Tėvą prisiminus

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994) LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI Rimgaila SALYTĖ MINNET AV FAR* Först skulle jag vilja tacka Litauiska språkinstitutet för inbjudan [att delta i konferensen till minne av A. Salys. — Red.]. Jag trodde aldrig att Mamma och jag någon gång skulle vara i Litauen vid ett sådant tillfälle. På olika amerikanska konferenser har jag fått lyssna till familjemedlemmars minnen av den ena eller andra framstående personen. Efter att ha lyssnat på dem drog jag slutsatsen att man bör tala kort och hålla sig till konkreta händelser. Det ska jag också försöka göra. Jag var nog en skrikunge, för mina första barndomsminnen av Pappa är sådana här: av någon anledning skriker jag hela tiden, och Pappa lugnar mig. Han sätter mig i knät och sjunger på samogitiska: ”Pempel, pempel koudoutuoji, kam tav kamarele longoutuoji?” Och så vaggar han mig i takt. Jag tyckte mycket om det, trots att jag inte förstod någonting då, och inte heller nu. Min första lektion i språk, liksom i uppförande, fick jag av Pappa. När jag var ungefär fyra år blev Mamma svårt sjuk, och Vincas Krėvė flyttade in i vårt hus med sin hustru för att ta hand om mig. Pappa sa åt mig att kalla Krėvė profesorium. Fru Krėvė, som inte var litauisk, kallade sin man Vincus. Ordet profesorius var svårt för mig att uttala, så jag började också kalla professorn Vincus. Pappa förklarade för mig att det inte gick för sig och var oartigt, men jag fortsatte ändå att tilltala professorn som Vincus. Till slut tappade Pappa tålamodet och gav mig ett kok stryk. Pappa lade naturligtvis stor vikt vid mitt litauiska språk. Om jag började använda några ord som visserligen var accepterade men inte av litauiskt ursprung, som siurprizas, anūkas, eller helt enkelt sa på engelska hobby, cereals, shopping center, rättade han mig genast. Först många år senare förstod jag att inte alla litauiska amerikaner använder orden staigmena, vaikaičiais, nikis, javiniai, pirkylka. När min kusin Danutė och jag började i folkskolan trängde engelskan snabbt undan litauiskan. Vi leker och pratar sinsemellan på engelska, medan Pappa springer omkring och lyssnar på vilket språk vi talar. Om det är engelska, skäller han på oss med en särskild term: — Jaså, nu ”blir det rappakalja” igen för er båda! Pappa var bondson. Medan han var professor i Litauen skötte han sin gård och arbetade mycket där. Han höll på med biodling. I Amerika bodde vi i utkanten av Philadelphia- *R. Salytės minnen, något förkortade och lätt redigerade, publicerades första gången i ”Naujasis dienovidis” (18–31 december 1992, nr 52–53; 1–7 januari 1993, nr 1). — Red. 39 i staden, i ett hus med en liten jordlott, mindre än en kvarts acre**. När Pappa kom hem från universitetet skyndade han sig genast varje dag ut i trädgården. På andra sidan huset, på ena sidan, fanns hallonbuskar; i mitten stod några äppelträd, vinbärsbuskar och krusbärsbuskar. Intill huset växte fem rosenbuskar; alldeles vid huset fanns blommor och två stora, röda klätterrosor. Framför huset stod många träd. Pappa ville absolut ha olika och ovanliga sorter. Där växte en mimosa och ett paradisäppelträd (han hoppades kunna göra sylt av de små äpplena). Båda träden skräpade ständigt ner — det ena på sommaren, det andra på hösten — och Pappa fick bannor av Mamma. Att koka sylt vägrade hon, redan som hon var överhopad med arbete. På sommaren angreps rosorna av japanska skalbaggar (Japanese beetles), som gnagde hans älsklingsblommor ända in på sista bladet. Han avskydde skalbaggarna så mycket att han tog dem mellan fingrarna och klämde tills deras gröna innanmäte rann ut under det hårda skalet. Annars var han en mycket lugn person, inte alls hetlevrad. Men här märktes en verklig hämndlystnad. ”Känsligare” personer, det vill säga jag, fick i uppdrag att plocka skalbaggarna och kasta dem i ett kärl med vatten och fotogen. För varje skalbagge jag samlade in betalade han ett cent. Det fanns några äppelträd som han tyckte särskilt mycket om. Trots att det inte fanns tillräckligt med mark för att de skulle växa bra och klimatet inte passade (det var för varmt), planterade Pappa dem ändå, som nordbo. Det ena äppelträdet var lågväxande, och det andra var ympat på ett ganska komplicerat sätt: på ett och samma träd fanns tre stammar och tre äppelsorter. Han pysslade om dem, sprutade på dem i tid och otid, men allt slutade sorgligt: äpplena var alltid maskätna. Först när jag blev äldre förstod jag varför han behövde det där äppelträdet med tre sorter och den överfulla, lilla köksträdgården. Han, som hade vuxit upp på landet, hade alltid för lite utrymme. Han längtade efter jorden. När han hade arbetat i trädgården kände han sig återhämtad och återvände till skrivbordet. Av hallonen gjorde Pappa hallonlikör. Biodling i Filadelfias förorter, liksom i själva staden, var förbjuden. När Pappa tillbringade somrarna hos Jesu korsfästelses systrar i Elmhurst i delstaten Pennsylvania minns jag hur förtjust han satte på sig biodlarhuvan med nät och gick för att inspektera bikuporna tillsammans med syster Barbora, som var biodlare. Han använde inte handskar; han brukade säga att bina aldrig angrep honom. I Filadelfia fick mjödtillverkningen i viss mån ersätta biodlingen. När Pappa studerade vid universitetet i Leipzig hittade han olika gamla recept på biblioteket och bryggde sin mjöd efter dem. I källaren stod utrustningen och alla tillbehör: jäst och kryddor från Tyskland, en väldig träbehållare, och upptill stack ett krökt rör ut, genom vilket man kunde följa jäsningsprocessen. Han tyckte om att bjuda gäster på det han själv hade tillverkat, och det verkade som om alla uppskattade det. Pappa och jag älskade båda djur. I Litauen hade han varghundar och födde upp påfåglar. Mamma var rädd för påfåglarna och var dessutom allergisk mot djur. På gården, när hon kom tillbaka efter att ha badat i bäcken, spärrade påfåglarna vägen och lät henne inte passera. Den som försökte ta sig förbi fick en påfågel flygande på huvudet; den grep tag i håret och hackade. Före bröllopet varnade hushållerskan hemma hos Pappa Mamma: ”Fröken, han är en mycket god människa. Se bara till att han inte får hålla de där hundarna.” Trots varningarna och Mammas allergier hade vi alltid något husdjur när jag växte upp ** Acre (eng. acre) — en arealenhet i USA som motsvarar 4046,86 m2. — Red. 40 djur. Av alla djur älskade Pappa katten Micius allra mest. De steg båda upp tidigt, omkring klockan sex. Micius sov där uppe med mig. Så snart han på morgonen hörde att någon prasslade där nere rusade han till köket, hoppade upp i Pappas famn, lade tassarna på hans bröst och tryckte nosen först mot det ena och sedan mot det andra örat. Så hälsade de på varandra på morgonen. Sedan hoppade Micius ner och bad om frukost. När Pappa var professor i Litauen under självständighetstiden tjänade han bra, klädde sig elegant och lät de bästa skräddarna i Kaunas sy hans kostymer. Liksom många emigranter kom han till Amerika utan någonting; han började om sitt liv vid 44 års ålder. På den tiden tjänade amerikanska professorer mycket lite, mindre än fabriksarbetare. Så var det tills ryssarna sköt upp den första Sputniken och amerikanerna, som insåg att de hade hamnat på efterkälken, började höja nivån på den högre utbildningen och samtidigt bygga ut de slavistiska institutionerna. I många år fick Pappa dryga ut inkomsterna genom att undervisa på kvällsskolor och sommarskolor. Det är självklart att all elegans glömdes bort under sådana omständigheter, och så förblev det livet ut. Sedan gammalt var Pappa van vid att köpa sina kläder själv. Han gick ofta till S. Kleins lågprisbutik och valde ut en kostym åt sig. Han kom hem mycket nöjd med sitt fynd, medan Mamma inte visste vad hon skulle ta sig till. Han såg inte sig själv från sidan, och byxorna satt lite snett. Men han var nöjd, och sanningen att säga såg amerikanska professorer ungefär likadana ut. Ändå såg Mamma till att Pappa skaffade sig fina kostymer. Som ni vet undervisade Pappa vid University of Pennsylvania från 1947 till 1972. Man kunde gå i pension vid 65 års ålder, men det ville han inte. Han tyckte om att undervisa och tyckte om studenterna, och universitetet betraktade honom som en specialist. Han fortsatte att undervisa nästan till 70 års ålder. I början, när institutionen var liten, fick han undervisa i kurser om många olika ämnen: bulgariska, polska, fornkyrkoslaviska, fornpreussiska samt baltisk och slavisk fonologi. När institutionen växte på sextiotalet kunde han hålla fler föreläsningar inom sitt eget ämnesområde. En typisk kurslista för ett år såg ut så här: litauiska språkets historia, fornpreussiska, jämförande baltisk språkvetenskap, ryska språkets historia. Studenterna tyckte om Pappa, eftersom han livade upp föreläsningarna med anekdoter och kvickheter, var ganska anspråkslös och ofta bjöd hem studenterna. Hans tidigare student, professor W. R. Schmalst iegas, minns: ”My permanent impression of him is that of a man with a smile on his face” (”Jag minns honom ständigt med ett leende på läpparna”). Pappa brukade själv berätta två historier. En gång, förmodligen i slutet av femtiotalet eller början av sextiotalet, blev det mycket modernt att sticka under föreläsningarna. Först brydde sig Pappa inte om det, men senare märkte han att det hade blivit väldigt många stickande kvinnliga studenter, vars händer var så upptagna att de inte kunde anteckna. Något måste göras. I början av föreläsningen meddelade Pappa, som om ingenting hade hänt: ”I would like to announce that only pregnant women are permitted to knit in the classroom” (”Jag vill meddela att endast gravida kvinnor får sticka i klassrummet”). Genast försvann allt stickande. En gång, när Pappa undervisade en kurs om det litauiska språkets historia, förklarade han den gamla formen ”šit onais” för studenterna. De flesta studenterna var amerikaner, så han upprepade ordet stavelse för stavelse för att de skulle skriva ner det korrekt. Ju långsammare och tydligare han uttalade ordet, desto mer förvirrat såg studenterna på varandra. Men han fortsatte att upprepa det, allt högre: ”šit — on — ais. Write 41 ”šit — on — ais” korrekt. Folk började redan stanna vid de öppna dörrarna, när studenterna inte längre kunde hålla sig, och alla brast ut i skratt. Det litauiska ordet blir på engelska tre små ord, som betyder ”uträtta sina naturbehov på isen”. Under sommaren reste Pappa ofta för att hålla föreläsningar vid olika kurser i litauiska för lärare och studenter, som under vintern undervisade barn i litauiska på lördagarna. När läsåret började förberedde han sig mycket noggrant inför föreläsningarna, arbetade med sina doktorander, och det tog nästan hela dagen. Jag minns honom sittande vid skrivbordet i sitt rum. Efter en stund började han gå omkring på bottenvåningen; han såg ingenting, jag lyssnade — han pratade för sig själv (som jag tyckte). Senare förstod jag att han, när han till exempel sammanställde ”Lietuvių rašomosios kalbos žodyną”***, tyckte om att upprepa något ord högt och på så sätt fördjupa sig i dess etymologi, andra former och så vidare. Under 1960- och 1970-talen utgavs Lietuvių enciklopedija i Boston. Författare till olika artiklar ringde ofta och frågade om specialiserade termer. Att förklara dem tog mycket tid. Ännu ett omfattande årligt arbete — redigeringen av bibliografin över östeuropeiska språk och litteraturer för Modern Language Association — måste huvudsakligen utföras under jullovet. Pappa kunde börja arbeta först vid tiotiden på kvällen och arbetade vanligtvis till klockan två på natten. Det långa, intensiva arbetet gjorde hans mage dålig och matsmältningen stördes. Då brukade han klandra Mamma för att hon lagade maten dåligt! Skrivbordet och golvet i Pappas arbetsrum brukade vara belamrade med papper. En gång skickade en präst ett manuskript till en liten bok och bad Pappa rätta språket. Manuskriptet blandades ihop med tidningarna på golvet, och Mamma råkade kasta bort det med tidningarna när hon ville städa upp lite i rummet. Bokens titel var ”Kas žiūri ir nemato”. Efter den händelsen förbjöd Pappa inte bara Mamma utan också husstädaren att gå in i hans rum, och där rådde det alltid mer eller mindre kaos, om än på hög nivå. Å andra sidan skrev han, när han gjorde anteckningar till vetenskapliga arbeten och förberedde föreläsningar och artiklar, alltid mycket prydligt ner allt i tunna häften, så att enskilda sidor inte skulle komma bort. Allt det materialet finns kvar än i dag. År 1967 visade sig de första symtomen på cancer i Pappas lymfkörtlar. Han behandlades med strålning. Läkaren beslutade att inte berätta detaljerna för honom; Pappa förstod inte mycket om sådant och levde lugnt i ytterligare fem år. År 1972 förberedde han sig för att gå i pension och planerade att börja skriva en historisk ordbok över det litauiska språket. Han förberedde sig också på att åter resa till Litauen. Tyvärr visade sig cancern på nytt i maj och tvingade honom att läggas in på sjukhus. Även där fortsatte han att rätta studenternas tentamensarbeten. Efter en blodtransfusion kom han hem, men bara för en kort tid; han behövde blod igen. Då blev han kvar på sjukhuset. *** Under sin professur vid University of Pennsylvania fullbordade A. Salys tillsammans med A. Senn utgivningen av den fem band stora ”Lietuvių rašomosios kalbos žodyną” (”Wörterbuch der litauischen Schriftsprache, Litauisch-Deutsch”), som påbörjats 1926 av M. Niedermann, F. Brender och A. Senn. — Red. 42 Farbror Aleksas Vaškelis ordnade så att Pappa blev filmad. Vi tog hem honom för en dag. Pappa upprepade hela tiden att han mådde bra, och när filmningen var klar körde jag honom till sjukhuset på kvällen. När han gick genom korridoren vinglade han; jag frågade om han kände sig svag. Han svarade nej, bara att Mamma hade bett honom ta på sig nya skor och att det var obekvämt att gå i dem, men det var tydligt att krafterna höll på att överge honom. När han låg på sjukhuset ville han inte att någon skulle komma och hälsa på. Han sa att de skulle minnas honom som han var när han var frisk. På sjukhuset fortsatte han att besvara brev. Han dikterade ett brev till professor Juozas Girnius. När jag kom med den utskrivna texten ögnade han igenom den, skakade på huvudet och skrattade: ”När ska Du lära Dig att skriva årtalsförkortningen (”m.”) åtskild från siffrorna?” Han började tala om sig själv bara en enda gång. Han sa att livet på något sätt hade gått mycket fort. Han skulle ha velat hinna göra mycket mer. Om det inte hade varit för undervisningen och encyklopedin skulle han ha skrivit fler egna arbeten, men han ångrade det inte. Sjukdomen fortskred; det märktes att han blev allt svagare. Under de sista dagarna plågades han av hög feber, men hade inga smärtor. Pappa bad oss koka potatis med blåbär. Vi tog med den sista måltiden till honom. Mot kvällen tog vi farväl; när vi gick log han mot oss och vinkade med ena handen. På natten den 31 juli fick vi ett telefonsamtal om att hans hjärta hade stannat. När jag förberedde denna redogörelse tog jag fram Pappas portfölj, som innehöll de saker han hade tagit med sig när han senast lades in på sjukhus. Det var en man som inte ägnade vardagslivet någon särskild uppmärksamhet. Själva portföljen var svart, sliten och av konstläder, inte ens av riktigt läder. Innehållet var en karakteristisk blandning: nycklar, tidningarna ”Draugas” och ”Gimtasis kraštas”, tidskrifterna ”U. S. News and World Report” och ”Aidai”, en tandborste, ett brev från professor K. Korsakas om en bunt utskickade kort ur ordbokens kartotek och namnlistorna**** med följande anmärkning: ”Mycket av det som Ni förebrår oss för beror på de faktiska förhållandena och omständigheterna, som även Ni åtminstone ungefärligen borde känna till genom pressen och andra informationskällor. Och om vi nu ska ge oss in i en polemik, skulle också vi från vår sida kunna framföra en hel del invändningar, både beträffande bristande objektivitet och andra bedömningskriterier i pressens behandling av våra arbeten... Men skulle det stärka vårt vetenskapliga samarbete? Jag hoppas att Ni förstår mig rätt.” Där fanns också ett brev från V. Šėstokas om en planerad föreläsning vid Världslitauiska ungdomslägret med temat ”Det litauiska språket — ett värde och en plikt”, Eltas nyhetsmaterial, papper och kuvert med University of Pennsylvanias brevhuvud, en reservoarpenna och en blyertspenna, en kam, en liten spegel, en grön läderplånbok, så sliten att den blivit brun, slitna glasögon med blekta bågar, ärkebiskop J. Skvirecks ”Nya testamentet”, Eberhard Nestles ”Novum Testamentum Graece et Latine”, pastor S. Ylas ”Liturginės terminijos klausimai”, en ruggig brun- och svartstrimmig ”groda” — så kallade han flugliknande slipsar. Han tyckte inte om långa slipsar. **** Här avses det akademiska kartoteket till Litauiska språkets ordbok och förteckningarna över litauiska efternamn. — Red. 43