Lithuanian linguistics 1998–2002: Studies published outside Lithuania

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVI (2002), 213 – 222 ÖVERSIKT ÖVER NYA ARBETEN Översikt över nyutgivningar LITHUANIAN LINGUISTICS 1998–2002: STUDIES PUBLISHED OUTSIDE LITHUANIA Först och främst bör man nämna festskrifterna som utkommit till V. N. Toporovs (Nikolaeva 1998), Ju. V. Otkupščikovs (Zajcev 1999), V. V. Ivanovs (Osipova 2000), Ju. S. Stepanovs (Kub rjakova 2001) och M. Hasiuks (Marcinkiewicz, Osipowski 2001) ära; samtliga är välkända auktoriteter inom baltisk språkvetenskap. Bidragen behandlar inte enbart baltiska ämnen, vilket återspeglar den breda intressesfären hos de personer som hedras (tyvärr innehåller Toporovs och Stepanovs festskrifter ingen bibliografi över deras verk¹). V. A. Rodionov (2001) ger en kortfattad översikt över Stepanovs forskning inom litauiska studier (verbalsystemet och kategorierna aspekt och diates, syntaktisk struktur samt oppositionen mellan animata och inanimata objekt och verb, accentologiska studier). Otkupščikov har nyligen sammanställt två samlingar med tidigare publicerade artiklar, av vilka ett betydande antal ägnas åt frågan om den balto-slaviska enheten (Otkupščikov 2001a: 294–366) och åt baltisk (särskilt litauisk) och slavisk etymologi (Otkupščikov 2001b: 81–239). Viktiga nyutgåvor har också utkommit i den polska serien Baltica Varsoviensia, redigerad av Wojciech Smoczyński: en samling artiklar av Tamara Buch (1998) och en samling av redaktörens publikationer om det litauiska språket (Smoczyński 2001). En viktig händelse inom rysk baltologi är utgivningen av den ryska översättningen av P. U. Dinis omfattande monografi om de baltiska språken (Dini 2002, översatt från italienska originalet av A. V. Toporova, med V. N. Toporov som huvudredaktör). Dinis bok hade redan översatts till litauiska och lettiska år 2000, men ryska är det första större språket som den utges på. Tyvärr bortser den ryska utgåvan helt från de många förbättringar som infördes av redaktörerna för de litauiska och lettiska utgåvorna. I detta avseende måste den ryska översättningen betraktas som ett steg bakåt jämfört med de baltiska utgåvorna. En viktig del av böcker av sådan encyklopedisk karaktär är register, som gör det möjligt för läsaren att använda dem som referensverk. Därför kan man förvänta sig att förlagen åtminstone lägger till ett ämnesregister och ett ordregister. I det här fallet blir man förvånad över att till och med namnregistret från den italienska utgåvan saknas. Till följd av denna tämligen likgiltiga inställning till en bok som hör till den baltiska filologins klassiker skulle en specialist i baltisk filologi knappast anse att den ryska utgåvan har överträffat 1 V. V. Ivanovs bibliografi ingår inte heller i festskriften. Den finns i Ivanov (1998: 813–909); för Ju. S. Stepanovs bibliografi, se Logunov, red. (2000). 214 | ALEKSEY ANDRONOV, RICK DERKSEN den litauiska utgåvan. Boken uppvisar också vissa tekniska brister. Förutom många tryckfel är den frekventa användningen av ovanliga symboler för litauiska nasaliserade bokstäver särskilt störande. Uppdelningen av bibliografin i en latinsk och en kyrillisk del har lett till vissa dubbelregistreringar (t.ex. Мажюлис 1974b (s. 472) och Mažiulis 1974b (s. 513), som hänvisar till ett och samma verk). Slutligen kan konstateras att en limmad bindning inte håller särskilt länge. En annan publikation av allmän karaktär som förtjänar att nämnas är uppslagsverket över språken i Ryska federationen och angränsande stater, vars första volym innehåller V. N. Toporovs artikel om baltiska språk (Toporov 2001). I den andra volymen finner vi kortfattade presentationer av litauiska (Bulygina 2001) och lettiska (Blinkena 2001). Dessa presentationer är dock dåligt samordnade. Tyvärr innehåller alla baltologiska publikationer många tryckfel2. Det bör också noteras att artikeln om det litauiska språket, skriven av den bortgångna T. V. Bulygina, en framstående specialist på litauisk grammatik, uppenbarligen förbereddes långt tidigare. Även om förändringen av den språkliga situationen efter självständighetens återupprättande 1991 nämns, sträcker sig bibliografin inte längre än till 1986 (Akademiens litauiska ordboks 14:e band), vilket innebär att den inte säger något om Akademiens grammatiker från 1994 och 1997 och endast nämner gamla utgåvor (från femtiotalet!) av rysk-litauiska och litauisk-ryska ordböcker, något som är särskilt märkligt i ett uppslagsverk avsett för ryssar3. T. V. Bulyginas essä kan betraktas som ett gott exempel på en presentation av det litauiska språket ur allmänlingvistikens och språktypologins perspektiv. En viktig fördel med studien är att den inte bara redogör för traditionella uppfattningar, utan också återspeglar författarens egna idéer, vilka i stället för att vara utspridda i olika publikationer nu har samlats på ett ställe. Några av dem införlivades i V. Ambrazas akademigrammatik, medan andra har fått mindre uppmärksamhet från den litauiska forskarvärlden och förtjänar att nämnas här. Litauiska pluralia tantum anses ha två homonyma uppsättningar former för singular och plural (Bulygina 2001: 248), det vill säga på ett sätt som liknar A. A. Zaliznjaks (1967: 57–61, 75–80) syn på ryska (jfr Bulygina 1970: 16–17). Semantiskt är denna tolkning riktig, men medan den i ryska stöds av vissa formella särdrag i kongruensen (den sjunde kongruensklassen hos Zaliznjak 1967, vilket leder till postulerandet av ett fjärde genus), är saken mindre entydig i litauiska: genus medför inga problem, så endast bruket av multiplikativa räkneord (som håller på att försvinna i talspråket) ger formellt stöd åt Bulyginas tolkning. En intressant tolkning vid diskussionen om den så kallade neutrumformens grammatiska status är att jämförelsesuffixet har två allomorfer (-jau i den opersonliga predikativa formen (jfr superlativ -iausia) och -esn- framför kasusändelser (Bulygina 2001: 250, jfr Bulygina 1970: 35–36). 2 Detta leder till vissa fel i bibliografin: ”Fraenkel E. <i stället för Endzelīns J.> Darbu izlase. 1–4. Rīga, 1971–1982” (Toporov 2001: 154), ”Серейскис Б. Грамматика литовского языка. Вильнюс, 1985” —?! (Bulygina 2001: 258). 3 Essän om det lettiska språket, sammanställd av A. Blinkena, är visserligen något gammaldags och helt traditionell, men inte så gammal – den kan dateras tämligen exakt: efter att Ordboken över det moderna lettiska standardspråket färdigställdes (1996), men före tidskriften Linguistica Lettica började utkomma (1997). NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 215 I den granskade publikationen (Bulygina 2001: 249) framförs inga argument för den specifika uppdelningen av nominaländelser i ”förändelse” (предокончание) och egentlig ändelse (yr-a-ms). Denna tolkning föreslogs först och diskuterades ingående i Bulygina (1970: 18–23). Den gör den morfologiska strukturen hos nominaländelser mer lik verbsystemet, om stammens vokaler där betraktas som morfem för presens och preteritum (liksom -si- för futurum och -davo- för frekventativt preteritum) och ett unikt paradigm av personändelser läggs till dem, medan skillnaderna mellan konjugationerna förklaras som morfonologiska växlingar (Bulygina 2001: 253; 1977: 268–269; jfr Ambrazas 1985: 263). In Bulygina 2001: 252, it is claimed that interrogative-relative and indefinite pronouns show no opposition between animate and inanimate gender, thus abandoning the author’s former idea of splitting these pronouns in two, e. g. animate kas1 (possessive genitive kieno, non-possessive genitive ko) and inanimate kas2 (both possessive and non-possessive genitives ko), cf. kieno čia būta: ko čia būta (Bulygina 1985: 134). This former interpretation, however, seemed promising. Ett intressant problem för en formell beskrivning av litauisk konjugation är förhållandet mellan de tre huvudstammarna (se även diskussionen av J. F. Levins artikel nedan). I Bulygina 1977 (252–253) finner vi en förklaring av den grundläggande skillnaden mellan presens- och icke-presensvarianter av stammen, men denna distinktion görs inte uttryckligen, varken i Akademigrammatiken (Ambrazas 1985) eller i den aktuella publikationen (jfr oppositionen mellan preteritum- och icke-preteritumstammar hos Toporov 2001 (152), med utgångspunkt i hans tidigare publikation om systemet av böjningsändelser i verbet (Toporov 1965)). Bulyginas ståndpunkt i frågan om diates är inte helt klar. Å ena sidan försvarar hon ett strikt morfologiskt synsätt, där diates uttrycks morfologiskt endast i particip (Bulygina 2001: 252, jfr Bulygina 1970: 66–67). Å andra sidan behandlas nu även passivens sammansatta former (Bulygina 2001: 253). *** En betydande grupp utgörs av publikationer om accentologi. Här kan man urskilja åtminstone tre serier. Den första serien består av V. A. Dybos publikationer; han är den främsta företrädaren för Moskvas morfologiska (paradigmatiska) accentologiska skola. Den andra serien presenterar ett alternativt tillvägagångssätt för beskrivningen (och försöket att förklara) accentförhållanden, utvecklat av Ju. S. Stepanov. Slutligen bör J. F. Levins studie nämnas, där uppmärksamhet ägnas åt accentueringsreglernas kognitiva aspekt. Naturligtvis kan dessa publikationer inte analyseras fristående från några tidigare studier av samma författare, även om de kan ligga långt tillbaka i tiden. Moskvas accentologiska skola (hädanefter MAS), som sedan början av sextiotalet har lämnat många betydelsefulla bidrag till slavisk accentologi, har alltid visat ett stort intresse för baltiska accentdata. Ett av höjdpunkterna är Illič-Svityčs monografi om nominal accentuering i baltiska och slaviska (1963). V. A. Dybos senaste publikationer ägnas åt de Saussures lag och problemet med sekundära dominanta morfem i baltiska språk och litauiska⁴. År 1998 publicerade V. A. Dybo en analys av fornpreussisk nominal accentuering 4 Det bör noteras att artiklarna ofta upprepar varandra. Dybos antagande om ett direkt samband mellan cirkumflexmetatoni och rotens recessivitet (Dybo 2000: 59–73), 216 | ALEKSEY ANDRONOV, RICK DERKSEN såsom det framgår av Enchiridion. I allmänhet antar man att betonade långa vokaler och diftonger i denna text markeras med ett makron. När det gäller diftonger verkar makronets placering återspegla en skillnad mellan ursprungligen akutiska och cirkumflexa diftonger. Den accentografiska funktionen hos dubbelkonsonanterna är betydligt mer omstridd. Dybo ansluter sig till Kortlandts hypotes att dubbelkonsonanter anger att den följande stavelsen är betonad. Slutligen antar Dybo att akutiskt ī och ū diftongerades under betoning. Märkligt nog innehåller hans vanligaste exempel på denna utveckling ij, som vanligen tolkas som [ī]. Detta verkar dock inte få några viktiga konsekvenser för Dybos analys. Genom att jämföra med litauiska accentdata, däribland data från Daukšas Postilla, fastställer Dybo fyra accentparadigm för tvåstaviga substantiv med lång (akutisk eller cirkumflex) stam och ett enda paradigm för tvåstaviga substantiv med kort stam. Den senare sammanslagningen skulle vara en följd av den fornpreussiska progressiva betoningförskjutningen från korta betonade vokaler till den omedelbart följande stavelsen. Eftersom Kortlandt föreslog denna förskjutning 1974 kallar Dybo den ”Kortlandts lag”, samtidigt som han tillägger att han hade upptäckt regeln oberoende av Kortlandt. Under de senaste åren har Kortlandts lag, som länge i stort sett gått obemärkt förbi, liksom hans tolkning av de fornpreussiska dubbelkonsonanternas funktion, varit föremål för livlig debatt (Parenti 1998; Young 1999; Kortlandt 1999; 2000; Schmalstieg 2001). Klassificeringen av fornpreussiska substantiv enligt de fyra litauiska accentparadigmen är meningsfull endast om det kan visas att de Saussures lag också verkade i fornpreussiskan. Dybo drar slutsatsen att fornpreussiskan representerar ett baltiskt stadium då de Saussures lag verkade uteslutande framför dominanta akutsuffix eller i sådana fall där den betonade stavelsens valens inte var högre än den akuta stavelsens valens (17–18). Beläggen för eller emot de Saussures lag, vare sig i traditionell form eller i Dybos formulering, är dock ytterst begränsade. Med hänsyn till ”Kortlandts lag” måste man vända sig till relevanta kasusformer av substantiv med en cirkumflex lång vokal eller diftong i roten. Det är inte alls självklart att dessa former stöder Dybos slutsats. Rotbetoningen i rān̄kans ’händer’ och āusins ’öron’ (lit. rankàs, ausìs) kan exempelvis lika gärna betraktas som direkt belägg mot att de Saussures lag har verkat. Substantiv som imtã ’tagen’ eller spigsna ’bad’ kan ha varit rörliga (jfr Stang 1966: 173). Man kan inte undgå intrycket att Dybos iver att finna belägg som skulle göra det möjligt för honom att formulera någon version av de Saussures lag tycks hindra honom från att studera fakta objektivt och från att beakta alternativa lösningar. Detta är anmärkningsvärt med tanke på hur lätt han föreslår en tillbakadragning av betoningen från cirkumflexa slutstavelser (17). Dybos artikel om fornpreussisk accentuering måste betraktas mot bakgrund av den senaste utvecklingen inom MAS. Samtidigt som omfattningen av den proto-slaviska tillbakadragningen, känd som Stangs lag, begränsas, ersätts den progressiva förskjutning som kallas Illič-Svityčs lag eller Dybos lag av en ”правосторонний дрейф”, som antas ha verkat i flera stadier och vara förknippad med tidig dialektal differentiering. Enligt Dybo är det enda verkligt proto-slaviska based on S. L. Nikolaev’s investigations (Nikolaev 1989: 75–97) was already published in Dybo 1997 (165–184) and, as far as the part on secondary dominant morphemes (2000: 63–73) is concerned, also in Dybo 1998a (119–129). The latter publication contains the same description of the Abkhazian accent system and some general remarks (Dybo 1998a: 129–202 = Dybo 1997: 65–163), cf. Dybo 1989, which is very similar. NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA | 217 Progressiv förskjutning innebär att iktus flyttas från en cirkumflex eller kort stavelse till en följande dominant akutstavelse (Dybo 2000a: 94). Eftersom de Saussures lag i litauiskan omformuleras som en förskjutning av iktus från en cirkumflex eller kort stavelse till en följande intern akutstavelse om båda stavelserna har samma valens, eller till en slutlig akutstavelse oavsett valens (Dybo 1998: 57; Dybo 2000b: 75), förefaller det naturligt att anta ett balto-slaviskt ursprung för dessa förskjutningar. Detta är i det närmaste liktydigt med att återupprätta de Saussures lag – eller snarare de Saussures och Fortunatovs lag – som en balto-slavisk utveckling, vars förkastande var en av den moderna accentologins hörnstenar. Eftersom det inte är särskilt sannolikt att denna accentförskjutning, som är av fonetisk natur, skulle vara betingad av rent morfologiska egenskaper, förefaller det som om det i detta skede fanns en inneboende fonetisk skillnad mellan dominanta och recessiva morfem. Enligt Dybos huvudhypotes måste det ha funnits en tonal opposition (Dybo 2000b: 68). Den senaste utvecklingen inom MAS sammanfattas i Lehfeldt 2001 (en förbättrad och kompletterad utgåva av Lehfeldt 1993), som är en introduktion till den morfologiska uppfattningen om slavisk accentologi sådan den förespråkas av denna skola. Det bör noteras att denna bok, som innehåller ett kapitel om litauisk accentuering ur ett synkront och diakront perspektiv, i huvudsak är en introduktion till MAS uppfattningar och resultat före den radikala utveckling som ägt rum sedan början av nittiotalet. Bilagan av Willem Vermeer är däremot en kritisk diskussion av MAS modus operandi, där särskild uppmärksamhet ägnas åt skolans senare publikationer. Bland annat kritiserar han MAS för att inte ägna tillräcklig uppmärksamhet åt tillförlitligheten hos de data som man arbetar med, för att försumma befintlig kunskap och annan relevant forskning samt för att underskatta möjligheten av sekundära (postproto-slaviska) utvecklingar. Medan Vermeers teoretiska ramverk är förenligt med MAS och hans kritik kan betraktas som kritik ”inifrån”, har Ju. S. Stepanov grundläggande invändningar mot MAS paradigmiska ansats (Stepanov 1997a; 1997b), som han spårar tillbaka till de Saussure. Stepanov ogillar uppfattningar som tillskriver morfem inneboende prosodiska egenskaper (såsom ton eller valens). I stället betonar han stavelse- och frasstrukturens betydelse och använder sig ofta av moraanalys. Stepanov lägger fram ett antal metodologiska teser och ställer sin uppfattning mot teorierna hos V. A. Dybo, P. Garde och B. Stundžia. Dessa kritiska anmärkningar bör ses som starka impulser till utvecklingen av morfologisk accentologi snarare än som ett fullständigt förkastande av denna. En förbättrad ansats bör uppenbarligen förena båda synsätten. Vissa omprövningar kan iakttas inom den morfologiska accentologins egen ram. Stepanovs påstående att inga undersökningar hade gjorts av förhållandet mellan morfemsegmentering och stavelsesegmentering (Stepanov 1997a: 65) är således felaktigt; jfr Girdenis, Stundžia (1994). Det förefaller inte som om hänsyn till avledningsmässiga egenskaper strider mot en morfologisk ansats (Stepanov 1997a: 79; 1997b: 7): dominans (förstådd som förmågan att förändra andra morfems accentologiska egenskaper, i allmänhet styrka/svaghet (Stundžia 1995: 8–12)) bör sannolikt inte tillskrivas ett morfem utan avledningsmodellen (jfr Andronov 1999 om den dynamiska aspekten av beskrivningen av litauisk betoning). Den allmänna analogin med iktusförflyttning åt vänster i litauiska dialekter och i äldre litauiska skeden har varit en fruktbar hypotes ända sedan Stepanov (1972). En vidareutveckling av samma ansats ledde till en tolkning av Leskiens lag i samma termer och ett försök att förklara 218 ALEKSEY ANDRONOV, RICK DERKSEN den ”omvända” karaktären hos litauiska stavelseaccenter (fallande akut och stigande cirkumflex) (Stepanov 1997b: 22). En viktig roll i litauiskans accentförskjutningars historia spelas av en revision av Wackernagels lag, som generaliseras till hela organiseringen av intensitetstopparna i den indoeuropeiska frasen (Stepanov 1997b: 15). Sammantaget innehåller Stepanovs artiklar intressanta kommentarer till accentologiska teoriers historia och centrala teoretiska problem, liksom subtila iakttagelser av material från litauiska och forngrekiska. J. F. Levins (2000) senaste artikel ”On the representation of Lithuanian morphology” är en uppföljning av hans studie om litauisk accentmarkering (Levin 1990). Den återger huvudidéerna i den tidigare studien och utvidgar dem till verbsystemet mot bakgrund av allmänna kognitiva spekulationer5. Levins ansats blottlägger några intressanta drag i det litauiska accentsystemet. Författaren betonar den sista stammorans särställning; den förlorar betoningen både till vissa nominala och verbala ändelser och till verbala prefix. Själva ansatsen tycks dock medföra vissa olägenheter. Sammantaget skymmer reduktionen av de symmetriska fyra traditionella accentklasserna för substantiv till tre (sammanslagning av den första och andra klassen) den parallella korrelationen mellan klasserna som de Saussures lag implicerar och som nu införlivas i en uppsättning regler som bestämmer betoningens plats. Accentegenskaperna hos vissa nominala ändelser står också i strid med de egenskaper som tillskrivs dem inom ramen för den klassiska morfologiska accentologin (Stundžia 1995). Korta betonade ändelser i Levins system (s. 179) omfattar således Nom. Sg. -à (stark, betoningsattraherande enligt Stundžia), -ùs (stark, inte betoningsattraherande), Ins. Sg. -ù (svag, betoningsattraherande). Detta leder till vissa särskilda ändringar av de allmänna reglerna för betoningstilldelning (s. 180). Den föreslagna avvikelsen från traditionen skulle komplicera historiska studier. På samma sätt medför den inga uppenbara fördelar för beskrivningen av betoningens placering vid avledning. Tillämpningen av samma ansats på verbsystemet leder Levin till slutsatsen att två typer av verbaccentuering motsvarar de traditionella nominala accentklasserna 1 och 2 (s. 182), det vill säga substantiv med en accentologiskt stark stam. Även detta kan betraktas som en motsägelse till den morfologiska accentologins resultat: om man tar hänsyn till accentueringen av prefixverb förefaller primära stammar vara accentologiskt svaga i finita former (Andronovas 1995). I artikelns andra del visar Levin den semantiska/semiotiska rollen hos de strukturelement som bildar en kontrast mellan verbstammar och inför de accentuella kontrasterna hos prefixverb i samma system. Hans iakttagelser om sambandet mellan ett verbs semantik och markeringen av dess presens- eller preteritumformer är mycket intressanta och för övrigt inte nödvändigtvis knutna till den omdiskuterade accentologiska beskrivningen i artikelns första del. *** Slutligen vill vi uppmärksamma några nyligen utgivna publikationer av två forskare från den yngre generationen i Västeuropa. Apart from an introduction to Lithuanian (1999, see Ambrazas 2000), Daniel Petit has published a number of publications on Baltic historical linguistics. Here we shall limit ourselves to three etymological studies that focus on Lithuanian data. Petit (1998) deals with the etymological 5 En av Levins allmänna metodologiska anmärkningar är påståendet att ”det inte finns något tvingande behov av att föreslå morfologiska modeller vars enda syfte är att reducera alla lexem till unika underliggande former” (Levin 2000: 176), vilket låter som en sorts utmaning till publikationer som Toporov 1966 (119) och Bulygina 1977 (238–239). NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA | 219 …ologi för litauiska sámbaris ’sammankomst’. Artikeln ifrågasätter Dinis påstående att sámbaris och slaviska *sъborъ ’församling’ kan härledas till en baltoslavisk kult. Petit förenar en mycket omfattande filologisk redogörelse för det baltiska materialet med en undersökning av rotens *bʰer- öden i baltoslaviskan. Petit (2000a) behandlar ett antal baltiska former som Karaliūnas (1976) hade förbundit med litauiska tautà ’folk’. Författaren avvisar den etymologiska kopplingen i vart och ett av dessa fall. I slutet av artikeln hävdar han att o-vokalismen i tautà kan vara analogisk efter andra ā-stammar. Syftet med Petit (2000b) är att med utgångspunkt i litauiska stuomuō / stomuō och besläktade former visa att *oh₂ ger *ō, inte *ā. Det hävdas att det ursprungligen fanns två substantiv, *steh₂-me/on- och *stoh₂-mo-, vilka gav stuomuō respektive stúomas. Därefter sammanblandades rotvokalismerna i dessa substantiv, vilket gav stuomuō / stúomas. I ett senare skede påverkades stuomuō, som tillhörde en produktiv typ, av verbet stóti. Petits tillvägagångssätt vid baltisk etymologi kännetecknas av en noggrann analys av allt relevant material, inklusive uppgifter från äldre texter och dialekter. Han förlitar sig inte på de former som förekommer i den vetenskapliga litteraturen, utan använder alla resurser som dagens baltologer har tillgång till. Därför är Petits artiklar lärorika och användbara, oavsett om läsaren instämmer i hans slutsatser eller inte. Björn Wiemer’s article (2001) is devoted to the problem of verbal aspect in Lithuanian. It should be emphasized that the author consciously keeps himself away from the erroneous practice of looking at Lithuanian aspect through the glasses of the Russian language (or, Slavic in general) (p. 34–35, 43–44). Wiemer bases his investigation on a thorough study of “aspectual” verb pairs connected by morphologically derivative relations stressing the importance of combining the analysis of lexical interrelations between such verbs with an investigation of the regularity of their functions and obligatoriness of use. An important theoretical claim is that grammatical category is not necessarily connected with inflection as opposed to derivation: thus, there is no contradiction in the fact that the category of aspect in Russian, although its members are connected by derivative relations, is considered grammatical (p. 30). In other words, the opposition “inflection vs. derivation” is not identical to the opposition “grammatical vs. lexical meaning”. Wiemer visar att litauiskan saknar grammatisk aspekt, eftersom valet mellan leden i ett ”aspektpar” beror på deras lexikala egenskaper (medan valet i ryskan styrs av den grammatiska kontexten). Det rika och produktiva systemet av litauiska verbaffix ger upphov till ett utvecklat system av Aktionsart, som ännu inte har utvecklats till en grammatisk aspektmotsättning (s. 44). Artikeln ger tydliga belägg för det intryck av likhet mellan situationen i modern litauiska och ett tidigare skede i utvecklingen av aspektkategorin i slaviska språk som man redan intuitivt har fått (s. 51). Den är ett gott exempel på den roll som teoretisk synkron grammatik kan spela i historiska språkstudier. Det strikta tillvägagångssätt som föreslås i Wiemers artikel visar tydligt riktningen och metoden för fortsatt aspektforskning om litauiska. LITTERATUR AMBRAZAS, V., ed. 1985: Грамматика литовского языка, Вильнюс: Мокслас. AMBRAZAS, V. 2000: Naujų principų mokslininko darbai apie lietuvių kalbą. Lietuvių kalbotyros klausimai 42, 214–220 220 | ALEKSEY ANDRONOV, RICK DERKSEN ANDRONOVAS, A. 1995: Priešdėlinių veiksmažodžių kirčiavimas morfologinės akcentologijos požiūriu. Baltistica 30 (1), 93–100. ANDRONOV, A. V. 1999: Некоторые проблемы морфологической интерпретации ударения в литовском языке. Andronov, A. V., ed., Материалы XVIII межвузовской научно-методической конференции преподавателей и аспирантов. Выпуск 1. Секция балтистики (2–4 марта 1999 г.): Проблемы фонетики и акцентологии балтийских языков. Тезисы докладов. Санкт-Петербург: Издательство Санкт-Петербургского университета, 5–7. BLINKENA, A. JA. 2001: Латышский язык. Виноградов, В.А., ред., Языки Российской Федерации и соседних государств: Энциклопедия. в 3 т. Т. 2: К–Р, Москва: Наука, 214–224. BUCH, T. 1998. Opiscula Lithuanica. Warszawa: Katedra Językoznawstwa Ogólnego i Bałtystyki Uniwersytetu Warszawskiego. (Baltica Varsoviensia, 1) BULYGINA, T. V. 1970: Морфологическая структура слова в современном литовском литературном языке (в его письменной форме). Жирмунский, В. М., Арутюнова, Н. Д., ред., Морфологическая структура слова в индоевропейских языках, Москва: Наука, 7–70. BULYGINA, T. V. 1977: Проблемы теории морфологических моделей, Москва: Наука. BULYGINA, T. V. 1985: По поводу трактовки „слабо дифференцированных падежей” в литовском склонении. Zinkevicius, Z., ed., Tarptautinė baltistų konferencija 1985 m. spalio 9–12 d. Pranešimų tezės, Vilnius: Vilniaus valstybinis V. Kapsuko universitetas, 133–134. BULYGINA, T. V. 2001: Литовский язык. Виноградов, В. А., ред., Языки Российской Федерации и соседних государств: Энциклопедия. в 3 т. Т. 2: К–Р, Москва: Наука, 244–258. DINI, P. U. 2002: Балтийские языки, Москва: О-Г-И. DYBO, V. A. 1989: Типология и реконструкция парадигматических акцентных систем. Булатова, Р. В., Дыбо, А. В., ред., Историческая акцентология и сравнительно-исторический метод, Москва: Наука, 7–45. DYBO, V. A. 1997: Балто-славянская акцентологическая реконструкция и индоевропейская акцентология. Касян, А. С., Минлос, Ф. Р., ред., Studia linguarum, Москва: Российский государственный гуманитарный университет, 53–189. DYBO, V. A. 1998a: Балто-славянская акцентная система с типологической точки зрения. Иванов, В. Вс., ред., Балто-славянские исследования 1997, Москва: Индрик, 118–205. DYBO, V. A. 1998b: О системе акцентных парадигм в прусском языке. (Материалы к акцентологии прусского языка, I) Славяноведение 3, 5–18. DYBO, V. A. 2000a: Морфологизованные парадигматические акцентные системы. Типология и генезис. Том I, Москва: Языки русской культуры. DYBO, V. A. 2000b: Из балто-славянской акцентологии. Проблема закона Фортунатова и поправка к закону Ф. де Соссюра. Осипова, М. А. ред., Балто-славянские исследования 1998–1999. XIV. Сборник научных трудов. [К семидесятилетию Вячеслава Всеволодовича Иванова], Москва: Индрик, 27–82. GIRDENIS, A., STUNDZIA, B. 1994: Morfema ir skiemuo lietuvių kalbos akcentologinėje sistemoje. D. Mikulėnienė et al., eds., Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai. Pranui Skardžiui (1899 03 26 – 1975 12 18) paminėti. Konferencijos pranešimų tezės (1994 m. spalio 27–28 d.). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. 13–14. ILLIC-SVITYC, V. I. 1966: Именная акцентуация в балтийском и славянском. Судьба акцентуационных парадигм, Москва: Издательство Академии наук СССР. IVANOV, V. V. 1998: Избранные труды по семиотике и истории культуры. Том 1, Москва: Школа «Языки русской культуры». KORTLANDT, F. 1974: Old Prussian accentuation. Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung 88 (2), 299–306. KORTLANDT, F. 1999: Double consonants in Old Prussian. Res Balticae 5, 75–80. KORTLANDT, F. 2000: The Prussian accent shift. Baltistica 34 (2), 193–197. KUBRJAKOVA, E. S., JANKO, T. E., eds. 2001: Язык и культура: Факты и ценности: К 70-летию Юрия Сергеевича Степанова, Москва: Языки славянской культуры. NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 221 Lehfeldt, W. 2001: Einführung in die morphologische Konzeption der slavischen Akzentologie. 2., verbesserte und ergänzte Auflage mit einem Appendix von Willem Vermeer, München: Otto Sagner. Levin, J. F. 1990: Lithuanian accent as a descriptive notational problem. Kangere, B. and Rinh olm, H., eds., Symposium Balticum. A Festschrift to honour Professor Velta Rūķe-Draviņa, Hamburg: Buske Verlag, 249–256. Levin, J. F. 2000: On the representation of Lithuanian morphology. Осипова, М. А., ред., Балто-славянские исследования 1998–1999. XIV. Сборник научных трудов. [К семидесятилетию Вячеслава Всеволодовича Иванова], Москва: Индрик, 175–188. Logunov, A. A., ред. 2000: Юрий Сергеевич Степанов. Российская Академия Наук. Материалы к биобиблиографии ученых. Серия литературы и языка, 26. Составитель Р. И. Горячева, Москва: Наука. Marcinkiewicz, J., Ostrowski N., eds. 2001: Munera linguistica et philologica Michaeli Hasiuk dedicata, Poznań: Uniwersytet im. Adama Mickiewicza w Poznaniu. (Poznańskie Studia Bałtystyczne, 1) Nikolaev, S. L. 1989: Балто-славянская акцентуационная система и её индоевропейские истоки. Булатова, Р. В., Дыбо, А. В., ред., Историческая акцентология и сравнительно-исторический метод, Москва: Наука, 46–109. Nikolaeva, T. M., ред. 1998: ПОЛИТРОПОН. К 70-летию Владимира Николаевича Топорова. Москва: Индрик. Osipova, M. A., ред. 2000: Балто-славянские исследования 1998–1999. XIV. Сборник научных трудов. [К семидесятилетию Вячеслава Всеволодовича Иванова], Москва: Индрик. Otkupščikov, Ju. V. 2001a: Opera philologica minora (Античная литература. Языкознание), Санкт-Петербург: Наука. Otkupščikov, Ju. V. 2001b: Очерки по этимологии, Санкт-Петербург: Издательство Санкт-Петербургского университета. Parenti, A. 1998: Old Prussian abstract nouns in -sna, -senna, -sennis. Bammesberger, A, ed., Baltistik: Aufgaben und Methoden, Heidelberg: Carl Winter, 129–142. Petit, D. 1998: A propos du lituanien Sámb aris: la racine ie. *bher- en baltique oriental. Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 93 (1), 229–288. Petit, D. 1999: Lituanien. Lalies 19, 7–135. Petit, D. 2000a: Lituanien tausti, čiūtnas, et le nom du “peuple” en indo-européen. Bulletin de la Société de Linguistique de Paris 95 (1), 119–146. Petit, D. 2000b: Lituanien stuomuō / stomuō et la théorie des laryngales. Historische Sprachforschung 113, 259–275. Rodionov, V. A. 2001: Литовский язык в школе академика Ю. С. Степанова. Кубрякова, Е. С., Янко, Т. Е., ред., Язык и культура: Факты и ценности. К 70-летию Юрия Сергеевича Степанова, Москва: Языки славянской культуры, 421–434. Schmalstieg, W. R. 2001: Comments on a recent debate about Old Prussian stress placement. Baltistica 35 (1), 21–27. Smoczyński, W. 2001: Język litewski w perspektywie porównawczej. Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego. (Baltica Varsoviensia, 3) Stang, C. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo–Bergen–Tromsø: Universitetsforlaget. Stepanov, Ju. S. 1972: Ударение и метатония в литовском глаголе. Baltistica I priedas, 169–183. Stepanov, Ju. S. 1997a: Непарадигматические передвижения ударения в индоевропейском. (Исходные положения.) Вестник Московского университета. Серия 9. Филология, 1997 (5), 63–80 Stepanov, Ju. S. 1997b: Непарадигматические передвижения ударения в индоевропейском. (I. Вокруг законов Баккернагеля и Лескина.) Вопросы языкознания 1997 (4), 5–26. Stundžia, B. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos kirčiavimo sistema, Vilnius: Petro ofsetas. Toporov, V. N. 1966: Несколько замечаний о структуре флективной парадигмы литовского глагола в связи с проблемой порождения глагольных форм. Kalbotyra 14, 119–129. 222 | ALEKSEY ANDRONOV, RICK DERKSEN TOPOROV, V. N. 2001: Балтийские языки, Ярцева, В. Н., ред. Языки Российской Федерации и соседних государств: Энциклопедия: в 3 т. Т. 1: А–И, Москва: Наука, 143–154. WIEMER [Вимер], В. 2001: Аспектуальные парадигмы и лексическое значение русских и литовских глаголов: Опыт сопоставления с точки зрения лексикализации и грамматикализации. Вопросы языкознания 2001 (2), 26–58. YOUNG, S. 1999: “Kortlandt’s hypothesis” and Old Prussian stress. Baltistica 34 (1), 5–15. ZAJCEV, A. I., ed. 1999: Linguistica et Philologica. Сборник статей к 75-летию профессора Юрия Владимировича Откупщикова, Санкт-Петербург: Издательство Санкт-Петербургского университета. ZALIZNJAK, A. A. 1967: Русское именное словоизменение, Москва: Наука. Aleksey Andronov Rick Derksen