Rusų bulgaristika ir Lietuva

PERSONALIA | 227 STEPANOV, JU. S. 1965b: Структура французского языка: Морфология, словообразование, основы синтаксиса в современной французской речи, Москва: Высшая школа. STEPANOV, JU. S. 1966: Основы языкознания, Москва: Просвещение. STEPANOV, JU. S. 1970: Литовское yra – 3 лицо глагола „быть“. Baltistica 6 (2), 193–196. STEPANOV, JU. S. 1971: Семиотика, Москва: Наука. STEPANOV, JU. S. 1975a: Методы и принципы современной лингвистики, Москва: Наука. STEPANOV, JU. S. 1975b: Основы общего языкознания, Москва: Просвещение. STEPANOV, JU. S. 1981: Имена. Предикаты. Предложения: Семиологическая грамматика, Москва: Наука. STEPANOV, JU. S. 1985a: В трехмерном пространстве языка: Семиотические проблемы лингвистики, философии, искусства, Москва: Наука. STEPANOV, JU. S. 1985b: Лит. yra, рус. (он) и есть (К вопросу о происхождении). Baltistica 21 (1), 4–13. STEPANOV, JU. S. 1988: Текстовая теория русских падежей в описательном и сравнительно-историческом языкознании. Русистика сегодня. Язык: система и ее функционирование, Москва: Наука. STEPANOV, JU. S. 1989a: Индоевропейское предложение, Москва: Наука. STEPANOV, JU. S. 1989b: Счет, имена чисел, алфавитные знаки чисел в индоевропейских языках. Вопросы языкознания 4, 46–72; 5, 5–31. STEPANOV, JU. S. 1995: Баба-Яга, Яма, Янус, Ясон и другие: К вопросу о „нестрогом“ сравнительно-историческом методе. Вопросы языкознания 5, 3–15. STEPANOV, JU. S. 1997a: Константы: Словарь русской культуры: Опыт исследования, Москва: Языки русской культуры. STEPANOV, JU. S. 1997b: Непарадигматические передвижения ударения в индоевропейском: (1. Вокруг законов Ваккернагеля и Лескина). Вопросы языкознания 4, 5–26. STEPANOV, JU. S. 1998: Язык и метод: К современной философии языка, Москва: Языки русской культуры. STEPANOV, JU. S., PROSKURIN, S. G. 1993: Константы мировой культуры: Алфавиты и алфавитные тексты в период двоеверия, Москва: Наука. Regina Venckutė Kazimieras Garšva Olegas Poliakovas RYSK BULGARISTIK OCH LITAUEN Två framstående ryska forskare, specialister på bulgariskt språk och kultur, har anknytning till Litauen: Jurij Venelin, den ryska bulgaristikens pionjär, med ursprung i Ungern (född som Georgis Hucas), och professor Grigorij Venediktov, en av dagens främsta bulgarister i Moskva, som kommer från Obeliai i Litauen. För litauiska språkvetare har G. Venediktov länge varit känd genom sina publikationer ”K istorii lituanistiki v Rossii”, särskilt om språkvetaren Jonas Juškas material och korrespondens inom litauistiken, som bevarats i arkivet efter den ryske språkvetaren I. Sreznevskij, som tog honom under sitt beskydd. Dessutom har han inte bara aktiv kontakt med främjare av litauisk kultur och baltister i Moskva, utan upprätthåller också nära relationer med litauiska språkvetare och skickar dem sina arbeten och annan värdefull litteratur. Språkvetaren 228 | PERSONALIA har som forskningsobjekt den bulgariska nationella pånyttfödelsens epok under 1800-talet samt frågor om hur det bulgariska standardspråket vid denna tid växte fram och normerades, liksom andra frågor ur kulturhistorien. Om forskaren själv, hans arbeten och några paralleller mellan litauernas och bulgarernas nationella pånyttfödelse har det redan skrivits något (jfr Lietuvių kalbotyros klausimai 30, 1993, 218–220). För övrigt hade ett sakfel smugit sig in där: den blivande språkvetaren hade efter att ha gått ut det fjärde (ryska) gymnasiet i Vilnius 1947 inte rest till Moskva för att studera slavistik, utan till dåtidens Leningrad (Sankt Petersburg). Efter forskarutbildningen började han arbeta vid Institutet för slavistik i Moskva 1956. På senare tid har G. Venediktov ägnat stor uppmärksamhet åt den oförtjänt bortglömde J. Venelin (1802–1839), den redan nämnde pionjären inom den ryska bulgaristiken, vars arbeten hade enorm betydelse för den bulgariska nationens, språkets och kulturens pånyttfödelse. I detta sammanhang bör två nya böcker som nått oss och sammanställts på hans initiativ nämnas: Ju. I. Venelin v bolgarskom vozroždenii (1998; där material från konferenser som hölls i Uzjhorod och Sofia 1989 publiceras, tillsammans med en fullständig bibliografi över J. Venelin, med anledning av 150-årsdagen av forskarens död) och J. Venelins första bulgariska grammatik, skriven redan 1834 men tryckt för första gången först nu (Grammatika nynešnego bolgarskogo narečija, 1997, med en omfattande introducerande artikel av G. Venediktov om J. Venelins grammatiks öde). Den 22 april 2002 var det 200 år sedan J. Venelin föddes. Med anledning av detta bör man påminna om några viktigare datum i forskarens liv och verksamhet, hans viktigaste verk och hans blygsamma bidrag till den litauiska kulturhistorien. Tyvärr tystades J. Venelins liv som före detta präst, hans breda intressen och imponerande arbeten ner under sovjettiden. Därför kan även de uppgifter vi hämtat från en tsartida encyklopedi vara felaktiga (det gick inte att få tag på nyare tryckta källor). Georgis Hucas föddes 1802 i Ungern, i bosättningen Stora Teben. Han studerade vid gymnasiet i Ungvár och därefter vid lärarseminariet. När han valde prästbanan bytte han efternamn från Hucas till Venelin och började studera filosofi vid universitetet i Lviv. Han tog examen 1822. År 1823 fick han en tjänst som lärare och handledare vid ett prästseminarium och reste till Chișinău. Där kom Venelin i kontakt med bulgariska emigranter och fördjupade sig i studiet av deras levnadssätt, språk och historia, något som kom att prägla hans fortsatta liv. År 1825 kom Venelin till Moskva och studerade medicin. Han tog examen 1829 och fick läkardiplom. Han arbetade dock inte som läkare. När han hade färdigställt sitt påbörjade arbete Senieji ir dabartiniai bulgarai politiniu, tautosakiniu, istoriniu ir religiniu požiūriu pagal jų santykį su rusais (Drevnie i nynešnie bolgare v političeskom, narodopisnom, istoričeskom i religioznom ich otnošenii k rossijanam) överlämnade han det till specialister vid Vetenskapsakademien. Arbetet fick ett gott omdöme och den första volymen trycktes redan 1829. Hela monografin publicerades senare, efter författarens död, nämligen 1841 (bd 1, 241 s.; bd 2, 326 s.; andra upplagan 1856). År 1830 sändes J. Venelin till Bulgarien för att bekanta sig med bokbestånden där, inventera dem, samla in manuskript och fördjupa sina studier av bulgariska språket, levnadssättet, historien med mera. Men Venelin hade ingen framgång med att inventera biblioteken eller hitta några mer betydande manuskript. Folket led under det turkiska oket, hade skrämts av ämbetsmännen och litade inte på den okände besökaren. Han lärde känna invånarnas levnadssätt, kultur, språk och tecken på nationell pånyttfödelse närmare. Han fann mer material under de omkring fem månader han arbetade i Valakiet (Rumänien), i Bukarests bibliotek och arkiv. När Venelin återvände till Moskva 1831 ägnade han sig åt vetenskapligt arbete, skrev studier med utgångspunkt i det material han samlat in och deltog i diskussioner med talrika artiklar. Han levde i yttersta fattigdom på små honorar och bidrag. Han dog innan han ens hade fyllt 37 år, den 14 mars 1839. Han begravdes på kyrkogården vid Sankt Daniels (Danilas) kloster i Moskva. PERSONALIA |229 J. Venelin var en forskare med breda intressen. Under sitt korta liv hann han uträtta mycket. Följande av hans viktigare och mer omfattande verk bör nämnas: Om de transdanubiska slavernas folksångers karaktär (O charaktere narodnych pesen u slavjan zadunajskich, 1835), Om den nya bulgariska litteraturens begynnelse (O zarodyše novoj bolgarskoj literatury, 1838), Valakiska bulgarers eller dakiska slavers dokument (Vlacho-bolgarskie ili dako-slavjanskie gramoty, 1840), Kritiska undersökningar av Bulgariens historia… (Kritičeskie issledovanija ob istorii bolgar…1849) med flera. Endast ett av J. Venelins viktigaste arbeten blev aldrig tryckt – den nämnda grammatiken. Genom sina verk lade J. Venelin den vetenskapliga grunden för bulgarernas existens som ett självständigt folk och språk med en särpräglad kulturell tradition. Såväl genom sin vetenskapliga som sin kulturella verksamhet bidrog han alltså mycket till att påskynda den bulgariska nationella återfödelsen. Det är inte utan anledning som Venelins verk betraktas som programmatiska; de utstakade de viktigaste riktlinjerna för utvecklingen av det bulgariska folket, dess språk, litteratur och kultur. J. Venelin fick en plats i den litauiska kulturhistorien genom sitt verk Invånarna i länderna kring Östersjön, det vill säga letterna och slaverna (Okružnye žiteli Baltijskogo morja, to est’ lety i slavjane, 1846). Med letter avsåg han alla baltiska folk, närmare bestämt de baltiska folken – litauer, letter och preussare. Litauiska kulturarbetare (däribland språkforskare) hänvisar i stor utsträckning till denna Venelins monografi när de skriver om den nationella sammansättningen av Litauens befolkning i början av 1800-talet. Litauen, som vid den tiden redan hade införlivats i det ryska imperiet, var delat i två guvernement: Vilna och Grodno. När Venelin angav en ungefärlig nationell sammansättning av befolkningen i dessa guvernement var han inte originell. Han byggde på verket Geografia wschodniej części Europy (Östra Europas geografi), utgivet 1825 i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), det vill säga på uppgifterna som återges där. Eftersom båda de nämnda verken numera är bibliografiska rariteter kan det vara lämpligt att åtminstone kort återge uppgifterna för läsaren. Antalet invånare av olika nationalitet anges här i samma ordning som i J. Venelins bok, och inom parentes anges våra beräknade procenttal. Guvernementet Grodno: polacker 80 000 (10%), ryssar (rosijan) 490 000 (61,25%), litauer 100 000 (12,5%), tatarer 10 000 (1,25%), judar 120 000 (15%); guvernementet Vilna: polacker 100 000 (8,33%), litauer 780 000 (65%), ryssar 130 000 (10,83%), tatarer 10 000 (0,83%), judar 180 000 (15%). Dessutom bodde mer än 200 000 personer av litauisk härkomst i Ostpreussen (det vill säga Litauen mindre). Venelin nämnde även guvernementet Białystok, men sade inget om de litauer som bodde där. Andra små detaljer är också intressanta. De människor som bor i Litauen kallar sig lietuvninkais, och sitt land Lietuva. Uppgifter om litauiska och lettiska jämförs med latin, ryska, grekiska och tyska. En del mytologi tas upp. J. Venelins ståndpunkter återspeglar i huvudsak det ryska imperiets härskande skikts uppfattningar vid den tiden. Guvernementen Białystok och Grodno samt delvis Vilna hade ännu på 1300-talet varit ”rent Ryssland”. Först senare började polackerna göra anspråk på området. Ryssarna gjordes till slavar, medan polackerna utgjorde överklassen – adeln, szlachtan och borgarklassen. Preussens gamla namn skulle ha varit Borusija, som skulle ha uppstått ur Porussia, det vill säga ett land beläget intill Ryssland. Det är förstås svårt att tänka sig att Venelin skulle ha kunnat skriva annorlunda. J. Huc (Venelin) förtjänade genom sina verk bulgarernas stora aktning och tacksamhet. För bulgarerna betyder han förmodligen mer än vad Jurgis Zauerveinas betyder för litauerna. Dessutom skiljer sig tiden och förhållandena åt. Det ryska imperiet hjälpte bulgarerna inte bara att befria sig från det turkiska oket, utan främjade också och stödde hela tiden deras nationella och statliga återfödelse. Det är inte utan anledning som dr J. Basanavičius, som bodde länge i Bulgarien och i hög grad bidrog till att höja den bulgariska kulturen, lärde sig mycket där och senare tillämpade det när han hjälpte Litauen att återupprätta sin självständighet. 230 | PERSONALIA Vi kan bara glädjas åt att den bulgaristiska gärning som J. Venelin inledde i dagens Ryssland förs vidare av vår landsman, en oss närstående språkforskare och kollega, G. Venediktov, som talar och skriver litauiska utmärkt. Aloyzas Vidugiris FRÅN PARTIKLAR TILL SYNTAXENS HELHET (Till professor Vitas Labutis 70-årsjubileum) Professor Vitas Labutis vetenskapliga och pedagogiska verksamhet är mångsidig och omfattande. Han arbetade i tio år vid Institutet för litauiska språket och litteraturen, undervisade därefter vid Vilnius universitets kvällsfakultet i Kaunas och från 1972 vid Vilnius universitets filologiska fakultet. Under många år undervisade han i litauisk syntax och höll olika specialkurser samt handledde studenternas vetenskapliga arbeten och avhandlingar. Han innehade olika administrativa befattningar. Samtidigt bedrev han intensivt vetenskapligt arbete. I professorns bibliografi finns monografin Lietuvių kalbos sintaksė, flera läroböcker och mer än etthundrafemtio artiklar och kortare artiklar! Vitas Labutis är en av våra främsta syntaktiker. Men professorn har intresserat sig för mer än syntax. Han har också skrivit om morfologi, terminologi, onomastik och teorin om språkvård. Med anledning av hans sjuttioårsdag har man velat hylla professorn genom att överblicka hans viktigare studier i litauisk grammatik och hans omfattande publikationer i andra ämnen, däribland frågor om språkpraktik och undervisningsmetodik, vilka här lämnas därhän. *** I början av sitt självständiga vetenskapliga arbete tog V. Labutis sig an ett då föga utforskat ämne inom litauisk grammatik: partiklar. Hans artikel ”Partiklar och deras plats bland ordklasserna”, publicerad 1962 i tidskriften Literatūra ir kalba, var den första studien inom litauisk språkvetenskap som särskilt ägnades åt denna ordklass. Den skrevs vid en tid då det ännu inte fanns någon klar uppfattning om partiklarnas plats bland de övriga ordklasserna eller om deras förhållande till adverb och konjunktioner. Det saknades också en utförligare beskrivning av partiklarnas betydelser och bruk. Studien undersöker hur partiklar har tolkats i tidigare arbeten inom litauisk språkvetenskap och beskriver deras allmänna semantiska och syntaktiska särdrag. Partiklarna betraktas som en egen ordklass, främst med utgångspunkt i de kriterier för indelning i ordklasser som dominerade inom den sovjetiska språkvetenskapen: de kan inte hänföras till någon annan ordklass och förhåller sig till de övriga ordklasserna som en likvärdig grupp av ord (Labutis 1962: 368). Partiklar definieras som ”en oböjlig ordklass som uttrycker kompletterande betydelsenyancer hos verklighetens företeelser eller deras inbördes relationer och tillför dessa till enskilda satsdelar eller till hela meningen” (ibid.). Bland annat uttrycks modala, expressiva och emotionella betydelsenyancer med partiklar. Det finns inga skarpa gränser som skiljer partiklar från andra ordklasser: vissa partiklar kan också fungera som konjunktioner, andra är svåra att skilja från adverb, och ytterligare andra blir affix eller beståndsdelar i fasta uttryck. Till sin struktur kan partiklar vara enkla eller sammansatta.