Dėl lietuvių pavardžių vertinimo darybos požiūriu

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLIV (2001), 167–187 Om bedömningen av litauiska efternamn ur ett ordbildningsperspektiv VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ Lietuvių kalbos institutas, Vilnius Artikeln behandlar litauiska efternamn ur ett ordbildningsperspektiv. Inom antroponymik och toponymik förekommer vanliga avledningsmekanismer (sammansättning, affixation osv.), men det finns också en särskild mekanism som består i att antroponymer och toponymer skapas utan formella avledningsmarkörer, vilket ger primära (icke-avledda) personnamn och ortnamn, t.ex. appellativ → ortnamn, personnamn, öknamn; egennamn → ortnamn, personnamn, öknamn. Litauiska efternamn utgör en särskild kategori eftersom de inte får några avledningsmarkörer i avledningsprocessen. Ett efternamn är ett ursprungligt patronymikon, öknamn osv. som används som efternamn. Därför är en ordbildningsanalys av efternamn som sådana omöjlig, eftersom de alla är primära (icke-avledda) enheter. Morfologisk segmentering av efternamn är naturligtvis möjlig. 1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Efternamnen är en del av de litauiska egennamnen, eller onymen, och utgör en underklass inom kategorin personnamn. Utöver denna underklass bör i samband med forskningen om litauisk onomastik även underklasserna förnamn och öknamn samt den stora klassen ortnamn nämnas. Denna klass består av underklasser av ortnamn som betecknar olika slags objekt (t.ex. vattennamn, eller hydronymer, namn på bebodda platser, eller oikonymer, namn på sumpiga platser, eller helonymer, bergsnamn, eller oronymer, och liknande). Särdragen i bedömningen av onymen ur ett ordbildningsperspektiv har behandlats ingående i teoretiska arbeten inom onomastiken. Där lyfts skillnaderna fram mellan synen på ordbildning hos appellativ och egennamn, och särdragen i undersökningen av egennamn som bildar den ena eller andra klassen (underklassen) av onymen beskrivs (jfr Nepokupnyj, red. 1986: 162–173, 207–208). Utan att här gå närmare in på eller utförligare kommentera de påståenden som hör samman med dessa problem (det krävs inte av artikelns syfte) är det viktigt att uppmärksamma förslagen om att vid undersökning av onymen skilja mellan så kallad levande ordbildning, där relationer av ordbildningsmotivation har bevarats eller föreligger mellan basord och avledning, och historisk ordbildning, som förknippas med morfemisk segmentering av onymen1 (även begreppet analys av morfologisk struktur nämns) (Nepokupnyj, red. 1986: 162–163). Som framgår talar man om ordbildningsanalys och strukturell analys av egennamn och skiljer tydligt dessa begrepp från varandra. Vilken av de nämnda modellerna – ordbildningsanalys eller strukturell analys – som ska tillämpas vid undersökning av onymen bör bland annat också avgöra vilken klass (underklass) de senare tillhör. 1 Dėl morfeminio skaidymo plačiau žr. Urbutis (1978: 137–142). 168 | VITALIJA MACĖLAUSKIENĖ Det är mycket viktigt att så mycket som möjligt veta om särdragen hos den ena eller andra klassen (underklassen) av proprier: hur systemet av egennamn uppstod och bildades, om det fortfarande fylls på med nya enheter eller är slutet och oföränderligt, vilka lingvistiska och extralingvistiska omständigheter som präglade det, och så vidare. Svaren på dessa frågor skulle åtminstone göra det möjligt att villkorligt dela in proprierna i två grupper. Den ena gruppen skulle bestå av sådana klasser (underklasser) av proprier vilkas egennamn kan och bör undersökas ur ordbildningssynpunkt, genom att ordbildningstyper (sätt) urskiljs, basord och ordbildningsformanter fastställs, avledningar identifieras och så vidare. Den andra gruppen skulle omfatta proprier som bör undersökas enbart genom morfemisk segmentering (analys av morfologisk struktur). Syftet med denna artikel är att diskutera hur litauiska proprier undersöks eller skulle kunna undersökas ur detta perspektiv och i detta sammanhang försöka finna en plats för litauiska efternamn. Av det som sagts bör det stå klart att artikeln bygger på erfarenheter från forskning om litauisk onomastik och inte eftersträvar några uttömmande teoretiska generaliseringar. De tankar och påståenden som läggs fram här bör därför betraktas som en av flera möjliga uppfattningar om undersökningen av litauiska efternamn ur ordbildningssynpunkt. 2. ÖVERSIKT ÖVER FORSKNINGEN OM ORTNAMNSBILDNING 2.1. Litauisk hydronymbildning är för närvarande den mest ingående undersökta. En omfattande monografi har ägnats åt ämnet (Vanagas 1970). I inledningen till arbetet (Vanagas 1970: 6–27) diskuteras och bedöms all tidigare forskning om litauisk hydronymbildning, med påpekandet att vissa arbeten ”behandlar inte hydronymernas bildning utan deras morfologiska struktur”. Man följde alltså inte ”den ordbildningsmässiga principen”; flera ordbildningsmässiga (strukturellt-grammatiska) hydronymtyper som måste urskiljas slogs samman, och hydronymer med olika bildningssätt fördes ihop. Innan särdragen i hydronymbildningen beskrivs ges en översikt över uppfattningar om likheter och skillnader mellan appellativ och proprier, och det konstateras att ”uppgiften att undersöka hydronymernas bildning är något annorlunda än när det gäller appellativ”. Vid undersökningen av appellativens bildning försöker man fastställa ”på vilket sätt språket skapar nya ord och hur det utökar sitt ordförråd”. Hydronymsystemet är däremot redan etablerat och oföränderligt, det vill säga det påverkas inte av språkets inre lagar. Därför är forskarens blick vid undersökningen av hydronymbildning ”alltid mer riktad mot det förflutna, mot den tid då det nu statiska systemet ännu höll på att ta form”. I inledningen behandlas vidare det mycket viktiga klassificeringsproblemet för analysen av hydronymbildning, och tidigare försök att indela ortnamn i klasser översiktas och bedöms. Därefter väljs en strukturellt-grammatisk klassificeringsmodell för litauiska hydronymer, med antagandet att den också skulle kunna tillämpas på andra skikt i det litauiska namnmaterialet. Enligt den valda klassificeringen delas alla litauiska hydronymer ur ordbildningssynpunkt in i primära och sekundära. De förstnämnda delas vidare in i substantiviska (bildade av appellativ och proprier) och adjektiviska. De sistnämnda delas in i avledningar, sammansättningar och flerordsnamn. Det kan tilläggas att undersökningen av avledningar söker samband mellan appellativens och hydronymernas derivationsprinciper, och att termen avledning anses användas mest precist om hydronymer vilkas ”derivationsförhållande till motsvarande appellativ eller proprier fortfarande är helt tydligt”. Andra hydronymers bildning är oklar, men de kan segmenteras i morfem, det vill säga betraktas som bärare av ett affix; därtill finns hydronymer med oklar bildning DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARYBOS POŽIŪRIU | 169 vars morfemiska segmentering också bara kan antas. I de sistnämnda fallen används den nämnda termen villkorligt (Vanagas 1970: 54–57). Som framgår har, jämfört med appellativens ordbildning, en ny ordbildningsmetod urskilts till följd av propriernas särdrag; resultatet är primära hydronymer. Det rör sig om hydronymer som har uppkommit ur appellativ och proprier och som vid toponymisering2, det vill säga när de blev hydronymer, inte fick några formella ordbildningsmarkörer (jfr Vanagas 1970: 28), till exempel: Adomaitis ež. < Adomaitis avd., Akivaras ež. < akivaras, Balandis ež. < balandis, Baltà up. < baltà, Globys up. < Globys avd., Gulbis ež. < gulbis, Janãvas ež. < Janãvas k., Kriaušiùs up. < kriaušiùs, Kūndrotas up. < Kūndrotas avd., Leĩmantas up. < Leĩmantas avd., Néndrė up. < néndrė, Piliakalnis ež. < piliakalnis, Sirvydis ež. < Sirvydis avd., Skersūtinìs up. < skersūtinis, Smailiùtis up. < smailiùtis ”spetsig”, Šermukšnýnas ež. < šermukšnynas, Šiupiẽniai ež. < Šiupiẽniai k., Tėkančioji up. < tėkančioji, Trilýpis ež. < trilýpis, Vendrýkštis up. < vendrýkštis ”regnbåge”, Žalióji up. < žalióji. De primära hydronymerna presenteras här i alfabetisk ordning, eftersom de ur ordbildningssynpunkt alla är likvärdiga – de har bildats av appellativ eller proprier, substantiv eller adjektiv, personnamn eller andra ortnamn (jfr även Vanagas 1970: 29). 2.2. Samma strukturellt-grammatiska klassificering som utarbetats för analys av hydronymbildning har också tillämpats vid behandlingen av bildningen hos en del av de litauiska bergsnamnen, eller oronymerna (omkring 4 600 namn) (Vanagas 1973). Först delas de in i primära och sekundära, varefter grupperna delas upp mer detaljerat, liksom vid undersökningen av hydronymbildning. Primära bergsnamn beskrivs på samma sätt som primära hydronymer: de har uppkommit ur appellativ, andra ortnamn eller personnamn och saknar formella ordbildningsmarkörer (Vanagas 1973: 209), till exempel: Apušotas < apušotas, Aujėda < Aujėda up., Aukštas < aukštas, Degimas < degimas, Didžiulis < didžiulis, Gūbrýs < gūbrýs, Kapėliai < kapėliai, Krìštapas < Krìštapas avd., Lydekà < lydekà, Obelėlė < obelėlė, Pašlaitė < pašlaitė. Prancūzai < prancūzai, Smailusis < smailusis, Šaltupýs < Šaltupýs up., Visginas < Visginas avd. 2.3. Bildningen av andra klasser (underklasser) av litauiska ortnamn har inte undersökts ingående. På grund av mängden namn på sumpiga platser, eller helonymer, har hittills endast en typ av deras bildning uppmärksammats – suffigering av namn på sumpiga platser (Bilkis 1998). I den nämnda klassificeringen av hydronymer klassificeras dessa ortnamn först som sekundära och därefter som avledningar, närmare bestämt suffixavledningar. Undersökningen av suffixbildade helonymer bygger på A. Vanagas principer för analys av hydronymbildning och uppmärksammar den sedan länge teoretiskt belagda skillnaden mellan begreppen ordbildningsanalys och morfemanalys (morfemisk segmentering). Därför betraktas namn på sumpiga platser som suffixavledningar när deras ”suffix inte är ett element för morfemisk segmentering eller formbildning, utan ett ordbildningsaffix, det vill säga ett medel för att bilda nya ord” (Bilkis 1998: 32). De nämnda principerna tillämpas också vid undersökningen av suffixbildade namn på bebodda platser, eller oikonymer (Razmukaitė 1998). Någon ingående analys av deras bildning finns ännu inte (se översikten över forskningen i Razmukaitė 1998: 1–4). 2Kanske skulle begreppet hydronymisering passa bättre här, eftersom det också finns hydronymer som har bildats av andra ortnamn, det vill säga fall där ett ortnamn blir ett ortnamn (toponym – toponym). 3Här och på andra ställen är förkortningarna desamma som i det arbete som diskuteras och i andra arbeten om litauisk onomastik. Eftersom de är allmänt brukade ges ingen separat förteckning över förkortningar. 170 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ Försök att beskriva möjliga klassifikationsgrupper i fråga om bildningen av namn på boplatser kan iakttas i P. Jonikas artikel ”Personnamn och ortnamn” (Jonikas 1968). Här nämns suffixavledda, prefixavledda, sammansatta och hopfogade namn på boplatser (jfr A. Vanagas hydronymklassificering). Ortnamn som, enligt författaren, ”sammanfaller med personnamnets och efternamnets singularform (jfr Biršto-nas, Kaunas, Skuodas, Sudárgas)” (Jonikas 1968: 564) kan utan tvekan klassificeras som primärnamn, vilka redan har behandlats ovan. Efter en kort översikt över undersökningarna av bildningen av litauiska hydronymer, bergnamn, namn på kärrmarker och namn på boplatser är det också viktigt att konstatera att dessa och andra ortnamn utan tvekan skulle kunna undersökas på ett annat sätt, det vill säga genom att tillämpa en modell för morfemanalys (morfemisk segmentering). Syftet, formen och innehållet i sådana undersökningar skulle skilja sig från den här behandlade ordbildningsanalysen av ortnamn. 3. ÖVERSIKT ÖVER BEDÖMNINGAR AV PERSONNAMNSBILDNING (STRUKTUR) Det finns ännu inga särskilda undersökningar ägnade åt analysen av bildningen av en annan klass av litauiska onymer – personnamn. I vissa antroponymiska arbeten går det emellertid att finna inslag av synsätt på personnamnens bildning eller struktur. 3.1. I ”Litauisk namnetymologisk ordbok” (Kuzavinis, Savukynas 1987), den sannolikt mest omfattande samlingen av dessa onymer, presenteras namn av olika bildning och ursprung samt med varierande ålder. Med hänsyn till den tid då dessa personnamn varit i bruk i det litauiska namnbeståndet kan de delas in i tre grupper – gamla, kristna och nya namn. En analys av namnbildningen i vart och ett av dessa skikt skulle sannolikt uppvisa särskilda kännetecken, vilka bland annat skulle hänga samman med namnens källor, omständigheterna kring deras tillkomst i det nuvarande namnbeståndet och liknande. Gamla namn är en del av de litauiska personnamn som var i bruk under den hedniska perioden, när det tvåledade systemet med förnamn och efternamn ännu inte hade formats. De var alltså de enda personnamn som litauerna hade vid den tiden, men inte namn i den nutida betydelsen av termen vardas4. Hur ska då förhållandet mellan historiska personnamn och nutida förnamn beskrivas? Det kan finnas olika uppfattningar. Det är förmodligen möjligt att helt enkelt likställa nutida förnamn med historiska personnamn och hävda att de senare har nått fram till våra dagar oförändrade och nu fungerar som förnamn. En sådan likställning (givetvis formell och konventionell) skulle delvis kunna motiveras av att den viktigaste funktionen hos historiska personnamn – att benämna en person och skilja ut honom eller henne från andra – i viss mening också förutsätter både nutida förnamns och nutida efternamns funktioner (här är det viktigaste att även förnamnens funktion förutsätts)5. Med denna uppfattning om sambandet mellan historiska personnamn och de nutida förnamn som kallas gamla går det att underbygga det som sägs om bildningen av dessa namn (när deras ursprung förklaras) i den nämnda ordboken. Där urskiljs fyra bildningstyper bland de gamla namnen: 1) tvåstammiga sammansättningar, 2) kortformer bildade av dessa, 3) suffixavledningar av kortformer, 4) appellativa – direkt vanliga- 4 Om användningen av denna term vid studiet av historisk antroponymi, se även Maciejauskienė (1991: 14). 5 Dėl vardų ir pavardžių funkcijų dar žr. Maciejauskienė (1991: 14, 19, 50–51). DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARYBOS POŽIŪRIU | 171 niai žodžiai, virtę vardais (Kuzavinis, Savukynas 1987: 25). Lyginant su anksčiau aptarta hidronimų klasifikacija pirmasis senųjų vardų darybos tipas tapatintinas su antriniais sudurtiniais vietovardžiais, trečiasis su antriniais – priesagų vediniais, o ketvirtasis – su pirminiais vietovardžiais (detalesnio bendrumų ir skirtumų aptarimo atsisakyta, nes to nereikalauja straipsnio tikslas). Trečiojo tipo vardai – dvikamienių trumpiniai (jie dar vadinami ir senaisiais vienkamieniais vardais) vertintini kaip tam tikro vardu susidarymo būdo, o ne onimų darybos tipo (iprasta lingvistine šios sąvokos reikšme) rezultatas6. De vanligaste är de gamla tvåstammiga namnen (så kallade tvåstammiga sammansättningar), t.ex.: Alg-minas, Al-mintas, Ei-bartas, Gėd-rimas, Gós-tautas, Kant-minas, Min-gaudas, Taūt-gailas, Tól-mantas, Tvir-gedas, Vai-noras, Vaiš-mantas, Vil-mantas. En annan grupp nutida namn som kan beskrivas ur ett ordbildningsperspektiv och kallas gamla består av suffixavledningar, t.ex.: Algėnis, Bartėnis, Birėnis, Dargėnis, Daugėnis, Eidėnis, Eigėnis, Gaudėnis, Gedėnis, Gintėnis, Girdėnis, Girstėnis, Gytėnis, Kantėnis, Klausėnis, Tautėnis, Vaidėnis m.fl. (avledningar med suffixet -enis); Bylotas, Darotas, Daugotas, Eidotas, Milotas, Minotas, Vaidotas, Valiotas, Viltotas (avledningar med suffixet -otas); Barūtis, Birūtis, Darūtis, Eigūtis, Eimūtis, Gailūtis, Gedūtis, Geistūtis, Girdūtis, Kęstūtis, Klausūtis, Ramūtis (avledningar med suffixet -utis); Klausilas, Marūtilas, Váidilas (avledningar med suffixet -ilas). Enligt författarna till etymologiska namnordboken är grundorden till dessa avledningar kortformer av tvåstammiga namn. Endast relativt sällan anges andra gamla litauiska personnamn som grundord (jfr Augėnis, Baltėnis, Drąsūtis, Jaunūtis, Laimūtis m.fl.).7 Bland de nutida namn som kallas gamla tycks det inte finnas några som ur ett ordbildningsperspektiv skulle kunna betraktas som primära (ordbokens författare kallar dem ”appellativ – helt enkelt appellativa ord som blivit namn” – se Kuzavinis, Savukynas 1987: 25). Däremot uppmärksammades ett litet antal avledningar med ändelse, t.ex.: Budrys, Būdrius från lit. budrūs, Drąsius från lit. drąsūs, Jaunys, Jaunius från lit. jaūnas), även om denna typ av ordbildning hos gamla namn inte nämns. Efter en kort genomgång av vad som sägs i ”Litauisk etymologisk namnordbok” om ordbildningen hos nutida namn som kallas gamla, bör vi återvända till den tidigare formulerade ståndpunkten att en sådan eller liknande bedömning av namnbildningen bör grundas på att nutida namn identifieras med motsvarande historiska personnamn (som redan nämnts – på ett mycket formellt och villkorligt sätt). Ett annat sätt att bedöma sambandet mellan historiska personnamn och nutida namn som kallas gamla kunde vara följande: nutida namn har uppkommit ur historiska personnamn utan att uppvisa några formella ordbildningstecken. Följaktligen skulle alla dessa namn ur ett ordbildningsperspektiv klassificeras som primära. De nämnda nutida namnen Algminas, Alminas, Eibartas, Gėdrimas m.fl. har alltså uppkommit (bildats) ur motsvarande historiska personnamn, vilka i ett ordbildningssammanhang bör klassificeras som sekundära sammansättningar. Namnen Algėnis, Bartėnis, Dargėnis,... Bylotas, Darotas, Daugotas,... Barūtis, Birūtis, Darūtis,... Klausilas, Mańti- 6 Plačiau apie juos žr. Maciejauskienė (1997: 113–124). 7 Det bör uppmärksammas att endast ”suffixavledda kortformer” anges när de fyra typerna av ordbildning hos gamla namn räknas upp – Kuzavinis, Savukynas (1987: 25). Dessutom kunde man diskutera om grundorden till alla dessa namn – suffixavledningarna – verkligen är personnamn, men det hör inte till syftet med denna artikel. 172 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ las m.fl., som tidigare kallades suffixavledningar, skulle återigen endast ha uppkommit ur historiska personnamn som ur ett ordbildningsperspektiv är suffixavledningar. På samma sätt bör även ordbildningen hos andra nutida namn som kallas gamla bedömas. Ett sådant synsätt vore bland annat godtagbart på grund av de historiska personnamnens mycket svårbestämbara funktioner i jämförelse med nutida namns syfte, och på grund av sambanden med särdragen i bedömningen av ordbildningen hos nutida litauiska efternamn, vilka kommer att behandlas senare. Om man antar att alla nutida namn som kallas gamla är primära ur ett ordbildningsperspektiv, vore det både lovande och intressant att undersöka dem med hjälp av modellen för morfemanalys (morfemsegmentering). Ordbildningsanalysen av ett annat skikt i det nutida namnförrådet – kristna namn – ingår inte i undersökningen av litauisk ordbildning. Alla dessa namn har kommit från andra språk (grekiska, hebreiska, latin, germanska språk, slaviska språk m.fl.) och fört med sig de ordbildningsmässiga (strukturella) särdrag som är typiska för dessa språk. Därför kan man endast diskutera frågor som rör de kristna namnen och deras anpassning i litauiskan. En sådan fråga gäller förhållandet mellan de långa (kanoniska) kristna namnformerna och deras kortformer samt deras bruk; en annan gäller de avledningar med diminutivsuffix till dessa namn som var utbredda i historiska källor från 1500- och 1600-talen men upphörde att användas i källor från 1700- och 1800-talen, och liknande (se Maciejauskienė 1979; 1991: 34, 38, 41; 1993: 102). Visserligen är olika avledningar med diminutivsuffix till kristna namn fortfarande utbredda i talspråket, men de är inte officiella namnformer som skrivs i identitetshandlingar. Därför tycks man här kunna avstå från en mer ingående diskussion av dem. De nya namnen, som utgör det tredje skiktet i det nutida namnförrådet, delas vanligtvis efter ursprung in i namn av litauiskt och icke-litauiskt ursprung (Kuzavinis, Savukynas 1987: 41–46). De senare, det vill säga namn av icke-litauiskt ursprung, har kommit in i det litauiska namnförrådet från andra språk. En diskussion om deras ordbildning är alltså, liksom när det gäller kristna namn, inte en del av analysen av litauisk ordbildning. Annorlunda förhåller det sig med nya namn av litauiskt ursprung. Vid en bedömning av deras ordbildning är det lätt att urskilja flera klassifikationsgrupper, som också nämndes i den tidigare behandlade grammatiskt-strukturella klassifikationen av ortnamn. Det rör sig om primära namn, vilka utan att uppvisa några formella ordbildningstecken har uppkommit ur appellativ eller egennamn, t.ex.: Aušra: lit. aušra, Bangà: lit. bangà, Dainà: lit. dainà, Dóbìlas: lit. dóbìlas, Gìntaras: lit. gìntaras, Jūra: lit. jūra, Liépa: lit. liépa, Svajà: lit. svajà, Svajonė: lit. svajonė, Žarà: lit. žarà (från appellativ) eller Agluona: Agluona flod, Airė: Airė flod, Alantà: Alantà flod, Álantas: Álantas flod, Gáilìntas: Gáilìntas sjö, Mìlda: Mìlda (namn på en mytologisk gudinna), Nėmunas: Nėmunas flod, Nidà: Nidà småstad, Skìnija: Skìnija flod, Svalìa: Svalìa flod, Ūla: Ūla flod, Upýna: Upýna flod, Vilnius: Vilnius stad, Žeimenà: Žeimenà flod, Žemýna: Žemýna (namn på en mytologisk varelse) m.fl. (från egennamn – ortnamn, mytonymer eller namn på mytologiska varelser etc.). Bland de sekundära namnen kan tydliga ändelseavledningar nämnas, t.ex.: Aidė: lit. áidas, Aūdrė: lit. áudra, Aūšrė: lit. aušrà, Ąžuolė, Ąžuolis: lit. ąžuolas, Dãlius: lit. dalìà, Gáiva: lit. gaivì, Jáutra, Jáutrė: lit. jáutrus, -i, Jūris, Jūrius: lit. jūra, Miglė: lit. mìglà, Rytė, Rytis: lit. rýtas, Skaidrė, Skáidrė: lit. skaidrì, skáidrì ”behaglig, glad”, Skaistýs, Skaistis: lit. skaistùs, skaistùs ”ljus; dygdig”, Taurýs, Tãurius: lit. taurùs ”dygdig; ädel”, Ūgnė: lit. ugnìs. En annan grupp av sekundära nya namn ur ett ordbildningsperspektiv är suffixavledningar, t.ex.: Audronė, Audrõnis, Audrõnius: lit. áudra (avledningar med suffixen -onė, -onis, -onius), Audrūnas, Audrūnė: lit. áudra (avledningar med suffixen -ūnas, -ūnė), Ban- DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARYBOS POŽIŪRIU | 173 guõlis: lit. våg (avledning med suffixet -uolis), Laimintà, Laimìntas: lit. lycka (avledningar med suffixen -inta, -intas), Laisvūnas: lit. frihet (avledning med suffixet -ūnas), Teisūtis: lit. rättfärdiga (avledning med suffixet -utis), Žydrūnas: lit. žydris ”blåhet (på himlen)” (avledning med suffixet -ūnas). Bland de nya förnamnen finns också sådana som har bildats (oftast av språkvetare) enligt äldre namns produktiva och semantiska modeller genom att variera eller sammanfoga kända stammar i tvåstammiga personnamn, t.ex.: Al-ginas, Al-kantas, Aug-mantas, Bar-mantas, Būt-mintas, Eig-mantas, Eit-viltas, Gil-mintas, Graž-valdas, Jau-vaidas, Kęs-bartas, Liaud-gintas, Min-vaidas, Rād-vydas, Skir-tautas. Dessa namn är artificiella; deras bruk beläggs inte av den historiska antroponymikonet. Till skillnad från de äldre tvåstammiga namnen, vars morfologiska bildning bedömdes utifrån två möjliga alternativ – de är sammansatta (tvåstammiga sammansättningar) eller primära – kan de nya namnen av denna typ därför uppenbarligen endast kallas sammansatta. Som framgår kan man genom att undersöka bildningen av nya namn av litauiskt ursprung fastställa på vilka sätt nya namn bildas och det moderna namnregistret berikas (jfr analysen av appellativbildning, vars syfte är att fastställa hur språket skapar nya ord och därigenom utökar sitt ordförråd). Det litauiska förnamnssystemet, som en av onymernas underklasser, är alltså ännu inte fullt utvecklat; det är föränderligt och öppet. Detta avgör särdragen i undersökningen av dessa egennamns bildning. 3.2. Systemet för en annan underklass av litauiska personnamn – öknamn – är öppet och föränderligt. Hur bedöms dessa personnamn ur morfologisk synvinkel? Denna fråga besvaras inte i Ž. Urbanavičiūtės och V. Žickutės artikel ”Lietuvių pravardės”. Där delas dessa personnamn ”utifrån struktur och bildning” in i fem grupper: 1) oavledda ord (Tetà, Slyvà, Žinai), 2) derivat, som i sin tur delas in i ändelseavledningar (Rāčius, Juodis, Plikis, Žiūra), suffixavledningar (Rūgštelė, Vištukė, Skiltuvas), prefixavledningar (Berānikė, Pakluōnis) och prefix-suffixavledningar (Pakapinis, Panaktinūkas), 3) komposita, som också delas in i sammansättningar (Penkplaukis, Puragalvis) och syntaktiska sammansättningar (Guminis Jonas, Sitklo bobutė), 4) derivat-komposita (Sugrūbnagis, Nulepāusis, Skersgalvinis) och 5) fraser (Tavè perkūnėlis, Gerai šako) (Urbanavičiūtė, Žickutė 1975: 60–61). Exemplen som ges visar tydligt att denna indelning inte avser att namnge möjliga bildningstyper (bildningssätt) för öknamn, utan endast beskriver dessa personnamns struktur. I monografin ”Lietuvių pravardės” definieras dessa onymer som onomastiskt motiverade inofficiella personnamn, och det antas att de har ett appellativs betydelse och ett egennamns funktion (Butkus 1995: 21, 26). Arbetet ägnar framför allt uppmärksamhet åt undersökningen av öknamnens motiv, med antagandet att den morfologiska analysen av dessa personnamn bör vara föremål för en annan vetenskaplig studie. Bildningen av vissa öknamn (släktbaserade, replikerande och sådana som anger bostadsort) diskuteras dock också. Detta gör det möjligt att beskriva några ståndpunkter som rör undersökningen av öknamn ur denna synvinkel. Möjligheten att vid en morfologisk undersökning dela in öknamn i primära och derivat erkänns (Butkus 1995: 31, 33). De förra, sägs det, ”skiljer sig inte på något sätt från det motiverande ordet” (i det redan behandlade bredare sammanhanget för bedömning av onymbildning skulle det sistnämnda ordet inte vara något annat än ett basord). Denna ståndpunkt skulle kunna innebära att öknamn som Adatėlė, Dramblys, Duonėlė, Dviratis, Kāvis, Sūmai- 174 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ šis, Šlubis, Válkata och liknande, vilkas motiverande ord är adatėlė, dramblys, duonelė, dviratis, kalvis, šurmaisis, šlubis, válkata, bör betraktas som primära. Innan man börjar tala om den andra gruppen öknamn – derivaten – bör man först uppmärksamma att det i detta fall vore lämpligare att använda begreppet sekundära öknamn. Derivat, eller avledningar, är nämligen ord som ”utgår från ett basord och har ett ordbildningselement” (Gaivenis, Keinys 1990: 225). Därmed faller de sammansatta och syntaktiskt sammansatta öknamn som författaren nämner nedan och hänför till derivaten8 utanför en exakt förståelse av denna term. När författaren hävdar att andra kriterier bör tillämpas vid bedömningen av öknamnsbildning än vid bildningen av andra onymer, exempelvis hydronymer, intar han ståndpunkten att ”man kan tala om derivation när relationen råder mellan enheter på samma nivå, det vill säga den onomastiska nivån, alltså när ett öknamn bildas av ett egennamn och strukturellt skiljer sig från det, t.ex.: Agočiūkas (: Agota), Didžiakazis (: didis, Kazys)” (Butkus 1995: 33). Enligt denna syn på saken kan endast sådana öknamn vara sekundära där basordet är en onym (ett annat personnamn); i sammansatta öknamn är ett av leden (eller oftare båda), och i syntaktiska sammansättningar är vanligen båda leden, egennamn (oftast personnamn), t.ex.: Agnieškinis: Agnieška förnamn, Aleksandriokas: Aleksandras förnamn, Baltramai­tėlis: Baltramaitis efternamn, Bambyziokas: Bambyzas efternamn, Gabriokas: Gabrys personnamn, Kaziškis: Kazys förnamn, Kočelįanka: Kočelas efternamn, Lesvinčiokas: Lesvinčius efternamn, Martyniukas: Martynas förnamn, efternamn, Matakūtas: Matakas efternamn, Niemčiukas: Niemčius efternamn, Tamošynas, Tamošiokas, Tamošiukas: Tamošius förnamn m.fl. (avledningar med olika suffix från andra personnamn); eller: Baltrajurgis: Baltrus, Jurgis förnamn, Bružentis: Bružas efternamn, lit. žentas, Kaziopetris: Kazys, Petras förnamn, Lapėnžentis: Lapėnas efternamn, lit. žentas, Stasiakazis: Stasys, Kazys förnamn, Šimkažentis: Šimkus efternamn, lit. žentas (sammansatta öknamn) och Jonų Antanas: Jonas, Antanas förnamn, Kažio Vitas: Kazys, Vitas förnamn, Šimas Jonas: Šimas, Jonas förnamn, Šimo Motiejus: Šimas, Motiejus förnamn, Staskaus Arūnas: Staskus efternamn, Arūnas förnamn, Staskyno Stasys: Staskynas efternamn, Stasys förnamn, Vinčiuvienės Jasionis: Vinčiuvienė efternamn, Jasionis efternamn (syntaktiskt sammansatta öknamn). I sådana syntaktiskt sammansatta öknamn som Akmenis Andrijaitis: lit. akmuo, efternamn Andrijaitis, Alksninis Beiga: lit. alksninis, jfr alksnis, efternamn Beiga, Dūburo Bumblauskis: lit. duburas, Bumblauskis efternamn och liknande är de första leden inte onymer utan appellativ. Som framgår har begreppet sekundära öknamn (i synnerhet avledningar) avsevärt snävats in vid bedömningen av öknamnsbildning. Detta synsätt kan diskuteras, men det berör inte syftet med denna artikel. I det aktuella arbetet var bedömningen av öknamnsbildning dessutom endast ett av undersökningens perifera syften. Pravardžių struktūros analizei skirtas kitas to paties autoriaus darbas (Butkus 1999). Čia vėl patvirtinama nuomonė, kad „apie pravardžių derivaciją galima šnekėti tik tada, kai ji įvyksta onomastiniame, ne apeliatyviniame lygmenyje, t. y. kai pravardė padaroma iš tikrinio žodžio, pvz., Didžiapranis, Adomietis“ (Butkus 1999: 91). Just på grund av det nämnda synsättet undviks termen öknamnsbildning i artikeln, eftersom ”enligt författarens uppfattning skulle en morfologisk analys av öknamn kraftigt begränsa det undersökta ob- 8 För en utförligare redogörelse för felaktigheter i användningen av de termer och begrepp som nämns i detta arbete och som rör bedömningen av öknamnsbildning, se Maciejauskienė (1999: 239–240). DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARYBOS POŽIŪRIU | 175 jektet: smeknamn av appellativiskt ursprung skulle inte omfattas. Samtidigt gör en strukturell analys av smeknamn det möjligt att se vilka strukturer hos appellativ som väljs för att skapa smeknamn” (Butkus 1999: 91–92). Av det citerade framgår att man i detta fall försöker tillämpa en modell för morfemisk segmentering (analys av morfologisk struktur) på studiet av smeknamn. Det går återigen att diskutera mycket av det som lagts fram i den aktuella studien: om man bör godta en sådan sekundär uppfattning om smeknamn ur ett ordbildningsperspektiv (särskilt avledda smeknamn; många exempel som till och med förekommer i artikeln visar ju att smeknamn, även när man beaktar de mest subtila nyanserna i deras särart, kan och faktiskt bildas av appellativ); om man, när man avstår från termen smeknamnsbildning, bör använda just de begrepp ändelseavledningar och suffixavledningar (se Butkus 1999: 93, 97) som hör samman med ordbildningsanalys och som betecknar resultatet av en ordbildningstyp, snarare än av morfemsegmentering (eller identifiering av formanter); om endast de smeknamn som härrör från avledda appellativ ska segmenteras strukturellt; och så vidare. Sådana och liknande frågor uppstår bland annat därför att man vid undersökningen av strukturen hos smeknamn med (i)u- och u-stammar inte tydligt och exakt har skiljt detta från deras ordbildning i vanlig lingvistisk bemärkelse. Jfr exempelvis påståendet i den första slutsatsen att ”avledningar med ändelsen -(i)us dominerar” (Butkus 1999: 99), vilket borde visa att alla smeknamn som klassificeras på detta sätt är resultat av avledning och att ordbildningsformanten är den nämnda ändelsen -(i)us, trots att de smeknamn som betecknas så omfattar både avledningar med den angivna ändelsen och personnamn som är primära ur ett ordbildningsperspektiv. Så borde man kanske överge det missvisande begreppet ändelseavledningar och i stället, när man undersöker smeknamnens struktur, beskriva dem som har den ena eller andra ändelsen, är försedda med en ändelse eller liknande. Detsamma gäller användningen av begreppet suffixavledningar, eftersom de smeknamn som kallas så verkligen inte har något gemensamt med avledningar, utan bara har den ena eller andra formanten som författaren har urskilt. Om vi lämnar en mer ingående diskussion av dessa och andra problem som rör bedömningen av smeknamn ur ett ordbildningsperspektiv till framtiden, kan vi konstatera att innehållet och de viktigaste ståndpunkterna i A. Butkus arbeten, som här har behandlats mycket kortfattat, visar att studiet av smeknamnsbildning och -struktur (morfemisk uppbyggnad) inte bara är möjligt utan redan har inletts framgångsrikt. Av det som redan har gjorts framgår att smeknamnens särart också ger upphov till vissa drag i ordbildning och struktur som är typiska enbart för denna klass av onymer. 3.3. Litauiska efternamn har inte undersökts ur ett ordbildningsperspektiv. I arbeten om dessa onymer bedöms dock, bland annat, även deras ordbildning. Författarna väljer ett sätt att behandla efternamn som passar deras forskningssyften och försöker ibland till och med dela in dem i grupper som benämns med vedertagna ordbildningstermer. Detta gör det emellertid inte möjligt att tala om en allmän, någorlunda ingående klassificering av dessa personnamn. Någon sådan finns ännu inte, och vilken form den skulle kunna ha beror uppenbarligen på synen på ordbildningen hos dessa mycket specifika onymer. P. Jonikas delar in litauiska efternamn i tre grupper ur ett ordbildningsperspektiv (Jonikas 1968: 557). Den första består av ”enstammiga namn som i dag saknar suffix och prefix, såsom Žūkas, Baitis, Kedys, Rugà, Pėmpė, Nòrkus, Šėrnius”. Enligt författaren utgörs en annan grupp av suffix- och prefixbildade efternamn. För den första typen ges många exempel (Grūmadas, Dalinda, Tilindis, Aukštiejus, Toleikis, Bražiškis, Beržinis, Jurkynas, Keliuotis, Dárgūzas m.fl.) och det hävdas att de vanligaste suffixen är -ikas, -ukas, -iškis, -ėlis, -ėlis, -ėnas, -ynas, -onis, -ūnas, -aitis m.fl. Om den andra typen sägs det att det inte finns många sådana (Bepirstis, Nelāimiškis, Nuopėnas, Pakalniškis, Užupis). Den tredje gruppen består av sammansatta efternamn, som författaren tycks dela in i två undergrupper: a. Aukštikalnis, 176 VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ Didžbalis, Drūtjonas, Ketūrakis, Puškenalaitis, Šešnaukis, Vienažindys, Žiemitys; b. Būt-rimas, Min-daugas, San-gaila, Vis-girdas. Därefter sägs det att efternamnen i den andra undergruppen (b) är de äldsta. Av det som har presenterats framgår det inte tydligt vilken syn författaren har på efternamnens ordbildning, det vill säga vilken av de modeller som urskiljs i artikeln – ordbildningsanalys eller morfemisk segmentering – han anser vara lämplig vid studiet av efternamn. I det första fallet skulle personnamn som är ”enstammiga och i dag saknar suffix och prefix” innebära efternamn som är primära ur ordbildningsperspektiv och möjliga sekundära namn – ändelseavledningar. Efternamnen i den andra gruppen, som kallas suffix- och prefixbildade, skulle vara sekundära – suffix- och prefixavledningar – medan den tredje gruppen, som också anges, skulle bestå av sammansatta efternamn. P. Jonikas grupper av efternamn kan klassificeras på detta sätt genom att tillämpa en klassificering utarbetad för studiet av ortnamnsbildning. Det verkar emellertid rimligare att inte koppla författarens indelning till en analys av efternamnens ordbildning, utan snarare anta att hans syfte var att nämna de viktigaste dragen i de litauiska efternamnens struktur. Termen avledning används inte, och exemplen visar helt enkelt att ett personnamn har det ena eller andra suffixet, har ett prefix, är sammansatt och så vidare. Dessutom hävdar författaren inte att efternamnen i de nämnda grupperna är bildade på det ena eller andra sättet, vilket skulle kunna tolkas som ett av kännetecknen på att en ordbildningsanalys av dessa personnamn har godtagits. Det som presenteras i arbetet ”Lietuvių kalbos žodžių daryba” (Skardžius 1996) är uppenbarligen också svårt att koppla till en egentlig analys av litauisk efternamnsbildning. Vid analysen av avledningar med det ena eller andra suffixet nämns här, vid sidan av appellativ, även proprier – ortnamn och efternamn samt andra personnamn. På så sätt förs de sistnämnda in i det övergripande sammanhanget för studiet av historisk litauisk ordbildning, och det konstateras att exempelvis efternamn också har den formant – ett suffix – som urskiljs och diskuteras. Detta kan kopplas till en modell för morfemisk segmentering (åtminstone partiell), även om formuleringarna kan vilseleda en mindre insatt läsare. Om suffixen -ila-, -ila, -ilja-, -yla-, -yla sägs till exempel att ”med detta suffix bildas ibland även proprier, t.ex. efternamnen Dovilas, Gintilas, Jōkilas, Jundilas, <...> Vaidilas...” (Skardžius 1996: 181). Eller: när det sägs att ”vi har proprier bildade både med suffixet -yla- och med -yla”, följer efternamnen Aurylà, Braukylà, Kausylà, Kirkylà och andra, vilka kallas avledningar (Skardžius 1996: 183); om suffixen -ušà, -ušà och -ušja- konstateras det att ”dessa suffix oftare används för att bilda efternamn”, och efternamnen Bartūšas, Grābušas, Kibūšas, Bābuša, Baltrūšis, Baltūšis, Gailūšis, Gudūšis, Toliūšis, Tipušys räknas upp (Skardžius 1996: 318). Det skulle gå att räkna upp många sådana eller liknande påståenden, där termen avledning används och det sägs att efternamn bildas (eller har bildats) med det ena eller andra suffixet. Som motvikt till dem kan andra formuleringar anföras: det sägs att ”med -ota har vi, tycks det, endast proprier”, varefter efternamnen Aūšrota, Baniotà, Būlota, Kilotà anges (Skardžius 1996: 345); om suffixet -enja sägs det att ”det också finns proprier med detta suffix”, och efternamnen Audēnis, Augēnis, Barzdēnis (och Barzdenys), Girdēnis, Kalvēnis, Skurdēnis, Šakēnis, Tylēnis anges (Skardžius 1996: 235); eller: ”Suffixet -ega finner vi i ord...”, varefter appellativ och efternamnen Apšėga, Ašmegà, Dabregà räknas upp (Skardžius 1996: 103); ”Med suffixet -eika- känner man däremot endast till några proprier, t.ex. Elseikas, Gedeikas, Kebeikas, Noreikas, Rupeikas (efternamn)” (Skardžius 1996: 159); ”Det avledda suffixet -eikja- har...”, varefter appellativ... DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARBYBOS POŽIŪRIU | 177 …namn och efternamn Bareikis, Drąseikis, Drūteikis, Gudeikis, Jauneikis, Juodeikis, Kurpeikis med flera (Skardžius 1996: 161). Det skulle återigen vara möjligt att räkna upp många sådana påståenden, formulerade på detta eller liknande sätt, där termen darinys saknas och det inte sägs att efternamnen har bildats med det ena eller det andra suffixet (i stället: det finns eller förekommer egennamn med ett suffix, suffix påträffas, har ett suffix och liknande). De varierande formuleringarna av påståenden, som uppmärksammas här, skulle i sammanhanget med de problem som behandlas i denna artikel kunna framstå som två olika möjligheter att bedöma efternamnsbildning. Så är dock inte fallet. Som redan nämnts visar man i många fall, sannolikt helt enkelt, genom att inte skilja mellan bildningsnivåerna för appellativ och proprier, att även efternamn har ett eller annat av de suffix som diskuteras. Detsamma gäller en betydande del av de ortnamn som nämns (jfr fallet då efternamn med suffixet -ūna- anges i samband med detta suffix – Augūnas, Baldūnas, Baltrūnas, Braždžiūnas, Girdžiūnas, Gailiūnas med flera – samt ortnamn, huvudsakligen av efternamnsursprung, som har detta suffix Baltrūnai, Berniūnai, Ilčiūnai (Skardžius 1996: 280); de senare, som uppkommit ur personnamn med suffixet -ūnas, skulle på intet sätt kunna bedömas som avledningar där det aktuella suffixet är bildningsaffix). Naturligtvis bör endast personnamn som används i levande språkbruk, informella personnamn avledda med suffix, bedömas som avledningar. Om suffixet -aitija sägs exempelvis bland annat att det används allmänt i östaukštaitiska dialekter för att beteckna ogifta flickors efternamn, och personnamnen Jonuškaitė, Karaliūnaitė, Paiuodaitė, Puodžiūnaitė, Viksvaitė anförs; med suffixet -oka- kan informella personnamn bildas för ungdomar som vuxit upp men ännu inte gift sig, exempelvis: Breivōkas, Karaliūniōkas, Raišeliōkas, Viksviókas, Žiauniōkas; personnamn för kvinnor Jonienė, Petrienė, Vaičiūnienė, Viksvienė, Šalčiuvienė och liknande bör betraktas som avledningar med suffixen -ienė respektive -uvienė (Skardžius 1996: 360, 133, 290). Sådana personnamn – informella namnformer och kvinnors efternamn – kommer att behandlas ytterligare längre fram. Uppgifter om bedömningen av litauisk efternamnsbildning finns också i ”Lietuvių pavardžių žodynas” [Litauisk efternamnsordbok]. När ursprunget till dessa personnamn förklaras beskrivs ibland även deras bildning. Redan i inledningen till den första volymen nämns efternamn som bildats från kristna namn med olika suffix; det hävdas att efternamnens litauiska karaktär bevisas av att de har litauiska patronymiska suffix -aitis, -ėnas, -onis, -ūnas, och efternamnen kallas suffixavledningar (LPŽ I 14, 28). Termen priesagos vedinys används sannolikt oftast i ordboken: Abazōnius – en avledning med suffixet -orius från abāzas; Albaitis – en avledning med suffixet -aitis från Albas; Aleksaitis – en avledning med suffixet -aitis från Aleksà; Aliūlis – en avledning med suffixet -ulis från Ālis; Ameliūnas – en avledning med suffixet -ūnas från ett personnamn som kan knytas till polska Amelius; Mikūlis – en avledning med suffixet -ulis från Mikas; Mōrkvenas – en avledning med suffixet -ēnas från efternamnet Mōrkus med u-stam; Ruginis – en avledning med suffixet -inis från litauiska rugys, rugiai; Rūtelionis – en avledning med suffixet -onis från *Rūtelis eller liknande; Seliūkas – en avledning med suffixet -iukas (om sel-, se Seleckas). Som framgår är grundorden till suffixavledningarna som anges här både appellativ och proprier. Den nämnda termen används inkonsekvent i ordboken, och bildningen av många efternamn med motsvarande struktur beskrivs därför inte. I stället hänvisas helt enkelt till ett annat personnamn av samma ursprung, som saknar patronymiskt eller annat suffix (jfr uppslagsordens presentation av efternamnen Aleksiūnas, Alijošaitis, Alitōnis, Andreikōnis, Popieraitis, Rūželė, Sirūnas, Sirūnaitis med flera). Detta räcker helt för att förklara efternamnens ursprung. 178 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ Labai retai vartojamas terminas galūnės vedinys: Diržys, Diržius – galbūt galūnių -ys, -ius vediniai iš liet. diržas; Duonis – galūnės vedinys iš liet. duona; Gaižys, Gaižius – galūnių -ys, -ius vediniai iš liet. gaižus ir pan. Dažniausiai tokiais atvejais etimologizuojamo asmenvardžio ir etimono ryšys nurodomas be pirmojo darybos vertinimo, pvz.: Balčius – iš liet. báltas; Nógnius – galbūt sietina su liet. nogniùs, nôgnas; Saldà, Saldỹs – sietina su liet. saldùs; Skruzdỹs – sietina su liet. skruzdė; Skubrys – iš liet. skubriùs; Vilnius – galbūt kildintina iš liet. vilna ir pan. Visiškai nevartojama sąvoka pirminės pavardės. Taip darybos požiūriu apibūdintos pavardės tiesiog siejamos su jų etimonu, kuris dažniausiai yra bendrinis žodis, pvz.: Abišala – iš liet. abišala; Abuója – iš liet. abuója; Béržas – iš liet. beržas; Dagilis – iš liet. dagilis; Geibà – iš liet. geibà; Kamštis – sietina su liet. kamštis; Kirmėlė – iš liet. kirmėlė; Paukštis – iš liet. paukštis; Tilvikas – iš liet. tilvikas ir pan. Tikriniai žodžiai kaip etimonai nurodomi labai retai, pvz.: Stasỹs, Stãsius – iš krikščioniško vardo Stanislovas trumpinių Stasỹs, Stãsius; Stanỹs – iš krikščioniško vardo Stanislovas trumpinio Stanỹs; Pranỹs – iš krikščioniško vardo Pranciškus trumpinio Pranỹs. Pastaraisiais atvejais būtų galima kalbėti apie pirminiais vadintinų asmenvardžių (pavardžių) atsiradimo iš kitų asmenvardžių (krikščioniškų vardų trumpinių) galimybę. Efternamn som har uppkommit ur äldre tvåstammiga personnamn kallas oftast sammansatta (jfr Arminas, Būtrimas, Būtvydas, Būtvilà, Daugirdas, Gediminas, Gedrimas, Gintautas, Kantminas, Mažvilà, Nórmantas, Vilbutas), mer sällan tvåstammiga (jfr Gėdbutas, Saūdravas, Skirgila, Skirvainis, Taūtvaišas). När deras ursprung förklaras särskiljs båda leden (stammarna), och deras etymologier anges. Även vissa sådana efternamn kallas sammansatta, till exempel Baltkójis – av báltas, -à och kója; Namgalys – jfr litauiska nãmas och gãlas; Šešplaukis – av litauiska šeši och pláukas. Ibland avstår man från benämningen sammansatt efternamn och förklarar genast leden i ett sådant personnamn: Juodjurgis – av júodas, -à och personnamnet Jùrgis; Júodkazis – av júodas, -à och personnamnet Kazỹs; Juodpūsis – möjligen av júodas, -à och pùsė. Ingenstans kallas efternamn som knyts till ett sammansatt etymon sammansatta (jfr Júodgalvis – från litauiska júodgalvis; Juodsnùkis – från litauiska juodsnùkis och liknande). Ordboken använder också termen flerledat efternamn. Med den betecknas efternamnen Talàt-Kelpšà, Talat-Kelpšas. Av den korta översikten framgår att efternamnsbildningen inte behandlas systematiskt eller konsekvent i ”Lietuvių pavardžių žodynas”. De fragmentariska beskrivningarna av efternamnsbildningen visar att man inte skiljer mellan undersökningsnivåerna för appellativ- och propriebildning och inte går in på särdragen i analysen av onymbildning eller i bedömningen av bildningen av efternamn som mycket specifika personnamn. Författarna till den ordboken hade helt enkelt inget behov av detta (eller så hade tiden för ett mer ingående synsätt helt enkelt ännu inte kommit). En annan publikation där man försöker behandla bildningen av nutida efternamn är J. Šukys artikel ”Miežiškėnų pavardės”. Författaren urskiljer följande grupper: 1) oavledda, 2) ändelseavledningar, 3) suffixbildade, 4) prefixbildade, 5) sammansatta (Šukys 1986: 86–89). Efternamnen i den första gruppen, som i hela den aktuella indelningskontexten också skulle kunna kallas ursprungliga, antas kunna vara av två slag: a) härröra från öknamn vars ”grund utgörs av ett appellativ” (t.ex.: Kiaùšas, Vìlkas, Vã nagas, Švìlpa, Barzdà, Gaidỹs, Vėžỹs, Kapšỹs); b) kristna namn eller varianter av dem har övergått till att bli efternamn (t.ex.: Imbrãsas, Ūrbonas, Bagdónas, Ramónas, Grigãlius, Gabrỹs, Daškỹs, Ulỹs, Juškà, DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARYBOS POŽIŪRIU | 179 Jėčius). Bland efternamn som beskrivs som avledningar med ändelser nämns tre undergrupper: a) från adjektiv (t.ex.: Rudys, Žilys, Kairys, Šiaurys); b) från substantiv (t.ex.: Kluonis, Pinigis, Smetonis); c) från verb (t.ex.: Skrebė, Pliuškis, Tvaskà). Den tredje gruppen – suffixavledda efternamn – beskrivs med påståendet att när efternamn bildas ”läggs suffixet vanligtvis till ett kristet namn, mer sällan till ett personnamn som härletts från ett appellativ, vars rot också kan vara icke-litauisk”. Här är en liten samling efternamn som kallas suffixavledda: Tamošiūnas, Morkūnas, Šaučiūnas, Povilūnas, Karaliūnas, Sitkūnas (suffixet -ūnas); Grigonis, Čėponis, Švilponis, Kupronis (suffixet -onis); Jizikėnas, Gudėnas (suffixet -ėnas); Čičėlis, Maselis (suffixet -elis); Meilūtis, Tarutis (suffixet -utis); Vareikà, Deveikis (suffixen -eika, -eikis); Lukoševičius, Balsevičius, Daraškevičius (suffixet -evičius); Urbonavičius, Karpavičius, Sipavičius (suffixet -avičius); Drebickas, Lipnickas (suffixet -ickas) m.fl. Prefixavledda och sammansatta efternamn beskrivs inte närmare; det konstateras endast att de är sällsynta, och exempel ges: Užusienis (prefixavlett), Vienażindis, Vidugiris (sammansatta). Författaren behandlar separat även efternamn för gifta kvinnor, pojkar och barn samt flickor och unga kvinnor, huvudsakligen deras bildning (Šukys 1986: 94–98). Allt som sägs om detta berör både bildningen av de officiella efternamnsformerna efter kön, som regleras av de etablerade reglerna i det litauiska standardspråket (gifta kvinnors efternamn samt en del av flickors och unga kvinnors efternamn), och de inofficiella efternamnsformer som är utbredda i talspråket samt deras bildning (pojkar och barns efternamn samt en del av flickors och unga kvinnors efternamn). I de problem som diskuteras är författarens syn på bildningen av mäns officiella efternamn viktigast. Om man bortser från tveksamheter kring tolkningen av bildningen hos vissa efternamn och deras placering i en av de fem grupperna, bör man uppmärksamma att efternamnen, bedömda i ljuset av den redan flera gånger nämnda klassificeringen av ortnamn, delas in i primära (oavledda) och sekundära (ändelseavledningar, suffixavledda, prefixavledda, sammansatta). Det är dock värt att notera att begreppen primära efternamn och sekundära efternamn inte används. Inte heller nämns termen basord. Även om man av beskrivningen av efternamnsgrupperna kan förstå vad författaren anser vara basorden till de personnamn som diskuteras: för oavledda (eller primära) efternamn – öknamn eller kristna namn; för ändelseavledningar – adjektiv, substantiv (av exemplen och hela sammanhanget framgår att endast appellativa substantiv avses) och verb; för suffixavledda efternamn – kristna namn och personnamn som härletts från appellativ. Prefixavledda och sammansatta efternamn behandlas inte ingående ur denna synvinkel. De typer (sätt) för efternamnsbildning som J. Šukys urskiljer och deras kortfattade karakteristik visar således att författaren ansluter sig till uppfattningen att dagens litauiska efternamn kan bildas av appellativ och egennamn (oftare av de senare). Hittills har diskussionen gällt försök att bedöma dagens efternamn ur ett ordbildningsperspektiv. Troligen gäller samma kriterier även historiska efternamn. Det spelar nämligen ingen roll när efternamnen fungerar eller har fungerat – i vår tid eller på 1700–1800-talen. Det viktigaste är att dessa personnamn tillhör underklassen efternamn, det vill säga har alla egenskaper som kännetecknar dessa onymer. Efternamnsbildningen i slutet av 1700-talet behandlas i M. Ramonienės artikel (Ramonienė 1987). En typ av dessa historiska personnamn har valts ut – efternamn av öknamnsursprung- 180 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ ursprung. Det är inte helt klart vilka efternamn författaren anser vara efternamn av öknamnsursprung. När författaren hävdar att en stor del av männens efternamn ”har bildats av appellativ (djur, vilda djur, växter, olika föremål och företeelser, ord med abstrakt betydelse) med olika ordbildningsformanter eller utan sådana, eller satts samman av två ord”, kallar hon sådana efternamn efternamn av öknamnsursprung, ”vilka oftast har uppkommit inte direkt ur appellativ, utan ur öknamn” (Ramonienė 1987: 135). Vad har alltså efternamnen av den aktuella typen bildats av – appellativ eller egennamn, det vill säga öknamn? Ett eller annat svar på denna fråga bör finnas när efternamn av öknamnsursprung bedöms ur ett ordbildningsperspektiv. Av den fortsatta framställningen i artikeln kan man förstå att utgångspunkten är att de efternamn som diskuteras har bildats av appellativ. De delas in i två grupper – primära och sekundära – och efternamnen i den första gruppen beskrivs som ”appellativ som blivit efternamn och som under antroponymiseringen inte fått några formella ordbildningstecken” (Ramonienė 1987: 136). Vidare uppmärksammas att när det förmodade basordet till ett efternamn är en avledning, det vill säga har ordbildningsformanter, är det svårt att avgöra om efternamnen är primära eller ”bildade enligt appellativens ordbildningsmönster”. Därefter delas de primära efternamnen in i substantiviska och adjektiviska, och det konstateras att de förstnämnda är flest (i exemplen har, liksom i artikeln, originalets, det vill säga den historiska källans, stavning behållits): Asytas, Balandis, Gaygatas, Szapalas, Wabatas, Wilkas, Zwirblis (från djurbeteckningar); Alksnis, Apinis, Dagis, Kalendra, Szaławija, Zyłwitis (från växtbeteckningar); Dragūnas, Girininkas, Melnikas, Seniūnas (från ord som betecknar yrke, näring eller samhällsställning); Gudas, Korain, Latwis, Lenkas (från etnonymer), samt andra semantiska grupper av öknamnsbaserade efternamn som är primära ur ordbildningssynpunkt, indelade efter betydelsen hos basorden – appellativen. Endast några få adjektiviska efternamn anges: Girtas, Kitras, Piktasis. Sekundära efternamn beskrivs som olika avledningar (derivat och sammansättningar). Det som presenteras vidare tycks emellertid stå i strid med denna utgångspunkt. Det hävdas till exempel att efternamn som uppkommit från patronymer har suffixen -aitis, -onis, -ūnas (jfr Bitinaytis, Kreywaytis, Kaukonis, Žydonis, Kaylunas, Tyłunas). Om så är fallet är dessa efternamn inte avledningar, eftersom deras basord – patronymerna – har bildats med de angivna suffixen och själva är avledningar med dessa suffix. Efternamnen har däremot endast de litauiska patronymiska suffixen -aitis, -onis, -ūnas. Därefter nämns efternamn med suffixen -ovič och -evič, till exempel: Auksutowicz, Barzdowicz, Baublewicz, Szerkszniewicz. Även om de hänförs till gruppen efternamn som är sekundära ur ordbildningssynpunkt, används inte heller termerna derivat eller suffixavledning i beskrivningen av dem; det konstateras endast att efternamnen har de nämnda suffixen. I själva verket är även dessa efternamn sådana som uppkommit från patronymer eller patronymiska namn10, men de nämnda personnamnen har bildats inte med litauiska utan med slaviska patronymiska suffix -ovič, -evič. Inte heller efternamn med suffix av typen -sk- kallas avledningar, till exempel: Bumbłowski, Burnecki, Gabalewski, Szerniewski, Wilkowski. Vid behandlingen av efternamn med suffixen -elis, 9 Efter ordet reiškiniai borde det, förmodligen, också stå ordet pavadinimai, som troligen av misstag har utelämnats vid skrivning, redigering eller korrekturläsning. 10 Dėl šių terminų sampratos žr. Maciejauskienė 1991: 16–17. DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARYBOS POŽIŪRIU | 181 -ėlis, t.ex.: Auxelis, Dwarelis, Medelis, Pukelis, Szawksztelis, Wanagelis, bland annat sägs det att ”det nästan är omöjligt att fastställa vilka efternamn med dessa suffix som är ounderiverade, bildade av diminutiva appellativ, och vilka som med dessa suffix har bildats av ounderiverade personnamn” (Ramonienė 1987: 137). Det medges alltså att åtminstone en del av dessa efternamn är avledningar av personnamn med suffixen -elis, -ėlis. Efternamn med suffixet -inis betraktas som avledningar av substantiv, t.ex.: Galinis, Grikinis, Meszkinis, Pilwinis, Ruginis; med suffixet -iškis, t.ex.: Dwaryszkis, Pakalniszkis, och andra; avledningar av adjektiv är efternamn med suffixen -eika, -eikis, t.ex.: Jodeykis, Mazeyko, suffixet -enis, t.ex.: Szaltenis, Szymenis och så vidare. Om avledningar med ändelse sägs det att detta är efternamn ”vars derivationsmarkör utgörs av avledningens ändelse”, och det tilläggs att det ofta är svårt att fastställa vilka efternamn som är avledningar med ändelse och vilka som är primära, det vill säga har uppstått ur avledda appellativ (Ramonienė 1987: 138). Efternamn med ändelserna -is eller -ys som betraktas som avledningar av substantiv är Dob ilis, Gabalis, Morkis, Rutys, Szalnis m.fl.; med ändelsen -ius – Barzdzius, Bruknius, Szernius, Warnius; avledningar av adjektiv med ändelserna -is eller -ys – Baykszetis, Ploksz tis, Raudonis; med ändelsen -ius – Baykszcius, Balczius, Budrius; avledningar av verb med ändelsen -as – Augas, Skubas; med ändelsen -ius – Bildzius, Ciauszkus, Skirius, Linkius och så vidare. ”Avledning med prefix är inte ett kännetecknande sätt att bilda litauiska efternamn”, sägs det vidare i artikeln, där följande prefixavledningar ges som exempel: Pabarzdis, Papievis, Padaubis (prefixet pa-), Uzba lis, Uzpurvis, Uz wilkis (prefixet už-). Därefter behandlas sammansatta efternamn av öknamnsursprung, t.ex.: Gudlenkis, Lauzkemys, Wayciurgis, Auksz takalnis, Battaragis, Kiaturakis, Žemgulis och så vidare. I artikeln förekommer fall där tolkningen av efternamnens ordbildning kan diskuteras, vilket bland annat beror på den redan nämnda oklara definitionen av öknamnsbaserade efternamn. Om detta lämnas därhän är det viktigt att sammanfattningsvis påpeka att historiska efternamn av den typ som valts ut, när de bedöms ur ordbildningssynpunkt, delas in i ounderiverade, eller primära, och sekundära efternamn. De senare är prefix- och suffixavledningar, ändelseavledningar samt sammansättningar, det vill säga sammansatta efternamn. De ord som ligger till grund för primära efternamn antas endast vara appellativ, medan de som ligger till grund för sekundära efternamn – avledningar – kan vara både appellativ och proprier. Historiska efternamns ordbildning behandlas också i en annan publikation, artikeln ”Mansnamn i Ragainės distrikt i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet: ordbildning” (Žemienė 1999). Här försöker man diskutera vissa särdrag i bedömningen av efternamnens ordbildning. Författaren hävdar att efternamnens ordbildning ”till sin natur och karaktär i grunden skiljer sig från ordbildningen i det allmänna ordförrådet”, anser att efternamn inte bör kallas avledningar eftersom de alla har uppstått ur personnamn, skiljer ut egentliga efternamnsaffix (litauiska och slaviska patronymiska suffix, diminutivsuffix med flera) och så vidare (Žemienė 1999: 225–226). Någon tydligare klassificering ges inte, men alla efternamn delas in i två stora grupper efter om de har de nämnda egentliga efternamnsaffixen eller inte. I den första gruppen nämns som de vanligaste efternamn som bildats med det litauiska patronymiska suffixet -aitis och dess varianter -ait, -ats, -at, t.ex.: Balcjunatis, Plau[j]zinatis, Jokubat, Weleikat, Rumelait, Uzkurr ait, Milkeraitis, Sudergaitis. Därutöver anges här efternamn med suffixen -utis (-ut), -ik(a)s, -ulis, -elis, -uk(as), suffix av typen -sk- samt de patronymiska suffixen -on(i)s, -ūn(a)s, -ovič. Enligt författaren är dessa efternamn fåtaliga. Efternamnen i den andra gruppen saknar de så kallade egentliga efternamns- 182 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ affixen och föreslås därför att man villkorligt ska kalla dem ”primära”, t.ex.: Auksle, Baržtys, Didkrižtys, Ludkus, Negrajus, Rimkus, Smilgius, Užbalis, Walantejus och så vidare. Som framgår begränsar man sig här, i behandlingen av historiska efternamns ordbildning, till att urskilja efternamn med vissa suffix. De kallas inte avledningar. Alla övriga efternamn, de så kallade ”primära”, återges helt enkelt i alfabetisk ordning, utan att deras struktur diskuteras närmare. Detta skulle kunna betraktas som en partiell morfemanalys (eller en partiell tillämpning av modellen för morfemisk segmentering). Endast vissa morfem skiljs nämligen ut – sådana som författaren anser vara viktiga och relevanta att ta upp, det vill säga de nämnda efternamnssuffixen. 4. MÖJLIGHETER TILL ORDBILDNINGS- OCH STRUKTURANALYS AV EFTERNAMN 4.1. Sammanfattningsvis kan man, utifrån det som sagts om efternamnens ordbildning i de arbeten inom antroponymiken som har behandlats, konstatera att det ännu saknas ett uttömmande och konsekvent förhållningssätt till bedömningen av dessa personnamns ordbildning som bygger på starka argument. Beroende på författarnas syften urskiljs ibland endast viktigare drag i litauiska efternamns struktur (Jonikas 1968), eller så söker man efter ett eller annat suffix i efternamnen och för därigenom in dessa personnamn i det bredare sammanhanget för historisk litauisk ordbildning (Skardžius 1996). Även när litauiska efternamns ursprung förklaras nämns deras ordbildning. Detta görs emellertid utan att skilja mellan ordbildningsnivåerna för appellativ och proprier, och utan att fördjupa sig i särdragen hos bedömningen av ordbildningen av efternamn som en särskild typ av personnamn (LPŽ). I två publikationer försöker man undersöka efternamnens ordbildning (Šukys 1986; Ramonienė 1987). Här delas efternamnen in i grupper. Grupperna betecknas med termer som brukar användas vid undersökning av appellativs eller onymers ordbildning (jfr ounderiverade eller primära efternamn, sekundära efternamn, ändelseavledningar, suffixavledda, prefixavledda och sammansatta efternamn eller suffixavledningar, prefixavledningar och sammansättningar och så vidare). I båda artiklarna utgår man från att grundorden till efternamn som erkänns som bildningar kan vara såväl appellativ som appellativiska ord. I det sistnämnda arbetet tillämpas en modell för partiell morfemisk segmentering vid behandlingen av efternamnens ordbildning. Det är särskilt viktigt att man här försöker diskutera vissa särdrag i efternamnens ordbildning (Žemienė 1999). 4.2. Hur skulle alltså litauiska efternamn kunna bedömas ur ordbildningssynpunkt? Man bör kort återvända till det som sades i början av artikeln. Som nämnts är det vid undersökning av onymers ordbildning mycket viktigt att ta hänsyn till särdragen hos den ena eller andra onymklassen (underklassen), det vill säga fastställa hur onymsystemet har uppstått och bildats, om det fortfarande fylls på med nya enheter eller är slutet, och så vidare. Detta avgör möjligheterna att undersöka propriernas ordbildning. Lika viktigt är det sannolikt att undersöka vad onymerna i en viss klass (underklass) har bildats av eller uppstått ur. Genom att komplettera allt detta med rön från undersökningar av nutida litauisk onymbildning kan man försöka beskriva även särdragen i bedömningen av efternamnens ordbildning. Resultaten av undersökningar av hydronymers ordbildning visar att deras tillkomst kan illustreras så här: appellativ → hydronym eller proprium → hydronym. Sådana DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARYBOS POŽIŪRIU | 183 Scheman passar för nästan alla bildningstyper (sätt), och framför allt för både primära och sekundära hydronymer. Detsamma gäller namn på höjder, eller oronymer. Av namnen på bebyggda och sumpiga platser (oikonymer och helonymer) har hittills endast en bildningstyp undersökts ingående – sekundära ortnamn med prefix. Forskningsresultaten bekräftar samma modeller för bildandet av onymiska namn: appellativ → namn på bebyggd eller sumpig plats eller proprium → namn på bebyggd eller sumpig plats. Det är lätt att se att namn på bebyggda platser som ur bildningssynpunkt betecknas som primära också kan ha bildats enligt de nämnda modellerna. Jfr till exempel bynamnen Būda, Giria, Kalnas, Piliakalnis, Sodyba, Trakas, vars basord är appellativen būda, giria, kalnas, piliakalnis, sodyba, trakas. Eller: Kaunas stad < Kaunas personnamn, Kavárskas stad < Kavárskas personnamn (Vanagas 1996: 90–94), Alvitas by < Alvitas sjö, Šventėžeris småstad < Šventėžeris sjö, Vištytis småstad < Vištytis sjö (Balčikonis 1978: 339–340). I de sistnämnda fallen är basorden för namnen på bebyggda platser andra onymer (personnamn och ortnamn). De nya litauiska förnamnen, som lätt kan bedömas ur bildningssynpunkt, vittnar återigen om samma modeller för hur deras system uppkom och kompletterades med nya enheter: appellativ → förnamn eller proprium → förnamn. Detsamma gäller öknamn. Även om författaren till de diskuterade arbetena erkänner endast ett sätt att sekundärt bilda öknamn – proprium → öknamn – visar personnamn som ur bildningssynpunkt är primära också på ett andra sätt – appellativ → öknamn. Av alla här nämnda proprier – ortnamn och personnamn – skiljer sig efternamnen ut. Som ingående undersökningar av hur detta personnamnssystem uppkom visar (Maciejauskienė 1991: 50–116, 215–248), uppstod alla efternamn ur personnamn, alltså enligt modellen proprium → efternamn. När man hävdar att efternamnen bildades ur historiska personnamn måste man tillägga att det i detta fall inte går att tala om flera bildningstyper (sätt) (jfr primära och sekundära ortnamn eller förnamn; de sekundära kan vara avledningar med prefix, suffix eller ändelser, sammansättningar osv.). De historiska personnamn som skrevs efter personens förnamn och ersatte efternamn som ännu inte fanns, fick nämligen gradvis de egenskaper som kännetecknar efternamn (de blev ärftliga, gemensamma för alla medlemmar av en familj osv.), det vill säga de blev efternamn. Sådana som de var, sådana som användes vid den tiden. På grund av denna särart i efternamnens uppkomst kan de ur bildningssynpunkt alla klassificeras endast som primära: de uppstod ur olika historiska personnamn och fick inga formella bildningskännetecken när dessa personnamn blev efternamn. Med ett sådant synsätt kan man inte instämma i det som sagts om efternamnsbildning i de tidigare nämnda artiklarna, eftersom dessa personnamn inte kan ha bildats ur appellativ; ur bildningssynpunkt kan de inte delas in i primära och sekundära, och de sekundära inte heller vidare i avledningar med suffix, ändelser osv., sammansättningar osv. Det är endast historiska personnamn som kan indelas och undersökas på detta eller liknande sätt ur bildningssynpunkt – de personnamn ur vilka efternamnen uppstod (jfr till exempel Zinkevičius 1977: 227–242). Följaktligen är den enda möjliga modellen vid undersökning av efternamn, till skillnad från alla andra diskuterade onymer – ortnamn och vissa personnamn – morfemisk segmentering (analys av morfologisk struktur). Denna analysmetod har med framgång tillämpats på lettiska efternamn (Staltmane 1981). Med hänsyn till särdragen i hur detta personnamnssystem uppkom och med erkännande av att efternamnens bildning på grund av deras särart inte kan undersökas på något annat sätt 184 VITALIJA MACIĖJAUSKIENĖ presenteras i arbetet en karakteristik av efternamnens morfemiska struktur. Som författaren hävdar är det vid undersökningen av efternamnens struktur viktigt att klarlägga vilka medel för appellativbildning som förekommer i efternamn och hur ofta, om efternamnen har antroponymiska formanter som är typiska för dem, osv. (Staltmane 1981: 31–32, 39). 4.3. Syftena med morfemisk segmentering av efternamn, det vill säga analys av deras struktur, kan vara olika. Utöver dem som författaren till arbetet om lettiska efternamn anser vara viktiga, skulle det kunna finnas även andra. Det är troligen just dessa som skulle avgöra vilka morfem den ena eller andra författaren söker efter i efternamn. Ett av de viktigare objekten för en sådan undersökning skulle utan tvekan vara de suffix som finns i litauiska efternamn; när de bedöms bör man beakta inte bara språkliga utan även utomspråkliga omständigheter kring efternamnens uppkomst och slutliga stabilisering. Att efternamnen till exempel har litauiska patronymiska suffix -aitis, -onis, -ūnas osv. visar att de uppstod ur patronymer, vilkas bildningsformanter är just de nämnda suffixen. Efternamnssuffixen -avičius, -evičius kan visa att efternamnen uppstod ur patronymer bildade med dessa slaviska suffix, slaviserades eller lånades från andra folks namnbruk¹¹. De så kallade efternamnssuffixen av typen -sk- (-auskas, -skas, -skis, -eckas, -inskas osv.) är ett tecken på att sådana efternamn slaviserades eller är lån. Här nämnda och andra litauiska efternamnssuffix kommer också att ”föra” forskaren till nivån för historisk personnamnsbildning, där det lätt går att urskilja primära och sekundära antroponymer och bland de senare identifiera avledningar med de suffix som förekommer i dagens efternamn. Efternamn som bildats till exempel ur historiska personnamn som ur bildningssynpunkt är primära och vars basord är appellativ (det vill säga de så kallade personnamnen av öknamnsursprung, eller öknamnen) har suffix som sammanfaller med appellativens bildningsformanter. Det som här i förbigående sagts om efternamnssuffix gäller åtminstone delvis också deras övriga morfem – prefix, ändelser osv. Avslutningsvis bör man också säga att oavsett vilka syften en författare som undersöker efternamnens struktur har och vilka morfem som urskiljs, kan alla dessa identifieras med de verkliga bildningsformanterna för historiska personnamn eller appellativ. De sistnämnda är dock inte efternamnsbildningsformanter. När man därför talar om morfemisk segmentering av litauiska efternamn, söker efter morfem och benämner dem, bör man troligen inte använda de termer och begrepp som är vanliga inom ordbildning (jfr basord, avledningar, prefixavledningar, suffixavledningar, ändelseavledningar, primära och sekundära efternamn osv.) eller hävda att efternamn bildas med prefix, suffix eller ändelse eller liknande. Av vetenskapliga precisionsskäl vore formuleringar som efternamnet har ett suffix, prefix eller en ändelse; efternamnet är försett med suffix, prefix eller ändelse; efternamnets suffix, prefix eller ändelse kan urskiljas eller liknande bättre lämpade. Ibland är det nämligen just en inte helt korrekt användning av termer och begrepp som ger intryck av att åsikterna skiljer sig åt. 4.4. I artikeln har det redan nämnts (jfr diskussionen av P. Skardžius och J. Šukys arbeten) litauiska efternamn som, bedömda ur bildningssynpunkt, kan kallas suffixavledningar. Det handlar om officiella litauiska efternamn för kvinnor (gifta och ogifta) och flickor, vilka bildas med vissa suffix från makens eller faderns efternamn. Till skillnad från officiella mansnamn, som endast kan betecknas som primära, är dessa kvinnors och flickors efternamn naturligtvis sekundära ur bildningssynpunkt. 11 Plačiau žr. Maciejauskienė (1996: 60). DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARYBOS POŽIŪRIU | 185 Detsamma gäller inofficiella efternamnsformer för barn och ungdomar (av manligt och kvinnligt kön), som är vanliga i talspråket. Olika suffix används för att bilda dem. Dessa är dock inofficiella personnamn, och därför behövs ingen närmare diskussion om deras ordbildning här. 5. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR 5.1. I onomastiska arbeten uppmärksammas särdragen i bedömningen av egennamnens ordbildning. Man anser att vissa egennamn kan undersökas ur detta perspektiv, medan andra bör analyseras enligt modellen för morfemuppdelning (analys av morfologisk struktur). Detta beror på särdragen hos vissa namn eller hos hela deras klass (underklass). Det är mycket viktigt hur namnsystemet har uppkommit, om det är slutet, redan slutgiltigt bildat och oföränderligt, eller fortfarande kompletteras med nya enheter, vilka lingvistiska och extralingvistiska faktorer som har styrt dess uppkomst och karaktär osv. I enlighet med dessa utgångspunkter har artikeln översiktligt behandlat hur egennamn i litauiskan – ortnamn och personnamn – undersöks (eller kan undersökas) ur ordbildningssynpunkt. I detta arbete har man också försökt formulera och lägga fram en uppfattning om särdragen och möjligheterna vid undersökning av litauiska efternamn ur ordbildningssynpunkt. 5.2. Den mest ingående ordbildningsanalysen har gjorts av litauiska hydronymer. Enligt den strukturell-grammatiska klassifikationen delas dessa ortnamn in i primära och sekundära, och de senare vidare i avledningar, sammansättningar och flerledade namn. Avledningarna delas in i ändelseavledningar, suffixavledningar och prefixavledningar. På grund av hydronymernas särdrag som egennamn har en ny ordbildningsmetod urskilts i jämförelse med appellativens ordbildning; resultatet av denna metod är primära ortnamn. De har uppkommit ur appellativ och egennamn som, när de övergick till att bli hydronymer, inte fick några formella ordbildningselement. Med samma klassifikationsmodell har även ordbildningen hos en del bergnamn, eller oronymer, undersökts. Samma utgångspunkter har följts vid undersökningen av ortnamn som bildats genom en och samma metod – suffixavledda namn på bebyggda och sumpiga platser (oikonymer och helonymer). Resultaten av undersökningen av ortnamnsbildning visar följande modeller för deras uppkomst: appellativ → ortnamn och egennamn → ortnamn. Ortnamn passar både för primära och sekundära ortnamn ur ordbildningssynpunkt. Alla ortnamn vars ordbildning har behandlats skulle också kunna undersökas på ett annat sätt, det vill säga med modellen för morfemuppdelning (analys av morfologisk struktur). 5.3. Det finns ännu inga särskilda arbeten ägnade åt ordbildningsanalys av en annan klass av litauiska namn, nämligen personnamn. I vissa antroponymiska arbeten förekommer dock inslag av bedömningar av dessa namns ordbildning. Det är lätt att se att man inte gör någon åtskillnad i synen på den möjliga ordbildningsanalysen av personnamn som tillhör olika underklasser (förnamn, öknamn, efternamn). Alla delas in i primära och sekundära, och de senare vidare mer i detalj osv. Vid undersökning av förnamn ur ordbildningssynpunkt kan man verkligen skilja mellan primära och sekundära; bland de senare finns suffixavledningar, ändelseavledningar, sammansatta namn osv. (jfr nyare litauiska förnamn). Öknamn kan ha liknande ordbildningstyper (metoder). På grund av dessa namns särdrag skulle det dock knappast vara möjligt att ”passa in” dem alla i exempelvis den strukturell-grammatiska klassifikation som utarbetats för undersökning av hydronymer och senare även tillämpats på andra ortnamn. 186 | VITALIJA MACIEJAUSKIENĖ Modellerna för hur både förnamns- och öknamnssystemen uppkommer och kompletteras med nya enheter är desamma som för ortnamn: appellativ → förnamn, öknamn och egennamn → förnamn, öknamn. För både förnamn och öknamn kan, vid sidan av ordbildningsanalys, även en annan undersökningsmetod tillämpas – morfemuppdelning (analys av morfologisk struktur). Öknamnens struktur har för övrigt redan börjat undersökas. 5.4. Efternamn skiljer sig från andra personnamn genom att de alla har sitt ursprung i historiska personnamn (patronymer, personnamn av öknamnstyp eller öknamn, gamla tvåstammiga och enstammiga namn samt kristna namn). Dessa namnsystems uppkomst kan alltså illustreras med endast en modell: egennamn → efternamn. Dessutom går det i detta fall inte att urskilja flera ordbildningstyper (metoder). Efternamn med ursprung i historiska personnamn fick nämligen inga ordbildningselement när dessa övergick till att bli efternamn. Det enda som förändrades var personnamnets status: det var ett patronym, ett personnamn av öknamnstyp eller något liknande, men är nu ett efternamn. Alla efternamn kan alltså ur ordbildningssynpunkt endast klassificeras som primära, och någon vidare ordbildningsanalys av dem saknar helt grund. Till skillnad från andra namn – ortnamn och vissa personnamn – bör man därför vid undersökning av efternamn endast tillämpa metoden med morfemuppdelning (analys av morfologisk struktur). Vid detta arbete bör man förmodligen undvika att använda de termer och begrepp som brukar användas inom ordbildning. I stället för att kalla efternamn för prefixavledningar, suffixavledningar, ändelseavledningar eller liknande vore det av vetenskapliga precisionsskäl bättre att använda formuleringar som efternamnet har ett prefix, ett suffix, en ändelse; efternamnet är försett med ett prefix, ett suffix, en ändelse; man kan urskilja efternamnets prefix, suffix, ändelse eller liknande. Ur ordbildningssynpunkt är de sekundära – suffixavledningar – de officiella litauiska efternamnen för kvinnor (gifta och ogifta) samt flickor, vilka bildas av mannens eller faderns officiella efternamn. LITERATŪRA BALČIKONIS, J. 1978: Gyvenamų vietų pavadinimai iš ežerų ir upių vardų. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslas, 339–349. BILKIS, L. 1998: Lietuvių priesaginės darybos helonimai, Vilnius (daktaro disertacija). BUTKUS, A. 1995: Lietuvių pravardės, Kaunas: Æsti. BUTKUS, A. 1999: Lietuvių pravardžių struktūra. Darbai ir Dienos 10 (19), 91–100. GAIVENIS, K., KEINYS, S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa. JONIKAS, P. 1968: Asmenvardžiai ir vietovardžiai. Lietuvių enciklopedija 15, Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 555–571. KUZAVINIS, K., SAVUKYNAS, B. 1987: Lietuvių vardų kilmės žodynas, Vilnius: Mokslas. LPŽ – Lietuvių pavardžių žodynas 1–2, red. A. Vanagas, Vilnius: Mokslas, 1985–1989. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1979: Lietuvių vardai XVI a. Kalbos kultūra 36, 84–89. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1991: Lietuvių pavardžių susidarymas, Vilnius: Mokslas. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1993: Lietuvių įvardijimas XIX a. pirmojoje pusėje. Lietuvių kalbotyros klausimai 32, 100–113. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1996: Dėl lietuvių pavardžių su priesagomis -avičius, -evičius vertinimo. Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 60–70. DĖL LIET. PAVARDŽIŲ VERTINIMO DARBO POŽIŪRIU | 187 MACIEJAUSKIENĖ, V. 1997: Vienkamieniai lietuviškos kilmės vardai XVI a. Darbai ir Dienos 4(13), 111–133. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1999: Reikšmingas lietuvių antroponimikos darbas. Lietuvių kalbotyros klausimai 41, 232–241. NEPOKUPNYY, A. P., red. 1986: Теория и методика ономастических исследований, Москва: Наука. RAMONIENĖ, M. 1987: XVIII a. pabaigos pravardinės kilmės pavardžių daryba. Lietuvių kalbotyros klausimai 26, 135–139. RAZMUKAITĖ, M. 1998: Lietuvos priesaginiai oikonimai, Vilnius (daktaro disertacija). SKARDŽIUS, P. 1996: Lietuvių kalbos žodžių daryba. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1–768. STALTMANE, V. E. 1981: Латышская антропонимия. Фамилии, Москва: Наука. ŠUKYS, J. 1986: Miežiškėnų pavardės. Ženklas ir prasmė, Vilnius: Mokslas, 81–105. URBANAVIČIŪTĖ, Ž., ŽIČKUTĖ, V. 1975: Lietuvių pravardės. Kalbotyra 26 (1), 55–61. URBUTIS, V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas. VANAGAS, A. 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis. VANAGAS, A. 1973: Структурно–словообразовательный анализ названий гор Литвы. Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. A ser. 3(44), 209–219. VANAGAS, A. 1996: Lietuvos miestų vardai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. ZINKEVIČIUS, Z. 1977: Lietuvių antroponimika. Vilniaus lietuvių asmenvardžiai XVII a. pradžioje, Vilnius: Mokslas. ŽEMIENĖ, A. 1999: Ragainės apskrities XVIII a. pab.–XIX a. pr. vyrų pavardžių daryba. Lietuvių kalbotyros klausimai 41, 223–231. Vitalija Maciejauskienė Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2000 12 12