Lingvistinės stilistikos užuomazgos Prano Skardžiaus ir Petro Joniko darbuose

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVI (2002), 49 – 57 Den lingvistiska stilistikens ansatser i Pranas Skardžius och Petras Jonikas arbeten VAIDA KNABIKAITĖ Vilnius universitet Artikeln behandlar de litauiska lingvisterna Pranas Skardžius (1899–1975) och Petras Jonikas (1906–1996) syn på stilistikens objekt under 1930-talet. Även inflytandet från Ch. Ballys idéer och Prags lingvistiska skola på Jonikas och Skardžius uppfattningar diskuteras. 0. INLEDNING Pranas Skardžius (1899–1975) ir Petras Jonikas (1906–1996) – žymūs lietuvių kalbininkai, dirbę tiek mokslo tiriamąjį, tiek ir kalbos kultūros darbą. Jonikas daugiausia tyrinėjo įvairias bendrinės kalbos istorijos problemas. Skardžiaus moksliniai tyrimai aprėpė ir lietuvių kalbos istoriją, ir bendrinę lietuvių kalbą. Šių žymių lietuvių kalbininkų įnašas į baltistiką yra aprašytas įvairiuose leidiniuose (Sabaliauskas 1979: 200–202, 204–205; 1999: 281–282, 583–584; Palionis 1995: 288–291; Zinkevičius 1992: 299–306, 311–313; Rosinas 1994: 6; 1996: 7–28). Jonikas ir Skardžius, žymiausi bendrinės kalbos ugdytojai tarpukario Lietuvos Respublikoje (1918–1940), įsitraukę į praktinį bendrinės kalbos kūrimo bei tvarkymo darbą, negalėjo apeiti ir bendrinės kalbos stilistinio diferencijavimosi problemų. Jonikas, susipažinęs su Prahos lingvistinės mokyklos kalbininkų postuluojama kalbos samprata, pirmasis iš lietuvių atkreipė dėmesį į funkcinį kalbos reiškinių pobūdį (Savukynas, 1977: 3–9; Zinkevičius 1992: 313). Skardžiui rūpėjo kalbos kultūros ir lingvistinės stilistikos santykis, nes lietuvių kalbos stilistika iš pradžių buvo daugiausia praktinio kalbos norminimo bei tvarkymo dalis (Ambrazas 1999: 602). Lietuvos Respublikoje tarpukario metais sparčiai formavosi bendrinės kalbos funkciniai stiliai. Prie jų ugdymo labai prisidėjo Skardžius ir Jonikas (Ambrazas 1999: 204–205). I denna artikel behandlas mer ingående Skardžius och Jonikas syn på förutsättningarna för att skapa en lingvistisk stilistik för det litauiska språket under 1930-talets fjärde decennium. Artikelns syfte är att undersöka Skardžius och Jonikas syn på den stilistiska differentieringen inom det litauiska standardspråket och möjligheterna att skapa en lingvistisk stilistik för det litauiska språket. Den främsta källan för denna artikel är Skardžius och Jonikas publikationer, utgivna 1937 och 1938 i mellankrigstidens tidskrifter Židinys och Naujoji Romuva. De problem som tas upp i publikationerna är aktuella även i dag, och därför återges publikationernas innehåll utförligare och längre stycken citeras. De uppgifter för att skapa en lingvistisk stilistik för det litauiska språket och den forskningsstrategi som Skardžius och Jonikas formulerar låter oss anta att den lingvistiska 50 | VAIDA KNABIKAITĖ vetenskapen om stilistik för det litauiska språket skulle ha utvecklats betydligt tidigare om ogynnsamma historiska omständigheter (krig, ockupationer) och de främsta lingvisternas emigration från Litauen inte hade stått i vägen. 1. PRANAS SKARDŽIUS SYN PÅ STILISTIK Pranas Skardžius, den mest produktive lingvisten i mellankrigstidens Litauen, har redogjort för sin syn på stilistik i artikeln ”Grammatik och stilistik” (1938) samt i två recensioner av Juozas Pikčilingis verk Lietuvių kalbos stilistika, publicerade i den amerikanska pressen 1971 och 1972 (se Skardžius 1997: 502–509, 608–612). I artikeln ”Grammatik och stilistik” ger Skardžius en kortfattad beskrivning av förhållandet mellan grammatik och stilistik genom historien. Han påminner om att de gamla romarna betraktade stilistiken som en del av grammatiken (syntaxen). Stilistik var alltså i forntiden inget annat än ett syntaxtillägg som användes enbart för praktiska ändamål. Med tiden gjordes allt större ansträngningar för att skilja stilistiken från syntaxen och göra den till ett separat, helt självständigt ämne. I början av 1900-talet ville K. Vossler och L. Spitzer rentav låta stilistiken uppsluka grammatiken. Skardžius påminner om att exempelvis Vossler, som godtog den idealistiska kausalitetsprincipen för språkutvecklingen, redan 1904 var beredd att stilistiskt förklara alla språkliga fenomen (ljud, böjning, ordbildning) och syntaktiska konstruktioner. Skardžius citerar denne författare: ”Grammatiken är en del av stilens och litteraturens historia, vilken i sin tur ingår i den universella historien om människans ande och frihet (kulturhistorien)” (1997: 282). Skardžius betraktar en sådan förståelse av grammatik och stilistik som ”extrem och därför opålitlig” (1997: 282). Lingvisten påpekar att man på 1930-talet inte längre kan betrakta stilistiken som en del av grammatiken, såsom man gjorde under antiken. Det är inte heller möjligt att låta grammatiken uppslukas av stilistiken, vilket Vossler föreslår. Enligt Skardžius är grammatik och stilistik två närliggande områden, mycket nära förbundna med varandra men ändå åtskilda (1997: 282). I likhet med Ch. Bally och i linje med den Pragskolans lingvistiska idéer skiljer Skardžius också mellan litterär och lingvistisk stilistik. Lingvisten förklarar: ”Det som författarna till läroböcker i litteraturteori vanligen, och inte helt träffande, betraktar som enbart den litterära språkets uttrycksmedel används ofta också i vårt folkliga språk. Till exempel byter vi själva i vardagligt tal ofta ut ordens bokstavliga betydelser (jfr pagramdukas – ’ett litet bröd bakat av ihopskrapad deg’ och pagramdukas ’det yngsta barnet i familjen’), och uttrycker överdrifter eller jämförelser på vårt eget sätt (jfr han slog till honom så att det slog gnistor ur ögonen; han går omkring som en gås och letar efter vägen), och rimmar vissa uttryck (jfr barn är elände, utan barn är det bedrövligt), och använder många andra liknande uttryck” (1997: 282). Skardžius illustrerar språkets stilistiska möjligheter med det så kallade geminationsfenomenet, jfr: står i skogsbrynet liten liten (dvs. mycket liten) stuga; vart jag än tittar – bara skogar, skogar (skogar och åter skogar, dvs. en mängd skogar); jag steg upp tidigt, tidigt (dvs. mycket tidigt) osv. När Skardžius sedan förklarar geminationsfenomenet visar han att en ytterligare inriktning inom stilistiken vore möjlig – HISTORISK STILISTIK1, som tyvärr inte alls utvecklas inom dagens lingvistiska stilistik. 1 Plg. istorinės stilistikos objekto nusakymą (Rozenbergs 1995: 52). LINGVISTINĖS STILISTIKOS UŽUOMAZGOS 51 I likhet med Jonas Jablonskis, som krävde att standardspråket skulle bygga på folkliga språkregler, med hans egna ord, folkets språklagar, uppmanar Skardžius också stilistikforskare att vända sig till folkspråket: ”Av detta skäl [eftersom de måste stå den talande gemenskapen nära – V. K.] kan författarna till stilistiska arbeten, om de verkligen vill beskriva ett språks stilistiska medel, inte ignorera det levande folkspråket. De måste komma ihåg att inte bara enskilda författare kan ha en egen stil, utan att också varje folks språk är stilpräglat på sitt eget sätt, dvs. har en viss egen nationell stil” (1997: 283). Skardžius konstaterar mycket träffande att lingvistisk stilistik är nära förbunden med standardspråkets vård: ”Lingvisten kommer dessutom i kontakt med stilistiken när han ägnar sig åt standardspråkets vård, dess renhet, korrekthet osv.: då måste han ofrånkomligen befatta sig med språknormering och med att på ett eller annat sätt utforma språkets karaktär, vilket enligt E. Otto just är stilistikens ämne” (1997: 284). I denna artikel ringar lingvisten in de grundläggande problem som uppstår när man försöker fastställa gränserna för den lingvistiska stilistikens objekt. Han tar upp missförstånd mellan lingvister själva och mellan lingvister och författare om sambanden mellan grammatik och stilistik, om själva stilbegreppet och om stilens nationella prägel (1997: 284). För att övervinna den ömsesidiga oförståelsen föreslår Skardžius följande strategi och huvudsakliga uppgifter: 1) ”att nyktert betrakta det gemensamma arbetsområdet”, 2) ”att undersöka vad vårt levande språk objektivt kan bidra med till standardgrammatiken och stilistiken”, 3) ”att begrunda vad vårt litterära språk egentligen är och hur det bör förhålla sig till standardspråket” (1997: 285). Eftersom han redan kände till vissa författares åsikter (t.ex. Vinco Krėvės polemik mot de ”lössökande” lingvisterna, Balys Sruogos missnöje med Juozas Balčikonis översättningar av Haufs sagor, 1927: 3–4) och deras motstånd mot att orientera sig efter det levande språket (med Sruogos ord, språket hos herdar från Pumpėnai), eftersom de menade att detta begränsade deras kreativitet, avslutar Skardžius artikeln med att hävda att standardspråkets litauiska prägel måste stärkas: ”Om vi vill att vårt standardspråk ska vara litauiskt kan vi inte heller förneka de litauiska stilistiska elementen, som är så talrika i vårt levande språk och som, vilket Vosslers, Ballys och andras undersökningar visar, vi i hög grad kan använda för att skapa individuella stilar. Genom att omsorgsfullt utnyttja detta språks förråd tillägnar vi oss dessutom inte bara logiska och intellektuella utan också affektiva uttrycksmedel som är utmärkande för oss; vi lyfter fram vårt språks allmänna stilprägel och blir samtidigt själva bättre i stånd att uttrycka oss på ett lämpligt sätt. Slutligen får den individuella språkliga kreativiteten, som många redan har påpekat, inte överskugga skapandet av vårt gemensamma nationella språk: dessa måste förenas på ett harmoniskt och lämpligt sätt, och man måste sträva efter att ge den individuella mångfalden ett levande uttryck inom den gemensamma enheten. Om vi riktar blicken åt detta håll finner vi mer gemensam mark, lär känna varandra bättre och bidrar mer positivt till skapandet av vårt gemensamma språk” (1997: 285). Även om Skardžius artikel ”Grammatik och stilistik” skrevs för mer än 60 år sedan är de problem som tas upp där – definitionen av begreppen lingvistisk stilistik och stil, den lingvistiska stilistikens förhållande till standardspråket och skönlitteraturens språk, värnandet av stilens nationella prägel samt införlivandet av allmänna krav på ett stilistiskt gott språk (ändamålsenlighet, renhet osv.) i den lingvistiska stilistikens objekt – fortfarande aktuella. Därför är Skardžius positiva inställning till Pikčilingis Lietuvių kalbos stilistikos I 52 | VAIDA KNABIKAITĖ kapitlets avsnitt ”Allmänna krav på stilistiskt språk”, även om Pikčilingis i Litauen kritiserades för att inte tydligt ha skiljt åt den lingvistiska stilistikens och den allmänna språkodlingens undersökningsobjekt. Skardžius bedömde verket mycket positivt när han recenserade Pikčilingis första del av Aiduose Lietuvių kalbos stilistikos. Han skrev: ”J. Pikčilingis ägnar sig i första hand åt stilistiska språkfrågor, de stilistiska uttrycksmedlens möjligheter och sätt att förverkliga dem, men håller samtidigt även kraven på bruket av standardspråket och dess korrekthet i sikte. Därför rättar han många stilistiska brister i språket, och hans rättelser är överlag ganska lyckade och varsamma; på många punkter skiljer de sig inte från J. Jablonskis och andra språkforskares rättelser [...]” (Skardžius 1997: 507, 509). Recensionen avslutas med följande ord: ”Sammantaget är detta arbete av J. Pikčilingis, det första av sitt slag på litauiska, välskrivet och grundat på goda förberedelser, insiktsfullt och klokt, och utgör ett mycket värdefullt bidrag till den litauiska språkodlingen. Alla som vill lära sig god, stilistisk litauiska kan lära sig mycket av det: litteratörer, forskare, publicister, journalister m.fl.; det är lika användbart för litauer i hemlandet som för litauer utomlands” (Skardžius 1997: 509). Detta verk betraktas både som en fortsättning på traditionerna för att utveckla det litauiska standardspråket och som ett nytt bidrag till denna utveckling – dess högsta utvecklingsstadium – STILKULTUREN. I det självständiga Litauen hade man endast börjat förbereda sig för att utveckla stilfrågorna. Efter kriget kunde dessa frågor inte heller vara särskilt angelägna för det litauiska samhället. Därför kan först åren 1971–1975, då Pikčilingis tvådelade verk Lietuvių kalbos stilistika utkom, betraktas som den litauiska teoretiska stilistikens födelseår. 2. PETRO JONIKAS SYN PÅ DET LITAUISKA STANDARDSLÖKETS FUNKTIONELLA DIFFERENTIERING Petras Jonikas var Pranas Skardžius och Antanas Salys mest framstående elev och närmaste medarbetare vid Vytautas Magnus-universitetet. Han fortsatte sina studier vid universiteten i Riga, Königsberg och Wien och fick tillfälle att lära känna en av Prag-skolans mest framstående teoretiker, Nikolaj Trubetzkoy. Han intresserade sig särskilt för Bohuslav Havráneks verk; Havránek var teoretiker inom det tjeckiska skriftspråket. Jonikas var den förste litauiske språkforskaren som införde en funktionell teori om språkodling i arbetet med att normera det litauiska standardspråket (Sabaliauskas 1996: 4–6). Sin syn på det litauiska standardspråkets funktionella differentiering lade Jonikas fram i den teoretiskt betydelsefulla artikeln ”Problemet med vår standardiserade skriftspråkskultur” (1937: 529–544). Artikeln är det första försöket inom litauisk språkvetenskap att undersöka det litauiska standardspråkets funktionella stilar. Termen FUNKTIONELL STIL används naturligtvis inte av författaren. Liksom Havránek kallar Jonikas standardspråkets stilistiska varieteter för funktionella språk (1937: 538). I artikelns första del, ”Behovet av ett principiellt resonemang”, läggs tre teser fram: 1) normeringen av standardspråket (i artikeln: NORMALISERING), 2) språkets funktionella differentiering, 3) språkforskarnas roll i hanteringen av de två första frågorna (1937: 530). I artikelns andra del, ”Förbättring av det standardiserade skriftspråket”, beskriver författaren Prag-skolan (fonologin), ”som den franske språkforskaren J. Vendryes har kallat Europas just nu mest aktiva och fruktbara språkvetenskapliga skola [...] Denna LINGVISTINĖS STILISTIKOS UŽUOMAZGOS 53 skola undersöker språket utifrån systemet av uttrycks2medel och intresserar sig särskilt för synkron språkforskning, eftersom det där går bäst att lära känna olika strukturer och nivåer i det språkliga systemet. Det standardiserade skriftspråket är alltså också ett eget, självständigt system som tjänar sitt eget syfte. Skolans forskning kan i många avseenden användas för att förbättra det standardiserade skriftspråket. Detta har Praglingvistiska kretsen redan visat (Pražský linguistický kroužek), som genom sitt arbete (föreläsningar och skrifter) har bidragit till att utveckla och vårda det tjeckiska skriftspråket [...]” (1937: 531). I artikelns tredje del behandlar Jonikas två viktiga begrepp inom teorin om språkodling: NORMALISERING och STABILISERING. Normalisering förstås här som ”fastställandet av vissa normer som passar (gäller) hela språkgemenskapen” (1937: 532). När språkets normer väl har fastställts ser man till att ingen ändrar dem när som helst, eftersom språket annars inte längre skulle vara ändamålsenligt för allmänna behov. Stabilisering är alltså en immanent egenskap hos normerna. I den fjärde delen av den nämnda artikeln, ”Normernas källa”, anger författaren, efter att ha tagit del av Prag-skolans ståndpunkter, till skillnad från Jablonskis – som såg folkspråket som grund för normeringen av det litauiska standardskriftspråket – själva bruket av standardskriftspråket som det främsta kriteriet för normeringen av standardspråket (se Palionis 1995: 289). Jonikas skriver: ”När man konkretiserar denna princip kan det dock uppstå oklarheter, exempelvis: hur långt tillbaka i tiden kan bruket sträcka sig? Det är naturligtvis svårt att dra en exakt gräns här. Gränsen kan vara olika för olika språk. Exempelvis har tjeckiska språkforskare, medlemmar av Praglingvistiska kretsen, bestämt att skriftspråksbruket under de senaste 50 åren ska ligga till grund. För vårt språk skulle brukets tidsperiod vara ännu kortare” (1937: 533). Jablonskis har aldrig lyft fram det nutida standardiserade skriftspråksbruket som normeringskriterium. Enligt Jonas Palionis kan ”en sådan kursändring [från folkspråket till det nutida språkbruket – V. K.] i dag, med ett halvt sekels perspektiv, verka för tidig. Men sett till den litauiska standardspråkets vidare utveckling var den förr eller senare nödvändig, eftersom folkspråksprincipen blir alltför snäv och otillräcklig i takt med att språkets användningsområden vidgas och dess funktionella stilar växer fram och differentieras” (Palionis 1995: 289). I artikelns femte del, ”Normkriterier”, räknar Jonikas upp kriterierna för skriftspråkets normering i följande ordning: 1. Renhet, 2. Korrekthet, 3. Tydlighet, 4. De karakteristiska tendenserna, 5. Ändamålsenlighet3. I artikelns sjätte del, ”Språkets funktionella struktur – kriteriernas yttersta grund”, behandlade Jonikas för första gången inom litauisk språkvetenskap teoretiska teser inte bara om funktionell språkodling utan också om funktionell stilistik. Först tar språkforskaren i denna del upp frågan: ”Är språket, med en lingvistisk term, verkligen en funktionell struktur, ett system av ändamålsenliga symboler?” Jonikas var alltså den förste litauiske språkforskaren som uppmärksammade den funktionella karaktären hos språkliga företeelser. Han förklarar: ”[...] det standardiserade skriftspråket har, trots sina gemensamma egenskaper som skiljer det från folkspråket, ändå flera syften. Därför måste man alltid uppmärksamma det standardiserade skriftspråkets FUNKTIONELLA DIFFERENTIERING, och undersöka den mer i detalj- 2 Artikelns språk har inte ändrats. 3 Tydlighet, renhet och ändamålsenlighet är inte bara kriterier för standardspråkets normer utan också stilistiska kategorier, som behandlas redan i de första litauiska stilistikerna; se exempelvis M. Gustaitis Stilistika (1923) med flera. 54 | VAIDA KNABIKAITĖ som specialiserar språkliga medel. Låt oss säga att intellektualiseringen av språkets medel är graderad: den förekommer i mindre utsträckning i vardagligt samtalsspråk, i större utsträckning i förvaltningens och domstolens språk och i ännu större utsträckning i vetenskapligt språk. På motsvarande sätt kan inte heller automatiseringar inom en funktion överföras till en annan funktion, eftersom de där, som vi har sett, avautomatiseras (disautomatiseras) och alltså förlorar sin överenskomna, definierade betydelse» (1937: 538). Därefter presenterar Jonikas Havráneks klassifikation av standardspråkets funktioner. Havránek betraktar följande som standardspråkets funktioner: 1) den kommunikativa, 2) den speciellt praktiska och 3) den speciellt teoretiska. Alla dessa är underställda den övergripande MEDDELANDEFUNKTIONEN. Den fjärde funktionen är den estetiska, som saknar meddelandesyfte. ”Dessa motsvaras också av fyra standardspråkliga områden, eller FUNKTIONELLA SPRÅK: 1) SAMTALSSPRÅK (konversation), 2) SPECIALISERAT ARBETSSPRÅK (sakprosa) (pracovní, věcný jazyk), 3) VETENSKAPLIGT SPRÅK och 4) POETISKT SPRÅK. Vart och ett av dessa funktionella språk har sina egna, mer eller mindre särpräglade språkliga medel och till och med ett helt språksystem. Därför kan en teoretiker av det standardspråkliga skriftspråket eller den som normerar det inte mäta alla dessa språkarter med samma måttstock och tillämpa samma kriterium på dem alla. Och i själva verket är förhållandet mellan de lexikala enheterna (orden) och det de betecknar i det enkla SAMTALSSPRÅKET fritt (endast ungefärligt bestämt), uttrycken är ofullständiga, och begripligheten bygger på situationen och konversationens automatiseringar. I SPECIALISERAT ARBETSSPRÅK är förhållandet mellan de lexikala enheterna och det de betecknar konventionellt (ordet är en term), uttrycken är relativt fullständiga, och precisionen uppnås genom särskilda konventionella automatiseringar (termer och formler). I VETENSKAPLIGT SPRÅK är förhållandet mellan de lexikala enheterna och det de betecknar däremot strikt definierat (ordet är ett begrepp), uttrycken är fullständiga, och precisionen bygger på definitionsmässiga och kodifierande automatiseringar. Därför kan man inte heller ”skriva som man talar” och återge ett rent vetenskapligt ämne ”på ett mänskligt sätt”, det vill säga med vardagsspråkets medel” (Jonikas 1937: 539). Av detta längre utdrag ur artikeln ”Problemet med vår standardspråkliga skriftkulturs utveckling” framgår att Jonikas, i likhet med Havránek, använder termen FUNKTIONELLT SPRÅK i stället för den numera etablerade termen FUNKTIONELL STIL. Filosofen Stasys Šalkauskis (1886–1941) deltog i Litauiska språkföreningens ständiga terminologisektion (vid sammanträdena 1937–1938) och diskuterade då Jonikas föreläsningar (artiklarna) ”Problemet med vår standardspråkliga skriftkulturs utveckling” och ”Standardspråkets korrekthet”. Han påpekade plötsligt att förhållandet mellan de termer Jonikas använder, STANDARDSPRÅKETS FUNKTIONELLA INDELNING och FUNKTIONELLA SPRÅK, är oklart. Efter att ha tagit del av Jonikas föreläsning – artikeln ”Problemet med vår standardspråkliga skriftkulturs utveckling” frågar St. Šalkauskis: ”a) vad är riktigare: att tala om standardspråkets funktioner eller om funktionella språk, och b) hur ser det verkliga förhållandet mellan standardspråket och de funktionella språken ut” (Čižikienė, Vitkauskas 1982: 33). Šalkauskis gör ytterligare en mycket insiktsfull anmärkning om termen FUNKTIONELLA SPRÅK: ”Det räcker inte att tala om ett enda standardspråks funktioner, men det är att gå för långt att tala om jämbördiga, sidoordnade funktionella språk” (Čižikienė, Vitkauskas 1982: 34). Šalkauskis frågor fick dessvärre inte något svar förrän i Pikčilingis verk Lietuvių kalbos stilistika (1971), där den litauiska standardspråkets stilistiska differentiering beskrivs. Havránek hade tydligen liknande betänkligheter, eftersom han senare introducerade termen FUNKTIONELL STIL i lingvistiken. År 1971 valde Pikčilingis, påverkad av den ryska stilistiktraditionen, utan tvekan just denna term – FUNKTIONELL STIL – för att beskriva de stilistiska varianterna av litauiska standardspråket (se Pikčilingis 1971: 277–336). LINGVISTINĖS STILISTIKOS UŽUOMAZGOS | 55 Šalkauskis kritiserade särskilt artikelns sjunde del, ”Poesins språk”, i ”Problemet med vår standardspråkliga skriftkulturs utveckling”. Med stöd i Havráneks teori om språkets automatisering och aktualisering hävdade Jonikas att poesins språk ”[...] är en deformation av det standardspråkliga skriftspråkets norm” (1937: 539). För att styrka detta påstående anför artikelförfattaren exempel ur fyravindspoeten J. Žengės verk ”Bobiškas pavasaris” och ”Baranausko pamokslas apie lietuvišką futbolą”. Šalkauskis anmärkningar, som analyserar Jonikas teoretiska påståenden om poesins språk, är betydelsefulla, har bestående värde och kan utgöra ”hörnstenar i teorin om poetiskt språk” (Čižikienė, Vitkauskas 1982: 31). Šalkauskis instämmer i Jonikas påstående att poesins språk är det mest individuella, konkreta och starkast determinerade eller bestämda, och att den största aktualiseringen av språkliga varieteter är poesins språks funktion. För filosofen är artikelförfattarens påstående helt oacceptabelt, nämligen att poesins språk är en deformation av det standardspråkliga skriftspråkets norm och att poesi inte skulle finnas utan denna deformation. Ur diskussionen mellan Šalkauskis och Jonikas framträder flera mycket viktiga teoretiska påståenden för stilistiken. För det första visas det nära sambandet mellan språknormen och den motsvarande funktionella stilen, i detta fall det poetiska språket. Enligt Šalkauskis är standardspråksnormen ett referenssystem för bedömningen av ett poetiskt verk4. För det andra diskuteras frågan om standardspråksnormens natur och väsen samt dess förhållande till språket i ett enskilt verk och till litteraturspråkets norm i allmänhet. Dessa frågor behandlades långt senare, under 1900-talets sjuttiotal, av företrädare för den strukturella poetiken. Vi ser att Jonikas, genom att välja poetiska texter av fyravindspoeten J. Žengė, ändå på ett adekvat sätt demonstrerade aktualiseringen av det poetiska språket, där det poetiska språket framför allt ”visar upp sig självt” genom att rikta uppmärksamheten mot sitt eget uttryck. Jonikas förstod väl att frågorna om poetiskt språk ännu väntade på att lösas. En undersökning av det poetiska språkets funktion är omöjlig utan att en funktionell stilistik utvecklas. Därför anges följande i den nionde delen, ”Språkvetarnas uppgifter”, av artikeln ”Problemet med vår standardspråkliga skriftkulturs utveckling”: ”Deras [språkvetarnas – V. K.] viktigaste uppgift är nu att förklara skriftspråkets funktionella indelning. Detta är en fråga som är helt mogen för behandling. En sådan förklaring skulle hjälpa andra att bättre utnyttja denna funktionella åtskillnad och därigenom höja den standardspråkliga skriftkulturen. Detta kan de eftersträva antingen genom studier av standardspråkets enskilda funktioner, det vill säga genom systematisk undersökning av språkliga medel anpassade för ett visst språkligt syfte, eller genom kritik av enskilda företeelser i standardspråket och enskilda språkliga varieteter” (Jonikas 1937: 543). I slutet av artikeln anges språkvetarnas främsta uppgift: förutom en standardspråklig ordbok och en grammatik för standardspråkligt skriftspråk bör man också sammanställa ”[...] en STILISTIK som belyser språkets funktionella indelning” (Jonikas 1937: 544). Jonikas ansåg alltså att utvecklingen av en funktionell litauisk stilistik var en fråga som var mogen för behandling, eftersom det litauiska standardspråket utvecklades snabbt under självständighetsåren (1918–1940). Alla de viktigaste funktionella stilarna i standardspråket hade etablerats: den konstnärliga, 4 Under 1900-talets sjuttiotal noterade såväl språkvetare som poeter, när de diskuterade förhållandet mellan poetiskt språk och standardspråksnormer, att ”[...] poesins språk och stil hämtar inte längre – som tidigare – sin källa från dialekter, någon tradition eller, som under tidigare skeden av litteraturutvecklingen, från normspråket. Det poetiska språkets källa är nu mycket bred: det är det vi skulle kunna kalla FILOLOGISK KULTUR” (Martinaitis 1977: 15). ”Vår poetiska kultur har sedan länge använt icke-normativa former som uttrycksmedel, som en tradition inom den filologiska kulturen. De hindrar numera inte språknormerna från att befästas” (Rosinas 1977: 50). Se även Mūsų kalba 1977 års första nummer, som ägnades åt diskussionen om poesins språk. 56 | VAIDA KNABIKAITĖ mokslinis, publicistinis, kanceliarinis (Palionis 1995: 279–308). Deja, šio darbo imtis nespėta, nes lingvistinės lietuvių stilistikos (kartu ir kitų mokslo sričių) raida buvo keliems dešimtmečiams pristabdyta nepalankių istorinių aplinkybių – karo ir okupacijų. 3. SLUTSATSER 1. Under 1930-talets senare hälft gjorde framväxten av funktionella stilar i det skrivna standardspråket – den konstnärliga, vetenskapliga, publicistiska och kanslispråkliga – det möjligt för periodens framstående lingvister Skardžius och Jonikas att föra fram idén om en stilistisk undersökning av det litauiska språket samt att utstaka en strategi, en taktik och undersökningsuppgifter för en sådan undersökning. 2. Jonikas var den förste bland litauiska lingvister att introducera teorin om funktionell språkvård och funktionell stilistik som företräddes av den Pragska lingvistiska skolans företrädare. Ur denna teoris perspektiv behandlades för första gången språkets POETISKA funktion, som kännetecknas av maximal aktualisering av texten och en avvikelse från språk normen. 3. Under 1930-talets senare hälft diskuterade filosofen Šalkauskis och Jonikas förhållandet mellan det poetiska språkets och standardspråkets normer. Šalkauskis uppfattning att den poetiska språkets och stilens främsta källa är det normativa språket framstår som alltför snäv ur den funktionella stilistikens nutida perspektiv. Jonikas påståenden ligger närmare de strukturalistiska poetikföreträdarnas teoretiska tankar från 1970-talet. 4. Med utgångspunkt i Ballys, Vosslers och Spitzers syn på litterär och lingvistisk stilistik skiljer Skardžius också mellan dessa två stilistiska inriktningar. Den lingvistiska stilistikens undersökningsobjekt är: 1) enskilda stilarter, 2) språkets stilistiska resurser, 3) främjandet av en nationell stil, 4) individuell stil. Denna förståelse av stilistikens objekt var ny och lovande; därför har andra forskare fortsatt att utveckla undersökningar inom de nämnda inriktningarna. LITERATŪRA AMBRAZAS, V. 1999: Funkcinis stilius. Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 204–205. AMBRAZAS, V. 1999: Stilistika. Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 602–603. BALLY, CH. [Балли, Ш.] 1961: Французская стилистика, Москва: Издательство иностранной литературы. ČIŽIKIENĖ, N., VITKAUSKAS, V. 1982: Iš lietuvių kalbos norminimo istorijos. Stasys Šalkauskis apie kalbos norminimą. Mūsų kalba 5, 34–35. GUSTAITIS, M. 1923: Stilistika, Kaunas–Marijampolė. HAVRÁNEK, B. [Гавранек Б.] 1967: О функциональном расслоении литературного языка. Кондрашов, Н. А., ред., Пражский лингвистический кружок. Сборник статей, Москва, 432–443. JONIKAS, P. 1937: Mūsų bendrinės rašomosios kalbos kultūros problema. Židinys 12, 529–544. MARTINAITIS, M. 1977: Poezijos kasdieninė duona. Mūsų kalba 1, 12–18. PIKČILINGIS, J. 1971, 1975: Lietuvių kalbos stilistika 1–2, Vilnius: Mintis (1), Mokslas (2). PALIONIS, J. 1991: Gimtojo žodžio baruose. Petrui Jonikui – 85. Gimtoji kalba 4, 28–30. PALIONIS, J. 1995: Lietuvių rašomosios kalbos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. ROSINAS, A. 1977: Spaudos apžvalga. Mūsų kalba 1, 46–51. ROSINAS, A. 1994: Bendrinės kalbos ugdymo pagrindai ir jos kodifikavimo kriterijai P. Skardžiaus teoriniuose straipsniuose. Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai. Konferencijos pranešimų tezės, Vilnius, 6. LINGVISTINĖS STILISTIKOS UŽUOMAZGOS 57 Rosinas, A. 1996: Pranas Skardžius ir jo darbai. Pranas Skardžius, Rinktiniai raštai 1,Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, VII–XXVIII. Rozenbergs, J. 1995: Latviešu valodas stilistika, Rīga: Zvaigzne ABC. Sabaliauskas, A. 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija iki 1940 m., Vilnius: Mokslas. Sabaliauskas, A. 1996: Petras Jonikas. Gimtoji kalba 4, 4–8. Sabaliauskas, A. 1999: Jonikas. Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 281–282. Sabaliauskas, A. 1999: Skardžius. Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 583–584. Savukynas, B. 1977: Poet inės kalbos specifika. Mūsų kalba 1, 3–9. Skardžius, Pr. 1938: Gramatika ir stilistika. Naujoji Romuva 51/52, 991–992. Skardžius, Pr. 1997: Bendrinės kalbos dalykai. Rinktiniai raštai 2, sudarė ir parengė spaudai A. Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 281–285, 502–509, 609–612. Sruoga, B. 1927: Apie kalbininkus ir rašytojus. Lietuva 12, 3–4. Zinkevičius, Z. 1992: Lietuvių kalbos istorija 5. Bendrinės kalbos iškilimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Vaida Knాబikaitė Lietuvių kalbos katedra Vilniaus universitetas Universiteto g. 5, 2734 Vilnius, Lietuva Gauta 2002 03 22