Friedrich Scholz, eds. “Textkritische Edition der Übersetzung des Psalters in die litauische Sprache von Johannes Bretke”

RECENZIJOS 187 – s. 214 (hos alla samogiter är stavelsen i detta ord -ki-, här är raseinierna återigen så egenartade och avvikande från alla samogiter, men jfr. uuoki.tīs – s. 39, uuoki.cū– s. 213). I Viduklė frågade man 03 03 02 hur namnet på byn Jūkainiai uttalas; två personer uttalade det jūkain'u, medan formen jū“kaiń'u (s. 69) förefaller något tvivelaktig. Som mycket närsynt vill jag helst inte påpeka korrekturfel, men sådana uppgifter som brūol,is (=brúolis) – s. 151, ‘vā.lgi.,dāvā (=vá.lgi.dāva) – s. 211, petri̇nes (=petrīnės) – s. 213, ‘ā.r,klū! (=ārklu) – s. 69, ‘ābu,dū (abūdu) – s. 74, važū“dava (=važū“dava) – s. 206, vištums (=vištums) – s. 81, bör tydligt anges. Den unga forskaren lade ner mycket arbete och beskrev dialekter över ett område på hundratals kvadratkilometer, där regelbundna drag och ärvda dialektegenskaper håller på att gå förlorade (även om man fortfarande kan hitta många } platser där talare använder den ärvda, regelbundna dialekten). Men vad materialet visar, det har Daiva Atkočaitytė förmodligen också återgett. Även detta är viktigt för språkhistorien. Man borde bara ha undvikit former och ord som inte stämmer överens sinsemellan, samt tvivelaktiga tillfälliga variationer när man talar med (en eller flera unga) uppklädda flickor. När hon gav ut detta arbete hade hon inte någon enda samogitisk dialekttalare till medhjälpare, trots att hon tackar en ganska stor grupp rådgivare och konsulter. Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva Mottaget 2003 05 05 TEXTKRITISK UTGÅVA AV ÖVERSÄTTNINGEN AV PSALTAREN TILL LITAUISKA AV JOHANNES BRETKE, PASTOR I LABIAU OCH KÖNIGSBERG I. PR., EFTER HANDSKRIFTEN FRÅN ÅR 1580 OCH DEN REVIDERADE VERSIONEN AV DENNA PSALTARE AV JOHANNES REHSA, PASTOR I KÖNIGSBERG I. PR., EFTER TRYCKET FRÅN ÅR 1625, SAMT MARTIN LUTHERS ÖVERSÄTTNING AV PSALTAREN TILL TYSKA, EFTER UTGÅVAN FRÅN ÅR 1545, I SAMARBETE MED FRIEDEMANN KLUGE. FÖRSEDD MED EN INLEDNING OCH UTGIVEN AV FRIEDRICH SCHOLZ. Paderborn, Munich, Vienna, Zürich: Ferdinand Schöningh, 2002, LXXXI + 559 p., ISBN 3-506-71681-6. (Biblia Slavica, serie VI: Supplementum: Biblia Lithuanica, serie 2: Editionsbände, 6. Utgiven av Hans Rothe och Friedrich Scholz i samarbete med Christian Hannick och Ludger Udolph.) I förordet (s. IX–X) skriver Scholz att Johannes Bretke (Bretkūnas) fullbordade den litauiska översättningen av hela den heliga skrift mellan mars 1579 och november 1590, men att endast Psaltaren dittills hade tryckts. Denna Psaltare, som översattes mellan den 20 maj och mitten av juli 1580, kom i Johannes Rehsas händer; han reviderade och gav ut den tillsammans med Luthers tyska översättning år 1625 på Laurenz Segebads tryckeri. Det ofta upprepade påståendet att Rehsas version skiljer sig föga från Bretkūnas översättning stämmer helt enkelt inte, vilket lätt framgår vid en jämförelse av de båda texterna. Den här behandlade volymen innehåller både Bretkūnas original och Rehsas revision på motstående sidor. På begäran av prof. Jonas Palionis 188 | RECENZIJOS Vid Vilnius universitet beslutade man att lägga till en version av Luthers tyska översättning från tiden före 1580, eftersom denna översättning inte alltid är lätt att få tag på i Litauen. Den finns längst ner på sidan. Den volym som recenseras här ingår i ett synnerligen ambitiöst projekt för att ge ut hela Bretkūnas bibelöversättning (s. XI) i tre serier: serie 1 ska bestå av faksimilvolymer, serie 2 av editionsvolymer och serie 3 av kommentarer. Hittills har sex volymer av Bretkūnas handskrift utkommit i fyra faksimilvolymer. Dessutom har en kommentarvolym Bausteine zur Bretke-Forschung av Jochen D. Range också utkommit. Jag recenserade denna senare volym och faksimilvolymen med Psalteriet 1993 i Lituanus 39 (3), 72–84. Jag ser fram emot att Scholz kommentar till Bretkūnas översättning av Psalteriet, som nu förbereds, ska utkomma. Här utlovar Scholz en jämförelse med Rehsas översättning och en undersökning av Bretkūnas översättnings förhållande till dess olika källor: Luthers översättning, den hebreiska originaltexten, Septuaginta och Vulgata. Scholz beskriver också hur han första gången kom i kontakt med handskriften till Bretkūnas bibelöversättning 1949 i Göttingen, på professor Reinhard Wittrams kontor, och hur handskriften därefter placerades i Geheime Staatsarchiv i Berlin. Lyckligtvis kunde Scholz ta hjälp av den mycket kompetente Jochen D. Range och senare även Friedemann Kluge. Inledningen upplyser oss om att även om faksimilutgåvan i allmänhet är mycket god, finns det några rättelser och glossor i marginalerna som knappt går att läsa eller inte alls är läsbara. I några fall låg de sista bokstäverna i ord på versosidan eller de första bokstäverna på rectosidan så nära textkanten i handskriftens fals att kameran inte kunde fånga dem. Den som känner till Bretkūnas ortografi och grammatik skulle för det mesta inte ha några svårigheter att fylla i dem, även om vi här också stöter på en del överraskningar. Ibland kan bläckets varierande egenskaper vara till hjälp när man ska fastställa en ursprunglig form. När bokstäver eller stavelser stryks över och nya skrivs ovanpå originalet syns ibland originalets mörkare bläck genom rättelsens ljusare bläck, vilket gör det möjligt att fastställa både originalet och rättelsen (s. XX). Eftersom både originaltexten och den korrigerade versionen endast kan återställas med hjälp av handskriften, krävs det en kritisk kommentar till texten utöver faksimilutgåvan. Inledningen (s. XXI–XXIV) innehåller också korta biografier över Bretkūnas och Rehsa samt bedömningar av deras verk. Därefter följer en beskrivning av texten och hur den förbereddes för publicering. Bretkūnas ursprungliga version (Grundschicht, förkortat GS) ligger till grund för texten som trycks här. Samtidigt markeras rättelser som gjordes omedelbart eller kort efter att den ursprungliga versionen skrevs ned med bokstäverna a, b, c osv. och återges som noter under den ursprungliga versionen. Dessa rättelser betecknas Sfk (= Sofortkorrektur); senare rättelser betecknas KS (= Korrekturschicht). Enligt inledningen (s. XXXVI) gjorde Daniel Gallus 28 rättelser (betecknade G) och Rehsa 136 (betecknade R). (På s. XVIII förekommer förklaringarna av förkortningarna KS och R två gånger, ett uppenbart förbiseende vid korrekturläsningen.) Skillnaderna mellan Palionis utgåva från 1983 och Scholz utgåva framgår redan av den första versen i den första psalmen: Enligt Scholz rekonstruktion av originalet (GS) (s. 6): Gerai tam, kurfai newaikſch= || czoia rode Diewa neſibijancʒu, nei eit kieliu grieſhniu nei ſedzia || kur apioktieghi ſiedzia; enligt Palionis (1983: 183): Palaimintas <bijans Diewo teisus> ira tas wiras, kursai ne waikſchczoio surinkime Diewo neſibijanczuiu, nei sussisedȩghime apioktiuiu se RECENZIJOS | 189 deio. nei ant kelio grieschniu stoweio, Scholz återger också denna tidiga lutherska version: Wol dem der nicht wandelt im Rat der Gotlofen, Noch trifft auff den Weg der Sünder, Noch sitzet da die Spötter sitzen. Vulgata har däremot: Beatus est vir ille, qui non ambulat in consilio improborum, et viae peccatorum non insistit, ac in consessu derisorum non desidet; och Septuaginta har: μακάριος ἀνήρ, ὃς οὐκ ἐπορεύθη ἐν βουλῇ ἀσεβῶν, καὶ ἐν ὁδῷ ἁμαρτωλῶν οὐκ ἔστη, καὶ ἐπὶ καθέδρα λοιμῶν οὐκ ἐκάθισεν. King James-versionen har: ”Salig är den man som inte vandrar efter de ogudaktigas råd, inte heller står på syndares väg eller sitter bland bespottare.” Orden Gerai tam, kurfai... ”Det går väl för den som...” i Bretkūnas ursprungliga version tycks ligga närmare Luthers Wol dem der... än latinet Beatus est vir ille, qui... ”Salig är den man som...” eller grekiskans μακάριος ἀνήρ, ὃς... Jag antar att Luther använde den hebreiska originaltexten, vars motsvarande första ord min kollega professor B. Halpern vid Penn State Jewish Studies-programmet translittererar som ’ašrē hā-’îš ‘šer, vars betydelse inte motsvarar den skenbara status constructus-formen. Professor Halpern påpekar vidare att ordet ’ašrē fungerar som om det åtminstone implicit hade predikation, och uttrycket bör översättas ”salig/lycklig/välsignad är den man som...”. Detta tycks visa att Septuagintas upphovsmän förstod hebreiska bättre än Martin Luther. Till en början följde Bretkūnas Luther, medan rättelserna med Palaimintas ”välsignad” (Paſchlowintas) eller Rehsas Jschganitingas... byggde på Vulgata eller Septuaginta. I vilket fall som helst blir det intressant att få veta vad Scholz säger om detta och de många andra problem som är förknippade med Psalteriet i sin kommande kritiska kommentar som nämndes ovan. Inledningen innehåller också en intressant analys av det fonemiska systemet (s. XLIV–LXIV). Enligt inledningen (s. XLIV) kan konsonantfonemen återges med en till fem bokstäver, t.ex. kan >c< stå för /c/, >cʒ< för /č/, >ſch< för /š/ och >ſchcʒ< för /šč/. Vid första anblicken verkar detta innebära att /šč/ betraktas som ett enda fonem, en tolkning som ger ett slaviskt intryck (jfr ryska u) och som skulle vara svår att motivera för litauiska (se Klimas 1970: passim.). Om man ska tolka påståendet som att det endast anger det högsta antalet konsonantbokstäver i följd är det felaktigt, jfr t.ex. newaikſchcʒoia ”går inte” där vi stöter på en följd av sex konsonantbokstäver, nämligen >kſchcʒ<, som tycks återge de tre fonemen /kšć/. Möjligen mer intressant är återgivningen av vokalsystemet, där bokstavsföljden >ie< är mycket tvetydig. I den ursprungliga versionen (GS) kan den beteckna /ie/, /ē/ eller till och med /e/ efter en velar konsonant, där bokstaven >i< endast användes för att beteckna palatalisering. Enligt Scholz (s. LII) försökte Bretkūnas senare i den korrigerade versionen (KS) utelämna >i< före >e< efter en velar konsonant i de fall där följden betecknade etymologiskt /ē/. Därför ändras kieliu ”på stigen” i den ursprungliga versionen till (ant) kelio i den korrigerade versionen (s. 6), och Kodiel ”varför” i den ursprungliga versionen rättas till Kodel (s. 10), jfr modern standardlitauiska kodėl. Diftonguttalet återges korrekt och konsekvent, t.ex. i prieg ”nära” (s. 6). Sammanfattningsvis bör Scholz och hans kollegor berömmas för idén att ge ut denna serie, och särskilt denna volym, som vittnar om de enastående resultaten av många timmars noggrant och mödosamt arbete. Boken är vackert inbunden och tryckt på papper av hög kvalitet, och är därför en heder för såväl förlaget som redaktörerna. Enligt min badrumsvåg väger boken mer än tre pund och är alltså en tung volym både i bokstavlig och bildlig bemärkelse. 190 | RECENZIJOS REFERENCES PALIONIS, J., ŽUKAUSKAITĖ, J. eds. 1983: Bretkūnas, Johannes. Rinktiniai raštai, Vilnius: Mokslas. KLIMAS, A. 1970: Some attempts to inventory Lithuanian phonemes. Th. F. Magner and W. R. Schmalstieg, eds., Baltic linguistics, University Park and London: Pennsylvania State University Press, 93–102. William R. Schmalstieg 814 Cornwall Road State College, Pa. 16803 [email protected] Gauta 2003 06 09