Norminamasis žodynas ir lingvistinė geografija

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Kazys MORKŪNAS NORMERANDE ORDBOK OCH LINGVISTISK GEOGRAFI Utöver den fullständiga eller stora ordbok som skulle omfatta alla litauiska ord, vilken K. Būga redan hade börjat skriva och ge ut, ville han också sammanställa en normerande ordbok över det gemensamma språket i en enda volym. A. Vireliūnas och A. Varnas1 hjälpte till att välja ut ord till denna ur den stora ordbokens kartotek. Efter K. Būgas död avstannade arbetet. Det återupptogs av en annan redaktion för den litauiska ordboken, som utbildningsministeriet 1930 hade gett J. Balčikonis i uppdrag att bilda. Samtidigt som redaktionen fortsatte att samla material till den stora litauiska ordboken och hade börjat skriva dess första volym, hade den före 1944 nästan slutfört urvalet av ord till den enbands normerande ordboken. Ordboken ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (DŽ1) sammanställdes huvudsakligen på grundval av detta utvalda material och gavs ut 1954. Under de senaste årtiondena har större och mindre stavningsordböcker, uttalsordböcker, terminologiska ordböcker inom olika områden, tvåspråkiga ordböcker och andra ordböcker samt arbeten getts ut, vilka har bidragit eller bidrar till att normera det litauiska standardspråkets lexikon och dess bruk. I detta avseende har dock ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”, av vilken ytterligare två reviderade och utökade upplagor utkom 1972 och 1993 (DŽ2, DŽ3), en särställning, dvs. en särskilt stor betydelse. Den största och viktigaste delen av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (och, som förstås, av det litauiska standardspråkets lexikon) utgörs av gamla ord till sitt ursprung, vilka också används i dialekterna. Ett ganska stort antal av dessa ord, med sina grundbetydelser, är gemensamma för alla litauiska dialekter, till exempel akìs, dúona, sáulė, žẽmė; bált//as, -à, gẽr//as, -à, sald//ùs, -ì, vien//as, -à, ketvirt//as, -à; tù, jū̃s, màno; áusti, nèšti, pìrkti. Detta är hela det litauiska folkets egendom. En annan del av orden i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” har sedan gammalt varit kända endast inom ett visst dialektområde eller i en viss dialekt, till exempel används ordet anýta ’mannens mor’ numera främst av kaunasiska talare (Jrb, Kn, Kš, Mrj, Prn, Šk, VIkv), sydliga höglandslitauer (Al, Lzd, Šlčn, Trak, Vrn) och en stor del av de östliga höglandslitauerna2 (An, Ign, Kp, Mlt, Rk, Šr, Švnč, Ukm, Ut, Zr); krẽžis ’flätad korg med bågar, korg’ – nordliga samogiter (Krtn, Mžk, Pln, Skd, Tl), enstaka östliga höglands- 1 S a l y s A. Raštai 3, Įvairūs straipsniai, Roma: Lietuvių Katalikų Mokslų Akademija, 1985, 235–236. 2 Liksom anýta används också några andra gamla ord för släktskapsrelationer inom samma litauiska dialektområde: šešūras ’mannens far’, moša ’mannens syster’, dieveris/dieveris ’mannens bror, jfr Lietuvių kalbos atlasas 1, Leksika (härefter LKA I), Vilnius: Mokslas, 1977, 195–196, karta nr 117, 118. 40 men dialekter (Svn, Vžns), jämför även LKA I 79, karta nr 28; bandódaržis ’inhägnad för boskap, gårdsplan’ – många samogitiska dialekter (Als, Kv, Lkv, Slnt, Vgr, Vkš, Žd), jämför även LKA I 46, karta nr 10; kibìras / kibiras ’kärl för att ösa och bära vatten, hälla mjölk och annat i’ – västsamogiter (Klp, Prk, Šlu), västaukštaiter i Klaipėdaområdet (Pgg, Smln, Vlkš), de närliggande sydsamogiterna (Trg, Vn), jämför även LKA I 67, karta nr 21. Vid de nämnda och många andra orden anges inte vilken dialekt eller dialektgrupp de kännetecknar. Vissa av dem har inte heller någon motsvarighet i andra dialekter som passar i standardspråket, till exempel kibìras (i nästan hela det återstående litauiska språkområdet var det slaviska låneordet vìedras utbrett; under de senaste årtiondena har det trängts undan av standardspråkets kibìras, jfr LKA I 67). En betydande del av orden i denna grupp har fler motsvarigheter i dialekterna, vilka i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” anges som synonymer, till exempel förutom anyta även úošvienė DŽ₁ 890, DŽ₂ 876 (används främst av panevėžiškiai- och šiauliškiai-aukštaiter; samogiterna säger úošvenė), úošvė DŽ₂ 876 (förekommer i enstaka dialekter, främst aukštaitiska, jfr LKA I 195, karta nr 117); förutom bandódaržis även diendaržis DŽ₁ 135, DŽ₂ 119, DŽ₃ 121 (används i vissa öst- och västaukštaitiska dialekter), laìdaras DŽ₁ 401, DŽ₂ 352, DŽ₃ 349 (används främst av samogiter), žàridis DŽ₁ 966, DŽ₂ 957, DŽ₃ 950 (används av kauniškiai-aukštaiter i väster och i vissa samogitiska dialekter) med flera.3 Ofta visas förhållandet mellan ord i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”, eller deras betydelser, och en viss dialekt med markeringar: dz. (=ord eller betydelse från den dzukiska dialekten), ryt. (=östaukštaitiska), vak. (=västaukštaitiska), žem. (=samogitiska), till exempel: gydúolė (2) dz. ’läkande ört’ DŽ₃ 173, nūn, nūnai, prv. dz. ’i dag, nu’ DŽ₁ 507, DŽ₂ 446, DŽ₃ 441; aplaidžià (3ᵇ) ryt. ’övergivande, olycka’ DŽ₁ 27, DŽ₂ 29, ’olycka, missöde’ DŽ₃ 28, žiautaro||ti, -ja, -jo ryt. ’äta, tugga lite i taget’ DŽ₁ 971, DŽ₂ 962, DŽ₃ 954; pažýgys (3ᵇ) vak. ’resa, färd’ DŽ₁ 566, ’lång resa, färd’ DŽ₂ 541, DŽ₃ 533, tìmstr||as, -à vak. ’mörkt skimmelbrun (vanligen om hästar)’ DŽ₁ 857, DŽ₂ 851, DŽ₃ 846; kvėž||ti, -ta, -o žem. ’försvinna, utarmas, avta, försvagas’ DŽ₁ 347, DŽ₂ 341, DŽ₃ 346; vėdin||as, -à (3ᵇ) žem. ’som leder’ DŽ₁, DŽ₂ 923, ’som gifter sig’ DŽ₃ 916. Markeringar vid vissa ord visar att orden används i mer än en dialekt eller har olika betydelser i olika dialekter, till exempel: nióg||ti, -ja, -ė dz., vak. 1. ’gå eller springa snabbt’, 2. ’bära eller släpa tungt’ DŽ₃ 425; sustìg||ti, su-stìga, -o ryt., žem. ’stelna, bli stel, inte längre kunna röra lederna’ DŽ₃ 782; našà (4) 1. žem., vak. ’skörd, mognad, avkastning’ DŽ₃ 415; geinýs (4) 1. dz. ’repanordning för att klättra upp i ett träd och ta honung från bin’, 2. ryt. ’varpens trådar, avtagna från varptyget’, 3. ryt. ’spinnrock’, 4. žem. ’en av mönster sammanbunden stötta för att lasta timmerflottar’ DŽ₃ 169. 3För utbredningen i dialekterna av detta och andra ord med betydelsen ’bandodaržis, diendaržis’, se även LKA I 46–47, karta nr 10. 41 I den tredje upplagan av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” förekommer sammanlagt 1446 av de nämnda markeringarna⁴: dz. – 161, ryt. – 487, vak. – 111, žem. – 687. Dessutom infördes i den senaste upplagan av ordboken förkortningen aukšt. (=ord eller betydelse från aukštaitiska dialekter). Den förekommer endast vid 8 ord eller betydelser: apibrėkš||ti, -ta, apibrėško 1. aukšt. ’ljusna något’²2. žem. ’mörkna något’; brėkšma (1) 1. aukšt. ’gryning’, 2. žem. ’skymning’; gróbas (1) 1. aukšt. ’revben’, 2. žem. ’tarm’; išbrė||kšti, -kšta, -ško aukšt. ’dagas, ljusna’; krušn||us, -i (4) aukšt. ’spröd, bräcklig’; siekšnis (1) 3. aukšt. ’tråd som spinns från sländan till spolen’; spáugas (3) aukšt. se s p u o g a s. I alla upplagor av denna ordbok används även markeringen tarm., som inte preciserar ordets eller betydelsens utbredning närmare (=dialektord eller dialektal betydelse), till exempel: atšláimas (4) tarm. 1. ’gårdsplan’, 2. ’tröskgolv, stampat jordgolv’ DŽ₃ 51; tarm. 1. ’gårdsplan’, 2. ’tröskgolv’ DŽ₃ 60; bruišė (2) tarm. se k u o j a DŽ₃ 91; ėglis (2) tarm. se k a d a g y s DŽ₃ 146. I den tredje upplagan av ordboken finns denna markering vid 698 ord eller betydelser. Ordbokens redaktörer förklarar betydelsen av alla de nämnda markeringarna i samband med behandlingen av ”stilistisk karakterisering av ord”: markeringarna aukšt., dz., ryt., vak., žem. ”visar att ordet, dess betydelse eller uttrycket används endast i dessa dialekter, men också förekommer i skönlitteratur – i enskilda författares skrifter. Om det är svårt att ange en enda dialekt för ett visst dialektord, markeras det med den allmänna beteckningen tarm. – dialektalt” (DŽ₃ XIV). Inget ytterligare sägs om huruvida ord och betydelser med dessa markeringar kan rekommenderas för standardspråket. Markeringen žr. (=se), som ibland läggs till efter ord försedda med dessa markeringar, har dock en normerande funktion och hänvisar ”till ett mer brukligt, vanligare ord” (DŽ₃ V), till exempel: lùstas (4) ryt., dz. se l u i t a s DŽ₃ 375; pečiūt||as, -a (1) ryt. se p e t i n g a s DŽ₂ 542, DŽ₃ 534; ropūtė (2) tarm. se b u l v ė DŽ₃ 664. Följaktligen kan ord med markeringar som anger vissa dialekter (aukšt., dz.,...) eller med markeringen tarm., men utan hänvisningen žr., anses kunna rekommenderas för standardspråket. Detta gäller i än högre grad eftersom det i standardspråket inte finns andra ord eller termer för vissa begrepp, jfr: dangùs (4) 3. tarm. ’ugnens innertak’ DŽ₃ 107, gomurys (3ª) 2. ryt. ’ugnens innertak’ DŽ₃ 182; sąmatas (1) ryt., dz. ’snöre eller läderrem för att spänna samman seldon vid påspänning’ DŽ₃ 673. Det brukar visserligen undvikas att förklara andra ords betydelser med ord som har de nämnda markeringarna, men inte heller här är bruket helt konsekvent, jfr: minkytuvis (1) žem. ’degtråg’ och dúonkubilis (1) ’kar för att knåda bröddeg, minkytuvis’; laitas (4) ryt. 1. ’stampat jordgolv, tröskgolv’ och klojimas (2) 3. ’tröskgolv, laitas’, pãdas (2) 4. ryt. ’lergolv i tröskladan, laitas’. Å andra sidan är inte heller placeringen av de nämnda markeringarna vid ord särskilt konsekvent. ⁴ Beräkningar med dator av antalet ord i DŽ₃ och deras betydelser med markeringar som anger dialekt utfördes av laboratoriet för automatisering av forskningsarbete vid Matematik- och informatikinstitutet (ledare V. Černiauskas). 42 Utöver de ord som redan diskuterats ovan anýta, krėžis, bandó daržis, kibìras, vilka är utmärkande för den ena eller andra delen av det litauiska språkområdet, saknar många ord som används i ganska begränsad omfattning i dialekterna, eller enskilda betydelser av dem, också sådana markeringar, till exempel: kapóklė (2) 3. ’vedega’ DŽ₃ 283 (trakterna kring Mažeikiai, Skuodas m.fl., jfr LKA I karta nr 33, LKŽ⁵ V 241); skrytìs, -iẽs m. (4) 1. ’träfälg’ DŽ₃ 708 (trakterna kring Pagėgiai, Šilalė, Tauragė, men formen skrytãs/skryt́as är sannolikt vanligare här, jfr LKA I 98, karta nr 42, LKŽ XII 1086–1088); šovà (4) 2. ’regel, hasp’ DŽ₃ 819 (Druskininkai, Lazdijai, Merkinė, jfr LKA I karta nr 6, LKŽ XV 263–264); žúobris (1) 2. ’plog, årder’ DŽ₃ 964 (Ariogala, Čekiškė, Šaukotas, Šlapaberžė, jfr LKA I 105, karta nr 45). När vi jämför alla tre utgåvorna av ”Litauiska språkets samtida ordbok” kan vi konstatera att varje utgåvas redaktörer och sammanställare ofta har olika eller föränderliga uppfattningar om urvalet och återgivningen av ord och betydelser som används i dialekterna, jfr tabell 1. Tabell 1 Benämningar på granens eller tallens frukt6 Benämning | Dialekt | västliga höglandet | södra höglandet (dzuker) | östra höglandet | samogitiska | DŽ₁ | DŽ₂ | DŽ₃bužỹs | − | + (Drsk, Lp, Mrc) | − | − | − | + 2. dz. ’grankotte’ | + 2. dz. ’grankotte’gurgùtis | − | − | + (Brž, Pnd, Slm) | − | + | + 1. ž. k a n-k o r ė-ž i s | + 1. ž. k a n-k o r ė-ž i skankorėžis | ö./ny. | − | ö./ny. | + | + | + ’gurgutis’ | +kirkùžė | − | − | + (Alž, Ob, Rk, Skp) | − | + ž. k a n-k o r ė-ž i s | + ž. k a n-k o r ė-ž i s | − 5 LKŽ – Litauiska språkets ordbok 1-17, Vilnius, 1956–1996. 6 Om utbredningen av benämningar på granens eller tallens frukt i dialekterna, se även LKA I 166–167, karta nr 93; LKŽ I 1229, III 748, V 216, 840, XII 1125. Förkortningen rt. visar att benämningen används mer sällan i dialekten och inte bildar ett större sammanhängande område; nj. – benämningen är nyare i dialekten. 43 skujà | + | − | rt. | + (östliga) | + 2. ž. grankotte | + 3. ’grankotte’ | + 3. dial. ’grankotte’ || žebelýs | − | − | + (An, Ds, Kp, Ob, Ut) | − | − | + ž. grankotte | − Följande slutsatser kan alltså dras: 1. Det är mycket tveksamt om det är ändamålsenligt att inkonsekvent använda markörer för specifika dialekter – aukšt., dz., ryt., vak., žem. – i en normerande ordbok. För att visa att ett ord (en betydelse, en accentueringsvariant eller liknande) ännu inte är fast etablerat i standardspråket skulle en mer allmän (neutral) markering tarm. helt tillfredsställa läsare som enbart är intresserade av språkbruket. Innehållet i markeringarna dz., ryt., vak. kan numera tolkas på olika sätt av läsaren: sedan mitten av 1960-talet används A. Girdenis–Z. Zinkevičius klassificering i stället för K. Jaunius–A. Salys indelning av de litauiska dialekterna. I denna klassificering (en förbättrad variant av A. Baranauskas indelning) saknas den dzukiska dialekten helt, medan de östliga och västliga höglandsdialekternas områden har utvidgats avsevärt. Dessa tre markeringar – dz., ryt., vak. – betecknar i själva verket snarare de viktigaste etnografiska regionerna i höglandet. 2. När sammanställarna väljer ut ord ur dialekternas mycket rika ordförråd till en normerande ordbok av ganska begränsad omfattning måste de avgöra vilka huvudsakliga kriterier de ska följa vid urvalet. Urvalsprincipen i ”Litauiska språkets samtida ordbok” beskrivs så här: man strävar efter att ta med ”dialektord som används oftare i skönlitteratur, särskilt i klassikernas verk, i publicistiska texter, i periodisk press och på andra håll” (DŽ₃ VII). Här betonas inte ett annat viktigt villkor som bör beaktas när dialektord, deras former, betydelser och accentuering införs i standardspråket: dessa företeelsers geografiska spridning, dvs. hur utbredda de är i dialekterna, samt när och åt vilken dialekts ordförråd företräde ges⁷. K. Būga, A. Salys, J. Balčikonis, J. Senkus och andra hoppades kunna använda lingvistisk-geografiska data i standardspråkets praktik och därmed också vid normeringen av ordboken, när de utarbetade enkäter och program för systematisk undersökning av de litauiska dialekterna- 7 DŽ₃ (jfr ”Ordbokens källor”, s. XXI–XXII) har inte heller utnyttjat en källa som tillhandahåller data av betydelse även ur denna synvinkel – de två första banden av LKA (LKA:s tredje band, ägnat åt morfologi, nådde läsarna 1994, trots att utgivningsåret var 1991). 44 … och samlar in dialektdata som omfattar olika språkliga områden. De metodiska anvisningar för datainsamling som utarbetats särskilt för detta ändamål skulle bättre bidra till att klarlägga användningen och spridningen i dialekterna av språkfakta som behövs för en normativ ordbok. NORMATIV ORDBOK OCH LINGVISTISK GEOGRAFI Sammanfattning En viktig roll i normeringen av ordförrådet i standardlitauiska spelas av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (Ordbok över modern litauiska) – DŽ1 (Vilnius, 1954) och dess två reviderade upplagor DŽ2 (1972), DŽ3 (1993). Den viktigaste delen utgörs av gamla ord som i sina huvudsakliga betydelser används i alla litauiska dialekter, t.ex. akìs (öga), báltas (vit), viēnas (en), nèšti (bära). De övriga orden i ordboken används bara i vissa dialekter. Förhållandet mellan vissa ord och deras betydelser och den ena eller andra dialekten anges med särskilda markeringar (förkortningar): aukšt. (=ett ord eller en betydelse i aukštaitiska dialekten), dz. (=dzukiska), ryt. (=östra aukštaitiska), vak. (=västra aukštaitiska), žem. (=žemaitiska, samogitiska), t.ex.: gróbas 1. aukšt. ’revben’ (ett revben), 2. žem. ’tarm’ (en tarm) DŽ3 190: pažýgęs vak. ’resa, färd’ (en resa) DŽ1 566, ’lång resa, färd’ (en lång resa), DŽ2 541, DŽ3 533. Det finns 1454 sådana markeringar i DŽ3. Förkortningen tarm. (=ett dialektord eller en dialektal betydelse), som inte anger den geografiska utbredningen av ett ord eller en betydelse, används också, t.ex. ėglis tarm. ž. kadagys (se kadagys) DŽ3 146. I DŽ3 finns 698 ord eller betydelser med denna markering. Eftersom markeringarna som anger konkreta dialekter (aukšt., dz., ryt., vak., žem.) används tämligen inkonsekvent och ibland endast anger vissa etnografiska regioner, dras följande slutsatser i artikeln: 1. För de ordboksanvändare som är intresserade av språkbruket skulle den neutrala markeringen tarm. räcka för att ange att ett ord (en betydelse, en accentvariant etc.) ännu inte har fått fäste i standardlitauiskan. 2. Ett av de viktiga kriterierna vid urvalet av dialektord, deras former, betydelser och accentvarianter för standardbruk bör vara den geografiska utbredningen av dessa språkfakta, dvs. man bör beakta hur vidsträckt de är spridda och i vilka dialekter de används. 45