutsättningar för deras bildning. Dessa förutsättningar är syntaktiska och måste sökas i infinitivernas användning. Här kan intern rekonstruktion vara till hjälp. Genom att tillämpa den på det litauiska syntaxsystemet försöker vi urskilja de äldre typerna av infinitivanvändning och fastställa strukturen hos de konstruktioner ur vilka infinitiven utvecklades som en separat, oböjlig verbform. 2I den lingvistiska litteraturen diskuteras också infinitivens på -ti ursprung ur lokativ av den konsonantiska -t-stammen (Brugmann 1911: 424; Endzelins 1951: 918; Hamp 1985: 201—202; Zinkevičius 1981: 164). Denna uppfattning är redan av det skälet osannolik att det över huvud taget inte finns några handlingsbeteckningar med t-stam i de baltiska språken. 75 1.2.1. I modern litauiska förbinds infinitiven oftast med finita verb som uttrycker: a) början eller slutet på en handling (jag börjar / tar till att arbeta, satte i väg att springa, slutade gå, jag slutade skriva), b) möjlighet, skyldighet, vilja, förmåga eller ansträngning (jag kan gå, vi måste återvända, tänker studera, försökte fly, jag vill resa bort), c) överdrift eller otillräcklighet i handlingen (gav för mycket att dricka, saltade för lite) och så vidare. Infinitiven anger här innehållet i huvudverbet, fungerar som dess nödvändiga bestämning, och subjektet för handlingen som uttrycks av verbet och infinitiven är detsamma. Täta förbindelser bildar infinitiver också med verb som uttrycker befallning, uppmuntran, begäran, förbud eller hinder, tillåtelse, inbjudan och så vidare; här hänförs dock infinitivens handling till ett annat subjekt (befallde att vara tyst, bad att inte sjunga, förbjuder att sova, hindrar från att läsa, tillät att gå ut, bjöd in att komma in). Konstruktioner av dessa typer är, liksom i många andra moderna indoeuropeiska språk, de vanligaste i litauiskan och utgör infinitivens huvudsakliga användningsområde. Här står infinitiven närmast de finita verbformerna, och det är svårt att urskilja spår av dess tidigare användning. 1.2.2. Infinitivens äldre — nominala — funktion framträder tydligare i konstruktioner där den förekommer med självständiga verb (a) eller verbförbindelser med ett nödvändigt objekt (b), inte betingas av deras valens och anger syftet eller ändamålet med en handling eller det omtalade föremålet: a) Vi flyttade nyligen hit för att bo LnkV; Kvinnorna satte sig för att spinna ŽemR I 15; Och den mannen blev kvar på den gården för att vara herre BsV 300³; b) De ställde upp tjänare för att vakta BsP II 48; Bocken hittade hö att äta Lt III 116; Lade en planka att gå över Pvn; Gryta delar upp garnet att väva när hon redan har spunnit färdigt DnR 125; Man hugger en käpp att stödja sig på PP 206. Jau Jonas Jablonskis (1935: 30) atkreipė dėmesį į tai, kad tokia tikslą žyminti bendratis iš prigimties (“pagal kiltį”) yra veiksmažodinių daiktavardžių naudininkas. Pagal savo funkciją ji atitinka daiktavardžių naudininko formas ir gali būti vartojama su jomis pagrečiui: orei (= armiui, arti) žagrių neturime, plg. dar: sukosi lizdelį gyvenimui/ gyventi; ieškojo vietos nakvynei/ nakvoti; atnešė bulvių valgymui/ valgyti; lova bus reikalinga poilsiui/ pailsėti; sūnus gabus mokslui/ mokytis. Tikslo bendraties ir naudininko vartosenos paralelumą dažnai matome tiek tarmėse, tiek rašomojoje kalboje, plg.: Varnų ben porelę sau pietums nusisauja DnR 241 / Kad Dočys porelę varnų kept nusisauja 243. Användningen av dativ i dessa konstruktioner grundar sig på betydelsen av ändamål (syfte), som sedan länge rekonstrueras för indoeuropeisk dativ, vilken fritt kunde knytas till verb (Brugmann 1911: 555 ff.). Den betydelsen var särskilt typisk för verbalsubstantiv. Även om infinitiven i litauiskan redan har förlorat sin direkta anknytning till kasusdeklinationen, har den i de nämnda fallen bevarat den ursprungliga betydelsen av ändamålsdativ oförändrad ända fram till i dag. 3 Källorna till exemplen anges med samma förkortningar som i den stora ”Lietuvių kalbos žodynas” och i den tresidiga ”Lietuvių kalbos gramatika” (V., 1965—1976, förkortat: LKŽ I—III). 4 Daugiau pavyzdžių su tikslo reikšmės infinityvu žr. Jablonskis 1935: 30; 1957: 475—476; Fraenkel 1928: 129—132; Balkevičius 1963: 226—227; LKG III 170—171, 260. 76 2. DATIV MED INFINITIV (DATIVUS CUM INFINITIVO) 2.0. När infinitiven i litauiskan införlivades i verbformernas system fick den verbal kasusrektion. Infinitiver av transitiva verb styr ackusativ, mer sällan genitiv, på liknande sätt som motsvarande andra verbformer, jfr.: återbetalade skulden — befallde att återbetala skulden, ville återbetala skulden, skickade en order att återbetala skulden; väntade på föräldrarna — bad att vänta på föräldrarna, skickade en begäran om att vänta på föräldrarna och så vidare. Men när infinitiven fritt knyts till satsens kärna och har den tidigare nämnda betydelsen av ändamål eller syfte, uttrycks objektet för den handling den betecknar inte med ackusativ utan med dativ, jfr.: det fattades pengar för att återbetala skulden. Detta kallas konstruktionen dativ med infinitiv (dativus cum infinitivo, härefter DI). Med avseende på infinitivens relation till dativen framstår denna konstruktion som avvikande, den ”faller ut” ur det system av syntaktiska relationer som dominerar i dagens språk. Ur den interna rekonstruktionens perspektiv kan detta betraktas som en anledning att anta att vi här har att göra med en syntaktisk arkaism, grundad på ett äldre tillstånd i de syntaktiska relationerna. Därför är det lämpligt att behandla denna konstruktion mer ingående. För att fastställa DI:s ursprungliga struktur måste man bortse från ytligt likartade uttryck där en finit verbform tillsammans med infinitiven bildar täta enheter av den typ som nämns i 1.2.1, medan dativen fungerar som verbets objekt, till exempel: befallde pojken att åka, hindrar / hjälper människor att arbeta, rådde sonen att behandla sig, förbjöd andra att jaga och så vidare. Hädanefter avses med DI konstruktioner där dativen inte bestäms av verbets valens och tillsammans med infinitiven uttrycker syfte eller ändamål. plöjde (åkern) för att så råg 2.1.1. Utifrån relationen till satsens övriga led kan tre grupper av DI-konstruktioner urskiljas: a) DI knyts till verbet (predikatet): Blanda dig inte i och ge andra råd Šim; Var så god, böj (drick), lille herre, böj dig för att ta död på masken Jabl; Sköt i luften för att skrämma folk Myk - Put; Han kan inte tjäna mer än vad som behövs för att försörja sig Šln. b) DI knyts till verbet och till det substantiv eller pronomen som verbet styr: Jag tog med käppar för att bygga ett staket Vb; Jag ska ge dig en sidenscarf att torka tårarna med tts (Jabl); Han tog sig en ung flicka för att ta hand om barnen Simon. c) DI knyts endast till ett substantiv som fungerar som objekt eller subjekt i satsen: De tog helt bort ett rum för att förvara saker i Simon; Den där yxan som används för att hugga ved blev helt slöSrv. Konstruktionerna i grupp (b) är de vanligaste och dominerande. Konstruktioner i grupp (c) förekommer däremot endast sporadiskt. Redan ur ett synkront perspektiv kan de betraktas som härledda ur grupp (b), där relationen mellan DI och inte bara substantivet utan även huvudverbet märks. Den relationen kvarstår vanligen också när predikatet utgörs av en uttrycklig eller underförstådd form av verbet ”vara”, till exempel: Vilket bra spett det här är för att steka fattiglappen på BsP II 91. J. Jablonskis (1957: 598) påpekade träffande att en nominaldel underförstås här, lämplig, avsedd eller liknande: Alla munnar duger inte (munnarna är inte lämpliga, bra, avsedda) för att sleva i sig gröt. 77 Detta bekräftas också av frågor som i folksagor ställs om de begrepp som uttrycks av substantiv som är förknippade med DI, t.ex.: En häger kommer med en stor kräva. — Till vad [dvs. vad krävan är avsedd eller behövs till]? — Att lägga pengar i. — Vad ska pengarna till? — Att köpa ängar. — Vad ska ängarna till? — Att låta korna beta LTRn 396 (se närmare Toporov 1963: 151). Av exemplen i grupp (a) framgår att en koppling till ett substantiv inte alls är nödvändig: DI är här direkt beroende av huvudverbet. Konstruktionerna i denna grupp kan också förstås som svar på frågorna Till vad? I vilket syfte?, jfr: Vad plöjer du här för, Juozas? — För att så lin (JablRR I 598). Det är lätt att se ett tydligt samband och en övergång mellan grupperna (a) och (b): om vi kompletterar verbet med ett substantiv som betecknar objektet (jfr: Böj g l a s e t, unge herre, för att döda masken) eller med en omskrivning anger handlingsbegreppet genom en ordgrupp (jfr: Sköt sparven i luften för att skrämma folket), får vi konstruktioner av grupp (b), jfr även: På godset r i n g e r man för att mjölka korna; i Žem och Bokšte ringde klockorna för att följa flickan tts (JablRR I 599). Således är grupperna (a) och (b) varianter av samma typ: DI knyts till satsens kärna — verbet eller en kombination av verbet och en av det beroende kasusform. 2.1.2. Även om DI ofta används som motsvarighet till en ändamålsbisats, kan den inte på något sätt ersätta varje ändamålsbisats, och omvänt. I talspråket är DI särskilt vanligt i sådana fall där även ett ensamt dativuttryck för ändamål eller syfte kan användas (utan infinitiv). Jfr Jablonskis exempel på parallella formuleringar: Jag tog med mig några skålpund kött till middag/ för att laga middag; Folk kör tegelstenar till kyrkan/ för att bygga kyrkan; Ett kors restes till minne av hans gärningar/ för att minnas gärningarna JablRR I 596 (se även Valiulyte LKG II 34–35). Liksom substantivets dativ knyts även en infinitiv till satsens kärna: Han lade ut en bräda att gå över Pvn; Man skär en käpp att stödja sig på PP 206 (se 1.2.2). Även i samma sats kan ändamål eller syfte ibland uttryckas med substantivets dativ, med infinitiv eller med båda tillsammans. Denna parallellitet i bruk förekommer i konstruktionerna i både grupp (a) och (b), jfr: a) Till en början plöjde jag bara för korn/ för att så/ för att så korn. b) Far tog med sig ved hem för stugan/ för att elda/ för att elda i stugan. Godsets portar är breda för hästar/ för att komma in/ för att hästar ska komma in. Allt detta visar att DI består av två satelliter som utvidgar satsens kärna och är beroende av den: en dativ som uttrycker ändamål (syfte) och en infinitiv som också uttrycker ändamål. Som redan nämnts har själva infinitiven utvecklats ur dativformen av ett verbalsubstantiv — en handlingsbeteckning. De samband mellan konstruktionens led som har diskuterats gör det därför möjligt att urskilja följande ursprungliga struktur för DI5. 5 Förkortningar: N — nomen (nominal), V — verbum (verb); NV — nomen verbale (verbalnominal), nom — nominativus, dat — dativus. Pilen → betecknar ett underordningsförhållande, ↔ ett ömsesidigt samband. 78 Till exempel kan den nära relationen mellan leden i konstruktionen pirkau arklių laukams ”jag köpte hästar för åkrarna” återges så här: DI återspeglar alltså direkt infinitivens ursprung i dativ av verbalsubstantiv. Enligt sin ursprungliga struktur visar sig DI vara en från satsens kärna beroende dubbel dativ för ändamål (syfte) (dativus duplex). 2.1.3. Denna uppfattning om DI:s ursprungliga struktur överensstämmer i huvudsak med de tankar som framförts av A.Potebnia (1958: 387 ff.), F.Kuršaitis (1876: 406), J.Jablonskis (1935) och senare P.Trost (1958: 273) och I.Marvan (1960: 10). Jablonskis beskrev särskilt träffande DI när han sade att ”för att uttrycka syfte använder vi två dativer, en av ett vanligt substantiv och en annan, som nu kallas infinitiv. Substantivet anger vilket (30) föremål, vilken tid eller vilket syfte något behövs eller görs för, medan infinitiven, fogad till en sådan dativ, ännu bättre förklarar och anger det syfte för vilket ett föremål passar eller används” (Jablonskis 1935: 30—31). F.Kuršaitis skrev för övrigt endast om sambandet mellan DI och substantiv, medan H.Engert (1937: 109—111, 1938: 45—56), som vidareutvecklade hans tanke, drog slutsatsen att konstruktionen enbart var attributiv, besvarade frågan ”Vad är detta?” och inte hade något samband med huvudverbet. Lingvister som senare undersökte DI ur språkvårdssynpunkt ägnade också huvudsakligen uppmärksamhet åt dess betydelsemässiga samband med substantivet i satsen (Balčikonis 1978: 267—269; 392—393; Paulauskienė 1970: 49 ff.; Piročkinas 1986: 188—190; likaså Haudry 1968; 1977: 104 ff., ur andra indoeuropeiska språks perspektiv). Att historiskt knyta DI enbart till substantivet i satsen är emellertid omöjligt med tanke på exemplen i grupp (a), som redan har behandlats, och de attributiva konstruktionernas härledda karaktär. Eftersom DI utvidgar satsens kärna, där verbet spelar den viktigaste rollen, står E.Fraenkels påstående fast: konstruktionens grund utgjordes av satser där DI i egentlig mening (”im Grunde”) är beroende av huvudverbet (1925:60). 2.1.4. I själva DI-konstruktionen, betraktad för sig, betecknar substantivets eller pronomenets dativ oftast objektet för infinitivens handling. Vissa forskare som förklarat ursprunget till DI och motsvarande konstruktioner i besläktade språk har menat att det ursprungligen stod en ackusativ här i stället för dativ, styrd av ett verbalsubstantiv som uttryckte syfte (eftersom verbalsubstantiv i forntida indiska och andra språks minnesmärken vanligen bevarar verbens kasusrektion). Ackusativen skulle här ha ersatts av dativ under påverkan av huvudverbet (Brugmann 1916: 917 ff.) eller av handlingsbenämningens dativ genom attraktion (Schleicher 1856: 311; Delbrück 1897: 470; Miklosich 1874: 79 844). W.Boeder (1980) förklarar på liknande sätt relationen mellan konstruktionens led, men ersätter attraktion med kongruens (överensstämmelse). Mot denna syn på DI:s ursprung talar inte bara den redan behandlade kopplingen mellan konstruktionens led och satsens kärna, utan också mångfalden av betydelserelationer mellan dem. Substantivets dativ kan i litauiskan här beteckna inte bara objektet för infinitivens handling, utan också subjektet: Jag hällde ut mjölk åt kattungarna att lapa Ktk (jfr: att kattungarna skulle lapa); Du har en dotter åt draken att sluka LB 190 (jfr: att draken skulle sluka); I skogen hade tjugo fågelholkar satts upp åt mesarna att häcka i (jfr: att mesarna skulle häcka) LKG III 173. Sådana konstruktioner förekommer också i äldre språkliga minnesmärken, ända från skrifttraditionens början, jfr: lawonus kitus ing wandeni mete szuwims walgiti Mž 427 (= att fiskarna skulle äta). Ibland betecknar dativen också en omständighet kring infinitivens handling, till exempel: Hon tog med sig garn att spinna om natten (jfr: att hon skulle spinna på natten). Sambandet mellan vart och ett av DI-konstruktionens led och satsens kärna är här uppenbart (jfr: tog med sig för natten/tog med sig för att spinna). 2.1.5. Även om leden i de konstruktioner som utgjorde grunden för båda DI var beroende av satsens kärna, hade substantivet (inte handlingsnamnet) uppenbarligen redan från början den centrala positionen mellan dem. E. Fraenkel (1925: 60; 1928: 131) betraktade infinitiven (som etymologiskt är ett handlingsnamn) som ett tillägg (”epengetischer Zusatz”) fogat till ett substantiv i dativ. En sådan syntaktisk relation mellan enheter, där den ena kompletterar den andra men båda är lika beroende av en tredje, kallas appositionell. De enheter som förbinds på detta sätt kan var och en för sig ersätta den andra, men den ena har vanligen den primära betydelsen, medan den andra är ett tillägg, en förklaring, och oftast följer efter den primära (Seiler 1960: 198; Valeckienė 1984: 111). Att dativen av substantivet var semantiskt primär i DI-konstruktionen framgår av dess övervägande prepositionella ställning både i litauiskan och i äldre monument på andra indoeuropeiska språk (jfr Sgall 1958: 202; Kurylowicz 1964: 162). jag gick för att plöja åkern/ plöja 2.2.1. Att DI-ledens ursprungliga samband med huvudverbet framgår också av lexikala begränsningar för konstruktionens användning och av att dess struktur beror på verbets lexikala betydelse. När huvudverbet betecknar rörelse, en förändring av ett föremåls tillstånd eller en förändring (eller oföränderlighet – såsom verbet „bli kvar“), uttrycks syftet inte med dativ utan med genitiv tillsammans med infinitiv, till exempel: Jag går upp på kullen för att skära den gulnade vetet VD I 290 (Alv); De andra for iväg för att hämta hästarna Zem; Kvinnorna satte sig för att spinna lin Vrn; Flickan blev kvar hemma för att vakta (men: Jag lämnade hunden hemma för att vakta), se LKG III 169. Liksom i konstruktioner med dativ kan syftet också uttryckas med endast en av leden (enbart genitiven eller enbart infinitiven). Den gamle kom hem för att äta middag/ middag/ äta Supinet (supinum), som används i motsvarande konstruktioner och har samma syntaktiska relationer som infinitiven, är karakteristiskt för dialekterna i östra Litauen, jfr: Den gamle kom hem för att äta middag/ middag att äta/äta Supinet är, liksom infinitiven, av nominalt ursprung: det har utvecklats ur ackusativformer av handlingsnamn med det stelnade tu-stamet. Handlingar med denna stam 80 benämningar (abstrakta) hade en viktig roll i ordbildningssystemet i det baltiska urspråket, och först senare började stamabstrakta på ti-stammen tydligt dominera i de östbaltiska språken (S.Ambrazas 1987: 92 — 93). I satser med rörelseverb har ackusativ av tau-stammens abstrakta till en början uttryckt rörelsens mål, vilket också är belagt i andra indoeuropeiska språk under äldre skeden av deras utveckling, jfr.: s.ind. sa gamad indro... vasūnām dātum RV V 36.1. ”kom, Indra... för att ge gåvor (ordagrant: givande)” (Jeffers 1976: 2), lat. eunt spectatum ”de gick för att se (ordagrant: seende)” och liknande. Dessa tu-stamsabstrakta blev emellertid improduktiva för mycket länge sedan; deras ackusativ stelnade och blev en oböjlig form — supinum. Supinum fogades till genitiven som uttrycker avsikt och som i sin tur är beroende av huvudverbet, uppenbarligen redan som en oböjlig form utan kasusbetydelse. Därefter trängde infinitiven undan supinum i många konstruktioner med rörelseverb eller verb för förändring av tillstånd. J.Palionis (1967: 199 — 200; 1974) fastställde att supinum (syfteformen) ännu på 1500- och 1600-talen användes i många litauiska dialekter, där det senare ersattes av infinitiven. Eftersom verbala substantiv på ti senare intog en dominerande ställning bland handlingsbeteckningarna, behöll deras dativ kasusbetydelsen längre. Som vi har sett har infinitiven fortfarande dativbetydelse i många syfteskonstruktioner. Därför har den ursprungliga situationen vad gäller syntaktiska relationer bevarats bättre i dativkonstruktioner med infinitiv.6 Förändringar i syntaktiska relationer 2.3.1. Även om den ursprungliga relationen mellan DI-led och satsens kärna i många fall fortfarande kan skönjas, kan själva konstruktionen redan användas som en självständig syntaktisk enhet som uttrycker handlingens syfte (mål). Den förekommer också i satser där en ensam dativ (utan infinitiv) vore olämplig eller skulle ha en helt annan betydelse, till exempel: Bičiuliams sukviesti lauke tik priešėplnio Žem; Ar matota, koks čia geras iešmas briedžiui kepti BsP II 91; Kiti pažadėjo ir vaikiukus leisti duobei iškasti Jabl. I sådana fall tenderar dativen att förstås som objekt till infinitivens handling. Detta påverkar dock endast undantagsvis också konstruktionens grammatiska form: dativen ersätts av det vanliga kasus som används för direkt objekt – ackusativ, till exempel: Aš ugnelę pasikūriau pusrytukus virti Sch 158; Duok, Dievuli, giedrą dieną man rūteles sėti VD I 373. Sådana uttryck förekommer i mängd i uppteckningar av dialekterna i Lill-Litauen och i Donelaitis skrifter, till exempel: Jie sau karnų vyžas nusipint užsigeidžia DnR 201 (se även Jablonskis 1957: 598). Att ackusativ tränger in på dativens plats kan redan iakttas i skrifter från 1500- och 1600-talen, till exempel: Pastate tieq Wiskupus waldžiot bažnyčiā Diewo SP I 226₃₁; Nesa esch persenna esmi wirą imti BrB Rut 1,12 (das ich einen man neme LB). 6 Vid undersökning av motsvarande konstruktioner i Vedatexterna har man också noterat att de infinitivformer som längst behållit sin äldsta användning är de som senast lösgjorde sig från de verbala substantiven (Sgall 1958: 209). 81 I standardspråket betraktas sådana konstruktioner fortfarande som felaktiga (jfr KPP 78), men på vissa håll råder redan variation, och normen för kasusbruk har diskuterats vid flera tillfällen (Balčikonis 1978: 267—269; 392—393; Pupkis 1980: 144; Šukys 1984: 81—83; Piročkinas 1986: 188—189). 2.3.2. På grund av omgrupperingen av syntaktiska relationer började ackusativ också tränga in i konstruktioner som är beroende av verb för rörelse och förändring av tillstånd. Vid sidan av genitiv förekommer den ofta i västaukštaitiska och samogitiska dialekter; i skriftliga källor är den belagd från 1600-talet, och i folkdiktningen från de äldsta uppteckningarna, till exempel: Och tre unga män red fram för att vattna de bruna hästarna StnD 31; Mor sände mig för att sopa gården Klv (VD I 333); Jag går för att binda om kon/korna Dkš; Han lämnade benen och sprang för att hämta yxan BsP I 35; En pojke sändes ner från himlen för att se hur det gick S1G I 53 (se även LKG III 169; Piročkinas 1972: 133). I Donelaitis skrifter (till skillnad från de fall som nämndes i 2.3.1) är däremot den så kallade ändamålsgenitiven väl bevarad här, jfr: För att stjäla träd drog jag mig i mörkret bort mot skogsbrynet DnR 201 med flera. Jonas Jablonskis (1935: 36) yra atkreipęs dėmesį į tai, kad kilmininkas su siekiniu vartojamas tada, kai jis ir vienas galėtų reikšti veiksmo tikslą (t.y. kai tarp veiksmažodžio ir kilmininko yra tiesioginis ryšys — V.A.). Kai vienas kilmininkas dėl sakinio prasmės negalimas, siekinys valdo galininką (kaip ir bendratis ką tik cituotuose pavyzdžiuose), pvz.: Puolė visi bučiuotų rankas seneliui; Stankunas nubėgo sudėtų pinigus advokatui. Pasak Arnoldo Piročkino (1972: 132 — 133), toks skirtumas daromas ir dabar kai kuriose šnektose (apie Veliuoną, Jurbarką). 2.3.3. Ett senare stadium i DI:s utveckling är belagt i lettiskan. Konstruktioner där dativ betecknar infinitivhandlingens subjekt har bevarats väl där och motsvarar till sin struktur de litauiska, jfr: Es neņēmtu lielu sievu vējinam vēcināt ME IV 548, anm.: ”Jag skulle inte ta en stor människa för att vagga i vinden” (se även Ozols 1967: 150). Liksom i litauiskan uttrycks ändamål här också med enbart substantivets dativ, till exempel: celās darbam ”reste sig för arbetet”; ko atstāšu pieminai ”vad jag lämnar till minne” (Bergmane 1959: 379; 1962: 31) och så vidare. Att mål-infinitiven i lettiskan också har bevarat betydelsen av dativ för handlingsbeteckning framgår av K. Mülenbachs jämförelser: Putras nav ne paost (= ne paošana); ”Soppan finns inte ens att lukta på (= för luktande); Jauka bija uzskatīt (= uzskatīšanai) ”Det var vackert att se på (= för betraktande)” och så vidare (Mülenbachs 1928: 193). Å andra sidan har substantivet eller pronomenet som är knutet till infinitiven och betecknar infinitivhandlingens objekt i lettiskan redan ackusativform, inte dativ, till exempel: Došu savu kumeliņu rožu dārzu noecēt ”Jag ska låta min häst plöja rosenträdgården” (Mülenbachs 1928: 193). Ackusativ används i stället för dativ redan i 1600-talets skrifter, till exempel: Deews darrīja... Spihdekļus/ to leelaku to Deenu waldīt/ un to masaku Spihdekli to Nakti waldīt G1B I Moz 1,16, anm.: ”Gud gjorde... ljusen, det större för att råda över dagen, och det mindre ljuset för att råda över natten”; nehme līnu Swahrkus wiņņu peewilt Judit 16,8, anm.: ”tog (dvs. satte på sig) en linneskört för att bedra honom”. Således har omgrupperingen av syntaktiska relationer i lettiskan redan förändrat kon- 82 konstruktionens grammatiska form. 2.3.4. I lettiskan fick ackusativet övertaget i stället för genitiv också i konstruktioner med verb för rörelse och förändring av tillstånd, till exempel: Nu es iešu sētņā kājas, rokas pūtināt BW 6936, övers.: ”Nu går jag ut på gården för att vila benen och armarna”; Tur teceju slotas griezt BW 1271, övers.: ”dit sprang jag för att binda kvastar” (Ozols 1967: 151); Visi spiedās uz durvīm saņemt negaidītos viesus MLLVG II 20, övers.: ”Alla trängdes vid dörren för att ta emot oväntade gäster”; Saimnieks sūtīja puiši krūmus izplaut (Mülenbachs 1928: 196), övers.: ”Husbonden skickade pojken för att röja buskarna”. Ackusativet hade fått fäste här redan i 1600-talets skrifter, jämför: tas to sutia uz sawu cematu cūkas ganīt EEV(ASpr I 6210), övers.: ”han skickade honom till sitt fält för att valla svin”; ESUS egaa namma... maize est ib I 194, övers.: ”Jesus gick till huset för att äta bröd”. Men i dialekter som har bevarat supinum har även den äldre genitiven bevarats tillsammans med det, till exempel: Iēsim guōvu slāuktul! Valmiera (Endzelins 1951: 562); Tēvs aizgāja bīšu kāptu ME I 301 ”Tėvas išėjo bičių koptų”. Motsvarigheter i andra språk 2.4.1. I andra besläktade språk har utvecklingen av infinitivkonstruktioner kommit betydligt längre. DI kan i vissa av dem påträffas endast under tidiga skeden av deras utveckling. I fornslaviskans och forntjeckiskans kyrkospråk finns rester av DI som forskare betraktar som syntaktiska arkaismer; till sin struktur och betydelse motsvarar de litauiska konstruktioner. Dativ kan där beteckna både infinitivhandlingens subjekt, till exempel fornslav. sětvoriť mi chizinu sěsti mi vъ neï Supr 204,2, övers.: ”han ska bygga mig en stuga att sitta i”, och dess objekt, till exempel forntjeck. kúpichu pole pútnikóm hřesti Hrad. ”köpte ett fält åt pilgrimerna att begrava [de döda]”7 Dativens anknytning till satsens kärna (resp. verbet) i forntjeckiskan framgår av att dativen här bevaras även när infinitiven redan har ersatts av en prepositionskonstruktion, jämför: kúpichu pole na pohřeb pútnikóm, övers.: ”köpte ett fält till begravning åt pilgrimerna” (Trávníček 1956: 170, 174). Liksom i litauiskan har här sedan gammalt även en måldativ av substantiv använts. 2.4.2. Av särskild betydelse för att fastställa DI:s ursprungliga tillstånd är motsvarande konstruktioner i fornspråket indiska. I Vedatexterna överensstämmer deras struktur helt med den som genom intern rekonstruktion kan rekonstrueras för fornlitauiskan. Infinitiven har där ännu paradigmatiska dativformer av verbalsubstantiv (med -tavāi/ tave, -adhyai, -áye, -e), och själva konstruktionen har tydligt bevarat karaktären av en dubbel dativ. Den första dativen (av substantiv eller pronomen) kan också beteckna både handlingens subjekt (a) och objekt (b), jämför: a) átho indrāya pātave sunú sómam RV 1,28,6, övers.: ”alltså, åt Indra att dricka, pressa soma- 7 Plačiau apie slavų kalbų DI žr. Miklosich 1874: 857 tt., Потебня 1958: 389; Los 1922: 172—173; Gebauer 1929: 380, 579—580; Vondrák 1928: 265, 408; Trávníček 1956: 170 tt. 83 ma”; b) pība... vṛtrāya hāntave śaviṣṭha RV 4,13,3, anm.: ”drick... för att döda Vrtra (döda), mäktige”8. Förhållandet mellan konstruktionen och enstaka substantiv i dativ som anger ändamål är likartat som i de baltiska och slaviska språken. Redan i Vedaskrifterna är emellertid den dubbla dativen (resp. DI) av reliktkaraktär (Sgall ib. 209). På grund av en omgruppering av konstruktionselementens syntaktiska relationer används konstruktioner med ackusativ, styrd av samma ”infinitiv”, oftare i stället för den dubbla dativen (DI). 2.4.3. Baltisk DI har också tydliga motsvarigheter i hettitiska kilskriftstexter. Mellan dativen med infinitiv som uttrycker mål och huvudverbet ser vi här relationer som kännetecknar den baltiska konstruktionens struktur, jfr: nankān ANA ERĪNMĒŠ ŠA KUR (UGUTI) (ni)—ninku̯anzi u̯eriat Hatt. 11 IV 4, anm.: ”och han sände honom till landets (övre) krigare för att samla” (Ose 1944: 40, Hahn 1953: 112; 1966: 390). Hettitisk infinitiv på -u̯anzi (nininḳu̯anzi ”samla”) från den arkaiska stammen u̯ant- har här samma dativ—”lokativ”-ändelse -i som den litauiska infinitiven på -ti. I hettitiskan uttrycker dativ ofta handlingens ändamål (mål) även när den står ensam, utan infinitiv. 2.4.4. Således motsvarar baltisk DI de nämnda konstruktionerna i besläktade språk både vad gäller sin ursprungliga struktur och sin betydelse samt den likartade riktningen för den vidare utvecklingen. Infinitiven har i denna konstruktion bevarat ändamålsbetydelsen, som nominalordens dativ haft sedan urminnes tider. Jämförelsen med andra språk bekräftar att DI:s syntaktiska grund är en dubbel dativ för ändamål (syfte), vars andra led utgjordes av ett verbalsubstantiv. Den appositionella relationen mellan de båda leden i denna konstruktion är en forntida typ av syntaktisk relation, karakteristisk för de indoeuropeiska språken under deras tidigaste utvecklingsperioder. Dubbla kasus-konstruktioner bygger också på dessa relationer. Den dubbla dativen med verbalsubstantiv — handlingsbeteckningar — användes tydligen långt före infinitivernas uppkomst för att uttrycka mål eller ändamål och fyllde i satsen den funktion som senare övertogs av infinitivkonstruktioner och bisatser som anger syfte. I detta avseende ligger den dubbla dativen med verbalsubstantiv nära dubbla kasus med verbala adjektiv (senare particip). Ur sådana dubbla kasus utvecklades absoluta konstruktioner samt ackusativ och genitiv med particip. Detta bekräftar den viktiga plats som verbala nominalord hade i den ursprungliga satsstrukturen i de indoeuropeiska språken. 3. NOMINATIV MED INFINITIV (NOMINATIVUS CUM INFINITIVO) åkern förblev nära 3.1.1. Infinitiv som uttrycker ändamål har sedan länge använts tillsammans med tillståndsverb- 8 Žr. Delbrück 1888: 413; Sgall 1958: 200 tt.; Haudry 1977: 106—122 su lit. F. Renou (1937: 28) manė esant galima ”infinityvą” hāntave ir pan. kildinti iš veiksmažodinio būvardžio datyvo, tačiau tam prieštarauja tiek kai kurių sen. indų (Haudry 1977: 122, 436), tiek baltų, slavų ir kitų kalbų infinityvų morfologinės ypatybės. 84 verb, t.ex.: kliūti, likti, rūpėti, tekti, apsimokėti, įkurėti, pasitaikyti och så vidare. I sådana fall uttrycks det ting vars tillstånd verbet beskriver med nominativ. Subjektet som befinner sig i tillståndet kan antingen vara outtryckt (a) eller uttryckt i dativ (b): a) Bepaliks tas sienelis sugrėbt Lpl; Darbas nelengvas teko dirbt Gg; Rūpėjo tas šienas daužyt Krp; Apsimoka linai sėt? Rd; Kitąsyk pasitaiko ir toks vyras gaut Mrj; b) Man kas belieka daryt? Ds; Man kliūn(a) visi darbai nudirbti Vvr; O čia jam rūpi pinigai skaityti BsP III 69; Nebepatiko ožkelei sodrį žolelė pešti Žem (LKŽ XIII 286). Redan 1893 lade Jonas Jablonskis insiktsfullt märke till att nominativet i meningar av denna typ fungerar som subjekt, medan ”infinitiven här endast förklarar eller kompletterar predikatet... Vi kan till exempel ta meningen ”man jau rūpi avižos”; om vi förklarar predikatet ”rūpi” med infinitiven ”pjauti”, får vi hela nominativ-infinitivkonstruktionen: ”man jau rūpi avižos pjauti” (1935: 32). Detta kan sägas både om exemplen i grupp (a) och i grupp (b): nominativet ingår i deras kärna, medan infinitiven kan utelämnas utan att den grammatiska strukturen skadas: bepaliko sienelis, teko darbas, apsimoka linai osv. Ändamålsbetydelsen, som kännetecknar dativen hos verbalsubstantiv och den infinitiv som utvecklats ur den, är här något mer förbleknad än i de tidigare behandlade DI-konstruktionerna, men den kan lätt urskiljas genom att jämföra uttryck med och utan infinitiv. Infinitivens kompletterande roll framträder ännu tydligare i meningar där dativformen som betecknar subjektet över huvud taget inte kan användas, t.ex.: Greit rugiai prasidės pjauti Mžk; Jau paspėjo rugiai pjauti Žrm (LKŽ XIII 387). Således kan konstruktionens mönster skrivas på följande sätt: (jag) fick/ måste/ hade anledning att/ tröttnade på... stubbåkern (plöja) Sådana konstruktioner är belagda ända från den skriftliga traditionens början, jfr: iam wenam pareitissi ir uszgulli garbe, schlawe a czestis dotį WP 33. 3.1.2. Sambanden mellan konstruktionens led som diskuterats ovan uppfattas numera ingalunda i alla meningar med de nämnda tillståndsverben. Sedan infinitiven för länge sedan förlorat sin koppling till nominalparadigmet började den ansluta sig till den finita verbformen och bildade en tät förbindelse, som också används i meningar utan nominativ, jfr: Man teko važiuoti; Vaikui terūpi dūkti; Mortai nusibodo sėdėti och så vidare. Objektet till infinitiven av transitiva verb började uttryckas i ackusativ eller genitiv, t.ex.: Atsitiko jam pro kapines praeinant duobkasius sutikt BsV 92; Bene rūpės darbą dirbti arba vargą vargti? Žem R I 173; Meškai apkrūvėjo klausyti lakštingalos Krž (LKŽ V 834). I standardspråket dominerar numera den omstrukturerade sambandsmodellen för konstruktioner med transitiv infinitiv: (jag) fick/ måste/ hade anledning att/ tröttnade på... plöja stubbåkern Omstruktureringen av konstruktionens inre samband har ännu inte avslutats i litauiskan – det är en levande process. I östliga och sydliga höglandsdialekter används nominativ ofta tillsammans med infinitiv. Här uppfattas den dock ofta som ett objektkasus som är beroende av infinitiven, t.ex.: Sekas pagaut ešerys Mrk; Šitoks geras rūbas neapsimoka parduot Trgn; Teko man iškast senas šulnys Grnk. 85 Nominativ kan här inte längre betraktas som satsens subjekt, jfr.: *sekas ešėrus, *teko šulnys. medus gardau/ gardus valgyti 3.2.1. På liknande sätt som med de ovan nämnda tillståndsverben förbinds infinitiven också med ett predikat vars nominaldel utgörs av adjektiv. De kan ha en böjd maskulin eller feminin form (a). Vanligast är dock att infinitiven förbinds med adjektivets neutrumform, som betecknar en persons eller ett föremåls tillstånd (b). Tillståndets subjekt (liksom i meningarna som behandlades i 3.1.) kan i båda fallen uttryckas i dativ: a) Stillastående vatten är gott att dricka Jnš; För mig är det motbjudande att slakta en kanin Jnš; Gäddor är dyra att hålla Akm; Den här korgen är lätt att bära Vdk; Jorden var mycket tung att plöja Als; b) Torrt bröd är inte gott för mig att äta Ut; Vetenskap är dyr att uppnå Šr; För mig är det viktigt att få hästar Ukm; Det är behagligt att slå hö Ssk. Konstruktioner av båda typerna är belagda i texter från 1500-talet, jfr.: a) Bei schitie wargai szmogui labai sunkus ira neschoti BrP II 105; b) ir szitie sopulei ne szūku kęst’ DP 214₂₃ (Palionis 1967: 153). Infinitivens ursprungliga funktion är särskilt tydlig i konstruktioner av typ (a). I dessa har infinitiven, som kompletterar ett nominalt predikat, en ändamålsbetydelse som är typisk för dativen (jfr. 1.2.2). Även tydliga motsvarigheter till konstruktionen med samma semantiska struktur finns i besläktade språk, jfr.: lett. saulīte silta sildīties BW 32 35 ”solen är varm att värma sig i” (Endzelīns 1951: 989); fornkyrkoslav. eretici... blědnъ z sutu viděti Kozma 3 ”kättarna... är bleka att se (på)” (Дьячкова 1982: 133); fornkäk. chléb tvrd jesti ”brödet är hårt att äta” (Gebauer 1929: 358); fornry. voda Jordana sladkъ pitъ ”Jordans vatten är sött att dricka” (Спринчак 1960: 179)⁹. Precis som exempel av typ (a) motsvarar meningar utan infinitiv, där subjektet kongruerar med predikatets nominaldel, motsvarar exempel av typ (b) meningar där predikatet utgörs av oböjliga neutrumformer (mjölk är god att dricka: mjölken är god = mjölk är gott att dricka: mjölken är gott). Meningar som För mig är mjölk/te gott Kd; Ett främmande tak är inte behagligt Ut är relikter av forntida nominalmeningar; de har ärvts från avlägsna skeden i den indoeuropeiska urspråkets utveckling, då predikatets nominaldel bestod av rena nominalstammar som kongruerade med subjektet (utförligare i aut. 1979: 200 — 202). Den rena stammen har också bevarats i litauiskans adjektivformer i neutrum på -a < *-o, -u: miela, skanu (aut. 1990: 201 — 202 med litt.). Till nominalpredikat med dessa neutrumformer anslöt sig infinitiven av dativursprung på samma sätt som till predikat med kongruerande maskulina och feminina former; detta framgår tydligt av exempel med samma lexem, jfr.: Omogen korn är långsam att skörda Mlt/ Rödbetor är långsamt att gräva upp Mrj; Honung är god/gott att äta Mlt. Det bör noteras att konstruktioner av typ (b) med infinitiv används mest i de östliga och sydliga litauiska dialekter där motsvarande nominalmeningar med neutrumformer är väl bevarade. 9 Panašiai ir kitose kalbų grupėse: s.indų (Sgall 1958: 215), germanų (Behaghel 1924: 342), graikų (La Roche 1893: 65), tochary (Krause — Thomas 1960: 79). 86 Med hänsyn till infinitivens ursprung i dativformen av ett verbalsubstantiv (handlingsnamn) kan vi schematiskt beteckna den ursprungliga strukturen hos de nominativ–infinitivkonstruktioner som diskuterats i 3.1 och 3.2.1 på följande sätt: T.ex.: honung tycker om/är gott/god (för mig) att äta (<”för ätande”) Denna modell för syntaktiska relationer överensstämmer helt med den som rekonstruerats utifrån dativ–infinitivkonstruktioner (jfr 2.1). 3.2.2. När substantivens neutrum försvann i litauiskan omvandlades adjektivens neutrumformer till oböjliga predikativ, generaliserade med betydelsen tillstånd. Infinitiven, som i sin tur frigjorts från böjningsparadigmet, började sluta sig nära till dessa neutrumformer, komplettera deras betydelse och bilda täta tillståndsangivande uttryck med dem: gott att äta, svårt att arbeta, bra att leva, sorgligt att resa osv. Förutsättningarna för att dessa skulle etableras var gynnsamma eftersom neutrumformer motsvarande rena stammar sedan urminnes tider hade använts med tillståndsbetydelse i indoeuropeiska språk. När uttryck med neutrumformer och infinitiv i opersonlig betydelse hade fått fäste och spritts vitt, började konstruktioner av typ (b) med nominativ förstås som opersonliga, och nominativformen som beroende av infinitiven. Således omtolkades meningar som Gäst är kär att se (”för seende”) till Kär är att se en gäst (gästen) till följd av en omstrukturering (reintegration) av de syntaktiska relationerna. Nominativen kom att betraktas som beroende av en transitiv infinitiv och ersattes med det vanliga kasus som markerar direkt objekt — ackusativ. Således omstrukturerades den ursprungliga modellen för infinitivkonstruktioner (förkortat Inf), som angavs i 3.2.1, på följande sätt: T.ex.: (för mig) tycker om att äta honung/honung honung måste ätas 3.3. Vissa adjektiv i neutrum, när de fungerar som nominala predikatsdelar, närmade sig själva verb och lade grunden för deras finita former. Till exempel blev de gamla adjektivformerna i neutrum gaila, verta medlemmar i böjningsparadigmen för de opersonliga verb som utvecklats ur dem, galėti, vertėti, med presensbetydelse (jfr skauda: skaudėti). När de förbinds med en transitiv infinitiv betecknar nominativformen i dessa fall handlingens objekt, t.ex.: det är synd att gräva upp de där unga potatisarna Rdv.; Eller 10 Förkortningen Pred betecknar här ett verbalt eller nominalt predikat. Övriga förkortningar är som i 2.1. 87 det är värt att hålla hästen? Kp (på grund av dessa formers tydligt opersonliga betydelse används meningarna *bulbės (nominativ) gaila, *arklys verta, tydligen ingenstans). På liknande sätt utvecklades det opersonliga verbet reiką/ reikė ur substantivet reikėti, -ia, ėjo, som fungerade som predikatsfyllnad i nominativ (Fraenkel 1925: 37–38). Att detta verb har ett förhållandevis sent ursprung framgår av motsvarande nominala konstruktioner som används i äldre skrifter och dialekter: reikā yra/ buvo och liknande (jfr LKŽ XI 375; Fraenkel LEW 714 med lit.); de bör ha förbundits med infinitiv på samma sätt som reikalas yra/ buvo...., jfr: Behövde han verkligen tränga in hästarna där? Lp (LKŽ XI 377). Enligt Jablonskis (1935: 32) visar meningarna följande på en äldre användning av nominativ: Jag vet vad plogen behöver; det är en känd sak, det som behövs, det behövs. Förr fanns det alltså tydligen även sådana uttryck som *reikā yra/ Ø /buvo/ bus karvė pirkti (jfr metas karvė pirkti) jämsides med uttryck med böjda adjektiv, t.ex.: jag behöver ett barn att hämta Žž. Verbet reikā, som utvecklats ur reikėti, används numera mycket brett tillsammans med infinitiv. Nominativformen förstås i sådana fall som objekt till infinitivens handling, medan tillståndets subjekt kan uttryckas med dativ: Man måste tända en lampa Skp; Och en svärm måste man kunna fånga Ktk; Han måste bära vatten Mžk; Barnet måste sövas Švnč; Man måste slå honom på magen Rdš; Hur ska man nå den där? Dgl; Allt måste sägas Nmn. tidigt/ dags att skörda rågen 3.4. På liknande sätt som med neutrumformer av adjektiv förbinds infinitiven också med tillståndsbetecknande adverb (a) eller nominativformer av substantiv (b), vilka har utvecklats ur fossiliserade nominalmeningar och har en betydelse som ligger nära adverbens: a) Där växer barnen bra Kpr; Så trevligt att klyva de där träden Pln; Nu är det tidigt att skörda rågen Mlt; Det fanns inte längre tid att plöja trädan Dgl; Det är långt för mig att bära mjölken Ob; Det räcker för honom att hälla blod JnšM; b) Det är redan dags att mjölka kon Dg; Det är dags att be böner Dbk; Då skulle det vara löjligt att säga Jnš; Att släppa ut korna är besvärligt på sommaren Šr. Motsvarande konstruktioner bildas med substantiv som darbas, dalykas, daiktas och liknande, i kombination med adjektiv (pronomen): Att plocka svamp är ett smått arbete Brž; Att bränna tjära är en enkel sak Sv; Att hålla en ko är inte dyrt Rs; Att rycka lin är ingen nyhet Grg; Att spinna fyra pud under vintern är ingenting Mlt. Nominativformerna av konkreta substantiv har också i sådana fall objektbetydelse och förstås vanligen som direkt beroende av infinitiven. Två infinitivfraser med objekt i nominativ kan också ställas mot varandra i samma mening, t.ex.: Att bygga hus är inte som att äta kaka Šk. Ackusativformens etablering 3.5. Enligt de uppgifter som samlats in för den litauiska dialektatlasen har de östliga och sydliga höglandslitauerna samt de västliga höglandslitauerna söder om linjen Jonava – Čekiškė – Šakiai – Sintautai väl bevarat infinitivkonstruktioner av de typer som diskuterats, med nominativ. 88 I andra dialekter används ackusativ i stället för nominativ; den dominerar också i standardspråket. Gränsen mellan användningen av nominativ och ackusativ är inte skarp, och variation och fall av parallell användning förekommer på båda sidor om den. Tendensen att ersätta nominativ med ackusativ är starkast i konstruktioner med verbet reikėti (3.3.) och adverb (3.4.), där nominativ inte kan tolkas som satsens subjekt. I den samogitiska dialekten har nominativ bevarats här i några ”öar” omgivna av ackusativ: kring Židikai, Viekšniai, Luokė, Gargždai, Papilė och Raseiniai, men även här används ackusativ oftast vid sidan av nominativ (särskilt i konstruktioner med reikėti).¹¹ En sådan sporadisk spridning är typisk för syntaktiska arkaismer: när nyare konstruktioner breder ut sig trängs de äldre inte undan omedelbart, utan bevaras vanligen i vissa områden. Konstruktioner med nominativ har också bevarats väl i de litauiska språköarna omgivna av belarusiska (i Gervėčiai, Ramaškoniai, Rodūnė, Pelesa, Varanavas, Lazūnai, Zietela m.fl.). Ackusativens etablering i dialekterna är alltså fortfarande en pågående process. Av de ganska få exemplen i texter från 1500-talet framgår att även de västliga höglandslitauerna i Lill-Litauen använde nominativ tillsammans med infinitiv. Det som gynnade bevarandet av objektets nominativ i infinitivkonstruktioner var att nominativ i denna betydelse sedan gammalt användes i konstruktioner med neutrumformer av passiva particip, till exempel: potatis grävs upp/har grävts upp, rep tvinnas, dörrar öppnade och lämnade; ofta också med agentens genitiv: hans råg sås/har såtts, gamla skogar älskades och liknande.¹² Det bör noteras att nominativ med objektsbetydelse tillsammans med infinitiv och neutrumformer av passiva particip används i samma östliga och sydliga höglandslitauiska dialekter.¹³ Även konstruktioner med neutrumformer av passiva particip tenderar man numera att uppfatta som opersonliga, varför nominativ som fungerade som subjekt ibland ersätts med ackusativ som objekt, jfr: Med en långskaftad skopa hämtas honung ur ihåliga träd Lp (aut. 1979: 206—207). I samma dialekter används objektets nominativ också tillsammans med presens- och preteritumsgerundier, jfr: När arbetet pågår bekymrar sig inte vinden Mžk; När man rycker lin behöver man klä sig varmt Brž; Var skulle man nu ställa hästen Ut; Om ändå en tröja vore stickad Mžš; Det vore bra att ha en stark arbetare anställd Kp. Objektets nominativ kan här ha spritt sig efter mönstret från de nämnda konstruktionerna med passiva particip och infinitiv (gerundierna har, liksom infinitiven, utvecklats ur dativformer av i-stammen, jfr aut. 1962: 17 ff.; 1979: 133—134). Konstruktioner med verbet būti 3.6. En särskild grupp utgörs av nominativ- och infinitivkonstruktioner med verbet būti, vars nollform betecknar presens. De förekommer i två ty- 11 Remiamasi atsakymais į ”Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programos” (V., 1956) klausimus Nr. 115 b ir c. 12 Dessa konstruktioner är participvarianter av sådana nominala satser som honung är god; om dem, mer utförligt, se aut. 1979: 200—204; 1990: 200—214. 13 Om utbredningsområdet för konstruktioner med neutrumformer av passiva particip, se aut. 1977: 36—38. 89 …pu. I konstruktioner av den första typen förbinds infinitiven av perceptions- eller kognitionsverb (vanligen — matyti, regėti, girdėti) med nominativ som betecknar ett möjligt föremål för förnimmelse eller perception, t.ex.: (man) yra / Ø / buvo / bus namai matyti. I konstruktioner av den andra typen förbinds infinitiven av olika verb med nominativ som betecknar föremålet för en handling som behöver utföras, t.ex.: (man) yra / Ø / buvo / bus namai statyti. I båda fallen har infinitiven passiv betydelse. (man) yra / Ø / buvo / bus namai matyti 3.6.1. Denna konstruktion används numera främst i dialekterna i centrala och västra Litauen, men fossiliserade uttryck med pronomenet kas (kas girdėti; kas nauja girdėti och liknande) förekommer också på många andra håll. Detta tyder på att konstruktioner av denna typ var mer utbredda förr. Presensformen av verbet būti uttalas ibland i den samogitiska dialekten; på andra håll är den oftast noll. Jau dugnas matyt Jnv; Per langą gerai matyt ežers Pln; Jau regėt ugnis Lzd; Varpai girdėti Prk; Užsnīgę griovai ir keleliā, net vieškelis menkai pažint Simon (LKŽ XIII 258). Antai baltoji obelìs y(r) matyti Skd; Jau trobos matyti yra Pgg; Tas akmuo buvo iš tolo matyt Klp; Vakar griaustinis buvo girdėtis Erž; Už to miško ir Papilė bus matyti Pp. Endast undantagsvis anges den upplevande deltagaren med dativ, t.ex.: Ta troba man buvo iš tolo matyt Klp. I skriftspråket är konstruktionen belagd från 1500-talet, t.ex.: du daiktu mumis neperweszlibu regėtessi WP 72. Infinitiven fyller i denna konstruktion en liknande funktion som presensparticipet i passiv och används ibland parallellt med det, till och med inom samma dialekt, t.ex.: Jau vadakstis matyties // Nuo Šimkaus kapelių karvidės matomos Pkl; jfr även: Sodnas didelis y(r) matoms Skd. I östaukštaitiska dialekter används ofta verbets reflexiva form i stället för infinitiven, t.ex.: Visas sklypelis matos kaip in delno Skdt. Att nominativ här har subjektfunktion framgår tydligt av kongruensen med den participiella konstruktionen, t.ex.: Petruko balsas buvęs girdėti Rs (utförligare i Sirtautas 1971). Med en infinitiv i nekad form används genitiv i stället för nominativ: žmogaus nematyti Plng; laumių neb’girdėtis BsP II 70. Till skillnad från fallen som behandlats i 3.1–3.5 ersätts nominativ här emellertid aldrig av ackusativ. Konstruktionen används vanligen för att ange vad som är möjligt att uppfatta hos ett visst föremål, jfr: jau bokštas matyti — jau galima matuti bokštą. Alltså implicerar infinitiven även här en ändamålsbetydelse, som dativen har av naturen. 3.6.2. Infinitiven har samma betydelse i motsvarande lettiska konstruktioner, som oftast används med negation, jfr: No tās reizes vilku ne redzēt, ne dzirdēt LP VII 878 = nebija vilku ne redzēšanai, ne dzirdēšanai (Mūlenbachs 1928: 195). ”Sedan dess har man varken sett eller hört vargar (= Det fanns inga vargar vare sig att se eller höra)”. Konstruktioner med exakt samma struktur och betydelse som i litauiskan är belagda i de gamla slaviska skrifterna, jfr fornkyrkoslaviska: i glasa umlčě. i ne by slyšati Supr 570,18 ”och bal- 90 sas nutilo, ir nebuvo girdėti” (Ходова 1980: 223)14, s.rus.: bė v to vremja vidėti... pečalb gorbkaja Mosk. Letop. 290 ”buvo tuo metu matyti sielvartas kartus” (Сабенина 1978: 404); jų yra išlikusių gudų ir pietinėse rusų kalbos tarmėse, pvz. derevnja vidatь ”kaimas matyti (Спринчак 1960: 179).15 Infinitivo pirminę paskirties reikšmę tyrinėtojai įžiūri ir atitinkamose Rigvedos konstrukcijose, pvz.: táva spārhé várna á samídṣi śríyah RV 2,1,126 ”tavo pageidaujamoje spalvoje kaip tik matyti grožis” (Sgall 1958: 221; Disterheft 1980: 46). (jag) har/ Ø / hade/ ska ha hus att bygga 3.7.1. I konstruktioner av denna typ är den transitiva infinitivens lexikala uttryck inte specificerat, och verbet vara har en modal nyans av nödvändighet. Två grupper av konstruktioner kan urskiljas. a) Infinitiven förbinds enbart med nominativ och en möjlig (fakultativ) tidsangivelse. Presensformen av verbet vara är oftast nollmarkerad, medan preteritum och futurum uttrycks. I dag ska höet räfsas, och i morgon ska rågen skördas Dglš; Nu ska middagen lagas igen Trg; I morgon ska hästarna gå på bete Pšl; Allt med korna är tröskat PnmP. Då skulle tjänstefolket anställas Žd; Och rågen skulle skördas Brš; Förr skulle sådana knappar plockas Šil; Arbetet skulle bli gjort Glv. I år ska höet skördas och trädan plöjas Slnt; Sedan ska höet räfsas Kl; När potatisen har satts ska linfälten rensas från ogräs Rdn; Sedan någon dag ska gödsel köras bort och ladugårdarna rengöras Mžk. b) Förutom nominativ med infinitiv och en möjlig (fakultativ) tidsangivelse uttrycks infinitivhandlingens subjekt också med dativ: I morgon ska vi valla kalvarna Pnd; Barnen ska uppfostras av mamma Vvr; För dig är det att laga det där, att utfodra hästen, att sedan ställa upp rågen – det är inga småsaker Jnš; Jag ensam skulle utföra allt arbete Žd; Varför skulle han plåga de här kvinnorna? Šrv. I morgon ska du rensa sockerbetorna Rk; Jag ska ordna allt Kltn; Ska båda mina föräldrar kardas åt mig? Sk. Konstruktioner av båda grupperna är belagda från den äldsta skriftliga perioden, till exempel: a) Taip ir gierti wine krauías ia schwenntas Mažv 34,17; b) Imus bus rustus sudas pas Diewa kelti, rakundas bus doti panui Dewui WP 85 (MLLG V 238). Av de uppgifter som samlats in för den litauiska språk­atlassen framgår att dessa konstruktioner också används i de dialekter där verbet behöva förekommer, ofta även med opersonliga verb- 14 I samma syntagm uttrycks emellertid objektet för seende eller hörande här redan med en av infinitiven styrd ackusativ (liksom i de flesta slaviska språkens forntexter), jfr.: bystъ viděti junosǫ krasna stoješsta předъ nímъ Supr 187, 1—4 ”det gick att se en vacker yngling stå framför honom” (Ходова 1980: 223). 15 Den motsvarande konstruktionen i tjeckiska, till exempel: hora je viděti ”berget är synligt” (utförligare Porák 1967: 82 ff.), betraktas av V. Kiparsky (1969: 146) som ett fornålderdomligt arv; vissa anser den vara ett lån från tyskan (Reiter 1953: 175; Timberlake 1974: 124 ff.) eller en senare innovation (Havránek 1968: 175—176; Dunn 1982: 523—524). Men även i tyskan har infinitiven med zu i de aktuella fallen, där den förbinds med nominativ, bevarat sin äldre ändamålsbetydelse (jfr. Brugmann 1916: 924); konstruktionens ursprungliga källa är därför sannolikt densamma. 91 … anges genus med adjektiv, står ackusativ redan där (Trg, Žgč, Škn, Kltn, Pln, Plng, Vvr, Dr, Drb, Lnk, Kl, Krp, Kv, Skdv, Nv m.fl.). Fallen skiljer sig från den typ som behandlades i 3.6 endast genom nödvändighetsbetydelsen, vilken sannolikt betingas inte av själva verbet att vara, utan av dess samband med infinitiven av dativiskt ursprung, som uttryckte ändamål (”linet är/var/kommer att vara avsett att rötas”)¹⁶. Denna ändamålsbetydelse, som är typisk för dativen, kan också spåras i de fall där någon nyans av nödvändighet inte alls märks, t.ex.: Dig är det bara kråkor att jaga Pg; För de unga är det bara öl att dricka Grz osv. (se även LKG III 616–617). Allt detta visar att nominativ här också har haft subjektfunktion. För konstruktionerna av båda typerna, som behandlas i 3.6 och 3.7, kan alltså samma ursprungliga modell för syntaktiska relationer rekonstrueras (verbet att vara betecknas här med förkortningen Vₛᵤᵦₛₜ). Denna modell överensstämmer med den som fastställts på grundval av konstruktioner med verben bli kvar, passa, anstå osv. samt med adjektivens neutrumformer (se 3.2.1), och skiljer sig endast i predikatets uttryckssätt. 3.7.2. Konstruktioner av denna struktur är belagda även i lettiska dialekter, jfr: kaņgam ēst tei meizīte (Nereta) ”herrn att äta det där brödet” (Endzelīns 1951: 554). Nominativ används också här tillsammans med relativt nya debitiva former, vars grund lades av infinitiven, jfr: man jāēd sausa maize ”jag måste äta torrt bröd” (ibid 972–973). Oftast har nominativ dock ersatts av ackusativ som styrs av infinitiven, t.ex.: man bija tā šo lietu iesākt ”jag skulle på så sätt börja med den här saken” (Mülenbachs 1928: 173–174); Tev bij ņemt niedres meitu BW 15142 ”du skulle ta vassflickan”; Kā būs man purvu brist 15307 ”hur ska jag vada genom träsket” (Ozols 1961: 96–97; 1967: 182). Ackusativen har redan fått stor spridning i äldre lettiska skrifter, t.ex.: Man bij grahmatu rakstīht Stender Gr §165 ”Jag skulle skriva en bok”; No ta buhs tew to sinnahr G1B NT Praef. ”Av detta ska du veta det”. Motsvarande uttryck med nominativ i fornryska har undersökts ingående och upprepade gånger, jfr: Такова правда оузети Русину ou Rizě Smol. gr. 1229 ”sådan är rätten för en rusin att ta i Riga” (dvs. en rusin måste ha en sådan rätt i Riga, se redan Потебня 1958: 405: 407); på senare tid har J. Stepanov (1984: 132–136) övertygande visat deras historiska samband med konstruktioner i litauiska och lettiska. Viktiga är motsvarigheterna till dessa konstruktioner i fornindiska, där modaliteten hos verb med betydelsen ”vara” vanligen framhävs ytterligare genom optativ- eller imperativform, nominativ tydligt har subjektfunktion och infinitiven har en dativisk ändamålsbetydelse, t.ex.: ápo bhavantu pitáye RV 10,9,4 16 Plg. Brugmann 1916: 925. Pasak R.Mrazeko (1963: 113 — 114), datyvo paskirties reikšmė buvusi perkelta į veiksmažodį ”būti” ir sen. bažnytinės slavų kalbos konstrukcijose: мне бѣаше страдати ”мне выпало, принадлежало страдание → страдати”. Kiek kitaip aiškina J.Stepanovas (1984: 133) laikydamas reikiamybės reikšmę viena seniausių, iš indoeuropiečių kalbų bendrijos paveldėtų veiksmažodžio ”būti” reikšmių. 92 ”må vattnen vara att dricka (till dryck)” (Sgall 1958: 221); liknande förhållanden finns även i hettitiskan (Disterheft 1980: 165–166). Det bör noteras att även i andra besläktade språk (latin, grekiska, germanska språk) användes under äldre utvecklingsperioder konstruktioner med former av nominalt ursprung för att uttrycka modal betydelse av möjlighet, nödvändighet osv.; senare började de ersättas av nyare modala verb. I de slaviska språken är modala verb och adverb (predikativ) med dessa betydelser också relativt nya och fick spridning huvudsakligen under den skriftliga traditionens tid. De ovan behandlade satserna med infinitiv av dativiskt ursprung representerar däremot ett mycket ålderdomligt sätt att uttrycka modalitet, ärvt från den indoeuropeiska språkfamiljen. 3.7.3. Konstruktionens fortsatta utveckling gick uppenbarligen i samma riktning som i de andra fall som redan behandlats. Infinitiven, som förlorat sitt samband med böjningsparadigmet och blivit en oböjlig verbform, blev satsens grammatiska centrum — predikatet med modal betydelse av möjlighet eller nödvändighet (dess grund är dativens ändamålsbetydelse). Konstruktionen omtolkades som opersonlig, och nominativ knöts till infinitiven som objekt för den handling den betecknade. Därigenom uppstod följande modell för syntaktiska relationer i opersonliga infinitivsatser: Eftersom nominativ inte är ett kasus som kännetecknar objekt, är det fullt förståeligt att ackusativ började användas i dess ställe: I morgon ska jag räfsa höet, du ska valla hästarna, och med en infinitiv av ett verb som styr genitiv — genitiv: Vad skulle vi nu behöva osv. Ackusativ i stället för nominativ är belagd i skrifter från 1500-talet, t.ex.: Tada buvo tau dūti mana pinnigus Mainininkamus BrB Mat 25,27; wis­siems krikschczonims ikki gala swieto bus wargus regeti BrP II 78,2 (se Palionis 1972: 126). Att infinitivkonstruktioner med verbet ”vara”, som uttrycker nödvändighet och möjlighet, ombildas till opersonliga konstruktioner och att nominativ ersätts med ackusativ styrd av infinitiven har länge noterats inte bara i lettiska (3.7.2), utan även i andra besläktade språk: slaviska, germanska, grekiska och latin (Brugmann 1916: 925–926; Потебня 1958: 391–398). Ändå har nominativ bevarats betydligt bättre här i litauiska än i konstruktioner med reikėti och andra verb — inte bara i dialekter (se 3.7.1), utan också i standardspråket (LKG III 616–617). Nominativ har särskilt väl bevarats i de här behandlade uttrycken med pronomenet kas, belagda sedan 1500-talet (jfr kas buvo daryti BrB II Moz 36,7) och fortfarande använda i dag på olika håll inom det litauiska dialektområdet, även där vi i andra fall finner endast ackusativ, t.ex.: Vad ska vi nu säga Lkm; På hästen finns inget att lägga Lbv; Det finns något att sälja Psv; Finns det någon som ska ryckas upp? Šil; Vad ska göras? Ss; Det finns inget att göra Pg; Det finns inget att säga Vlkv, Ss. 93 En sådan sporadisk fördelning visar också att dessa konstruktioner är relikter. (för mig) är / Ø / var / blir att gå 3.8.1. Infinitiver till intransitiva verb bildar tillsammans med verbet būti också opersonliga konstruktioner med betydelsen nödvändighet och andra modala betydelser. Numera används de oftast med en dativ som betecknar infinitivhandlingens subjekt och med nollformen av verbet būti: Du, illaluktande, måste mögla! BsP I 264; Den levande ska leva, den döde vila! KrėvPP III 14; Jonas ska i dag åka till skogen Gr; För mig finns varken något att ropa eller att simma Skr (se även LKG III 36—37; 616—617). I dialekterna och i folkdiktningen förekommer också konstruktioner med uttryckt (särskilt preterital och futurisk) kopula. De används med subjekt i dativ (a) och utan subjekt (b): a) Vem är det att utfodra, om man inte ska åka Pvn; Kanske är det från Gud att göken ska gala i lunden NS 270; Min lilla dotter, min unga, du skulle åka till plöjaren BsO 215; Om han ska bli frisk, så blir han frisk, och om han ska dö, så dör han Tj (LKŽ, I 1216); b) Och här fanns det mycket att minnas Ktč; Det var att komma, kära bröder, i går kväll LTRn 90; När jag steg av hästen fanns det ingen som tilltalade mig, när jag gick in i kammaren fanns det ingen som satte mig JV 683. Sådana konstruktioner är belagda sedan 1500-talet, särskilt i Bretkūnas skrifter, till exempel: a) Ty det var för honom att stanna i sin egen stad Walnistes BrB IV Moz 35,28; då skulle han... dö I Moz 44, 31; Vi skulle ha gått under om Gud inte hade hjälpt BrP II 53. b) Skulle man verkligen inte ha krigat för sådana vackra kvinnors skull? BrB Mal 10,2 (utförligare hos Palionis 1972). 3.8.2. Motsvarande konstruktioner med nollform eller uttryckt form av verbet būti används också i lettiska, till exempel: bāliņam karā iet Spr. 271 ”för brodern att gå ut i krig”; brist bij man, vaj nebrist BW 9416 ”att vada var eller var inte för mig” (Ozols 1961: 96 — 97); Tev nebūs zagt! ME I 359 (se även Endzelīns 1951: 994). De är belagda i de äldre skrifterna, jfr: Woj tu sinnaji / kurzą Laikā tew bij peedzimt G1B, Hiob 38, 21 ”Visste du vid vilken tid du skulle födas”; kapehz buhs man... eet Ps 42,10 ”varför jag ska gå.”17 I de slaviska språken bildar finitformer av ”vara” tillsammans med infinitiv opersonliga konstruktioner redan i de äldsta skrifterna, jfr fornkyrkoslaviska byti oumrěti ništumu Ostr Luk 16, 22 ”den fattige skulle dö”; fornr. mi budet nyňě poěati Ip. 130 ”jag ska åka nu” (Потебня 1958: 392—393); forntjeckiska tu še nám (jest) s císařem sníti Dal 81 ”här ska vi (är) sova med kejsaren” (Pořak 1967: 21). I andra indoeuropeiska språk är motsvarande konstruktioner också belagda med modala betydelser av nödvändighet, möjlighet och liknande, till exempel: grek. ἀλλ’ οὐκ ἔστι Διὶ Κρονίων μάχεσθαι φ 193 ”men det är inte (= möjligt, nödvändigt) för Zeus, Kronos son, att strida” 17 Detta är det så kallade ”analytiska debitivet” (äldre än det morfologiserade med jā-); exempel ur äldre lettiska grammatiker finns hos Ozols 1965: 92, 202, 252. 94 ”att kämpa med Zeus Kronides”; lat.: per nares floribus frui est Tertull. Coron. 40 ”att glädjas åt blommor genom näsborrarna (= att lukta) är (= nödvändigt)”; fornhögtyska za petōnne ist Hymn. 17,1 ”att be är (= nödvändigt)” (Brugmann 1916: 925–926). 3.8.3. Uppgifterna som anförts här och i 3.7.1. bekräftar den tidigare framförda uppfattningen att infinitivkonstruktionerna i litauiska och lettiska med en uttryckt form av verbet būti är ett gemensamt forntida arv (Palionis 1972: 128). Det finns ingen grund för att härleda dem ur konstruktioner utan kopula. Även om en ökning av kopulans produktivitet under vissa utvecklingsstadier har iakttagits i vissa slaviska språk (t.ex. tjeckiska, se Porák 1967: 18, 39 ff., 122), är konstruktioner utan kopula belagda i östbaltiska och slaviska språk redan från skriftlighetens början. Tidigare fungerade de uppenbarligen som varianter av samma konstruktioner med en nollform i presens, medan de senare (när konstruktioner med būti i preteritum och futurum försvann) generaliserades som en separat typ av infinitivsatser (lit. Tau važiuot!; la. Kurp mums bėgt? ryska: вам платить ”ni måste betala” osv.). 3.8.4. Konstruktioner med intransitiva verbs infinitiv är lika opersonliga (dvs. saknar en syntaktisk subjektposition) som konstruktioner med transitiva verbs infinitiv som styr ackusativ, jfr: (i morgon) måste jag slå hö och (i morgon) måste jag skära korn. De senare började sannolikt bildas först när infinitiven lösgjorts från substantivens böjningsparadigm (jfr 3.7.3). Motsättningen mellan transitiva och intransitiva verb är i många fall varken strikt eller ursprunglig. Därför kan konstruktionerna jag måste slå hö och jag måste skära korn (är, var...) historiskt behandlas på samma sätt och hänföras till den utvecklingsperiod då satser med būti och infinitiv genom en omgruppering av syntaktiska relationer kom att tolkas som opersonliga (jfr Brugmann 1916: 925–926). Att betrakta konstruktionen jag måste slå hö som en ursprunglig, paradigmatiskt självständig nominal sats (så Večerka 1973: 303; Степанов 1984: 132–133) försvåras av att det i så fall är svårt att förklara den ursprungliga kasusbetydelsen hos den form som blev infinitiv och att semantiskt motivera konstruktionens uppbyggnad. Syntaktiskt opersonliga konstruktioner med infinitiv kunde uppenbarligen uppstå först sedan infinitiven själv blivit en separat verbform. 3.8.5. Den ursprungliga modellen för infinitivsatser med en form av verbet būti (uttryckt eller noll) hade alltså sannolikt ett subjekt i nominativ: husen är (Ø / var / ska bli) synliga/byggda. Konstruktionens uppbyggnad motiveras av samma dativbetydelse hos verbalsubstantivet som återställs i de tidigare behandlade konstruktionerna med verben likti, tikti osv. samt med adjektiv i neutrum (liksom i de fall som behandlats i 1–2). I många fall kom senare kasusformer som styrdes av infinitiven (oftast ackusativ) att ersätta subjektets nominativ. I de baltiska språken och en del slaviska språk har nominativet dock delvis bevarats också i opersonligt använda konstruktioner, där det fått objektbetydelse. Att den s.k. ”objektsnominativen” bevarats här beror uppenbarligen inte bara på interna utan också på vissa yttre omständigheter, som det är värt att diskutera separat. 95 Problemet med ”objektsnominativen” 3.9.1. Användningen av objektsnominativ i opersonliga satser är belagd över ett ganska stort och inbördes sammanhängande område av dialekter i kontakt med varandra. Förutom litauiska, lettiska och de nordryska dialekterna samt den stora triangeln ungefär mellan Pskov–Smolensk–Vologda omfattar området även de västfinska språken (estniska, finska). I dessa används den s.k. ackusativ II, som sammanfaller med nominativ, regelbundet i stället för den vanliga ackusativ I för att uttrycka objekt i opersonliga satser med infinitiv och particip, liksom i opersonliga imperativsatser (jfr finska hänen tuli rakentaa sauna ”han måste bygga en bastu”). V. Kiparsky (1960; 1969) diskuterade likheten mellan dessa konstruktioner och östbaltiskans och ryskans ”objektsnominativ”; han framförde tanken att kontakterna med de västfinska språken kan ha bidragit till att nominativkonstruktioner med infinitiv, nedärvda från forntiden, bevarades i de närliggande östbaltiska och ryska språken.18B. Larin förklarade förhållandet mellan dessa konstruktioner så här: ”objektsnominativen” är en rest av en satsstruktur av icke-ackusativ typ, nedärvd från ett sedan länge utdött ”kustspråk” – ett gemensamt substrat för östbaltiska, nordslaviska och västfinska språk (Ларин 1963: för kritik av denna uppfattning, se Jacobsson 1964: 75; Veenker 1967: 126; Kiparsky 1969: 145). Hypotesen om direktlån av konstruktionen från de finska språken lades fram i en särskild studie av A. Timberlake (1974). Enligt honom har litauiska och lettiska samt de nordryska dialekterna lånat en syntaktisk regel från de västfinska språken, enligt vilken objektet för den handling som betecknas i opersonliga satser uttrycks med nominativ i stället för ackusativ. Denna objektsmarkering skulle, i likhet med exemplet från finska, ha förverkligats i satser utan subjektposition, och därmed finns ingen motsättning mellan nominativformen som är karakteristisk för subjektet och objektfunktionen (Timberlake 1974: 2–3, 152). Konstruktionerna i fornindiska, germanska och andra språk där infinitivens objekt uttrycks med nominativ i personliga (dvs. satser med en subjektposition) satser betraktar Timberlake som en helt annan typ, ojämförbar med östbaltiskans och nordryskans ”objektsnominativ”. Han tar också tydligt avstånd från fallen husen är (var) synliga och deras indoeuropeiska motsvarigheter. Författaren förbiser likheten mellan de sistnämnda och konstruktioner av typen husen är (var) byggda (jfr 3.7.1–3.7.3), liksom den parallella användningen i litauiska och lettiska av satser med böjda respektive oböjda adjektivformer (jfr: honungen är god / det är gott att äta 3.2.1 ff.) och deras paradigmatiska samband med personliga satser av typen honungen är god / det är gott (dvs. satser med en subjektposition). Lånehypotesen stöds av övertygelsen att objektsnominativ i litauiska och lettiska skulle vara synkront motiverad och regelbunden i opersonliga satser (s. 133 ff., 154). I själva verket trängs den, som redan nämnts, här undan av synkront motiverade motsvarigheter med ackusativ, och dess fördelning i litauiska dialekter uppvisar drag som är typiska för syntaktiska relikter. 3.9.2. I de lettiska dialekter som gränsar direkt till det estniska språkområdet används nominativ med infinitiv mycket mer sällan än i de nordliga, östliga och sydliga dialekterna i Litauen. Enligt lettisk dialektologisk 18Själva den västfinska konstruktionen anser vissa forskare ha utvecklats ur subjektets nominativ med en infinitiv som anger ändamål, se Hakulinen 1960: 246. 96 de uppgifter som samlats in för atlasen19; i gränsområdet mellan de lettiska och estniska dialekterna har en konstruktion med nominativt objekt och infinitiv belagts endast på några få platser: i den allra nordligaste vrån — i Ydaus och Ypikius dialekter samt i Cirgali. Även konstruktioner av typen akmenį grūti kustinat ”det är svårt att flytta stenen” har noterats i några områden i den norra delen av den inre dialekten: kring Birzuli, Bauni, Jaunburtnieki, Kuscen, Katraci och Dun te, i dialekter som ligger åtskilda från varandra och där ackusativ dominerar20. Konstruktioner av den nämnda typen är något vanligare i västra Kurzeme (i dialekterna kring Pope, Venta, Užava, Talsi-Edole, Saldus och Dobele); sporadiskt förekommer de — ungefär som i den litauiska dialektens žemaitiska område — också på andra håll i Kurzeme (i dialekterna kring Laidze, Lībagi, Kandava, Engure, Irlava och Ranka). Dessutom har även uttryck av typen vajag / gribas malka skaldit ”man måste/har lust att hugga ved” noterats här. Även i de zemgaliska dialekterna av den inre dialekten är båda konstruktionstyperna belagda endast i enstaka områden (Ciecere, Jēkabnieki, Jaunsvirlauka); de flesta finns på platser där det lettiska språkområdet gränsar till nordlitauiska dialekter som använder motsvarande konstruktion (söder om Rezekne samt i dialekterna kring Ezere, Bene, Īslīce och Kaplava). I betydligt större delar av de zemgaliska dialekterna av den inre dialekten (kring Dobele, Jelgava, Bauska m.fl.) används nominativ tillsammans med debitivformer (jāiet pļaut siens ”man måste gå och slå hö” osv.). Å andra sidan är nominativ med infinitiv belagd endast på några få ”öar” inom ett stort område av den östlettiska dialekten: i trakterna kring Grāši-Kraukļi, Sērene, Dignāja, Vārkava och Kautrā-Pilda samt i dialekterna Krāslava och Aknīste vid gränsen mellan litauiska och lettiska (Ančītis 1977: 264—265); även här används nominativ dock oftare tillsammans med debitiv än med infinitiv utan jā-21 Konstruktionernas geografiskt åtskilda förekomstområden gör det rimligt att anta att konstruktionen tidigare varit utbredd i en stor del av det lettiska språkområdet, men nu har försvagats betydligt mer än i litauiskan. Detta stöder också uppfattningen att nominativ i denna konstruktion är en gemensam syntaktisk arkaism. Lettiskans nominativ med infinitiv skiljer sig från litauiskan också genom vissa innovativa drag. Med undantag för sällsynta fall med böjliga adjektiv (av typen saulīte silta sildītie, se 3.2.1) är infinitivkonstruktionerna här opersonliga, och nominativ har funktionen av direkt objekt. Eftersom adjektivens neutrum har försvunnit i lettiskan och i konstruktioner med infinitiv ersatts av adverb (viegli ”lätt”, grūti ”svårt”, vajag(a) ”behövs”, brī̀v ”det är tillåtet” osv.; jfr nav viegli maisī nest ”det är inte lätt att bära säcken”, =ne- lengva), har sambandet med personliga satser, som ännu märks i litauiskan (darbas sunku och dylikt), här brutits. Nominativformen har alltså i lettiskan förlorat sin syntaktiska motivering; nominativ har blivit ett egentligt objektkasus. Detta var tydligen den viktigaste orsaken till att nominativ i lettiskan i större utsträckning ersattes av det vanliga objektkasuset 19 De förvaras i Riga, vid Lettiska språkets instituts dialektologiska avdelning. Författaren tackar institutets ledning för möjligheten att använda dem. 20 Här och i det följande bygger framställningen på svaren på frågorna 270, 272, 276, 277 och 280 i programmet för insamling av material till atlasen över lettiska dialekter (Latviešu valodas dialektoloģijas atlanta vāksanas programma. Rīga, 1954, lpp. 90—93). 21 Latvių kalbos tarmių pavadinimai pateikiami pagal M.Rudzīte 1964: 408—409. 97 – ackusativ. Den har bevarats bättre endast i konstruktioner med den nya debitivformen, som har en särställning i det lettiska språksystemet. 3.9.3. Den redan nämnda hypotesen av P. Kiparsky om ett bevarande inflytande från västfinska språk förklarar bäst varför nominativ med infinitiv, som för länge sedan gått förlorad i andra besläktade språk, fortfarande har bevarats i de östbaltiska språken och i angränsande ryska dialekter. Kontakterna med de västfinska språken bidrog tydligen till att denna syntaktiska arkaism bevarades och gav ett mönster för att på nytt tolka den på samma sätt — som nominativt objekt i en opersonlig sats. Särskilt gynnsamma förutsättningar för detta uppstod efter 500-talet, då de östbaltiska stammarna, efter att ha korsat Daugava, trängde långt in i områden bebodda av västfinnar. Under flera århundraden fjärmade sig dialekterna i dagens Lettland från litauiskan under inverkan av det finska substratet. Eftersom infinitiven på -ti/-tei då tydligen redan hade skilts ut från substantivens böjningsparadigm, kan en förändring av de syntaktiska relationerna inom konstruktionen ha inletts och embryon till ett ”objektsnominativ” ha uppstått. Just under 700- och 800-talen fick östslaviska dialekter fäste över ett stort område mellan Kiev och Novgorod. Intensiv finno-baltisk slavisation ägde rum i området för de nutida nordryska dialekterna. Kontakterna med västfinska språk kan därför ha påverkat den ryska konstruktion, som ärvts från urgermanskan, på liknande sätt som den baltiska konstruktionen. Det är värt att notera att nominativ i de äldsta nordryska skrifterna bildar samma slags konstruktioner med infinitiv som i de östbaltiska språken. Senare började den också användas med finita verbformer (чаша питья наливают, ordagrant: ”de häller upp en bägare dryck”), och själva konstruktionen fick en egen utvecklingsriktning, knuten till processer som är typiska för de slaviska språken: synkretism mellan nominativ- och ackusativformer samt morfologisering av animat–inanimat-distinktionen (Timberlake 1974: 104–116; Журавлев 1984). I de västliga ryska dialekterna (i triangeln Pskov–Smolensk–Vologda) upprätthölls nominativ med infinitiv tydligen också av ett baltiskt substrat. Litauiskans roll framgår av att konstruktionen från 1300- till 1700-talet är belagd i dokument med vitryska språkdrag, skrivna inom Storhertigdömet Litauens område — i Polotsk, Trakai och Vilnius (Dunn 1982: 517). Den används fortfarande ofta i vitryska dialekter som nyligen etablerats i områden där litauiska talas (i Pelesa, Varėna m.fl.; se Судник 1982: 246–247). I de sydliga östslaviska dialekterna (i det nuvarande södra Rysslands och Ukrainas område) försvann däremot konstruktionen med nominativ tydligen redan före skriftlighetens början, och i 1600-talets skrifter från detta område finns endast rester av den (på vissa håll återupplivade genom Moskvas kanslispråks prestige). 3.9.4. Historien om nominativ med infinitiv är inget undantag. Intensiva kontakter med västfinska språk efter 500- och 600-talen bidrog till att också andra arkaiska konstruktioner bevarades i de östbaltiska språken: nominativ med neutrumformer (linai minima, durys atidaryta), liksom predikativa particip som uttrycker den generella modala betydelsen hos indirekt modus (aut. 1977; 1979: 213–218; 1985; 1990: 228–235). Kontakter med västfinnar i betydligt äldre tider bidrog till att bevara ålderdomliga kasus­konstruktioner med postpositioner i de baltiska språken; dessa utvecklades till postpositionsbaserade lokalkasus (aut. 1985: 191–193). I alla de nämnda fallen ser vi ärvda indoeuropeiska satsstrukturer, som östbaltiska talare bevarade och gav en ny innebörd enligt mönster från de västfinska språken 98 karakteristiska mönster. Vissa forskare tenderar att förlägga ursprunget till konstruktionen med nominativ och infinitiv till en ännu äldre tid. Man antar att den har ärvts från en period då den indoeuropeiska ackusativa satsstrukturen ännu inte hade utvecklats och objektet till transitiva verb (liksom patienten till tillståndsverb) uttrycktes med samma absolutivform (Palmaitis 1977: 116—119; liknande Schmalstieg 1987: 145—152).22 Detta antagande är möjligt men inte nödvändigt, eftersom utvecklingen av konstruktionerna i de baltiska och slaviska språken kan förklaras med utgångspunkt i den ackusativa satsstrukturen och nominativens ursprungliga funktion som subjekt. 4. DEN FORTSATTA UTVECKLINGENS RIKTNINGAR 4.0. Konstruktioner med infinitiv som bevarat sin ursprungliga ändamålsbetydelse representerar det äldsta fragmentet av den indoeuropeiska satsstrukturen. Till samma skikt hör också de ovan nämnda konstruktionerna med supinum — den andra infinitivformen i litauiskan. Utifrån dessa konstruktioners plats i litauiskans syntaktiska system och genom jämförelser med besläktade språk drar vi slutsatsen att infinitivens grund utgjordes av användningen av verbalsubstantiv i dativ, och i vissa fall även i ackusativ, för att utvidga och semantiskt komplettera satsens verbala kärna. Sedan infinitiven skilts ut ur verbalsubstantivens deklinationsparadigm och blivit en oböjlig verbform har den i många fall förlorat sin ursprungliga kasusbetydelse och kommit att knytas närmare till olika finita verbformer; dess förbindelser med satsens övriga led har förändrats. Betraktar vi mångfalden av dagens infinitivkonstruktioner ur perspektivet av de ursprungliga användningsmönster som rekonstruerats, kan vi urskilja de viktigaste riktningarna och etapperna i deras fortsatta utveckling. kan/ börjar/ ber att få arbeta 4.1.1. När infinitivkonstruktioner med verben reikėti, gailėti, vertėti och liknande, som utvecklats ur nominalformer (reikà, gaila, verta, se 3.3), hade etablerats uppstod en grund för att också knyta infinitiven till andra verb med modal betydelse, till exempel: måste/ är skyldig att gå (efter reikia < reikà eiti), kan arbeta (efter galima, verta dirbti), ville gå och så vidare. På liknande sätt började infinitiven användas i förbindelser med verb med mer självständig betydelse, såsom be, befalla, förbjuda, hindra, kalla med flera (se 1.2.1). Infinitiver i olika former knöts till verb med motsvarande betydelser också i andra indoeuropeiska språk under skilda perioder av deras utveckling. Denna parallellitet i bruket tyder sannolikt inte på att sådana konstruktioner är ärvda, utan på en typologiskt allmän, kanske till och med universell tendens att använda oböjliga former för handlingsbeteckningar på detta sätt, efter att de förlorat sin tidigare anknytning till deklinationsparadigmen. Motsvarande förbindelser tenderar att bildas inte bara i indoeuropeiska språk utan också i språkfamiljer av annat ursprung, där oböjliga (oftast även substantiviskt härledda) verbformer utvecklas. 22Vissa har också betraktat motsvarande konstruktioner i finsk-ugriska språk som en kvarleva av en pre-nominativ satsstruktur, se Wickman 1955: 14, Schlachter 1968: 286. 99 verbformer. 4.1.2. I konstruktioner med fasverb (börja, ta sig för, sluta, upphöra, lägga av och liknande) ersatte infinitiven i många fall de aktiva particip som användes med verb betecknande slutet på en handling och sedan länge hade en funktion som liknade ett predikativt attribut, till exempel: slutade ropa, upphörde/ slutade dricka, jfr: tystnade/ lugnade sig efter att ha sjungit, stannade efter att ha gått, kom tillbaka efter att ha plockat svamp (se vidare förf. 1978: 33—37; 1979: 112—114; 1990: 133—134). 4.1.3. I konstruktioner med verb som uttrycker önskan, begäran, strävan eller inbjudan kunde infinitiven ersätta supinum, som utvecklats ur ackusativ, och till vilket verb med dessa betydelser ibland fortfarande knyts i dialekterna, till exempel: Ko daugiau nori tu turėtų Tj; Pašom sėstys Ds; Motutė baraas, verptų vadina BM 410 (se även LKG II 419—420). Sådana konstruktioner har motsvarigheter i lettiskan, jfr: ēstu grib, dzertu grib... vēderiņš BW 2892 (Endzelīns 1951: 996), glossat: ”magen vill äta, vill dricka”. Ackusativisk infinitiv (supinum) knyts också till verb med de modala betydelserna ”vilja; sträva efter” och ”kunna” i Vedaskrifterna, jfr: gātúm icchanta RV I, 80, 6d ”(han) vill gå” (Disterheft 1980: 125); bhū́yo vā dātúm arhasi V, 79, 10, glossat: ”du kan ge mer” (Macdonell 1977: 336; se även Sgall 1958: 231—232; Jeffers 1976: 2—3); dativiska infinitiver i konstruktioner med verb av dessa betydelser betraktas av forskare som otvivelaktigt senare former, etablerade genom analogi (Benveniste 1935: 99; Sgall 1958: 234). Det bör noteras att supinum redan i äldre skrifter är belagt också med verben likti, leisti, till exempel: Idant passilikcza Nammūsa... mattytu graszū sluszbū WIEschpaties/ ir atlankytu Basznitzia jo PsD 27,4 (Palionis 1974: 146), jfr: attako numirėlio saugotų Kp (Jablonskis 1957: 478); Leisk maną Szmones, man slusizū BrB II Moz 9,123; på liknande sätt med verbet duoti: aš tau duosiu gertų KGr (jfr lett. ēstu deva BW 2809,5 ”gav att äta” Endzelīns 1951: 996), även om dativinfinitiven redan från skrifttraditionens början dominerar här: Ghis duos liti ant Nessibijancziu BrB Ps 10,6 och liknande. Med tanke på att supinum under den skriftliga traditionens tid märkbart ersattes av infinitiv i konstruktioner med rörelseverb, är det mycket sannolikt att infinitiven också i vissa konstruktioner med verb av de betydelser som nämnts i detta kapitel har etablerats i stället för ett tidigare använt supinum. Obestämd infinitiv 4.2.1. Den självständiga användningen av infinitiv i imperativiska, interrogativa eller optativa satser med olika modalitetsnyanser bygger på konstruktioner med reikėti, norėti, galėti och andra tidigare nämnda verb, t.ex.: Springa! Barn, äta! Berättar ni? Vart ska man gå nu? Hur ska man leva? Nu är det bara att glädjas! och liknande. Liksom i interrogativa satser används infinitiv också i bisatser i sammansatta underordnade meningar med motsvarande fogord, t.ex.: Jag kan inte föreställa mig hur jag ska försörja mig BsP 23Den målinriktade akkusativiska betydelsen kan här bekräftas av att motsvarande verbalsubstantiv används, jfr: Ack flicka lilla, flicka lilla, vill du låta mig övernatta? JD 761. 100 I 65; Jag vet inte vart jag ska gå IV 3, i stelnade (frasologiserade) uttryck, t.ex.: Vad mer finns att säga Kv m.fl. (se LKG II 411—415; III 616—618 för en utförligare behandling). Sambandet med infinitiv, som är beroende av de modala verb som behandlades i 4.1.1 och 4.1.3, framgår både av syntaktisk synonymi och av användningen av dativ i subjektfunktion, jfr: Alla ska stiga upp! Ska jag återvända? Nu har vi bara att leva och leva! Jag vet inte vart jag ska gå och liknande. Även syftningsformen kan, när den används utan finitt verb, bilda imperativiska satser, t.ex.: Barn, säg era böner! Rk; I säng, genast! (se Jablonskis 1957: 329; LKG II 419). Infinitivanvändningen med uppmanande betydelse i stället för första personens finita verbformer har också utvecklats ur konstruktioner med verb med modal betydelse, t.ex.: Det är redan sent, låt oss gå (= vi går, låtom oss gå) hem Kb; Men glöm inte att leda tillbaka stoet på kvällen Ign; Jag steg upp ur skuggan och nu går vi för att slå hö Vrn (LKT 389). Infinitiv som används i villkorskonstruktioner har i många fall också en nyans av uppmanande och optativ betydelse, t.ex.: Om man ska arbeta, så ska man arbeta (LKG II 414—415). Infinitiver med imperativisk och uppmanande betydelse är karakteristiska för många besläktade språk och är belagda redan i deras äldsta minnesmärken. Vi skulle emellertid kunna betrakta dem som ärvda från den indoeuropeiska språkgemenskapen (så Disterheft 1980: 191) endast om vi antar att själva infinitiven som en separat, oböjlig verbform har indoeuropeiskt ursprung. Detta försvåras inte bara av variationen mellan infinitivformerna, utan också av deras tydliga historiska samband med användningen av verbalsubstantivens kasus, i synnerhet dativ. Infinitivens imperativiska och optativa användning bör förklaras genom en typologisk gemensamhet i den syntaktiska utvecklingen, inte genom genetiskt släktskap. I olika språkgrupper frigjordes infinitiverna från verbalsubstantivens paradigm och blev oböjliga verbformer, liknande de rena verbstammar utan böjningsändelse som sedan äldsta tider uttryckte en befallning eller uppmaning. De uppstod vid olika tidpunkter och under olika omständigheter i olika språk, men kom att omfattas av en gemensam typologisk tendens. 4.2.2. Precis som modala konstruktioner sammanfaller med imperativisk infinitiv, sammanfaller konstruktioner med fasverb (särskilt verb för början av en handling) med infinitiv som i uttryck eller känslomässigt språk ersätter finita verbformer, t.ex.: Han då på den där djävulen — slå, riva (jfr började slå, riva), och den där djävulen började be honom BsP IV 48; Den mannen hoppade ur släden, springa, slåss II 321; Räven springer! Hundarna jagar den! II 321. I litauiskan är en sådan användning av infinitiv i stället för finita verb stilistiskt markerad och begränsad till uttryck för handlingar som börjar plötsligt och är intensiva; den har tydligt utvecklats ur konstruktioner med verben pradėti, imti, šokti och liknande. Vissa besläktade språk har gått längre på detta område och utvidgat användningen av infinitiv i stället för finita verbformer i förfluten tid (jfr latinets infinitivus historicus, se Hofmann — Szantyr 1972: 367—368 med litteratur). 4.2.3. Infinitivkonstruktioner med nollformen av verbet būti, införlivade i satsen, lade grunden för vissa modala användningar av infinitiv 101 i ordens betydelse. Som parentetiska modalord förekommer oftast infinitiverna matyti, regėti(s), girdėti, sakyti, till exempel: Matyti, ano nebuvo namie Slnt; Ten, matyt, eina pažįstamas žmogus Jrb; Jonas, regėt, šiandien neparėjęs Kb; Girdėt, ten jau grybai dygsta Vlk; Geras kelias, sakyt, vieškelis Dr (LKŽ XII 34) (se även LKG II 417–418; LKŽ VII 917). 4.2.4. När infinitiven förekommer tillsammans med finitformer av verb med samma rot används den ibland för att framhäva den handling de betecknar, som ett slags förstärkningsord, till exempel: Žadėti, berods, kiekvienas prižadėjo ŽemR I 48. Med nekande verbformer motsvarar den i sin funktion en gerundiumform, till exempel: Nei viens... nei bandyt nebandė pas kalvį ateit BsP I 84 (se även LKG II 417). Infinitivens sekundära nominalisering 4.3.1. Efter att ha förlorat sin kasusform blev infinitiven en oböjlig verbform, men införlivades inte i systemet för verbets kategorier av tempus, person och diates. Den blev en generell beteckning för handling, vilket gjorde det möjligt att i vissa fall använda den i objekt- eller subjektpositioner som är typiska för substantiv. 4.3.2. Med verb som betecknar transport, tillverkning, sökande, givande, mottagande, innehav eller tagande kan infinitiven av vissa verb fungera som direkt objekt och ersätta ackusativ eller genitiv av ett substantiv med samma rot, till exempel: Ar atnešei gerti? Skdv; Katrė įnešė praustis ŽemR I 89; Neprarysiu, tik duok parūkyti BsP III 51; Ar davėi karvėms ėsti? Er; Paieškok namie valgyt Kp; Ar daug turit pjauti? Jnšk; Pasiimk skaityti ŽemR I 291 (se LKG II 403; III 166–167, 468–469); liknande exempel finns redan i de äldre skrifterna, jämför duot man gierti SP I 58₁₇. Å andra sidan har sådana användningar av infinitiven samband med konstruktioner där infinitiven står tillsammans med ett konkret substantiv i ett kasus och har en vanlig ändamålsbetydelse, jämför: Svečiai... atnešė tam ubagui valgyt ir gert BsP I 76 och Senutė tuojos jam atnešė blynų valgyt I 149. 4.3.3. I meningar där predikativet är ett substantiv, ett adverb eller en annan infinitiv fungerar infinitiver ibland som subjekt och står i nominativposition, till exempel: Gyventi — tai didelė dovana rš; Grįžti atgal aplinkui — toli ŽemR I 45; Tekėti — ne akėti. 4.3.4. De fall som behandlats i detta avsnitt tycks fullborda de verbala substantivens utvecklingscykel: handlingsbeteckningar som har förlorat sin kasusbetydelse och blivit oböjliga former börjar åter användas i positioner som är typiska för nominalord. Infinitivformerna själva förblir dock oförändrade och får inga nominala böjningsändelser. Generellt ser vi i litauiskan endast början på infinitivens sekundära nominalisering, begränsad till ett fåtal lexikalt och strukturellt avgränsade fall. I många besläktade språk har infinitivernas utveckling i detta avseende kommit längre: till sekundärt nominaliserade infinitiver fogas prepositioner och demonstrativa eller relativa pronomen som omvandlats till artiklar, vilket kännetecknar en analytisk typ av syntaktisk struktur. Till exempel, redan i forngrekiskan- 102 I det bojeiska infinityvas med artikeln t översätts med en handlingsbeteckning. Särskilt långt har denna process framskridit i de germanska språken; det räcker att erinra sig tyskan, där varje infinitiv som får en artikel blir ett verbalsubstantiv, inordnat i systemet för prepositionsböjning. SLUTSATSER Intern rekonstruktion och jämförelser med besläktade språk visar att grunden för infinitiven i litauiskan som en självständig verbform utgjordes av användningen av verbalsubstantiv – handlingsbeteckningar – i dativ med betydelsen ändamål och syfte, en användning som ärvts från den indoeuropeiska språkföreningens tid. De litauiska språkdata som diskuterats gör det möjligt att urskilja flera stadier i infinitivkonstruktionernas bildning och utveckling. I. Det första och äldsta stadiet representeras av de användningstyper där infinitiven har bevarat betydelsen av ändamål, eller där denna betydelse kan rekonstrueras med stöd av konstruktionens struktur och dess plats i språksystemet: (1) Ett verb, ensamt (a, c) eller tillsammans med ett objekt i oblikt kasus (b), förbinds med en infinitiv som uttrycker ändamål och har samma betydelse som ett verbalsubstantiv i dativ: a) plöjde för att så (”för sådd”); b) plöjde åkern för att så; c) åkern blev kvar att så. (2) Ett verb, ensamt (a, c) eller tillsammans med ett objekt i oblikt kasus (b), förbinds med två ändamålsbetecknande former som är betydelsemässigt besläktade: dativ av ett konkret substantiv och en infinitiv med samma betydelse som ett verbalsubstantiv i dativ: a) plöjde för råg att så (dvs. ”för rågen, för dess sådd”); b) plöjde åkern för att så råg; c) åkern blev kvar att så råg på. (3) Ett nominalt predikat – en adjektivform i neutrum, motsvarande den forntida rena stammen (a), eller nominativ av ett adjektiv som böjs efter genus (b) – förbinds med en infinitiv som uttrycker ändamål: a) honung är god att äta (”för att ätas”); b) honung är god att äta. (4) Samma slags nominala predikat som i (3) förbinds med två ändamålsbetecknande former: dativ av ett konkret substantiv och en infinitiv med dativbetydelse: a) honung är god att äta för barn (dvs. ”för barn, för dem att äta”); b) honungen är god för barn att äta. (5) En finit form av verbet att vara (uttryckt eller noll), som förekommer tillsammans med subjektets nominativ, förbinds med infinitiv (a) eller med infinitiv och dativ (b): a) fältet är (Ø, var, kommer att vara) synligt/nära; b) fältet är (Ø, var, kommer att vara) synligt/nära för er. II. När dativen av verbalsubstantiv på -ti/*-tei skildes från substantivens böjningsparadigm och närmade sig verbsystemet, förändrades de syntaktiska relationerna inom många konstruktioner, vilket ledde till att följande infinitivkonstruktionsmodeller etablerades och spreds: 103 De syntaktiska relationerna inom många konstruktioner förändrades. På grundval av de ursprungliga brukstyperna etablerades och spreds följande modeller för infinitivkonstruktioner: (6) En finit form av verbet att vara (uttryckt eller noll), förbunden med en infinitiv och en dativ som betecknar subjektet för ett modalt tillstånd (a), eller med en tids-/platsangivelse (b): a) han ska (Ø, skulle, kommer att) dö; b) i morgon är (Ø, var, kommer att vara) det dags att dö. Grundmodellen är typ (5). (7) Substantiv förbundna med en ändamålsbetecknande infinitiv och dativ: jord att så råg i. Grundmodellen är typ (2). (8) Konstruktioner med infinitiv och ett objektkasus som är beroende av den, med syntaktiskt opersonliga neutrumformer av adjektiv (a), opersonliga verb (b) och adverb eller närstående substantiv (c): a) (för barn) är det gott att äta honung (honungen); b) (för barn) måste man äta honung (honung); c) (för barn) är det tidigt/dags att äta honung (honung). Grunden utgörs av typerna (3 a), (4 a). III. Till ett senare utvecklingsstadium bör följande konstruktioner sannolikt hänföras: (9) Personliga konstruktioner med infinitiv, beroende av modala (a), fasala (b) och vissa andra verb (c), och som i sin tur kan styra objektkasus: a) jag måste, kan, vill äta (honung); b) började, slutade, upphörde att äta (honung); c) jag ber, bjuder in, beslutade... att äta (honung). Grunden utgörs av typerna (1) och (8 b), möjligen även konstruktioner med supinum. IV. Följande syntaktiska processer har fortsatt påverka utvecklingen av infinitivkonstruktioner: (10) Infinitivens verbalisering (användning i positionen för en finit verbform) genom överföring av konstruktionens modala (a) eller fasala (b) betydelse till själva infinitivformen: a) Barn, ät! Gå hem; b) Haren springer, räven jagar. Utgångspunkt — typerna (8 b), (9) och konstruktioner med supinum (gå och äta osv.); (11) Infinitivens sekundära nominalisering i subjektposition (a) eller objektposition (b): a) att äta är ett nöje; att leva är att arbeta; b) tog med sig något att dricka; gav något att röka; Utgångspunkt — typerna (8 a), (9 c); (12) Nominalisering av det infinitivstyrande verbet: önskan, begäran, inbjudan att äta. Utgångspunkt — typ (9 a, c). Ordningen i redogörelsen för stadierna II–IV är approximativ, eftersom vissa bruk, till exempel med imperativisk infinitiv (10) eller med personliga verb för begäran, inbjudan eller fas (9), kan ha uppkommit även under tidigare perioder till följd av påverkan från arkaiska supinumkonstruktioner eller andra konstruktioner. 104 Förhållandet mellan de här angivna typerna av infinitivbruk och den ungefärliga riktningen för deras utveckling kan schematiskt anges så här: (5) ⟶ (6); (2) ⟶ (7); (3 a), (4 a) ⟶ (8); (1), (8 b) ⟶ (9 a); (8 b), (9 a, c) ⟶ (10 a); (9 b) ⟶ (10 b); (8 a), (9 c) ⟶ (11); (9 a, c) ⟶ (12). De behandlade utvecklingsprocesserna för infinitivkonstruktioner har tydliga motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk (och även i språk som inte är indoeuropeiska), med undantag för dagens balkanspråk, där infinitiverna försvann på grund av omständigheter som är specifika för detta språkområde. Detta visar på en typologiskt allmän utvecklingsriktning och en tendens att på liknande sätt använda och ge betydelse åt oböjliga former i språkets syntaktiska struktur, vilka har utvecklats ur kasusformer av verbalsubstantiv. Kännetecknande för litauiskan är att de ursprungliga, forntida konstruktionerna, ur vilka själva infinitivformen en gång utvecklades, har bevarats väl vid sidan av nyare typer av infinitivbruk. I detta avseende skiljer sig litauiskan tydligt från andra nutida språk och ger viktiga data för rekonstruktionen av det indoeuropeiska syntaktiska systemet. FÖRKORTNINGAR ASpr — Fornlettiska språkminnesmärken i faksimiltryck. Utg. A.Günther. Bd 1—2. Heidelberg, 1929. BrB — Bibeln, det vill säga hela den Heliga Skrift, översatt till litauiska av Jan Bretkūnas... Königsberg (1579—1590) (citerat från en fotokopia av manuskriptet). BrP — Postilla, det vill säga en kort och enkel utläggning av evangelierna... Av Jan Bretkūnas... Königsberg... 1591. BW — Barons Kr. och Wissendorffs H. Lettiska folkvisor. Bd 1—6. Jelgava och Petrograd, 1894—1915. DnR — K.Donelaitis. Raštai. V., 1957. EEv — Evangelierna... Översatta från latin till lettiska. Av R.P.Georgius Elger... Vilnius... 1671 (= ASpr I 22—242). GlB — Den heliga Bibeln, eller Guds heliga ord... Riga... 1685—1689 (E.Glūcks bibelöversättning). Jab1RR — J.Jablonskis. Samlade skrifter. Red. J.Palionis. Bd 1—2. V., 1957—1959. KGr — Grammatik der littauischen Sprache von Dr. Friedrich Kurschat. Halle a.S., 1876. KPP — Kalbos praktikos patarimai. Sud. A.Pupkis. V., 1985. LKG — Litauisk grammatik. Red. K.Ulvydas. Bd 1—3, V., 1965—1976. LKŽ — Litauisk ordbok. Bd 1—15. V., 1941—1991. ME — K.Mühlenbachs, J.Endzelīns. Lettisk ordbok. Bd 1—4. Riga, 1923—1932. MLLG — Meddelanden från Litauiska litterära sällskapet. Bd 1—6. Heidelberg, 1883—1912. MLLVG — Grammatik för det moderna lettiska litteraturspråket. Bd 1—2. Riga, 1959—1962. RV — Rigveda Saṃhitā. Hrsg. F.M.Müller, 1887. SIG — Sånger för den katolska tron. Av Salomo- 105 ne Mozerka Słowoczyński... Wilnae... 1646 (Fotogr. leid.: S.M.Slavocinskis. Giesmės. Par. J.Lebedys. V., 1958). Supr — Супрасльская рукопись. Изд. С.Северьянов. СПб., 1904. VD I — Litauisk folkvisesamling. Bröllopssånger. Bd 1. V., 1983. Övriga källförkortningar är desamma som i LKŽ och LKG. LITERATŪRA 1. Ambrazas S. Veiksmažodžių abstraktų darybos tipų istorinė kaita. — Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 26, 1987, p. 88—95. 2. Ambrazas V. Absoliutinis naudininkas XVI—XVII a. lietuvių kalbos paminkluose. — Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 5, 1962, p. 3—146. 3. Ambrazas V. Netiesioginės nuosakos paplitimas ir kilmės problema. — Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 17, 1977, p. 7—54. 4. Ambrazas V. Lietuvių kalbos vardininko su dalyviu (nominativus cum participio) struktūra ir raida. — Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 18, 1978, p. 7—67. 5. Ambrazas V. Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė. V., 1979. 6. Ambrazas V. Die indogermanische Grundlage des Dativus und Nominativus cum infinitivo im Baltischen. — Indogermanische Forschungen. Bd. 92, 1987, S. 203—219. 7. Ambrazas V. Сравнительный синтаксис причастий балтийских языков / Vergleichende Syntax der baltischen Partizipien. V., 1990. 8. Ancītis K. Aknīstes izlokšne. Rīga, 1977. 9. Balčikonis J. Rinktiniai raštai. T.1. V., 1978. 10. Balkevičius J. Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė. V., 1963. 11. Benveniste E. Les infinitifs avestiques. Paris, 1935. 12. Bergmane A. Nenoteiksme (Infinitīvs). — Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika. S.1. Rīga, 1959, lpp. 630—632. 13. Behaghel O. Deutsche Syntax. Bd 2. Heidelberg, 1924. 14. Boeder W. Zur Rekonstruktion von Infinitivkonstruktionen im Indogermanischen. — Linguistic Reconstruction and Indo-European Syntax, ed. P.Ramat e.a. Amsterdam, 1980, S.207—224. 15. Brugmann K. Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. Bd.2., T.1. Strassburg, 1906; Bd. 2., T.2. Strassburg, 1911. 16. Delbrück B. Altindische Syntax. Halle, 1888. 17. Delbrück B. Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen. Bd. 2. Strassburg, 1897. 18. Disterheft D. The Syntactic Development of the Infinitive in Indo-European. Columbus. Ohio, 1980. 19. Dunn J.A. The Nominative and Infinitive Construction in the Slavonic Languages. — Slavonic and East European Review. V. 60, N. 4, 1982, p. 500—527. 20. Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīgā, 1951. 21. Engert H. Syntaktische Studien. — Archivum Philologicum. T. 6, 1937, p. 108—122. 22. Engert H. Syntaktische Studien. — Archivum Philologicum. T. 7, 1938, p. 45—56. 23. Fraenkel E. Zur baltoslavischen Grammatik. KZ, Bd. 53, 1925, Hf. 1, S. 36—65. 24. Fraenkel E. Syntax der litauischen Kasus, K. 1928. 25. Gebauer J. Historická mluvnice jazyka českého, d. 4. Skladba. Praha, 1929. 26. Hahn A. Some Hittite-Sanskrit Parallels. — Language. Vol. 29, 1953, p. 242—255. 27. Hahn A. Verbal Nouns and Adjectives in Some Ancient Languages. Language. Vol. 42, 1966, p. 378—398. 28. Hamp E.P. Baltic Infinitives and Verbal Nouns. — Lituanistikos instituto 1981 m. suvažiavimo darbai. Chicago. III, 1985.p. 199—207. 106 29. Haudry J. Les emplois doubles du datif et la fonction du datif indoeuropéen. — Bulletin de la Société du Linguistique. T. 63, 1968, 1, p. 141—159. 30. Haudry J. L’emploi des cas en védique. Lyon, 1977. 31. Havránek B. Staroruská osobní konstrukce ryba loviti a její obdoba v severoruských nářečích. — Bulletin ústavu ruského jaz. a lit., 12, s. 169—176. 32. Hofmann J.B. — Szantyr A. Lateinische Syntax und Stilistik. München, 1972. 33. Jablonskis J. Jablonskio raštai. T. 4/ Red. J.Balčikonis. Kaunas, 1935. 34. Jablonskis J. Rinktiniai raštai. T.1/ Sud. J.Palionis. V., 1957. 35. Jacobsson G. Zur Frage vom Nominativ als Kasus des direkten Objekts im Slavischen. — Lingua viget, in hon. V.Kiparsky. Helsinki, 1964, S. 71—82. 36. Jeffers R. Remarks on Indo-European Infinitives. — Language, Vol. 51, N.1, 1975, p. 133—148. 37. Jeffers R. Syntactic Change and Syntactic Reconstruction. — Current Progress in Historical Linguistics/ Ed. Christie W. Amsterdam, 1976, p. 155—157, 163—166. 38. Kiparsky V. Über das Nominativobjekt des Infinitivs. — Zeitschrift für slavische Philologie, Bd. 28, 1960, S. 333—342. 39. Kiparsky V. Das Nominativobjekt des Infinitivs im Slavischen, Baltischen und Ostseefinnischen. — Baltistica. T. 5(2), 1969, p. 141—148. 40. Krause W.-Thomas W. Tocharisches Elementarbuch. Bd.1. Grammatik. Heidelberg, 1960. 41. Kuryłowicz J. The Inflectional Categories of Indo-European. Heidelberg, 1964. 42. LaRoche J. Homerische Untersuchungen, Bd. 2, T.1. Der Infinitiv bei Homer. Leipzig, 1893. 43. Loś J. Gramatyka starosłowiańska. Lwów, Warszawa, Kraków, 1922. 44. Macdonell A.A. A Vedic Grammar for Students. London, 1955. 45. Marvan J. Verbum infinitum в балтийских языках и его отношение к славянскому союзу. — Slavia Pragensia, 1960, №2, s. 7—15. 46. Mažiulis V. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (deklinacija). V., 1970. 47. Miklosich F. Vergleichende Grammatik der slavischen Sprachen. Bd. 4. Wien, 1874. 48. Mülenbachs K. Sintakse jeb teikuma mācība. — Latviešu gramatika J. Endzelīna un K. Mülenbacha sarakstīta. Rīgā, 1928, lpp. 112—281. 49. Ose F. Supinum und Infinitiv im Hethitischen. MVAeG, Bd. 47, T.1. Leipzig, 1944. 50. Trebski J. Gramatyka języka litewskiego. T.3. Warszawa, 1956. 51. Ozols A. Latviešu tautasdziesmu valoda. Rīgā, 1961. 52. Ozols A. Veclatviešu rakstu valoda. Rīgā, 1965. 53. Ozols A. Raksti valodniecībā. Rīgā, 1967. 54. Palionis J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI—XVII a. V., 1967. 55. Palionis J. Über einen Typ des Infinitivsatzes im Litauischen. — Baltistica, 1 priedas, 1972, p. 125—130. 56. Palionis J. Supino vartojimas XVI—XVII a. lietuvių rašto paminkluose. Baltistica. T. 10 (2), 1974, p. 143—148. 57. Palmaitis L. Dėl baltų kalbų nenominatyvinės praeities. Baltistica, 2 priedas, 1977, p. 114—123. 58. Paulauskienė A. Paskirties arba tikslo naudininkas su bendratimi. — Kalbos kultūros teorija ir praktika. Lietuvių kalbos sekcijos sąsiuvinis N 5 (18), 1970, p. 49—53. 59. Piročkinas A. J.Jablonskis apie vardininką su bendratimi. — Kalbotyra. T. 22(1), 1972, p. 61—70. 60. Piročkinas A. Jono Jablonskio kalbos taisymai. K., 1986. 61. Pořak J. Vývoj infinitivních vět v češtině. — Acta Univ. Carolinae, Philol. 16. Praha, 1967. 107 62. Pupkis A. Kalbos kultūros pagrindai. V., 1980. 63. Reiter N. Die deutschen Lehnübersetzungen im Tschechischen. Berlin, Wiesbaden, 1953. 64. Renou L. Monographies sanscrites, t. 2. Le suffixe -tu et la constitution des infinitives en -toh, -tave, -tum. Paris, 1937. 65. Rudzīte M. Latviešu dialektoloģija. Rīgā, 1964. 66. Schlachter W. Arbeiten zur strukturbezogenen Grammatik. München, 1968. 67. Schleicher A. Litauische Grammatik. Prag, 1856. 68. Schmalstieg W.R. A Lithuanian Historical Syntax. Columbus, Ohio, 1988. 69. Seiler H. Relativsatz, Attribut und Apposition. Wiesbaden, 1960. 70. Šagall P. Die Infinitive im Rygeda. — Acta Univ. Carolinae, Philol. 2, 1958, S. 137—268. 71. Sirtautas V. Konstrukcijų buvo matyti, girdėti... struktūra. — Kalbotyra. T. 22(1), 1971, p. 71—79. 72. Stang Chr.S. Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo, Bergen, Tromsø, 1966. 73. Szemerényi O. Einführung in die vergleichende Sprachwissenschaft. Darmstadt, 1970. 74. Šukys J. Linksnių ir prielinksnių vartojimas. K., 1984. 75. Timberlake A. The Nominative Object in Slavic, Baltic, and West Finnic. Slavistische Beiträge, 82. München, 1974. 76. Trávníček F. Historická mluvnice česká, 3. Skladba. Praha, 1956. 77. Trost P. Infinitiv v litevštině. — Studie ze slovanské jazykovědy. Praha, 1958, p. 271—274. 78. Vaillant A. Grammaire comparée des langues slaves. T. 2. Lyon-Paris, 1966. 79. Valeckienė A. Lietuvių kalbos gramatinė sistema. Giminės kategorija. V., 1984. 80. Večerka R. K vývoji modálních konstrukcí v slovanských jazycích. Otázky slovanské syntaxe, r. 3. Brno, 1973, s. 303—306. 81. Veenker W. Die Frage des finnugrischen Substrats in der russischen Sprache. Bloomington, 1967. 82. Vondrák W. Vergleichende slavische Grammatik, Bd.2. Göttingen, 1928. 83. Wickman B. The Form of the Object in the Uralic Languages. Uppsala, 1955. 84. Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. T.2. V., 1981. 85. Деянова М. Функционален развой на инфинитива в сърбохърватски език. София, 1982. 86. Журавлев В.К. Nominativus cum infinitivo с точки зрения морфологической нейтрализации. — Baltistica. Т. 20(2), 1984, p.119—125. 87. Иванов Вяч.Вс. К типологии инфинитива в балканских языках. — Славянское и балканское языкознание. Москва, 1976, с. 216—230. 88. Ларин Б.А. Об одной славяно-балто-финской изоглоссе. — Lietuvių kalbotyros klausimai. Т. 6, 1963, p. 87—107. 89. Потебня А.А. Из записок по русской грамматике. Т. 1—2. Москва, 1958. 90. Сабенина А.М. Конструкция с именительным падежом прямого объекта. — Историческая грамматика русского языка. Синтаксис. Простое предложение. Ред. В.И.Борковский. Москва, 1978, с. 403—416. 91. Спринчак Я.А. Очерк русского исторического синтаксиса (простое предложение). Киев, 1960. 92. Степанов Ю.С. Оборот земля пахать и его индоевропейские параллели. — Известия АН СССР, сер.лит. и яз. Т. 62(2), 1984, с. 128—143. 93. Топоров В.Н. Из области балто-славянских фольклорных связей. — Lietuvių kalbotyros klausimai. Т. 6, 1963, p. 149—176. 94. Ходова К.И. Простое предложение в старославянском языке. Москва, 1980. 108 THE SYNTACTIC DEVELOPMENT OF THE INFINITIVE IN LITHUANIAN Summary Differences between infinitive stems in Lithuanian-Latvian and Prussian alongside with the genetic identity of dative singular flexion permit to assume that the infinitive was isolated from the paradigm of verbal abstracts and included into the verbal system after the split of Common Baltic. Because of a comparatively late differentiation of the infinitive and the conservative nature of the syntactic system, Lithuanian has preserved the ancient use of pre-infinitival forms better than the majority of other contemporary Indo-European languages. By means of internal reconstruction and comparative analysis the main stages in the syntactic development of the infinitive are distinguished and presented in the form of patterns and schemes of syntactic relations. The oldest stage is represented by patterns in which the dative of ti- stem verbal abstract with the ending -i/*ei is a predicate of an imbedded purpose clause. Its use with another (nominal) dative of purpose or destination gave rise to dative with the infinitive. In many utterances still in use in contemporary Lithuanian dialects, both members of this construction have retained the original dative meaning, relation to the main verb and possibility of separate use, e.g. ariau lauką rugiams sėti ”I ploughed the field to sow rye” (lit.: ”for rye for sow”), cf.: ariau rugiams ”I ploughed for rye” and ariau sėti ”I ploughed for sowing”. The nominative with the infinitive after verbs like tekti ”fall to”, likti ”remain, be left”, rūpėti ”concern” and predicative adjectives (especially in neutral form) is based on the same ancient use of the verbal abstract dative expressing purpose, e.g. laukas liko arti ”field remained to plough (for ploughing)”; medus gardu/gardus valgyti ”honey is tasty to eat (for eating)”. As a result of internal re-analysis, the subject nominative has been reinterpreted as object and replaced by the accusative in many clauses turned syntactically impersonal: gardu/liko/reikia valgyti medų ”it is nice/remains/necessary to eat honey”. Contacts with West Finnic languages (especially after the 5th c. AD) can be regarded as a favourable condition for preserving the object nominative with the infinitive in some Lithuanian, Latvian and North-West Russian dialects. The subject nominative in its original function is retained after the verb būti (often in zero form) in clauses denoting content of perception (namai Ø matyti ”the house is to be seen”) and necessity (namai bus statyti ”the house is (lit.: will be) to build”. The subsequent syntactic development of the infinitive already separated from the verbal noun (as an uninflected verbal form) is reflected in personal clauses with modal, phasal and other verbs: jis nori/turi/prašo/leidžia grįžti ”he wants/must/begs/allows to return”, jie pradėjo/baigė statyti ”they began/finished building (lit.: to build)”. The existence of such patterns in many relative languages (sometimes regarded as inherited from protolanguage) is considered here to be a result of typologically determined tendencies in the use of impersonal (uninflected) verbal forms. The transfer of modal and phasal meaning to the infinitive itself has determined its use as an equivalent of imperative and some other finite verb forms in emphatic speech, e.g. Keltis! ”stand up!”; Sūnus bėgt, tėvas vytis ”The son took to his heels (lit.: to run), the father after him (lit.: to pursue)”. Secondary nominalization of the infinitive in the accusative or nominative position, attested in many related languages, is still on its rudimentary stage in Lithuanian. The syntactic development of the infinitive in Lithuanian has been influenced by its interrelations with supine. The supine (originally the accusative singular of tu- stem verbal nouns) lost its case meaning earlier and was replaced by the infinitive in many clauses with verbs denoting motion and similar processes. 109