Lietuvių kalbos ypatybės turėtojų pavadinimų su afiksu „*-io-“ darybos raida

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997) Saulius AMBRAZAS LITAUISKA SPRÅKETS EGENSKAPER HOS BENÄMNINGAR PÅ BÄRARE AV MED SUFFIXET *-įo- AVLEDNINGENS UTVECKLING §1. Förutom de tidigare behandlade avledningarna med *-ko- (förf. 1996) bildas beteckningar för bärare av egenskaper i litauiskan (nomina attributiva, hädanefter NAtt) också med suffix och avledningsändelser som härstammar från adjektiviska affix *-įo-, *-no-, *-en-, *-lo-, *-to-, *-uo-, *-isko-, *-mo-. I denna artikel behandlar vi avledningar med affixet *-įo-. Avledningar med avledningsändelsen -is/-ys(-ė) §2. Det finns ganska många beteckningar för bärare av egenskaper med denna avledningsändelse i litauiskan (Urbutis 1961: 45–47; DaiktvDr 364–365). Avledningar av denna typ förekommer redan i texter från 1500- och 1600-talen. NAtt gyvis är särskilt utbrett. Andra belägg finns i enskilda texter. Avledningarna galvis ”storhuvad” SD¹ 35, juodis Lex 69a, kl išis SD³ 124, kupris SD³ 66, kuprys ”en puckelryggig person” Lex 50a, 69, nebylys Ch¹ 8X, plokštis ”slätt” SD³ 299, retis ”övergiven åker” Lex 24a, rėtis SD³ 85, 124, senis SD¹ 174, 176; SD³ 422, sūris BB Job 10,10, žiemys ”nordanvind” Lex 65, žilis ”gråhårig person” BP I 120₃ används även i dag. I Lill-Litauens texter var även NAtt kuršys ”invånare i Kuriska näset eller Lill-Litauen” Lex 21a; KB II 66; Sch 192 typiskt (jfr kuršis ”lett” K II 25; J. M.Valanč; PPr 406, kuršė ”knut knuten på kuriskt vis” Žvr; VI – LKŽ VI 972–973), mėlynai ”kål av blåviolett färg” Lex 18a; C II 232; R II 228; MŽ II 101; K II 135; ”blå eller röd rova” Lex 71a (jfr mėlynīs/mėlynis ”blå färg” K II 50, 196; LC 1884,4; Šts; ”blått plagg” Krsn; Kp; ”blå eller röd kål” R; MŽ; [K]; ”växt i ljungfamiljen” Q 95 – LKŽ VII 1032). §3. Beteckningar för bärare av egenskaper med -is/-ys(-ė) har motsvarigheter i lettiska, fornpreussiska, slaviska och germanska språk, jfr lit. bėris och lett. bēris ”brun häst” (BKGF 66), fornpr. malkis ”spätta” (Stint) E 597 (jfr lett. smalks ”fin”, se PKEŽ III 105), serbokroat. mlât (<*moldъ), pol. nów, nowiu ”ung måne” (Martynov 1973: 22), got. hairdeis ”herde” (jfr lit. kerdžius LEW 242), asneis ”daglönare” (Kub rjakova 1963: 78; Polomé 1974: 109). 122 Šio tipo vediniai atsirado daiktavardėjant būdvardžiams su *-jo- (aut. 1991: 16–17). Avledningar med avledningsändelsen -ius(-ė) §4. I dagens litauiska betecknar avledningar med avledningsändelsen -ius(-ė), som är produktiva, oftast ett yrke; avledningar av denna typ med en kategorisk betydelse av egenskapsbärare är färre (Urbutis 1961: 55–56; DaiktvDr 365–366, 410). Av de 6 beteckningarna på egenskapsbärare med -ius som belagts i 1600-talets ordbok från Lill-Litauen, Lexicon Lithuanicum, betecknar 5 också yrken (balnius ”en som tillverkar sadlar” 73, kailius ”pälsmakare” 56a, 104a, katilius ”kitteltillverkare”, kubilius ”tunnbindare eller försäljare av kar” 56a, 19, 34, puodžius 88), och endast avledningen durmius 64, 87a har behållit den rena betydelsen ’egenskapsbärare’. §5. I K. Sirvydas ordbok finns endast 4 avledningar med ändelsen -ius som betecknar yrken: utöver det tidigare nämnda NAtt puodžius SD¹ 33, 214; SD³ 67 (denna avledning är spridd i många äldre skrifter), katilius SD¹ 125 (även R; MŽ II 296; K; J; BŽ 213, se även Salys 1985: 204), kubilius SD³ 301 (även DP 107₂; N; K; J), finner vi här också avledningen bičius ”biodlare” SD³ 7 (även R; N; K). Däremot finns det betydligt fler avledningar av denna typ med en kategorisk betydelse av egenskapsbärare i ordboken: barzdžius ”skäggig person” SD³ 22 (även Alk – LKŽ I² 676), grynius (grimius?) ”fattiglapp, naken person” SD³ 91 (jfr grýnius A 1885,274; J; Š, grinius Rod; Lš – LKŽ II 612), kerščius ”hämnare” SD³ 181 (även [K]; J), niekius ”en som inte gör något, en besvärlig person” SD³ 61, 198, 301 (även C II 1034; Krz 154; [K]; Tat; Skr – LKŽ VII 783), piniġius ”en som har pengar” SD³ 292 (även J; VŽ 1905,256; ”slösaktig person” Upt – LKŽ IX 1043), sekmius ”en som pratar strunt” SD³ 5 (även Sut; N; ”en som berättar sägner” N; [K]), smalščius ”gottegris” SD³ 148 (även SP I 212; MP 325; NdŽ), utėlius ”en som är full av löss” SD¹ 191; SD³ 490 (utbrett i dialekterna, främst i östra höglandet – LKŽK), samt de NAtt som endast är kända från K. Sirvydas ordbok: burnius ”en som har stor mun” SD¹ 34, kytrius ”klipsk person” SD¹ 13; SD³ 347. K. Sirvydas ordbok återspeglar förmodligen ett äldre språkstadium än Lexicon Lithuanicum och dagens litauiska. Troligen uppstod nämligen avledningsändelsen -ius ur -is/-ys genom sammanblandning av (i)u- och (i)o-stammar (jfr DaiktvDrR 35–36 och litt.), medan nominala avledningar med -is/-ys(-ė) oftast har en kategorisk betydelse av egenskapsbärare. Avledningar med avledningsändelsen -ė §6. I litauiskan finns egenskapsbeteckningar med ändelsen -ė som betecknar konkreta föremål och saknar motsvarande maskulina former med -is/-ys och -ius (Urbutis 1961: 54–55; DaiktvDr 366–367). 123 Sådana avledningar finner vi redan i skrifter från 1500- och 1600-talen, t.ex.: graikštė ”prydnad” BB Pat 11,22 (jfr graikštis ”detsamma” Kel 1881,22; G 84 och graikštus, -i ”vacker, prydlig” BB 1 Moz 3,6; Vln¹ 144; M.Valanč; Nz; Klp – LKŽ III 502), klišės ”sax” SD³ 227 (även D.Pošk; N; [K], jfr klišė ”krokig, med ett krokigt ben” J), plikė DP 171₂₉; SD¹ 73; SD³ 160, tiesė ”höger hand” AK 13, 16; SP II 166; SD³ 343 (även Sut; Kos 56; [K]; Drsk; Kt; Ar; Klt; Sdk; Mlk – LKŽ XVI 188). Avledningar av denna typ uppstod när beteckningar för bärare av egenskaper med -is/-ys(-ė) blev mer konkreta, jfr klišė och klišis(-ė), plikė och plikis(-ė) osv. §7. Beteckningar för bärare av egenskaper med *-ė- förekommer också i andra baltiska språk, jfr lett. smaile ”spetsig ände; spets” (MLLVG I 163); V.Mažiulis (PKEŽ I 420–421) hänför också preuss. gudde (Pusch) E 586: *guda- ”böjd” till denna ordbildningstyp. Ur det adjektiviska affixet *-jo- uppstod också några avledda suffix, med vilka beteckningar för bärare av egenskaper bildas. Avledningar med suffixen -ojas/-ojis/-ojys/-ojus, -oja, -ienojas/-ienojis/-ienojys/-ienojas §8. Den mest spridda avledningen är vasarojus, som i samogitiska och i vissa sydliga och östliga högaitiska dialekter har den äldre formen vasarojas (på vissa håll förekommer också stammen ijo i varianten vasarojis, se LKA III Karta nr 15), redan upptagen i K.Sirvydas ordbok (SD¹ 44; SD³ 85) och Lex 80a. Den motsvarar exakt lett. vasarājs (ME IV 484–485). I ett stort område av högaitiska dialekter används också avledningen sienojas (med varianterna sienojis, sienojus, se LKA III Karta nr 13), belagd redan i K.Sirvydas ordbok (SD¹ 181; SD³ 6, 445), i S.B.Chilinskis Nya testamentet (Mt 7,3; Luk 6,42) och i ”Summa Evangeliorum” (174₈). I M.Daukšas Postilla (9X) och i Žietelas dialekt (Vidugiris 1969: 160) finner vi avledningen rytójas. Den numera vanliga formen med u-stam rytójus är här mycket ovanligare (DP 318₄₆). §9. I dialekter och i vissa skrifter finner vi ytterligare NAtt av liknande betydelse: augójas ”vild vinbärsbuske” StngŽ 76, avižojis ”havrestrå” Rdš; Mrk; Lš; Kb; Lp (LKŽ I² 532), lapojai ”grönsaksblad” Lšk (ŽD 85), raitójas ”ryttare” (vanlig i folkvisor), rugojai ”råghalm” Kč; Nmn (LKŽ XI 893), sėmenojis ”maj månad” B 765; N; [K]; KŽ, šeimvónias Žem; Trš, šeimynójus ”dräng” DünŽ (LKŽ XIV 612), šilójas K I 602; KzR; Grnk; Rs; Erž, šilójus ”ljung” Jrb (XIV 794, 795). I vissa dialekter (främst sydliga) började suffixet -ojas (med motsvarande varianter med ijo- och u-stam) användas för att bilda benämningar på växtstjälkar, jfr bulbójas ”lökstjälk”, uogójas ”bärstjälk” osv. (LKA III Karta nr 14). De har motsvarigheter i lettiska, t.ex.: brūklenāji ”lingonstjälkar”, uog(u)āji ”bärstjälkar” (LVG 285; BKGF 69). 124 §10. Genom sammanblandning av suffixen -ienis (med det senare bildas i dialekterna också ibland namn på växtstjälkar) och -ojas uppstod det sammansatta suffixet -ienojas (som också har stammarna ijo och u), främst karakteristiskt för de östra dialekterna (LKA III Žemel. Nr. 14, p. 29). Avledningen pupienojai (belagd som pūpinajeySD³ 19, pūpinoieySD⁵ 16) är redan belagd i K. Sirvydas ordbok. I Lill-Litauen och i vissa andra dialekter har en del avledningar med suffixet -ienojas en helt annan betydelse, till exempel: avižienojai ”havrehalm” Lex 46; B 679; R; K; Lp (LKŽ I² 531, jfr avižojyš), rugienojai ”råghalm” Lex 71a; Q 305, 418; B 815; R II 294; Krz 124; N; J; ”rågstubb” K; Glv (XI 987, jfr rūgojai), men jfr pupienojai ”bönstjälkar” B 279; N; K. Eftersom suffixet -ienojas också har samband med suffixet -iena, med vilket avledningar som betecknar växtplatser för odlade växter ofta bildas i litauiskan (förf. 1995: 186). Kanske fanns det en gång, vid sidan av suffixet -ojas, också feminina beteckningar på egenskapsbärare med -oja, jfr gudinnenamnet Šenoja ”husgrundernas gudinna” (Greimas 1990: 444) och hydronymerna Kamoja Ad, Lankoja Ob, Lapoja Žls (Vanagas 1970:185), liksom -toja: -tojas, -ėja: -ėjas (förf. 1993: 38–39). §11. I de lettiska dialekterna har även adjektiv med -ājis bevarats, till exempel: miglājs rīts ”dimmig morgon”, mālajs kalniņš ”lerig liten kulle” (LVG 284–285; BGKF 69). I litauiskan har de alla blivit substantiv. Avledningar med suffixen -ijas/-ijis/-ijus, -ija/-ijė §12. Redan i skrifter från 1500- och 1600-talen är avledningen galvijas utbredd. Äldre skrifter kännetecknas också av NAtt prekijas ”köpman”, žūkijas (om det senare, se DaiktvDrR 153), jfr även medijas BB 1 Moz 10, 9; 25, 27; Ps 91, 3; B, medijis C I 998, medija ”jägare” Lex 51a; Q 622; J, medijė ”tjuvskytt” Lex 106; C II 984; ”trädens tjuv” N; [K], beprotiža ”dåre” J samt de dialektala formerna treinijas, treinijā (belagda redan i Lex 57, 69; C I 1151), treinjis, trainijas, trainijā, trainijus ”vagnsdel, vagnsrelaterad” (LKA I 191; LKŽ XVI 529, 735–736). §13. I de lettiska dialekterna har adjektiv med -jis bevarats, till exempel: sālijs ”salt”, mā-lijs ”lerig”, vidijs ”mellersta” (LVG 276–277; BGKF 68). I litauiskan har de nästan helt försvunnit; jfr möjligen adjektivet vienatijas/vienatijis ”enda”, som är karakteristiskt för äldre skrifter (om det inte är en pronominell adjektivform, jfr Parenti 1996: 69), liksom laukijas(-a) ”fältbo” End (LKŽ VII 180). Avledningar med suffixet -ėjas/-ėjis §14. Till en början bildades också avledningar av ordstammar med detta suffix. Av medė ”skog, skogsmark” bildades till exempel NAtt medėjas/medėjas MŽ; [K]; Sch 88; BsMt II 37; A 1884, 19; S I 345–346; S.Dauk; V.Kudir; J.Bil; Plv; Snt (ŽD 84; LKŽ VII 983–984), medėjis ”jägare” N; Jn, och av prekė – NAtt prekėjas/prekėjas BB 3 Moz 25,50; GN Mt 13,45; Apr 18,11; [K]; S.Dauk; M.Va- 125 lanč; A 1884,409; V.Kudir; J.Bil; End, preketøyis „pirklys“ S.Stan (ŽD 83; LKŽ X 598). Möjligen bör även avledningarna molėjas ”malare” Ds; Rod (LKŽ VIII 335): molė ”malning”, pjūvėjas ”skärare” BB Rut 2,3; 2,4; Mt 13,30; Q 495; MKr 74; N; (d)Vs (ŽD 83; LKŽ X 45): pjūvė ”skörd”, talkėjas ”hjälpare” S.Dauk; NdŽ: talkà. §15. I de lettiska dialekterna har adjektiv bildade av substantiv observerats med -ėjis, till exempel: galėjis ”sist”¹. Även i de slaviska språken förekom substantiviska avledningar med *-ėjo-, till exempel sydslaviska břžejb ”snabb flodström”: břzb ”snabb” (Slawski 1974: 87). W.P.Schmid (1960: 24–26) finner motsvarigheter även i det messapiska språket, jfr messapiska polaidehias och litauiska palaidas, lettiska palaidējis. I urbaltiska införlivades suffixet *-ėjo- i paradigmen för agentbeteckningar. Dessutom är beteckningar för bärare av en nominal egenskap med avledningsändelsen *-ĵo ur historisk synvinkel också motsvarande avledningar av suffixet *-taĵo- (< *-tā + *-ĵo-) (DaiktvDrR 112–117). Några suffix för beteckningar av bärare av en egenskap uppstod när affixet *-ĵo- fogades till vissa adjektivsuffix som härrör från *-to-. Avledningar med suffixet -ytis/-ytys(-ė) §16. Först bör nämnas NAtt ausytė ”vintermössa med öronlappar” Vrd; Kal (LKŽ I² 504), avižytis ”ett slags tyg, vävt med 8 eller 10 skaft” Grg (I² 532), blakytis ”tyg med varp i dubbla trådar” Skdv; Grg; Prk; I.Simon (I² 878), eglytis ”tyg vävt med granar” Dr, Lkv; Lnk (II² 1052), lamstytis ”tyg vävt med räfflor” Kos 151; J; Klp; KlvŽ; Kl; Brs; Vvr; Slnt (VII 114), šlakytės ”potatis av en viss sort” Rt, šlakytis(-ė) ”nötkreatur med fläckar” Kal; Kl (XIV 1001). De flesta av dessa avledningar kan också vara derivationellt förbundna med adjektiv på suffixet -ytas(-a) (dvs. de kan betraktas som avledningar med ändelsen -is(-ė)), jfr ausytas(-a) ”med öron (om en mössa)” J; Kal (LKŽ I² 503), blakytas(-a) ”med skottöglor” BzF 100; Prk; Rdm (I² 878), eglytas(-a) ”med små granar, grangrenig” I.Simon; Vlkv; Mrj (II² 1052), lámstytas/lamstytas(-a) ”försedd med lamst” BzF 33; Ms; Slnt; Tv; Brs (VII 114), šlakytas(-a) ”fläckig” Šts; Plt (XIV 1000). §17. I den samogitiska dialekten används avledningarna vókytis/vokytýs ”tysk”, šiaulýtis ”person från Šiauliai” (LKA III Žemel. Nr. 10, 110). Från Lexicon Lithuanicum (20) är avledningen seseryčiai ”brödernas barn” känd (jfr seseryčia, se § 21). Lettiska latvītis ”lett”, vāciītis ”tysk”, tautītis ”ung man från ett främmande land” har en liknande tillhörighetsbetydelse (LVG 387; DL 239–240). Kanske återfinns den även i de preussiska personnamnen (t.ex. Moldite, Bludit, Waikitte, se Trautmann 1925: 1 LVG 280; Vulane 1986; Laumane 1989. 126 182) samt i ortnamn (t.ex. Lankiten, Pelitte, Pelkyten, se Gerullis 1923: 257 ff.). I de preussiska språktexterna finns nämligen inga diminutiver med *-ītio- belagda. §18. A. Nepokupnas (1985) tar, med utgångspunkt i suffixet -owiten, -awiten som förekommer i preussiska ortnamn, till och med upp tanken att det sammansatta suffixet *-oųī-tio- (< *-oųo- + *-ītio-), med vilket patronymika bildas i de slaviska språken, skulle ha varit en gemensam innovation i slaviska och västbaltiska språk. Suffixet -owiten, -awiten i preussiska ortnamn kan emellertid ha uppkommit genom polonisering av preussiska former (jfr pol. -owicy2). Därtill kommer att adjektiv med suffixet *-oųo- är mycket sällsynta i de baltiska språken. Exempelvis har de litauiska adjektiven lapāvas ’bladfärgad’, lināvas ’linblomsfärgad’ sannolikt bildats efter mönster av slaviska lånord som ružāvas, vyšniāvas (ŽD 397). I preussiskan ingår suffixet *-oųo-/-ęųo- oftast i sammansättningen av andra suffix, t.ex.: acc. sing. drūktawingiskan ’sträng, hård’ (gestrengen) III 119₁₁, nom. sing. ginnewings ’vänlig’ (gewaltige) III 85₁–₂ osv. (SV 44). Inte heller dessa avledningar har den gamla betydelsen av tillhörighet eller ursprung, vilken bevarats hos slaviska adjektiv med *-oųo- (jfr f.sl. Petroв: Petrъ och s.ind. Viṣṇa-vāḥ:Viṣṇuḥ, se Meje 1951: 275). §19. I de slaviska språken har avledningar med *-ītio- oftast betydelsen tillhörighet eller ursprung, t.ex.: sydsl. Božitъ ’Guds son’, brātitъ ’broderns son’ osv. (Sławski 1976: 55 ff.). Dessutom har personnamn samt stam- och ortnamn sedan gammalt ofta bildats här med detta suffix³. I de baltiska språken (särskilt litauiskan) användes för detta ändamål oftare en annan variant av suffixet *-ītio-, *-eitio- (jfr §24). §20. I lettiska och slaviska språk, liksom i litauiska, finns några avledningar med *-ītio- som har bevarat den rena betydelsen av bärare av en egenskap, t.ex.: lēnītis ’varm sydlig vind’: lēns ’varm’, jaunīte ’svärdotter; ung kvinna; ung mor; styvmor’: jauns ’ung’ (DL 240); sydsl. golîtъ ’naken, fattig människa’: golъ ’naken’ (Sławski 1976: 57–58). Det är möjligt att denna typ av avledningar också har motsvarigheter i de germanska språken, jfr fornhögtyska jungidi ’djurunge’ (Mezger 1953). Således är benämningar på bärare av en egenskap med suffixet *-ītio- (< *-īto- + *-io-) sannolikt en innovation inom de baltiska, slaviska och germanska språken. Dessa språkgrupper började också bilda benämningar på bärare av en egenskap med affixet *-io- (se §3). F. Mezgers (1953) försök att knyta suffixet *-ītio- till indoeuropeiskt *-tio- är tvivelaktigt. Vėliau baltų kalbose ši priesaga buvo panaudota deminutyvams (aut. 1994: 146–147) ir rečiau kuopiniams pavadinimams (aut., 1995, 187–188) daryti. 2 Jfr Gerullis 1925: 212–13; Górnowicz 1974. 3 Vondrák 1924: 598–599; Rospond 1937; Taszycki 1946: 27 ff.; Čuľin 1964: 9–92; Lindert 1967: 40–45; Vaillant 1974: 333 ff. 127 Avledningar med suffixet -yčia §21. Några avledningar med detta suffix finns i äldre skrifter, till exempel: brolyčia ”brors dotter” Lex 20; C I 402; Q 103 (även B; N; K; ”kusin” JR 69), karvelyčia ”duva (hona)” SD¹ 37; SD³ 72; SP I 369 (även N; [K]), meškerýčia/meškerỹčia ”fiskespö” C I 98 (även MŽ II 28; [K]; Sl; Ps; Srv; Paj – LKŽ VIII 89), seseryčia ”systers dotter” Lex 78; C II 527; Q 474 (även MŽ; K; L; Rtr; ”kusin” N; jfr serbiska sèstrič, se Mezger 1953: 118). Avledningar av denna typ finns också i dialekterna, till exempel: darklyčia ”person klädd på ett underligt sätt” J I 296, kaulyčia ”mycket mager person” J; Ms; ”sjukdom i hästars ben” Grz; Kp; Lk; Ms (LKŽ V 432), kempýčia ”uttorkad person” J II 75, kerýčios ”trolldom” R II 370; N; K; J; Žm (LKŽ V 609), lovýčia ”krubba” Lp; Mrk; ”kvarnens behållare” Ut; Vdn; Kb (VII 667), mazgýčia ”bräda som används vid knytning av nät” N; [K]; J, žalktýčia ”ormens dotter” G 122; A.Baran; Ds (LKŽK). §22. I en stor del av det högaitauiska dialektområdet bildas ogifta kvinnors efternamn med suffixet -yčia, till exempel: Baltrušaityčia, Jankýčia, Pakálkyčia (LKA III Karta nr 112, s. 121–122). Sådana efternamn finns redan belagda i källor från 1600-talet (Macijauskienė 1991: 263 ff.). Suffixet -yčia förekommer också i hydronymer i två åtskilda områden: i Litauens allra sydligaste del och i Samogitien, till exempel: Ylyčia Smn, Šarkýčia Lbv, Kalnyčia Krž (Vanagas 1970: 141–142, 402). I vissa lettiska dialekter bildas gifta kvinnors efternamn med motsvarande suffix -iša (till exempel Bergmaniša ”Bergmans hustru”); det förekommer också enstaka allmänna benämningar på kvinnor, till exempel: delveriša ”bråkmakerska”, vēveriša ”vävarens hustru” (LVG 377; DL 316–317). §23. J.Otrębskis (GJL II 258) framför tanken att suffixet -yčia har uppkommit ur -ytė genom sammanblandning av stammarna ją och (j)ē samt under påverkan av sl. -ica. De anförda uppgifterna tyder dock på att suffixet -yčia kan vara gammalt. Eftersom feminina substantiv bildades i de baltiska språken förr i tiden med bildningsändelsen *-ā- (som senare trängdes undan av ändelsen *-(i)ė-) (aut. 1993: 38–39), är det mycket möjligt att suffixet -yčia är äldre än -ytė (dvs. *-itjā-: *-itjo- såsom *-tājā-: *-tājo-). Det bör noteras att suffixen -aitė, -utė, -ūtė också har en variant med stammen ją i dialekterna: -aičia, -učia, -ūčia; med dessa bildas ogifta flickors efternamn, vilka redan förekommer i källor från 1600-talet (Maciejauskienė 1991: 262 ff.). Jämför även suffixet -ėčia (se §39). Å andra sidan kan sammanblandningen av stammarna ją och (j)ē, det slaviska suffixet -ica och slavismen -inyčia (jfr aut. 1995: 192 och hybriden broličkas ”brors son” N) ha haft en bevarande effekt; kanske är det därför suffixet -yčia har bevarats och fått större spridning i östra Litauen. 128 Avledningar med suffixet -ietis/-ietys(-ė) §24. Avledningar med detta suffix har vanligen betydelsen tillhörighet eller ursprung. En särskilt gammal avledning är vókietis/vokietỹs(-ė), som är utbredd i hela det högaitiska dialektområdet (LKA III kart. nr 10), belagd i skrifter från 1500- och 1600-talen (DP 457₄₂; SD¹ 94; Lex 23a; C I 460) och exakt motsvarar lettiska vācietis (ME IV 492). I en betydande del av det högaitiska dialektområdet bildas numera allmänt personbeteckningar med suffixet -ietis(-ė) utifrån bostadsort eller ursprungsort, t.ex.: jonišiškietis, panevėžietis, vilnietis osv. (Lenkevičiūtė-Norkaitienė 1983; LKA III kart. nr 110, s. 115). Avledningar av denna typ kan också vara ganska gamla, jfr galilietis ”invånare i Galileen” Bt Jn 7,52; ApD 1,11, lettiska raũnėnietis ”invånare i Rauna” (LVG 388; BKGF 98). §25. I äldre skrifter finner vi avledningarna prašalietis ”icke-lokal person, person från ett annat land” DP 8X (även M.Valanč.; A 1884,380; ”utomstående person” Žml; ”förbipasserande” NdŽ – LKŽ X 561), pra šalnietis ”person från ett annat land” SE 215₉; KN 117; Ch 2 Moz 12,43; Rut 2,10; Bt Luk 17,18, jfr även pašalietis ”främling, utomstående person” Žem; Jnšk; ”person som kommit från någon annanstans, icke-lokal person” Skr (LKŽ IX 553). I dialekterna (främst östliga högaitiska) används också NAtt apylinkietis Trgn, aplinkietis ”invånare i trakten” Grž; Trgn; Svn (LKŽ I² 245), giminietis ”släkting” Bt Mr 6,4; Ds (III 310, jfr lettiska savietis ”detsamma” LVG 388), kaimietis J, laukietis Brž, laukinietis ”lantbrukare, bonde” Žg; Skn (LKŽ VII 180, 181), seserietė ”systerdotter” Mrk; Prn (ŽD 360), sodietis ”granne” Brž (LKŽ XIII 274), šeimynietis ”medlem av hushållet” Str; Lkm; Ad; Tvr; Prng; ”dräng” A.Baran; Ds; Ml; Krns; Ad (XIV 609). Avledningar med suffixet -eitis(-ė) §26. Redan i B.Vilentos evangelier (109) är NAtt pra šalietis belagt i betydelsen ”utlänning” (även S.Dauk; betydelsen ”inkräktare, icke-lokal person” är utbredd i den nordliga žemaitiska dialekten, se LKŽ X 561, jfr prašalietis, se §25). I den žemaitiska dialekten finner vi också fler avledningar med denna variant av suffixet -ietis(-ė), som bevarat den gamla diftongen ei, t.ex.: pašalėitis ”objuden gäst” Sd (LKŽ IX 552, jfr pašalietis), treinėtis ”triangel” S.Dauk; Slnt, treinėitė ”del av en vagn, treinis” Gršl (XVI 735), jfr även tarneitė (aut. 1994: 148) samt efternamnen Gineitis, Kiauleitis, ortnamnet Vyžeičiai ”en by i Rokiškis kommun” (ŽD 361), preussiska Muntileitis, Swanieyten (Būga 1958: 427) Avledningar med suffixet -aitis(-ė) §27. Det finns mycket få kvarvarande beteckningar för egenskapsbärare med detta suffix i litauiskan. En särskilt gammal avledning är žemaitis/žemaičiai (om dess historia, se Zinkevi- 129 čius 1993), randamas jau XIII a. pradžios rusų istoriniuose šaltiniuose (Salys 1930: 6–9), paplitęs XVI–XVII a. lietuviškuose raštuose. §28. I äldre skrifter har man belagt NAtt pra šalaitis/prašalaitis ”inkomling, främling” BB 2 Mos 12,19; 12,48; 20,10; Jos 8,23; BP II 383; Lex 37a; C I 98, 996 (förekommer även i dialekterna), tėvykštaitis ”arvinge” DP 575₂₆, 611₁₇, 620₂₈; SD³ 57 (även Sut; N; Gmž), velykaitis/velykaitis ”påskägg” Lex 66a; C II 186 (utbrett i dialekterna) samt det närbesläktade našlaitis/našlaitis DP 307₃₅, 335₃₃, 336₅,₈; SD¹ 165; SD³ 402; Ch¹ Joh 14,18. I dialekterna (främst i samogitiska dialekter) finner vi ytterligare avledningar brólaitis/broláitis ”brorson” Rs; ”brudgumssven” Šl; Klk; Sk; Sml; Lnkv, brólaitė/broláitė ”svägerska” Lz; ”brorsdotter” Rs; ”brudtärna” Grk (LKŽ I² 1068), gimináitis/gimináitis(-ė) S.Stan; J I 432; Kv; Ldvn; Rtn; Ds (ŽD 359; LKŽ III 309), girináitis/girináitis ”skogsbo; ouppfostrad person” J; Kv; Rs; L1 (LKŽ III 341), kálvaitis(-ė) ”smedens son eller dotter” J(Kv), kalvaitis ”höjdbo” J, karaláitis/karaláitis(-ė) ”kungens son eller dotter” N; J; D 101; Dkš; Smn (LKŽ V 258), ketvirtokáitis ”den som äger en fjärdedel av en valakas” Grv (V 670), laukináitis/laukinaitis ”fältbo” J; Kv; Vdk; Erž; Krtv; Gr; ”samogit” Šmk (VII 180–181), miškináitis ”skogs- eller skogsbrynbo” Škn; Pp; Krtv (VIII 289), namūnaitė ”bondens dotter” J; (d)Grk (VIII 537), pašaláitis(-ė) ”utomstående, främmande person” Rs; Pdn; Užv; Krš (IX 551), priešaláitis ”person som bor i byns utkant, inhysing” J; Jrb; Vl; ”person som lägger sig i andras angelägenheter” Grš (X 688), saváitis ”släkting” Prng; Dv (XII 233), seseráitis ”systerson” Krkl, seseráitė ”systerdotter” Krkl; Ms (XII 437), sūnáitis ”barnbarn” Ašb; I.Simon; Grv; Lz (XIV 150), tėvynáitis/tėvynaitis/tėvynáitis (utbrett i den nordliga samogitiska dialekten), tėvūnáitis/tėvūnaitis/tėvūnáitis ”bondens son, arvtagare till egendom” (utbrett i den sydliga samogitiska dialekten). §29. Som dessa exempel visar har de flesta beteckningar för egenskapsbärare med suffixet -aitis(-ė) betydelsen tillhörighet genom härkomst. Troligen uppstod patronymer med -aitis(-ė) ur dessa (jfr Skardžius 1954: 29 ff.), vilka en gång var utbredda över ett stort område i västra Litauen, ungefär fram till floden Nevėžis (Zinkevičius 1977; Maciejauskienė 1977: 160–161). Senare blev dessa efternamn. I dag bildas inofficiella efternamn för ogifta män med suffixet -aitis i de nordvästra samogitiska och västra sydaukštaitiska dialektområdena, t.ex.: Galdikáitis, Kerváitis, Šimkáitis osv. (LKA III Karta nr 111, s. 119). I ett ännu större område av den samogitiska dialekten bildas efternamn för ogifta kvinnor med suffixet -aitė, t.ex.: Liutkáitė, Budráitė, Kėvišáitė osv. (LKA III Karta nr 112, s. 120). Beteckningar för egenskapsbärare lade också grunden till de diminutiver med -aitis(-ė) som nu är mycket utbredda i litauiskan (aut. 1994: 147–148). §30. Ett och annat namn på en egenskapsbärare med -aitis förekommer även i lettiskan, t.ex.: tautaitis ”landsmänniska”, čakāraitis ”odåga, klumpig person”, puškaitis ”get- 130 kų varpelis“ (Laumane 1991). Žymiai dažniau su šia priesaga latvių kalboje daromi kuopinės prigimties vietų pavadinimai (Laumane 1990). Suffixes *-īṭio, *-eitio, *-oitio är sannolikt apofoniska varianter av samma suffix; jämför lit. vōkītis och vōkietis, lett. vāčītis och lett. vāčietis, lit. gimináitis och giminietis, pašaláitis och pašalietis, lit. saváitis och lett. savietis ’släkting’. Deras utbredning har dock sannolikt länge skilt sig åt: varianterna *-īṭio-, *-oitio- var mer karakteristiska för det västliga, medan *-eitio- var mer karakteristisk för det östliga baltiska språkområdet. Avledningar med suffixet -(i)otis(-ė) §31. Detta suffix uppstod när affixet *-jo- fogades till det adjektiviska suffixet *-āto-. De flesta avledningar med -(i)otis(-ė) har fortfarande en koppling till adjektiv med suffixet -otas(-a), t.ex.: ąsōtis PPr 250; LTR(Šll); Slv (ŽD 351; LKŽ I² 329, jämför ąsōtas, -a), barzdōtis ’en som har skägg’ Blv; Ds, barzdōtė ’potatis med långa rötter’ Rk (LKŽ I² 675, jämför barzdōtas, -a), bēr(i)ōtė ’brunfärgat stoföl’ Trgn (I² 766, 771), gyslōtis ’groblad’ Ob; Mrs; Alk; Grž; Als; Sl; Nm; Alv; Vrb; Sn (III 356, jämför gyslōtas, -a), šakōtis ’grenigt träd eller käpp’ Kp; Vvr; ’ett slags bakverk’ Užp; ’en typ av vadmal’ Ggr (XIV 425, jämför šakōtas, -a). Benämningarna på egenskapsbärare av denna typ lade grunden till uppkomsten av vissa hydronymer med -otis(-ė), t.ex.: Ilgotis Šll, Margōtė Srj (Vanagas 1970: 190); jämför även preuss. nagotis ’järngryta’ (Erintop) E 349 (PKEŽ III 168). Ur dessa bildades även diminutiver med -iotė (förf. 1994: 148). Avledningar med suffixen -očius(-ė), -očia, -očias §32. I texter från 1500- och 1600-talen finner vi NAtt pilvočius BB Job 15,12; SD³ 24, 92. I dialekterna finns betydligt fler avledningar med -očius(-ė), t.ex.: apgaudlōčius ’bedragare’ Grg (I² 192), bāmbōčius ’häst med stor navel’ Grg (jämför bāmbotas ’med stor navel’, se LKŽ I² 635), barzdōčius ’en som har skägg’ BsP III 242; Švnč; Sb; Kp; Tvr; ’ett slags ört, getskägg’ Dkšt; Rš; Vrnvv; Rod (ŽD 352; LKŽ I² 675, jämför barzdōtis, se §31), durmavōčius ’en obegåvad, oförsiktig person’ Tvr (Otrebski 1934: 124), galvōčius ’en med gott huvud, klok person’ M.Valanč; A.Baran; BM 178; J; JY 576; Sdk; Sb; Tvr (ŽD 352; LKŽ III 859, jämför galvōtas, -a), garbanōčius(-ė) ’en med lockigt hår’ S.Dauk; Slnt; Vkš (LKŽ III 113, jämför garbanōtas, -a), gyslōčius ’groblad’ Tvr; Bd (III 355–356, jämför gyslōtis, se §31), gunklōčius ’en som har många knölar’ Tv (III 734, jämför gunklotas/gunk-lōtas, -a), gudrōčius ’slyngel’ BM 178; Srv; Vvr; Gž (III 698), karpōčius ’en som har vårtor’ N; [K]; Bn (V 309, jämför kārpotas, -a), kepenōčius(-ė) ’en som lider av leversjukdom’ N; [K]; J, kuprōčius ’puckelrygg’ N; K; BsP III 218; Vkš; Rtn; Tvr (ŽD 353; LKŽ III 933, jämför kuprōtas, -a), ligōčius(-ė) ’en sjuklig person’ 131 J; Pvn; Als (ŽD 353; LKŽ VII 478; DünŽ 176; jfr. ligótas,-a), patrankóčius ”bråkmakare” Klvr; Mrj; Rdm; Pns (IX 629), putóčius ”någon som skummar” Rod; ”någon som pratar mycket och stänker saliv” Bd; Tvr; Rod; Sn; ”en rasande person” Ad (ŽD 353; LKŽ X 1135, jfr. putótas,-a), seilóčius ”dreglare” Tvr; Vrn (ŽD 353; Grinaveckis 1991: 175), ūsųčius ”någon med mustasch” N; Ak; Dvd; Dkš; Tvr; ”ett slags vattendjur” Mrs (LKŽK). §33. Eftersom det i litauiskan finns slaviska lån med -očius (t.ex.: kapóčius ”en som begraver de döda”, kylóčius ”någon som har ett bråck”, sylóčius ”kraftkarl”), lade J. Otrębski (1934: 123) i sin beskrivning av Tverečiusdialekten fram hypotesen att själva suffixet -očius har uppkommit ur sl. -ačʹ (liksom -orius ur sl. -arь, se DaiktvDrR 16 och litt.). Med tanke på att de flesta avledningarna med suffixet -očius har motsvarigheter bland adjektiv med suffixet -otas(-a), förefaller dock P. Skardžius (ŽD 353) och V. Urbutis (DaitvDr 355) ha den rimligare uppfattningen: suffixet -očius uppkom på litauisk mark genom att avledningsändelsen -ius fogades till suffixet -otas, dvs. att avledningar med suffixet -ius historiskt sett är avledningar med ändelsen -ius. Dessutom mildrade även J. Otrębski med tiden sin hypotes något och påpekar i ”Lietuvių kalbos gramatika” (JGL II 255–256) att vissa avledningar på -očius kan betraktas som avledningar med ändelsen -ius från adjektiv med suffixet -otas. Å andra sidan ser V. Grinaveckis (1991: 175–178) ett indirekt inflytande från de nämnda slavismerna på litauiska avledningar med -očius, eftersom suffixet -očius i de samogitiska och sydaukštaitiska dialekterna innehåller affrikatan č, som är obekant i dessa dialekter. §34. Vid sidan av avledningarna gyslótis, gyslóčius finns också avledningen gyslóčia ”groblad” SD³ 4; R; N; BzF 113; P. Med samma suffix -očia har även hydronymen Ramočia bildats, Klm (Vanagas 1970: 185). Vid sidan av avledningen bámbočius (se §32) finns också avledningen bambočias ”ett barn med stor mage” Užv (LKŽ I² 635). Avledningar med suffixet -uotis(-ė) §35. I äldre skrifter finner vi i NAtt raupsuotis MP 76, 310, 320; SE 6, raupuotis ”någon som har spetälska” SE 10X (även A. Baran; ”någon som är spetälsk eller har haft spetälska” Pc – LKŽ XI 313, jfr. adjektiven raupsúotas,-a, raupúotas,-a). Det finns något fler avledningar av denna typ i dialekterna, t.ex.: akuótė ”ett ax som tappat sina agnar” Paj, akuótisSrv; Šol; Inšk; Ds, akuotuótis ”någon med agnar” Ds (LKŽ I² 90, jfr. akuótas,-a, akuotuótas,-a), kesuótė ”en plats eller äng bevuxen med kämpar” S. Dauk; Plt; Brs (V 646, jfr. kęsúotas,-a), kailiniuótis ”någon som bär päls” S. Dauk; Šts (V 53, jfr. kailiniúotas,-a), kuoduótė ”höna med tofs” Brs; Ds (VI 906, kuodúotas,-a), lapuótė ”lövkvaste” Grž (VII 158, jfr. lapúotas,-a), piniguótis ”någon som har mycket pengar” S I 191; Pkr; Šlc (IX 1043, jfr. pinigúotas,-a), raguótis(-ė) ”någon med horn” LTR (Užp); Kv; Btg; Bgs; Ut; Rz, raguótis ”djävul” LTR(Sln); Ds; ”en stolpe med grenar för att hänga upp krukor på tork” Šlc; ”ett slags tyg, tio alnar långt” Kp (XI 42, jfr. ragúotas,-a), rainuótė ”randigt tyg” J (jfr. rainúotas,-a), rudúotė ”brunaktig höna” Grž (XI 881), šlakuótis(-ė) ”någon med fräknar” 132 Šts; Vrn; Prk; šlakuotė ”en ko med tecken i pannan” Jn; Kv (XIV 1003–1004, jfr. šlakuotas, -a), ūsuotis ”någon med mustasch” Ds; ”någon med agnar” Dgl (LKŽK). De flesta benämningarna på bärare av en egenskap med -uotis(-ė) har fortfarande bevarat sambandet med adjektiv med suffixet -uotas(-a), dvs. historiskt sett kan de fortfarande betraktas som avledningar med ändelsen -is(-ė) (jfr. ŽD 354; DaiktDr 351; GJL II 256). Avledningar med suffixen -uočius(-ė), -uočia §36. De tidigare nämnda avledningarna raupsuotis, raupuotis (se §35) har i S. B. Chilinskis bibelöversättning varianten raupuočius Ch¹ 8X; Ch 2 Kung 7 (innehåll), raupuočius ”den som har smittkoppor” Ch 3 Mos 14,2 (samma betydelse i L 391; ”den som har ett smittkoppsmärkt ansikte” Dglš – LKŽ XI 312). I dialekterna används ytterligare några substantiv för personer eller ting av denna typ, t.ex.: akuočius ”den som har borst” Rdm (LKŽ I² 89, jfr akuotis, se §35), gauruočius ”den som är lurvig” Ign (jfr gauruotas, -a, se Grinaveckis 1991: 177), kailinuočius ”den som bär päls” Prk (V 53, jfr kailiniuotis, se §35), kuoduočius ”den som har en tofs” Brs (VI 906, jfr kuoduotė, se §35), pinigiuočius ”den som har mycket pengar” J; Pgg; Klvr; Gs; Lp (IX 1043, jfr pinigiuotis, se §35), puikuočius ”pösare, odåga” MŽ; K; Sch 75; KrvP(Pln) (LKŽ X 855), raguočius ”hornförsett djur” K I 504; Jnš; ”djävul” LTR(Dkk); Psn; ”högmodig, stolt person” MŽ; KrvP(Krž), raguočė ”trispig-lė, dyglė” Srj (XI 40, jfr raguotis, -ė, se §35), turtinguočius ”den som är rik” Dkšt (Grinaveckis 1991: 177). Som exemplen visar har de flesta avledningarna med suffixet -uočius(-ė) motsvarigheter med suffixet -uotis(-ė). Suffixet -uočius(-ė) är alltså sannolikt en variant av suffixet -uotis(-ė) med en įu-stam. V. Grinaveckis (1991: 177) menar dock att även inflytande från det slaviska suffixet -ač kan skönjas här. §37. Avledningarna kuoduotė, kuoduočius har varianten kuoduočia ”tofsförsedd höna” KlvD 144 med suffixet -uočia. Avledningar med suffixen -ėtis(-ė), -ėčias, -ėčia §38. I dialekterna används endast ett fåtal avledningar med suffixet -ėtis (<-ėtas + -is), t.ex.: eglėtis ”hemmavävt tyg vävt med granmönster” Trk (LKŽ II² 1051, jfr eglėtas, -a), lapėčiai ”rävpäls, rävpälsplagg” J (jfr lapėtas, -a), lašinėtis ”bakverk med fläsk” Žem, šukėtis(-ė) ”den som är täckt av skärvor” J; Gs; Vl; Nmn; Pl; Vrn; Slnt; Ds; Kp; Trgn (LKŽ XV 329, jfr šukėtas, -a), varškėtis ”knyten med färskost” Sk; Kl; Jnš; Škn; Sln; ”färskostplätt” Vrn; ”bakverk med färskost” Škn (LKŽK, jfr varškėtas, -a). Dessa avledningar verkar också ha samband med de äldre skrifternas substantiv för personer eller ting šešuolėtis Mž 473₁₄, 543₁₇; VlnE 158₁₀; MTP 22a₂ och dess variant šašuolėtis, som används i den samogitiska dialekten och betyder ”skugga” (belagd redan hos ŽCh 304; S. Dauk; M. Valanč; P – LKŽ XIV 133 540–541), bildat av ordet šešuolis, som är typiskt för skrifter från 1500- och 1600-talen i Lill-Litauen (Fraenkel 1936: 181–182; ŽD 351). §39. Suffixet -ėtis har följande paradigmatiska varianter: -ėčias. družėčias ”družėtas-tyg” J I 355 (jfr družėtas, -a); -ėčia: brolėčia ”brors dotter” SD¹ 177; SD³ 22, 431; Švnč (LKŽ I² 1069), dukterėčia Sb; Kp; And (I² 812), laumėčia ”laumas dotter” Kp (jfr laumėtas, -a ”med laumas” Varn – LKŽ VII 190, 191). Slutsatser 1. Bildningar av egenskapsbeteckningar med affixet *-jo- började göras för länge sedan, kanske redan när de baltiska, slaviska och germanska språken ännu inte hade skilts från den nordliga dialekten av det indoeuropeiska urspråket. Kanske kan även det sammansatta suffixet *-īt-jo- hänföras till denna period; i de baltiska språken har det ablautvarianterna *-eit-jo-, *-oit-jo-. Även med dessa bildas här egenskapsbeteckningar. Senare började suffixen *-ītio- och *-oitio- emellertid också användas för att bilda diminutiver. 2. Med det sammansatta suffixet *-ē-jo-, som är karakteristiskt för de baltiska och slaviska språken och möjligen även för de messapiska, bildades till en början egenskapsbeteckningar. Senare införlivades det (liksom suffixet *-tā-jo-, med liknande ursprung) i paradigmet för bildning av beteckningar för aktörer. I litauiska och lettiska förekommer egenskapsbeteckningar även med *-ā-jo-. Lettiskan har bevarat ett äldre stadium: här förekommer ännu i dialekterna adjektiv med *-ājo, *-ējo-, vilka inte längre finns i litauiskan. 3. Egenskapsbeteckningar med andra suffix som har utvecklats ur affixet *-jo- (t.ex. -ijas, -otis, -očius, -uotis, -ėtis och liknande), liksom med avledningsändelsen -ius(-ė), började bildas först inom det litauiska språket. FÖRKORTNINGAR BKGF – E n d z e l y n a s J. Ljud och former i de baltiska språken, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1957. DaiktvDr – U r b u t i s V. Substantivbildning. – Litauisk grammatik 1, Vilnius: Mintis, 1967, 251–473. DaitvDrR – A m b r a z a s S. Substantivbildningens utveckling. Verbalsuffixavledningar i litauiskan, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993. DL – R ū k e - D r a v i ņ a V. Diminutiver i lettiskan, Lund: AB Ph. Lindsteds Univ.-Bockhandel, 1959. GJL II – O t r ę b s k i J. Litauisk grammatik 2, Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe, 1965. KZ – Tidskrift för jämförande språkforskning inom de indoeuropeiska språken, grundad av A. Kuhn, Berlin etc. LEW – F r a e n k e l E. Litauisk etymologisk ordbok, Heidelberg: Carl Winter. Universitätsverlag, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht, 1962. LKA – Litauisk språkatlas 1–3, Vilnius: Mokslas, 1977–1991. LKK – Frågor om litauisk lingvistik, Vilnius. 134 LKŽ – Litauiska språkets ordbok 1–16, Vilnius, 1956–1995. LVG – E n d z e l ī n s J. Latviešu valodas gramatika, Riga: Latvijas Valsts izdevniecība, 1951. ME – M ū l e n b a c h s K., E n d z e l ī n s J. Latviešu valodas vārdnīca 1–4, Riga: Herausgegeben von lettischen Kulturfonds, 1923–1932. MLLVG I – Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika 1, Riga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība, 1959. PKEŽ – M a ž i u l i s V. Preussiska språkets etymologiska ordbok 1–3, Vilnius: Mokslas, 1988–1996. SE – SUMMA Abá Trumpas įguldimas EWANIELIV [...] KIEDAYNYSE [...] 1653 (hänvisning till J a k u l i s A. „Knygos Nobažnystės“ leksika 1/Par. D.Jakulytė, Klaipėda: Sauliaus Jokužio leidykla-spaustuvė, 1995). SV – E n d z e l ī n s J. Senprūšu valoda, Riga: Universitātes apgāds, 1943. ŽD – S k a r d ž i u s P. Litauiska ordsbildning, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 1943. Övriga källförkortningar är desamma som i den stora ”Litauiska språkets ordbok”. LITERATŪRA A m b r a z a s S. 1991: Baltų ir slavų kalbų vardažodžių daryba (senosios bendrybės ir skirt-ybės). Baltistica 27(1), 15–34. A m b r a z a s S. 1993: Lietuvių kalbos pavadinimų pagal lyties skirtumą darybos raida. – Litu-anistica 3(15), 38–49. A m b r a z a s S. 1994: Lietuvių kalbos deminutyvų darybos raida. – LKK34, 130–157. A m b r a z a s S. 1995: Lietuvių kalbos kuopinių ir vardažodinių vietų pavadinimų darybos rai-da. – LKK33, 180–200. A m b r a z a s S. 1996: Lietuvių kalbos ypatybės turėtojų pavadinimų su priesaga *-ko- darybos raida. – LKK36, 101–119. C u ř í n F. 1964: Historický vývoj rodiny a rodinné příslušnosti v českých nářečích, Praha: Academia. F r a e n k e l E. 1936: Die indogermanischen -1- Stämme. – KZ 63, 168–201. G e r u l i s G. 1992: Die altpreußischen Ortsnamen. Berlin-Leipzig: Vereinigung wissenschaftlicher Verleger, Walter de Gruyter u. Co. G r e i m a s A. J. 1990: Tautos atminties beieškant, Vilnius-Chicago. G r i n a v e c k i s V. 1991: Lietuvių tarmės. Fonetika, morfologija, Vilnius: Vilniaus pedagoginis institutas. G ó r n o w i c z H. 1974: Das altpreußische Suffix -īt- und das polnische Suffix -ic- in Ortsnamen der preußischen Pomesaniens. – Zeitschrift für Slawistik 19, 234–240. K u b r j a k o v a E. S. 1963: Imennoe slovoobrazovanie germanskich jazykov. – Sravnitel’naja grammatika germanskich jazykov 3, Moskva: Izdatel’stvo Akademii Nauk SSSR, 39–131. L a u m a n e B. 1989: Apelatīvi un toponīmi ar -ēj-, -īj- un -ien- Kurzemē. – Baltistica 3(1) Priedas, 147–160. L a u m a n e B. 1990: Derivāti ar piedēkli -ait- augšzemnieku izloksnēs. – Onomastica Lettica, Rīga: Zinātne, 92–101. L a u m a n e B. 1991: Derivāti ar piedēkli -ait- latviešu valodā. – VI tarptautinis baltistų kongresas 1991 m., spalio 2–4 d. Pranešimų tezės, Vilnius: Vilniaus universitetas, 55. L e n k e v i č i ū t ė-N o r k a i t i e n ė M. 1983: Nomina regionalia lietuvių kalbos tarmėse. – LKK22, 137–146. 135 Lindert B. 1967: Formanty służące tworzenia nazw mieszkańców w językach słowiańskich, Lublin. Maciejaukienė V. 1977: Lietuvių asmenvardžių priesagų paplitimas XVII a. – LKK 17, 159–169. Maciejaukienė V. 1991: Lietuvių pavardžių susidarymas. Vilnius: Mokslas. Martynov V. 1973: Praslavjanskaja i balto-slavjanskaja derivacija imen, Minsk: Nauka i technika. Meid W. 1967: Germanische Sprachwissenschaft. Bd. 3: Wortbildung, Berlin: Walter de Gruyter u. Co. Meje A. 1951: Obščeslavjan’skij jazyk, Moskva: Izdatel’stvo inostrannoj literatury. Mezger F. 1955: Ahd. jungidi, lit. vilkýtis, got. nipjis. – KZ 71, 117–119. Nepokupnyj A. N. 1985: Složnyj suffiks slavjanskich patronimov (-ovijt e) – obščee praslavjansko-zapadnobaltijskoe obrazovanie? – Tarptautinė baltistų konferencija 1985 m. spalio 9–12 d. Pranešimų tezės. Vilnius: Vilniaus universitetas, 189. Otrębski J. 1934: Wschodniolitewskie narzecze twereckie 1, Kraków: Nakładem Polskiej Akademji Umiejętności. Palomé E. 1974: Notes on the Germano-Baltic lexical correspondences: a critique Čemodanovs isoglosses. – The journal of Indo-European studies 2, 101–116. Parenti A. 1996: Suffixnahme-like phenomena in Lithuanian. – Res Balticae 2, 65–76. Rospond S. 1937: Południowosłowiańskie nazwy miejscowe z sufiksem *-itj-, Kraków: Nakładem Polskiej Akademji Umiejętności. Salys A. 1930: Die Žemaitische Mundarten 1, Kaunas: Akc. „Spindulio“ b-vės spaustuvė. Salys A. 1985: Raštai 3, Roma: Lietuvių katalikų mokslų akademija. Schmid W. P. 1960: Massapisch-baltische Kleinigkeiten. – Indogermanische Forschungen 65, 24–30. Skardžius P. 1954: XVI amžiaus lietuvių asmenvardžiai. – Aidai 1, 27–33. Sławski F. 1974–1976: Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego. – Słownik prasłowiański, Wrocław etc.: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, t. 1, 44–141; t. 2, 14–60. Taszycki W. 1937: Słowiańskie nazwy miejscowe z sufiksem *-itj-, Kraków: Nakładem Polskiej Akademji Umiejętności. Trautmann R. 1925: Die altpreußische Personennamen, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Urbutis V. 1961: Dabartinės lietuvių kalbos galūnių darybos daiktavardžiai. – Kalbotyra 3, 27–69. Vaillant A. 1974: Grammaire comparée des langues slaves 4, Paris: Éditions Klincksieck. Vanagas A. 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba. Vilnius: Mintis. Vidugiris A. 1969: Zietelos tarmės daiktavardis. – LKK 11, 147–182. Vondrák W. 1924: Vergleichende slavische Grammatik 1, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht. Vulane A. 1986: Imja prilagatel’noe i ego sintaksičeskie funkcii v verchnelatyšskom jazyke. Avtoref. dis.[...] kand. filol. nauk, Riga. Zinkevičius Z. 1977: Tevavardinė asmenvardžių sistema Lietuvoje. – Baltistica. 2 Priedas, 151–156. Zinkevičius Z. 1993: Žemaičiai (termino istorija). – Kazimiero Būgos konferencija. Etnologija ir onomastika. Konferencijos programa ir tezės. Vilnius, 1993 m. lapkričio 5 d., Vilnius: Vilniaus universitetas, 24–25. 136 THE DEVELOPMENT OF NOMINA ATTRIBUTIVA WITH THE AFFIX *-jo- IN LITHUANIAN Summary The adjective affix -jo- was introduced into the derivative category of nomina attributiva a long time ago, maybe when the Baltic, Slavic and Germanic languages had not yet been separated from the northern dialect of Indo-European, cf. Lith. béris, Latv. béris „bey horse“, Serb.-Croat. mlȁń „new moon“, Goth. hairdeis „shepherd“. The compound suffix *-ītįo (< *-īto- + *-jo-) has equivalents in the Baltic, Slavic and Germanic languages as well, cf. Lith. vókytis, Latv. vāčītis „German“, South Slav. bràtitь „brother's son“, OHG jungidi „cub“. The suffix *-ītįo- has the apophonic variants *eit-jo-, *-oit-jo- in the Baltic languages, cf. Lith. vókytis and vókietis, Latv. vāčītis and vācietis „German“, Lith. gimináitis and giminietis, Lith. saváitis and Latv. savietis „relative“. Earlier the suffix *-ē-jo having equivalents in the Baltic, Slavic, maybe Messapic languages (cf.Lith. medėjas „hunter“, South Slav. bŕžejь „a quicke stream of a river“, Massap. polaidehias) was used to for nomina attributiva and later came into the derivative category of nomina agentis. In Lithuanian and Latvian there are some nomina attributiva with the another related suffix *-ā-jo-, cf. Lith. vasarójas and Latv. vasarājs „summer-corn“. In Latvian dialects the suffixes *-ā-jo-, *-ē-jo are still used to form not only nomina attributiva but also adjectives (cf. miglājs „misty“, galējs „last“) which completely disappeared in Lithuanian. Lithuanian nomina attributiva with the other suffixes originated from *-jo- (cf. -ijas, -otis, -uotis, -ētis a.o.) and with the derivative flexion -ius(-ė) have no equivalents in related languages. 137