Exegit monumentum

jus använde det anonyma handskrivna ”Lexicon Lithuanicum” från mitten av 1600-talet. Detta framgår också av de ordbokstillägg som författaren skrivit för hand och som prof. V. Drotvinas innehållsmässigt delar in i grupper: ”1) nya uppslagsord med litauiska motsvarigheter; 2) synonymer till dessa motsvarigheter, varianter i ordbildning eller böjning och 3) illustrationer av litauiska ords användning (vanligen bibelmeningar på tyska och litauiska)” (s. XII). Utöver författarens handskrivna tillägg urskiljer prof. V. Drotvinas i ”Pastabose...” också kommentarer, som likaså ”oftast kompletterar uppslagsord eller deras motsvarigheter, eller består av grammatiska anmärkningar av något slag”, men dessa kommentarer är ”skrivna med en helt annan handstil än hela ordboken, inte kalligrafiskt utan liksom i hast, med mindre bokstäver och bläck av varierande styrka, vanligen efter de litauiska orden eller mellan raderna” (s. XII). Prof. V. Drotvinas räknar till över tvåhundra sådana kommentarer i hela ordboken. Efter att ha konstaterat att deras författare inte har identifierats, antar utgivaren av ”Clavis...” att en del kommentarer kan ha skrivits in av F. Pretorijus son Frydrichas, som efter faderns död övertog församlingen i Žiliai, och en annan del av Vilhelmas Teodoras Šimelpenigis och Kristijonas Frydrichas Štimeris, som ägde ordboken, samt ytterligare två eller tre personer; avslutningsvis tillägger han att ”kommentarernas innehåll och upphovsmän borde undersökas särskilt” (s. XII). Detta är en mycket intressant och svår uppgift, eftersom språkforskare knappast ensamma lär kunna fastställa vem som skrev dem. Här klarar vi oss inte utan grafologernas hjälp. Men det är tveksamt om grafologerna kan fastställa upphovsmannen till dessa jämförelsevis korta anteckningar, särskilt som exempelvis inga andra skrifter av K. F. Štimeris tycks ha bevarats (jfr B i r ž i š k a V. Aleksandrynas 2, Vilnius: Sietynas, 1990, 111). Men det kan bara grafologerna uttala sig om. Tvivel av detta slag visar hur många olösta gåtor våra äldre skrifter, särskilt handskrifterna, ännu döljer, och hur viktiga de är för vår språk- och kulturhistoria. Det är förståeligt att varje sådan utgåva är en händelse utöver det vanliga. Därför förtjänar utgivaren av denna bok, prof. V. Drotvinas, den största respekt och tacksamhet. Den kungliga norska utrikesministeriet och IMTEC-stiftelsen finansierade utgivningen av ”Clavis...”, liksom Mokslo ir enciklopedijų leidykla, som i dessa tider av allmän materialism vågade ge ut en ovärderlig bok för vår språkvetenskap. Man får hoppas att ödet också blir gynnsamt för de övriga ordboksband av F. Pretorijus som prof. V. Drotvinas färdigställde för länge sedan. Juozas Karaciejus EXEGIT MONUMENTUM , Den 16 mars 1996 avled humanistiske doktorn Kazys Ulvydas, korresponderande ledamot av Litauens vetenskapsakademi. En av de mest livskraftiga glöden från den litauiska vetenskapens härd, som hade börjat flamma vackert under mellankrigstidens självständiga Litauen, slocknade – en glöd som lyst med full styrka under de långa ockupationsåren och tänt kärleken 272 till det litauiska språket i många litauiska språkforskares och även icke-språkforskares hjärtan. Enligt K. Ulvydas egen uppgift föddes han den 15 augusti 1910 (enligt den gamla stilen; datumet enligt den nya stilen tyckte han inte om) på Bagotelės gård i Kėdainiaiområdet, i en stor familj av statare. Därför fick han lita enbart till sina egna krafter för att kunna studera. Efter att ha gått fyra klasser vid Kėdainiais gymnasium begav sig K. Ulvydas till Kaunas, där han lyckades komma in vid jesuitgymnasiet. Undervisningsnivån där var hög, och K. Ulvydas fick därför en gedigen grund i humaniora. Efter att ha gått ut gymnasiet 1930 började han vid Vytautas Magnus-universitetets humanistiska fakultet. Vid universitetet arbetade redan ett stort antal inhemska och tillresta forskare, vilket gav begåvade studenter goda studievillkor. Samtidigt började han undervisa i litauiska vid samma jesuitgymnasium. Kombinationen av studier och lärararbete förlängde studietiden, men gjorde det också möjligt för honom att genast tillämpa sina kunskaper i skolan och undvika den ytlighet som ofta kännetecknar studenter som bara studerar under tentamensperioderna. När K. Ulvydas inkallades till militärtjänst 1937 blev han aspirant vid krigsskolan. Där utmärkte han sig genast bland sina kurskamrater genom sin förmåga och vann, eftersom han var något äldre, stor auktoritet. Redaktionen för tidskriften ”Kariūnas” tog hans sakkunskap i anspråk. I tidskriften publicerades också K. Ulvydas första artiklar inom språkvetenskapen. Det är värt att nämna att K. Ulvydas först firade sin 85-årsdag med sina kamrater från kadettskolan, som aldrig hade glömt honom; tillsammans planterade de också en liten ek som symbol för hans liv. Efter att ha avslutat sin militära utbildning 1938 började K. Ulvydas åter arbeta som lärare i litauiska, denna gång vid Kaunas handelsskola, där han 1944–1946 var biträdande rektor. Medan han arbetade där tog han 1940 examen från Vilnius universitet efter att ha skrivit examensarbetet ”Augmeninės ir gyvūninės pavardės”. Den utbildade litauisten kallades kort därefter, redan 1942, till en tjänst vid Kaunas universitet. Där blev han 1946 universitetslektor vid den historisk-filologiska fakulteten, var prodekan 1946–1949 och 1949 även dekan, fram till dess att fakulteten flyttades till Vilnius. Där undervisade han i de grundläggande kurserna i litauiska. Från 1949 fick K. Ulvydas pendla till arbetet vid Vilnius universitet. Först 1951 flyttade han med familjen till Vilnius och ägnade sig helt åt språkvetenskapligt arbete, som skulle pågå i fyra decennier. Vid Vilnius universitet valdes han genast till prefekt för institutionen för litauiska, började arbeta vid Litauens vetenskapsakademis institut för litauiska språket och började forskarutbildning vid Moskvauniversitetet. När instituten för litauiska språket och litauisk litteratur slogs samman 1952 blev K. Ulvydas biträdande direktör för institutet för litauiska språket och litteratur och chef för avdelningen för språkhistoria och dialektologi. Han avstod från posten som prefekt för institutionen för litauiska och fortsatte under ytterligare en tid endast som universitetslektor. 273 År 1955 ändrades åter K. Ulvydas arbetsuppgifter – han avstod från rent administrativt arbete och började leda ordboksavdelningen. Samma år disputerade han med avhandlingen ”Adverbet i modern litauiska (adverbialisering av singularens kasusformer)”. År 1960 utsågs han till chef för den nyorganiserade avdelningen för modern litauiska, och från 1976 till 1987 ledde han åter ordboksavdelningen. År 1972 valdes K. Ulvydas till korresponderande ledamot av Litauens vetenskapsakademi. Alla dessa förändringar av arbetsuppgifter var inte slumpmässiga. De berodde på de rådande omständigheterna: han fick gå dit där det fanns en lucka, där det var svårast. År 1950 inleddes ett omfattande arbete vid Litauiska språkets institut – förberedelserna av en atlas över det litauiska språket. Men först måste insamlingen av material från hela Litauen organiseras. Ett program och instruktioner för insamlingen behövde utarbetas. När K. Ulvydas därför flyttade till Vilnius tog han över detta arbete och fick det framgångsrikt på rätt spår. När den andra delen av Litauiska språkets ordbok, som utkom 1947, blev föremål för hård kritik, skingrades arbetslaget av lexikografer vid Litauiska språkets institut, utgivningen av Litauiska språkets ordbok stoppades och dess chef J. Balčikonis avsattes. Det behövdes någon som kunde omorganisera arbetet med Litauiska språkets ordbok enligt kommunistpartiets krav, som det hette, ”enligt den sovjetiska lexikografins principer”. År 1955 vågade K. Ulvydas ta sig an detta arbete och beslöt sig för att råda bot på denna ännu plågsammare ömhet. K. Ulvydas förmåga att argumentera övertygande bidrog till att bevara Litauiska språkets ordboks struktur i stort sett oförändrad. Här och där infogades standardmeningar från den sovjetiska pressen och litteraturen i ordbokens belägg, vilket tillfredsställde kritikernas ambitioner. Men ordbokens huvudsakliga material – dialektfakta och uppgifter från äldre skrifter – bevarades. Litauiska språkets ordbok, som hade vegeterat i nästan tio år, började åter ges ut. När arbetet med Litauiska språkets ordbok på detta sätt hade normaliserats kunde man ta sig an ett annat stort område inom språkvetenskapen – utarbetandet av en litauisk grammatik. Här fanns ingen bättre organisatör än K. Ulvydas. Arbetet inleddes, kan man säga, från ingenting. Först behövde en arbetsgrupp samlas. Som universitetslärare kände K. Ulvydas många begåvade studenter. Han höll även kontakt med dem som hade placerats vid skolor i distrikten. Med var och en som ville arbeta med ordboksarbetet till en början och senare även med grammatik talade K. Ulvydas uppriktigt och tog, utan att samtalspartnern märkte det, reda på dennes kunskaper och förberedelser för vetenskapligt arbete. Han skickade flera unga språkvetare och doktorander till språkvetenskapliga centra i Moskva eller Sankt Petersburg för att förbereda sig för arbetet. Själv handledde han sex doktorander som disputerade. Hans elever fyllde ordboksavdelningen; hans elever utgjorde hela avdelningen för modern litauiska, som skrev Litauiska språkets grammatik. Han lyckades också engagera några av sina elever, som arbetade vid högskolor, i författandet av vissa kapitel. Dessutom blev flera av grammatikens författare själva lärare och professorer vid högskolor. 274 K. Ulvydas skapade alla tänkbara förutsättningar för detta. K. Ulvydas utförde ett omfattande vetenskapligt och redaktionellt arbete. Han var huvudredaktör för nio band (II–V, XI–XVI) av Lietuvių kalbos žodynas och medlem av redaktionskollegiet för ytterligare två band (VI–VII), liksom för samtliga tre utgåvor av Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (1954, 1972, 1993). K. Ulvydas kloka ord dämpade ofta heta debatter och var till stor nytta för det gemensamma bästa. K. Ulvydas var huvudredaktör för alla tre banden av Lietuvių kalbos gramatika och författare till grammatikens inledning och kapitel om adverb. Detta krävde inte bara vetenskaplig sakkunskap utan också stor organisatorisk förmåga. Arbeten av olika författare, med skiftande vetenskaplig nivå, anhängare av olika teorier och med egna skrivstilar, måste bearbetas vetenskapligt och göras enhetliga så att verkets sammanhållning märktes, utan att författarnas individualitet gick förlorad – det är ingen enkel sak. Sjutton års noggrant arbete resulterade i den första vetenskapliga grammatiken i tre band, skriven på litauiska. Oavsett vilka befattningar han innehade och vilka arbeten han utförde, var K. Ulvydas hela sitt liv en främjare av den litauiska språkkulturen. Från 1961 var han i trettio år ansvarig redaktör för artikelsamlingen “Kalbos kultūra”. Där publicerade han många artiklar. Många av dem var programartiklar och nödvändiga riktlinjer för dem som arbetade med språkvård. K. Ulvydas var också programledare för radioprogrammet “Taisyklingai kalbėkime ir rašykime” i trettio år. Det var ett av de populäraste veckoprogrammen. Lyssnarna överöste K. Ulvydas med frågor, och han tog sig alltid omsorgsfullt tid att förbereda svar åt dem. Texterna som utarbetats för programmen hade kunnat bli en mycket värdefull handbok i språkvård. Men K. Ulvydas fick aldrig tid att färdigställa boken. Programmet lades ned när K. Ulvydas började argumentera för att barn inte borde undervisas i ett andra språk på förskolor. K. Ulvydas hade varit medlem av redaktionskommittéerna för Lietuvos mokslų akademijos Darbai, den fortlöpande publikationen “Literatūra ir kalba” från Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, den bibliografiska förteckningen över litauisk språkforskning, K. Donelaitis skrifter och andra arbeten. I allmänhet gav han varje person som sökte hans råd omsorgsfull vägledning, oavsett hur upptagen han var och utan att titta på klockan. Efter att ha inlett sin vetenskapliga bana med att undersöka litauiska adverb samlade K. Ulvydas hela tiden material till ett stort verk om adverb. Men mitt i allt organisatoriskt och redaktionellt arbete fann han aldrig ens en något längre stund att sätta sig med det omfattande material om adverb som han hade samlat. Någon av hans många elever borde nu ta sig an detta arbete till minne av sin lärare. Det bör nämnas att K. Ulvydas deltog i många konferenser och symposier, inte bara i Litauen utan också utanför landets gränser. Han höll föredrag i Asjchabad, Kiev, Chişinău, Moskva, Prag, Sankt Petersburg, Riga och på andra håll. Han besökte språkinstituten i nästan alla republiker i det forna Sovjetunionen för att lära känna deras arbete. Han vinnlade sig mycket om att anpassa andra instituts effektiva arbetsmetoder även till Lietuvių kalbos ir literatūros institutas 275 i arbetet. Det fanns dock inga förutsättningar för att genomföra olika nyheter. K. Ulvydas tyckte om att förespråka frågor som rörde språkbruk. Han talade alltid mycket övertygande och intressant. Därför blev han ständigt inbjuden till olika grupper för att hålla föredrag. Även litauer i USA har lyssnat till hans levande ord. Även efter pensioneringen bröt K. Ulvydas inte kontakten med kollegiet vid Litauiska språkets institut. Han var ledamot av redaktionskollegiet för ”Kalbos kultūra” och valdes nästan ända till sina sista år till ledamot av institutets vetenskapliga råd, där hans auktoritativa ord alltid värdesattes. I februari 1996 hedrades K. Ulvydas med Gediminasorden. Men genom sina verk har han själv rest ett bestående monument. Må han vila i frid i Vilnius jord. Jonas Paulauskas TILL MINNE AV ANTANAS LYBERIS OCH HANS VERK I den stora ”Litauiska ordboken” utgör den tvåbokstavsförkortning Ėr som fogats till ett stort antal ord och meningar ett anspråkslöst men bestående monument över två språkvetare från byn Ėriškiai (Panevėžys distrikt). Den ene var den välkände pedagogen Juozas Balčikonis, som förde Jono Jablonskis och Kazimieras Būgas verk vidare; den andre var hans släkting Antanas Lyberis. När den senare valde sin livsbana påverkades han utan tvivel av den äldre landsmannens levande ord och växande auktoritet. Efter att ha gått ut gymnasiet i Panevėžys 1928 bestämde sig A. Lyberis visserligen först några år senare (1932) för att fortsätta studera vid Vytautas Magnus-universitetet, där han valde klassisk filologi. Han avslutade studierna 1939. Liksom många unga som studerade vid den tiden behövde A. Lyberis redan under studietiden försörja sig. Så snart han hade börjat studera blev han inbjuden att arbeta på redaktionen för Litauiska ordboken, som utbildningsministeriet i slutet av 1930 hade gett J. Balčikonis i uppdrag att grunda och leda. För A. Lyberis var redaktionen som ett andra universitet, där han fick teoretiska kunskaper i lexikografi och praktiska färdigheter i ordboksarbetet. Här behövde man lära sig att samla ord ur det levande språket och ur olika skrifter, ordna det snabbt växande ordregister som ärvts efter K. Būga, öva sig på att skriva ordbokstext, läsa korrektur och utföra andra uppgifter. I ”Förordet” till den första delen av ”Litauiska ordboken”, som kom ut 1941 och omfattade ord på A–B, nämnde chefredaktören J. Balčikonis ”redaktionens närmaste medarbetare, utan vilkas samvetsgranna arbete och hängivenhet denna ordboksdel inte hade kunnat utges”. Bland dessa medarbetare fanns även A. Lyberis. Senare berättade A. Lyberis vid flera tillfällen på ett intressant och mycket varmt sätt för yngre generationer av språkvetare om andra medarbetare vid ordboksredaktionen vid den tiden – Napalys Grigas, Elzė Mikalauskaitė, Jonas Mikelūnas, Juozas Senkus, Zenonas Uoselis, Kostas Vosylius med flera. Krigsåren och ockupationerna skingrade den lilla redaktionen för Litauiska ordboken … 276