Johannas Richteris ir Lietuvių kalbos seminaras Hallėje

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA X L I V (2 0 0 1), 4 1 – 5 4 Johann Richter och det litauiska språkseminariet i Halle* VINCENTAS DROTVINAS Vilnius pedagogiska universitet Artikeln behandlar omständigheterna kring grundandet av det litauiska seminariet vid universitetet i Halle och verksamheten hos seminariets första lärare, Johann Richter (1727–1728). Med utgångspunkt i material från Martin-Luther-Universität Halle Wittenbergs arkiv fastställs nya fakta om Richters biografi, exempelvis beträffande platsen där han avlade sin magisterexamen (universitetet i Wittenberg). Det litauiska språkseminariet, som verkade vid teologiska fakulteten vid universitetet i Halle 1727–1740, är tillsammans med universitetet i Königsberg det andra centrumet för litauistisk forskning i Tyskland. I Halle undervisades litauiska, och där utgavs den första „Litauisk-tyska och tysk-litauiska ordboken“ i Preussen (1730). Franz Specht var den förste som skrev om seminariet i Halle (Specht 1935); Eduard Winter har gett den mest omfattande översikten över seminariets historia (Winter 1954). I samband med litauisk språkvetenskap och kulturhistoria har bland andra Gertruda Bense, Vaclovas Biržiška, Kostas Korsakas, Leonas Gineitis, Jurgis Lebedys, Jonas Palionis, Domas Kaunas och Zigmas Zinkevičius skrivit om seminariet. Av nyare forskning kan nämnas publikationer av Christiane Schiller (Schiller 1994, 1994a.) och av författaren till denna artikel (Drotvinas 1998, 1998a). Seminariets historia har dock ännu inte undersökts fullständigt. I denna artikel ska vi något mer ingående undersöka omständigheterna kring grundandet av det litauiska språkseminariet i Halle och dess arbetsvillkor samt lyfta fram några drag i Johann Richters liv, studier och verksamhet som seminariets första docent. Som bekant härjade den stora pesten och hungersnöden 1709–1711 i Preussen, särskilt i Litauen mindre: omkring 40% av byarna och småstäderna blev öde. Preussens kung Fredrik I vidtog åtgärder för att ekonomiskt och kulturellt återuppliva den norra delen av kungariket, där litauer bodde. Enligt planen Retablissement (restauration) befallde kungen genom sitt reskript från 1718 att litauiska språkseminarier skulle inrättas i Königsberg och Halle. Detta hänger samman med Königs- * I artikeln används material som hittades i arkivet vid Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg under min vetenskapliga vistelse vid det interdisciplinära centrumet för pietismforskning vid universitetet i Halle-Wittenberg och Franckesche Stiftungen år 2000. Jag framför mitt uppriktiga tack till ledningen för Fritz Thyssen Stiftung (Köln) och till den verkställande direktören för centrumet för pietismforskning, prof. dr Udo Sträter, för stipendiet och de goda arbetsförhållandena. – I artikeln används det material som hittades i arkivet vid Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg under min vetenskapliga vistelse vid det interdisciplinära centrumet för pietismforskning vid universitetet i Halle-Wittenberg och Franckesche Stiftungen år 2000. För stipendiet och de goda arbetsförhållandena vill jag rikta ett varmt tack till Fritz Thyssen Stiftung Köln och den verkställande direktören för det interdisciplinära centrumet för pietismforskning, prof. dr Udo Sträter. 42 | VINCENTAS DROTVINAS reform av universitetets professor och inspektör för skolorna i Ostpreussen, Johann Heinrich Lysius (1670–1731), avsedd att förbättra prästutbildningen och katekesundervisningen i Litauen Minor. Seminariet började verka i Königsberg 1723, och i Halle något senare, först 1727. Vad var Halle i början av 1700-talet, och varför grundades ett seminarium i litauiska just i denna stad? Vilken politisk och kulturell atmosfär rådde i Halle under 1700-talets första decennier, och vilket akademiskt system hade Halles universitet när Richter och de första ”målmedvetna” studenterna från Litauen Minor anlände? Halle (på mellanhögtyska hal ’saltgruva’) omnämns första gången år 806, då Karl den store grundade en fästning för att skydda salthandlarna. Halle växte och blomstrade tack vare saltbrytningen och handeln med salt; under medeltiden tillhörde staden Hansan och från 1680 kurfurstarna av Brandenburg-Preussen. I slutet av 1600-talet blev Halle en universitets- och garnisonsstad, styrd från Berlin och Potsdam. År 1694 grundade Fredrik III av Brandenburg ett reformuniversitet i Halle, som en motvikt till de strikt lutherska universiteten i Wittenberg och Leipzig och med anknytning till pietismens uppkomst och spridning. Pietismen uppstod under senare hälften av 1600-talet som en religiös rörelse riktad mot protestantismens överdrivna rationalism, som åsidosatte de troendes mystiska och känslomässiga behov och den intima karaktären hos tron (Arnašius 1994: 53). Den tyske teologen Friedrich Jakob Spener (1635–1705) betraktas som pietismens ideologiske grundare; år 1670 grundade han i Frankfurt am Main Collegia pietatis (”Fromhetens kollegium”). Spenerio mokinys ir pasekėjas buvo vokiečių teologas Augustas Hermannas Francke (1663–1727), savo mokytojo pažiūras skelbęs Leipcige bei Erfurte ir už tai atleistas iš kunigo pareigų. Būdamas Hallės priemiesčio Glauchos parapijos kunigu, plėtojo socialinę jaunimo rūpybą ir ugdymą, 1695 m. įsteigė mokyklą varguomenės vaikams ir našlaičių (Waisenhaus, gr. Orphanotrophium), iš jų vėliau išaugo Francke’s fondo institucijos (Franckesche Stiftungen) kaip universiteto struktūrinis priedas. Besikuriančiame Hallės universitete 1691 m. Francke pradėjo dėstyti graikų ir rytų kalbas, buvo glaudus humanistinio mokymo Waisenhauso mokyklose šalininkas, planavo įsteigti specialų filologinį seminarą klasikinėms kalboms studijuoti. Be jo, Halėje dėstė žymus vokiečių filologas klasikas Joachim­as Lange, kurio graikų kalbos gramatika, vadinamoji Waisenhauso gramatika, 1705–1821 m. buvo išleista 57 kartus, o lotynų kalbos gramatika per maždaug tą patį laikotarpį sulaukė 60 leidimų (Martens 1989: 167–168). Hallės universitetą garsino žymiausi to meto autoritetai. Iš jų minėtinas juristas, prigimtinės teisės propaguotojas Christianas Thomasius (1655–1728), bene pirmasis Leipcige (ir visoje Vokietijoje) 1687 m. pradėjęs paskaitas skaityti vokiškai, leidęs mokslinį žurnalą Mėnesinės naujienos (Monatliche Nachrichten). Thomasius įteisino vokiečių kalbą kaip universiteto paskaitų kalbą ir kaip priemonę mokslinei publicistikai (nors nenuneigė ir lotynų kalbos, kuria dar buvo rašomos disertacijos). Filosofas Christianas Wolffas (1679–1754), Gotfriedo Wilhelmo Leibnitzo pasekėjas, buvo vadinamas antruoju Vokietijos mokytoju (Praeceptor Germaniae), dėl savo pažangių pažiūrų 1723 m. ištremtas iš Prūsijos, 1740 m. pakviestas atgal į Hal­lę (Käthe, 1998: 19). Visi jie drauge su teologais Joachimu Justu Breithauptu ir Pauliumi Antonu atsisakė senojo universitetų idealo (Dramblio kaulo bokštas) ir grindė universitetų reformą principu „Mokslas turi tarnauti gyvenimui“. Todėl jie laikomi pirmųjų modernių- J. RICHTERIS IR LIETUVIŲ KALBOS SEMINARAS HALLĖJE | 43 skaparna av de tyska universiteten. Halles universitet kallades på 1700-talet Saales Aten (ty. Saal-Athen, efter namnet på floden som rinner genom staden, Saale). Francke själv var Halles mest framstående pietistiske teolog. I hans person förenades en sträng botdisciplin med ett originellt undervisnings- och uppfostringssystem. Francke var initiativtagare till utbildningsinstitutioner som senare spreds i Tyskland och utomlands. Det var ingen tillfällighet att den pietistiska teologiska fakulteten vid Halles universitet fick i uppdrag av kung Fredrik I att utbilda pietistiska präster för församlingarna i Preussen, framför allt i Litauen Minor. Detta vittnar en anteckning i Franckes dagbok från 1718 om: ”Kungen har skickat ett reskript om att människor här i Halle ska utbildas (Schulleute), som i Litauen kan bli skolledare och senare predikanter” (Winter 1954: 44). Även om kungen pressade Francke att snabbare få seminariet i Halle i verksamhet, gick allt inte så fort som man hade önskat. Till en början planerade man att inrätta ett seminarium för 7–8 teologistudenter, som skulle studera litauiska och senare bli predikanter i Litauen Minor (Schiller 1994: 205)1. Reskriptets anvisning om att först inrätta ett ”litet seminarium” i Halle genomfördes hösten 1725, då de första nio teologistudenterna anlände till Halle från Ostpreussen. Detta omnämns i kungens reskript av den 17 november 1725. Med hänvisning till detta är Winter benägen att betrakta datumet som starten för seminariet i litauiska (Winter 1954: 47) och instämmer inte med Spechts uppfattning att seminariet började verka 1727. De första seminarieeleverna fick dock ännu ingen undervisning i litauiska, eftersom man dittills inte hade hittat någon lärare i språket. Därför understryker kungen i reskript av den 2 och 26 maj samt den 12 juli 1727 hur viktigt det är för honom att lärare i litauiska hittas. Tyvärr drog sökandet efter lämpliga personer ut betydligt på tiden. För att fullgöra detta åtagande vände sig pietisternas ledare i Halle, Francke, till sina meningsfränder i Litauen Minor med en begäran om att föreslå kandidater till det planerade seminariet i litauiska. Klaipėdas dekan (Erzpriester) Johann Arnold Pauli2 svarade på Franckes begäran. I ett brev till Francke den 26 januari 1727 rekommenderade han två kandidater – Johann Richter och Friedrich Wilhelm Haack – och nämnde samtidigt att de samlade litauiska ord ur tryckta lutherska skrifter och sammanställde en ordbok (Winter 1954: 48; Drotvinas 1998a: 84)3. Richter omnämns vidare i kungliga förordningar. Av handlingar från det kungliga kansliet i Berlin får vi veta att Richters kandidatur godkändes. Kungen, nöjd över att ha lyckats finna en litauisk språkkunnig som lämpade sig för arbetet vid det blivande seminariet i Halle, 1727 1 „… wollen Sie gerne ein kleines Seminarium in Halle von eben 7–8 Subjectis angerichtet wissen…“ (Schiller 1994: 205). 2 Johannas Arnoldas Pauli (1682–1741) gimė Johannisburge, 1698 m. studijavo teologiją Karaliaučiaus universitete, 1703 m. buvo pradžios mokyklos vedėjas, nuo 1708 m. visos Rusijos evangelikų karo kapelionas ir Peterburgo liuteronų parapijos kunigas inspektorius. Grįžęs į Vokietiją, 1712 m. Frankfurto prie Oderio universitete gavo teologijos daktaro laipsnį, buvo pakviestas į Karaliaučiaus universitetą ekstraordinarių profesorių. Šios vietos atsisakė ir buvo paskirtas Klaipėdos superintend entu (Krollmann 1967: 492). Paulis buvo vienas iš Heinriko Lysijaus redaguoto katekizmo lietuviško vertimo tikrintojų, pritaręs jam 1719 m. spalio 1 d. Domėjosi prūsų kilmės istorija, išspausdino straipsnį Kurzer Entwurf einer Weitläufigen Ausführung einiger Sätze von der alten Preussischen Sprache, Königsberg, 1754 („Kai kurių plačiai išdėstytų teiginių apie senąją prūsų kalbą metmenys“), žr. Biržiška (1963: 34). 3 Av brevets innehåll framgår att detta är Paulis svar på Franckes brev. Tyvärr har det hittills inte gått att hitta några tidigare brev från den senare som visar hur deras brevväxling började. 44 VINCENTAS DROTVINAS I en skrivelse av den 8 september meddelade han Francke: ”Det gläder mig att en teologistudent vid namn Richter, som behärskar litauiska väl, har beslutat sig för att undervisa andra i detta språk”4. Att Specht hade rätt bekräftas av orden i kungens skrivelse av den 27 november 1727: ”Det gläder mig verkligen att man har tagit ett första steg med ett seminarium i litauiska”5. När seminariet i litauiska6 började sin verksamhet hade Franckes stiftelse 3 000 elever, lärare och fostrare. År 1727 studerade 256 teologer, 245 jurister och 44 läkare vid universitetet i Halle, sammanlagt 549 studenter. Under årtiondet 1731–1742 studerade fler studenter i Halle än vid något annat tyskt universitet (Dreyhaupt 1755: 147). Biblioteket, som började med åtta böcker på sex språk, inköpta med pengar från donationer, hade 1721 redan 18 000 inköpta och skänkta böcker, och 1728 byggdes särskilda lokaler åt det (Storz 1992). Vid denna tid började ett tryckeri, en bokhandel, ett bibelutgivningscentrum, ett apotek och andra institutioner sin verksamhet. Studenternas studieförhållanden var dock inte de bästa: det rådde brist på teologilärare, och föreläsningar i teologi och filosofi hölls i samma rum i Mariakyrkans bibliotek (nu Marienbibliothek); många föreläsningar hölls i professorernas bostäder, och först senare fick universitetet lokaler av magistraten för gemensamma evenemang och högtider (den så kallade Waage), se Hertzberg (1891). Francke tog faktiskt själv hand om utlänningar (tjecker, slovaker, ungrare) och hjälpte dem att bilda särskilda översättargrupper för att översätta Bibeln och andra religiösa texter till sina folkspråk. Olika studentföreningar, som bar ståtliga namn – åtminstone så betraktar vi dem – var inriktade på fördjupade studier av Bibeln och teologi i allmänhet. Uppgifterna om Johann Richter som person, hans studieår och hans lingvistiska och pedagogiska verksamhet är ganska knapphändiga och kortfattade. Richter7 föddes 1704 i Klaipėda i en köpmannafamilj med ursprung i Lübeck. Han kan alltså ha lärt sig lite litauiska redan som barn i Klaipėda, där han också fick sin grundläggande utbildning. Den 14 september 1722 skrevs han in vid universitetet i Königsberg, där han studerade teologi; sannolikt fördjupade han sina kunskaper i litauiska vid det litauiska seminariet där. Studierna i Königsberg kan ha varat i två till tre år. Vi vet inte vad han gjorde fram till dess att han blev inbjuden till Halle8. I det ovannämnda brevet från Pauli till Francke står det att fadern lät sonen fortsätta sina teologistudier i Tyskland. 4 „Nechst diesem ist mir lieb, daß ein Studiosus Theologiae namens Richter, so der littauischen Sprache mächtig ist, sich resolviret hat daselbst andere in dieser Sprache zu unterrichten“ (Winter 1954: 48). 5 „Ist mir recht lieb, daß mit dem littauischen Seminar ein Anfang gemacht worden“ (Winter 1954: 49). 6 I arkivhandlingarna i Halle benämns seminariet på olika sätt: Seminarium Lithuanicum, Littauisches Seminar, Seminarium Theologicum Lithuanicum, Collegium Lithuanicum, Institutum Lithuanicum. 7 I den litauiska historieskrivningen kallas Johann (Jonas) Richter Richter II (till skillnad från Johann Richter, även kallad Rikovius), se Biržiška (1963: 66). 8 I ett brev till Francke skriver Pauli om bristen på präster i de litauiska församlingarna och nämner att tre präster hade dött under några år. Situationen var särskilt svår på Kuriska näset, där 55 familjer bodde på en smal landremsa mellan havet och lagunen; för att ta sig dit måste prästen färdas 24 mil fram och tillbaka. Trots att man efter reformationen hade lovat att tillsätta en präst, fick församlingsborna vänta i ett och ett halvt århundrade utan att någon kom. Han skriver också om prästernas svåra ekonomiska situation, där nio andra fattiga måste försörja en enda fattig präst. På grund av prästbristen får denna lilla Kristi hjord ofta inte höra Guds ord på fyra veckor eller mer och kan lätt förvildas; den behöver bättre själavård (Winter 1954: 202). J. RICHTERIS IR LIETUVIŲ KALBOS SEMINARAS HALLĖJE 45 Om Richters studier vid universitetet i Halle får vi veta genom inskrivningsanteckningen: den 15 september 1727: Joh. Richter Memela Bonuss dd Theol. (se fig. 1). Anteckningen är skriven med den inskrivnes egen hand, kortfattad och föga informativ. Även ett andra inskrivningsdatum anges – den 18 maj 1728 (Winter 1954: 48)⁹. I Halle studerade Richter inte bara teologi, utan var också den förste lektorn vid seminariet i litauiska. Tyvärr vet vi mycket lite om undervisningen i litauiska vid seminariet. För lektionerna i litauiska, som sannolikt hölls två timmar i veckan efter förebild från seminariet i Königsberg, liksom för översättning av texter eller förberedelser inför en litauisk predikan, behövdes läroböcker. Richter kunde redan använda åtminstone tre grammatikor i litauiska av Daniel Klein och Sapūnas–Schultz som hade publicerats dessförinnan. De tillhandahölls seminariet i Halle av Georg Friedrich Rogall (1701–1733), professor vid universitetet i Königsberg och pietistisk teolog, vilket framgår av breven till Francke. Det var svårare att få tag i en litauisk ordbok: någon tryckt ordbok hade ännu inte utkommit i Preussen. Därför skickade sannolikt samme Rogall en handskriven litauisk-tysk ordbok från Königsberg, som Richter skrev av. Detta vittnar ett anonymt manuskript till en litauisk-tysk ordbok om, som nu förvaras i biblioteket vid Franckes stiftelse. På dess sista (300:e) sida har Richter med egen hand skrivit avskriftsarbetets slutdatum – A. MDCCXXVIII die 18. Junij. Ordboken betraktas fortfarande av många okritiskt som ett verk av Richter (detta är ämnet för en separat artikel). FIG. 1. JOHANNO RICHTERS INSKRIVNINGSANTECKNING När det gäller litauiska religiösa böcker kom Richter inte tomhänt till Halle. Han tog med sig och skänkte seminariet tre böcker: Jonas Bretkūnas Postilė (1591), Jonas Rėzas Psalterą Dowido (1625) och Naująjį Testamentą (1727). Alla dessa böcker tillägnades seminariet i litauiska och försågs med Richters anteckning: In usum Seminarii Lithuani consecravit Joh: Richter Memela Boruss (se fig. 2, 3). Dessa dedikationstexter är värdefulla på flera sätt: de är tidiga— 9 Detta datum är hämtat ur protokollboken för teologiska fakultetens konvent vid universitetet i Halle. 46 | Vincentas Drotvinas 2 PAV. JOHANNO RICHTERIO DEDIKUOTA JONO BRETKŪNO POSTILĖ (1591) J. RICHTERIS IR LIETUVIŲ KALBOS SEMINARAS HALLĖJE | 47 3 PAV. JOHANNO RICHTERIO DEDIKUOTAS JONO RĖZOS PSALTERAS DOWIDO (1625) 48 | V I N C E N T A S D R O T V I N A S —de autentiska namnteckningarna från Richters Hallesperiod. Som vi vet saknar det nämnda ordboksmanuskriptet uppgift om författarens (eller avskrivarens) namn. En jämförelse mellan Richters autograf och ordbokens handstil visar tydligt att ordboken skrevs av med Richters hand. Slutligen är det viktigt att framhålla att de böcker som Richter skänkte till seminariet i litauiska var de första litauiska tryckta verken i Halle. Därför kan Richter med fog betraktas som grundaren av de litauiska samlingarna i Franckes stiftelses bibliotek10. Den 20 mars 1728 informerade Francke Rogall i detalj om verksamheten vid seminariet i litauiska och dess medlemmars uppförande. Om Richter och hans kollega Haack skrev han att herr Richter och herr Haack, som undervisar i litauiska, inte heller överskrider gränserna för vad som är anständigt och tar till vara på möjligheterna att utvecklas andligen. Om Richter tillade han att Pauli, för att stärka dennes föresatser att studera, hade gett två dukater till de litauiska institutionerna (Winter 1954: 48). Det anges också att Richter den 30 april 1728 vid universitetet i Halle (i själva verket Wittenberg, se nedan) tog magister artium-examen och lämnade Halle i augusti samma år. Om detta skrev Francke i ett brev till Rogall den 3 september att många preussare hade följt herr Richter och herr Schraube när de reste på onsdagen. Efter återkomsten till Litauen mindre, prästvigdes han den 13 december 1728 och fick en församling i Katyčiai. Från 1736 var han adjunkt åt den litauiske prästen vid S:t Jakobs kyrka i Klaipėda och senare diakon i den tyska församlingskyrkan; dessutom var han präst på Kuriska näset (Nehrungspfarrer), se Moeller (1968: 94). Från 1744 till sin död den 14 november 1754 var han präst i den litauiska församlingen i Klaipėda. Han bröt inte kontakten med Halle. I brev från Klaipėda 1736–1738 skrev han om religiösa frågor och bland annat om byggandet av en skola med medel från kungen11. Han deltog inte i litauistisk verksamhet. Detta är väl i stort sett allt vi vet om Richter, den förste lektorn vid seminariet i litauiska i Halle12. Seminariet i litauiska var i själva verket verksamt i knappt ett par decennier (1727–1740) och utgjorde bara en kort episod i teologiska fakultetens verksamhet vid universitetet i Halle; än mindre är det sannolikt att man kan hitta mycket om Richter själv, som arbetade där i lite mer än ett år. Under de senaste åren har jag intresserat mig mer ingående för Halles historia och funnit material som bidrar till att kasta ljus över universitetets akademiska liv under seminariets verksamhetsår. I universitetet i Halles och Franckes stiftelses arkiv fann jag en del nya uppgifter om Richters studier vid teologiska fakulteten. Med utgångspunkt i dessa ska jag försöka förklara några av Richters levnadsförhållanden i Halle. De blivande prästernas studier och utbildning reglerades av teologiska fakultetens interna bestämmelser, som byggde på Franckes undervisnings- och utbildningsmetoder. Pietismen förkunnade att varje— 10 De böcker på litauiska som Richter skänkte och som seminariet senare förvärvade granskades först av Franz Specht (Specht 1935: 49). Senare kompletterade Gertruda Bense förteckningen i en ännu opublicerad bibliografisk beskrivning, som är till stor nytta för litauister. 11 Franckesche Stiftungen arkiv, C 467: brev 8, 11, 12. 12 Albertas Juška uppger att de första lärarna vid seminariet var A. Pottas och J. Richteris (Juška 1997: 573), men det gick inte att hitta någon med detta efternamn i Halles arkiv, vare sig bland studenterna och än mindre bland lärarna. Endast August Friedrich Pott (1802–1887) är känd; från 1833 var han professor vid universitetet i Halle och intresserade sig för de baltiska språken. J. RICHTERIS IR LIETUVIŲ KALBOS SEMINARAS HALLĖJE | 49 människans möjlighet att själv erfara och lära känna Gud, att personligen vinna kristendomen (”die Erringung des persönlichen Christentums”) och att hänge sig åt Gud (”die persönliche Hingabe an Gott”). Den allmänna uppfostringsprincipen – de cultura animi – ska förbereda eleverna för nyttig praktisk verksamhet genom undervisning, intellektuell utveckling och fostran till arbete. Dessa krav formuleras i Franckes särskilda anvisningar: ”30 regler för att bevara samvetet och uppträda väl i samtal eller sällskap”; ”Ordning som ska iakttas av studenter som får gratis kost på Halles barnhem i Glaucha”; ”En kristen teologistudents akademiska klokhet, framställd i nyttiga regler med ett tillägg om teologistudentens ideal”¹³. Redan i sitt Universalijame projekte (1704) hävdade Francke att universiteten måste bli verkliga plantskolor och Guds trädgårdar, där allt skulle förberedas, fulländas och bära frukt. I dessa anvisningar betonas att teologistudenterna ska sträva efter att bli väl förberedda för själavård och kyrkans tjänst. Därför bör de inte pråla med sina kläder, inte göra natt till dag och dag till natt, utan fördela tiden förnuftigt så att morgontimmarna ägnas åt arbete och nattvilan blir tillräcklig för att kroppen ska bevara hälsan, och så vidare. Den pietistiska fromhetsandan krävde avskildhet från världen. Teater, cirkusföreställningar och andra offentliga nöjen var officiellt förbjudna i hela Halle. Detta innebar att studenterna förväntades avstå från alla slags nöjen och i allmänhet betrakta teater, dans och tobaksrökning som farlig lättsinne, samt undvika att beundra musik, konst och skapande som tjänade den jordiska kärleken (Kawerau 1888: 90–97; Hertzberg 1891: 104; Martens 1989: 186). För att ge ekonomiskt stöd åt fattiga studenter, främst dem som kom långväga ifrån, inrättades det så kallade kungliga, eller preussisk-litauiska ”bordet” (Preußisch-littauischer Freytisch), det vill säga ett stipendium för gratis kost (lunch). Det första sådana bordet inrättades 1704 för tio studenter. Under en tid fanns det så många som 13 bord, men senare återstod tio. År 1718 fanns det 8 bord, vart och ett för 12 studenter. Antalet studenter som fick gratis kost var beroende av frivilliga insamlingar och inkomster från domänerna (Teologiska fakultetens bord finansierades av den preussiska domänförvaltningen). Ansökningar om gratis kost behandlades av eforernas (tillsynsmännens) konvent (möte); lediga platser fördelades genom lottning, men de som studerade oregelbundet eller uppförde sig olämpligt antogs inte. Vid sjukdom användes inte bordspengarna; för varje sjuk student drogs tre pfennig av för en vecka. Till en början kunde man utnyttja bordet i tre år, men när antalet sökande ökade förkortades tiden till två och till och med ett år. Till varje bord utsågs en senior (Senior) bland framgångsrika och i alla avseenden pålitliga studenter. Borden stod under en inspektörs tillsyn; varje måndag höll han konferenser med seniorerna. Alla bord administrerades av tillsynsmännens råd (Collegium Ephphorum), som bestod av fyra professorer (en från varje fakultet), en kvestor med ansvar för hela ekonomin samt inspektören. Studenter fick också mat på barnhemmet. 13 ”30 regler för att bevara samvetet och god ordning i samtal eller sällskap”, Halle, 1689; ”Ordning som ska iakttas av de studenter som får gratis kost i barn=huset i Glaucha bei Halle”, Halle, 1699; ”En kristen teologistudents AKADEMISKA KLOKHET i några nyttiga regler […] Idea Studii Theologiae, eller en teologistudents idealbild […]” utgiven av August Hermann Francke, Halle, utgiven av barnhemmet, 1712. 50 | VINCENTAS DROTVINAS Den första förteckningen över medlemmarna vid det preussisk-litauiska bordet är daterad den 2 januari 1728. Efter senioren Straube står Richter, Haack och andra, sammanlagt 11 medlemmar av det litauiska språkseminariet14 (Dreyhaupt 1755: 17). Nya uppgifter finns i akterna från Teologiska fakulteten vid universitetet i Halle, de så kallade protokollböckerna från Teologiska fakultetens konvent15, som innehåller uppgifter om studenternas studieframsteg och uppförande (Juntke 1960: 7). Det är protokoll från möten under ledning av fakultetens dekanus, där flera teologiprofessorer eller lärare deltog (vissa mötesprotokoll är undertecknade av dekanus och en av professorerna). Konventets protokollböcker visar tydligt den sociala differentieringen bland studenterna i Halle. De skilde sig åt i fråga om ålder, social ställning, utbildning och syn på studier och livet i allmänhet. En del studerade för första gången och var de allra yngsta (16–18 år), medan andra, som var 24 eller till och med omkring 30 år, inte studerade för första gången. Studenterna bodde dels på barnhemmet, dels hyrde de rum i staden; även deras ekonomiska villkor varierade: vissa försörjdes av sina föräldrar, andra drygade ut sina inkomster genom att undervisa vid olika skolor i Halle och så vidare. Allt detta påverkade studenternas vardagliga uppförande. Protokollens innehåll visar vad som behandlades vid mötena. Först anges studentens för- och efternamn, vanligen också hemort och ålder samt hur länge han har studerat i Halle. Bostadsort anges (hyresvärdens efternamn), liksom rumskamratens efternamn (studenterna bodde vanligen två och två). Därefter nämns i vissa fall ansökningar eller klagomål om fattigdom, liksom andra önskemål eller rekommendationer från överordnade. Detta framgår bland annat av följande exempel: Christoph Liebe, preussisk-litauisk, tre år i Halle, hade studerat fem och ett halvt år i Königsberg, medlem av seminariet här, bor och undervisar på barnhemmet, 27 år, är föredömlig och begär ett intyg (Testimonium), eftersom han vill tillträda en litauisk predikanttjänst i Žiliai. Eftersom professor Francke, står det vidare, rekommenderar honom, ska han få ett intyg (anteckning från den 28 mars 1732). Oftast handlar anteckningarna om avlagda (godkända) examina. Anteckningarna avslutas vanligtvis med traditionella, kortfattade omdömen, ett slags intyg bonae mentis, bonae indolis, Excitatur ex acedia, promittit optima. Quod est factum, est per Schedulam och så vidare. Som mötesdatumen visar hölls mötena oregelbundet, sannolikt vid behov. Under vårterminen 1728 hölls möten åtminstone några gånger. Vid ett och samma möte behandlades två eller tre, eller till och med ett dussintal studenter. Deras uppförande bedömdes med formuleringar som: Videt ur bonae notas, aber blöde; nondum satis notus; bishier weiß man nichts gutes von ihm; Animi non mali, sed scrupulosi. Det finns många protokollsanteckningar om studenternas uppförande som strider mot studenternas levnadsreglemente16. Vissa studenter uttalade sig offentligt mot teologistudier. En sådan student, Gericke, förklarade offentligt den 10 augusti 1728 att han inte ville vara vid fakulteten; inför dekanuskonventet visade han sig i röda kläder och förklarade mycket fräckt att han inte hade 14 ”[...] de medlemmar som på grund av sitt goda uppförande valts till detta i första hand: herr Straube, som senior, herr Richter, herr Haack, herr Haffenstein, herr Schöneich, herr Wolff, herr Preuss, herr Biermann, herr Grüneberg, herr Gerich, herr Ebenteder”. 15 Martin Luther-universitetets arkiv Halle-Wittenberg, Rep: 27 B. 4. Tom 3 Nr. 1202 (omfattar perioden 21 november 1721–14 juli 1730). 16 Christian Friedrich Spener anklagas för att inte ha sovit hemma tre nätter under julen, utan ha gått omkring på halmgården (Schlafrock) iklädd nattrock (Strohhof). Man borde tydligen tala med honom, liksom med hans rumskamrat (Crusius), om vilken Spener hade sagt att även han i nattrock och med tobak J. RICHTERIS IR LIETUVIŲ KALBOS SEMINARAS HALLĖJE | 51 ingen lust alls att studera teologi. Studenterna som kom från Preussiska Litauen betedde sig inte mycket bättre. I en anteckning daterad den 30 juni 1730 läser vi till exempel att Johannas Gottliebas Perkūnas skrev gudlösa brev, är mycket fräck, har varit föremål för överläggning på grund av sitt dåliga uppförande osv. Livet gick alltså sin gilla gång, och universitetsledningen fick anstränga sig en hel del för att avhålla studenterna, särskilt teologistudenterna, från livets frestelser. I de nämnda protokollböckerna från konventet förekommer Richterius efternamn fyra gånger: 1) – Anteckning den 9 december 1727: Johannes Richter, Memel-Boruss. ska på grund av en förseelse sättas i arrest, bor hos Frau Gumbrachtin (?)17, se nedan; 2) Richterius efternamn återfinns i den nämnda deltagarlistan för Litauiska språkskolan Freytisch den 2 januari 1728. Här är de studenter upptagna som valts ut till det preussiska ”bordet” på grund av sitt goda uppförande. Genom sitt uppförande och sin auktoritet var Richter alltså den första medlemmen i Freytisch; 3) – Anteckning den 26 maj 1728: Johannes Richter, preussare från Klaipėda, bor hos herr Horn, bokbindare. [Har klarat] moralteologi, Hist. def. et Symb. [ämnets titel är oklar – V. D.] enligt Jesajas bok. Undervisar i litauiska18; 4) – 27 augusti 1728: Joh. Richter, Memela Borussus. Här i ett år. Återvänder till Preussen. Ger gott hopp, har på sistone bättrat sig. Var den första docenten vid Litauiska språkskolan19. Det är fortfarande oklart vilken betydelse arreststraffet hade för Richters öde och vad orden bonae spei i Richters omdöme betyder. ”På sistone har han helt bättrat sig” (vilket innebär att allt tidigare inte var bonae spei?). Här bör vi återvända till anteckningen från den 9 december 1727 om att Richter straffades med arrest för olämpligt uppförande. I anteckningen anges inte vad studenten och seminarieläraren Richter hade gjort sig skyldig till. Det har hittills inte gått att fastställa om Richter verkligen sattes i arrest och hur många dagar han satt där. I universitetets statuter (kap. 12) anges att juridiska fakulteten övervakar studenternas uppförande, håller kontakt med prorektorn och dekanerna, har befogenhet att avgöra civilmål på upp till 20 taler och att döma för brott som bestraffas med arrest (Dreyhaupt 1755: 23). Ett känt fall gäller studenter som lämnat hemmet på kvällen för att röka förbjuden pipa (anteckning den 6 februari 1728). Om Joh. Andr. Jaeger från Magdeburg är det känt att han om nätterna går omkring i staden och samtalar med kvinnor (mit Weibes Volck conversire). Tre dagar tidigare hade herr D. Lange själv förgäves letat efter honom under lunchen klockan 12. Hans uppförande måste undersökas vidare (anteckning den 6 februari 1728). Det gjordes också den 20 februari. Johann Konrad Roland, 21 år, hade varit ett halvår i Halle och varnades eftersom han inte följde ordningsreglerna, gick ut efter lunch med ett gevär osv. Protokollen vittnar om några studenters kärleksäventyr. En sådan var Christian Gottlieb Gauke, som bodde hos värdinnan Ehrbachin och den 7 november 1727 varnades för att ofta samtala med tjänsteflickan. Han nekade och sade att flickan inte längre bodde i Halle. Han verkar lättsinnig. Den 11 november hittades tjänsteflickan (die Magd) tidigt på morgonen i hans säng. Han förklarade att det hade skett i hans frånvaro, och det konstaterades: quod incredibile. Eftersom han hade tagit dit flickan mot värdinnans vilja ville hon inte längre ha honom boende hos sig. Den 19 december ville Gauke åter använda Freytisch. Men han anklagades för att ha visat sig på duellplatsen. Han förnekade det och uppträdde fräckt vid den akademiska domstolen. Han fick rådet att dra sig tillbaka ett kvartal så att han kunde bättra sig. Den 11 maj gjorde Gauke tentamina i fysik, exegetik och polemik; han hade alltså bättrat sig. 17 ”den 9 dec. 1727: 3. Joh. Richter, Memel-Boruss. hamnade dock kort därefter i arrest på grund av ett upptåg, bor hos Frau Gumbrachtin (?)”. 18 ”Johannes Richter, Memela Prussus, bor hos herr Horn, bokbindare. Moral, Hist def. et Symb. i Jesaja. Undervisar i litauiska”. 19 ”Joh. Richter, Memela Borussus. 1 år här. Återvänder till Preussen. Bonae spei har på sistone bestått väl. Var den första docenten vid Seminario Lithuanico”. 52 | VINCENTAS DROTVINAS Under en sammankomst för Nedersachsens stånd arresterades även flera personer och sattes i arrest i några dagar (Kertscher 1996: 4). Eftersom man alltså inte känner till innehållet i och omständigheterna kring Richters förseelse, liksom straffets omfattning, är det svårt att säga något närmare om följderna av detta beslut. Man kan anta att det inte fick någon omedelbar inverkan åtminstone under de närmaste månaderna: som vi nämnt står Richter först efter senioren på Freytischs medlemslista den 2 januari 1728, vilket innebär att han genom sitt uppförande och sin auktoritet i själva verket var den främste brukaren av ”bordet”. Tidpunkten och platsen för Richters erhållande av den akademiska graden magister artium är inte heller slutgiltigt klarlagda. Winter uppger att den kungliga resolutionen av den 8 september 1727, som nämnts ovan, talar om magister Richter; han tituleras så också i Paulis brev till Francke (Winter 1954: 48). Om så vore fallet kunde Richter ha erhållit magistergraden endast vid universitetet i Königsberg. Av de arkivala dokumenten att döma kallades Richter dock aldrig magister i Halle. Vaclovas Biržiška hävdar att Richter erhöll graden magister artium i Halle (Biržiška 1963: 66). Det förefaller övertygande, men inga dokument som styrker detta påstående har påträffats i Halles universitetsarkiv. Tvärtom har Richters namn hittats i examensboken vid Wittenbergs universitets filosofiska fakultet. Där framgår att professorn i grekiska, Georg Wilhelm Kirchmaier, den 30 april 1728 tilldelade 23 personer magistergraden, däribland Richter: XI. Jo. Richterus, Memela Borussus20. Georg Wilhelm Kirchmaier (1673–1759), son till Georg Gaspar Kirchmaier (1635–1700), professor i grekiska och vältalighet vid Wittenbergs universitet, övertog professuren i grekiska efter faderns död. Hans främsta språkvetenskapliga intresse var att rena Nya testamentets språk från hebraismer (Friedensburg 1917: 592). Efter nästan 60 års arbete i Wittenberg hade Kirchmaier många elever. Det är känt att Kirchmaier 1742 skänkte 2000 program, disputationsteser och småtryck till Wittenbergs universitetsbibliotek (Programme, Disputationen und Flugschriften), se Friedensburg (1917: 536, not 4). Mer detaljerade uppgifter, såsom avhandlingens ämne och innehåll, handledare, opponenter med mera, har hittills inte kunnat hittas i Wittenbergs universitetsarkiv. Frågan om varför Richters studier och pedagogiska karriär i Halle tog slut så oväntat förblir obesvarad. Varför måste Richter, som hade framträtt som den förste adjunkten vid seminariet i litauiska, lämna seminariet redan när det bara hade påbörjat sitt första verksamhetsår och helt ta farväl av Halle? Winter konstaterar endast att Richter lämnar Halle för att arbeta i sin hembygd (Winter 1954: 54). Med tanke på hans teologiska utbildning (studier vid två universitet) och ålder (24 år) kunde Richter utnämnas till präst. Med tanke på prästbristen var det uppenbarligen detta som avgjorde Richters återkomst till Lill-Litauen. Å andra sidan fanns det en kandidat till att leda seminariet – Haack. * * * Så såg det första verksamhetsåret ut för Halles seminarium i litauiska under Richters ledning. Det är oklart hur Richters liv och hela seminariet i litauiska skulle ha utvecklats 20 ”A.C. MDCCXXVIII PRIDIE KAL. MAII ORDINIS PHILOS. QVINTVM DECANO GEORG. G’IL. KIRCHMAIE-RO CONSILIARIV REGIO ET GRAEC. LIT. P. P. SAPIENTIAE ATQ. INGENVARVM ARTIUM MAGISTRI RITE CREATI SVNT TRES ET VIGINTI“. – Halles universitetsarkiv Rep. 1, XXXV, 1, Bd. 4 (1714–1812), jfr även Juntke (1960: 376). J. RICHTERIS IR LIETUVIŲ KALBOS SEMINARAS HALLĖJE | 53 seminariets verksamhet, om Richter hade stannat längre i Halle och fortsatt som seminarieledare och adjunkt. Det råder inget tvivel om att Richter, seminariets förste lärare, hade kreativa planer och åtaganden att sörja för utarbetandet och utgivningen av litauisk pietistisk litteratur och läromedel i litauiska, men på ett år hann han inte åstadkomma något konkret. Man kan anta att Richter började översätta publikationen Dawadnas Mokslas apie duszios Iszganima, som utkom 1729, men att Haack slutförde den tillsammans med sina elever. Pirmuoju Seminaro laikotarpiu (1727–1732) jame dirbo du vedėjai ir docentai – Richteris (1727–1728) ir Friedrichas Wilhelmas Haackas (1728–1732). Jų veiklos rezultatus susumavo Augustas Gotliebas Francke Haacko žodyno (Halle, 1730) pratarmėje (Vorbericht) nurodęs, kad baigė studijas ir jau kunigauja 13 asmenų, o dar 10 studijuoja. Išleista pirmoji Hallėje lietuviška knyga – A. J. Freylinghauseno Ordnung des Heyls (Dawadnas Mokslas apie duszios Iszganimą, 1729), ir svarbiausia – pats žodynas. Galima manyti, kad Richteris buvo pradininkas tų darbų, kuriuos nudirbo jo įpėdinis, antrasis seminaro docentas Haackas. Čia ir yra Richterio indėlis. LITERATŪRA ARNAŠIUS, H. 1994: Prūsijos pietizmo dvasinis fonas. Lukšaitė, I. ir kt., red., Protestantizmas Lietuvoje: istorija ir dabartis. Vilnius: Apyaušris, 48–59. BENSE, G. 1974: Lithuania in Halle. Zeitschrift für Slavistik 19(2), 295–297. BENSE, G. 1994: Die lithuanistische Tradition in Halle. Bense, G., Hrsg., Diachronie-Kontinuität-Impulse. Sprachwissenschaftliches Kolloquium Halle. Frankfurt am Main: Peter Lang, 79–95. BIRŽIŠKA, V. 1963: Jonas Richteris. Biržiška, V., Aleksandrynas II. Čikaga–Vilnius: JAV LB kultūros fondas, 66. BRECHT, M. 1993: August Hermann Francke und der Hallische Pietismus. Brecht M., Hrsg., Geschichte des Pietismus. Der Pietismus vom siebzehnten bis zum frühen achtzehnten Jahrhundert. Bd. I, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht, 485–502. DREYHAUPT, J. Ch. 1755: Ausführliche diplomatisch-historische Beschreibung des zum Herzogthum Magdeburg gehörigen SAL-KREYSES, und allen darinnen befindlichen Städte […] Insonderheit der Städte HALLE […] Erster Theil, Halle, in Verlegung des Waysenhauses. DROTVINAS, V. 1998: F. H. Haacko „Vocablvarivm Litthvanico–Germanicum, et Germanico–Litthvanicvm“ (Halle, 1730). Lietuvių kalbotyros klausimai 39, 82–100. DROTVINAS, V. 1998a: Das Seminarium Lithuanicum an der Universität Halle in seinem Einfluß auf die Herausbildung der litauischen Philologie. Wallmann, J. und Sträter, U., Hrsg., Halle und Osteuropa. Zur europäischen Ausstrahlung des hallischen Pietismus. Halle: Verlag der Franckeschen Stiftungen Halle im Max Niemeyer Verlag, 157–171 (= Hallesche Forschungen, 1). FRIEDENSBURG, W. 1917: Die Philosophische Fakultät. Geschichte der Universität Wittenberg. Der vereinigten Friedrichs-Universität Halle-Wittenberg zur Jahrhundertfeier ihrer Vereinigung. Halle a. S.: Max Niemeyer, 530–535. HERTZBERG, G. F. 1891: Geschichte der Stadt Halle an der Saale während des 16. und 17. Jahrhunderten (1513–1717). Halle. JUNTKE, F. 1960: Matrikel der Martin Luther-Universität Halle-Wittenberg. Bd. 1: 1690–1730. Halle. JUŠKA, A. 1997: Mažosios Lietuvos bažnyčios XVI–XX a. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla. KATHE, H. 1998: Die Universität Halle in den ersten fünfzig Jahren ihres Bestehens. Speler, R. T., Hrsg., Die Universität zu Halle und Franckens Stiftungen. Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg, Zentrale Kustodie Halle, 12–19. KAWERAU, W. 1888: Aus Halles Litteraturleben. = Id., Culturbilder aus dem Zeitalter der Aufklärung. Zweiter Band. Halle: Max Niemeyer. 54 | VINCENTAS DROTVINAS KERTSCHER, H.-J. 1996: „Unser Bürger ist ein halber Städter“. Johann Wilhelm Ludwig Gleim und Gottfried August Bürger. Sonderdruck aus: Hallesche Beiträge zur europäischen Aufklärung, Bd. 3. Tübingen: Max Niemeyer. KROLLMANN, Chr. 1967: Pauli Johann Arnoldt. Altpreußische Biographie. Im Auftrage der Historischen Kommission für ost- und westpreußische Landesforschung hrsg. von Kurt Forstreuter, Fritz Gause. Bd. 2. Marburg-Lahn: Elwert, 492. MARTENS, W. 1989: Pietisten als Philologen. FRÜHWALB u.a., Hrsg., Literatur und Frömmigkeit in der Zeit der frühen Erklä­rung. Tübingen: Max Niemeyer, 167–169. (Studien und Texte zur Sozialgeschichte der Literatur, Bd. 25). MARTENS, W. 1989a: Officina Diaboli. Das Theater im Visier des halleschen Pietismus. HINSKE, N., Hrsg., Zentren der Aufklärung. I. Halle. Aufklärung und Pietismus. Heidelberg: Verlag Lambert Schneider, 183–208. MOELLER, F. 1968: Altpreußisches Evangelisches Pfarrerbuch von der Reformation bis zur Vertreibung. Bd. 1. Hamburg: Selbstverlag des Vereins für Familienforschung in Ost- und Westpreußen. SCHILLER, Ch. 1994: Das litauische Seminar in Halle (1727–1740) und seine Mitglieder. Auf Spurensuche. Acta Baltica 32, 195–223. SCHILLER, Ch. 1994a.: Die litauischen Seminare in Königsberg und Halle. Eine Bilanz. Nordostarchiv. N. F. 3. Heft 2, 375–392. SPECHT, F. 1935: Das Litauische Seminar an der Universität Halle. Archivum Philologicum 5, 36–53. STRÄTER, U. 1996: Francke August Hermann. Deutsche Bibliographische Enzyklopädie, Bd. 3, 392–394. STORZ, J. 1992: Franckens Stiftungen zu Halle an der Saale. Raabe, P., Hrsg., Die Franckeschen Stiftungen zu Halle an der Saale. Wolfenbüttel: Herzog August Bibliothek, 29–36. WINTER, E. 1954: Halle und die Pflege der litauischen Sprache. Id., Die Pflege der west- und südslawischen Sprachen in Halle im 18. Jahrhundert. Berlin: Akademie-Verlag, 39–54. Vincentas Drotvinas Gauta 2001 05 30 Vilniaus pedagoginis universitetas Ševčenkos g. 31, 2009 Vilnius, Lietuva [email protected]