Lietuvių kalbos studijų vadovas

Bibliografin över Kuryłowiczs arbeten (XXXV–XLVII), sammanställd av Smoczyński, samt register över ord och personnamn i slutet av boken. Denna utmärkt redigerade och mycket innehållsrika bok står inte tillbaka för de bästa västeuropeiska publikationerna av detta slag. Tillsammans med den tidigare nämnda andra volymen tillägnad Kuryłowicz (Linguistica Baltica 4) och den minnesskrift för Jan Safarewicz som Wojciech Smoczyński sammanställt (Analecta Indoeeuropea Cracoviensia Vol. 1, Cracoviae, 1995) kan detta tjäna som ett exempel på hur också vi borde hedra minnet av Litauens främsta språkforskare. Vytautas Ambrazas HANDBOK I LITAUISK SPRÅKSTUDIER T E R J E M A T H I A S S E N. A SHORT GRAMMAR OF LITHUANIAN, Columbus, Ohio, 1996: Slavica Publishers, INC, 256 s. Under det senaste decenniet har vi sett ett uppsving för studier i litauiska i många europeiska länder. Kurser i litauiska ges inte bara vid universiteten i Lettland, Tyskland, Polen och Ryssland, utan också i Italien, Sverige, Norge, Finland, Tjeckien och andra länder; vid många av dem bedrivs viktig forskning om litauiska, och nya periodiska publikationer inom baltisk språkvetenskap grundas1. Ändå har det hittills rått stor brist på handböcker i litauisk grammatik på engelska anpassade för universitetsstudier. Den luckan bidrar den nyligen utgivna ”Kort grammatik över litauiskan” av Terje Mathiassen, professor vid universitetet i Oslo, till att fylla. Grammatikans författare är en för litauiska språkforskare välkänd baltolog och slavist, som i Norge för vidare sin lärare Christian Stangs tradition av studier i litauiska. Han talar utmärkt litauiska och har publicerat många viktiga arbeten inom litauisk språkvetenskap. Under sin långa tid som lärare i litauiska vid universitetet i Oslo har han skaffat sig stor erfarenhet på området, vilken han också har tagit till vara i sin grammatik. Grammatiken består av en kort inledning och 14 kapitel. Inledningen ger vissa upplysningar om litauiskans plats bland andra språk, dess viktigaste dialekter och dess nuvarande situation. I det första kapitlet (21–36) beskrivs standardlitauiskans fonologiska system, hur det realiseras i tal och skrift samt växlingen mellan vokaler och konsonanter, betoning och tonaccent. I kapitel 2–7 (37–177) behandlas morfologiska ämnen efter ordklasser (de så kallade delarna av talet), deras morfologiska kategorier och böjning. Med hänsyn till bokens användares praktiska behov hålls beskrivningen av former och deras funktioner inte strikt åtskild; boken— 1En av de senaste är Res Balticae. Miscellanea italiana di studi baltistici. 1, 1995; 2, 1996; 3, 1997, Pisa. 252 I boken finner man inte ens separata avsnitt om morfologi och syntax. Många frågor om formers användning behandlas i avsnitten om adjektiv, räkneord och verb, särskilt i beskrivningen av participformer. I slutet av avsnitten om substantiv, adjektiv och verb nämns också kort de viktigaste särdragen i ordklassernas ordbildning (prefixavledningar och suffixavledningar). Avsnitten om kasus (8), prepositioner (9) och konjunktioner (11) ägnas helt åt syntax (178–202). Ett separat avsnitt (10) beskriver uttrycksmedel för tid (202–206), och därefter behandlas i avsnitt 12–14 den enkla och sammansatta satsens struktur (210–229), kongruens (230–235) och ordföljd (236–247). I slutet av boken finns en förteckning över den viktigaste litteraturen och ett sakregister. Beskrivningen av grammatiska företeelser i boken är inriktad på det nutida språknormsystemet. Korta historiska kommentarer, satta med petit, ges i regel endast när författaren har velat förklara skillnader mellan vissa former (t.ex. vokalväxlingens grader, metatoni, Saussures och Leskiens lagar) eller framhäva det särpräglade i litauiskans grammatiska struktur. Såväl till sin uppbyggnad som till sättet att presentera grammatiska data är Terje Mathiassens bok ett nytt och originellt arbete. Dess metodiska fördelar kommer utan tvivel att uppskattas av dem som studerar litauiska i många olika länder och använder språkets data i språkvetenskaplig forskning. Här vill jag bara uppmärksamma hur författaren presenterar och förklarar de företeelser som hittills har tolkats på olika sätt i grammatiska beskrivningar och andra arbeten om litauisk språkvetenskap och ofta varit föremål för diskussion. En av dessa företeelser är adjektivens oböjliga former (gėra, malonų osv.), vilka vissa forskare har föreslagit att avskilja från genuskategorin och betrakta som genuslösa former (Aldona Paulauskienė), adverb (Aleksas Girdenis, Vladas Žulys) eller ord i en särskild ”tillståndskategori” (Kazimieras Musteikis), medan andra, i enlighet med den rådande traditionen, betraktar dem som neutrumformer (Adelė Valeckienė, Dalija Tekorienė m.fl.). Mathiassen kallar dem speciella ”neutrumformer” (special neutral forms 62 ff.) och förklarar att termen neutrum (neutral) är motiverad ur ett diakroniskt perspektiv. Samtidigt föreslår han en alternativ term – (adjektivets) oböjliga form (the indeclinable form). Denna term är utan tvivel bättre än genuslös form, men den är svår att tillämpa på particip, som har andra oböjliga former – gerundier. Författaren själv, som föreslagit termen, skriver därefter endast om speciella neutrumformer (neutral). Beskrivningen av verbet bygger på den syn på tredje personens form som ren stam och på samma ändelser i första och andra person i alla tempus, vilken numera har etablerats inom litauisk språkvetenskap. Detta gör det möjligt att beskriva hela verbsystemet enklare och mer konsekvent med hjälp av en betydligt mindre uppsättning morfologiska formanter än tidigare. I detta avseende utgör författaren ett gott exempel för grammatikböckerna i Lietuvos skolor och vissa av våra universitetskurser, där vokalen i stamfinal position i tredje personens former fortfarande betraktas som en ändelse. I grammatiken urskiljs fyra modus: indikativ, imperativ, konjunktiv och indirekt modus. När författaren talar om det indirekta moduset (the re- 253 lative mood) uppmärksammar författaren att det har samma uppsättning tempus- och diatesformer som indikativ. Detta är inte ett universellt kännetecken för markerade modus (de har i regel färre tempusformer än indikativ); det ger anledning att fråga sig vilken särskild plats detta modus har i språksystemet (134–135). Författarens tanke påminner åter om möjligheten att också tolka bildningen av det indirekta moduset som en separat evidentialitetskategori, som Roman Jakobson har urskilt och beskrivit. En grupp av imperativformer betraktas som det så kallade permissiva/optativa moduset (permissive / optative). I detta avseende överensstämmer det aktuella arbetet med andra moderna grammatiker. Till den nämnda undergruppen av imperativ förs dock tredje personens presensformer med partiklarna tegù(l) och tè, t.ex. tegù(l) ateina, teateina (129). I litauiska språkvetenskapliga arbeten förs dessa former numera till indikativ, liksom tredje personens futurumformer med samma partiklar, t.ex. tegù(l) ateis, teateis (som författaren inte nämner alls), medan endast former med -ie, -ai (teatemìe, terãšai) betraktas som en särskild undergrupp av imperativ. Här skulle man kunna diskutera med författaren huruvida en tillagd modalpartikel är tillräcklig grund för att hänföra indikativens presens- och futurumformer till ett annat modus – imperativ. I konjunktiv urskiljs två tempus: presens (present subjunctive) och preteritum (past subjunctive). Synen på de sammansatta konjunktivformerna, bildade av verbet būti i konjunktiv och ett aktivt particip i preteritum, som konjunktivens preteritum är helt och hållet motiverad av deras semantiska kontrast mot enkla former på grundval av tempusbetydelsen, jfr: pirkčiau: būčiau pirkęs, turėčiau: būčiau turėjęs (132). I avsnittet om verbets diateskategori framhävs dess förhållande till satsens funktionella perspektiv, vilket skiljer sig avsevärt från engelskan: eftersom objektets position i förhållande till verbet inte är grammatiskt fastställd i litauiskan, finns det olika motsvarigheter till engelskans passivkonstruktioner (särskilt de treledade) (142–145). Av någon anledning betraktas endast den opersonliga konstruktionen patvirtinama, kad... (one confirms that...) som motsvarighet till uttrycket patvirtina, kad..., som med denna betydelse inte hör hemma i standardspråket (143). De litauiska konstruktioner som väcker mycket diskussion och innehåller neutrumformer av intransitiva passiva particip (čia žmonių gyvenama / gyventa osv.) beskriver författaren som formellt passiva (formal passives) och påpekar deras opersonliga karaktär och modala nyanser (144). För övrigt bör verbet bijóti (148) inte nämnas bland verb som saknar reflexiva former, eftersom det ofta används med reflexivt formant utan att betydelsen förändras. Verbets icke-finita former delas i boken in i tre grupper: 1) infinitiv (infinitive), 2) gerundier/halvparticip och particip (gerunds and participles), 3) verbalsubstantiv (verbal noun). Den så kallade gruppen ”gerundier” definieras och behandlas på ett nytt och särpräglat sätt; till den gruppen räknas ”participformerna … 254 former som används adverbialt” (163). Enligt författaren består gruppen av två oböjliga gerundier (indeclinable), motsvarande presens- och preteritumparticip i aktivum (išeinant, išėjus), och två delvis böjliga gerundier, motsvarande halvdeltagandeformen och nominativformen av preteritumparticip i aktivum (išeidamas, -à, išėjęs, -usi). Sambandet mellan halvdeltagandeformer och particip som uttrycker en sekundär handling (resp. adverbialparticip) har konstaterats många gånger, och inom litauisk språkvetenskap tenderar man numera i allmänhet att betrakta halvdeltagandeformen som en presensform av particip i aktivum, specialiserad för en adverbiell funktion. Därmed förs halvdeltagandeformen in i participens subsystem. I den aktuella grammatiken har man gått motsatt väg: såväl halvdeltagandeformen som den nominativform av preteritumparticip i aktivum som motsvarar den klassificeras som gerundier. Men då borde även nominativformerna av presens- och preteritumparticip i passivum betraktas som gerundier (halvdeltagandeformer), eftersom de i sin adverbiella funktion motsvarar halvdeltagandeformer och nominativformer av preteritumparticip i aktivum på grundval av diates och tempus (atnešdamas: atnešęs = àtnešamas: àtneštas). Författarens förslag skulle alltså i hög grad utöka homonymiteten bland participformer: samma nominativformer av preteritumparticip i aktivum och presens- och preteritumparticip i passivum skulle behöva betraktas antingen som particip eller som delvis böjliga gerundier, enbart beroende på funktion. För övrigt bör formen domėjęs (154), som anges bland ”delvis böjliga gerundier”, korrigeras till den reflexiva formen domėjęsis. När författaren beskriver oböjliga gerundier (resp. adverbiala particip) nämner han endast deras adverbiella användning. Särskilda konstruktioner med particip med förklarande betydelse (t.ex. žinau ją verkìant / verkus / verksiant) har inte tagits med i grammatiken; kanske är det därför som inte heller preteritumfrekeventativum- och futurumformerna av adverbialparticip har kommit med. Enligt författaren är de ”ytterst sällsynta” (extremely rare 152). Den tredje gruppen av icke-finitiska verbformer i grammatiken utgörs av verbalsubstantiv (verbal nouns) med suffixet -imas / -ymas (165–167). Författaren framhåller deras höga produktivitet: de kan bildas av nästan varje verb. Detta för dem naturligtvis närmare morfologiska former och motiverar att de inkluderas i verbets system, särskilt i ett arbete avsett för språkundervisning. Alfred Senn klassificerade också litauiska verbalsubstantiv på -imas / -ymas bland de nominala avledningar som ingår i verbets system i sin grammatik från 1966, s. 224–225 (vid sidan av infinitiv, particip, adverbialparticip etc.); även latinska verbalsubstantiv med suffixet -nd-, de så kallade gerundierna, betraktas traditionellt som medlemmar av verbets system. Syntaxen i den enkla satsen behandlas utifrån en verbcentrerad satsmodell. Predikatet betraktas som satsens centrala led, eftersom a) predikatet är den huvudsakliga delen i opersonliga satser och b) satsens beroende led (objekt och adverbial) är direkt knutna till predikatet, inte till subjektet. Subjektet står i ett ömsesidigt beroendeförhållande (interdependency) till satsens centrala led, predikatet (212). Här följer man alltså liknande principer som i Litauiska språkets ins- 255 titutets parentesgrammatikor. Tanken att kopulan yra, pvz.: žmogus yra mirtingas inte utelämnas i generaliserande påståenden och i formuleringar av så kallade ”eviga sanningar” förefaller diskutabel (212). Satser av den här typen utan kopula, som representerar indoeuropeiska nominala satser, har länge och i stor utsträckning använts i litauiskan (ąžuolas kairūs medis; žmogus mirtingas etc.). Avsnittet om kongruens (229–235) är nytt och intressant; där beskrivs många kongruensfall som är särpräglade för litauiskan. I bokens sista kapitel om ordföljd (236–247) belyses den kommunikativa satsstrukturens roll vid valet mellan olika ordföljdsmönster, dessa mönsters förhållande till olika konstruktioner i engelskan och många andra viktiga frågor inom området, vilka hittills inte har behandlats systematiskt i grammatikkurser av det här slaget. Avslutningsvis vill jag framhålla att Terje Mathiassens bok ger en konsekvent, koncis och systematisk beskrivning av litauiskans grammatiska system. Den kommer att vara till nytta inte bara för dem som studerar litauiska, utan även för framtida författare av grammatikverk. Vytautas Ambrazas ”LINGUISTICA BALTICA” FJÄRDE BAND Här tar vi nu i handen det fjärde bandet av den internationella baltistiktidskriften ”Linguistica Baltica”, som började utges i Polen 1992. Detta band är särskilt; det har tillägnats högtidlighållandet av hundraårsdagen av den store indoeuropeisten och baltisten J. Kuryłowiczs födelse. Inledningsvis ger W. S m o c z y ń s k i (s. XI–XXV), efter ett kort förord, en översikt över sin lärare J. Kuryłowiczs liv och vetenskapliga verksamhet; han var initiativtagare till och redaktör för denna utmärkta baltistiktidskrift. Därefter delar W. S k a ł t m o w s k i (s. XXVII–XXII), S. U r b a ń c z y k (s. XXXII–XXXVII) och F. S ł a w s k i (s. XXXIX–XL) med sig av sina minnen av J. Kuryłowicz. Den biografiska delen avslutas med en utförlig bibliografi över J. Kuryłowiczs arbeten inom baltistik och slavistik, sammanställd av W. S m o c z y ń s k i (s. XLI–XLIX). Därefter publiceras 36 artiklar, skrivna på engelska, tyska, franska, italienska och ryska, om olika frågor inom baltistik och slavistik, och i vissa fall även indoeuropeistik. Det är glädjande att i denna (liksom i andra) volym av ”Linguistica Baltica” se namn på litauiska språkforskare. Först bör nämnas Z. Z i n k e v i č i u s artikel (s. 83–91), där hypotesen förs fram att det kan ha funnits litauiska handskrifter redan på Mindaugas tid, med utgångspunkt i en analys av handskriftstexter nedtecknade före utgivningen av M. Mažvydas katekes. S. K a r a l i ū n a s (s. 135–140) lägger fram en originell etymologi för amžiaus. Den avlidne V. G r i n a v e c k i s (s. 145–148) förknippade det i den samogitiska dialekten förekommande ordet kanka ”blåsa” med lett. kūoks ”träd”. 256