Evalda Jakaitienė, Sturla Berg-Olsen. „Lietuvių–norvegų kalbų žodynas“

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVI (2002), 193–212 RECENSIONER Recensioner Evalda Jakaitienė, Sturla Berg-Olsen, Litauisk-norsk ordbok. Vilnius: Baltos lankos, 2001, 628 p. 0. Den recenserade ordboken är den första tvåspråkiga ordboken med denna språkkombination. Ordbokens huvudförfattare, professor Evalda Jakaitienė och Sturla Berg-Olsen (Oslo), engagerade också en grupp medarbetare vid Vilnius universitets institution för litauiska språket, doktorander samt studenter vid denna institution och institutionen för skandinaviska studier i arbetet med att sammanställa den. Detta arbete är inte bara en ny tvåspråkig ordbok, huvudsakligen avsedd för praktiska ändamål. Ordboken utmärker sig inte genom sin omfattning (omkring 22 000 litauiska ord och deras motsvarigheter på norska), utan genom att författarna arbetade utifrån en konsekvent lexikografisk princip och inte undvek innovationer som uppmuntrar till att betrakta vissa språkfakta på ett något annorlunda sätt. 1. Orden valdes ut enligt principen om bruksh頻vens, och därför finner vi i ordboken det centrala ordförrådet i litauiskan samt termer från vissa ämnesområden som används oftast i vardagsspråket. En iögonenfallande nyhet är att beteckningar för invånare i nästan alla världens stater och personer efter nationalitet redovisas konsekvent. Även om det kan finnas skäl att ifrågasätta hur ofta vissa av dem används, till exempel: beninietis, botsvanietis, burundietis, ganietis, hondūrietis, och att vissa anges i singular, till exempel: finas, finougras, hebrajas, hetitas, indoeuropietis, medan andra medlemmar av samma lexikal-semantiska grupp anges i plural judėjai, sovietai osv., är den valda vägen ändå mycket välkommen, eftersom det hittills inte funnits någon ordbok där dessa beteckningar kunnat slås upp. Man måste dock beklaga att författarna, som sammanställt separata listor över de viktigaste litauiska ortnamnen och personnamnen, av någon anledning har avstått från att ta med de viktigaste namnen på utländska stater och ortnamn. Tyvärr finns inte ens nationalitetsbeteckningen Lietuva, särskilt med tanke på hur mycket även vi litauer får grubbla över vilken ordbok man kan rådfråga för att kontrollera betoningen i denna nationalitetsbeteckning (ordet saknas i de flesta litauiska ordböcker, till och med i Vietovardžių kirčiavimo žodyne (Vilnius: Kultūra, 1994), utgiven av Litauiska språksällskapet!). I ordboken hittar vi också nyare lånord och nybildningar som används i större utsträckning eller rekommenderas, men som saknas i många andra enspråkiga och tvåspråkiga ordböcker, till exempel: banglentė, dešrainis, javainiai, kedai, lankstinukas, mėsainis. Författarna har dock av någon anledning glömt det rekommenderade uttrycket oro uostą, trots att de har tagit med de två andra varianterna av detta ord, aerodromas och aerouostas. 2. Ord som traditionellt hittills betraktats som ordformer presenteras som självständiga lexem, med mer precisa uppgifter om ordklass. Detta gäller vissa aktiva och passiva particip, bestämda och obestämda former, till exempel: atsidavęs, gerbiamas, gyvenamasis, įtemptas, neišbrendamas, nemokamas, nepersiaunamas, neperšlampamas, nesugyvenamas, nesukalbamas, nežinomas, nuaugęs, padėvėtas, parodomasis, perkaręs, praėjęs, sprendžiamasis. Man kan- 194 | RECENZIJOS ske ifrågasätta några exempel: används verkligen den obestämda formen av participet nedegamas oftare – denna form anges som uppslagsord – än dess bestämda form nedegamasis? Man kan ställa samma fråga om adjektivet gimtas i jämförelse med gimtasis. När författarna anger dessa ords ordklass har de klokt nog garderat sig genom beteckningen partic/adj, som visar att det rör sig om particip som används som adjektiv. Det är fullt begripligt att det skulle strida mot de teoretiska grunder för indelningen i ordklasser som traditionellt används i litauisk morfologi att direkt kalla dessa ord adjektiv (de är ju adjektiv till sin lexikala betydelse och sina syntaktiska relationer!). Ur lexikografisk synvinkel har man också anlagt ett nytt perspektiv på verbens reflexiva former och prefixverb med reflexivt infix: vissa former med självständig lexikal betydelse tycks i denna ordbok för första gången i litauisk lexikografi ha redovisats som självständiga lexem, till exempel: atsistaydinti, derintis, įsitraukti, įsižeisti, mokytis, mylėtis. Detta har både teoretisk och praktisk betydelse. Även om reflexiva verb med motsvarande icke-reflexiva former i de nyaste litauiska grammatikerna kallas avledningar, och alltså erkänns som självständiga lexem, redovisas de ändå fortfarande i ordböcker som former av icke-reflexiva verb. Ordbokens författare håller därför konsekvent fast vid den teoretiska ståndpunkten att reflexiva verb först och främst utgör en arbetskategori. Att redovisa de nämnda verben samt passiva particip och reflexiva verb som självständiga lexem är värdefullt också ur praktisk synvinkel. Skandinaviska användare som inte har lärt sig tillräckligt mycket litauiska för att kunna slå upp betydelsen av ord som atsidavęs, neišbrendamas eller sprendžiamasis utan att först identifiera grundverben kommer att uppskatta ordboken mycket; det vill säga atsidavė (atsiduoti, atsidūoda), neišbrenda → išbrenda (išbristi, išbrido) och sprendžia (spręsti, sprendė) – de nämnda orden betraktades hittills som verbformer och upptogs inte som separata uppslagsord. Jämfört med andra enspråkiga eller tvåspråkiga litauiska ordböcker finner vi i detta arbete betydligt fler sammansatta pronomen och adverb upptagna som uppslagsord, till exempel: bet kada, bet kaip, bet kas, bet koks, bet kiek, bet kur, bet kuris, daug kaip, daug kas, daug kur, kur kas. En sådan redovisning av dem återspeglar mer exakt dessa lexems teoretiska status och bruk. 3. Vissa suppletivformer och ordformer med växlande rot anges som uppslagsord, till exempel: mes, jumis, jumyse, jums, jus, jūsų (juo har utelämnats), aš, man, mane, manęs, manimi, manyje. Tyvärr tillämpas inte denna för utlänningar användbara princip konsekvent överallt: exempelvis anges kasusformerna av räkneorden du och trys, som är lika svåra för utlänningar, endast under ett och samma uppslag som deras grundform. Det är beklagligt att ordboken inte skiljer mellan de funktionellt olika lexemen jūs (2:a person plural) och Jūs (2:a person singular, artighetspronomen), även om ett exempel tycks antyda deras olikhet: Ačiū Jums už laišką. Om man följer den praktiska principen att ange vissa suppletivformer och ordformer med växlande rot som uppslagsord, skulle man kunna gå ännu längre och även ta upp formerna av verb med de mest växlande stammarna som uppslagsord, till exempel: lišti, lenda, lindo; liautis, liaunasi, liovėsi. Sådana verb är lika svåra för personer med andra modersmål som de så kallade oregelbundna verben i skandinaviska (och germanska i allmänhet) språk är för litauer; i ordböcker anges de oftast som uppslagsord eller åtminstone tas med i separata listor. 4. Utförlig grammatisk information om uppslagsorden. Här finner vi inte bara uppgifter om ordklass, betoning hos nominalord och verbens huvudformer, som traditionellt anges i litauisk lexikografi, utan också uppgifter som tycks saknas i alla ordböcker som hittills har sammanställts Recenzijos | 195 från litauiska ordböcker: genitivformerna för alla substantiv, suppletiva kasusformer för vissa pronomen och räkneord, uppgifter om verbens transitivitet och grammatiska rektion samt de kasus som prepositionerna styr. Sådan information är till stor nytta inte bara för skandinaver som lär sig litauiska, utan även för litauer som lär sig norska; i denna ordbok kan de kontrollera vissa verbs grammatiska rektion, till exempel: atstovauti + kam nors, atitikti + ką nors och så vidare. Ordboksförfattarna har också gjort en stor tjänst åt dem som lär sig norska genom att ge utförlig grammatisk information om de norska motsvarigheterna: alla norska motsvarigheter till de litauiska uppslagsorden, utom enstaviga ord, är accentmarkerade; uttalet av ord med oregelbundet uttal anges; substantiv förses med genus- och pluralmarkeringar; verbens ändelser i huvudformerna anges, och till och med verbens grammatiska rektion redovisas! Så många uppgifter på en gång lämnas sällan ens i de bästa tvåspråkiga ordböckerna över norska (och skandinaviska språk i allmänhet). Den utförliga grammatiska informationen om uppslagsorden är ett uttryck för författarnas lexikografiska koncept: ords semantik, särskilt verbens och adjektivens, förmedlas ju inte bara genom precisa metalingvistiska definitioner, synonymer och motsvarigheter på ett annat språk, utan även genom ordens grammatiska rektion. 5. Beskrivningen av ordens semantik är det moment i utarbetandet av en ordbok som kräver mest tid och insikt. Författarna strävade efter att konsekvent visa det centrala skiktet i litauisk lexikalisk semantik: dialektala och i dagens standardspråk sällsynta betydelser har utelämnats, vilket frigjort utrymme för mycket värdefulla exempel på ordens användning. Här och där följs dock inte denna princip. Det var till exempel knappast motiverat att ta med den mycket sällsynta tredje betydelsen av verbet garbinti, ’transportera, bära, frakta’, eller den sjunde betydelsen av verbet išeiti, ’gifta sig – om kvinnor’. Dessutom anges här och där betydelser som numera tycks ha blivit inaktuella (historiska), till exempel apylinkė 2. (’den minsta administrativa eller territoriella enheten’) – det finns inte längre några apylinkės som administrativ enhet i Litauen – samtidigt som vissa betydelser i allmänt bruk glöms bort, till exempel den terminologiska betydelsen av aplinka: ’helheten av levande och icke-levande natur samt antropogena element i ett område’, och liknande. Å andra sidan är den nyligen påbörjade litauiska korpusen ännu inte tillräckligt omfattande för att möjliggöra slutgiltiga slutsatser om lexematiska betydelsers frekvens, och man måste därför oftast förlita sig på den semantiska struktur som ord har i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne eller i större tvåspråkiga litauiska ordböcker samt på författarnas egen språkliga intuition. Ordbokens redaktörer visar att de besitter såväl teoretiska grunder i lexikalisk semantik och språklig intuition som lexikografisk skicklighet. I nästan varje ordboksdel som börjar med en ny bokstav hittar man ord vars semantiska struktur presenteras mer precist än i andra litauiska lexikografiska verk. Homonymer har skilts åt bättre, till exempel: 1 derėti (’pruta om priset’), 2 derėti (’bära frukt’) och 3 derėti (’passa’); 1 gaišti (’om att slösa bort tid’) och 2 gaišti (’förgås, gå under’); 1 gauti (’omsluta, svepa in’) och 2 gauti (’åstadkomma en upphöjning’). Den semantiska strukturen hos många verb har preciserats genom att betydelserna grupperats om med romerska siffror I och II, till exempel: bijoti I (något) och bijoti II (för något); degti I (’utsättas för eld’ och så vidare) och degti II (’göra så att något brinner’); dėti I (’lägga’ och så vidare) och dėti II (’slå’); dirbti I (’verka’ och så vidare) och dirbti II (’tillverka’); eiti I (’röra sig’) och eiti II (’inneha en befattning’). Ordbokens redaktörer uppger att de i detta fall använder romerska siffror för att skilja mellan samma verbs ”transitiva och intransitiva användning”. Romerska siffror betecknar emellertid ibland faktiska homonymer, vilket framgår av en paradigmatisk, syntagmatisk med mera analys av verben, till exempel: dėti I (’lägga’ och så vidare) och dėti II (’slå’); eiti I 196 | RECENZIJOS (’röra sig’) och eiti II (’inneha en befattning’); išsukti I (’avlägsna genom att vrida’ och så vidare) och išsukti II (’komma på avvägar’); iššaukti I (’återkalla’) och iššaukti II (’kunna uttrycka’). De nämnda inkonsekvenserna i redovisningen av ordens semantik och andra inexaktheter förringar inte ordbokens värde. Redan det faktum att redaktörerna har preciserat den semantiska strukturen hos ett stort antal ord visar deras beslutsamhet att bevisa att arbetet med litauiska ordböcker inte är ett sisyfosarbete när det bedrivs med stöd av modern lexikografi: med ett lexikalsemantiskt och lexikografiskt koncept och en omfattande korpus krävs bara tid och noggrannhet. De nyheter i den första Lietuvių–norvegų kalbų žodyno som diskuterats visar att man inte längre nöjer sig med att upprepa erfarenheter från andra språks lexikografi: med denna ordbok läggs grunden för ett modernt lexikografiskt koncept inom litauisk lexikografi. Den tvåspråkiga ordboken, som vid första anblicken verkar anspråkslös, når genom kvaliteten på den grammatiska och semantiska information som ges om ord i båda språken upp i de främsta leden av litauiska lexikografiska verk. Även redaktörerna för Dabartinės lietuvių kalbos žodyno skulle kunna hämta teoretiska lexikografiska idéer härifrån när de utarbetar en ny upplaga av ordboken, liksom de som sammanställer ordböcker över litauiska och andra främmande språk. Dalia Barauskaitė MikkelsenMottagen 2002 07 03 Dommervaenget 26 C, 1.tv. 4000 Roskilde, Danmark [email protected] ONDŘEJ ŠEVČÍK, BOHUMIL VYKYPĚL, RED., GRAMMATICUS. STUDIA LINGUISTICA ADOLFO ERHARTO QUINQUE ET SEPTUAGENARIO OBLATA. Brno: Masarykova universita, 2001, 234 p. Titeln ger redan tillräcklig upplysning om anledningen till att festskriften som här recenseras har utkommit. Det finns goda skäl att recensera den i denna tidskrift, inte bara det faktum att den ärade jubilaren, professor Adolf Erhart, tidigare innehavare av professuren i jämförande språkvetenskap vid universitetet i Brno, alltid har ägnat baltistiken särskild uppmärksamhet (vilket hans introduktioner till litauiska och jämförande baltisk språkvetenskap vittnar om, se Erhart 1956, 1984), utan också den synnerligen starka representationen av baltistisk problematik i denna samlingsvolym. Låt oss inledningsvis ge en kort översikt över bokens innehåll. Etymologisk problematik är starkt företrädd. Särskilda studier inom detta område har bidragits av Eva Havlová („L.ie, kořen *al- a germánské názvy pro ‘vĕk’“, S. 56–63), Helena Karlíková („K staroslověnskému substantivu spodŭ“, S. 99–104), Boris Skalka („St[aro]sl[ověnské] šetǫ/šeti semper provocans“, S. 144–148) och Pavla Valčáková („Regarding P[roto-]S[lavic] *ēdъ“, S. 201–205). I några artiklar ägnas särskild uppmärksamhet åt ett delområde inom det indoeuropeiska lexikonet respektive åt lexikonet i en av de indoeuropeiska språkgrenarna. Det gäller studierna av Václav Blažek („Indo-European kinship terms in *-ə₂ter“, S. 24–33) och Ilona Janyšková („Etymologie názvů tisu ve slovanských jazycích“, S. 91–98). Förutom indoeuropeisk etymologi finns även dravidisk och altaisk etymologi representerad (Jaroslav Vacek,