Janis Endzelynas mokinių ir bendradarbių atmintyje

till Ordboken en ganska stor bunt lappar med intressanta meningar omsorgsfullt nedtecknade. Grinaveckienė har lämnat in omkring 30 000 sådana lappar. Enbart de ord hon samlat in skulle räcka till en stor ordboksvolym. Många av de ord hon antecknat har tagits med i de utgivna volymerna av ”Litauiska språkets ordbok”. Många fler kommer att användas i ordbokens tillägg. Hennes ord har samlats in i hela Litauen, från alla litauisktalande församlingar. Men naturligtvis främst från Jurbarkas, där hon brukade tillbringa sin semester och där många kände och uppskattade henne. Ordboken kommer bittert att sakna en sådan ordinsamlerska… Att en begåvad och flitig människa bidrog mycket till den litauiska språkvetenskapen är inget märkligt. Men är det möjligt att föreställa sig att Grinaveckienė utförde största delen av sitt arbete medan hon redan plågades av en obotlig sjukdom? Varje steg hon tog var outhärdligt smärtsamt. Bärande på sitt lidande gick hon och gick genom Litauen, till litauerna… tills gravarna i Jurbarkas, synliga från hennes barndomshem, tog emot henne. Jonas Paulauskas JĀNIS ENDZELĪNS I SINA ELEVER OCH MEDARBETARES MINNE Jānis Endzelīns atmiņās, pārdomās, vēstulēs. Sast. Dzidra Barbare, Brigita Bušmane. Red. kol. B. Bušmane, A. Stafecka, V. Skujiņa (red. kol. vad.), M. Stengrevica. Rīga, 1999: Latviešu valodas institūts, 323 p. Institutet för lettiska språket har gett ut en intressant minnesbok om den mest framstående forskaren i lettiska, Jānis Endzelīns, som litauiska språkforskare, vilket också påpekas i denna bok, har kallat en lettisk jätte. Nästan fyrtio författares minnen publiceras. Den äldsta av dem är Mērija Saulė-Sleinė, född i slutet av förra seklet, som lärde känna J. Endzelīns redan i sin ungdom och tillbringade hans sista levnadsår tillsammans med honom. Den yngsta är bland andra redaktionskollegiets ordförande, Valentina Skujiņa, som tillsammans med en studentdelegation uppvaktade språkforskaren på hans 85-årsdag och bar en av hans ordnar i begravningståget. Man kan säga att J. Endzelīns i alla minnen framträder som en enastående personlighet. Alla gjorde starkt intryck av hans legendariska punktlighet, hans innehållsrika föreläsningar som han höll utan några anteckningar, hans stränga examinationer, hans intolerans mot varje språkligt fel (även de allra minsta dialektala formerna) och hans vägran att foga sig efter några auktoriteter. Särskilt mycket intressant information, inte bara om J. Endzelīns personlighet utan också om hela Lettlands kulturliv, framför allt universitetet och dess professorer, finner vi i minnena av Kārlis Draviņš, hans hustru Velta Rūķe-Draviņa och Rūdolfs Grabis (de sistnämnda hade delvis redan publicerats i boken tillägnad R. Grabis, Savai valodai, Rīga, 1997). 224 I boken framträder tragiska sidor ur den lettiska språkvetenskapens efterkrigshistoria. Marxismens anhängare riktar huvuddelen av sin eld mot J. Endzelynas. Till kampen mot forskaren ansluter sig till och med kommunistiska ungdomsförbundet. Han tvingas lämna universitetet. I tryckeriet är den nästan färdigtryckta texten till den lettiska ”Lettische Grammatik” nära att förstöras. (Är det inte ödets ironi: 1958 tilldelas J. Endzelynas Leninpremien för denna bok!). Den främste sovjetiske lettiske ideologen Arvyds Pelše publicerar 1952 artikeln ”Den lettiska språkvetenskapens läge och republikens språkforskares uppgifter”, där den berömde språkforskaren och hans skola förtalas. Och det är förstås sorgligt att vi genom de minnen som återges i boken får veta att Evalds Sokols, den mångårige direktören för Institutet för språk och litteratur, som vid flera tillfällen ”krossat” J. Endzelynas, själv hade torterats i Ježovs fängelser. Denne idealistiske kommunist föll dessvärre även i slutet av sitt liv i djup onåd hos makten. I boken finns också mer muntra avsnitt. År 1934 examinerar J. Endzelynas sökande till universitetet (bland dem finns V. Rūķe, den blivande V. Rūķe-Dravinia). I Lettland har Kārlis Ulmanis just kommit till makten efter en statskupp. Professorn frågar plötsligt en av de examinerade: ”Vad vet ni om Kārlis Ulmanis?” Denne rabblar, knappt andfådd, upp uppgifter ur den lettiske presidentens biografi. ”Det är inte den här Kārlis Ulmanis jag frågar om”, avbryter J. Endzelynas. Han ville nämligen veta vad den blivande studenten visste om 1800-talets lettiske lexikograf, biskop Kārlis Christiana Ulmanis. Eller så var det Kārlis Dravinis, som kom till examen i militäruniform och efteråt slog ihop klackarna på soldatvis och hastigt förde handen till huvudet. Först när han såg leendena i salen insåg han att han inte hade någon mössa på sig … När en ledamot vid ett möte i Institutet för språk och litteraturs vetenskapliga råd invände mot J. Endzelynas och påpekade att även Jānis Loja tyckte så, och att denne ”är professor och en välkänd äldre språkforskare”, svarade J. Endzelynas ilsket sin motståndare: ”Att han är gammal råder det ingen tvekan om, men att han också skulle vara en välkänd språkforskare är inte känt.” J. Endzelynas brevväxling med sina elever som hamnat i Sibirien kan inte annat än beröra. Han var inte rädd för att hålla kontakt med dem och skickade dem sina böcker, till och med pengar. När en av hans elever, som återvänt från Fjärran östern, ville tacka för det moraliska och materiella stödet, log professorn bara, viftade med handen och sade: ”Jag minns inte – jag har glömt. Jag är glad att se er.” När översättaren Milda Grynfeldė, som återvänt från lägret i Taišet, lånade en ansenlig summa pengar av J. Endzelynas för att köpa en bostad och senare ville betala tillbaka den, vägrade han att ta emot pengarna. För litauiska läsare är det intressant att J. Endzelynas tidigare elever i sina brev gläder sig över att de i förvisningen lärt sig mycket mer litauiska. De skriver att man i lettiska skolor borde bekanta sig mer med litauisk litteratur och inte nöja sig med enbart litauiska folkvisor, som man gjort hittills. I sitt svar på ett brev från en förvisad elev tillägger J. Endzelynas: ”Ert utseende (brevskrivaren hade skickat J. Endzelynas ett fotografi. – A. S.) och det faktum att ni kan ägna tid åt det litauiska språket och Salomėja Nėris poesi gör att jag tror att ni nu inte bara kan existera, utan också leva”. 225 . Eller ta översättaren och polyglotten Silvija Kuzė, vars öde var oerhört tragiskt: hon förvisades till Sibirien två gånger och höll sig undan arrestering även i Litauen. Hon får i uppdrag att ordna böcker på främmande språk i Tomskuniversitetets vetenskapliga bibliotek. I bibliotekets källare får hon syn på en enorm hög mögliga, spindelvävsbemängda böcker (hon uppskattar att det kan röra sig om omkring 10 000, medan direktören beräknar att det är 20 000–30 000 böcker). När hon börjar röja upp i denna ”skräphög” fångar den lettiska kvinnans uppmärksamhet den andra delen av Krisjānis Barons ”Lettiska sånger”, utgiven 1903. Hon kan förstås inte låta bli att bläddra i en bok som ligger henne så varmt om hjärtat, långt borta i förvisningen. Hon förvånas över de ”anteckningar skrivna med omsorgsfull, fin handstil, som visar att sångernas läsare var språkforskare”. Där hittar hon också några papperslappar, som slutgiltigt hjälper henne att ta reda på att anteckningarna är skrivna av Kazimieras Būga.1 Författaren till denna översikt minns hur professorerna Borisas Larinas och Kostas Korsakas 1961 diskuterade hans artikel om den nyligen avlidne lettiske språkforskaren. De rådde den unge författaren att också infoga någon kritisk anmärkning i artikeln. B. Larinas sade halvt på skämt: ”Vad menar ni – det finns ju fläckar även på solen.” När vi läser memoarerna skulle vi kunna hitta sådana ”fläckar” också i Jānis Endzelynas liv. Han kom inte alltid överens med sina kollegor2. Av någon anledning ville han inte att yngre språkforskare skulle avlägga doktorsexamen. Många blev förvånade när Alvilis Augstkalnis3, som av sina vänner och kollegor betraktades som en rentav genialisk språkforskare, underkändes på en doktorsexamen. Edīte Hauzenberga-Šturma, J. Endzelynas främsta medarbetare, intog en ganska motsägelsefull hållning, skulle man kunna säga. Den berömde språkforskarens relation till sin bror var egendomlig. Hans familjeliv var mycket komplicerat. Men dessa ”fläckar” kan på intet sätt överskugga Jānis Endzelynas storhet som forskare4. Algirdas Sabaliauskas 1 K. Būga var professor i Tomsk 1919–1920. 2 ”Man kan med fog hävda att mer skulle ha uppnåtts och gjorts inom forskningen om det lettiska språket och insamlingen av material, om Endzelynas, den främsta stöttepelaren och grundpelaren inom detta område, hade kunnat finna en något större samsyn med sina kollegor”, – K. Dravinis. 3 A. Augstkalnis dränkte sig i bensin och brände sig till döds 1940. När V. Rūkė-Dravinia berättade denna tragiska nyhet för J. Endzelynas mumlade han: ”Han kunde åtminstone ha tänkt på sina barn.” 4 Det är mycket beklagligt att Rasmas Gryslės artikel ”Endzelynas och hans släkt” (Endzelīns un viņa dzimta), som innehåller intressanta fakta om den berömde språkforskarens förfäder, ättlingar och efternamnets ursprung (de tre bröderna stavade sina efternamn på olika sätt; efternamnet härstammar från den lågtyska formen Hänselin – en diminutivform av ordet Hans ”Jonas”, som betydde inte bara ”lille Jon” utan också ”lillfinger”), inte trycktes i denna bok på grund av meningsskiljaktigheter i stavningsfrågor. R. Gryslės artikel publicerades senare i tidningen ”Brīvā Latvija” (1999 g. 8. majis – 14. majis, Nr. 18(607)); se även A. Mieze, R. Grisle. Endzelīna dzimtas uzvārds. – Där, 1998 g. 3–9. janv. Nr. 1(542). 226