J. Gerulio „Senieji lietuvių skaitymai“: sudarymo principai ir reikšmė lituanistikai (lyginant su „Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija“)

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI Juozas KARACIEJUS J. GERULIS ”SENIEJI LIETUVIŲ SKAITYMAI”: sammanställningsprinciper och betydelse för litauistiken (i jämförelse med ”Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija”) De flesta studenter i litauiska studier vid såväl Kaunas universitet före kriget (från 1930 Vytautas Magnus-universitetet) som Vilnius universitet efter kriget (möjligen med undantag för åren 1945–1955) inledde oftast sin bekantskap med äldre litauiska skrifter, deras språkliga särdrag och litterära element genom J. Gerulis antologi ”Senieji lietuvių skaitymai. I dalis: Tekstai su įvadais”, sammanställd och utgiven 19271 (nedan: Skaitymai). De förstnämnda hade kanske också M. Biržiškas ”Rinktiniai mūsų senovės raštai” från samma år till hands (nedan: Raštai), medan de sistnämnda dessutom hade ”Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija”, redigerad av K. Korsakas och J. Lebedys och utgiven 1957 (nedan: Chrestomatija). Dess sammanställare hade föresatt sig att överträffa alla tidigare publikationer av liknande slag, eftersom ”tidigare utgivna antologier över den äldre litauiska litteraturen och samlingar av skrifter (av E. Volteris, M. Biržiška, J. Gerulis m.fl.) är föråldrade och inte motsvarar dagens krav”2. Eftersom J. Gerulis Skaitymai oftare har använts (och fortfarande används) inte bara av studenter utan också av forskare i litauiska språket (och i viss mån även i den äldre litauiska litteraturen), står det klart att Chrestomatija inte kan ersätta Skaitymai. Chrestomatijas betydelse för litauistiken är alltså betydligt mindre än man hade hoppats. Därför är det fullt befogat att fråga sig vad som avgjorde J. Gerulis Skaitymais popularitet. För att besvara frågan bör vi först undersöka vilka kriterier som styrde urvalet av texter och vilka principer sammanställarna av de båda antologierna följde när de presenterade de utvalda texterna för läsaren. Innan vi börjar söka svar på de nämnda frågorna bör man visserligen inte glömma att Chrestomatija, redigerad av K. Korsakas och J. Lebedys, till omfång, innehåll och delvis även syfte ligger närmare M. Biržiškas Raštai än J. Gerulis Skaitymai, som endast omfattar litauiska skrifter från 1500- och 1600-talen. Därför Nu kan man bara beklaga att J. Gerulis inte lyckades infria sitt löfte och sammanställa den andra delen av verket. Där hade han lovat att inte bara ”förklara de former och ord som inte är begripliga för alla litauer”, utan han tycks också ha tänkt sig att i praktiken besvara en fråga som uppstod under arbetet med del I: ”borde man inte också trycka åtminstone några sidor ur de tyska, latinska och polska originalen? Ty de flesta av våra äldre skrifter är översättningar, och därför skulle det vara intressant att se hur översättarna förhåller sig till sina källor” (s. V). Lietuvių literatūros istorijos chrestomatija. Feodalizmo epocha. Red. K. Korsakas ir J. Lebedys. V.: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 1957, 5. 25 jämföra kan man endast de litauiska texter från dessa århundraden och deras kommentarer som återges i båda publikationerna. Dessutom hade sammanställarna av liknande verk i första hand de framtida läsarna i åtanke, det vill säga vilka publikationerna riktade sig till och vilka mål de skulle uppnå. Just dessa omständigheter avgjorde principerna för urvalet och bearbetningen av texterna. I ”Prakalba” till Skaitymai säger J. Gerulis inte uttryckligen vem boken är avsedd för, men av inledningen kan man sluta sig till att den riktar sig till specialister, jämför: ”Våra äldre språkminnesmärken är spridda över hela världen. Få kan dra nytta av dem alla, och nya utgåvor är också få. Därför trycker jag, på uppmaning av den salige Būga, de korta texterna i sin helhet och stora utdrag ur de längre”3. Här förklaras också hur texterna valdes ut till denna publikation. I verkets ”Pratarmė” anger sammanställarna av Chrestomatija mer konkret vem publikationen riktar sig till, jämför: ”De primärkällor till den äldre litauiska litteraturen som utvecklades under feodalismens epok, det vill säga de flesta äldre litauiska skrifter, är i dag svåra att få tag på: de har blivit bibliografiska rariteter, av vilka det i dag bara finns ett eller ett fåtal exemplar kvar även i republikens största bibliotek. Att göra dessa skrifter, eller åtminstone de mest karakteristiska utdragen ur dem, tillgängliga för vårt samhälle, särskilt för skolungdomJ. K., är denna antologis uppgift”4. Även kriterierna för urvalet av texter diskuteras här: ”Denna antologi är en antologi över den litauiska litteraturen, inte över de litauiska skrifternas historia i allmänhet. Därför återges endast sådant material vars genremässiga eller stilistiska kännetecken gör det möjligt att hänföra det till den historiskt framväxande skönlitteraturen. Därför återges i denna antologi inte äldre litauiska texter som antingen har rent statligt-administrativ karaktär (t.ex. olika dokument, rättsakter, myndighetskungörelser och dylikt), eller direkt hör till den religiösa kulten (t.ex. olika böner, psalmer som sådana och dylikt), eller uteslutande har filologiskt och pedagogiskt innehåll, såsom texter ur ordböcker, grammatiker och läseböcker. Därigenom skiljer sig denna antologi från tidigare utgivna antologier över den äldre litauiska litteraturen, där man vanligtvis tog med texter ur alla slags litauiska skrifter, oavsett deras genre- eller stilegenskaper. Sammanställarna av dessa antologier bemödade sig oftast om att tillhandahålla material inte så mycket för studiet av vår litteratur som för forskning om Litauens förflutna och dess kultur samt det litauiska språkets historia. Dessutom var de antologier som gavs ut under borgarklassens styre s ä r s k i l t ö v e r l a s t a d e m e d o l i k a t e x t e r a v r e n t r e l i g i ö s o c h k u l t i s k k a r a k t ä r (b ö n e r, p s a l m e r, p r e d i k n i n g a r, b i b e l ö v e r s ä t t n i n g a r). D ä r i g e n o m f r a m h ä v d e s u t t r y c k l i g e n d e r e l i g i ö s a s k r i f t e r n a s r o l l i d e t l i t a u i s k a f o l k e t s k u l t u r l i vJ. K. och å andra sidan ägnades sekulära skrifter och skönlitteratur alldeles för liten uppmärksamhet 3 Gerulis J. Senieji lietuvių skaitymai. I dalis. K.: Lietuvos universiteto leidinys, 1927, [s.] V. 4 Antologi över den litauiska litteraturens historia, 5. 26 till ansatserna i den gamla litauiska skriftkulturen. I denna chrestomati ägnas däremot huvudutrymmet just åt skrifter med profant innehåll och åt texter ur den gamla litauiska skriftkulturen där profana motiv och de första inslagen av konstnärligt uttryck kommer till uttryck. Därför återges i denna chrestomati rikligt med förord, dedikationer och panegyriker ur olika religiösa böcker, där just profana motiv och skönlitterära uttrycksmedel kom till tydligast uttryck”5. Av dessa tämligen långa utdrag ur Chrestomatijas ”Förord” framgår det att denna bok, som motsvarade tidens krav, inte var avsedd för specialister (inte ens för studenter!), utan för allmänheten, särskilt skolungdomar, och att dess främsta syfte var att på ett självständigt och nyskapande sätt göra läsarna bekanta med de gamla skrifterna eller åtminstone med representativa utdrag ur dem. Tyvärr måste det genast sägas att Chrestomatijas redaktörer, på grund av de ideologiska riktlinjer som rådde vid den tiden, inte lyckades förverkliga denna avsikt fullt ut. Det framgår tydligt av omfånget på vissa äldre litauiska skrifter som återges i Chrestomatija6. Man kan anta att även Chrestomatijas redaktörer själva insåg och kände detta, och att det därför i bokens ”Förord” förekom långa sofistiska utläggningar, med vilka man försökte inpränta hos läsaren att äldre religiösa skrifter inte är någon särskilt betydelsefull källa för studiet av litauisk kultur och litteratur. Sådana påståenden bidrog, skulle jag våga säga, i hög grad till att en negativ inställning till de gamla skrifterna fick fäste. Eftersom de chrestomatior som diskuteras har olika målgrupper är det självklart att principerna för hur de utvalda litauiska texterna presenteras också måste skilja sig åt, eftersom det som är nödvändigt för en specialist inte alls behöver vara det för en vanlig läsare, och omvänt. Hur presenteras då de redan utvalda texterna i de båda utgåvorna? J. Gerulis skriver om principerna för textpresentationen: ”Jag har varken rättat eller jämnat ut språk och stavning. Vi vill ju få veta hur man verkligen talade och skrev på den tiden, inte hur någon av oss skulle ha skrivit i stället för Mažvydas, Daukša eller Širvydas, så att säga. Endast de grövsta tryckfelen rättar jag i anmärkningarna, men som det förefaller mig nu är även det ofta onödigt”7. J. Gerulis strävade alltså efter att återge autentiska litauiska texter, det vill säga sådana som en specialist behöver. Chrestomatijas sammanställare behandlade de gamla texterna något annorlunda. De säger: ”Vid utarbetandet av denna chrestomati var man tvungen att ta ställning till den komplicerade frågan om hur texterna skulle återges språkligt. Som bekant är de litauiska skrifterna från feodalismens epok skrivna med en egenartad och mycket varierande stavning, som skiljer sig från vår nuvarande stavning, och språket innehåller många arkaismer och dialektala former som inte längre används i vårt moderna litterära språk. Allt detta gör läsningen av dessa skrifter betydligt svårare och gör i vissa fall deras innehåll till och med svårt att förstå. Med målet att i denna chrestomati först och främst tillhandahålla material för den litauiska litteraturens histo- 5Där. 6 Exempelvis representeras den berömde 1500-talsskriftställaren M. Daukšas litauiska skrifter i Chrestomatija av endast knappt 21 rader ur Postilla (18 rader från sidan 7 och 2,5 rader från sidan 339). Därför är det tveksamt om man kan säga något om särdragen i språket och stilen i M. Daukšas litauiska skrifter, deras litterära inslag och uttrycksmedel utifrån sådana utdrag. 7G e r u l i s J. Gamla litauiska läsningar, [s.] V. 27 För att studera [detta] behövde man se till att de texter ur den äldre litauiska skrifttraditionen som togs med i antologin var lättbegripliga. Därför transponerades de till dagens stavning och delvis till dagens litterära språk, varvid många fonetiska och morfologiska arkaismer och dialektformer avlägsnades, utan att lexikon och syntax ändrades. Av de ålderdomliga morfologiska formerna behölls vid transponeringen endast de som är särskilt typiska ur den litauiska språkets historiska utvecklings perspektiv och som ger de äldre litauiska skrifternas språk och stil en särpräglad färg. Alla ålderdomliga lexikala, morfologiska och syntaktiska former som skulle kunna vara svårbegripliga för dagens läsare förklaras i noter till varje transponerad text.8. ”För att så åskådligt som möjligt visa de litauiska skrifternas karaktär under feodalismens epok, inte bara vad gäller innehåll utan också språk, stavning och tryckteknik, återges i denna antologi, vid sidan av de transponerade texterna, även deras autentiska fotokopior, utom i de fall då originaltexten inte har bevarats9. Av citatet ur den sistnämnda Antologins ”Förord” framgår inte bara att boken inte är avsedd för specialister (därav behovet att ”översätta” litauiska texter från 1500- och 1600-talen till dagens språk), utan också ytterligare en intressant sak: Antologins redaktörer, som i det obligatoriska ideologiska språkbrukets klichéer från den tiden i ”Förordet” flera gånger betonade bokens särställning och överlägsenhet, måste utan tvekan ha förstått att dessa påståenden blev hängande i luften när de äldre litauiska texterna redigerades enligt sådana principer. Därför tvingades redaktörerna söka en utväg – att vid sidan av de 1500- och 1600-talstexter som transponerats till dagens språk även lägga in fotokopior av dem. Men skolelever eller allmänheten behöver inte fotokopior av varje text, medan specialister inte behöver transponerade texter. Man kan till och med ifrågasätta om boken verkligen är avsedd för allmänheten, särskilt som det i slutet av ”Förordet” hävdas: ”Fotografiska återgivningar av texterna gör det möjligt att använda materialet i denna antologi inte bara för vår litteraturhistoria, utan också för det litauiska språkets behov”10. Med tanke på principerna för urval och redigering av texterna tycks detta påstående också kunna ses som motsägelsefullt. Således står det klart, även utan att gå in på en mer detaljerad jämförelse mellan de båda antologierna, att den ”Litauiska litteraturhistoriens antologi” som sammanställts på detta sätt inte kan ersätta J. Gerulis ”Äldre litauiska läsningar”, eftersom vi inte heller nu kan använda en antologi sammanställd enligt så eklektiska principer som lärobok – studenterna tittar alltid först på den transponerade texten, inte på den fotografiska återgivningen. Troligen är det därför som många litauister, även med examen, numera knappt kan läsa M. Daukšas eller K. Sirvydas skrifter. Nu när J. Gerulis Läsningar har blivit en bibliografisk raritet behövs en ny antologi med äldre skrifter. Vid sammanställningen bör man inte göra sig alltför stora omvägar, utan följa den väg J. Gerulis stakat ut och vägledas av hans principer. 8Detta påstående påminner mycket om J. Gerulis löfte i den andra delen av Läsningar att ”förklara de former och ord som inte är begripliga för alla litauer” (P. V.). 9 Litauiska litteraturhistoriens antologi, 6. 10 A.a. 28 * * * När artikeln hade skrivits och lämnats in för publicering uppmärksammade jag den sakliga och ganska stränga recensionen av den första versionen av ”Litauiska litteraturhistoriens antologi”, publicerad i prof. J. Lebedžio skrifter (se Lebedys J. Lituanistikos baruose, t. 2. V. Vaga, 1972, p. 16-35), där bland annat frågor om urval och presentation av texter tas upp; dessa står inte i diametral motsats till de tankar som framförs i artikeln. Av den nämnda källan framgår dessutom att prof. J. Lebedys först efter denna recension, som avslutas med den ganska stränga slutsatsen – ”Allt det nämnda visar att antologin ännu inte är färdigställd, men att den är mycket behövlig” (Där, s. 35) – ombads att redigera och revidera boken, men att J. Lebedys röst tydligen inte var avgörande i alla frågor. 29