Stilistinis žodžių apibūdinimas „Lietuvių kalbos žodyne“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995) LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI Klementina VOSYLYTĖ STILISTISK BESKRIVNING AV ORD I ”LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK” §1. Lexikens stilistiska klassificering i ordböcker markeras vanligtvis med vissa stilistiska beteckningar. En stilistisk beteckning definierar den stilistiska kvaliteten hos ett ord eller dess betydelse. Det är dock inte alltid möjligt att exakt återge ett ords stilistiska modalitet med dessa medel. Detta är ett problem för alla ordböcker. Även redaktörerna och sammanställarna av LKŽ ställs inför detta problem. Att grunden för indelningen av stilistiskt konnoterat lexikon i LKŽ varierar kraftigt, att endast vissa ord får en stilistisk beskrivning och att de stilistiska beteckningar som lexikograferna använder är mycket spridda och inkonsekventa, har påpekats av J.Pikčilingis (1975:10—11). Syftet med denna artikel är att överblicka systemet med stilistiska beteckningar i LKŽ, lyfta fram dess brister och inkonsekvenser i användningen av beteckningarna. Det råder ingen fullständig enighet om frågor kring lexikens stilistiska klassificering, vare sig i lingvistiska stilistikens teoretiska arbeten eller i lexikografiska arbeten. E.Petriščeva har diskuterat orsakerna till dessa meningsskiljaktigheter i en bok ägnad åt stilistisk analys av ryska ord (Петрищева 1984:3—14). I de mest allmänna frågorna om lexikens stilistiska klassificering råder det vanligtvis inga grundläggande meningsskiljaktigheter. Författaren till denna artikel utgår främst från den litauiske stilisten J.Pikčilingis stilistiska differentiering av ordförrådet (Pikčilingis 1975:8—22). Alla stilister erkänner att vissa ord är stilistiskt neutrala, medan andra är stilistiskt konnoterade (markerade). Stilistiskt neutrala är sådana ord som saknar de känslomässiga, bildliga eller andra stilistiska nyanser som kännetecknar såväl talspråk som skriftspråk. Stilistiskt konnoterat lexikon benämner inte bara föremål, företeelser eller egenskaper, utan karakteriserar dem också och ger ytterligare stilistisk information. Ett stilistiskt konnoterat ord kallas konnotat och står i opposition till denotat, dvs. ett ord utan någon stilistisk nyans. Ett ords stilistiska konnotation består av funktionell samt emotionell och expressiv konnotation. Med hänsyn till ett ords användningsområde och villkoren för dess funktion markeras i ordböcker vanligtvis ord med talspråklig prägel och ord med skriftspråklig prägel. §2. Låt oss först se hur ord konnoterade i fråga om talspråk presenteras i LKŽ. Beteckningen šnek. förklaras så här i LKŽ:s instruktion: ”ett talspråkligt ord, dess betydelse eller ett uttryck med en tydlig prägel av ett ledigt, obehindrat, ibland skämtsamt, något grovt språk” (LKŽ instrukcija 1980:35). För det första är det oklart om man med talspråkliga ord menar folkets (dialektala) ord, ord i det vardagliga standardspråket eller bådadera. Dessutom tycks det obestridliga påståendet att talspråkliga ord mer än skriftspråkliga präglas av expressivitet, känslomässighet, livfullhet och ett värderande inslag 180 inte vara ett tillräckligt kriterium för att definiera talspråklig stil. Expressivitet, känslomässighet och en skämtsam eller grov nyans hör till ordens emotionella och expressiva konnotation. I LKŽ:s instruktion ges följande exempel för att illustrera beteckningen šnek.: išverstाबambis, -ė, bebekas och knabė, betydelse 2 ’näsa’. Tyvärr har denna beteckning i själva ordboken endast lagts till vid den andra betydelsen av ordet knabė; išverstाबambis, -ė och bebekas anges utan några stilistiska beteckningar. I samma stycke i instruktionen finns en anmärkning som helt motsäger det som sägs ovan i instruktionen och som redan citerats här. Anmärkningen lyder: ”Eftersom den största delen av Ordboken består av folkets talspråkliga ord, deras betydelser och uttryck, av vilka många har en viss prägel av ledighet i förhållande till det litterära språkets normer, markeras, för att undvika att överbelasta Ordboken med beteckningen šnek., endast ord som är typiska för den litterära talspråksstilen med denna beteckning” (LKŽ instrukcija 1980:35). Här skiljer man alltså mellan folkets talspråkliga ord och ord i det vardagliga standardspråket. Ståndpunkten att beteckningen šnek. endast bör användas för ord som är typiska för det vardagliga standardspråkets stil skulle passa endast i en ordbok över standardspråket. En uppfattning om hur beteckningen šnek. används i själva LKŽ kan man få av de exempel som ges. Beteckningen används för exempelvis följande ord: rabantuoti, atsirabantuoti, įsirabantuoti, nusirabantuoti, užsirabantuoti, rabanuotis, įsirabanuoti, rabazdinti, rabazduotis, parsirabazduoti, susirabazduoti, rabždintis, rabiza, men den saknas vid ord med samma eller liknande betydelser och användningsområden: išsirabантinti, rabeti, rabinti, rabuotis, atsirabuzdinti. Som talspråkliga ord räknas: raira, raireti, rairone, rairuoti, rairūnas, -ė, 1 rairuoti, medan ord med liknande användningsområde, såsom 2 rairokas, -ė, 2 rairuoti, rarokas, rareti, rarinti, raruoti, inte räknas dit. Adverbet repečkomis och verben repečkoti, repečkuoti, riūtinti har beteckningen šnek.; bland verben rėplioti, rėplinėti har endast betydelse 3 denna beteckning; verben roblinėti, roblinti, robloti och adverbet roblomis saknar helt stilistisk beteckning, medan rioglinti, rioglioti, roglinti, roglinėti endast markeras med beteckningen menk., alltså beskrivs stilistiskt med avseende på något helt annat. Orden ryžintis, ryžtauti, ryžius, ryžutis markeras med šnek., medan ryzmenė, 1 ir 2 ryzuoti saknar beteckning. Verben rumžti, runtinti, runtyti anges i LKŽ med beteckningen šnek., medan verbet ruobti med liknande betydelser och användning samt substantivet runtulis saknar stilistiska beteckningar. Följande verb eller betydelser av dem räknas också som talspråkliga ord: ruopštinėtis, riūtėti, riūtinti, riūtuoti, sliūkinėti, sliūkinti (sliūkoti — utan beteckningen šnek.), smurgsoti, 2 smurgti (med samma betydelse är smursti utan stilistisk beteckning), snapinėti, snarpsoti, snopsoti, sominėti, 1 sominti (2 sominti, somti — utan beteckning), stenėti betydelserna 3, 4 och 5, stybinti, stybrinti, stimpluoti, stingčioti, 1 styrinti, striūginti, striūblinėti, striūlinti, sygnuoti, šamantinėti, šamatyti, šamatuoti, šanatyti, 2 šapuoti, 1 šarpuoti (šapenti, šapėti — utan beteckningen šnek.), šlamšnoti, šlamšti betydelserna 4 och 5 (varför är inte de andra betecknade med šnek.?), šlapakčioti, šlerkinėti (šlepsėti, šlepšinėti — utan šnek.), šlerkuoti, šlerpinti, šlerpoti, šlerpti, šlerpinti, šlervoti, šlevedrineti, šlevedruoti, šlevendroti (šliominti — endast med beteckningen menk.), och även substantiven: betydelse 7 av 1 šešpėlis (varför saknar de andra beteckningen šnek.?), 1 šakaras, šakarna, 181 šakarnudel is, -ė, šlerkius (šlernius — be šnek., o šlerva — tik niek.), šlerkos, šlervokas, šlevendra. Är dessa ord från det allmänna talspråket? Källorna och ortangivelsen visar att det vanligen är ord ur folkets talspråk (dialekter). Jämför ord som i LKŽ har angetts utan några stilistiska markeringar: sniaukroti, snūstinė­ti, spogčioti, sryguoti, stab arinti, stiրմoti, stripuliuoti, striubuliuoti, stulpčiuoti, stupuliuoti, stursinėti, suinitys, susikuitėlis, -ė, susikumpėlis, -ė, susilaižėlis, -ė, susineržėlis, -ė, susisukėlis, -ė, susitupėlis, -ė, sutrius, -ė, sužlibėlis, -ė, svaimėti, šalameikis, šalataika, šapnagis betydelserna 1, 2 och 3, šatragonas, šemeklinėti, šemeklis, šemelioti, šemeliotis, šemerioti, šemintinėti, šemšioti, šinkyti, škabalda, škabarda, škervinti, škiobrinti, šlaitinėti, šlamštauti, šlamštokas, -ė, šlapad r aila, šleivakojis, -ė, šleivioti, šleivoti, šleivys, -ė, šleketuoti, šlepenti, šlepsėti, šlioti, šlitiniuoti, šlytinti, šliudrinėti, šliūkštinti och så vidare. Ur funktionell konnotationssynpunkt tycks dessa ord inte skilja sig från dem som märkts med šnek. Båda grupperna har tydliga emotionella och expressiva eller bildliga nyanser (som LKŽ tyvärr ofta inte anger). De flesta används ändå i folkets talspråk, inte i det allmänna talspråket. Slutsatsen ligger därför nära till hands att LKŽ:s märkning av ord eller deras betydelser med beteckningen šnek. är mycket subjektiv och inkonsekvent och alltså bör korrigeras både i instruktionen och i det praktiska ordboksarbetet. Förutom beteckningen šnek. använder LKŽ även beteckningarna dial., dz., r., suv. och ž. Enligt instruktionen ska de användas för att markera oregelbundna fonetiska och morfologiska dialektformer samt vissa dialektala betydelser (LKŽ instrukcija 1980:29—30), det vill säga fonetiska, ordbildningsmässiga och semantiska dialektismer. Som det anges i instruktionen markeras dialektord inte med dessa beteckningar; i vilken dialekt de används framgår i stället av användningskällorna eller ortangivelsen. Instruktionen innehåller också några exempel på användningen av de nämnda beteckningarna: kap (dial.), gydrus, -i (ž.), gamin kla (ž.), antjoti (ž.), prigauti den tredje betydelsen (dial.). Orden gydrus, -i och gaminkla i LKŽ är ändå märkta dial., inte ž. Om man bläddrar igenom LKŽ ordentligt kan man hitta ytterligare några ord märkta dial., dz., r., suv. eller ž. Till exempel står beteckningen dial. vid orden klėbys, lėzas och vid verbet esti i dess andra betydelse, men av någon anledning saknas den vid orden skinstas, šaltenis, šašėlis, šešėli, šiulma, surusvas, -a, sužalias, -ia och många andra ordbildningsmässiga, fonetiska och semantiska dialektismer. Dessutom bör dessa beteckningar inte användas för ordens ursprungliga karakteristik utan för att ange funktionell stil. Beteckningen dial. (eller en beteckning för en specifik dialekt) för dialektismer som förekommer i ordböcker över allmänspråket skulle även kunna betraktas som en ursprungsmarkering. Beteckningarna šnek. och dial., dz., r., suv., ž. bör ses som uttryck för förhållandet mellan konnotationens centrum och periferi (eller mellan släkte och art). Definitionerna av de kategorier som markeras med šnek. och dial. behöver alltså preciseras, eftersom sådana inkonsekvenser i instruktionen återspeglas i det praktiska arbetet med LKŽ. LKŽ använder också andra beteckningar för talspråksstil: flk. (utöver gavėnas och 2 kanapinis i den tredje betydelsen, vilka anges i instruktionen med denna beteckning, är orden rait ojėlis, suvedėlis m.fl. märkta på samma sätt); den visar att ett ord eller en betydelse används endast i folkdiktningen. Det finns även beteckningar som specifikt anger, 182 i vilken genre av folkdiktning ett ord eller en betydelse används, till exempel d. (den beteckningen används exempelvis för rultupis, spurgouėlis, spurgonėlis), ms. (den används för ord i gåtor, till exempel rangė i dess andra betydelse, šakotynas, šalbažeda, šarangė, šarankaitė, šašė), ps. m.fl. Användningen av dessa beteckningar i LKŽ torde inte ge anledning till många invändningar. Inkonsekvenser förekommer dock även här. Exempelvis är substantiven spurgouėlis och spurgonėlis märkta d., medan raitulėlis, raituonėlis, raitutėlis, sūpuzė, supuonėlis, -ė anges utan någon beteckning. Ord ur barnspråket, som i LKŽ markeras med beteckningen vk., bör också betraktas som en del av talspråkets periferi. Av någon anledning placeras denna beteckning i instruktionen bland de beteckningar som anger en emotionell och expressiv nyans hos ett ord, dess betydelse eller ett uttryck (LKŽ instrukcija 1980: 38). §3. Ord med en boklig prägel markeras i LKŽ med beteckningen kng. I LKŽ:s instruktion förklaras beteckningen så här: ”ett bokligt ord, dess betydelse eller ett uttryck som inte har fått större spridning i språket och ofta är främmande för det genom sin ordbildning eller betydelse” (LKŽ instrukcija 1980: 35). Även inledningen till LKŽ säger ungefär detsamma: ”ett bokligt, konstlat ord, dess betydelse eller ett uttryck som inte har fått större spridning och som har motsvarigheter i det litterära språket” (LKŽ I, XIII). Med utgångspunkt i dessa förklaringar tycks orden raštynyčia, rykė ’stat, kungarike’, rykys, -ė ’kung, härskare’, saupažintė, saupažintis, slygiūnas och slykūnas ’drake’, šalaujis, -ė ’främling’, širdgilingas, -a, širdgilus, -i m.fl. bör markeras med kng., eftersom de alla är bokliga, inte har fått större spridning och har motsvarigheter i allmänspråket. Det är inte lätt att hitta ett ord märkt kng. i LKŽ, eftersom det bara förekommer ett fåtal sådana i hela bandet. Inom lingvistisk stilistik brukar man annars räkna officiella ord, kanslispråk, fackord och termer till det bokliga ordförrådet; de används vanligen i officiella handlingar, publicistik, tidningstexter och speciallitteratur inom vetenskap, konst, teknik eller liknande, det vill säga ord som till sin härkomst och användningssfär är bokliga. Beteckningarna kng. och agr., anat., astr., biol., bot., chem. m.fl. förhåller sig även här som konnotationens centrum och periferi. LKŽ:s instruktion tar inte hänsyn till detta förhållande, eftersom beteckningen kng. står bland beteckningarna för ord som tillhör ett visst stilistiskt skikt i språkets ordförråd, medan beteckningarna för vetenskapliga termer behandlas separat i ett annat stycke. Tydligen betraktas inte termer som bokligt ordförråd. Trots instruktionens inkonsekvens används beteckningarna för vetenskapliga termer i allmänhet ändå relativt konsekvent och systematiskt. §4. Den stilistiska karakteriseringen av ord i ordböcker bör bero på ordbokens specifika typ och de mål den eftersträvar. I. Šmelëva anser exempelvis att ett förklarande lexikon över det litterära språket inte behöver markera bokligt ordförråd, eftersom det är neutralt i kontexten av bokliga stilar; däremot behövs markeringar för ord ur talspråksskiktet, vilka i boklig stil och skönlitteratur vanligen används som stilistiska medel (Шмелева 1974:182—186). LKŽ omfattar ord som används inom språkets alla funktionella stilar, det vill säga ord hämtade ur dialekter, skönlitterära, vetenskapliga, politiska och andra verk, ur periodisk press, folkdiktningens samlingar, alla mer betydande litauiska ordböcker och viktigare äldre skrifter. Eftersom talspråksord och bokligt ordförråd utgör den största delen av LKŽ och, som det sägs i instruktionen och inledningen, 183 Om man inte vill överbelasta ordboken med markeringar, vore det då inte lämpligt att avstå från markeringarna för centrum av talspråklig och skriftspråklig konnotation, talspr. och skriftspr., och i stället markera endast ord i periferin, vars stilistiska karaktär väcker minst tvivel och osäkerhet. §5. För att ange emotionell och expressiv konnotation anges följande markeringar i förkortningslistan och instruktionen till LKŽ: euf., fam., iron., skämts., svord., dimin., nedsätt., förakt., vulg. (att markeringen vk. också har förts in bland dessa markeringar i instruktionen har vi redan nämnt). När man bläddrar i LKŽ slås man framför allt av att stilistiskt konnoterade ord vanligtvis karakteriseras med avseende på endast en aspekt — antingen enbart funktionell eller enbart emotionell och expressiv — konnotation, trots att två slags konnotation ofta sammanfaller i ett och samma ord. Det har redan nämnts att emotionella och expressiva nyanser är vanligare hos ord i talspråklig stil. Ett ord skulle alltså kunna ha både markeringen talspr. och nedsätt., förakt. eller liknande. LKŽ anger vanligtvis bara att ordet är talspråkligt eller bara att det är nedsättande, föraktfullt, vulgärt eller liknande. Det är också slående att ord med mycket likartade eller helt identiska emotionella och expressiva nyanser på ett ställe har markeringen nedsätt., på ett annat förakt., och ganska ofta saknar helt markering, till exempel: rukšna är märkt nedsätt., medan rukata, rukena, rukna, rukšla betydelse 4 saknar stilistisk markering; rukšmyžoti är märkt förakt., medan rukšmyžė, rukšpūžė saknar markering; rupėčka betydelse 2, rupkė betydelse 2 är märkta förakt., medan rupūžė betydelse 2 (om en person) saknar markering; šašius, -ė har markeringen nedsätt., šašna saknar stilistisk markering, medan šašnys betydelse 1 är märkt nedsätt. och betydelse 3 förakt.; šatrakojis, -ė, šatramazgis, -ė är märkta nedsätt., medan šatrausis saknar markering; šavalką är märkt nedsätt., medan šavedrala inte har stilistiskt värderats; suburbėlis, -ė, subuvėlis, -ė, sučiūrėlis, -ė, surūkėlis, -ė, susiunkelnis, -ė, sušutėlis, -ė är märkta nedsätt., susidrėbėlis, -ė är märkt förakt., medan sudrebtuvos, sudribėlis, -ė, sudriskėlis, -ė, sudubėlis, -ė, sudžiūtrietis, -ė, sugniaužėlis, -ė, sugrubnagis, -ė, sugrubelėlis, -ė, suverukšlis, -ė, suirelis, -ė, sukepėlis, -ė, sukliopklyvis, -ė, sukriošėlis, -ė, surūgėlis, -ė, suskretėlis, -ė, susuktanosis, -ė saknar alla stilistiska markeringar; šunadvokatauti, šunadvokatis, šunagalys, -ė och šungalis, -ė, 1 šunakis, -ė, šunalakis, -ė, šunapentis, -ė, šunbalis, šunbernis, šunbranktis, šunbrolis, šunburniauti, 1 šunburnis, -ė betydelse 2 och 3, šundaktaris, -ė, šundvaris, šuneika, šuniamalkė, šunmilčiauti, šunmokslis, šunpalaikis betydelse 1 är märkta nedsätt.; šunagarys, -ė, 2 šunakaklis, -ė, šunaponis och šunponis, 1 šunbiza, 3 šungalvis, -ė betydelse 2, šunmeistris, šunmurza, šunpalaikis betydelse 2, šunpautis, -ė, šunprūšis, -ė, šunrajys, -ė, šunskumpis, -ė, šunsnukis, -ė betydelse 2, šunsparnis, -ė, šunšaipa, šunuodegiauti, šunuodegiautojas, -a, šunuodegis, -ė betydelse 2 och 3 är märkta förakt.; medan 2 šunakis, -ė, šunbajoris, -ė, šunbarzdė, 3 šungalvis, -ė betydelse 3, šuniadantis, -ė, šuniašlektis, -ė, šunmilčiai, šunpranašis, -ė, šunsnukiuoti presenteras som stilistiskt neutrala ord, det vill säga utan någon stilistisk markering. Av exemplen ovan framgår att ord eller betydelser med nedsättande eller föraktfull nyans stilistiskt karakteriseras inkonsekvent i LKŽ, och att markeringarna nedsätt. och förakt. används utan tydligare kriterier. För att undvika förvirring och inkonsekvens vore det tydligen lämpligt att markera dessa ord och betydelser med endast en markering, nedsätt., och helt avstå från markeringen förakt. 184 Förklaringarna av de stilistiska markeringarna iron. och skämts. i LKŽ:s instruktion skiljer sig nästan inte åt, även om de uttrycks med andra ord. Markeringen iron. förklaras så här: ”ett ironiskt ord, som har en ironisk, hånfull nyans, dess betydelse eller ett uttryck” (LKŽ instrukcija 1980: 37), medan markeringen skämts. förklaras som ”ett ord som används skämtsamt, på ett skämtsamt sätt, dess betydelse eller ett uttryck” (LKŽ instrukcija 1980:38). I LKŽ:s förkortningslista förklaras markeringen skämts. på ett liknande sätt: ”ett skämtsamt, på ett skämtsamt sätt” använt ord, dess betydelse eller ett uttryck. Båda markeringarna föreslås alltså beteckna ord, betydelser eller uttryck med en skämtsam eller hånfull nyans. Dessutom upptas i LKŽ och i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne” (1993) endast verbet juoktis, det vill säga utan prefix anges detta verb endast i reflexiv form. Därför bör markeringen skämts. inte förklaras med orden ”skratt, skämtsamt”. En mer exakt och tydlig förklaring av markeringen skämts. vore, tycks det, exempelvis: ett ord, dess betydelse eller ett uttryck som sägs på skämt eller skämtsamt. Ord, betydelser eller uttryck som används familiariskt eller familiariskt bör enligt LKŽ:s förkortningslista och LKŽ:s instruktion (1980: 37) markeras med fam. Det är ändå inte lätt att hitta en sådan markering i LKŽ. Man bör alltså antingen avstå från denna markering eller införa den och använda den. Med denna markering kunde till exempel sådana betydelser eller nyanser av ord betecknas som mama ”hustru, fru (så kallar en man sin hustru när hon har barn)”, tėvas ”en kvinnas make, man” och liknande. Till emotionell och expressiv konnotation hör även bildrikt ordförråd, för vilket LKŽ saknar en särskild markering, till exempel stypčioti, stypinėti, stupinti, styplinėti, styplinti (1 styrinti — har markeringen talspr.). Den bildliga informationen och de bildliga nyanserna hos sådana ord uttrycks med en synonym med motsvarande stilistiska konnotation eller genom en motsvarande beskrivande förklaring. Exempel på bildrikt ordförråd kunde också vara exempelvis verben šlepen­ti, šlepsėti, šlitiniuoti, šlytynti, liksom ljudhärmande verb och andra. Ljudhärmande ord och interjektioner, som enbart fyller en emotionell och expressiv funktion, markeras inte heller med någon särskild stilistisk markering. LITERATŪRA LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas 3—15, Vilnius, 1956—1991; II leid. 1—2, 1968—1969. LKŽ instrukcija — Lietuvių kalbos žodyno instrukcija, Vilnius: Lietuvos TSR MA Centrinės bibliotekos rotaprintas, 1980. P i k č i l i n g i s J. 1975: Lietuvių kalbos stilistika 2, Vilnius: Mokslas. П е т р и щ е в а Е.Ф. 1984: Стилистически окрашенная лексика русского языка, Москва: Наука. Ш м е л е в а И.Н. 1974: Принципы стилистической характеристики слова в общем словаре литературного языка (на русском материале). — Всесоюзная научная конференция по теоретическим вопросам языкознания (11—16 ноября 1974 г.). Тезисы докладов секционных заседаний, Москва, 182—186. STILISTISCHE KENNZEICHNUNG DES WORTSCHATZES IM ”WÖRTERBUCH DER LITAUISCHEN SPRACHE” Zusammenfassung Im Aufsatz wird das System der Angaben zum Stil im ”Wörterbuch der litauischen Sprache” untersucht. Abgesondert wird die Kennzeichnung des Wortschatzes 185 vom Standpunkt der funktionellen stilistischen und expressiven emotionellen Konnotation aus betrachtet. Manche funktionellen Angaben zum Stil (z. B. šnek. ”umgangssprachlich”) und die Angaben zur Kennzeichnung des Wortschatzes mit einer emotionellen Färbung (z. B. menk. ”abwertend” und niek. ”verächtlich” werden im ”Wörterbuch der litauischen Sprache” sehr subjektiv und inkonsequent verwendet. 186