Reikšmingi darbai iškilaus kalbininko šimtmečiui

Antalet uppgick fortfarande till nästan tusen personer, varav de flesta bodde i Zasėčiai, färre i Pagiriai, Narčiai, Strela, Teteikiai med flera. Det är oklart hur mycket mer de polska språkforskarna kommer att hitta för publicering i J. Rozwadowskis kvarlåtenskapsarkiv, men publikationen ”Den litauiska dialekten i trakten kring Zietela i Navahrudakområdet” kommer att förbli ett av J. Rozwadowskis mest värdefulla litauistiska arbeten, som berikat den litauiska dialektologin. För detta framför vi vårt varmaste tack till alla polska språkforskare som bidragit till att förbereda arbetet för tryck. Aloyz as Vidugiris BETYDELSEFULLA ARBETEN TILL EN FRAMSTÅENDE SPRÅKFORSKARES HUNDRAÅRSMINNE Den europeiska språkvetenskapen under 1900-talet är oupplösligt förbunden med den polske språkforskaren Jerzy Kuryłowiczs namn. Med strukturalistiska analysmetoder öppnade denna forskare med sin utomordentligt vida intressesfär nya perspektiv inom jämförande och allmän språkvetenskap, och förverkligade sina nyskapande idéer i ett stort antal monografier och andra arbeten, vars ämnen omfattar inte bara indoeuropeiska språk utan även språk från andra familjer (särskilt semitiska språk). Hur levande hans idéer och traditioner är än i dag framgår tydligt av två omfattande samlingsvolymer med artiklar, sammanställda av Wojciech Smoczyński och utgivna med anledning av hundraårsdagen av Kuryłowiczs födelse. Den ena av volymerna, ägnad åt baltistik och slavistik, utkom som den fjärde volymen av den internationella tidskriften ”Linguistica Baltica”, välkänd för våra språkforskare (Kuryłowicz Memorial Volume Part Two, Kraków, 1995, 333 p.). Den andra, ännu större volymen, ägnas åt allmänna och metodologiska språkvetenskapliga frågor och åt utvecklingen av olika språk (främst indoeuropeiska) (Kuryłowicz Memorial Volume Part One. Analecta Indoeuropaea Cracoviensia Vol. II, Kraków,1995, 593 p.). Det är den volymen vi här kort vill diskutera. De arbeten som publicerats i den visar hur Kuryłowiczs idéer förs vidare och återspeglas i dagens studier av olika språks utveckling. Kuryłowiczs arbeten är särskilt viktiga för den litauiska historiska språkvetenskapen genom sina metodologiska och teoretiska principer. Bland de många artiklar som publicerats i volymen vill jag här rikta uppmärksamheten mot dem där de behandlade frågorna skulle kunna få våra språkforskare att reflektera över och undersöka utvecklingen hos motsvarande företeelser i litauiskan och de andra baltiska språken närmare. Den framstående språkforskarens biografi, vetenskapliga arbeten och deras metodologiska postulat behandlas i volymens sammanställare och redaktör Smoczyńskis inledande artikel (”Jerzy Kuryłowicz 1895–1978. On the hundredth anniversary of his birth”, XI–XXIV). Kuryłowicz tillämpade ett funktionellt språkperspektiv på den jämförande grammatiken över de indoeuropeiska språken. Han studerade framför allt inte enskilda språkelement utan deras inbördes relationer och deras systemgenealogi, och definierade dessa relationer mellan språkenheter med hänsyn till deras oppositioner, neutraliseringsfall och hierarki. 248 Genom att undersöka oppositionernas växling och utvecklingsriktning kan man fastställa en relativ kronologi för språkförändringar. Det bör framhållas att den metod för intern rekonstruktion som Kuryłowicz definierade och prövade även användes i arbeten av de litauiska språkforskarna Jonas Kazlauskas, Vytautas Mažiulis med flera; metoden tillämpas framgångsrikt än i dag. Forskare som undersöker kategorierna tempus och aspekt i litauiska och andra baltiska språks verb bör intressera sig för Axel Holvoets artikel (”Jerzy Kuryłowicz on verbal aspect”, 19–24). Där utvecklas vidare idéerna om den odifferentierade aspekt-/tempuskategori som rekonstrueras för det indoeuropeiska urspråket, inom vilken imperfektiv presens stod i motsats till perfektivt preteritum. I de slaviska språken är aspekt direkt oberoende av tempus, och imperfekt har utvecklats till preteritum; Kuryłowicz betraktade därför ett sådant tillstånd som ett sent stadium i utvecklingen av aspekt-/tempuskategorin. Efter att ha jämfört slaviska, romanska och grekiska språkdata drog Holvoet slutsatsen att de olika aspektstammarna hos slaviska verb också kan ha bildats oberoende av tidsformer som är aspektmarkerade. Slaviska imperfektiva (durativa) former kan alltså ha varit närmare det gamla imperfektet än man hittills trott. Samtidigt betonar Holvoet att det vid fortsatta studier av aspektkategorin är mycket viktigt att skilja mellan två typer av aspektoppositioner: en som är direkt knuten till tidsangivelse och en som är oberoende av den. I Leszek Bednarczuks artikel (”Typologie et isomorphisme du système indo-européen”, 39–48) försöker författaren överblicka de viktigaste särdragen hos det indoeuropeiska urspråkets grammatiska system ur den moderna språktypologins perspektiv. Bland dessa nämner han postpositionell avledning som en betydelsefull faktor, synkretism i böjningsändelserna, mer utvecklade nominala kategorier och mindre utvecklade verbala kategorier. Relationer mellan ord uttrycktes med kasus och postpositionella adpositioner (det vill säga postpositioner), liksom med postpositionella konjunktioner och många partiklar. Ordföljden varierade, men SOP-modellen (resp. SOV) dominerade. Författaren hävdar att den ergativa eller aktiva satsstruktur som vissa språkforskare antar inte har lämnat några tydliga spår i de äldsta indoeuropeiska språktexterna. Användningen av ackusativ som kasus för direkt objekt betraktas som ett argument mot att rekonstruera en ergativ satsstruktur för den period då indoeuropéerna hade ett flekterande grammatiskt system. Artikeln framför tanken att agglutinerande och isolerande element som förekommer i vissa indoeuropeiska språk kan ha uppstått genom påverkan från andra språkfamiljer och språktyper. Yttre påverkan från språk av andra typer förklarar också en inskränkning av verbsystemets tempussystem, evidentialisk (resp. indirekt modus) kategori, ergativ satskonstruktion och verbets initiala position i vissa språk. Man bör emellertid ta hänsyn till att äldre indoeuropeiska språk uppvisar fler drag av agglutination, och att relationella morfems funktioner är mer differentierade än under senare utvecklingsperioder, då morfemsammanväxning och synkretism blev starkare. Detta framgår för övrigt tydligt även av litauiskans böjningshistoria, särskilt nominalböjningen. Därför kan åtminstone vissa agglutinationsfenomen (till exempel relationella morfems, i synnerhet suffixens, större semantiska självständighet) ha varit- 249 De har alltså ärvts och behöver inte förklaras genom kontakter med språk av andra typer. Utvecklingen av baltiska språkens infinitiv- och supinumkonstruktioner bidrar till en tydligare förståelse av resultaten från undersökningen av vediska språkdata i José Luis Garcia-Ramóns artikel (”Zur Konkurrenz von Dativ und Akkusativ von Nomina actionis und Abstrakta im Indogermanischen”, 101–114). Av dessa framgår att ackusativen av verbala abstrakta från äldsta tid hade betydelsen riktning (Ziel), medan dativen uttryckte ändamål (Zweck). I kontextuellt betingade fall med rörelseverb (ved. ā-yā ’gå’, vah ’åka’ osv.) neutraliserades dock skillnaden mellan dessa betydelser, och formerna av båda kasus kunde uttrycka avsikt. Ackusativ användes oftare med verb utan prefix och intransitiva verb, dativ med prefixverb och transitiva verb. De baltiska språkens infinitiver har också utvecklats ur dativformer som uttryckte avsikt, supinum ur ackusativ, men supinum förekommer här vanligen endast med rörelseverb. Förekomster av supinumbruk med verb med betydelsen ’vilja’ och ’kunna’ i litauiska och lettiska dialekter (jfr författaren, LKK XXXIII, 100) ger ändå anledning att anta att även i de baltiska språken användes en gång verbala abstraktas dativer och ackusativer – infinitivens och supinets föregångare – på ett liknande sätt som i fornindiskan under den vediska perioden. Användningen av sanskritiska infinitiver på -tum, som härstammar från ackusativer av verbala abstrakta, behandlas också i Jost Gippert artikel (”Zur Syntax des Infinitivs auf -tum im Altindischen”, 255–277). De många och ingående analyserade beläggen visar att dessa infinitiver i opersonliga konstruktioner med adjektivformen i neutrum śākyam ’möjlig’ knöts både till ackusativ och till nominativ, på liknande sätt som i den litauiska konstruktionen galima pjauti rugius / rugiai osv. Därför är författarens slutsats värd att lägga på minnet: sådana opersonliga konstruktioner i sanskrit är av sent ursprung och har utvecklats ur personliga konstruktioner. Detta är värt att hålla i åtanke vid undersökningen av ursprunget till den så kallade objektsnominativen i litauiska och lettiska. Baltologer som undersöker utvecklingen av verbens tempusssystem bör uppmärksamma Paolo di Giovines artikel om preteritum med lång rotvokalism i de västliga indoeuropeiska språken (”Sul preterito a vocalismo radicale lungo nelle lingue indoeuropee ‘occidentali’”, 115–129). Som bekant tolkas formerna av baltiska språkens preteritum med lång vokal fortfarande på olika sätt: vissa forskare, tillsammans med Nicolas van Wijk, Christian Stang och Jonas Kazlauskas, betraktar dem som forntida och ärvda, medan andra ansluter sig till Kuryłowicz, som ansåg dem vara nyare och ha uppkommit inom de baltiska språken. Artikelns författare, som 1990 publicerade en omfattande bok om det indoeuropeiska perfektum (Studio sul perfetto indoeuropeo. Parte I, Roma: ”La Sapienza”), lägger fram nya argument för att preteritumformerna med lång rotvokalism i latin, keltiska och germanska inte heller är reflexer av det gamla perfektum utan innovationer som uppkommit oberoende inom varje språkgrupp, i takt med att reduplikationens roll försvagades och själva perfektum försvann. Det indoeuropeiska perfektums ursprung ur en perifrastisk konstruktion med ett verbalt nomen och ett kopulaverb behandlas också av Witold 250 Witold Stefańskis artikel (”L’origine du parfait en indo-européen”, 131–135). År 1976 publicerades en intressant hypotes av Eriko P. Hampo i tidskriften ”Baltistica” XII (1), 25–29, om möjliga spår av det augment som kännetecknar perfektum i indo-iranska, grekiska och armeniska i litauiska verb med prefix i preteritum: dessa spår skulle visa sig i att betoningen dragits tillbaka till prefixet från ett en gång rotinitialt, senare försvunnet och betonat augment (jfr paduoda – padavė osv.). I artikeln som publicerats i denna samling rekonstruerar författaren på liknande sätt ett augment (ide. e-) också i former av det albanska verbet dha ’ge’. Genom att jämföra dem med motsvarande former av baltiska verb menar han att detta kan vara ett gemensamt drag hos albanska, baltiska och slaviska språk (”Albanian dha ’give’”, 395–398). Viktiga frågor om hur det indoeuropeiska verbalsystemet uppkom behandlas också i Reinhard Stempels artikel om förhållandet mellan stativ, perfektum och medium (”Stativ, Perfekt und Medium: Eine vergleichende Analyse für das Indogermanische und Semitische”, 518–528). Oppositionen mellan tillstånd och handling betraktas som primär och allra äldst. Det förklaras att tillståndsverb en gång var odifferentierade i fråga om tempus, modus och diates och utgjorde grunden för det indoeuropeiska perfektum. Diateskategorin och motsättningen mellan aktivum och medium tillskrivs endast verbformer med handlingsbetydelse. Författaren diskuterar fall där mediumformer har övertagit betydelsen av tillstånd (stativ) och resultat från ursprungliga tillståndsverb, och hänvisar till paralleller i de semitiska språken. De litauiska räkneorden septyni ir devyni ’sju’ och ’nio’ har sedan länge härletts från rekonstruerade indoeuropeiska former *septṇ/septṃ och *neun. Motsvarande former i germanska och anatoliska språk behandlas i Kenneth Shields Jr.:s artikel (”On the Indo-European origin of the Germanic cardinals ‘7’ and ‘9’”, 505–512). Där förklaras att det indoeuropeiska räkneordet för ’7’ hade roten *sep-, till vilken de ”icke-singulara” elementen *-t och *-n fogades. På så sätt uppstod dubletterna *sep-t och *sepṇ > *sepṃ, och genom kontamination av dessa uppkom *septṃ, vars reflex i latin är septem. Men redan innan *sepṇ övergick till *sepṃ hade det i germanska och anatoliska dialekter fogats ett andra ”icke-singulart” element, -t, och därigenom uppstod den urgermanska förform som rekonstrueras för de germanska språken, *sepṇ t. På liknande sätt hade det ”icke-singulära” elementet *-n fogats till roten *new-, och i germanska och anatoliska språk även *-t. Författaren menar att de ursprungliga formerna *sepṇt och *newṇt en gång förekom i åtminstone två dialekter – germanska och anatoliska. Enligt denna tolkning bör de germanska språkens räkneord för ’7’ och ’9’ härledas från förformer som skiljer sig något från motsvarande baltiska räkneord. De artiklar som nämnts här och som har starkare anknytning till problem inom litauisk historisk lingvistik utgör endast en liten del av de arbeten som publicerats i boken. Den innehåller 61 artiklar, varav 3 ägnas åt Kuryłowiczs liv och verk, 8 åt allmänna frågor och metodfrågor, 9 åt indoeuropeistikens problem, 4 åt hettitiska, 2 åt tokhariska, 7 åt indo-iranska, 2 åt armeniska, 7 åt grekiska, 1 åt albanska, 3 åt latin, 5 åt keltiska, 6 åt germanska, 3 åt semitiska och 1 åt turkiska språk. I samlingen ingår Woicie- 251 Den av Wojciech Smoczyński sammanställda bibliografin över Kuryłowiczs arbeten (XXXV–XLVII), och i slutet av boken finns ord- och namnregister. Denna utmärkt redigerade och mycket innehållsrika bok står inte tillbaka för de bästa västeuropeiska publikationerna av detta slag. Tillsammans med den tidigare nämnda andra volymen tillägnad Kuryłowicz (Linguistica Baltica 4) och minnesskriften till Jan Safarewicz, sammanställd av samme Wojciech Smoczyński (Analecta Indoeuropea Cracoviensia Vol. 1, Cracoviae, 1995), kan detta tjäna som ett exempel på hur också vi borde hedra minnet av de främsta litauiska språkforskarna. Vytautas Ambrazas HANDBOK I LITAUISK SPRÅKSTUDIE T E R J E M A T H I A S S E N. A SHORT GRAMMAR OF LITHUANIAN, Columbus, Ohio, 1996: Slavica Publishers, INC, 256 s. Under det senaste decenniet har vi sett ett uppsving för studier i litauiska i många europeiska länder. Kurser i litauiska ges inte bara vid universiteten i Lettland, Tyskland, Polen och Ryssland, utan även i Italien, Sverige, Norge, Finland, Tjeckien och andra länder; i många av dem bedrivs viktig forskning i litauiska studier och nya tidskrifter inom baltisk språkvetenskap ges ut1. Hittills har det dock rått stor brist på engelskspråkiga läroböcker i litauisk grammatik anpassade för universitetsstudier. Den nyligen utkomna ”En kort litauisk grammatik” av Terje Mathiassen, professor vid Universitetet i Oslo, bidrar till att fylla denna lucka. Grammatikans författare är en välkänd baltist och slavist bland litauiska språkforskare, som i Norge för vidare sin lärare Christian Stangs tradition inom litauiska studier. Han talar utmärkt litauiska och har publicerat många viktiga arbeten om litauisk språkvetenskap. Under sin långa tid som lärare i litauiska vid Universitetet i Oslo har han skaffat sig stor erfarenhet inom området, som han också har tagit till vara i sin grammatik. Grammatiken består av en kort inledning och 14 kapitel. Inledningen innehåller en del uppgifter om litauiskans ställning bland andra språk, dess viktigaste dialekter och dess nuvarande tillstånd. I det första kapitlet (21–36) beskrivs det litauiska standardspråkets fonologiska system, dess förverkligande i tal och skrift samt växlingen mellan vokaler och konsonanter, ordaccenten och intonationen. I kapitel 2–7 (37–177) behandlas morfologiska frågor utifrån ordklasserna (de så kallade ordklasserna), deras morfologiska kategorier och böjning. Med hänsyn till bokens användares praktiska behov hålls beskrivningen av formerna och deras funktioner inte strikt åtskilda från varandra, bo- 1 En av de nyaste är Res Balticae. Miscellanea italiana di studi baltistici. 1, 1995; 2, 1996; 3, 1997, Pisa. 252