Ondřej Šefčík, Bohumil Vykypěl, Hrsg. „Grammaticus. Studia linguistica Adolfo Erharto quinque et septuagenario oblata“

196 | RECENZIJOS (‘röra sig’) och eiti II (‘ha en tjänst’); iššukti I (‘avlägsna genom att vrida’ etc.) och iššukti II (‘vika av åt sidan’); iššaukti I (‘återkalla’) och iššaukti II (‘kunna uttrycka’). De nämnda inkonsekvenserna i återgivningen av ordens semantik samt andra inexaktheter förringar inte ordbokens värde. Bara det faktum att ordbokens redaktörer redan har preciserat den semantiska strukturen hos ett betydande antal ord visar deras beslutsamhet att bevisa att utarbetandet av litauiska ordböcker med utgångspunkt i modern lexikografi inte är ett sisyfosarbete: med en lexikal-semantisk och lexikografisk teori samt en enorm textkorpus behövs endast tid och noggrannhet. De nyheter i den första litauisk-norska ordboken som har diskuterats visar att man inte längre nöjer sig med att upprepa andra språks lexikografiska erfarenheter: med denna ordbok läggs grunden för en modern lexikografisk teori inom litauisk lexikografi. Den tvåspråkiga ordboken, som vid första anblicken ter sig anspråkslös, når genom kvaliteten på den grammatiska och semantiska informationen om orden i båda språken upp till de främsta litauiska lexikografiska verken. Även redaktörerna för den moderna litauiska språkordboken skulle kunna hämta teoretiska lexikografiska idéer från den när de utarbetar en ny upplaga, liksom redaktörer för ordböcker över litauiska och andra främmande språk. Dalia Barauskaitė Mikkelsen Dommervænget 26 C, 1.tv. 4000 Roskilde, Danija [email protected] Mottagen 2002 07 03 ONDŘEJ ŠEVČÍK, BOHUMIL VYKYPĚL, RED., GRAMMATICUS. LINGVISTISKA STUDIER TILLÄGNADE ADOLF ERHART PÅ HANS SJUTTIOFEMÅRSDAG. Brno: Masarykova universita, 2001, 234 p. Titeln ger redan tillräcklig upplysning om anledningen till att festskriften, som nu recenseras, har utkommit. Tillräckliga skäl för att recensera den i denna tidskrift utgörs inte bara av det faktum att den ärade jubilaren, professor Adolf Erhart, tidigare innehavare av professuren i jämförande språkvetenskap vid universitetet i Brno, alltid har ägnat baltistiken särskild uppmärksamhet (det vittnar hans introduktioner till litauiska och jämförande baltisk språkvetenskap om; jfr Erhart 1956, 1984), utan också av den mycket starka representationen av baltistiska frågeställningar i denna antologi. Till att börja med ges en kort översikt över bokens innehåll. Etymologiska frågeställningar är starkt representerade. Specialstudier inom detta område har bidragit med Eva Havlová („I.e. kořen *al- a germánské názvy pro ‘věk’“, s. 56–63), Helena Karlíková („K staroslověnskému substantivu spodъ“, s. 99–104), Boris Skalka („St[aro]sl[ov ěnské] setъ/seti semper provocans“, s. 144–148) och Pavla Valčáková („Regarding P[roto-]S[lavic] *ědъ“, s. 201–205). I några uppsatser ägnas särskild uppmärksamhet åt ett delområde av det indoeuropeiska lexikonet respektive lexikonet i en av de indoeuropeiska språkgrenarna. Det gäller studierna av Václav Blažek („Indo-European kinship terms in *-ə₂ter“, s. 24–33) och Ilona Janyšková („Etymologie názvů tisu ve slovanských jazycích“, s. 91–98). Förutom indoeuropeisk etymologi finns även dravidisk och altaisk etymologi representerad (Jaroslav Vacek, Recenzijos | 197 ”Dravidian and Altaic ‘hot – fire – heat’”, s. 175–200). Karl Horst Schmidt behandlar mer allmänna frågor om etymologisk metod och visar med kartvelisk-indoeuropeiska paralleller som exempel hur viktigt det är att beakta återkommande och universella typer av semantisk motivering vid etymologisering (”Etymologie und semantische Parallele”, s. 135–143). Vladimir N. Toporovs bidrag ”Dr.-ind. prathamá- k rekonstrukcii odnogo iz variantov indoevropejskoj koncepcii «pervogo»”, s. 165–174, hör till gränsområdet mellan jämförande grammatik och jämförande religionshistoria. Från det indoiranska området bör studierna av Vít Bubenik (”On the Remaking of the Middle Voice in Indo-Iranian”, s. 34–44) och Ondřej Šefčík (”Word Borders in Old Indo-Aryan”, 156–164) nämnas. Slavisk syntax företräds av Radoslav Večerka (”Poznámky k disjunktivnímu/alternativnímu li v staroslověnštině”, s. 206–210) och William R. Schmalstieg (”A Common Mistranslation of a Few Lines in the Igor Tale”, 131–134). Den senare visar med hjälp av talrika paralleller att prepositionsfraser med otъ nego, vilka i de flesta översättningar återges ablativiskt, i en mening i Igorsången (vidě těmoju vъše svojě voě prikryty ’han såg hela sin här täckt av mörker av henne’) i själva verket snarare bör uppfattas agentivt. Prepositionen otъ tjänar här till att förstärka den agentiva genitiven, ett fenomen som Schmalstieg också ingående har behandlat i samband med baltiska data (särskilt litauiska). Från den synkroniska syntaxens område bör Stanislav Žažas studie om användningen av verben för ’ge’ i tjeckiska och ryska funktionsverbskonstruktioner (”K funkci slovesa dát – дамъ v češtině a ruštině”, s. 226–232) nämnas. Ludmila Buzássyovás och Eva Pallasovás bidrag kan inte hänföras till någon större tematisk grupp. Den förstnämnda behandlar frågor om latinsk paradigmatisering (”Parisylabá v latinčine”, s. 45–55), den sistnämnda slavisk språkvetenskaps tidiga historia, närmare bestämt behandlingen av ordbildning hos Miklosich (Jskoni bě slovo – Počátky slovanské slovotvorby”, s. 120–135). Helena Kurzová diskuterar intressanta frågor om indoeuropeisk kasussyntax i sitt bidrag ”Zur Syntax und Semantik der indogermanischen Kasus” (s. 106–119). Artikeln inleds med en betraktelse över ”grundkasusen”, det vill säga nominativ och ackusativ. När det gäller urspråkets system lyfter författaren i dessa kasus semantik framför allt fram de kategoriska aspekterna, det vill säga sådana som är knutna till nominalfrasernas kategoriska drag. Varje substantiv var framför allt markerat som animatum respektive inanimatum, och först ur denna kategoriska markering framträdde de konfigurativa funktionerna: ”... kasus [användes] också semantiskt för att uttrycka de nominala deltagarnas position i det satsen betecknade sakförhållandet. Genom markeringen som s-nominativ och m/n-ackusativ markerades animata för sin motsatta position i det sakförhållande som uttrycks genom satsutsagan” (s. 107). Detta skulle ha lett till en ”efterföljande funktionell identifiering av neutras indifferenta kasus (’absolutiv’ utan motstående ergativ) med nominativ å ena sidan och ackusativ å den andra” (s. 106). Ingen torde bestrida de kategoriska dragen relevans, men en absolutiv utan motstående ergativ är ett ganska orimligt begrepp ur funktionellt och typologiskt perspektiv. Absolutiv är i sig redan ett konfigurativt kasusbegrepp, eftersom det betecknar det omarkerade ledet i varje (transitiv eller intransitiv) konfiguration. Det enda argumentet i intransitiva strukturer är naturligtvis omarkerat, men även i transitiva strukturer är normalt antingen 198 | RECENZIJOS agenten eller objektet formellt omarkerat, i den meningen att det omarkerade kasuset överensstämmer med det intransitiva subjektets kasus. Eftersom både animata och inanimata måste ha kunnat förekomma i transitiva och intransitiva strukturer, kan man nog anta nominativ som kasus för det animata intransitiva subjektet och absolutiv som kasus för det inanimata objektet i transitiva strukturer. På så sätt får vi i grunden ett system med nominativmarkering för animata och ergativmarkering för inanimata. Författaren avfärdar nog alltför lätt frågan om den typologiska rimligheten hos ett sådant system. Vidare finner man i hennes bidrag tankar om konstruktioner med deltagarutbyte (circumdare urbem muro: circumdare murum urbi), om den avvikande syntaktiska behandlingen av neutra (med detta avses neutras bristande kasusdifferentiering, vilket till exempel kommer till uttryck i motsättningen id gaudeo vs. gaudeo de aliqua re), om förhållandet mellan sociativ och dualis, om dubbel ackusativ osv. Författaren företräder den uppfattning, som torde gå tillbaka på Meillet, att urspråket inte hade någon verbböjning i egentlig mening, utan att kasus ”... var självständigt markerade former för sakförhållandets referentiella struktur” (s. 117). Även bland de historiskt belagda indoeuropeiska språken skiljer författaren mellan sådana med mer eller mindre ”framskriden satsformalisering”. Men lyder ”urspråk” under andra lagar än historiskt belagda språk? Man kan naturligtvis skilja mellan semantiskt markerade och rent konfigurativa kasus: så kan till exempel ackusativ som rent konfigurativt kasus stå i motsats till partitiv genitiv (markerad med avseende på kvantifiering, jfr exempelvis litauiska gerti vandenį: atsigeri vandens) eller dativ (markerad med avseende på låg grad eller tidsmässig begränsning av påverkan, jfr lettiska sist suni ‘slå en hund’: iesist sunim ‘ge en hund ett slag’). I många fall har dotterspråken emellertid infört nya differentieringar av detta slag. Detta gäller särskilt sådana arkaiska språk med välutvecklade kasussystem som de baltiska och slaviska språken. När kasussystemet reduceras finns också färre möjligheter till semantisk differentiering inom en syntaktisk kategori (subjekt, objekt osv.), vilket just ger intrycket av en ”framskriden satsformalisering”. Att de grammatiska kasusens funktioner (nominativ, ackusativ, genitiv, dativ) skulle kunna definieras helt asyntaktiskt i något språk är inte särskilt rimligt, och antagandet att urspråket skulle ha skilt sig från historiskt belagda språk i detta avseende strider mot den sedan junggrammatikerna implicit erkända principen om språkutvecklingens lagars enhetlighet (”uniformitarian principle”). I sin uppsats ”Přemýšlení (nejen) o litevském kondicionálu” (s. 64–90) kritiserar Tomáš Hoskovec den gängse teorin om hur den litauisk-lettiska konditionalisformen uppkom, men avstår för övrigt från att lägga fram ett eget förklaringsförsök. Författarens slutsats lyder som följer (för enkelhetens skull citerar jag den franska sammanfattningen): ”Dans le système panchronique du verbe lituanien, il n’y a rien sur quoi puisse s’appuyer la théorie, qui fait pourtant grande tradition en linguistique comparée, selon laquelle le conditionnel lituanien serait issu d’une soudure du supin (présumé lituanien) avec une forme ancienne (présumée indo-européenne) du verbe être” (s. 89). Förekomsten av ett sådant ”système panchronique” är emellertid ytterst tvivelaktig. Syntaktisk förändring bygger på mekanismen strukturell omtolkning (reanalysering): en viss konstruktion A får en ny strukturinterpretation utan att något förändras i dess substans RECENZIJOS | 199 ändras. Denna omtolkning leder till formuleringen av en ny grammatisk regel, som liksom den ursprungliga förmår generera utgångsstrukturen A, men dessutom förmår generera en struktur B, för vilken den ursprungliga strukturregeln inte längre räcker till. Den ursprungliga strukturregel som A stödde sig på är inte längre igenkännbar för talarna. Varje generations grammatik skiljer sig därför åtminstone inom vissa delområden från tidigare generationers grammatik, och det ursprungliga systemet kan numera högst uppfattas av språkforskaren. Begreppet ett panchroniskt språksystem tycks stå i motsättning till språkförändring. Författaren formulerar sitt metodologiska tillvägagångssätt på följande sätt: ”sledujeme, podle jakých principů se jednotlivé indoevropské jazyky coby systémy aktualizovaly z jisté společné potence výrazových prostředků, ptáme se, jak uvnitř jednoho jazyka charakterizovat individuální nakládání s morfologickým materiálem, který má obdobu i v jiných jazycích“ (s. 72). På många sätt kan detta tillvägagångssätt vara riktigt, men ingen kan avgöra var det urspråkliga systemet upphör och de enskilda språkens system börjar. När allt kommer omkring är de enskilda språkens början på den skriftliga överleveransens område, sett ur språksystemets utveckling, en helt godtycklig skiljelinje. Dessutom tycks det inte finnas något utrymme här för de mekanismer för reanalys och omsegmentering som är så viktiga inom historisk morfologi och syntax. Hockovec har för övrigt rätt när han betonar att det fortfarande finns flera olösta frågor i rekonstruktionen av hur den litauisk-lettiska konditionalis har uppstått. För de viktigaste elementen i denna rekonstruktion har Stang emellertid föreslagit ett synnerligen värdefullt förklaringsförsök, och det är något förvånande när författaren uppträder som om ingen ännu hade försökt göra bildandet av en konditionalis på grundval av supinum semantiskt och syntaktiskt trovärdigt (”O co by se vůbec opřela sémantika supínového syntagmatu?“, s. 86). Några av de frågor som tas upp i artikeln förtjänar dock en seriös diskussion. Författaren frågar till exempel (s. 86) hur det kommer sig att det ursprungliga supinum har bevarats i stället för att helt uppgå i den nya konditionalisen. Den frågan kan nog bäst besvaras på följande sätt. Enligt Stangs lysande hypotes ersatte supinum, precis som infinitiven gjorde i slaviskan, ett ursprungligt particip i satsförbindelser med koreferentiella subjekt, medan motsvarande form av hjälpverbet būti hade fogats till konjunktionen: jfr lit. *jei-b(i) valgytų i stället för *jei-b(i) valgęs och fornryska čto-by ěstъ i stället för čto-by elъ (Stang 1966: 429–431). Denna konstruktion måste från början ha varit infinit, eftersom syftet med denna substitution endast kan ha varit att förse finala bisatser med en infinit motsvarighet. Det är nu slående att de baltiska konditionalformerna inte längre kan användas infinitivt (en konstruktion som *Reikia dirbti, kad valgytų ’man måste arbeta för att äta’ är inte möjlig i dagens litauiska), medan motsvarande slaviska (ryska och polska) satser med infinitiv fortfarande är infinitiva (ryska Nado rabotat’, čtoby est’). Troligast är alltså att supinum i denna konstruktion omtolkades till den finita formen i tredje person, varefter denna form blev grunden för ett nytt paradigm. När denna process hade ägt rum blev det ursprungliga sambandet med det fortfarande infinita supinumet (trots det förment panchroniska språksystemet) omöjligt att urskilja, och nu återstår endast ett fall av homonymi som inte alls är störande. Om denna finitivering inte hade ägt rum, skulle uppkomsten av den nya konditionalisen naturligtvis ha lett till att det gamla supinumet gick under. En annan invändning från författaren, nämligen att det skulle vara omöjligt att 200 | RECENZIJOS uppfatta de enstaviga sekvenserna i bim(e), bit(e) som former av verbet būti, bör inte tas på allvar, eftersom förkortning i enklitisk ställning är uppenbar. Det finns alltså inget som hindrar jämförelsen med lett. biju (jfr nyligen Smoczyński 1999). Att formen i första person singularis på -čia, -čiau kräver en särskild förklaring förnekar ingen, inte heller Stang. Det förblir oklart om författaren tillskriver de forn litauiska beläggen någon betydelse, eftersom egenheter i den forn litauiska stavningen, såsom -i- i (giwen)tumbim jämfört med ny lit. (gyven)tumėme, förklaras irrelevanta när en ”panchronisk” betraktelse av språksystemet ändå ger en strukturanalys som från författarens synpunkt är tillfredsställande. Zigmas Zinkevičius behandlar också den litauiska konjunktiven, närmare bestämt den ovan antydda frågan om ursprunget till den gåtfulla formen i första person singularis (”Pastabos lietuvių kalbos 1. sing. cond. formų istorijai“, s. 224–225). Han anför nya fakta från de litauiska dialekterna, vilka tyder på att -čia som äldre form står i motsättning till de analogiska nybildningarna -čiau och (mer sällan) -čiu. Detta talar emot den uppfattning som framförts av flera forskare, nämligen att -čiau skulle ha uppstått genom oregelbunden (frekvensbetingad) förkortning av -tumbiau. I sin artikel ”Argument laryngalistyczny w etymologii bałto-słowiańskiej“ (s. 149–155) behandlar Wojciech Smoczyński några rötter som slutar på laryngal och som i baltoslaviskan har upptagit ett ursprungligt formans genom en förskjutning av morfemgränsen, och detta så långt tillbaka i tiden att man vid första anblicken lätt kunde tro att det rörde sig om ärvda avljudsförhållanden. Lit. sietas ’såll’ (lett. siēts) förutsätter exempelvis en sekundärt utvidgad rot *seh₂i-, som avskilts genom förskjutning av morfemgränsen i det ursprungliga -ie-presenset *sē-jo- (roten *seh₁-, jfr. sē-ti). På liknande sätt kan slav. zbjati (vid sidan av det yngre zijati) förenas med pres. žęjo endast om man antar att *gʰeh₁- i ett ursprungligt -ie-presens utvidgades till *gʰeh₁i-, med förnyad nollgrad *gʰih₁- (i stället för *gʰh₁i-); detta antagande leder också till slutsatsen att lit. žiōti är en yngre bildning som uppstått genom synkope ur *žiōjoti (jfr niók-oti < *nijok-oti, till nijóks ’inte en enda’). Den laryngalistiska rekonstruktionen ger också anledning till en ny tolkning av lit. siuvu (jämte fornkyrkoslav. šijǫ): *si̯u- bör inte (som Trautmann antog) förklaras genom uppdelning av den prevokaliska formen *sīu-, utan har regelbundet utvecklats ur *siuH-é-, genom att u sköts in som hiatusutfyllnad efter laryngalens bortfall. Det är således endast fornkyrkoslav. šijǫ som kan förklaras genom generalisering av den prevokaliska formen; jfr det bevarade *šъv- i part. pret. pass. šъv-enъ. De baltoslaviska växlingarna ūC: uuV, iC: iiV bör alltså betraktas som en omedelbar följd av intervokalisk laryngal-bortfall. Som avslutning på sin laryngalistiska framställning föreslår Smoczyński att Trautmanns baltoslaviska ansats *sātu- slutgiltigt överges som grund för såväl lit. sótus som slav. syťъ. Författaren jämför nu det senare med hett. sunnai ’fyller’ < *sunh₃-, till ie. *seuh₃- ’vara full’, vars nollgrad torde föreligga i verbaladjektivet *suh₃-tó- ’full, mättad’. I den första delen av sin artikel ”Zwei lettonistische Bemerkungen“ (s. 211–223) försöker Bohumil Vykypěl precisera de semantiska grunderna för den grammatikalisering som ägt rum i lettiskan av adjektivbildningar av typen lit. ilgōkas ’ganska lång’ som komparativer. I den andra delen diskuterar han den lettiska possessiva konstruktionen man ir ’mihi est’ och dess kronologiska förhållande till litauiska och fornpreussiska tureti respektive RECENZIJOS 201 turīt(wei) ’ha’ åt. Enligt författarens uppfattning är den lettiska konstruktionen den äldre, och litauiskan och forntyskpreussiskan har genomgått den ofta observerade övergången från en possessiv konstruktion av typen mihi est till typen habeo. Belägg för detta är den litauiska konstruktionen man yra, som lever kvar som en relikt (i de nordlitauiska dialekter som gränsar till Lettland), samt de många spåren av användningen av lit. turēti i den ursprungliga betydelsen ’hålla’. Författarens resonemang är ytterst övertygande, och det blir allt tydligare att den uppfattning som framförts av olika forskare (Veenker, Rūķe-Draviņa), nämligen att lettiska man ir är en innovation som uppstått under finsk-östersjöfinskt inflytande, måste avvisas. Den återspeglar den i baltistiken mycket utbredda tendensen att utan grundligare undersökning tolka varje skillnad mellan litauiska och lettiska som en innovation på lettisk sida. Substitutionen av man ir för ett ursprungligt turēt ’ha’ är osannolik av tre skäl: (1) typologiskt är endast övergången från ’mihi est’ till ’habeo’ väl belagd; (2) eftersom grammatikaliseringsprocessen i princip är irreversibel, skulle undanröjandet av en ursprunglig possessiv konstruktion med turēt ’ha’ knappast ha lett till att detta återinfördes i den ursprungliga betydelsen ’hålla’; och (3) fornlitauiska turēt ’ha’, belagt här och där, torde vara ett exempel på det som Harris och Campbell (1995: 55) kallar ”exploratory expressions”. En viss konstruktion kan först användas på prov för att uttrycka någon grammatisk betydelse och därefter antingen grammatikaliseras eller förbli en tillfällig bildning. Fornlettiska turēt ’ha’ är sannolikt ett grammatikaliseringsförsök som inte slog igenom. Naturligtvis måste man också räkna med möjligheten att turēt ’ha’ skapades i de for lettiska texterna som översättningsmotsvarighet till den tyska possessiva konstruktionen: Som författaren påpekar (s. 220) krävde en exakt återgivning av den tyska konstruktionen i Teuw neues wairak Dewes turret användningen av ett personligt verb, eftersom būt + dativ redan förekom en gång i satsen som modalverb. Som framgår tydligt av översikten ovan innehåller denna innehållsrika och värdefulla samlingsvolym, till vilken vi kan gratulera såväl jubilaren som redaktörerna, mycket nytt och läsvärt inom baltistikens område. LITTERATUR ERHART, A. 1956: Litevština. Praha: Státní Pedagogické Nakladatelství. ERHART, A. 1984. Balt­ské jazyky. Praha: Státní Pedagogické Nakladatelství. HARRIS, A. C., CAMPBELL, L. 1995: Historical syntax in cross-linguistic perspective. Cambridge: University Press. (Cambridge Studies in Linguistics, 74.) SMOCZYŃSKI, W. 1999: Geneza starolitewskiego conditionalis na -biau, -bei, -bi-, Acta Baltico-Slavica 24, 13–18. STANG, Chr. S. 1966. Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo–Bergen–Tromsö: Universitetsforlaget. Axel Holvoet Lietuvių kalbos institutas Vileišio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2002 04 26