Sociolingvistinis dabartinės šnekamosios lietuvių kalbos tyrimo aspektas

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI Laima GRUMADIENĖ SOCIOLINGVISTISK ASPEKT AV UNDERSÖKNINGEN AV DET NUTIDA LITAUISKA TALSPrÅKET 1. Det nya ”Programmet för undersökning av litauiska dialekter och deras samverkan”. Dialektologer vid Litauiska språkets institut och Vilnius universitet utarbetade ”Programmet för undersökning av litauiska dialekter och deras samverkan” (hädanefter ”Programmet”), vars syfte är att ”ur olika synvinklar undersöka språket hos människor på olika orter i hela Litauen och den språkliga situationen i de enskilda regionerna, blottlägga dialekternas utvecklingstendenser, samverkan och förbindelser med andra — grannarnas — språk eller dialekter” (ur förordet till ”Programmet”). Idén till ett sådant eller liknande program har diskuterats i ett helt decennium (vid det republikanska seminariet för unga lingvister, vid dialektologiseminarier anordnade av Litauiska språkets institut, vid internationella konferenser i Vilnius, Warszawa, Minsk och på andra håll; se Grumadienė, Stundžia 1990a; 1990b). Själva projektet och programmet, liksom arbetsgruppens sammansättning och ledare, förändrades; V. Čekmonas och B. Stundžia lämnade gruppen. Även om någon enhetlig konception inte antogs, utarbetades ett frågeformulär i fem delar: ”Sociolingvistik” (V. Čekmonas och L. Grumadienė), ”Fonetika” (L. Grumadienė), ”Accentuering” (D. Mikulėnienė och B. Stundžia), ”Morfologi” (D. Mikulėnienė och K. Morkūnas), ”Lexikon” (A. Vidugiris); K. Morkūnas ledde arbetet inför publiceringen. Två delar av ”Programmet” har redan publicerats (Lietuvių...: 1995a; 1995b). ”Programmet” innehåller många frågor (över 2 000), och svaren kommer därför inte bara att ”komplettera de dialektologiska samlingar som redan har byggts upp och fortfarande byggs upp och användas både i arbeten inom lingvistisk geografi och i monografiska arbeten” (ur förordet till ”Programmet”), utan också att göra det möjligt att besvara andra slags frågor som uppkommer vid undersökningar av det nutida litauiska talspråket. Principen för urvalet av frågorna i ”Programmet” är att presentera ett så omfattande urval av tänkbara frågor som möjligt; därför kan frågor väljas ut för varje enskild undersökning, eftersom vissa frågor är relevanta för en del språkvarieteter och andra för andra. Detta gäller särskilt avsnitten ”Fonetika” och ”Morfologi”: där presenteras merparten av frågorna som rör olika delsystem i det litauiska språket (dialekter eller deras varieteter), så det är självklart att vissa frågor inte kan vara relevanta för alla dialekter. Just därför delas frågorna i avsnittet ”Fonetika” in i huvudfrågor och tilläggsfrågor: tilläggsfrågorna bör beaktas endast om svaren på huvudfrågorna återspeglar dialektens särdrag, visar att en viss företeelse håller på att förändras eller uppvisar variation. Avsnittet ”Fonetika” är nära förbundet med ”Morfologi”, eftersom frågorna i det första avsnittet också är av morfologisk art, det vill säga ljudets 190 position anges inte bara utifrån fonetiska kännetecken (i en betonad stavelse eller inte, i början, mitten eller slutet av ett ord), utan också utifrån morfologiska kännetecken (vilken ordklass, vilket kasus eller tempus och så vidare). Detta görs för att underlätta insamlingen av data (det är inte nödvändigt att ta reda på hur just det ordet uttalas — det räcker att veta hur ord av liknande typ uttalas) och med hänsyn till möjligheten att bearbeta data med dator. Frågorna i både avsnitten ”Fonetika” och ”Morfologi” lämpar sig utmärkt för upprepade undersökningar av dialekter som redan undersökts tidigare, eftersom jämförelser är möjliga. I avsnitten ”Accentuering” och ”Lexikon” har frågorna valts ut enligt en något annorlunda princip: man försöker få svar på frågor som ännu är föga utforskade, sådana som tidigare dialektologiska program ägnade något mindre uppmärksamhet åt. Även där finns dock en mängd frågor från tidigare frågeformulär, så jämförelser är också möjliga, om än inte lika systematiskt som ur fonetisk eller morfologisk synvinkel. Avsnittet ”Sociolingvistik” är helt nytt och ägnas i större utsträckning åt undersökningen av samspelet mellan litauiska dialekter och andra språk. Det innehåller dock ett särskilt underavsnitt — ”Informantens karakteristik” — som enligt författarna är relevant för all dialektologisk forskning under dagens förhållanden, när så många förändringar sker i de traditionella dialektbrukarnas liv, och också med tanke på datorbearbetning av data. I denna artikel vill jag också uppmärksamma den möjlighet som ”Programmet” erbjuder att intressera sig inte bara för det traditionella objektet inom litauisk dialektologi — äldre landsbygdsbors språk — utan också för ännu ovanliga, men likaså mycket viktiga objekt: dialektbrukares anpassning till standardspråket eller någon interdialekt, uppkomsten av regionala interdialekter, stadsspråk och andra liknande språkvarieteter med mera. Följande ord av A. Pupkis (1980: 56) är fortfarande aktuella: ”... dialektala drag kommer huvudsakligen in i standardspråket från det halvdialektala språket hos de brukare som har större inflytande på standardspråket: författare, redaktörer, olika slags skribenter och så vidare. Inom litauisk språkvetenskap har ingen hittills försökt fastställa på vilket sätt dessa dialektala drag kommer in, och vilka brukare av det halvdialektala språket som i detta avseende påverkar standardspråket mest. Den frågan är mycket viktig för språkvården: eftersom dialekterna fortfarande är en viktig källa till utveckling av vårt standardspråk, skulle en undersökning av de dialektala dragen väg in i standardspråket bidra till att lättare reglera själva dialektdragen och göra det möjligt för skolan att undervisa i standardspråket mer framgångsrikt.” 2. Det nutida litauiska talspråkets struktur. För första gången inom litauisk språkvetenskap behandlas det nutida litauiska talspråket och dess källor till påfyllnad — dialekter, argot, jargonger och andra språk — i den tidigare nämnda boken av A. Pupkis. Talspråket delas här in i ett standardiserat talspråk, som används officiellt och offentligt — på teatern, i radio och television, i skolan och vid möten — och ett inofficiellt, privat talspråk, som används till exempel inom familjen, bland arbetskamrater eller i samtal med bekanta (1980: 58). Senare gjordes även andra försök att diskutera det halvdialektala språket (Grumadienė 1992; 1993a). När man försöker dela in språket i dialekter, halvdialekter eller offentligt standardspråk är det lämpligt att ta hänsyn till språkgemenskaper — grupper av människor som förenas genom bruk av samma eller liknande språkvarietet och erkännande av samma språknormer. För övrigt är språkgemenskap ett centralt sociolingvistiskt begrepp. Vid närmare eftertanke 191 står det klart att endast dialektbrukare skulle kunna knytas till en språkgemenskap bosatt inom ett visst område, men då skulle man behöva ”bortse från” språket hos en betydande grupp människor som bor där (inflyttade eller personer med hög utbildning, lokalbefolkning och så vidare), eftersom ett kännetecken för gemenskapen är ett och samma eller ett mycket likartat språksystem. Dessutom kan samma person tillhöra flera språkgemenskaper. Därför beskrivs språkgemenskaper allt oftare inte bara utifrån geografisk samhörighet, utan också utifrån sociala eller demografiska kännetecken: ålder, utbildning, yrke, social ställning eller annat. Frågorna i ”Informantens karakteristik” bidrar just till att beskriva detta. Om man granskade språket hos invånarna i vilken liten litauisk stad som helst skulle man säkert hitta människor som talar en relativt ren dialekt, liksom människor som talar nästan dialektalt men inte längre använder (konsekvent eller då och då) dialektens ursprungliga, viktigaste och därmed mest framträdande särdrag. Man skulle hitta personer som talar nästan standardspråk, men med en särskild dialektal accent, och som ibland skjuter in dialektord eller uttryck; man skulle också hitta personer som inte längre talar dialekt under några omständigheter, även om de hade kunnat den i barndomen. All denna språkliga uttrycksform, som vid första anblicken verkar oordnad, återspeglar processer vars riktning och styrka kan fastställas med hjälp av sociolingvistiska och rent lingvistiska metoder. Sådana processer äger rum både genom samspel mellan komponenter på olika språkliga nivåer och genom att element ur än det ena, än det andra språksystemet eller delsystemet växlar under talets gång. Enligt Gumperzo (1982: 66) gör människor som hamnar i en situation där de tvingas försöka använda en språkvarietet som inte är deras egen utan någon annans, även om den är mycket lik, ständigt val mellan och kombinerar regler från två språksystem eller delsystem. Detta sker också i den litauiska språkmiljön, till och med när man intervjuar en äldre informant i den mest avlägsna by och denne försöker anpassa sig till intervjuarens ”intelligenta” språk och framstå som mer bildad — för att inte tala om yngre eller utbildade informanter (jfr Chambers 1992). När man försökte undersöka språket hos de så kallade ”fördärvade” dialektbrukarna, som talar halvdialektalt, mer systematiskt, visade det sig att detta är en företeelse med ett oerhört brett spektrum. Å andra sidan varierar språket hos dem som talar ett ”orenat” standardspråk mycket. Därför kan man knappast på ett konsekvent sätt urskilja några halvdialekter eller andra ganska oklara språkvarieteter i det nutida litauiska talspråket. Jag menar att det vore värt att diskutera fyra enskilda lingvistiska fenomen: traditionella dialekter, regionala interdialekter, språket i Litauens storstäder och det normerade standardspråket. Jag kallade traditionella dialekter så drastiskt för ett lingvistiskt fenomen eftersom de i renodlad form nästan inte längre existerar: hur dialektalt dialektbrukarna än talar, skjuter de allt oftare in element från andra språksystem eller delsystem, oftast från standardspråket. Till exempel använder östlitauerna konsekvent un, in där standardspråket har an, en, men säger plötsligt: supranta, kanda i stället för de förväntade suprunta, kunda eller liknande. Men det finns också motsatta processer: under en expedition till Vištytis (Vilkaviškis distrikt) 1995 lade vi märke till att ungdomarna använder fler specifika former från västlitauiska än de äldre, och tycks tala mer ”dialektalt”. J. Pabrėža och I. Remenytė har lagt märke till liknande företeelser i den samogitiska dialekten. Det börjar stå klart att 192 man orienterar sig mot normerna för vissa regionala interdialekter, till exempel Marijampolė, Mažeikiai, Panevėžys, Utena, Alytus eller andra. Sådana regionala interdialekter är resultatet av samspelet mellan de omgivande dialekterna och standardspråket; de är visserligen heterogena, men har ändå ett visst eget normsystem. De större städerna i Litauen — Klaipėda, Šiauliai och naturligtvis Kaunas och Vilnius — har sitt eget lingvistiska ansikte. De språkstandarder som används där skiljer sig inte bara från varandra, utan också från standardspråket och de regionala interdialekterna, även om de påverkas starkt av båda de sistnämnda. Det normativa standardspråket är ett slags konstruktion, en abstraktion; det är oklart om det över huvud taget existerar i ren form (Grumadienė 1993b). (Hur mycket av ett sådant språk hör man i radio och television?). 3. Processer som äger rum när språket förändras. Litauiska dialekter har hittills undersökts i liten utsträckning med andra metoder än lingvistisk geografi. Utan att förneka denna metods lämplighet skulle man vilja överväga hur man kunde dra nytta av den senaste tidens internationella erfarenheter inom dialektologi och sociolingvistik när man undersöker den nuvarande situationen för det litauiska språket, eftersom processer som liknar dem i andra länder också förekommer i Litauen (jfr Waltersas 1994). Utan att mena att den traditionella dialektologin bör övergå i sociolingvistik vill jag ändå rikta uppmärksamheten mot några av sociolingvistisk forsknings fördelar när man vill förklara språkets utveckling och användning i den dynamiska moderna världen. P. Trudgillas (1986), tyręs anglų kalbos tarnių tarpusavio ir norminės bendrinės kalbos sąveiką, mano, kad yra tirtinas vadinamasis koineizacijos ar koinė radimosi procesas — tai esąs naujų kalbos atmainų formavimasis sąveikaujant skirtingoms tos pačios kalbos atmainoms, o jo priežastis — vidinė šalies gyventojų migracija. Tiesa, koinė suprantama gana įvairiai (Siegel 1987: 186—187): vieni koinė radimąsi sieja su tarmės ar tarmių virtimu bendrine šnekamąja ar standartine kalba; kiti — su regioninių lingua franca formavimusi, atsirandančiu sąveikaujant tarmėms, bet pastarosioms savųjų funkcijų neprarandant; tretiems būtina koinė radimosi sąlyga atrodo esanti migracija — tarmių atstovams pakeitus gyvenamąją vietą ir aplinką, neišvengiamai kinta ir jų kalba — įgauna koinė bruožų ar tiesiog virsta koinė. Taigi koinė radimasis vienaip ar kitaip siejamas su miestų kalbos formavimusi. Minėtais atvejais sąveikauja vienos kalbos tarmės ar kitokios jos atmainos, kurios iš principo yra suprantamos vienos kitoms. Todėl, matyt, visose kalbose koinė radimasis turi bendrų bruožų (Kerswill 1994: 4): pradiniam etapui būdingas didelis įvairavimas individualiuoju lygmeniu pritaikant savo kalbą prie aplinkinių kalbos, sunkokai paaiškinamas diskurso ar socialinių veiksnių įtaka — kartais susidaro įspūdis, kad tokie žmonės tiesiog painioja dviejų kalbos atmainų normas. Vėlesnio koineizacijos etapo kalboje aptinkama paprastinimo reiškinių fonetikos, fonologijos ar morfologijos lygmenimis, susikuriama ”tarpinių kalbos formų”, nesančių nė vienoje iš sąveikaujančių kalbos atmainų (pavyzdžiui, trumpųjų kirčiuotų žodžio galo balsių ilginimas Vilniaus miesto kalboje). Ibland likställs teorin om koinéns uppkomst med teorin om substratinterferens (Thomason, Kaufman 1988: 37; Appel, Muysken 1987: 157): när en sådan 193 språkgemenskap som använder en viss språkvarietet utökas med en stor grupp inflyttade, anpassar de sistnämnda bara delvis sitt språk, och detta anpassade språk börjar i sin tur ibland påverka även lokalbefolkningens språk (Harris 1991: 191—212). Det är just processer av detta slag man skulle kunna söka efter i språket i städerna Kaunas och Šiauliai, som i hög grad påverkats av migranter från de omgivande dialekterna. P. Kerswills (1994) undersökning av samspelet mellan en norsk dialekt och stadsspråket bekräftade än en gång att dialektförändring bör betraktas som en process vars drivkraft och nödvändiga förutsättning är befolkningsmigration. I sådana fall bör den sociolingvistiska aspekten av dialektforskningen betonas: språkförändring betingas av språkets interna regelbundenheter, men utlöses av sociala faktorer. Undersökningar av forskare i olika länder visar att man, för att förstå mekanismen bakom dialektförändring, bör undersöka individers språk, eftersom var och en förändrar sitt språk individuellt, även om det också finns gemensamma drag (Bortoni—Ricardo 1985). Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att det är nödvändigt att känna till inte bara informanternas ålder, utbildning, yrke, kön och så vidare, utan också deras livshistorier — var och när, och under vilka omständigheter, förutsättningarna kan ha uppstått för att de skulle ändra sina vanliga språkstandarder (byte av bostadsort eller arbetsuppgifter, omgivningens inställning och så vidare). Den sistnämnda omständigheten tvingar oss att studera alla samverkande språkvarieteter samtidigt; individens språk måste alltså undersökas i ett socialt sammanhang. En sådan kontext är språkgemenskapen. I det litauiska språkområdet finns det olika slags språkgemenskaper, som kan styra språkförändringen i den ena eller andra riktningen. När man undersöker äldre landsbygdsbors språk är stilbegreppet inte viktigt, men det kan man inte säga om yngre människors, särskilt utbildade personers, språk. Därför måste man också ta hänsyn till möjliga stilskiften, som beror på samtalssituationen, relationen mellan samtalspartnerna och annat (Dressler, Wodak 1982). Kalbos bendrijose esama kodų perjunginėjimo apraiškų (Dorian 1982): kai į sakinį ar pasakymą įterpiama kitos sistemos (nebūtinai kitos kalbos) ar posistemės lyčių. Šis reiškinys dažniausiai būna susijęs su pokalbio tema ir pašnekovų socialiniais vaidmenimis: šnekėdami apie vietos gyvenimo aktualijas, pateikėjai vartoja daugiau vietos kalbai būdingų lyčių, o ėmę kalbėti apie tolimus, nekasdieni(us) dalykus, keičia arba kaitalioja ir kalbos pobūdį — vartoja daugiau bendrinės kalbos ar panašios į ją lyčių. Pavyzdžiui, net ir pateikdami tautosaką, dainą ar pasaką, tarmės atstovai neretai stengiasi prikaišioti kaip galima daugiau bendrinės kalbos formų, nes jaučiasi atlieką tą kūrinį viešai, tarsi scenoje. Čia pat, atokvėpio minutėmis, bendrinės kalbos lyčių paprastai pasitaiko daug mažiau, nes kalbai nebeskiriama tiek dėmesio, ne ji tampa svarbiausia. I dialekter i perifera områden och i områden som gränsar till områden där andra språk talas förekommer även tecken på pidginisering (Mühlhäusler 1986) — en sammansmältning av två språk. Detta är en företeelse av helt annan karaktär; den medvetna påverkan på språket är här mycket liten. Till exempel kan man skönja viss pidginisering i språket hos talare av dessa perifera dialekter, vilka börjar böja många ord från både sitt modersmål och ett annat språk som de behärskar väl och ofta använder enligt samma mönster — substantiv i båda språken får det genus som de har i det samverkande språksystem som har en starkare ställning, och så vidare. Allt detta kan 194 undersöka inte bara som lösryckta språkfakta, utan också söka efter orsakerna till att de uppstår och regelbundenheter i deras användning. Lånord får inte förbises. Det rör sig om ord eller idiom från ett annat språk, vanligen anpassade utifrån till det egna språkets system, och deras användning påverkas i hög grad av samtalssituationen, ämnet och samtalspartnerns status, inte bara av lingvistiskt betingade omständigheter. Även om lån ibland vid första anblicken liknar kodväxling bör de inte likställas. Hittills har en negativ inställning till att registrera lånord i dialekter dominerat inom litauisk språkvetenskap – det akademiska lexikonet över det litauiska språket vittnar om detta: där finns mycket få lånord. Därför förblir det också osynligt hur vissa begrepp eller företeelser och handlingar faktiskt benämns i dialekterna – det litauiska språket blir varken renare eller mer förorenat av detta, informationen som ges är helt enkelt mindre omfattande. Det vore nog lämpligt att åtminstone nu fylla denna lucka, men det är nödvändigt att ta hänsyn till verkliga lånord (de enda ord som används och som saknar ersättningar) och till ord från andra språk eller från en annan varietet av samma språk som uppstått i kodväxlingsprocessen – okazionalismer. Det vore verkligen intressant att besvara den fråga som W. Labov ställde: varför sker strukturella förändringar just i det språket och just vid den tidpunkten, och inte i andra strukturellt likartade språk eller i samma språk, men vid en annan tidpunkt (Weinreich, Labov, Herzog 1968). Därför betonar J. Milroy (1992: 24) också att det är nödvändigt att undersöka orsakerna till och omständigheterna kring språkprocessernas aktualisering, vilket enligt honom inte kan göras utan att ta hänsyn till språkbrukarna själva och deras livshistorier. Vad får talare att minska eller till och med utplåna skillnaderna mellan sitt eget språk och omgivningens, dvs. att aktualisera språkförändring? P. Trudgillas (1986: 98—102) yra pastebėjęs, kad besistengiantys pritaikyti savo kalbą prie kitos kalbos atmainos arba vengia kai kurių ryškių skirtumų, tiesiog „apeina aštrius kampus”, arba atsisako jų laipsniškai — iš pradžių ryškesnių, vėliau vis mažiau tekrintančių į akis. Tai viena iš pagrindinių koineizacijos ypatybių. Tyrinėtojų nuolat pabrėžiama subjektyvaus vertinimo, nuostatų, vertybių skalės reikšmė: kas aplinkinių pašiepama ar net smerkiama, to pirmiausia siekiama atsikratyti (Giles, Taylor, Bourhis 1973). Man försöker först och främst göra sig av med framträdande drag i det egna språket – skilda fonologiska oppositioner eller fonetiska kontraster (Trudgill 1986: 11—38). Därför bör samspelet mellan litauiska dialekter eller mellan dialekter och standardspråket först och främst beskrivas ur denna aspekt, med hjälp av frågorna i avsnitten ”Fonet ikos” och ”Kirčiavimo”. I varje enskilt fall vore det lämpligt att, med utgångspunkt i beskrivningar av traditionella dialekter, fastställa vilka dialektdrag som framträder och i första hand rikta uppmärksamheten mot dem. I frågeformuläret ”Fonet ikos” skiljer man mellan ”huvudfrågor” och ”underordnade, kompletterande” frågor: om en ”huvudfråga” inte är relevant i ett konkret undersökningsfall, finns det ingen anledning att undersöka de ”kompletterande” frågorna mer i detalj heller. Sådan skulle en stegvis undersökning av förändringen i en dialekt eller annan språkvarietet vara. En stegvis process är särskilt typisk för bildandet av en koine. Företeelser på morfologisk nivå (stamförändringar, generalisering av paradigmer, bortfall eller utbyte av ändelser i atematiska verbformer eller i vissa nominala kasusformer och liknande) är uttryck för språklig förenkling. 195 Sådana företeelser förekommer också vid bildandet av en koine, men dessa uttryck för en i grunden utarmande språkutveckling kännetecknar pidginisering. Samspelet mellan språkvarieteter leder dock inte nödvändigtvis till förenkling eller ens utarmning – det kan också uppstå mer komplexa grammatiska eller semantiska former; detta gäller särskilt ordbildningen och den lexikala nivån. Alternativ användning av vissa språkelement beror på talstilen, dvs. i vissa fall förekommer de i språket, i andra inte. 4. Den sociolingvistiska metoden för språkstudier. Frågorna i den nämnda ”Programos” del ”Sociolingvistikos” är formulerade så att man ska få svar om den möjliga inverkan som sociala eller demografiska faktorer har på språkanvändningen. Språket kan sociolingvistiskt undersökas utifrån följande parametrar: uppgiftslämnarens föräldrars sociala ställning, uppgiftslämnarens eget yrke, ålder, kön, utbildning, plats (eller platser) där utbildningen förvärvats, vilka språk man studerat, när och var man flyttat ut eller in, och hur många år man tillbringat utomlands. Allt detta utgör de så kallade objektiva sociala och demografiska uppgifterna. ”Programoje” finns frågor som kan bidra till att få fram så kallade subjektiva uppgifter – att ta reda på uppgiftslämnarnas och människorna i deras omgivnings attityder, värderingar och orienteringar (Trudgill 1972): man kan till exempel fråga vilket språk (eller vilken språkvarietet) de tycker är vackrast, vilket de helst ber på eller sjunger psalmer, sånger och liknande på. På så sätt klarläggs språkets prestige och de orienterande språknormerna. Redan 1972 uppmärksammade W. Labov att människor öppet deklarerar vissa språknormer som prestigefyllda (vanligen kodifierade eller andra allmänt accepterade normer), men att de i själva verket, mer eller mindre i hemlighet eller utan att själva vara särskilt medvetna om det, ”bekänner sig till” andra normer, som få offentligt framhåller som prestigefyllda men som har blivit styrande, eftersom de utgör en markör för medlemskap i en viss språkgemenskap (Labov 1972: 249). Frågorna i ”Programos” gör det också möjligt att ta reda på omgivningens inställning till ett eller annat språk eller en språkvarietet (prästens, de välbärgade samhällsgruppernas företrädares eller liknande) och därigenom få veta om det finns ett visst samhällstryck att förändra språket eller tvärtom att bevara det så oförändrat som möjligt. P. Kerswill (1994: 52) påpekar att de dialekttalare som är mer stolta över sin dialekt förblir mer trogna den även efter att de har flyttat. Ibland beror ett sådant beteende också på familjens sociala ställning: barn från välbärgade familjer är mer självsäkra och försöker inte dölja sitt ursprung. Denna iakttagelse är relevant även i Litauen, och orsaken till ett sådant fenomen kan vara en annan: samogiter är ju oftare stolta över sitt språk än höglandslitauer, särskilt de östra. En sociolingvistisk språkstudie kräver också att konkreta språkfakta undersöks. Därför vore det lämpligt att diskutera hur man kan samla in svar på andra frågor än dem i delen ”Sociolingvistikos” av ”Programos”. Dialektologernas traditionella arbetssätt är att flera personer delar upp några tiotal eller flera hundra frågor ur ett frågeformulär mellan sig och intervjuar lokalbefolkningen på samma ort, vanligen äldre personer – det är inte nödvändigt att samla in alla svar från en enda uppgiftslämnare. Detta är den lingvistiska geografins metod, och med den kan man fastställa om den undersökta språkföreteelsen förekommer i informanternas språk; då behöver man inte, eller nästan inte, fästa avseende vid variationen, annat än möjligen notera den i kommentarerna. ”Inte sådana” svar 196 … förkastas, eftersom man söker efter dominerande kön och undersöker ett dominerande fenomen. När intresset riktas mot språklig variation är en sådan metod inte längre lämplig. För att inte tala om att det är nödvändigt att undersöka individens språk och därmed också besvara frågorna i avsnittet ”Sociolingvistik”; man måste besluta vilka fenomen som ska undersökas mer ingående, eftersom det skulle ta oändligt lång tid att samla in svar på alla frågor i ”Programmet” från en enda informant, och detta vore en svårgenomförbar uppgift. Därför måste man välja ut några (ett tiotal, eller flera tiotal om så önskas) språkliga fenomen vars bruk varierar med avseende på markörer, eller som av andra skäl anses viktiga: man kan till exempel undersöka uttalet av betonat ie, uo i nordžemaitiska miljöer, eller formerna av maskulina substantiv i singularis dativ i sydaukštaitiska miljöer, och liknande. Den samlade variationen i bruket av sådana fenomen skulle utgöra sociolingvistiska variabler, det vill säga att det ibland krävs en hel skala av realiseringar för att representera ett fenomen; viktigast är att dessa kopplas till sociolingvistiska parametrar: ålder, kön, talsituationer eller annat. De insamlade uppgifterna kan bearbetas med såväl kvantitativa som andra metoder – beroende på behov. (Mer om sociolingvistiska variabler, se Waltersas 1994: 65—66). 5. I stället för slutsatser. Med dessa anmärkningar har avsikten varit att uppmärksamma det nya ”Programmet för forskning om litauiska dialekter och deras samspel” och de möjligheter det erbjuder att i grunden undersöka vilken som helst varietet av dagens talade litauiska, inte bara ”rena” dialekter. Här presenteras några av de senaste studierna av dialektsamspel i andra språk, särskilt de forskningsprinciper som diskuteras i dem. Den grundläggande principen för den föreslagna sociolingvistiska språkforskningen är att undersöka individens språk i kontexten av dennes omgivning och ta reda på så mycket som möjligt om omgivningens möjliga påverkan på individen att medvetet eller omedvetet förändra sitt språk. Den sociolingvistiska undersökningsmetodens kärna är att urskilja regelbundenheter i det språkliga beteendet hos enskilda individer som är förbundna med varandra i vissa avseenden och fastställa de viktigaste faktorerna som styr det, och på så sätt fastställa de språkliga egenskaperna och förändringsriktningarna hos det språk som fungerar i språkgemenskapen. LITERATŪRA A p p e l R., M u y s k e n P. 1987: Language Contact and Bilingualism. London, Edward Arnold. B o r t o n i-R i c a r d o S. — M. 1985: The Urbanization of Rural Dialect Speakers. Cambridge, Cambridge University Press. C h a m b e r s J. K. 1992: Dialect Acquisition. — Language. 68/4, 673—705. D o r i a n N. C. 1982: Defining the Speech Community to Include its Working Margins. — S. Romaine (ed.). Sociolinguistic Variation in Speech Communities. London, Edward Arnold. 25—34. D r e s s l e r W. U., W o d a k R. 1982: Sociophonological Methods in the Study of Sociolinguistic Variation in Viennese German. — Language in Society. 11, 339—370. G i l e s H., T a y l o r D., B o u r h i s R. 1973: Towards a Theory of Interpersonal Accommodation Through Speech: Some Canadian Data. — Language in Society. 2, 177—192. G r u m a d i e n ė L. 1992: Bendrinė ir pisau tarmine kalba. — Gimtoji kalba. 11, 1—3. G r u m a d i e n ė L. 1993ₐ: Pustarmių radimasis. — Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai. Jurgiui Geruliui paminėti. Konferencijos (Lietuvių kalbos institutas, 1993 10 20—22) tezės. Vilnius. 15—16. 197 Grumadienė L. 1993ᵇ: Sociolingvistinis požiūris į dabartinės bendrinės lietuvių kalbos tarties normas. — Aktualūs bendrinės tarties klausimai. Valst. lietuvių kalbos komisijos organizuoto seminaro (1993 12 13) tezės. Vilnius. 6. Grumadienė L., Stundžia B. 1990ᵃ: Dabartinės lietuvių kalbos tyrimo programos apmatai. — Lituanistica. 3, 107—110. Grumadienė L., Stundžia B. 1990ᵇ: Ar tesime “Lietuvių kalbos atlaso” tradicijas? — Gimtoji kalba. 5, 23—26. Gumperz J. J. 1982: Discourse Strategies. Cambridge, Cambridge University Press. Harris J. 1991: Conservatism Versus Substratal Transfer in Irish English. — P. Trudgill, J. Chambers (eds.). Dialects of English: Studies in Grammatical Variation. London, Longman. 191—212. Kerswill P. 1994: Dialects Converging. Rural Speech in Urban Norway. Oxford, Clarendon Press. Labov W. 1972: Sociolinguistic Patterns. Philadelphia, University of Pennsylvania Press. Lietuvių... 1995ᵃ: Lietuvių kalbos tarmių ir jų sąveikos tyrimo programa. Morfologija. — Sudarė D. Mikulėnienė ir K. Morkūnas. Vilnius. Lietuvių... 1995ᵇ: Lietuvių kalbos tarmių ir jų sąveikos tyrimo programa. Leksika. — Sudarė A. Vidugiris. Vilnius. Milroy J. 1992: Linguistic Variation and Change. Oxford, Basil Blackwell. Mühlhäusler P. 1986: Pidgin and Creole Linguistics. Oxford, Basil Blackwell. Pupkis A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai. Vilnius, ”Mokslas”. Siegel J. 1987: Language Contact in a Plantation Environment. Cambridge, Cambridge University Press. Thomason S., Kaufman T. 1988: Language Contact, Creolization, and Genetic Linguistics. Berkeley, Calif., University of California Press. Trudgill P. 1972: Sex, Covert Prestige and Linguistic Change in the Urban British English of Norwich. — Language in Society, 1, 179—195. Trudgill P. 1986: Dialects in Contact. Oxford, Basil Blackwell. Waltersas K. 1994: Dialektologija. — Grumadienė L., Marcinkevičienė R. (sud.). Sociolingvistika ir kalbos kultūra. Straipsnių rinkinys. Vilnius, ”Gimtoji kalba”. 62—74. Weinreich U., Labov W., Herzog M. 1968: Empirical Foundations for a Theory of Language Change. — W.P. Lehmann, Y. Malkiel (eds.). Directions for Historical Linguistics. Austin, University of Texas Press. 95—189. SOCIOLINGUISTIC ASPECT IN INVESTIGATING THE CONTEMPORARY SPOKEN LITHUANIAN Summary The new ”Program of the investigation of the Lithuanian dialects and dialect contact” is compiled by the Lithuanian dialectologists (ed. K. Morkūnas). Aim of this article is to emphasize the usefulness of the sociolinguistic method in studying contemporary dialects. A lot of dialect contact studies in other countries is reviewed. The author’s conception of the contemporary spoken Lithuanian is presented. The processes of koineization, substratum interference, borrowing, code-switching, style-shifting, etc. are discussed. Centering on individual’s speech in its social context is resumed as the main sociolinguistic principle of the dialect contact investigation. 198