Dėl Pietryčių Lietuvos ankstyvųjų slavėjimo tarpsnių

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994) LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI Aloyzas VIDUGIRIS OM DE TIDIGA FASERNA AV SLAVISERINGEN I SYDÖSTRA LITAUEN I dag vore det svårt att tala om sydöstra Litauen, dess etnolingvistiska utveckling och situation utan områdets gamla högaitiska ortnamn. Få känner dock troligen till att dessa ortnamn, som till klang och bildning inte skiljer sig från ortnamn på andra håll i Litauen, fick nytt liv 1939—1943 tack vare omsorgen hos prof. Antanas Salys, Litauens mest auktoritative vårdare av ortnamnsbeståndet. Fram till dess hade ortnamnen förvrängts kraftigt och slaviserats, det vill säga täckts av ett tjockt lager främmande avlagringar. Under prof. A. Salys vistelse i Litauen 1969 fick jag tillfälle att tala en hel del med honom om den etnolingvistiska situationen i sydöstra Litauen. Han berättade mycket om de äldre människor han träffat i trakten kring Vilnius som kunde tala litauiska, och om de mest karakteristiska dragen i deras språk. Jag minns väl hans ord om att det under krigsåren i det territorium som tillhörde Litauen och sträckte sig ända till Vildžiai, Svyrys, Ašmena och Krėva knappt fanns någon trakt utan människor som kunde litauiska*. När de gamla ortnamnsformerna återinfördes blev detta område utan tvivel ännu tydligare uppfattat som en del av hela Litauen, som en integrerad del av vårt kulturella sammanhang. Redan detta visar att A. Salys arbeten har en bestående betydelse och vittnar om hans storhet både som forskare och som person. I dag är sydöstra Litauen ganska brokigt både språkligt och etniskt, efter att ha genomgått en lång utveckling präglad av språkväxling och ibland även befolkningsförändringar. Här vill man närmare undersöka orsakerna till de tidigare faserna av slaviseringsprocessen i denna del av Litauen och själva förloppet. Begynnelsen på den allmänna slaviseringsprocessen (poloniseringen) i sydöstra Litauen brukar dateras till mitten av 1800-talet, särskilt dess andra hälft (man stöder sig främst på H. Turskas forskningsresultat1). En sådan generalisering är dock riktig endast till en del, när det gäller inledningen på den allmänna poloniseringen av landsbygdsbefolkningen. Vid den tiden tog poloniseringen fart med kraft vid tre centra: Vilnius, Kaunas och Smalvai (närmare bestämt Daugavpils). En ännu tidigare slaviseringsprocess kan kallas inkubationsfasen. Det gemensamma polska språk som användes av litauiska aristokrater hade med tiden blandats upp med många lituanismer och element från det lokala vitryska språket (vanligen kallat * Under efterkrigstidens expeditioner träffade man här (till exempel nära Naujoji Vilnia, i byn Kyviškės, i Šumskas eller i Belarus — i byn Mackonys nära Kamojai, i Mikališkės, på vägen till Syvrius — och på andra håll) tidigare äldste från den tiden, verkliga personligheter som hade genomlidit sibiriska fångläger och Armija Krajowas terror. Några av dem hade kunnat litauiska sedan barnsben (de hade lärt sig det av sina föräldrar eller farföräldrar), andra hade lärt sig det senare genom lönearbete eller på annat sätt. 75 På det litauiska sättet att tala polska — ”polszczyzna litewska”, eller som en kulturell, perifer polsk dialekt — spreds den här gradvis vertikalt, från det högsta ståndet (aristokratin) via mellanståndet (småadeln och stadsborna) till det lägre ståndet (litauiska livegna eller fria bönder), under flera århundraden. De viktigaste orsakerna till att det litauiska språket trängdes undan var den litauiska katolska kyrkan, som var underställd Polens kyrkliga hierarki, och försvagningen av Litauens statsskick som inleddes efter unionen i Lublin 1569. Statsbildningen krossades slutgiltigt genom delningarna av den polsk-litauiska staten (1772, 1793 och 1795). Majoriteten av de litauiska aristokraterna, som dittills hade försvarat Litauens suveränitet och alltid betonat sin olikhet gentemot polackerna, blev inför det gemensamma hotet alltmer solidariska med den polska adeln. Även Litauens namn ströks ur 1791 års konstitution. Även det faktum att den litauiska staten inte var lika homogen som på 1200-talet, under kung Mindaugas regeringstid, spelade en roll. Senare sträckte sig Litauen från Östersjön till Svarta havet. Dessutom hade det aldrig funnits någon tydlig etnisk gräns mellan litauerna och de östslaver som är förfäder till dagens belarusier: de östslaver som hade kristnats betydligt tidigare trängde allt längre in i litauiska etniska områden när de döpte tvåspråkiga invånare. När Gediminas 1323 skrev brev till Västeuropa från Vilnius, som då var den officiella huvudstaden, fanns det i Vilnius redan inte bara en katolsk kyrka utan också en ortodox kyrka. När staten växte och katolicismen fick fäste blev Vilnius en av de största städerna, inte bara i Litauen utan i hela Östeuropa2. Den var huvudstad inte bara för det etniska Litauen utan också för de västliga östslaviska områden som ingick i Storfurstendömet Litauen, och ett av de viktigaste internationella centra vid Västeuropas och Östeuropas korsväg. Från motreformationens tid hade universitetet och många olika ordnar etablerat sig i Vilnius, och med tiden kom de att kontrollera en stor del av de omgivande områdena. De svenska och ryska invasionerna på 1600-talet och i början av 1700-talet förde med sig mycket elände och orsakade svält och pest. Många slaviska invånare flyttade österifrån till de avfolkade områdena i sydöstra Litauen, och på vissa håll förändrade de i hög grad språkförhållandena. Av en dopbok från Lavoriškės församling från början av 1700-talet (1702–1729), som råkade hamna i mina händer3, framgår det att många efternamn fortfarande var litauiska och vittnade om att människorna talade litauiska, till exempel: Bajoraytis (1716, byn Dekaniškės), Bielunas (1705, Dekaniškės), Bivoynis (1704, Juozapinė), Butkunas (1723, Lavoriškės), Czeszninkas (1716, Lavoriškės), Dackunas (1713, Kirtimai), Dedela (1703, Kyviškės), Dervinis (1704, Slabada), Dudela (1717, Dekaniškės), Dutkus (1713, Bildžiai), Gaydaytis (1716, Kirtimai), Gaydis (1704, Skaisteriai), Gawris (1721, Puntuzai), Kuialis (1719, Mickūnai), Pavilenas (1713), Szwogzlis (1712, Bildžiai) och många andra. Därutöver fanns det många redan slaviserade mansnamn (med slaviska suffix och utan litauisk ändelse), till exempel: Bilksztowt (1723, Dekaniškės), Buywid (1718, Bildžiai), Derwin (1704, Slabada), Derwinowicz (1705, Skaisteriai), Gražul (1721, Dūbiai), Mikulaniec (1721, Slabada), Szwagżelewicz (1704, Dekaniškės) med flera. Att invånarna talade litauiska framgår obestridligen av de många efternamnen på flickor med dzūkiska former, till exempel: Awksztadwaricia (1713, Dekaniškės), Bajoryucia (1716, Dekaniškės), Derwin(i)uczia (1709, Skaisteriai), Dirwoniuszkn yczia (1716, Lavoriš- 76 kės), Ga(i)daluczia (1716, Bildžiai), Gaylucia (1714, Skaisteriai), Jeremnuzy-czie (1716, Dubniškės), Karaniucia (1702, Skaisteriai), Kiekcziucia (1705, Bildžiai), Melnikuycia (1718, Lavoriškės), Mikulayczia (1716, Kirtimai), Szaltanosa(i)cia (1713, Lavoriškės), Waskaitie (1713, Lavoriškės), Zmitruntkucia (1703, Rusai) ir nemaža kitų. Greta yra ir suslavintų pavardžių, pvz., Biżwoyniowa (1709, Kirtimai), Buywidowna (1717, Dekaniškės), Dedelówna (1703, Kýviškės), Derviniowna // Derviniuwna (1704, Skaisteriai; 1705, Slabadà; 1718, Bildžiai), Dagiliowna (1703, Dekaniškės), Mikulanka (1714, Slabadà), Milucanka (1703, Kýviškės), Smilginicha (1724, Mickūnai), Szakulanka (1712, Mickūnai) ir kt. Vid den tiden behärskade en del av invånarna förmodligen fortfarande slaviska mycket dåligt. Det framgår av flickornas efternamn, som bildats med ett dubbelt suffix — ett litauiskt och ett slaviskt, till exempel Dudician̨ka (<Dūd + yč + anka; 1716, Dekaniškės), Markuniczųwna (<Morkūn + yč + own̨a; 1702, Skaisteriai) och troligen Brazaciow̨na (<Braz + aič + owna; 1716, Lavoriškės), Grigaičiow̨na (<Grig + aič + owna; 1713, Kaniūkai), eftersom det i den nämnda kyrkoboken varken förekommer något efternamn Brazaitis eller Grigaitis. Antalet tvåspråkiga invånare ökade dock sannolikt snabbt, eftersom det under 1710- och 1720-talen fanns betydligt fler litauiska efternamn än under 1730-talet. Antalet efternamn med slaviska suffix som -evič och -ovič ökade också. Tvåspråkigheten spreds uppenbarligen alltmer. På grund av pesten och inflyttningen förändrades möjligen befolkningens etniska sammansättning. Trots detta hade den etnolingvistiska situationen inte förändrats i grunden före slutet av 1700-talet, och på andra håll inte heller senare. Ända fram till andra hälften av 1800-talet betraktades det som normalt att människor kunde litauiska i Vilnius och dess närmare och mer avlägsna omgivningar. Därför var det självklart att Vilnius län, stiftet och delvis även hela guvernementet var litauiskt. Detta framgår tydligt av skrifter från den tiden av K. Bogušas, K. Kontrimas, D. Poška, P. Kėpenas, M. Balinskis, T. Lipinskis, J. Jaroševičius, T. Narbutas och andra. Samtidigt uttrycktes dock oro över det litauiska språkets ställning, dess rättslöshet och undanträngning. Den reaktion som följde redan efter den första delningen av den polsk-litauiska staten — utbildningsreformen 1773 — satte som mål att konsolidera och förena litauerna och polackerna till en enda nation4. För detta ändamål byggdes nätverket av församlingsskolor ut kraftigt5. De skulle stå under tillsyn av det sekulariserade Vilnius universitet (akademi), som skulle samordna undervisningsplanerna; undervisningen bedrevs där inte längre på latin utan på polska. Kort därefter infördes polska genom ett dekret från 1787 i kyrkorna i Vilnius stift6. Detta var det hårdaste slaget mot det litauiska språket, eftersom det trängdes undan från den sista offentliga platsen för officiell användning. På många håll i östra Litauen blev detta slag för det litauiska språket ödesdigert. Hur den plötsliga statusförändringen påverkade användningen av det litauiska språket framgår av en kort beskrivning av språkförhållandena i trakten från 1827, återgiven av kyrkoherden i Lavoriškės: ”invånarnas modersmål i församlingen är litauiska, men nu talar man redan ryska (dvs. belarusiska — A. V.); tidigare, för 40 år sedan, talade alla litauiska”7. Alltså hade exakt 40 år gått från 1787 — då litauiskan avlägsnades från kyrkan och på sätt och vis förbjöds — till 1827, och det var tydligen redan ovanligt att tala litauiska offentligt. I bästa fall litauiska 77 språket levde kvar endast inom familjerna, men även då — inte överallt och inte under lika lång tid. Invånarna, som hade börjat tala slaviska språk, slaviserades själva snabbt. Fram till 1800-talets andra hälft, och på vissa håll ännu senare, spreds dock inte det språk som gynnades officiellt, polskan (även om alla försökte lära sig det), utan vitryskan, eller det enkla språket, som av tradition spreds direkt genom horisontella (laterala) kontakter och fyllde en övergångs-, mellanliggande och i viss mån regional språklig funktion. Särskilt dess roll och användning ökade under åren då det tsarryska imperiet styrde, eftersom det uppfattades av de litauiska bönderna som en sämre variant av det prestigefyllda polska språket (herrarnas språk), men socialt sett låg dem mycket närmare. Behovet av vitryska främjades först av den systematiska förpolskningspolitik som bedrevs via godsen och kyrkan, och därefter även av förryskningspolitiken (ryssarna betraktade den som en rysk dialekt). Det var helt enkelt inte möjligt att lära sig polska enbart genom tillfälliga kontakter med godsägare och präster, utan direkta förbindelser med den polska etniska gruppen. Liksom i trakten kring Lavoriškės rådde vid denna tid liknande förhållanden i andra församlingar öster om Vilnius, där de slaviska språken (’ryska-polska’, ’rusinska’, dvs. vitryska) dominerade, till exempel i Rudamina, Rūdiškės, Kena, Šumskas, Taboriškės, Medininkai, Aštravas8 och andra. Under första hälften av 1800-talet dominerade litauiskan fortfarande endast på andra sidan Lavoriškės, till exempel i Buivydžių församling — ”alla invånare i byarna i Buivydžių församling talar sinsemellan det vanliga litauiska språket”9. I Bistryčia — ”alla och i hela församlingen talar litauiska, endast sällan polska eller ryska”10; i Varnionys — ”man talar omväxlande ryska, polska och litauiska; litauiskan sträcker sig hit från guvernementen Kaunas och Kurland”11; i Mikalikiškės — ”26 byar talar litauiska”12, utan att alls nämna den ännu litauiska trakten kring Gervėčiai. På andra sidan av den ”korridor” som hade börjat slaviseras något tidigare var Pārudaminis, Rūdninkai, Turgeliai, Šalčininkėliai, Šalčininkai och andra trakter återigen litauiska13. Kännare av trakten och historikerna M. Balinskis och T. Lipinskis beskrev träffande och kortfattat språksituationen i Vilnius län under första hälften av 1800-talet: ”Vilnius län bebos av litauer. Litauiskan dominerar dock helt endast i norr, eller på Neris högra strand; alldeles intill Vilnius ger den i söder plats åt polskan; längre bort blandas litauiska byar med byar där man använder det polsk-ryska (vitryska — A. V.) språket. Likväl väger litauiskan tyngre än de båda sistnämnda språken bland landsbygdens folk i detta län”14. Att invånarna längs landsvägarna Vilnius-Medininkai-Ašmena och Vilnius-Šumskas-Salos-Smur­gainys, som började slaviseras tidigare, assimilerades ojämnt, bekräftades 1860 av författaren V. Sirokomlė, som reste från Vilnius till Ašmena: ”På vägen träffar man här och där människor som talar litauiska, men bland den yngre generationen glöms litauiskan redan bort och ger plats åt det rusinsk-polska språket”15. Under 1800-talet spreds det enkla, eller lokala, vitryska språket som andraspråk också längre västerut från Vilnius: längs vägarna Vilnius-Trakai och vid Neris stränder — kring Riešė, Sudervė, Rykantai, Dūkštas med flera. Dessutom talade även småadeln ofta vitryska. Många författare skrev de slaviska språken med bindestreck — ”polsk-ryska”, ”rusinsk-polska” med flera — och ville därmed betona inte så mycket språkens närhet som att de användes oskiljaktigt: den äldre litauiska generationen ersattes av den yngre, för vilken de genetiskt närbesläktade språken blev oskiljaktiga och oumbärliga. Det enkla språket blev det dominerande vardagsspråket, medan 78 polskan var godsets, szlachtans, kyrkans och kulturen i allmänhets språk. Från slutet av 1700-talet till 1800-talets andra hälft och senare spreds det enkla språket mest: på vissa håll som huvudspråk, på andra som hjälpmedel, ett andra kommunikationsspråk. Men under denna tid pågick ännu inte en nationell utan huvudsakligen en språklig assimilering av befolkningen. Även om invånarna redan kunde och talade andra språk kallades de i regel fortfarande litauer, eller kallade sig själva så16. Den första fasen av slaviseringsprocessen (slutet av 1700-talet – mitten av 1800-talet) förändrade alltså huvudsakligen den östra delen av Vilnius län: de närmaste sydöstra trakterna kring Vilnius (inklusive vägen Vilnius-Trakai) samt landsvägarna Vilnius-Ašmena och Vilnius-Šumskas, eller den så kallade Svarta vägen (”Čiorny tracht”), med flera. Det var framför allt kyrkan, som började använda enbart polska (under ledning från Polen), och de polskspråkiga församlingsskolorna som ledde till att litauiskan försvann; de förbjöd barnen att tala litauiska inte bara i skolan (metelingų kabinėji-mas med mera), utan även hemma. Den andra fasen av den allmänna slaviseringsprocessen — (1800-talets andra hälft — början av 1900-talet) var en direkt reaktion på den tvångsmässiga förryskningen: efter upproret 1863—1864 förbjöds litauisk press med latinska bokstäver, undervisningen i skolorna bedrevs enbart på ryska, invånarna förföljdes och kyrkor omvandlades till ortodoxa kyrkor. Just då utbröt en kamp om inflytandet över de litauiska bönderna mellan tsarens ryska ämbetsmän, som drev förryskning, och de poloniserande godsägarna och de prypolska prästerna. Även om denna fas tidsmässigt utgör en obruten fortsättning på den första slaviseringsfasen, är den kvalitativt sett en ny period: den allmänna poloniseringen av litauerna omfattade inte bara språket utan också den nationella självmedvetenheten. Polskan, som tidigare hade fått fäste endast i de högre samhällsskikten, nådde då även de lägre skikten. En perifer variant av polskan, eller helt enkelt litauisk polska (”polszczyzna litewska”), började spridas bland de litauiska bönderna väster och norr om Vilnius — i trakterna kring Nemenčinė, Paberžė, Pabradė, Sužionys, Karvys, Maišiagala, Joniškis, Dubingiai, Inturkė, Giedraičiai, Bijūtiškis, Širvintos, Kernavė och andra. Poloniseringen nådde sin höjdpunkt under 1880-talet — i början av 1900-talet, då den litauiska nationella rörelsen tog fart. Efter att ”Aušra” hade börjat utkomma, från 1884—1885, gick Vilnius stift under press från förpolskade godsägare och präster till öppet angrepp på litauiska kulturaktörer, boksmugglare, präster med litauisk orientering och litauiskan i allmänhet, i syfte att misskreditera den17. När människor utsattes för den tsaristiska regimens administrativa förtryck och det polska andliga oket led de dubbelt. Polska politiska ideologer utnyttjade sitt obegränsade inflytande och började ihärdigt hävda att det i den forna staten Litauen-Polen bara fanns en polsk nation, ett polskt språk och en polsk tro (”polska wiara”). Alla andra språk sades bara vara dialekter av polskan. Från och med då började alla katoliker kallas polacker, oavsett vilket språk de talade. De stora städerna, många större småstäder, administrativa centra och församlingscentra samt det täta nätverket av gods blev de största poloniseringshärdarna. Det var inte lätt för människor att acceptera detta förräderi från de högre stånden. Många, om inte de flesta, påverkades fortfarande starkt av den litauiska kulturen från det förflutna och av olika ”antipolska” traditioner; oftast kunde de själva ännu, förstod 79 De som mindes att deras föräldrar, far- och morföräldrar eller gammelföräldrar hade talat litauiska lutade åt att kalla sig neutralt — lokalbefolkning, folk härifrån (tuteišiai) och liknande. Efter att ha tvingats under olika makter kan de än i dag inte skilja sin nationalitet från sin religion och sitt medborgarskap. Fram till 1860-talets andra hälft talas det ingenstans ännu om några polska områden nordväst om Vilnius eller på andra håll. Polska var endast ett herrgårds-, kyrko-, adels- och stadsspråk. Enligt uppgifter som samlades in av lokala präster på initiativ av P. Kėpenas år 1857 betraktades till och med det nuvarande ”huvudstadsområdet” för polackerna i Vilnija — trakten kring Nemenčinė — som helt litauiskt. Polska talades endast ”i småstaden och prästgården”18. Även trakterna kring Pabradė, Sužionys och Paberžė var helt litauiska. I trakterna kring Verkiai, Riešė, Kairvys, Dūkštos och delvis Maišiagala, Kernavė och Dubingiai talades redan omväxlande eller blandat litauiska och vitryska eller polska. En ekonomisk enkät från 1872, besvarad av lokala ämbetsmän och lärare (förmodligen till största delen ryssar), ger också ett betydande underlag för att förstå språksituationen. I Riešė härad talade lokalbefolkningen exempelvis huvudsakligen polska och litauiska (”samogitiska”), och ibland vitryska (”litauiskt ryska”)19; i Maišiagala polska och vitryska (en del invånare i Geisiškės mindes att deras föräldrar hade flyttat dit från Vitebsk och Polesien)20; i Nemenčinė hade man i vissa familjer börjat tala polska och delvis vitryska, men offentligt och vid sammankomster hörde man främst litauiska och delvis ryska21; i Paberžė polska och litauiska22; i Inturkė polska, men främst litauiska23; i Vievis främst litauiska, i sydost även vitryska, medan adeln talade polska24; i Širvintos endast litauiska25, och så vidare26. Enligt uppgifter som A. Piater samlade in 1890 och Anonimas (J. Rozwadowski?) publicerade ökade antalet polsktalande invånare kraftigt i Nemenčinė (3/4) och Maišiagala (3/5), och uppgick till hälften i Paberžė härad27. Tvåspråkiga människor med polska som andraspråk började snabbt uppträda kring Dubingiai, Joniškis, Giedraičiai, Inturkė, Bijutiškis, Širvintos med flera orter. I början av 1900-talet visar inofficiella tidningsrapporter att andelen litauisktalande kring Dubingiai och Joniškis hade minskat till hälften (från 5/6), i Paberžė till 1/3 (från 1/2), i Nemenčinė till 1/3 och i Maišiagala till 1/3 (från 1/5)28. Under expeditionerna 1957–1964 fann man ännu i trakterna kring Nemenčinė, Pabradė, Sužionys, Paberžė och Nemenčinė litauisktalande äldre personer, födda under 1860-, 1870- eller 1880-talen. Under deras ungdom talades endast litauiska. Ännu fler träffade man som mindes hur deras föräldrar, när de umgicks med grannarna, endast talade litauiska och hur de hade önskat litauiska skolor, men under den polska ockupationen inte bara nekats sådana utan även förbjudits att tala litauiska offentligt. Det hade varit särskilt farligt att tala litauiska i småstäderna Maišiagala och Nemenčinė och i Vilnius på grund av de aggressivt sinnade, chauvinistiska stadsborna. Äldre invånare i Švenčionys berättade ofta att det största bekymret för dem som reste till Vilnius för marknaden eller kyrkhelgen var att ta sig genom Nemenčinė, eftersom förpolskade fanatiker brukade angripa dem så häftigt. För invånarna i Ukmergė och Širvintos väckte de förhärdade chauvinisterna i Maišiagala samma rädsla. Mer än en invånare i Nemenčinė hävdade att gränsen mellan den lokala polskan och det vanliga (vitryska) 80 språket hade varit Neris, det vill säga att människorna på Neris vänstra strand talade det vanliga språket (”poprostu, poprostemu”), medan man på den högra stranden redan talade polska. I byn Karveliškės, alldeles vid Neris nära Nemenčinė, träffade man 1964 en 82-årig kvinna som fortfarande kunde sjunga en visa på litauiska. Hon berättade att några grannar redan hade börjat tala vitryska, men att de, vilseledda av grannarna, gått över till polska. Hennes föräldrar kunde språket väl och talade ofta litauiska sinsemellan. Även hon hade kunnat litauiska sedan barndomen, men med tiden glömt språket. Den polska språkforskaren H. Turska, som under mellankrigstiden undersökte det polska språkets ursprung i Litauen under senare hälften av 1800-talet, konstaterade ett ganska plötsligt uppsving i användningen av perifer polska bland landsbygdsbefolkningen. Inte sällan började någon tala polska först som vuxen utan att behärska språket ordentligt. Hon var benägen att förklara företeelsen med ett spontant behov av ett kultiverat språk och såg inte dess sociala rötter. Flera fakta visar att brytningen i självidentifikation och språkbruk ägde rum omkring mitten av 1880-talet. Bröderna Barkovskiai från byn Piliakalnis i Nemenčinėtrakten, födda omkring 1880, mindes väl hur deras föräldrar till en början talade litauiska med dem tills de var fem–sju år, men sedan började tala enbart polska. Minnena från J. Sinkevičius (f. 1881), en invånare i byn Ąžuolaukė, är liknande. Föräldrarna hade börjat tala polska i hemmet, men talade bara litauiska med grannarna och sina djur. A. Lašakevičius (f. 1886), en invånare i byn Kaniūkai i Šalčininkaiområdet, var åtta eller nio år när hans far ville skicka honom att valla får. Vid den tiden hade grannar från andra byar börjat tala mycket vitryska, men han förstod ännu inte ett ord vitryska. Därför anställdes han i byn Kiemėliai i Benekainiaiområdet, där nästan alla fortfarande talade litauiska. I allmänhet betydde en auktoritativ persons (en prästs eller godsägares) åsikt och ord mycket för människor på den tiden. Slaviseringsviruset skulle knappast ha spridits så snabbt om Litauens liv inte hade styrts av främlingar och av personer som företrädde främmande intressen. Hur mycket en prästs personliga hållning och ett ord i rätt tid kunde betyda för människor framgår av det kulturella arbete som utfördes av prästen S. Gimžauskas (1845–1897), en infödd från Kirdeikiai och studiekamrat till K. Jaunius — en folkbildare, poet och språkforskare från östra Litauen — från tiden vid den andliga akademin i Sankt Petersburg. Det var tack vare S. Gimžauskas, som var präst i Valkininkai 1884–1892, som denna församling förblev oslaviserad. Expeditionens deltagare fick detta bekräftat av invånarna själva 1976. Enligt föräldrar och far- och morföräldrar till dagens generation i Valkininkai började invånarna där i slutet av 1800-talet, liksom de litauisktalande invånarna i de närliggande församlingarna Paluknys, Rūdninkai, Paberžė och Eišiškės, som i dag i hög grad blivit vitryskdominerade, tala vitryska och försöka tala icke-litauiska, det vill säga vitryska eller polska, på uppmaning av förpolskade präster eller godsägare. Om prästen S. Gimžauskas inte personligen och offentligt i sina predikningar hade klandrat deras försök då, skulle även Valkininkai församling ha förpolskats. Även Butrimonys församlings (tidigare Beniakainiai-filialens) öde är värt att uppmärksamma. Enligt lokalbefolkningens berättelser var hela trakten kring Butrimonys ännu helt litauisk i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I småstaden Butrimonys talade endast en person inte litauiska — den ingifte Vasiukevičius. Människorna hade bara börjat tala vitryska. Godsägaren i Rėkliškės hatade särskilt det litauiska språket. När den litauiske prästen Budra förflyttades till Butrimonys 1905 och började hålla predikningar på litauiska, fanati 81 … och godsägaren hade hetsat dem, och de församlingsbor som fortfarande talade litauiska gick för att slå prästen, i tron att de genom att försvara sig mot ”det hedniska litauiska språket” försvarade ”den polska tron och kyrkan”. Tyvärr fick prästen Budras uppmaning i början av 1900-talet att inte avsäga sig det litauiska språket inte längre gehör hos många människor, eftersom deras identitetsförändring hade ägt rum tidigare. Den andra vågen av allmän slavisering, som särskilt tog fart i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, omfattade alltså ännu större områden i sydöstra Litauen. Slaviseringsprocessen avancerade kraftigt från Vilnius söderut, västerut och norrut. Det är okänt vad som i dag skulle ha återstått av hela Litauen, om det inte hade funnits idealistiska människor som väckte landet till ett andra liv och till kampen för dess överlevnad, och om ett självständigt Litauen inte hade återupprättats 1918. Själva början till poloniseringen i sydöstra Litauen utvidgades och befästes under den polska perioden och sovjettiden. Literatūra 1 Turska H. O powstaniu polskich obszarów językowych na Wileńszczyźnie. Wilno, 1939. 2 Vilniaus miesto istorija, Vilnius, 1968. P. 214. 3 Księga metryk chrzestnych kościoła Lawaryskiego. 1702—1729. 1966 m. ekspedicijos metu gauta pasiskolinti iš Lavoriškių apylinkės Adomaičių kaimo gyventojo A. Jankovskio (buv. agronomo). 4 Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorija. Lietuvių kalba XVIII—XIX a. Vilnius, 1990. T. 4. P. 16. Taip pat jo. Rytų Lietuva praeityje ir dabar. V., 1993. P. 96. 5 Lukšienė M. Lietuvos švietimo istorijos bruožai XIX a. pirmojoje pusėje // Pedagogikos darbai. T. 4. Kaunas, 1970. P. 68 t.t. 6 Vidmantas E. Rytų Lietuvos lenkinimas (XIX a. pab. — XX a. pr.) // Voruta. 1990. Nr. 4(7). P. 3. 7 Ведомости о костелах и монастырях епархии. 1827 г. Lietuvos Centrinis istorinis archyvas. F. 694. Ap. 769. L. 1. 8 Ведомости...L. 8—10, 17—21, 25. 9 Ten pat, L. 16. 10 Ten pat. L. 15. 11 Ten pat. L. 14. 12 Ten pat. L. 23. 13 Ten pat. L. 5—7. 14 Baliński M., Lipiński T. Starożytna Polska pod względem historycznym, geografycznym i statystycznym. Warszawa, 1846. T. 3. P. 122—123. 15 Syrokomla Wł. Wycieczki po Litwie w promieniach od Wilna. Wilno, 1960. T. 2. P. 58. 16 Basanavičius J. Vilniaus lietuviai ir ”lenkai” statistikos šviesoje. // Viltis, 1908. Nr. 127(162). 17 Vidmantas E. Min. veik. P. 3. 18 Žr.: Vilnius ir Vilniaus kraštas. Kaunas, 1932. P. 75. 19 Сведения о состоянии сельского хозяйства и промышленности. Vilniaus universiteto Rankraštynas. A. 64. Nr. 11. 243. L. 3. 20 Ten pat. A. 64. Nr. 11. 238. L. 1. 21 Ten pat. A. 64. Nr. 11. 251. L. 2. 22 Ten pat. A. 64. Nr. 11. 252. L. 1. 23 Ten pat. A. 64. Nr. 11. 253. L. 1. 24 Ten pat. A. 64. Nr. 11. 207. L. 3. 25 Ten pat. A. 64. Nr. 11. 240. L. 7. 26 Plačiau žr. Vidugiris A. Dėl kalbų kontaktavimo Pietryčių Lietuvoje // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 23. Kalbų kontaktai Lietuvos TSR. Vilnius, 1983. P. 53—55. 82 27 Anonim. Obszar języka litewskiego w gub. Wileńskiej // Materyały antropologiczno-archeologiczne i etnograficzne. Kraków, 1898. T. 3. P. 11—13. 28 B / a g d o n a s / J. Lietuvių padėjimas Vilniaus vyskupijoje // Viltis, 1908. Nr. 115(150). ZU ZEITABSCHNITTEN DES FRÜHEREN SLAWISCHWERDEN IN SÜDOSTLITAUEN Zusammenfassung Es werden zwei Perioden des massenhaften Slawischwerdens in Südostlitauen unterschieden. Die erste Periode dauerte vom Ende des 18. Jh. bis zur Mitte des 19 Jh. Sie begann als Reaktion auf die Aufteilungen des litauischen und polnischen Staates, besonders nach der 1. Aufteilung, als die Bildungsreform (1773) stattfand, die die Aufgabe gestellt hatte das litauische und das polnische Volk zu einem Volk zu vereinigen. Es wurden massenhaft polnische Pfarrschulen gegründet. Der schmerzlichste Schlag wurde der litauischen Sprache durch das Dekret 1787 versetzt, wonach in vielen Kirchen des Wilnuser Bistums anstatt der litauischen Sprache die polnische Sprache verwendet werden mußte. Allerdings hat sich bis zur 2. Hälfte des 19. Jh. nicht die protegierte polnische Sprache, sondern die weißrussische oder einfach genannt einfache Sprache ermächtigt, die sich traditionell durch unmittelbare (horizontale) Kontakte ausbreitete und während der Zarenokkupation eine gewisse Rolle der regionalen Sprache gespielt hatte. In dieser Zeit ging vor sich nicht die nationale, sondern nur die sprachliche Assimilation der Bevölkerung und umfaßte meistens den Kreis von Asmena, den südöstlichen Teil des Kreises von Švenčionys, den mittleren Teil der östlichen Seite des Kreises Vilnius. Die Einwohner, ungeachtet ihrer Sprache, wurden Litauer genannt und sie nannten sich auch Litauer. Die sogenannte polnische Sprache oder der periphere polnische Kulturdialekt (genauer, die vom Adel gebrauchte, allgemeine polnische Sprache, im Laufe der Zeit durchtränkt mit zahlreichen Litauismen und den Elementen der weißrussischen Sprache) verbreitete sich in Litauen ein Jahrhundert senkrecht von dem höchsten Stand, über den mittleren bis zum niedrigen, bis sie sich in der 2. Hälfte des 19. Jh. zum stürmischen Prozeß der Polonisierung ergob, der nicht nur die Sprache, sondern auch die Nationalität umfaßte. Dieser Prozeß — der zweite Abschnitt des massenhaften Slawisierung —, angefangen als Reaktion gegen die Russifizierung, wandte sich seit der Mitte der achtziger Jahre des 19. Jh. mit ganzer Kraft auch gegen die von dem Zaren verfolgte litauische Sprache und die Nationalität. Seit dieser Zeit begann man alle anderen Sprachen für polnische Dialekte zu halten, und die Katholiken, ungeachtet denen, welche Sprache sie auch sprachen, wurden Polen genannt. 83