Dėl linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantų pietinėse aukštaičių tarmėse

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI Danguolė MIKULĖNIENĖ OM ACCENTUERINGSVARIANTER HOS DEKLINERBARA ORD I DE SÖDRA HÖGLÄNDISKA DIALEKTERNA Hittills har accentueringsvarianter hos deklinerbara ord oftare diskuterats ur standardspråkets perspektiv – med frågan om vilken variant som är mer rekommendabel i standardspråket. I dialekterna förekommer alla slags accentueringsfall, men tendensen går i regel mot ändelseaccent (Būga 1961: 79; Skardžius 1935: 35—42, 144—155; 1968: 58—59, Iliič-Svityč 1963: 29—30, 41—42, 55; Girdenis 1967: 6 m.fl.). Tal språkets tendens till oxitonering har man försökt belägga statistiskt: enligt B. Stundžias (1984: 88) uppgifter utgör tvåstaviga varianter med stam- respektive ändelseaccent 86% av alla fall av variation. Oftast varierar accentparadigmer med samma stams accentkontur – det första och det tredje (jfr beržas 1 / beržas 3, tėvas 1 / tėvas 3), det andra och det fjärde (jfr aušra 2 / aušra 4, bala 2 / bala 4). Hälften så många – 31,6% – är ord där accentueringen varierar tillsammans med stammens accentkontur (jfr audra 1 / audra 4, kaina 1 / kaina 4) (Stundžia 1984: 87, tabell 1). §1. De södra höglandiska dialekterna skiljer sig åt genom ett stort antal accentvarianter: där finns många ord och former som accentueras annorlunda än i standardspråket, jfr från Zietela ir pas_t o k ū s ž m o n i s; vieni v i e n ū s mėgo; mės pastatėm itus p ė d ų s (Vidugiris 1959: 207—209) eller former upptecknade i trakten kring Dieveniškės: ir dar blizga k a u l a i; o kur čieį r a k t a i; pinki t v a r t a i, vienos duri˙s och liknande (Lipskienė, Vidugiris 1967: 195—196). I dessa dialekter varierar singularens instrumental och pluralens ackusativ särskilt mycket: ord med akut accent i accentklass tre (ibland även klass ett) får ofta ändelseaccent. I Dieveniškės-dialekten kan man alltså säga arklūis, galvàs, grūdūs (Lipskienė, Vidugiris 1967: 196), i Švendubrė – karštų, nuogų, pėsčių; arklius, karštus (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas 1988: 8), i Punskas – pėdų, pėdūs; gyvų, gyvūs; ilgų, ilgūs; šaltų, šaltūs (Grumadienė 1992: 11). §2. Eftersom accentvarianter vanligen registreras i de mest utrotningshotade och därför intensivt undersökta södra gränsdialekterna, förknippas förekomsten av accentuella dubbelformer ofta med påverkan från slaviska språk (jfr Zinkevičius 1966: 31). Under deras ständiga inflytande störs sambandet mellan dialekternas accentkonturer och accentens plats i vissa ordformer, och en morfologisk utjämning av accentparadigmet – med stam- eller ändelseaccent – blir vanligare (jfr Grumadienė 1988: 144; 1994: 104). 148 När dialektens accentueringssystem bryts ned spelar slaviska språk utan tvekan rollen som katalysator, men sammanblandning av accentklasser är inte alltid ett nytt fenomen. De aktuella varianterna förekommer inte bara i utrotningshotade gränsdialekter, utan också i hela området för de södra höglandiska (dzūkiska) dialekterna och angränsande dialekter¹. De finns även norr därom – till exempel i den södra delen av den östra höglandiska širvintiškiai-dialekten, där man samtidigt kan iaktta tendenser till stamaccent (Morkūnas 1969: 117). Alltså ända fram till området för accentindragning. §3. Man har försökt finna fonetiska orsaker till detta fenomen: det har förklarats med en svagare åtskillnad mellan långa vokalers accentkonturer i de östra och södra höglandiska dialekterna (Stundžia 1984: 86), med en likhet i tonen mellan cirkumflex och akut (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas 1988: 8), eller med att stammens cirkumflexa accentkontur anpassats till dialektens akuta (Grinaveckis 1991: 110—111). Förekomsten av former med bevarad akut accentkontur – till exempel singular ackusativ kárštą (trm. ká.rštu.) vid sidan av karštù, karštùs eller árklį (trm. á.rkl'i.) vid sidan av arkliùs (och árklius) (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas 1988: 8) – visar dock att stamens akutaccent inte helt har försvunnit i de södra höglandiska dialekterna. Dessutom är den fonologiska motsättningen mellan accentkonturer i diftonger väl bevarad². Enligt Z. Zinkevičius visar bruket av flera parallella former på samma ort (och till och med hos samma informant – förf. anm.) att accentvarianterna inte har fonetiskt ursprung; därför bör de i första hand förklaras med ”att den gamla accenten fallit i glömska och senare jämnats ut analogiskt” (Zinkevičius 1979: 91). Det är alltså rimligt att anta att de ”utjämnade” varianterna, vilka ur synkronisk synvinkel betraktas som hyperkorrekta (Grumadienė 1988: 144—148), även kan ha historiska förutsättningar för sin existens. §4. Att sådana former redan förekom beläggs av M. Daukšas skrifter, jfr M. Daukšas *daiktùs (daiktús) vid sidan av dáiktus (dáiktus), *darbùs (darbùs) vid sidan av dárbus (dárbus, dárbus), *pėdàs (pedás); *gardžiàs (gardžiás) vid sidan av gárdžius (gárdžius, gárdžius), *gyvù, gyvùs (giwú, giwùs) vid sidan av gývus (giwus), *pilnù (pilnù), liksom *aiškùmi, *patogùmi (aiškùmi, patogùmi) vid sidan av aiškius, (ne)patógius (aiškius, ack. pl. patógus, nepatógus). Det är knappast så att dessa substantiv med ändelseaccent bara är enkla korrekturfel – P. Skardžius fann pluralackusativformen *daiktùs fem gånger (dáiktus – sex gånger), *darbùs tre gånger (dárbus – också tre gånger). Det är fullt tänkbart att M. Daukša kan ha känt till dem från de södra höglandiska- 1 Detta framgår av materialet i handskriftsamlingen vid Litauiska språkets instituts avdelning för språk och dialektologi samt från de senaste årens dialektologiska expeditioner (1991 – Žasliai, Pelesė; 1992 – Valkininkai, Dieveniškės, Balbieriškis; 1993 – Leipalingis, Mielagėnai; 1994 – Dieveniškės; 1995 – Vištytis). 2 De långa vokalernas (respektive ie, uo) accentkonturer är ännu alltför lite undersökta. Även om det sägs om kausėnai i öster, grannar till de västliga dzūkierna, att de också ”nästan inte skiljer /.../ mellan accentkonturerna akut och cirkumflex hos betonade långa vokaler och diftongerna ie, uo” (Lietuvių 1970: 29), verkar det för tidigt att tala om att dessa har utjämnats i ordstammen (jfr Grinaveckis 1991: 118—119). Därtill kommer att de södra västliga höglandierna fortfarande skiljer mellan akut och cirkumflex även i obetonade stavelser (Girdenis 1973: 74—75; Zinkevičius 1983: 121—122). 149 čių tarnių arba, pasak P. Skardžiaus (1935: 40), ”tai galėjo būti ir vilniečio korektoriaus padaras”. Nors galūnėje sukirčiuotas formas (bent jau būdvardžius) P. Skardžius ir priskyręs prie korektūros riktų, tačiau jo nuomonės neparemia senųjų raštų įvardžiai, skaitvardžiai, nė patys būdvardžiai. Att ord med ändelsebetoning inte kan betraktas som vare sig en tillfällighet eller ett misstag framgår av M. Daukšas pronomen kokìs, vìs, tokìs, ~ìs: singularis instrumental *kokìa (kokía, kokė), *tokìa (tokía) eller pluralis ackusativ *kokìas (kokės, kokìas, kokėjg), *tokìas (tokės) betonas konsekvent på ändelsen, vid sidan av tókias (tókias), *tokìas (tokìas) och tókùs (tókùs) tillsammans med andra kasusformer visar att de var oxytone (Skardžius 1935: 198). Pronomen med baritonisk betoning hade inte motsvarande former med ändelsebetoning. Räkneord hade liksom pronomen också, förefaller det, bevarat ändelsebetoningens paradigm. Detta framgår av pluralis ackusativformerna i M. Daukšas skrifter *keturìas (kieᵃ turìas, keturés), *septynìas (septinés) (Skardžius 1935: 183) samt de oböjda genusformerna av räkneord i den anonyma katekesen från 1605 *pirmà (pirmá), *ant(a)rà (ontárá), *trečià (Trecìá) vid sidan av trẽčia (Trẽcia), *ketvirtà (Ketwirtá) (Zinkevicius 1975: 63). §5. På grund av det ringa antalet exempel är det svårt att erkänna *gardžius, *gyvùs, *pilnù som relikter av ändelsebetoning, särskilt eftersom K. Būga är benägen att förklara formen *gardžius som en form från en annan dialekt (Būga 1961:77). Det finns dock indirekta belägg. Först och främst är det nominativ pluralis av tvåstaviga maskulina adjektiv med akut accent baltì (< *bált-ie), betonad på ändelsen – precis som pirmì (< *pirm-ie) eller kokì (< *kák-ie) – och nominativ singularis femininum baltà (< *bált-ā), liksom pirmà (< *pirm-ā) eller kokià (< *kák-(j)ā). Före genomslaget för Saussures och Fortunatovs lag skilde sig alltså dessa former inte alls, vad gäller betoningen – med två akutaccenter – från singularis instrumental och pluralis ackusativ, jfr báltu/baltù (< *bált-uo), báltus/baltùs (< *bált-uos) (Mikulienė 1993: 22). På M. Daukšas tid hade Saussures och Fortunatovs lag redan påverkat baritoner med cirkumflexrot; jfr *drãsus (drãsus), drãsu (drãsu), men drąsiùs (draṡiùs), *graudùs (graudùs), graudùmi (gráudumi), men graudžià (i.sg. graudžiá), *sunkùs (súkus), sunkù (súku), men sunkìus (sùkius) (Skardžius 1935: 143–144). Vad ska man då betrakta som spår av rotbetoning, om inte *sveikì (ſweikì), sveikùs (ſweikùs) vid sidan av sveikà (ſweiká), sveikàs (ſweikás), sveikù (i.sg. [weikù) (Skardžius 1935: 151)? Tydligen bör även adjektiv i neutrum betraktas som relikter av baritonisk betoning; jfr *drãsu, *sunkù, *teísu (téis[u), *vãrgu (wãrgu) vid sidan av den betydligt ovanligare formen vargù (wargù) (Skardžius 1935: 143–144). Samma accentuering – bjaũru (biaũru), daílu, graũdu, patógu, sunkù (ſunkù) – förekommer i F. Kuršaitis ordbok (Kurschat 1883). Det är således möjligt att anta att tvåstaviga adjektiv, liksom pronomen och räkneord, hade två accentueringsparadigm – ett med rotbetoning och ett med ändelsebetoning. §6. Katekesen från 1605 nämns inte av en slump: man antar att dess översättare kom från den södra delen av vilniusdialekternas område (Zinkevicius 1968: 109 tt, 1975: 150 4). När det gäller accentueringsdrag ligger språket i den anonyma katekesen nära M. Daukšas skrifter, och därför måste man medge att antingen har den nämnda ”vilniuskorrektorn” haft ett betydande finger med i spelet (jfr även K. Būgas (1961: 77) påstående: ”Daukšas postilla är en översättning av flera personer”), eller så skilde sig katekestextens översättares dialektaccentuering vid den tiden inte mycket från dialekten i M. Daukšas hemtrakter. Alla accentueringsvarianter som påträffats i de äldre skrifterna har nämligen bevarats ända till i dag i det sydliga höglandslitauiska området. För det första är det de allmänt använda pronomenen med ändelseaccent. I olika varianter — tokìs, ~ìà; tokiàs, ~ià; tokỹs, ~ià (vid sidan av tókis, ~ia eller tókias, ~ia) och kokìs, ~ià; kokiàs, ~ià; kokỹs, ~ià (vid sidan av kókis, ~ia eller kókias, ~ia) — har de upptecknats i trakten kring Gervėčiai (Kardelytė 1975: 69), Lazūnai (Vidugiris 1959:208; Petrauskas, Vidugiris 1985: 124, 268; 1987: 5, 6 ff.), Zietela (Vidugiris 1959: 208, 209; 1960: 122; Zinkevičius 1966: 318), Varanavas (Grinaveckienė 1994: 96, 106), Dieveniškės (Grinaveckienė 1993: 166), Druskininkai (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas 1988: 161, 410), Puńsk (Mikalonienė, Morkūnas 1988) och på andra håll. För det andra är det de neutrumformer som är utbredda i de sydliga höglandslitauiska dialekterna och som än i dag har bevarat rotaccenten — adjektiv av typen sunkù (Vidugiris 1959: 206; Kardelytė 1975:54; Petrauskas, Vidugiris 1985: 250; 1987: 26, 31 ff.; Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas 1988: 357). Eftersom de accentueras på två sätt även i kapsai–zanavykai-området (både på stammen och på ändelsen) — till exempel baĩsù, baĩgù, bjáurù, graũdù, nýkù, skaũdù, svárbù, sunkù... (Senkus 1960: 142) — kan man hävda att varianten med ändelseaccent sunkù är nyare. För det tredje är det räkneorden i Lazūnai-dialekten vienù, vienùs; aštuonìas (vid sidan av aštuóni), septynìas (vid sidan av septýnis) (Petrauskas, Vidugiris 1987: 10, 19, 20, 33, 34, 38, 57), vilka bekräftar äktheten hos räkneordsformerna i M. Daukšas skrifter. Då skulle alltså dzūkerna ha ”förväxlat” endast substantivens, adjektivens och de adjektiviskt böjda räkneordens accentuering? §7. Då framstår en morfo(fono)logisk utjämning av ändelserna som fullt sannolik (jfr Girdenis 1991): när Saussures och Fortunatovs lag hade fått genomslag började ändelserna i dessa kasus att betonas även i ord med akut i stammen. Detta gäller framför allt adjektiv, jfr sveĩkas: sveĩkù (<*sveĩk-úo), sveikùs (<*sveĩk-úos) och báltas: báltu/baltù (<*bált-úo), báltus/baltùs (<*bált-úos). Analogiskt med dem, precis som i fråga om accentueringen av plural nominativ — jfr sveĩkì (<*sveĩk-ìe) och báltì (<*bált-ìe) — kan de akuta ändelserna ha påverkats av ändelsevokalerna ie och uo med fast ansats, vilkas akuta accent måste ha orsakats av ändelsens starka position (Mikulėnienė 1992: 14). Att de akuta ändelserna befästes underlättades sannolikt av förekomsten av homonyma böjningsändelser i de sydliga höglandslitauiska dialekterna (Mikulėnienė 1993: 22), jfr maskulina och feminina adjektivs singular instrumental — báltu/baltù (<*bált-úo) báltu/baltù (<*bált-ú <*bált-ą(n)). Den generaliserade accentueringen av akuta ändelser kan också ha anpassats till substantivens 151 substantiv. Därtill kommer att det endast är betoningen som skiljer till exempel singularis instrumentalis av ett o-stamsubstantiv vilkù från singularis dativ vìlkų, vars ändelse -u är karakteristisk för sydliga höglandsmål (Zinkevičius 1966: 208, karta nr 75; Kazlauskas 1968: 148; Lietuvių 1991: 40, karta nr 36). §8. Tendensen att betona akutstammiga substantiv i pluralis ackusativ på ändelsen kan ha orsakats av kollektiv plural, som ännu lever kvar i dzūkiska dialekter (Mikulėnienė 1994: 18). Formellt sammanföll formerna med -ai hos o-stamsubstantiv både i pluralis och i nomina collectiva (Stundžia 1981: 191 ff.; 1994: 21; Ambrazas 1992: 36–37). Därför kan beržùs, grūdùs, kelmùs, pėdùs, tvartùs... med ändelsebetoning (Vidugiris 1959: 207; Petrauskas, Vidugiris 1985: 71,90; 1987: 9, 13 ff.) betraktas som fall av paradigmatisk utjämning (jfr. beržai, grūdai, kelmai, pėdai, tvartai...). Denna hypotes stöds av substantiv med pluralia tantum, som betonas enligt samma mönster; jfr. Lazūnai-dialektens akėčiàs, pavalkùs (Senkus 1959: 217, 222), marškiniùs, pelėnùs (Petrauskas, Vidugiris 1987: 5 ff.). I Lazūnai-dialekten tycks ändelsebetoning hos flerstaviga substantiv överlag ha generaliserats; jfr. audeklùs, pjautuvùs, sėmenùs, vailokùs (Senkus 1959: 217, 225), avižùs, riešutùs, obuoliùs, samanàs, valgymùs, voveràs... (Petrauskas, Vidugiris 1987: 5, 7 ff.). Det är sant att parallellt noterade varianter med rotbetoning, till exempel márškinius (Senkus 1959: 221), áudeklus (Petrauskas, Vidugiris 1985: 20) eller avìžas (Petrauskas, Vidugiris 1987: 42), inte tillåter oss att utan förbehåll hävda att ändelsebetoning hos dessa substantiv är äldre, men de utesluter inte heller den möjligheten (Kazlauskas 1968: 35–36). §9. Generaliserad ändelsebetoning i pluralis kan också ha påverkat de singularformer som behållit stambetoning. Då uppträder cirkumflex i roten eller suffixet som en återspegling av denna påverkan; den är överlag karakteristisk för indragen betoning (Zinkevičius 1966: 40–41). Jfr. krėslas (3)/krėslas (4), mókslas (4), ǒras (4), žìedas (4)... (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas 1988) eller avledningar med suffixet -ėjas, ~à — dė́jėjas, ~à (4), dengė́jas (4) mezgė́ja (4), siuvė́jas, ~à (4)... (Naktinienė, Paulauskienė, Vitkauskas 1988; se även Kurschat 1883). Galbūt taip paaiškinami ir P. Skardžiaus (1935: 40) minėtieji tarminiai variantai — daiktas, veidas, žiedas. Plg.: singularis dáiktas: pluralis dáiktai: kollektiv pluralis daiktaĩ → singularis daĩktas daiktùs Om den cirkumflexa betoningen i dessa singularformer betraktas som sekundär, medges möjligheten av cirkumflexmetatoni. Att rotaccenten hos vissa ord inte har förändrats i dialekterna (t.ex. káulas, šáukštas eller tvártas) visar emellertid att processen inte var avslutad i alla fall; jfr.: singularis káulas: pluralis káulai: kollektiv pluralis kaulaĩ → singularis... kaulùs §10. De nämnda betoningvarianterna konkurrerar ständigt i talspråket, och därför är det ibland svårt för språkvetare att fastställa den aktuella ordets accentuella pla- 152 paradigmen: singularformerna kan uppvisa baritonisk accentuering, pluralformerna rörlig betoning; jfr Lazūnai-dialektens tvārtas (1): tvārti, tvārtan (Senkus 1959: 216—217) och tvartai (3): tvartóp, tvartai (Petrauskas, Vidugiris 1985: 273). Ibland beläggs ett rörligt paradigm med akutuerad rot med ett undantag, jfr kaulai (3): acc. sg. kaũlų, kaulai, men kaulùs: Ānas kaulùs palāužė džirbdamõs (Petrauskas, Vidugiris 1985: 112). I de sydliga höglandsmålens dialekter har således den ”starka” ändelsepositionen i singularens instrumentalis och pluralens ackusativ generaliserats; ur ett diakroniskt perspektiv beror detta snarare på morfologiska än på fonetiska omständigheter. Därför kan den intermittenta kopplingen mellan rotens tonkontur och accentens position i vissa former av tvåstaviga ord, som uppstår genom paradigmatisk påverkan, inte betraktas som det viktigaste och enda kännetecknet på ett accentparadigm. LITTERATUR OCH KÄLLOR A m b r a z a s S. 1992: On the development of nomina collectiva in the Baltic languages. — Linguistica Baltica 1, 35—48. B ū g a K. 1961: Lietuvių kalbos žodynas. — Būga K., Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 9—483. G i r d e n i s A. 1967: Kodėl įsigali ”galūninis” vardažodžio kirčiavimas. — Mokslinė aukšt. m-klų dėstytojų konferencija lietuvių kalbos klausimais. Programa ir pranešimų tezės. VU, Vilnius, 6. G i r d e n i s A. 1973: Zapadnolitovskije i drevneprusskije slogovyje akcenty. — Baltijskije jazyki i ich vzaimosvjazi so slavjanskimi, finougorskimi i germanskimi jazykami. Tezisy dokladov naučnoj konferencii, posvjaščennoj 100-letiju so dnja roždenija akad. Ja. Endzelina, Riga, 71—75. G i r d e n i s A. 1991: Žodžio galo priegaidžių kilmė ir raida lietuvių kalboje. — VI tarptautinis baltistų kongresas, 1991 m. spalio 2—4 d. Pranešimų tezės, Vilnius, 33—34. G r i n a v e c k i e n ė E. 1993: Šaltinių šnektos tekstai. — Periferinės lietuvių kalbos tarmės (Lietuvių kalbotyros klausimai 30), 134—180. G r i n a v e c k i e n ė E. 1994: Lietuvių tarmių tekstai 1. Balatna (Varanavas), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. G r i n a v e c k i s V. 1991: Apie vakarų dzūkų tarmės kirčiavimą. — Grinaveckis V., Lietuvių kalbos tarmių kirčiavimo klausimai. VPI, Vilnius, 110—119. G r u m a d i e n ė L. 1988: Sociolingvistinis vilniečių lietuvių kalbos tyrimas: konsonantizmas ir akcentuacija. — Lietuvių kalba ir bilingvizmas (Lietuvių kalbotyros klausimai 27), 132—149. G r u m a d i e n ė L. 1992: Kirčiuočių mišimas Punsko jaunimo kalboje. — Lietuvių kalbos tarmės ir jų tyrinėjimai. Praeitis ir dabartis. Antanui Saliui (1902 07 21—1972) paminėti. Konferencijos pranešimų tezės. 1992 m. lapkričio 5—6 d., Vilnius, 11. G r u m a d i e n ė L. 1994: Keletas naujesnių Punsko šnektos linksniavimo ir kirčiavimo ypatybių. — Lietuvių kalbos tarmės ir jų tyrinėjimai (Lietuvių kalbotyros klausimai 34), 97—106. I l l i č - S v i t y č V. M. 1963: Imennaja akcentuacija v baltijskom i slavjanskom, Moskva: Nauka. K a r d e l y t ė J. 1975: Gervėčių tarmė (fonetika ir morfologija), Vilnius: Mintis. K a z l a u s k a s J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius: Mintis. K o r t l a n d t F. 1993: Så kalla morgnar. — Baltistica 28(1), 45—48. K u r s c h a t F. 1883: Wörterbuch der Litauischen Sprache, Halle. Lietuvių 1970: Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija, Vilnius: Mintis. Lietuvių 1991: Lietuvių kalbos atlasas 3, Morfologija, Vilnius: Mokslas. 153 L i p s k i e n ė J., V i d u g i r i s A. 1967: Dieveniškiai-dialekten. — Lietuvių kalbos gramatinė sandara (Lietuvių kalbos kultūros klausimai 9), 183—222. M i k a l o n i e n ė B., M o r k ū n a s K. 1988: Punsko valsč. Kreivėnų k. tarminiai tekstai. (Rankraštis saugomas Lietuvos kalbos instituto Kalbos istorijos ir dialektologijos skyriuje. Reg. Nr. 63). M i k u l ė n i e n ė D. 1992: Priegaidžių raidos klausimu. — Jono Kazlausko diena: istorinės gramatikos dalykai. Konferencijos programa ir tezės, Vilnius, 13—14. M i k u l ė n i e n ė D. 1993: Dėl pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių akcentinių paradigmų mišimo. — Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai. Jurgui Geruliui (1883 08 13— apie 1945) paminėti. Konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 21—22. M i k u l ė n i e n ė D. 1994: Dėl ō-kamienių daiktavardžių raidos. — Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai. Pranui Skardžiui (1899 03 26—1975 12 18) paminėti. Konferencijos pranešimų tezės. Vilnius, 17—18. M o r k ū n a s K. 1969: Rytų aukštaičių pietinės tarmės morfologija. — Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai (Lietuvių kalbotyros klausimai 11), 107—146. N a k t i n i e n ė G., P a u l a u s k i e n ė A., V i t k a u s k a s V. 1988: Druskininkų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas. P e t r a u s k a s J., V i d u g i r i s A. 1985: Lazūnų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas. P e t r a u s k a s J., V i d u g i r i s A. 1987: Lazūnų tarmės tekstai, Vilnius: Mokslas. S e n k u s J. 1959: Lazūnų tarmės tekstai. — Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 215—230. S e n k u s J. 1960: Kapsų-zanavykų tarmių būdvardžio ir skaitvardžio kait ybos bruožai. — Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 133—159. S k a r d ž i u s P. 1935: Daukšos akcentologija, Kaunas. S k a r d ž i u s P. 1968: Lietuvių kalbos kirčiavimas, Čikaga. S t u n d ž i a B. 1984: Lietuvių kalbos dviskiemenių daiktavardžių kirčiavimo variantai. — Kalbotyra 35(1), 86—92. S t u n d ž i a B. 1981: Daugiskaitiniai asmenvardiniai oikonimai ir jų reikšmė linksniavimo bei kirčiavimo sistemų rekonstrukcijai. — Lietuvių onomastikos tyrinėjimai (Lietuvių kalbotyros klausimai 21), 185—198. S t u n d ž i a B. 1994: Daiktavardžio kamienų bei giminių variantai baltų kalbose (ide. ir bendroji baltų bei slavų kalbų leksika). — Baltistica 27(2), 13—30. V i d u g i r i s A. 1959: Kai kurios Zietelos tarmės ypatybės. — Lietuvių kalbotyros klausimai 2, Vilnius, 195—213. V i d u g i r i s A. 1960: Zietela-dialektens ordbok. — Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 113—133. Z i n k e v i č i u s Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. Z i n k e v i č i u s Z. 1968: Dialekten i katekesen från omkring 1605. — Baltistica 4(1), 109—116. Z i n k e v i č i u s Z. 1975: Från den litauiska historiska accentologin. Betoningen i katekesen från 1605, Vilnius. Z i n k e v i č i u s Z. 1979: Accentförskjutning och accentueringsparadigm. — Kalbotyra 30(1), 90—93. Z i n k e v i č i u s Z. 1983: Om utvecklingen av litauiskans accent och tonaccenter. — Baltistica 19(2), 120—122. 154 OM FRÅGAN OM ACCENTUERINGSVARIANTER HOS NOMINA I DE SYDÖSTLITAUISKA DIALEKTERNA Sammanfattning De sydöstlitauiska dialekterna uppvisar ett relativt stort antal accentueringsvarianter. Här accentueras många ord och former annorlunda än i standardspråket, jfr: vienùs / vienùs, pedùs / pėdùs, kaulai / kàulai m.fl. Accentueringsvariation förekommer särskilt ofta i formerna av instrumentalis singularis och ackusativ pluralis. Eftersom de flesta accentueringsvarianterna förekommer i de sydöstlitauiska dialekterna, i det litauiska språkets gränsområde, förklaras de ofta med de slaviska språkens inflytande. Även om det slaviska inflytandet också är uppenbart, bör blandningen av accentueringsparadigm inte alltid betraktas som ett nytt fenomen. I föreliggande artikel framförs uppfattningen att även diakroniska förhållanden kan ha lett till att accentueringsvarianter uppstod i de sydöstlitauiska dialekterna. Om man jämför motsvarande material från äldre skrifter (M. Daukšas postilla och katekes, den anonyma katekesen från 1606, F. Kurschats ordböcker) med senare forskningsuppgifter från de aukštaitiska dialekterna (Lazūnai, Gervėčiai, Dieveniškės, Druskininkai, Punskas), konstaterar man att alla accentueringsvarianter som påträffats i de äldre skrifterna har bevarats i dessa dialekter. De är alltså inte nya. Några möjliga orsaker till att accentueringsvarianterna uppstod lyfts fram. För det första kan nämnas en morfo(fono)logisk utjämning av ändelserna, jfr: sveìkas: sveikù (<*sveik-úo), sveikùs (<*sveik-úos) och báltas: báltu / baltù (<*bált-úo), báltus / baltùs (<*bált-úos). Accentueringsmönstret i dessa ändelser är analogt med nominativformerna i pluralis (jfr: sveikì och baltì). Dessutom kan homonyma böjningsformer ha bidragit till att befästa ändelseaccenten; jfr de identiska instrumentalisformerna i singularis av maskulina och feminina substantiv i dessa dialekter: báltu / baltù och báltu / baltù, liksom dativ singularis av maskulina substantiv med ö-stam, vìlkù, och instrumentalis singularis, vilkù. För det tredje måste accentueringen av substantivens ackusativformer i pluralis ha påverkats av de former av Nomina Collectiva som ännu är levande i dessa dialekter. När kollektivsubstantiven på -ai blev etablerade i språkbruket sammanföll de helt med pluralis av substantiv med ö-stam. Det är rimligt att anta att pluralisens ändelseaccentuering kunde påverka stammens stavelseaccent i singularformerna, jfr: singularis dáiktas: pluralis dáiktai: kollektivsubstantiv pluralis daiktai → singularis daiktas I de sydöstlitauiska dialekterna kan ändelsens enhetliga ”starka” position i instrumentalis singularis och ackusativ pluralis alltså, ur ett diakroniskt perspektiv, i första hand ha bestämts av morfologiska förhållanden och i mindre grad av fonetiska. 155