Nauji prancūzų mokslininko darbai apie lietuvių kalbą

rytm, hur de är fördelade. Detta är ett viktigt bidrag inte bara till grammatisk teori. En utförlig beskrivning av alla dessa varianter behövs också i hög grad för språklig praktik. När vi har vänt det sista bladet i ”Funktionell litauisk grammatik” måste vi konstatera att detta är en grundläggande beskrivning av det litauiska grammatiska systemet, som sammanfattar inte bara författarens egna utan också många andra språkforskares grammatikforskning och öppnar möjligheter att behandla nya problem. Detta arbete blir oumbärligt inte bara för professionella språkforskare, utan också för lärare i litauiska, språkvetarstudenter och mer bildade användare av det litauiska standardspråket. Grammatiken, som smakfullt och tilltalande har getts ut av Institutet för vetenskaplig och encyklopedisk förlagsverksamhet med medel från Statliga kommissionen för litauiska språket vid Republiken Litauens parlament, berikar i hög grad den litauiska språkvetenskapens skattkammare. Albertas Ružė Vilniaus universiteto Kauno humanitarinis fakultetas NYA ARBETEN AV EN FRANSK FORSKARE OM DET LITAUISKA SPRÅKET Daniel P e t i t Framställning av det litauiska språket. – Lalies. Akter från sessionerna i lingvistik och litteratur 19, Paris, 1999, 7–22. Litauiskans fonologi. Vokalsystem och accentuering. – Op. cit., 23–42. Litauiskans nominalmorfologi. Deklinationssystemet och uttrycket för grammatiskt genus. – Op. cit., 43–74. Litauiskans verbmorfologi. Diates och passiv form. – Op. cit., 75–111. Litauisk syntax. Participial syntax. – Op. cit., 113–135. Om litauiska Sámbaris: Den urindoeuropeiska roten *bher- i östbaltiska språk. – Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 93(1998), fasc. 1, 229–288. Forskningen om det litauiska språket i Frankrike har gamla traditioner, från Ferdinand de Saussures, Antoine Meillets och Roberto Gauthiots tid; senare fördes den vidare av Raymond Schmittlein, Paul Garde, Jean Haudry och andra språkforskare, som skrev om litauiska och använde dess data i jämförande och typologiska studier. Under de senaste årtiondena har dock forskningen om litauiska i Frankrike mattats något av, samtidigt som nya centra för baltisk forskning har vuxit fram i Polen, Italien, Tyskland och andra länder. Därför väcker stort intresse att- 214 En hel serie arbeten av den unge franske lingvisten Daniel Petit, ägnade åt litauiskans fonologi, grammatik och lexikologi, har nyligen utkommit i Paris. Den lingvistiska årsboken ”Lalies”, som ges ut i Paris av École Normale Supérieure, har under flera år ägnat större delen av sina volymer åt att belysa särdragen hos enskilda språk (till exempel nygrekiska, etruskiska, arabiska och koptiska). I den första volymen av årsboken (1979) publicerades redan den framstående indoeuropeisten Jean Haudrys ”Jämförande introduktion till litauiskan” (Introduction comparative au lituanien). Daniel Petits fem studier om litauiskans grammatiska struktur omfattar 135 innehållsrika sidor i volym 19 och är således redan till omfånget jämförbara med en monografi. I den inledande artikeln (7–22) behandlas de baltiska språkens ställning inom den indoeuropeiska språkfamiljen, de viktigaste skillnaderna mellan öst- och västbaltiska språk (som främst uppkommit till följd av östbaltiska innovationer) samt litauiskans konservatism. Vid beskrivningen av de äldsta förbindelserna med de västfinska språken och de slaviska och germanska språken visas hur det baltiska språkområdet gradvis krympt och vilka de äldsta skillnaderna mellan litauiskans dialekter är (notera att de på s. 19, enligt traditionen, dateras till 1200-talet, fastän de enligt nyare forskningsrön sannolikt är äldre). Därefter anges de viktigaste skriftliga monumenten och språkets fortsatta utveckling skildras i stora drag. Denna kortfattade introduktion till litauiskan är mycket informativ, noggrant och metodiskt skriven och sammanfattar den senaste litteraturen. Endast påståendet att Daukšas Postilla skrevs på den västliga låg-litauiska dialekten (”dans un dialecte bas-lituanien de l’Ouest” 19) bör preciseras – det har uppenbarligen uppkommit genom den tvetydiga användningen av benämningen žemaičiai i litauiska källor. Jag anser också att sammanfallet mellan tredje person plural och singular av verb inte utan förbehåll bör betraktas som en baltisk förlust (9), eftersom det kan vara en kvarleva från mycket forntida tid1. Artikeln om litauiskans fonologi ägnar störst uppmärksamhet åt vokalsystemet och accentueringen, som länge har intresserat lingvister världen över på grund av den särpräglade syntesen av dynamisk och tonal accent. I den franska lingvistiska traditionens efterföljd2 beskriver författaren, med morateorin som grund, skillnaderna mellan litauiskans långa och korta vokaler, liksom mellan akuta och cirkumflexa vokaler, diftonger och blandade diftonger: korta vokaler betraktas som enmoraiska, långa vokaler, diftonger och diftongkombinationer som bimoraiska; långa akuta vokaler anses ha den första moran betonad (ū̄ = U + u, áu = A + u, ár = A+r), långa cirkumflexa vokaler den andra moran (ū̄ = u + U, aū = a + U, ar̄ = a + R). Substantivens accenttyper skiljs åt efter ordets accentueringsmönster (stambetonad – ändelsebetonad) och stammens intonationsstruktur 1 Jfr Pisani 1958: 343; Toporov 1961: 62–63; Kazlauskas 1968: 303; Watkins 1969: 49 ff., 85, 126, 213 ff.; 1970: 166–170; Ivanov 1981: 58–59. 2 Martinet 1960; Garde 1968: 14 ff., jfr även Trubetzkoy 1977: 180. 215 (akuta – cirkumflexa stammar). De fyra accenttyper som urskiljs på detta sätt motsvarar de traditionella accentklasserna, men betecknas annorlunda: A2=1, B2=2, A1=3, B1=4 (32). Därefter diskuteras hur de nämnda grundläggande accentueringsprinciperna förverkligas i olika kontexter. Här ligger fokus framför allt inte på fast respektive rörlig accent inom paradigmet, utan på förhållandet mellan stam- och ändelsebetoning, definierat separat för varje kasus. I det avseendet skiljer sig författarens beskrivning av substantivens accentuering från den gängse inom litauisk accentologi. Enligt författaren är litauiskans accentuering, på grund av sin ytterst komplexa och särpräglade struktur, ett viktigt studieobjekt inte bara för historisk utan också för typologisk forskning. I kapitlet om substantivens morfologi (43–74) undersöks ingående sambandet mellan litauiskans deklinationstyper och genuskategorin. Själva deklinationstyperna, eller deklinationerna, indelas – som numera är brukligt i beskrivande grammatikor över litauiskan – efter böjningsstammar; även bristerna i den tidigare klassificeringen och numreringen påpekas. Det konstateras att neutrumets försvinnande bland substantiven gav upphov till en tendens att polarisera maskulina och feminina deklinationstyper: maskulina (i)a/u-deklinationer, feminina o/ė-deklinationer och en blandad i-deklination urskildes. Hypotesen framförs att den så kallade ”gemensamma genusen” historiskt går tillbaka på feminina abstrakta substantiv, jfr pabaisa – baisà ’rädsla’, gyrà ’skrytmåns’ – gyrà ’beröm’; argumentet stöds också av att många substantiv av så kallat ”gemensamt genus” är verbala avledningar, jfr: dílba: delbti, niùra: niùrti. Även femininumets dominans bland substantiv med i-stam, vilka i andra indoeuropeiska språk sedan gammalt varit maskulina (t.ex. avis, ugnìs), förklaras genom generalisering av gamla feminina abstrakta substantiv (mirtis, mintis). Tendensen att genusbestämma substantiv med gamla konsonantstammar (n-stam – mask., r-stam – fem.) antas kunna hänga samman med stamväxling hos vissa substantiv med r-stam (t.ex. *bhrātēr, jfr lit. broterėlis) (52–53). Eftersom adjektivens deklinationer tydligast är fördelade efter genus antas adjektivsystemet ha kunnat utgöra den modell enligt vilken även substantiven började omfördelas på motsvarande sätt. Den morfologiska närheten mellan substantivens och adjektivens böjningsstammar skapade gynnsamma förutsättningar för denna process (60). Att litauiskan inte längre har adjektiv med i-stam (med undantag för lokativformen didime-typens relikter) kan också förklara genusvariationen hos substantiv med i-stam. Efter att ha undersökt skillnaderna mellan genusens stammar i enkla och pronominella adjektivparadigm (jfr didìs – didė, men didýsis – didžióji osv.) drar författaren slutsatsen att litauiskans genuskorrelationer hos adjektiv grundar sig på två från indoeuropeisk forntid nedärvda system: 1) ett grundläggande: mask. -as, fem. -ā < indoeuropeiska *-ōs, *-ā; 2) ett sekundärt: mask. -us, fem. -i < indoeuropeiska *-ūs: *iH₂, *ieH₂; den för nutida litauiska typiska modellen -is: -ė (didẽlis: didelė) betraktas som en variant av det grundläggande systemet, där -ė härleds ur *-iā < indoeuropeiska *ieH₂ (67). Böjningsstammen ė betraktas också som innovativ; den dominerar i genuskorrelationen mellan maskulina och feminina substantiv som betecknar personer eller djur 216 (vilkas – vilkė, élnias – élnė, bríedis – briédė, miegalùs – miegalė). Den gamla korrelationen a: o (< *o: *ā, jfr skr. ásvah ‘häst’: ásvā ‘sto’) finns fortfarande kvar i substantivisk mobil accentuation med suffixen -tojas, -ėjas, jfr: mokytojas: mokytoja, vežėjas: vežėja. Det antas att nödvändigheten att bevara själva suffixens former här hindrade förändringen från *į-a till į-e, eftersom *į-e fonetiskt skulle ha utvecklats till -e (68). I kapitlet om verbmorfologi (75–111) behandlas utvecklingen av diates och passiv. Författaren definierar diates som den morfologiska uttrycksformen för aktanternas relation till verbet (78), men ägnar huvudsakligen uppmärksamhet åt motsättningen mellan transitivitet och intransitivitet, som uttrycks på följande sätt: 1) genom former av samma verb, 2) genom prefixavledning, 3) genom inre böjning (resp. apofoni), 4) genom yttre böjning (suffix) och agglutination (reflexiva verb). Därefter följer en synkron och diakron översikt över dessa sätt. Det äldsta, med rätta betraktade som reliktartade, uttryckssättet för diates är genom samma verbformer (t.ex.: dègti, kèpti). Par av verb med respektive utan prefix bildar inte heller någon verklig motsättning grundad på transitivitet; det framhålls att vissa verb med prefix (t.ex. palikti) sedan gammalt också har en dubbel (dvs. den första typen av) diates. Användningen av inre böjning, dvs. apofoni, för att uttrycka motsättningen mellan transitivitet och intransitivitet behandlas som en innovationsprocess som är särpräglad för de baltiska språken. Författaren förbinder den med apofoni i formerna av vissa verbala adjektiv med suffixet *to (gérti: gìrtas, kélti: kìltas) och beskriver också de olika böjningsstammarnas samt formantens *stō och infixets roller. Det konstateras att detta sätt att uttrycka diates var produktivt i de baltiska språken, men inte blev systematiskt av två skäl: för det första är apofoni möjlig endast i vissa verbrotter (en formell faktor), och för det andra betecknade intransitiva verb oftast naturfenomen eller spontana processer: vinden tilltar, grenarna böjs etc. (92–93). Här kan vi tillägga att motsättningen mellan transitiva och intransitiva verb med olika vokalväxlingsgrad (keisti: kìsti, lenkti: lìnkti etc.) i de baltiska språken sannolikt uppkom på grundval av en äldre motsättning mellan aktiv handling och spontant tillstånd. Att motsättningen mellan transitivitet och intransitivitet uppstod relativt sent framgår inte bara av morfologiska, utan också av syntaktiska processer som tydligt kan urskiljas i litauiskans historia: kasusens självständiga roll försvagades, deras semantiska kongruens med verbet övergick i grammatisk beroenderelation och verbstyrningen blev starkare. Innan den blev ett medel för att uttrycka transitivitet och intransitivitet hade rotapofoni av typen eX: X i de baltiska språken sannolikt en semantisk (derivativ) funktion, som delvis finns kvar än i dag. Infixation (till skillnad från apofoni) är inte beroende av rotens struktur och används på olika sätt för att uttrycka motsättningen mellan transitivitet och intransitivitet: transitivitet kan betecknas med ett suffixavlett verb (áugti – augìnti), ett verb utan suffix (svérti – svérdėti), båda motsatsleden kan vara suffixavledda (gražėti – grąžinti), och suffixavledning kan kombineras på olika sätt med apofoni (sėsti – sodinti etc.). Oftast har verb med suffixen 217 -inti och -yti transitiv betydelse, men dessa suffix ger samtidigt verben även andra betydelser: med suffixet -inti bildas vanligen kausativa verb, med suffixet -yti iterativa verb, och endast när suffixet -yti läggs till intransitiva verbstammar förändras deras diates. Av författarens översikt framgår således tydligt att inte heller den transitiv–intransitivmotsättning som bygger på infixation är grammatikaliserad i litauiskan, utan har semantisk och ordbildande karaktär. Det reflexiva formativet i litauiska verb har i vissa fall blivit ett produktivt medel för att uttrycka intransitivitet. Författaren betraktar enligt traditionen den ursprungliga betydelsen hos si som dativisk (100), men detta är svårt att förena med dess gamla och dominerande funktion att eliminera ackusativobjektet, vilken senare gjorde det möjligt för reflexiva verb att bli motsvarigheter till de mediala former som förr var typiska för andra indoeuropeiska språk. Arbetet ger en kort beskrivning av de viktigaste grupperna av reflexiva verb, däribland potentiala och tillståndsbetingade reflexiv, nära passiven: (laukas gerai susiarė; daug duonos susivalgė). Sådana användningsfall betraktas som marginella (vilket för övrigt också framgår av verbens lexikala begränsning); den välgrundade slutsatsen är att reflexiva verb i litauiskan, trots att de är produktiva, inte utvecklades så långt att de blev passiv, såsom skett i de slaviska språken (103). Ur ett språktypologiskt perspektiv betraktas sådana passivnära konstruktioner (s.k. kvasi-passiva reflexiv) som en länk mellan dekausativa reflexiv och passiv3, vilket gör det möjligt att anta att de baltiska språken i detta avseende har bevarat ett äldre tillstånd. När författaren behandlar det relativt nya passivuttrycket genom perifrastiska konstruktioner med passiva particip lyfter han fram uttryckssätt som är särpräglade för litauiskan: passivbildning inte bara från verb som styr ackusativ, utan också från verb som styr andra kasus, liksom från intransitiva verb (s.k. opersonlig passiv). Slutsatsen är att litauiskans verbsystem, som ärvts från det indoeuropeiska urspråket, under historiens gång har saknat interna medel för att bilda passiv till följd av förlusten av medium och de historiska särdragen i bildningen av intransitiva former, och därför behövt använda externa former, dvs. particip, för detta ändamål (107). I det sista kapitlet om grammatikstudier (113–134) behandlas syntaxen hos litauiska particip, med en sammanfattning av forskning som huvudsakligen utförts i Litauen. Författaren betonar att litauiskan har utvecklat alla de användningsmöjligheter för particip som ärvts från det indoeuropeiska urspråket, vilket visar participens centrala ställning i språkets syntaktiska struktur (132). I den första delen av volym 93 av Paris lingvistiska sällskaps årsbok publicerade författaren en studie med titeln ”Om litauiska Sámbaris: den urindoeuropeiska roten *bher- i de östbaltiska språken”, där han ingående analyserade litauiska ord med roten ber-/bir- med hänsyn till motsvarigheter i besläktade språk. Dessa ord, som etymologiskt förknippas 3 Geniu šienė 1987: 351. 218 med indoeuropeiskt *bher- ’bära’, som i de östbaltiska språken har en särpräglad, avvikande betydelse: ’strö, hälla ett löst ämne’. Författaren försöker urskilja rester av indoeuropeiskt bruk i avledningen sámbaris, som på litauiska betecknar ”en gemensam festmåltid i samband med såddens avslutande eller skördens bärgning”, ”herdarnas festmåltid vid pingst”, ”insamling, uppbörd”, ”saker eller pengar som lagts samman”. Med utgångspunkt i uppgifter från äldre skrifter, folkloristik och dialekter visar studien hur de varierande stamformerna av ordet används (sámbaris, sámbariai, sá mbaras, sámbara, sámbare, sámbarės) och vilka motsvarigheter de har i lettiskan. Det konstateras att ordet sámbaris betecknade en forntida jordbruksritual med två delar: insamling och sammanförande av säden samt gemensam utströning av den. Ritualens första del avspeglar enligt författaren den äldsta betydelsen av verbet suberti, ’samla ihop’, en betydelse som även den slaviska motsvarigheten súbirati har. Ur ritualens andra del – utströningen av säden – kan betydelsen ’strö ut säd’ hos verbet med roten ber- ha utvecklats, senare generaliserad till spridning av andra små föremål. För både de baltiska och de slaviska språken rekonstrueras verbet *sm-bher- ’samla ihop’, men i de slaviska språken kom dess avledning súborŭ under påverkan av gr. συναγωγή att betyda ’prästersamling, domkyrka’, medan verbets ursprungliga betydelse i de baltiska språken syftade på insamling av offergrödor, inte människor. Författaren drar slutsatsen att lit. sámbaris och slav. súborŭ, på grund av skilda utvecklingsvägar och självständigt försiggångna semantiska processer, inte bör betraktas som spår av en gemensam baltisk-slavisk kult4. Redan denna korta översikt över Daniel Petit arbeten visar nog att de behandlar viktiga problem inom litauisk språkvetenskap. Arbetena är mycket innehållsrika och koncentrerade; de vittnar om god sakkunskap inom de undersökta områdena och en hög filologisk kulturnivå. De kommer säkerligen att bidra till den fortsatta lösningen av de frågor som behandlas. Författaren har grundligt studerat den moderna litteraturen inom baltisk språkvetenskap och bygger på litauiska forskares senaste arbeten, som han för in i den europeiska lingvistiska diskussionen. Författaren behärskar litauiska utmärkt och använder obehindrat dess språkmaterial; jag skulle dock vilja rätta konstruktionen džiaugiasi būti (= esąs) giriamas (130), som uppenbarligen bildats artificiellt efter mönstret nori būti giriamas. I de många litauiska exemplen fann jag inga korrekturfel, bara någon enstaka småsak i namn: Velius = Vėlius (9, 18, 22), Rindaugas = Mindaugas (18), Genušienė = Geniu šienė (102, 103, 108). Sammantaget är Daniel Petits arbeten som nämns här betydelsefulla för baltistikens utveckling och förtjänar litauisters noggranna uppmärksamhet. När man har läst dem står det klart att en begåvad forskare i de baltiska språken har framträtt i den frankofona världen. Nu ser vi fram emot hans fortsatta arbeten inom detta område. 4 Tokią bendrumo hipotezę yra iškėlęs Pietro Dini 1995: 147–152. 219 LITERATŪRA Dini P. 1995: A propos du vieux sl. sъborъ. – Analecta Indoeuropaea Cracoviensia Ioannis Safarewicz Memoriae Dicata, ed. W. Smoczyński, Cracoviae: Universitas, 147–152. Garde P. 1968: L'accent, Paris: Presses Universitaires de France. Geniušienė E. 1987: The Typology of Reflexives, Amsterdam: Mouton de Gruyter. Ivanov Vjač. Vs. 1981: Иванов Вяч. Вс. Славянский, балтийский и раннебалканский глагол. Индоевропейские истоки, Москва: Наука. Kazlauskas J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika (kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis), Vilnius: Mintis. Martinet A. 1960: Éléments de linguistique générale, Paris: Armand Colin. Pisani V. 1958: L’indoeuropéen reconstruit. – Lingua 7. Toporov V. N. 1961: Топоров В. Н. К вопросу об эволюции славянского и балтийского глагола. – Вопросы славянского языкознания 5, 35–70. Trubetzkoy N. S. 1977: Grundzüge der Phonologie, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht. Watkins C. 1969: Indogermanische Grammatik 3: Formenlehre 1: Geschichte der indogermanischen Verbal flexion, Heidelberg: Carl Winter. Watkins C. 1970: Remarks on Baltic verb inflection. – Baltic Linguistics, ed. Magner T., Schmalstieg W. R., University Park and London: The Pennsylvania State University Press. Vytautas Ambrazas Kanceliarinės kalbos patarimai. Pataisytas ir papildytas leidimas / Lietuvių kalbos institutas; [parengė Pranas Kniūkšta], Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos inst., 1998, 339 p. 1993 m. išleistų „Kanceliarinės kalbos patarimų“ ir 1994 m. pasirodžiusio pakartotinio jų leidimo knygynuose seniai nebepavykdavo užtikti, o ne vienas šią įsigytą parankinę knygą buvo ir gerokai suskaitęs. Kadangi reikalų raštų tvarkytojams, gausiam tarnautojų būriui tokio tipo knyga aktuali ir reikalinga ir dėl to, kad per keletą pastarųjų metų nemažai kas pasikeitė, Lietuvių kalbos instituto Kalbos kultūros skyriuje parengti nauji – pataisyti ir papildyti „Kanceliarinės kalbos patarimai“. Rengdami šią knygą, autoriai (pagrindinis rengėjas ir tvarkytojas Pranas Kniūkšta) turėjo peržiūrėti pačius kanceliarinės kalbos reiškinius ir faktus, juos atrinkti. Buvo atsisakyta pasenusių ir iš reikalų raštų dingusių dalykų. Į „Patarimus“ nebeįrašyti tokie nebent pačioje nevalyviausioje rašliavoje besitaikantys žodžiai kaip atsinešti (požiūriui, elgsenai reikšti), davinys (faktams, duomenims nusakyti), išnešti (kai nėra nešimo, pvz., išnešti sprendimą, pasiūlymą, pakeikimą) ir kt. Kaip antraštiniai įtraukti apie du šimtai per praėjusius metus reikalų raštuose atsiradusių ar pradėtų aktyviau vartoti teisės, administracinės 220