Lietuvių kalbos garsų fonologinės interpretacijos

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVI (2002), 1–17 Fonologiska tolkningar av litauiska språkets ljud Kazimieras Garšva Litauiska språkets institut, Vilnius Artikeln behandlar ett antal omdiskuterade frågor inom litauisk fonologi. Särskild uppmärksamhet ägnas åt den fonologiska tolkningen av (1) perifera fonem, (2) vokalkvantitet, (3) diftonger (särskilt de stigande diftongerna [ie] och [uo]), (4) affrikator och (5) palataliseringskorrelationen. 0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Artikeln behandlar litauiska språkets fonem (vokaler, konsonanter), deras varianter och fonemkombinationer (diftonger, tvåljud). Litauiska språkets fonologiska system är i grunden enhetligt. Dialekterna uppvisar få fonologiska skillnader. Där förekommer fler regelbundna ljudförändringar och ofta färre perifera fonem. Lingvister från olika perioder och fonologiska skolor har beskrivit litauiska språkets fonem utifrån olika kriterier och anger därför olika antal fonem. I det standardlitauiska fonologiska systemet skilde man mellan 5 och 14 vokaler, upp till 6–8 diftonger, 33–45 konsonanter samt 2–3 tonaccenter (jfr Klimas 1970; Ambrazas, red. 1997: 23, 29). Antalet fonem beror på om följande företeelser betraktas som självständiga fonem och hänförs till den segmentella nivån: a) vokalkvantitet, dvs. långa och korta vokaler, b) diftonger och affrikator (kombinationer av vokaler och konsonanter), c) palatalisering (velarisering) av vokaler, diftonger och konsonanter, d) vokaler och konsonanter som endast förekommer i lånord. Dialekternas fonologiska system är ännu mer komplext och mindre utforskat. De högtska dialekternas (särskilt de sydliga) fonologi liknar standardspråket mer än de lågtska dialekternas. Vår metodik bygger på tesen hos Pragskolan, Moskvas skola och den litauiska fonologiska skolan att endast det som hörs och kan särskiljas av det mänskliga örat är betydelsefullt för språket. Ohörbara ljudegenskaper som inte kan uppfattas eller urskiljas med hörseln kan inte utgöra fonologiska element i språket – de finns inte i språkets system (se Girdenis 1995: 248). Det är svårt att skilja vissa fonem från prosodem. Icke-segmentella drag skiljer sig från segmentella genom sin längd. Icke-segmentella (prosodiska) språkfenomen kan vara längre än ett fonem (till exempel ordaccent och satsintonation) och kortare än ett fonem (till exempel moran, som vissa lingvister erkänner som en del av ett långt vokalfonem). Fonetiska enheter som är längre än ett fonem kallas supersegmentella (på litauiska: viršsegmentiniai), och de som är kortare än ett fonem kallas subsegmentella (Garšva 1977: 6–7). 2 | KAZIMIERAS GARŠVA 1. VOKALER 1.1. Fonem och perifera fonem Det litauiska standardspråkets vokalsystem är följande: /iː/ /uː/ /i/ /u/; /eː/ /oː/ ([ɛ]) (/ɔ/); /eː/ /aː/ /e/ /a/ I schemat anger vi inom parentes de perifera fonem som används endast i lånord samt positionsvarianter. Betonade och obetonade fonem kan stå i kvalitets- och kvantitetskontrast till varandra, jfr.: tìs – tōs – tē·s – tàs, vìs – vē·s – vō·s – vìs – vès, sė·ko – sā·ko – sūko, tí·ko – tē·ko – tā·ko – tiko – tūko osv.; nòsi – nōsis, dì·dis – didìs, lì·s – lìs, šì – šì, skì·rù – skirù; kel̃·ù – kel̃ù, til̃·ù – til̃ù, tū – tū, lū·pa – lūpa, pū·s – pūs, dur̃·ù – dur̃ù; mè·s – mès, kā·te – kā·te; mā·žas – mažàs, mā·no – māno, rā·stu – rāstu; pō·ra – pōra (ordpar som skiljer sig inte bara åt genom vokalerna utan också genom konsonanternas hårdhet och mjukhet är inte minimala). Höga vokaler i lång och kort form /iː/: /i/, /uː/: /u/ och låga vokaler /eː/: /e/, /aː/: /a/ växlar både inom samma ord och mellan ord med olika betydelser. Det långa fonemet oː förekommer i ord av inhemskt ursprung, medan det korta perifera fonemet (/ɔ/) uttalas endast i internationella ord. Därför förekommer oppositionen /oː/: (/ɔ/) endast i några få ord med olika betydelser: jó·do – jōdo, jō·nas ‘Jonas’ – jōnas, sō·da ‘sodą’ – sōda; šōko – šōko, tōlis – tōlis. Minimala par med det perifera fonemet (/ɔ/) skiljer sig alltså vad gäller utbredning (de är betydligt färre) och distribution (endast ord med olika betydelser). Vokalen [ɛ], som uttalas av ett fåtal talare av standardspråket och därför inte ingår i något minimalt par som används av samtliga talare av standardspråket eller en dialekt, betraktas som en fakultativ variant av vokalen /e/, jfr.: mėtras / mętras, ėšelōnas (ęšelōnas kanske ingen uttalar), ėstas – ēstas / ęstas, gęstu · ‘gestų’ – gēstu / gęstu (jfr. Kazlauskas 1966: 74; Girdenis 2000: 105). Tre huvudklasser av vokaler bör urskiljas (två av dem efter tungans rörelse): 1) främre /iː/, /i/, /eː/, /e/, /ɛ/, /e/, /i/, /e/ och bakre /uː/, /oː/, /aː/, /u/ (/ɔ/), /a/; 2) höga /iː/, /uː/, /i/, /u/, mellersta /eː/, /oː/, (/ɔ/) och låga /e/, /aː/, /e/, /a/; 3) långa /iː/, /uː/, /eː/, /oː/, /eː/, /aː/ och korta /i/, /u/, (/ɔ/), /e/, /a/. 1.2. Varianter av vokalerna [eː] och [aː], [ɛ] och [a] I högaitiska dialekter kan [eː], [ɛ] och [æː] ([à·]), [æ] ([à]) vara positionsvarianter snarare än fakultativa varianter. Men även efter en palataliserad konsonant skiljer man i standardspråket och i de östliga högaitiska dialekterna ofta mellan varianterna av vokalerna [a] och [e]. E. Mikalauskaitė (1975: 24) hade redan 1964 skrivit att ”nästan hela Litauen kan uttala [aː] i denna position”, det vill säga gör skillnad mellan exempelvis verbet siaũbia (inf. siaũbti) och substantivets vokativ siaũbe (nom. sg. siaũbas). Av våra 167 informanter uttalade 151 personer, eller 90,4%, den slutliga vokalen i ordet kelia som öppen a (9,6% uttalade ett slutet e). Av 15 lingvister med litauiska som specialitet kunde de i standardspråket skilja mellan ordparen suñkę – suñkią, gilė – gilià, žymės – LIETUVIŲ KALBOS GARSŲ INTERPRETACIJOS | 3 markerar, om – jai osv. skilde ut 9–12 personer (majoriteten) (Garšva 2001: 142–148). Det är knappast motiverat att tolka ett sådant uttal som bokbundet. Detta uttal verkar redan bli inte konstlat utan i betydande utsträckning allmänt. Pagal A. Pakerio Lietuvių bendrinės kalbos fonetikos (1986: 56, 62) vadovėlį aukštųjų mokyklų lituanistai mokomi, jog „žodžio viduje ir gale po minkštųjų priebalsių balsį [a·] pakeičia balsis [e·]“, o balsį [a] – [e]. Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (Ambrazas, red. 1997: 23, 24) teigiama, jog po minkštųjų priebalsių balsiai /a·/, /a/ neknyginėje tartyje dažniausiai sutampa su /e·/, /e/, plg.: gilias – gilės, seniai – seneli, o „daugelyje tarmių, dažniausiai ir bendrinėje kalboje, balsių /a·/: /e·/ ir /a/: /e/ opozicija po visų priebalsių neutralizuojama: pozicijoje [C’–] /a· a/ dažniausiai tariami kaip /e· e/, o junginių su nepalatalizuotu priebalsiu ir ē nebūna“. Vakarų aukštaičiai kauniškiai, sudarantys bendrinės kalbos fonetikos pagrindą, po minkštojo priebalsio žodžio gale balsio [a] dažniausiai, rodos, nesuplaka su [e], pvz.: pėkšč’a ‘pesčia’, plauk’a. Galinis [ā] (< [a]) tariamas ne tik Lietuvos Respublikos plote, bet ir pačiose rytinėse vilniškių šnektose, kurioms lietuvių bendrinė kalba turėjo arba mažą įtaką, arba jokios (pavyzdžiui, Uodegėnuose): švin’c’a ‘švenčia’, rai.k’a ‘reikia’. Man kan alltså inte hävda att en del talare under konstlat arrangerade förhållanden i ordslut kan skilja /a·/, /a/ från varianterna /e·/, /e/ enbart utifrån principer som återspeglas i stavningen. I ordstammen skiljer till exempel de nordliga panevėžiškiai tydligt dessa positionsvarianter: aš ‘jag är’ – ėš ‘du är’, gė·r ‘bra (fem.)’ – gė·r ‘dricker’, gã·r ‘bra (fem.)’ – gė·r ‘bra (mask.)’, nėš ‘jag bär’ – nėš ‘du bär’. I ordslut uttalar panevėžiškiai ett slutet e: mė· ‘me’ (ljudord), láime ‘lycka’. Det råder enighet endast om standardspråkets absoluta ordinitiala [e·], [e], där vokalens kvalitet inte förändras. För [e·], [e] i stammen och i ordslut finns minst fyra rekommendationer från språkforskare: 1) i absolut ordinitial och absolut ordfinal position samt före mjuka konsonanter uttalas ett slutet (mer spänt, mer främre) [e], före hårda konsonanter ett öppet [e] (K. Garšva); 2) den andra uppfattningen överensstämmer till stor del med den första, men i ordslut föreslås endast e (A. Girdenis); 3) långa och halvlånga [e·], [e·] (i diftonger) uttalas [a·], [a·], medan korta uttalas [e] (V. Vitkauskas); 4) överallt skrivs och uttalas [e·], [e] (V. Vaitkevičiūtė; [a·], [a] är ibland möjliga endast som fakultativa varianter; A. Pakerys hade tidigare även tillåtit uttal i ordslut). Lösningen på denna fråga påverkar inte bara standardspråkets uttal utan också beskrivningen av morfonologiska företeelser. 1.3. Vokalernas kvantitet I alla litauiska dialekter skiljer man mellan långa och korta vokaler i betonade stavelser, medan långa vokaler i obetonade stavelser antingen bevaras eller förkortas till halvlånga eller korta. Det finns fyra tolkningar av långa och korta vokaler – de betraktas som: 1) separata fonem (majoriteten av litauiska och andra språkforskare); 2) en vokal med ”neutral” längd och ·Detta fenomen förekommer i den sydliga högaitiska dialekten. När man talar om standardspråkets uttal av vokaler och diftonger, och när stavningens inverkan behöver betonas eller källor med förenklad transkription citeras, markeras konsonantens mjukhet med tecknet <i>. 4 | KAZIMIERAS GARŠVA ilgumo požymio (prozodemos) junginiu (Svecevičius 1964: 25–26 ir t. t.); 3) morfemų skiriamuoju požymiu (Garde 1968: 161); 4) viena trumpąja fonema (mora) ir dviejų morų junginiu (Trubeckoj 1960; Heeschen 1968; Kenstowicz 1970). Pirmuoju ir ketvirtuoju atvejais kiekybė priskiriama segmentiniam lygmeniui, antruoju ir trečiuoju – viršsegmentiniam lygmeniui (prozodijai). Var och en av de nämnda synsätten har sina fördelar och nackdelar (de återges här i ordning efter tillförlitlighet). Av de fyra tolkningarna väljer vi den som har minst nackdelar – den första. Den stämmer också bättre överens med experimentella data (Pakerys 1995: 26–73), enligt vilka endast vokaler med låg artikulationshöjd [eˑ]: [e], [ɑˑ]: [ɑ] främst skiljer sig i kvantitet (långhet–korthet), medan vokaler med hög artikulationshöjd [iˑ]: [i], [uˑ]: [u] skiljer sig i kvalitet (spändhet–ospändhet). Längre vokaler är mer spända. I standardspråket skiljer man mellan sex vokaltyper: I, U, E, O, Æ, A. Varje typ skulle bestå av två fonem som skiljer sig åt i spektrum (spändhet–ospändhet). Denna idé preciserades av A. Girdenis (1967: 4, 1981: 131), J. Kazlauskas (1968: 13, 14) och särskilt A. Pakerys (1986: 27–37 osv.), som skilde mellan långa–spända och korta–ospända vokaler. I litauiskan behåller en vokal som tillhör ett visst morfem ofta samma kvantitet. Detta vilseledde P. Garde (Garde 1968: 160–165), som betraktade kvantitet som ett kännetecken för morfem snarare än för vokaler. Även de ganska många undantagen i ordstammen gör det omöjligt att godta detta; jfr: gir'a ‘skog’ – gí·rė ‘prisade’, lí·ti ‘regna’ – líjo, kí·la ‘stiger’ – kilo, bū·na ‘är’ – bū·vo, kà·sa ‘gräver’ – kàs ‘gräv’. I ordändelserna beror vokalens kvantitet på ordformen, jfr: gen. pl. namų ‘husens’ – instr. sg. namù, ví·ru ‘med mannen’ – ví·ru ‘med männen’, nom. sg. lí·gus ‘jämn’ – nom. pl. lí·gu·s ‘jämna’ osv. Fonetiko V. Artiomovo mokinys B. Svecevičius (1964) kiekybę laikė intonacijos požymiu. Kiti tyrėjai šio požiūrio neparėmė. Fonologer har noterat att prosodiska enheter kännetecknas av variation (accentens placering), gradskillnader (långhet, halvlånghet, korthet) och endast ett särskiljande drag (vokaler och konsonanter har fler). Oppositionen mellan långa och korta vokaler i standardspråket förekommer under samma betingelser. Kvantiteten fastställs inom ett enskilt fonemsegment och kan därför betraktas som ett särskiljande drag hos vokalfonem (Girdenis 1995: 252). När man går från den fonologiska nivån till den morfologiska blir det tydligt att kvantitet, liksom accent och tonaccent, också hör till vissa morfem. Därför skulle de nämnda företeelserna, med vissa undantag, kunna kallas ”morfoprosodem”.“ Dialekter där kvantitetsoppositionen har bevarats endast i betonade stavelser ger ännu starkare stöd åt en prosodisk tolkning av kvantitet. I den nordliga panevėžiškiai-dialekten skiljer man till exempel tydligt mellan långa, halvlånga och korta vokaler (ett system med tre längdgrader), men en och samma vokal kan ha högst två fonologiska längdgrader. I betonad (stark) position bildar vokaler med hög och låg artikulationshöjd en kvantitetsopposition (I), medan vokaler med mellanhög artikulationshöjd inte bildar någon opposition (II): I 1. Vokalerna [iˑ], [iˑ], [uˑ], [u] är långa och halvlånga (se exemplen nedan; Garšva 1977: 80); 2. Vokalerna [eˑ], [e], ([æˑ], [æ]), [ɑˑ], [ɑ] är långa och korta; LIETUVIŲ KALBOS GARSŲ INTERPRETACIJOS 5 II 3. Vokalerna [ẹˑ] ([ɛˑ]), [oˑ] är under betoning endast långa; 4. Vokalerna [ẹ] ([ẹ]), [ọ] är under betoning endast korta. De korta vokalernas [ẹ], [e], [ọ], [a] plats i vokalsystemet kan förklaras på två, eller till och med tre, sätt: 1) utifrån kvalitativ likhet skulle de kunna förbindas med de långa [ẹˑ], [eˑ], [oˑ], [aˑ]; 2) eftersom de växlar med vokalerna [i.], [eˑ], [u.], [aˑ] i samma morfem, skulle ljuden [ẹ], [e], [ọ], [a] kunna betraktas som positionsvarianter (med tillbakadragen betoning) av dessa vokaler; 3) de korta [ẹ], [ọ] kan lämnas utanför båda grupperna och betraktas som självständiga fonem. Vokalerna [ẹ], [ọ] växlar i samma morfem inte med vokalerna [eˑ], [oˑ] (som de långa och korta [e], [a] växlar sinsemellan), utan med vokalerna [i.], [u.], jfr.: sk’ẹr’ ‘skiriù, skiri’ – s’kì.r’ ‘skiria’, s’kẹˑr’ ‘skė̃rį’; k’ọr’ ‘kuriù, kurì’ – kù.r’ ‘kùria’, k’ọr’ ‘kõrį’; därför kan endast vokalerna [e], [a] knytas till de långa. De korta [ẹ], [e], [ọ], [a] skulle kunna betraktas som positionsvarianter av vokalerna [i.], [eˑ], [u.], [aˑ] endast om man antar den tänkta kategorin med två betoningstyper, som till stor del motsvarar den diakroniska kategorin – huvudbetoning och tillbakadragen betoning. Men när vi tänker synkront ”vet” vi inte vilken betoning som är huvudbetoning och vilken som är tillbakadragen; dessutom urskiljs dessa betoningar numera mycket svagt auditivt, vilket våra lyssningsexperiment visar, och de observerade skillnaderna mellan dem kan markeras enbart med tonaccenter. Därtill kan inte bara långa utan även korta (halvlånga) vokaler betonas både med huvudbetoning och med tillbakadragen betoning. I position med huvudbetoning kan de halvlånga [i.], [u.] förekomma i vilken stavelse som helst i ordet, medan de betonade vokalerna [ẹ], [e], [ọ], [a] förblir korta huvudsakligen i ordets slutstavelse, men förekommer också i stavelser längre från ordslutet (i verb bildade av ljudhärmande ord, jfr. trèptalėja ‘trèptelėjo’, i ord lånade från andra språk, jfr. làtvė ‘Latvija’, och i vissa dialektområden i komparativsuffixet -ėsnis, -ė). Om korta vokaler med huvudbetoning huvudsakligen förblir korta endast i slutstavelsen, förekommer dessa vokaler med tillbakadragen betoning inte bara i slutstavelsen utan också i den näst sista stavelsen; i stavelser längre fram i ordet kan deras korthet inte heller alltid förklaras. Den obetonade positionen ger det slutgiltiga svaret om vokalernas [e], [ọ] tillhörighet. De obetonade vokalerna [i] – [e], [u] – [ọ] är fria varianter; därför bör även i betonad position (där oppositionen mellan dessa vokaler inte neutraliseras) vokalerna [ẹ], [ọ] betraktas som korta varianter av [i.], [u.]. Vokalerna [e], [a] är, liksom de långa [eˑ], [aˑ], självständiga fonem. I panevėžiškiai-dialekten förekommer i samma betonade position en opposition mellan långa och halvlånga eller mellan långa och korta vokaler (neutraliserad endast i en öppen slutstavelse), och vokalkvantitet skulle därmed vara ett distinktivt drag som hör till fonemen. Vokaler som under betoning endast kan vara långa ([eˑ], [oˑ]) eller endast korta ([ẹ], [ọ]) bildar ingen korrelation med avseende på längd–korthet. (Om man enbart utgår från [eˑ], [oˑ], som förkortas i obetonade stavelser, skulle kvantitet också kunna hänföras till den suprasegmentella nivån.) När de långa–halvlånga [iˑ], [i.], [uˑ], [u.] ställs mot varandra skiljer de i minimala par endast mellan ord med olika betydelse, t.ex.: skìla ‘skylė’ – skì.la ‘skilo’, mùš ‘Mūša’ – mù.š ‘mūša’; alltså behåller dessa vokaler samma kvantitet under betoning. De långa och korta fonemen /eː/, /e/, /aˑ/, /a/ skiljer däremot oftast mellan former av samma ord (vilka det finns flest av i 6 | KAZIMIERAS GARŠVA språket) och betydligt mer sällan mellan olika ord, t.ex.: kė'l ‘kėlia, kėli, kėlią’ – kèl ‘kelių, keli’. Betonade korta vokaler kan ibland förlängas i samma position nästan till halvlånga (särskilt när stavelsen framhävs genom intonation), utan att ordets betydelse förändras. Sådana förlängda vokaler kan betraktas som fakultativa varianter av korta fonem, ibland med stilistisk betydelse (på motsvarande sätt är även de tidigare långa vokalerna [i·], [ė·], [u·], [o·], som i obetonade stavelser mycket sällan uttalas halvlånga i stället för korta, fakultativa varianter av korta positionsvarianter, t.ex.: gi.vi'bės ‘gyvybės’, bù.vo.m ‘buvome’). När dialekternas vokaler får huvud- eller bibetoning behåller de sin längd eller förlängs. Men det finns överallt endast fonem med två längder, medan alla andra ljud är positionsvarianter (jfr. Kazlauskaitė 2001; Kazlauskienė 2001). Beskrivningar av lågvokaler med tre längder är felaktiga. Dž. Treigeris (Trager 1940: 31; 1941: 139–141) lietuvių ir latvių ilguosius balsius laikė dviejų elementų grupėmis (dvigubais junginiais), o chorvatų kalboje kiekybę atskyrė nuo fonemos ir laikė prozodema. Kiekybę prozodema (trukme besiskiriančia nuo fonemų) daugiausia laikė Prahos ir Londono kalbinių mokyklų atstovai. Amerikos deskriptyvistai, Maskvos fonologinės mokyklos atstovai kai kurių kalbų kiekybę priskyrė segmentiniam lygmeniui (Kuznecov 1970: 339–344). Man försöker också dela upp långa vokaler i 2–3 moror. Enligt morateorin är långa vokaler en sammansättning av två likadana korta fonem (moror) som tillhör en stavelse. Teorin började tillämpas på ”politona” språk därför att de två accenttyperna (tonaccenterna) ansågs finnas inte bara i diftonger (kombinationer av två fonem), utan också i långa vokaler. I en betonad mora ska tonen enligt detta synsätt stiga: betoning på den första moran är akut, på den andra cirkumflex. Teorin passar inte för litauiskan, eftersom tonaccenterna inte är helt beroende av betoning: de är inte en egenskap hos ord eller former, utan en ytterligare egenskap hos vissa morfem, i begränsad omfattning förknippad med betoning. Tonaccenterna i diftonger skiljer sig i högre grad åt genom kvaliteten hos samma första led än genom kontrasten mellan det första och det andra ledet. De långa vokalerna [o·], [ė·] har inga likvärdiga korta motsvarigheter som de skulle kunna vara sammansatta av (Girdenis 1995: 259–260). Det visade sig att vårt språk inte är tonalt, och dessutom skiljer sig tonaccenternas funktion i diftonger och vokaler väsentligt åt på grund av den olika kontrasten. I litauiskan slås två intilliggande korta vokaler sällan samman till en (jfr. paakėti, priiminėti – pasilsėti ‘pailsėti’), vilket gör det möjligt att betrakta långa vokaler som självständiga fonem (Kuznecov 1970: 344). A. Baranauskas (Baranovskij 1898: 21–23) vienmorais laikė trumpuosius balsius, dvi­morais – pusilgius, trimorais – ilguosius balsius. Fonetškai tokios abstrakcijos proporcijos įmanomos, bet nėra tikslios: pusilgė balsis žodžio viduje, gale ir nekirčiuotas, pavyzdžiui, uteniškių tarmėje, ilgesnis už trumpąjį 2,1, 1,7, 1,9 karto, ilgasis balsis – 2,4, 2,1, 2,7 karto (Girdenis 2001: 270). Panevėžiškių tarmėje labai trumpėja ir redukuojami nekirčiuoti balsiai. J. Stepanovas skilde mellan enmoriga, bimoriga och trimoriga vokaler och förklarade A. Leskyns metatonilagar med moror (se Rodionov 2001: 432–433). När J. Stepanovas modellerade historisk accentuering ansåg han att akuten förekom i en tvåmorig stavelse och cirkumflexen i en tremorig stavelse. När betoningen drogs tillbaka åt vänster gick en mora förlorad, LIETUVIŲ KALBOS GARSŲ INTERPRETACIJOS 7 och accenttecknet i den andra vänstra moran i stavelsen har ändrats från akut till cirkumflex. Metatoni med moror är svår att underbygga på ett övertygande sätt. Den intressanta morateorin har inte visat sig hållbar i något europeiskt språk med tonaccent: varken i lettiska (jfr Ivanov 1959: 134), serbiska eller kroatiska (Kuznecov 1970: 343–344), eller i de nordiska skandinaviska språken (Kacnel’son 1966: 37–38, 120–121). 2. D V I G A R S I A I 2.1. Blandade diftonger och sammansatta vokalkombinationer Det största problemet gäller den fonologiska tolkningen av diftonger i vissa indoeuropeiska språk. I engelska, tyska, rumänska (jfr Gordina 1966: 174–175; Głušak 1966: 379–381), litauiska och andra språk betraktas diftonger både som fonem och som förbindelser av två fonem, eller så betraktas vissa som fonem och andra som vokalförbindelser eller deras varianter. Inom baltistiken kommer man knappast snart att nå enighet, eftersom båda sidor bland språkforskarna har sina egna argument. Antalet språkforskare som ansluter sig till den ena eller andra uppfattningen betyder i detta fall inte särskilt mycket, eftersom det beror på hur många elever forskaren har utbildat. I litauiska skiljer man mellan homogena diftonger [ie], [uo], sammansatta diftonger [ai], [au], [ei], [ui], [eu], [oi], [ou] (de tre sistnämnda förekommer endast i internationella ord, jfr Ambrazas, red. 1997: 22) och blandade diftonger, vars första del i hela det litauiska språket utgörs av korta vokaler [i], [e], [u], [a] och den andra av sonanter [l], [r], [m], [n]. Blandade diftonger [il], [ir], [im], [in], [el], [er], [em], [en], [ul], [ur], [um], [un], [al], [ar], [am], [an] och sammansatta diftonger är utan tvivel förbindelser av två fonem. De förekommer endast framför konsonanter och i slutet av ord (före paus), medan de framför vokaler delas upp i två stavelser: kíl–ti: ki–lo, kél–ti: kė–lia, kūl–ti: kū–lia, kál–ti: kà–la (diftonger delas mer sällan: badū–ti: badà–vo (alla avledningar med suffixet –auti), gáu–ti: gā–vo, sáu: sa–vė, ū–ti: ū–ja). Komponenterna i båda typerna av diftonger kan ersättas med andra fonem, t.ex.: gilti: gulťi: gelti; šalti: šelti:šilti; kalti: kar­ti: kašti; kaito (: krito): kálto: kárto; válgai: válgei: válgiui; máuti: málti osv. På grund av vokalväxling kan båda delarna av diftongen ändras i samma morfem: kìlti: kỳla, slenka: slinko, málti: mìltai, pláuti: plóvė och så vidare. Till skillnad från diftonger delas vokalkombinationer mycket sällan upp i två stavelser. Detta förekommer även med långa vokaler (lȳ–ti: lī–jo, žū–ti: žū–vo), och därför är detta och de övriga argumenten endast kompletterande. Det finns emellertid andra argument för att sammansatta diftonger består av två fonem: de är längre än långa vokaler (och homogena diftonger, se Pakerys 1986: 190), och i ordslut och till och med inne i ord kan deras andra del växla med konsonanterna j, v: dativ singular túrgui: lokativ túrg uje, táu: távo, sáu: sávo, sudiėu: su Dievù, ù–ti: ù–ja, gáu–ti: gá–vo. Därför föreslås att de andra komponenterna i sammansatta diftonger betraktas som varianter av fonemen /j/, /v/. Pirmojo akademinės gramatikos leidimo (Ulvy das, red. 1965: 57) teiginiai, jog sudėtinių dvibalsių abu dėmenys priklauso tik tam pačiam skiemeniui, yra nedalūs ir panašaus ilgumo kaip ilgieji balsiai – ne visai pagrįsti. • Prosodiska element gör att vissa par inte kan betraktas som minimala. 8 | KAZIMIERAS GARŠVA 2.2 Homogena diftonger [ie], [uo] Dessa ljud, vilket också framgår av deras klassificering, skiljer sig både från sammansatta diftonger och från vokaler. Till sina egenskaper är de intermediära mellan diftonger och vokaler. De förenas med diftongerna av två komponenter (tre med den mellanliggande: [iea], [uoa]), av att de saknar korta motsvarigheter, har varierande höjd (som inte går att fastställa exakt) och är något längre än långa vokaler. I läroböcker för grundskolan betraktas [ie], [uo] som diftonger (jfr Kondratas 2001: 15–16, 61, 179–180; Sirtutaitė 1999: 59, 62; Palubinskienė, Čepienė 2001: 31), medan de i läroböcker för högre utbildning betraktas som fonem (Girdėnis 1981: 59–60; Girdenis 1995: 83–87) eller som fonetiskt diftonger men fonologiskt ett fonem (Petkevičienė 1993: 3, 4, 9). De homogena diftongerna förs närmare vokalerna av komponenternas sammansmältning och av fonetiskt och fonologiskt likartade tonkonturer (betonade komponenter förlängs inte). I gränsen mellan prefix och rot kan diftonger stå framför vokaler och andra diftonger: priežežis, prieangis, prieaušris, núoara, núoalpis, núoauga osv. (jfr Girdenis 1981: 60; Pakerys 1986: 188), pusiáaugis, sáuėda (Tekorius 1985: 131–132). Men detta är inte fonologiskt betydelsefulla omständigheter. Kommutation av de homogena diftongernas delar (ersättning med andra fonem) är enligt min mening ett mer formellt och tillfälligt inslag och därför mindre nödvändigt för att bevisa eller förkasta ie, uos bifonemiska status. Även denna omständighet för dem närmare kombinationer av två fonem i en och samma stavelse. Det har noterats att den andra delen av [ie], [uo] kan stå i opposition till beståndsdelar i andra diftonger eller blandade diftonger: kiẽtis – kìrtis, dúoti – dúiti – dùrti – dùnti, kuokėlė – kulkėlė, kuõpti – kùmpti, lúotas – lùtas, tiẽk – tìlk – tìrk – tìšk, dúok – dùmk – dùrk osv. Av obegripliga skäl (Girdenis 1983: 151) vill man inte erkänna att även den första delen av dessa diftonger kan ersättas med konsonanterna [r], [s], [ž], trots att L. Hjelmslev redan uppmärksammade detta (Hjelmslev 1936–1937: 28; jfr även Kazlauskas 1966: 73–76; Buch 1998: 11–12 osv.), t.ex.: iẽną – sęną – pẽną, iẽžė – vẽžė, puõtą – prõtą, skúodžia – skródžia – skrãdžiai; pietūs – prãtus, úodas – sõdas, uolà – salà – žalà, úodo – bãdo – rãdo, uõgą – nãgą – sãgą – vãgą, úosti – kãsti – rãsti (– kósti)*. I den historiska växlingen mellan sammansatta diftonger och blandade diftonger deltar endast en del (den första; jfr Pakerys 1986: 191, 193), men därför föreslår ingen att de ska betraktas som vokaler. De homogena diftongerna [ie], [uo] kan också bilda oppositioner mot vokaler: liẽti – lýti – lóti, liẽsti – lįsti – lẽsti, liẽpti – liuõ[p]lti ‘utfodra’ – lìpti – lẽpti – ló[p]lti ‘bli rik’, plienas – plýnas – plónas, skiẽstą – skýstą – skùstą, šviẽsti – švìsti – švẽisti, tiẽ – tuõ – tì – tõ – tã, tiẽkti – tuõkti – tìkti – tẽkti – tùkti, iẽsė – tẽsė – tãsė, dúoti – dėti, púodas – pìdas – pėdas – pėdas, pùotą – pùtą osv. Detta kan inte utgöra något argument för någon av de två ståndpunkterna, eftersom vi på detta sätt inte bara skulle kunna bevisa att [ie], [uo] är ”monofonemiska”, utan också att alla andra diftonger är ”monofonemiska” och vokaler ”bifonemiska”. Men diftonger ersätts ofta av en vokal, och vokaler av en diftong, t.ex.: bañdo – báido – bùdo – bãdo, jáuko – juõko – jùko, reĩkia – riẽkia – rẽkia, žándas – žiẽdas – žýdas, laũpo – láipo – lẽipo – liẽpo(s), kaĩs – keĩs – kiñs, káimas – kélmas – kiẽmas, teĩs – tiẽs – tìrs, vaĩkas – viẽkas – * De fyra sista paren skulle bara vara lämpliga om vi betraktade vokalen [a] som den andra komponenten i diftongerna [ie], [uo] (jfr LKA II 77). LIETUVIŲ KALBOS GARSŲ INTERPRETACIJOS 9 vilkas – viškas. Stavelsens och ordets struktur tillåter endast en viss ordningsföljd av fonem. I initiala konsonantkluster förekommer till exempel konsonanterna [m], [t] och andra endast efter s (jfr smók – stók), och ingen kräver att de ska byta plats vid kommutation. Nuosekliai laikantis N. Trubeckojaus fonemų skyrimo taisyklių (1960, 62–66, 207), fonema nereikėtų laikyti bent dvibalsio [uo], kadangi jis gali skilti, kaip ir kiti dvigarsiai, į du skiemenis. Bū­tajame kartiniame laike [uo] suskyla į du skiemenis darinio priesagoje -úoti, -úoja, -ávo, plg.: ga–ruo–ti – ga–rã–vo, va–žiúo–ti – va–žiã–vo (panašiai kaip priesagoje -áuti, -áuja, -ávo, plg. badáuti, badauja, badãvo). Atkreiptinas dėmesys ir į kamiengalio -uo kaitą su priesaga -uva: akmuõ / akmuvà, ruduõ / ruduvà, sesuõ / sesùvà, šuõ / šùvà, tešmuõ / tešmuvà ir panašiai. Daugelyje šnektų gali pasitaikyti abu žodžio variantai. Priesagos -uva atsiradimą čia įmanoma aiškinti ir fonetiškai: tarp dviejų balsių, kaip ir kitais atvejais, išpraustas priebalsis [v]. I litauiskan finns inga sådana exempel med diftongen ie, jfr dúo–ti – dã–vė, ei–ti – ė–jo, men lie–ti – lie–jo. Sådant förekommer endast i lettiskan, jfr siet ‘binda, sammanbinda’ – sē–ja ‘binder, sammanbinder’. De homogena diftongerna [ie, uo] är något längre än de långa vokalerna. Sammansatta diftonger är något längre ändå – detta orsakas av de låga vokalerna [a, e]. Enligt A. Pakerys (1982: 52) är förhållandet mellan betonade långa cirkumflexa vokaler, homogena diftonger [ie], [uo] och sammansatta diftonger [au], [ai], [ei], [ui] i standardspråket 1: 1,12: 1,25, för obetonade är det 1: 1,09: 1,15, medan det är minst för betonade akuta vokaler – 1: 1,02: 1,08. Liknande resultat har också erhållits i sydvästlitauiska dialekter (Atkočaitytė 2000: 99; Leskauskaitė 2001: 122). I Šakiai-dialekten är polyftonger längre än motsvarande monoftonger i förhållandet 1,61: 1. Inversivt sammanfaller de med diftongerna [ai, au] och bör därför tolkas på samma sätt. Dialektmaterialet förändrar inte i grunden tolkningen av [ie], [uo]. I syd- och västsamogitiska, panevėžiškiai-, uteniškiai- och andra dialekter monoftongeras obetonade [ie], [uo] till exempel oftast (i nordsamogitiska diftongiseras däremot ė, o), men samma sak kan också ske med andra diftonger: jfr samogitiska vã:ks ‘barn’, panevėžiškiai gražė(s’) ‘vackert’, mãto(s) ‘jag ser’, kiekviẽns / kekviẽns / kikviẽns ‘var och en’, stegvì. lė / steigvì. lė ‘Steigviliai’ osv. Diftongmonoftongisering har förekommit i olika språks dialekter: litauiska, lettiska, slaviska, tochariska, arabiska och andra (Schmalstieg 2001: 145–146, 225). Enfonemisk tolkning av homogena diftonger i vissa språk föreslogs redan 1929 (Trubetzkoy 1929: 55), även om inte varje homogen diftong måste betraktas som ett fonem (Vachek 1936). Det har föreslagits att betrakta de litauiska ljuden [ie], [uo] som ett fonem sedan 1965 (Trost 1965; Smoczyński 1978; Kosienė 1978: 30–31; Kačiuskienė 1982: 41; Girdenis 1983: 152; 1995: 85–87; Leskauskaitė 2001: 23; Smoczyński 2001: 211–213). Det tyngsta argumentet för [ie], [uo]s enfonemiska status ¹ Diftongen [uo] i exemplen dúo–ti – dã–vė, šlúo–ti – slã–vė (liksom diftongen [au], jfr ãu–ti – a–vė, gáu–ti – gã–vo, mãu–ti – mó–vė) skulle kunna betraktas som en kombination av /a/ och /v/, men till skillnad från [au] ”byter” dess komponenter plats på grund av reglerna för ordstruktur. Vi kan beakta dessa lexikala undantag endast om vi godtar en bifonemisk tolkning av långa vokaler, eftersom liknande ljudväxling förekommer oftare där, jfr gý–ti – gi–jo, bú–ti – bu–vo. ² I nordpanevėžiškiai säger man rõdov ’ruduva’, šóva ’šuva’, men àkma / àkem ’sten’, piema / piem ’herde’. 10 | K A Z I M I E R A S G A R Š V A Hittills är det deras accentuttal (ungefär som hos vokalerna: accenternas utjämning), men detta medför olika struktur hos de homogena respektive sammansatta diftongerna. Andra författare menar att [ie], [uo] bättre bör tolkas som förbindelser av två ljud (t.ex.: Hjelmslev 1936–1937: 28; Schmalstieg 1958; Hamp 1959: 200; Kazlauskas 1966: 75–79; Heeschen 1968: 216; Kenstowicz 1969: 5; 1970: 79; 1972: 3–4; Garšva 1977: 67–69; Pakerys 1982: 48; LKA₁₁ 77; Tekorius 1985: 125–133; Salys 1992: 30; Zinkevičius 1994: 85; Markevičienė 1999:12, se även Buch 1998: 11–12; Girdenis 2001: 399). Fram till omkring 1985 dominerade denna uppfattning även i vetenskapliga litauiska grammatiker, där [ie, uo] kallas diftonger. De består av två vokaler, som delvis kan ersättas av andra fonem och är något längre än långa vokaler. Diftongen [uo] kan delas upp på två stavelser. Alla dessa argument visar att det är lämpligt att även fortsättningsvis betrakta de homogena diftongerna [ie], [uo] i standardspråket och alla dialekter som ljudkombinationer, inte som vokaler, och som två fonem, inte ett. Även om man inte instämmer i alla de framförda påståendena bör den motsatta uppfattningen inte ensam kungöras i grammatiker, läroböcker och andra populära publikationer. I många språkvetenskapliga arbeten behandlas diskussionen om den fonologiska tolkningen av [ie], [uo] ofullständigt; få argument (särskilt nya) anförs till stöd för uppfattningen, och därför nämns mindre betydelsefulla artiklar inte här. Inom dialektologin är det fortfarande viktigt att så noggrant som möjligt registrera och sammanfatta talspråksvarietetsdata och först därefter tolka dem objektivt och teoretiskt. Fonem anses vanligen vara ljud som inte längre kan delas upp i mindre ljud som följer efter varandra. 3. K O N S O N A N T E R 3.1. Affrikator Affrikatornas historia och deras fonologiska tolkning ger upphov till relativt få diskussioner, även om det inte är klart vilken tolkning som bör väljas. I vårt arbete har de varierande uttalen av de mjuka [tʲ], [dʲ] som affrikator [cʲ], [dzʲ] i olika litauiska dialekter preciserats. Till uttal och mer sällsynt användning (oftare i lånord) står standardspråkets affrikator /c/, /cʲ/, /č/, /dz/, /dzʲ/, /dž/ närmare de perifera konsonanterna. Affrikator förekommer inte i slutet av ord, och få förekommer också i början av ord (med undantag för ljudhärmande ord som kčic, škic och liknande). Före /č/, /dž/ blir det tonlösa /s/ och det tonande /z/ /š/, /ž/, jfr: ankšti – ank[š]čiai ’tidigare’, pavyzdž‘s – pav[ž]džiu ’exempel’. De mjuka [tʲ], [dʲ] används framför bakre vokaler endast i sällsynta främmande ord och ljudhärmningar och är alltså varianter av de hårda fonemen /t/, /d/, jfr t'ulénti ’kvittra’ (om gässlingars läte). I ord av litauiskt ursprung används [tʲ], [dʲ] Enligt undersökningar av fonemfrekvensen i litauiskt standardspråk kan [ie], [uo] betraktas både som fonemkombinationer och som självständiga fonem (Girdenis 2001: 67, 182–193). LIETUVIŲ KALBOS GARSŲ INTERPRETACIJOS 11 endast framför främre vokaler och palatala konsonanter, medan de framför bakre vokaler numera uttalas [č'], [dž'], jfr: jautis – jauč'o (< *jaučia), medis – medž'o (< *medja), katė – kačių, pati – pačių. Utifrån affrikatornas [č'], [dž'] (i dzukiska dialekter – [c'], [dz']) och de palatala konsonanternas [t'], [d'] distribution i ord av litauiskt ursprung (icke-lånord) kan båda ljudparen morfonologiskt betraktas som realiseringar av de palatala fonemen /t'/, /d'/. Mellan [č'] ([tš']) och [t'], liksom mellan [dž'] och [d'] råder ett komplementärt distributionsförhållande: affrikatorna förekommer framför bakre vokaler i stället för de palatala konsonanter som står framför främre vokaler. Denna tolkning har kritiserats för att den återspeglar ett något tidigare fonologiskt system i litauiskan och dessutom inte följer reglerna för konsonantkluster; det finns också undantag (Girdenis 1995: 79–80; Ulvydas, red. 1965: 28). Men tolkningen har även fördelar, eftersom den gör det lättare att tolka ljuden [č'], [dž'], som avviker från det fonologiska systemet (i standardspråket och de centrala dialekternas litauiska ord saknar de hårda motsvarigheter som är likvärdiga med andra konsonanters). I dzukiska dialekter används [c], [dz] i stället för [č'], [dž'], och i de sydaukštaitiska dialekterna även i stället för [t'], [d']. Ljudet [c] har en annan distribution i de perifera dialekterna än [dz], och även än [č'], [dž'] i andra dialekter. Den dzukiska konsonanten [c] används i många positioner: i början av ord (jfr cik / cīk ‘tik’), mitt i ord (paskučinis ‘sista’), i slutet av ord (šė·c' / šė·c ‘så’), och i dialekter där konsonanter hårdgörs mer även framför bakre (bakåt förskjutna) vokaler. I ordet pats dras slutkonsonanterna i dessa dialekter och i västsamogitiska dialekter samman till [c] (LKT 399, 404, 138). Mitt i ord (i förbindelsen mellan prefixet at- och den reflexiva partikeln -si-) uttalar alla litauer [c'] i stället för [ts'] (acitráuk ‘dra dig tillbaka’, acinėša ‘bär med sig’ – klustret [ts] kan här uttalas genom påverkan från stavningen). Affrikatorna /c/ (/ts/), /č/ (/tš/), /dz/, /dž/ kallas till och med konsonantiska diftonger (Pakerys 1986: 194, 208). Deras andra del ([s], [š]) kan i teorin ersättas med en annan fonem, jfr tšýpti, tšýpti – trypti. Det vore olämpligt att betrakta affrikatorna som kombinationer av två fonem, eftersom deras båda teoretiskt urskiljbara delar har smält samman och dessutom skiljer sig från klustren [ts], [tš] (jfr bàč – dial. bàts, pãts – och liknande pãcs ‘pacas, pacus’). Affrikatornas delar kan inte urskiljas i någon position. Deras varaktighet ligger nära andra konsonanters. I standardspråket förekommer affrikator i regel inom morfem, medan konsonantkluster förekommer vid morfemgränser (i olika positioner). Endast fonotaktiska regler hindrar att affrikator fonologiskt betraktas som konsonantkluster (Kliukienė 1997: 153–189). Östra och södra litauiska dialekter, som gränsar till de slaviska språken, skiljer sig från andra litauiska dialekter genom sin konsonantvariation: hårdgöring och dzukisering. I Uodegėnai-dialekten omvandlas konsonanterna [t'], [d'] framför [i], [ie], [æ] till [c], [dz] betydligt oftare än i Ciškodas dialekt och de södra omgivningarna kring Dauģpils (men kanske något mer sällan än i den närliggande Breslauja–Ápso-dialekten). Denna egenskap skiljer dessa dialekter från Ciškoda samt Rimšė, Dūkštas, Palūšė, Ignalina och andra dialekter, där [t'], [d'] inte omvandlas. Det antas att båda typerna av asibilering av [t'], [d'] orsakades av en stark palatalisering av dessa konsonanter, det vill säga att [c'], [dz'] uppstod framför vokaler av typen i i stället för [t'], [d'] (Zinkevičius 2002: 343). Enligt vår mening uppstod detta genom påverkan från närliggande slaviska dialekter. 12 | KAZIMIERAS GARŠVA 3.2. Konsonantpalatalisering och depalatalisering Alla konsonanter, utom det alltid mjuka (palatala, mittungade) [j], förekommer i hårda och mjuka varianter. Hårda och mjuka konsonanter skiljer sig åt framför bakre vokaler. Detta är deras relevanta position. Korrelativiteten mellan hårda och mjuka konsonanter neutraliseras: 1) framför alla konsonanter; 2) framför främre vokaler; 3) i ordslut. I den första positionen är konsonanterna hårda eller mjuka beroende på konsonanten som står före dem (med undantag för /k/, /g/); i den andra är de endast mjuka och i den tredje hårda, till exempel š'ir.sta – š'ir.st'i, š'ir.sk. I de baltiska och slaviska språken (litauiska, ryska osv.) är hårda konsonanter vanligare; fonologiskt är de omarkerade, medan mjuka konsonanter är markerade. Enligt vissa experimentella data är konsonanterna fonetiskt mjukast framför följande vokaler: [iˑ], [eˑ], [i], [e], [uˑ], [u], [aˑ], [aˑ] (vokalerna är ordnade efter avtagande förmåga att palatalisera konsonanter). Den vanligaste uppfattningen är att konsonanternas mjukhet är en sekundär artikulation. I det baltiska urspråket förekom ingen positionsbetingad palatalisering av konsonanter; detta tillstånd har bevarats i lettiskan, medan svaga konsonanter palataliserades i det slaviska urspråket (jfr Kurylowicz 1956: 236–239; Zinkevičius 2002: 257–262; Urbanavičiūtė 1997: 159). I nyare arbeten betraktas konsonantpalatalisering däremot inte som ett nytt, utan just som ett arkaiskt drag (Sawicka, Grzybowski 1999: 98–102; Sawicka 2001: 153–154). Andelen mjuka konsonanter varierar mellan de slaviska språken. Den ökar från sydväst mot nordost, i riktning mot det tidigare och nuvarande baltiska språkområdet, och återspeglar olika stadier av konsonantpalatalisering. Lettiska konsonanter delas inte in i hårda och mjuka, eftersom det finns få av de senare. Lettiska konsonanter (med undantag för den latgaliska dialekten) påverkas nästan inte alls av främre vokaler och vokaler som förskjutits framåt efter dem – någon positionsbetingad mjukhet uppstår inte. Lettiskan har endast tre (eller två) par av hårda och mjuka konsonanter: /l/ – /ļ/, /m/ – /m̧/, /r/ – /ŗ/ (vissa språkvetare betraktar det palataliserade /ŗ/ som ett självständigt fonem, andra som en fakultativ variant av fonemet /r/, jfr Girdenis 2000; Kabelka 1987: 68 osv.). Det finns också de mjuka konsonanterna /ķ/, /ģ/. I de baltiska och slaviska språken skiljer sig /k/ och /g/ ut från alla andra konsonanter. Man antar att de (eventuellt även /š/, /ž/, jfr Zinkevičius 2002: 261; Urbanavičiūtė 1997: 158) palataliserades framför främre vokaler tidigare än andra konsonanter, medan de bevarar sin hårdhet bland mjuka konsonanter tack vare sin velara artikulation. Alla övriga konsonantgrupper i litauiskan är antingen hårda eller mjuka (assimilerade i detta avseende) och skiljer sig tydligt från närliggande slaviska språk, där hårda och mjuka konsonanter kan bilda en opposition framför en annan konsonant (efter att reducerade vokaler har fallit bort). Det antas att litauiska konsonanter i huvudsak palataliserades först under 1600–1800-talen på grund av påverkan från östslaviska språk (artikelförfattaren ifrågasätter detta, jfr Zinkevičius 2002: 261). Sekundär depalatalisering sker också i utkanten av det litauiska språkområdet till följd av påverkan från grannspråken. På grund av påverkan från vitryska har de mjuka konsonanterna /rʲ/, /šʲ/, /žʲ/, liksom /čʲ/, /džʲ/, /tʲ/, /dʲ/, försvunnit eller håller på att försvinna; på grund av polsk påverkan gäller detta också /ś/, /ź/, /ć/, /dź/, /ć/, /dzʲ/, /rʲ/. De litauiska dialekterna har även påverkats av tyska och lettiska. Tre områden i de perifera litauiska dialekterna utmärker sig genom antalet konsonanter som hårdgörs: a) Uodegėnai och Kamojai, där 17 (16) konsonanter hårdgörs och 10 vokaler efter dem förskjuts bakåt, b) Pùnsko (motsvarande upp till 14 konsonanter och 8 vokaler) och c) Àpso, Dauģpils, LIETUVIŲ KALBOS GARSŲ INTERPRETACIJOS 13 Cískoda-, Tverėčius–Vidžiai- och Kliukščionys-dialekterna, där 12 av 10 konsonanter hårdnar och 6 av 4 vokaler kvalitativt förändras efter dem. I de litauiska dialekterna i Latgale (särskilt i Kraslavaområdet) kan nästan alla konsonanter hårdna. Efter hur ofta och i vilka positioner de hårdnar delas de in i tre grupper: 1) /r/, /s/, /š/, /z/, /ž/ hårdnar ofta framför alla främre och framskjutna vokaler; 2) /l/ är hårt framför /e/, /ė/; 3) /c/, /č/, /d/, /dž/, /p/, /t/, /v/, /z/, ibland också /b/, /g/, /k/, /m/, /n/ hårdnar sporadiskt framför [i], [e], [a], [u]. I de litauiska dialekterna i Latgale är konsonanterna ibland hårda, medan vokalerna ännu inte har förändrats lika märkbart, jfr.: pažįsta, rugėjau. Konsonanterna /r/, /s/, /š/, /z/, /ž/ och andra kan vara hårda också i konsonantkluster före en mjuk konsonant, jfr.: mùrtė ‘dö’, marškin’alei ‘skjortor’, geresniù, pjaùstie ‘skar’. Ofta bevaras även de mjuka konsonanterna /c/, /č/, /r/, /s/, jfr.: gėr’ci, dunc’ùs ~ dančius ‘tänder’, tùoč’ies, dur’ìm, nùm’ir’ie, r’iekie / r’ùekie ‘skivade, skrek’, š’ašasdašbm ‘sextio’, s’ediekit ‘sitt ner’. De nämnda dragen visar att hårdning av konsonanter (utom /l/) är ett relativt sent fenomen som fortfarande sporadiskt uppstår under påverkan av andra språk. Konsonanter är hårda och mjuka, medan vokaler är främre och bakre i absolut ordinitial position och efter icke-främre (hårda) ljud. Hårda och mjuka konsonanter samt främre och bakre vokaler bildar en sorts ”komplementär distribution”: konsonanter är mjuka framför främre vokaler (och mjuka konsonanter), medan främre vokaler följer efter mjuka konsonanter. Konsonanter kan vara hårda och mjuka efter alla vokaler (jfr. dãro, dãr’e, bì’ra, bì’r’ės), medan främre och bakre vokaler uttalas före alla konsonanter. Därför kan palataliseringsdraget tillskrivas både konsonanter och vokaler (man måste överväga vilket som är lämpligast). Dessutom har ytterligare två tolkningar av detta drag beskrivits i de baltiska och slaviska språken: en med konsonanten [j] och en suprasegmentell. Alla dessa tolkningar har både fördelar och nackdelar. Den konsonantbaserade tolkningstypen är traditionell och vedertagen både i de baltiska språken och i de närmaste slaviska språken. Om palataliseringen i stället tillskrevs vokalerna skulle systemet bli mer ekonomiskt – i stället för 15 mjuka konsonanter skulle det litauiska språkets fonologiska system utökas med endast 3 framskjutna vokaler [ù], [ò], [ã]. En jotbaserad tolkning passar bättre historiskt (men inte heller den i alla fall). När j-ljudet försvann mellan en litauisk konsonant och en bakre vokal uppstod en korrelation mellan hårda och mjuka konsonanter. Dialekterna har bevarat j-ljudet efter läppkonsonanter i början av ord, jfr. bjaurùs, pjaùti, och vilniusbor, sydsamogiter och litauer i Preussen – liksom letterna – även vid morfemgräns, jfr. upe ‘flod’ – upju ‘floder’. Mot en jotbaserad tolkning av mjukhet talar att man då måste införa ordinitiala konsonantkluster med fyra konsonanter, vilka är helt främmande för litauiskan, jfr. /strjūkas/ ‘kort’. När det saknas övertygande argument för om palataliseringsdraget ska tillskrivas vokalerna (vilket vore mer ekonomiskt) eller konsonanterna (vilket vore grammatiskt lämpligare), skulle det vara motiverat att hänföra draget också till den suprasegmentella nivån (prosodin), eftersom det omfattar en hel stavelse (inte ett enda fonem, utan två, tre eller fyra, jfr. s't'r'ù–kis) och till och med två stavelser (jfr. àlp'–t'i, hos de nordliga panevėžysdialekterna àr’–kel’s’ ‘häst’ och àr–kels ‘plog’). I så fall blir det ömsesidiga sambandet mellan konsonanter och vokaler tydligare, samtidigt som nästan hälften av konsonantinventariet och en tredjedel av vokalinventariet kan strykas. 14 | KAZIMIERAS GARŠVA Prof. A. Girdenio (2000) nuomone, nė vienos šių keturių interpretacijų negalima laikyti „vienintele teisinga“. Fonologijos požiūriu jos visos yra pagrįstos ir visos leidžia tiksliai interpretuoti ir fiksuoti kalbos faktus. Bet ne visos šios interpretacijos vienodai reikšmingos. Kalbotyrai tenka rinktis tik vieną interpretaciją – įprastinę, nekomplikuojančią kalbos praktikos. Taigi tikslingiausia minkštumo požymį palikti lietuvių kalbos priebalsiams. 4. SAMMANFATTNING I litauiskan finns det 10 vokalfonem (6 långa och 4 korta) och ett perifert fonem (kort [o]), som bara används i ord av främmande ursprung. Den fakultativa varianten med ett snävare uttal av vokalen [e], som förekommer sporadiskt i dessa ord, bildar inte något minimalt par som används av någon majoritetstalare av standardspråket eller någon dialekt. Vokalkvantiteten är enklare att tolka som ett segmentellt fenomen. Ytterligare belägg för detta kommer från de östlitauiska dialekterna, där vokalkvantiteten i högre grad beror på betoningen. Vi anser att en supersegmentell tolkning av en viss fonologisk egenskap är nödvändig endast när det inte går att finna ett fonem – fenomenets centrum. Det finns ännu fler skäl att betrakta diftongerna [ie], [uo] som sekvenser av två fonem: de kan delvis ersättas av andra fonem (även om detta är omdiskuterat), och diftongen [uo] kan också delas upp i två stavelser. Enligt några av de senaste instrumentella undersökningarna är dessa diftonger något längre än de långa vokalerna. Enligt principen om minsta möjliga inventarium betraktar vi misstänkta segment som sekvenser av två fonem när det gör det möjligt att beskriva det fonologiska systemet på ett mer logiskt, konsekvent och systematiskt sätt. I komplementär distribution förekommer en vidare variant av vokalen [e], som ofta uttalas före hårda konsonanter. I standardspråket och de flesta dialekter finns det numera 45 konsonanter, varav 31 fonem och 14 perifera fonem, som uttalas i nya lånord, interjektioner och ljudhärmande ord. LIETUVIŲ KALBOS GARSŲ INTERPRETACIJOS | 15 De perifera konsonanterna [tʲ], [dʲ], [f], [fʲ], [x], [xʲ], [h], [hʲ] och många affrikator (liksom den perifera vokalen [ɔ]) förekommer bara i nya lånord, interjektioner och ljudhärmande ord. Utifrån de särskiljande dragen – artikulationssätt och artikulationsställe – skiljer man mellan 9 konsonantgrupper: hårda – mjuka, tonlösa – tonande, sonoranter – icke-sonoranter, frikativor – icke-frikativor, nasaler – oralor, affrikator – icke-affrikator, labialer – icke-labialer, främre – bakre tungljud, alveolarer – dentaler. Hårda och mjuka konsonanter samt främre och bakre vokaler står i ett slags ”komplementär distribution”: mjuka konsonanter står före främre vokaler (och mjuka konsonanter), medan främre vokaler står efter mjuka konsonanter. Palataliseringsdraget omfattar en hel stavelse och ibland till och med två stavelser, jfr alʲpʲ–tʲi. Därför skulle denna ”assimilation” med avseende på mjukhet också kunna hänföras till den supersegmentella nivån. Av tradition föreslår vi att mjukhetsdraget behålls hos konsonanterna, eftersom denna lösning inte komplicerar språkbruket. Förhårdningen av konsonanter i litauiskans perifera varieteter stimulerades av de angränsande slaviska språken. De mjuka affrikatorna [čʲ], [dźʲ] kan betraktas både som fonem med begränsad utbredning och som sekvenser av två fonem. Deras två delar har smält samman och behöver fonetiskt sett inte motsvara sekvenserna [ts], [tš]. Affrikatornas varaktighet ligger nära andra konsonanters. Affrikatorna [c], [cʲ], [č], [dz], [dž] liknar perifera konsonanter i standardspråket, medan de i de södra och östra dialekterna är mjuka eller hårda fonem. FÖRKORTNINGAR LKA – Litauiska språkets atlas 2: Fonetiken, red. K. MORKŪNAS, Vilnius: Mokslas, 1982. LKT – Litauiska språkets dialekter. Chrestomati, red. E. GRINAVECKIENĖ, K. MORKŪNAS, Vilnius: Mintis, 1970. LITERATŪRA AMBRAZAS, V., red. 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslas. ATKOČAITYTĖ, D. 2000: Pietų žemaičių raseiniškių fonologinė sistema: prozodija ir vokalizmas, daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas. BARANOVSKIJ, A. 1898: Заметки о литовском языке и словаре, Санкт-Петербург: Императорская Академия Наук. BUCH, T. 1998: Opuscula Lithuanica. Wydał Wojciech Smoczyński, Warszawa: Uniwersytet Warszawski, (Baltica Varsoviensia, 1.) ČEKMAN, V. A. 1975: О йотации в праславянском и балтийских языках. Baltistica 11 (1), 63–76. GARDE, P. 1968: L’accent, Paris: Presses Universitaires de France. GARŠVA, K. 1977: Akcentuacijos ir vokalizmo sąryšis šiaurės vakarų panevėžiškių tarmėje. Lietuvių kalbotyros klausimai 17, 76–88. GARŠVA, K. 2001: Bendrinės kalbos tarties problemos. Poliakovas, O., red., Žmogus kalbos erdvėje, Kaunas: Vilniaus universiteto Kauno humanitarinis fakultetas, 143–148. GIRDENIS, A. 1967: Keturios lietuvių kalbos priebalsių minkštumo fonologinės interpretacijos. Spalio revoliucija ir visuomeniniai mokslai Lietuvoje, Vilnius: Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, 613–615. GIRDENIS, A. 1968: Fakultatyviniai balsiai Mažeikių tarmėje. Kalbotyra 19, 51–54. GIRDENIS, A. 1981: Fonologija, Vilnius: Mokslas. GIRDENIS, A. 1983: Теоретические основы литовской фонологии, диссертация д-ра филол. наук, Вильнюс: ВГУ. GIRDENIS, A. 1995: Teoriniai fonologijos pagrindai, Vilnius: VU. 16 | Kazimieras Garšva Girdenis, A. 2000: Kalbotyros darbai 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Girdenis, A. 2001: Kalbotyros darbai 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Glušak, T. S. 1966: К проблеме фонологической интерпретации дифтонгов. Шаумян, С. К., ред., Исследования по фонологии, Москва: Наука, 376–384. Gordina, M. V. 1966: О различных функциональных единицах языка. Шаумян, С. К., ред., Исследования по фонологии, Москва: Наука, 172–183. Hamp, E. P. 1959: Buiv zde Lithuanian Phonemes. International Journal of Slavic Linguistics and Poetics 1–2, 195–202. Heeschen, C. F. E. 1968: Einführung in die Grundprobleme der generativen Phonologie mit besonderer Berücksichtigung der litauischen Phonologie: Inaugural-Diss. zur Erlangung der Doktorwürde, Bonn: Friedrich Wilhelms-Universität. Hjelmslev, L. 1936–1937: Accent, intonation, quantité. Studi Baltici 6, 1–57. Ivanov, V. V. 1959: О прерывистой интонации в латышском языке. Sokols, E., ed., Rakstu krājums. Veltījums akadēmiķim Prof. Dr. Jānim Endzelīnam... Rīgā: Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas izdevniecība, 133–148. Kabelka, J. 1987: Latvių kalba, Vilnius: Mokslas. Kacnel’son, S. D. 1966: Сравнительная акцентология германских языков, Москва–Ленинград. Kačiūskienė, G. 1982: Vakarinių šiaurės panevėžiškių balsių kiekybė ir jos fonologinė interpretacija. Kalbotyra 33 (1), 39–45. Kazlauskaitė, R. 2001: Žemutinio pakilimo balsiai Pašuvio šnektoje. Kalbotyra 50 (1), 43–52. Kazlauskas, J. 1966: Lietuvių literatūrinės kalbos diferenci­nių elementų sistema. Kalbotyra 14, 73–81. Kazlauskas, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius: Mintis. Kazlauskienė, A. 2001: Šalutiniai kirčiai vakarų aukštaičių kauniškių tarmėje. Kalbotyra 50 (1), 53–66. Kenstowicz, M. 1969: Lithuanian Phonology. Ph.D. Thesis, Urbana (Ill.): University of Illinois. Kenstowicz, M. 1970: On the Notation of Vowel Length in Lithuanian. Papers in Linguistics 3 (1), 73–113. Kenstowicz, M. 1972: Lithuanian Phonology. Studies in the Linguistic Sciences 2 (2), 1–85. Klimas, A. 1970: Some attempts to inventory Lithuanian phonemes. Magner, Th. F., Schmalstieg, W. R., eds., Baltic Linguistics, University Park–London: Pennsylvania State University Press, 93–102. Kliukienė, R., sud. 1997: Lietuvių kalbos fonetikos skaitymai, Vilnius: Vilniaus universitetas. Kondratas, B. 2001: Lietuvių kalbos taisyklės. Mokinio knyga, Vilnius: Presvika. Kosienė, O. 1978: Uteniškių tarmės balsinės fonemos. Kalbotyra 29 (1), 29–40. Kuryłowicz, J. 1956: L’apophonie en indo-européen, Wrocław: Ossolineum. Kuznecov, P. S. 1946: К вопросу о фонологии ударения. Доклады и сообщения филологического факультета МГУ, вып. 6, 12–17. Kuznecov, P. S. 1970: О фонологической системе сербо-хорватского языка. Реформатский А. А. Из истории отечественной фонологии, Москва: Наука, 336–354. Leskauskaitė, A. 2001: Pietvakarinių pietų aukštaičių vokalizmas: fonologinis ir eksperimentinis tyrimas, daktaro disertacija, Vilnius: LKI, VDU. Markevičienė, Ž. 1999: Aukštaičių tarmių tekstai 1, Vilnius: VU. Mikalauskaitė, E. 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai, Vilnius: Mokslas. Pakerys, A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija, Vilnius: Mokslas. Pakerys, A. 1986, 1995: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Mokslas. Palubinskienė, E., Čepienė G. 2001: Lietuvių kalba 8 klasei, Kaunas: Šviesa. Petkevičienė, R. 1993: Lietuvių kalbos dvigarsių sistema, Šiauliai: ŠPI. Rodionov, V. A. 2001: Литовский язык в школе академика Ю. С. Степанова. Кубрякова, Е. С., Янко, Т. Е., ред., Язык и культура. Факты и ценности. К 70-летию Юрия Сергеевича Степанова, Москва: Языки славянской культуры, 421–434. LIETUVIŲ KALBOS GARSŲ INTERPRETACIJOS | 17 Salys, A. 1992: Raštai 4, Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija. Sawicka, J. 2001: An outline of the phonetic typology of the Slavic languages, Toruń: Wydawnictwo Uniwersytetu Mikołaja Kopernika. Sawicka, J., Grzybowski, S. 1999: Studia z palatalności w językach słowiańskich 1, Toruń: Wydawnictwo Uniwersytetu Mikołaja Kopernika. Schmalstieg, W. R. 1958: A Descriptive Study of the Lithuanian Verbal System. General Linguistics 3 (3) (Suppl.), 85–105. Schmalstieg, W. R. 2001: Lithuanian and Indo-European Phonological Parallels. Acta Linguistica Lithuanica 45, 145–150. Sirtautai, J. V. ir V. V. 1999: Lietuvių kalba. Vadovėlis 5 klasei, Vilnius: Alma littera. Smoczyński, W. 1978: Sporne problemy wokalizmu litewskiego. Sprawozdania Oddziału Krakowskiego PAN za rok 1976, 20 (2), 331–333. Smoczyński, W. 2001: Język litewski w perspektywie porównawczej, Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego. Stepanov, Ju. S. 1972: Ударение и метатония в литовском глаголе. Baltistica, 1 priedas, 169–183. Svečevicius, B. 1964: Простые гласные (монофтонги) современного литовского литературного языка: экспериментально-фонетическое исследование, автореферат диссертации канд. филол. наук, Вильнюс: ВГУ. Tekorius, A. 1985: Zur phonologischen Wertung der litauischen Diphthonge. Baltistica 21 (2), 125–133. Trager, G. L. 1940: Serbo-Croatian Accents and Quantities. Language 16, 26–32. Trager, G. L. 1941: The Theory of Accentual Systems. Spier, L., Holowell, A.I., Newman, St. S., eds., Language, Culture and Personality, Menasha, 131–145. Trost, P. 1965: Two Remarks on Lithuanian Vocalism. Acta Baltico-Slavica 3, 183–185. Trubetzkoy, N. S. 1929: Zur allgemeinen Theorie der phonologischen Vokalsysteme. Travaux du Cercle Linguistique de Prague 1, 39–67. Trubeckoj, N. S. 1960: Основы фонологии, Москва: Издательство иностранной литературы. Ulvȳdas, K. red. 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1. Fonetika ir morfologija, Vilnius: Mintis. Urbanavičiūtė, Ž. 1997: Kietieji ir minkštieji priebalsiai lietuvių literatūrinėje kalboje ir tarmėse. Kliukienė, R., sud., Lietuvių kalbos fonetikos skaitiniai, Vilnius, 154–159. Vachek, J. 1936: Phonemes and Phonological Units. Travaux du Cercle Linguistique de Prague 6, 235–239. Vaitkevičiūtė, V. 2001: Lietuvių kalbos tarties pagrindai ir žodynas, Vilnius: Pradai. Vitkauskas, V. 1985: Lietuvių kalbos tarties žodynas, Vilnius: Mokslas. Vitkauskas, V. 2001: Lietuvių kalbos tarties žodynas. Antrasis papildytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Zinkevičius, Z. 1975: Smulkmenos IX. Baltistica 11 (1), 36. Zinkevičius, Z. 1994: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Zinkevičius, Z. 2002: Rinktiniai straipsniai 1, Vilnius: Lietuvių katalikų mokslo akademija. Kazimieras Garšva Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2002 04 04