Etymologische Bemerkungen zu lit. „kãmanos“, „kamíenas“, „kumẽlė“

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLIX (2003), 5 – 31 Etymologiska anmärkningar om lit. kāmanos, kamiėnas, kumėlė BERND GLIWA Sargeliai Nytt material läggs fram för en etymologi till lit. kāmanos ’betsel’, kamiėnas ’stam, rotända (på ett träd, timmer)’, kumėlė ’sto’, kamantinis ’ridhäst; humle’ etc. Särskild uppmärksamhet ägnas åt problemets praktiska och etnologiska sida, som tidigare etymologer har försummat. Ordens semantiska härledning i förhållande till skilda IE-rötter *(s)kem- ’pressa, hindra, klämma’, *(s)kem- ’böja, kröka, buga’ diskuteras. Motsvarigheten mellan balt. k-, germ. h- och sl. ch-, sannolikt från IE *(s)k-, skisseras. Kāmanos betraktas som en deverbal avledning från balt. *kam- ’tämlja’ < IE *(s)kom- ’pressa, hindra’ med den ursprungliga betydelsen *’tämjning; redskap som används vid tämjning’. Det hävdas att lit. žaboti ’sätta ett betsel mellan hästens tänder, tygla, hålla tillbaka’ är besläktat med žābtas ’mun...’, snarare än med žābas ’kvist...’. Etymologier för kāmanos ’betsel’ som bygger på en antagen betydelse *’försedd med betsel av trä’ avvisas med hänvisning till praktiska krav och arkeologiska data. Utifrån samma verb balt. *kam- ’tämlja’ kan kumėlė ’sto’ ursprungligen ha betytt *’tämjd häst’. Kamiėnas ’stam, rotända’ skulle kunna syfta på den konkava böjning som stammens yta uppvisar i axial riktning nära roten < IE *(s)kem- ’böja, kröka, buga’. 1. Būga jämför lit. kāmanos ’betsel’ med lett. kamanas ’släde’ och motiverar detta så här: ”Senovėje kāmana aiščiai vadino kastinį medžio kamieną drauge su šaknimis [...] Du kamienu su šaknim, tarsi du ragu (iš čia: ragės arba rogės ’släde’)” (Būga 1959: 295). Den tekniska sidan av saken är enkel men genial när det gäller släden: stammen ger en rak med och roten en hållbar böjning. Lämpliga träd är lätta att hitta, och man behöver inte, som räven i sagan, besvärja ett träd för att det ska anta lämplig form: ”Pakump kumpk, viso miško medelis, pakumpk kumpk... Ir pakumpės. Lape ir pasidirbo rogelas.” (Slančiauskas 1974: 65). Detta är bara ett påpekande om att kumpti ’bli krokig’ lämpar sig för att beskriva medens form, liksom lėnkė ’slädmed’ (fler exempel: Morkūnas 1977: 101). Būgas fortsatta resonemang är mindre övertygande: ”Kad senovės kamanų neturėta nieko bendra su šiksna ir geležim, rodo posakis kamanoms reikia žaboty’, t.y. arkliui į nasrus įsprausti žabą: žabą ’žagaras’...” (Būga 1959: 295). Det är alltid möjligt och vanligt att avledningar eller verb bildas utifrån ett substantiv för att beskriva handlingar som utförs med det konkreta föremålet. I det enskilda fallet måste detta dock alltid prövas, särskilt när semantiska svårigheter föreligger, och eventuell homofoni bör beaktas. Lit. žābas 6 | B E R N D G L I W A ’kvist; skaft; spö; buske, snår; *bett’; bildligt: något som är torrt ø’ (LKŽₓₓ 15f.) ligger till grund för exempelvis žābaras ’tunn kvist, liten pinne; skaft; buske; spö; flisa’ (LKŽₓₓ 11f.), liksom för žābyti ’slå, banka’ (LKŽₓₓ 18), ž̇abūoti ’täcka med kvistar; slå med spö; hacka sönder kvistar’. Det är emellertid osäkert om žābas ’kvist; skaft; spö...’ också ligger till grund för žābōti ’föra in bettet i hästens mun; tämja, behärska; stoppa in ett rep eller halm i munnen på ett tamt nötkreatur; köra på något med ett hjul; spänna upp ett nät; gapa’ (LKŽₓₓ 19f.) och žābinti ’omfatta, fästa’, ¹ž̇abūoti ’betsla en häst’, žābāngai ’fälla; bett på ett betsel; intriger’ (LKŽₓₓ 9). Ord som med säkerhet betecknar bettet (eventuellt vid sidan av andra betydelser) är emellertid i bästa fall avledningar av žābōti, inte av žābas: žābōkliai, žābōklai, žābōklis, žābōklės m.fl. (LKŽₓₓ 19), liksom žābotinė ’en sorts tygel’ (LKŽₓₓ 23). Om det rörde sig om en viss sorts kvistar, exempelvis avsedda för ett konkret ändamål, kunde man förvänta sig en benämning bildad direkt från žābas. Bortsett från detta finns det en vitt spridd term för beteckningen av bettet: žāslai ’bett; nos’ (LKŽₓₓ 208). Den kan jämföras med žāndas ’underkäke, käke, kind’ (Fraenkel 1965: 1289, jfr Pokorny 1994: 381f.). Eftersom man dessutom finner lit. žabtà ’nos, mun, dess kant; mun’, žābtai ’detsamma; verktyg med vilket något pressas ihop; del av betslet där tyglarna fästs’, ¹žābtas ’nos, mun; kind, ansikte; mat’, žābùčiai ’pinne som sticks in i munnen på en smågris som ska avvänjas från suggan’, žābùkas ’bett, betsling’, žābùkliai ’bett’, žābùklai ’detsamma; fälla’, žābulai ’mun’, ²žābtas ’frossare; påträngande person’, ³žābtas ’girig, påträngande i sitt tal’, žābùs ’glupsk’, žābtùs ’skarp i tungan; pratsam; frän’ (LKŽₓₓ 23ff.), žāplė ’tandkött’, žāplos ’bett på ett betsel’, žāpsėti ’picka girigt, sluka, bildligt: äta’ (knappast ljudhärmande) (LKŽₓₓ 162) och med nasal: žamba ’nos’, žambai ’halsmandlar, adenitis colli’² (LKŽₓₓ 151), ligger det mycket nära till hands att här anta en semasiologiskt analog bildning, sådan som anses säker för žāslai ’bett; nos’. Då har man alltså inte att göra med några kvistar som skulle ha fungerat som bett, utan med att bettet förs in i munnen och på sidorna av munnen förbinds med återstoden av betslet och tygeln. Därvid måste man antingen anta ett verb balt. *žab- ’gapa, öppna sig (t.ex. om en mun)’, på vars grundval lit. žābtas *’det gapande, det öppnade’ skulle vara en deverbal *-to-bildning som ligger nära ett passivt particip. Hit vill jag också föra žābāngai, i motsats till Fraenkel (1965: 1282f.), som hänför det till žābas³, med den analoga betydelsen *’det som gapar’, eftersom det, oavsett om det rör sig om en snara, ett nät eller en hopfäll- 1 Betydelsen *’bett på ett betsel’ är rekonstruerad och härrör från Būgas och Salys språkvetenskapliga, det vill säga metaspråkliga, skrifter och utgör därför inte ett språkligt faktum i egentlig mening. 2 Siehe auch Pokorny (1994: 369, 382), dessen Frage „ob gémbh- ‘beißen’ als nasalierte Form zu [gép(h)-, gébh- ‘Kiefer, Mund; essen, fressen’] gehört?“ (1994: 382) hier ein bejahendes Indiz erhält. 3 Hur man konstruerar en fälla av kvistar undgår min praktiska förståelse, såvida man inte här avser en fallgrop täckt med kvistar; den skulle dock snarare ha fått sitt namn efter gropen eller fallet däri (jfr även Kluge 1999: 247) än efter kvistarna. Lit. kāmanos, kamienas, kumelė | 7 I det föreliggande fallet är den först öppnad. Eller så kan man överväga 3žabti ’trycka fast’ och rekonstruera *žab- ’trycka kraftigt, bita’ > žābtas ’*något som biter fast, trycker’ > ’nos’, varvid en liknande utveckling också kunde leda till ’fälla’. Särskilt talar dock *-to-bildningen emot en sådan utveckling för žābtas ’nos...’. På denna punkt vill jag ta upp två preussiska ord, sbeclis – veder (E 539) och slango – gebys (E 452), för vilka en ny etymologi nyligen har föreslagits, nämligen att de skulle vara lån från tyskan (Smoczyński 2000: 198–201). Kritiken mot den hittills etablerade jämförelsen med lit. bett ‘bett’ (jfr Mažiulis 1997: 78) grundar sig dels på semantiska överväganden, eftersom en utveckling från det ovan kritiserade ledet kvist, käpp > bett ‘bett’ till sbeclis ‘fjäder i låset’ är svår att förklara, om man godtar den. För det andra förklaras den initiala ljudgruppen sb- (med tyskt ljudvärde), fonologiskt motsvarande žb-, som utan paralleller i baltiska språk och tolkas därför som sp- (jfr Smoczyński 2000: 198). Jag vill invända mot detta resonemang, eftersom det inte är berättigat att först anföra sbeclis som ett enstaka fall av sb-, om man kort därefter också framställer slango som en felskrivning för *sbango (Smoczyński 2000: 201). Det finns alltså två belägg för sb-, som stöder varandra. Att det saknas paralleller i andra baltiska språk förklaras enligt min mening av ett preussiskt särdrag: bortfall av vokalen i den obetonade första stavelsen, såsom exempelvis i ortnamnet Parengel (1298), senare > Prengel (Smoczyński 2000: 24, 43). Vad den semantiska utvecklingen beträffar följer det av ovanstående överväganden att pr. bett ‘bett’ morfologiskt motsvarar lit. fälla ‘fälla’, och pr. sbeclis ‘fjäder i låset’ lit. *žabēklis (Mažiulis 1997: 78), med en nästan diametralt motsatt betydelsefördelning. Om man lämnar lit. kvist, käpp åt sidan och jämför semasiologiskt med lit. spänna ‘spänna; sätta en fälla’, fälla ‘fälla’, fjäder i låset < och ig. *(s)pen-d- ‘spänna, dra, spinna’ (Fraenkel 1965: 862, 865), ser man att en sådan utveckling är fullt vanlig, varvid det ovan nämnda *žab- ‘gapa, öppna sig (t.ex. om munnen)’ kanske hellre bör återges som ‘(upp)spänna’. Den traditionella jämförelsen med de litauiska motsvarigheterna bör alltså behållas, men strikt åtskiljas från kvist, käpp ‘kvist, käpp’. Lit. ¹žabúoti ’betsla en häst’ och žabóti ’föra in bettet i hästens mun; tämja, tygla; föra in ett rep eller halm i munnen på ett tamt nötkreatur; köra på något med hjulet; spänna upp ett nät;’ hör till ordgruppen kring žabùs ’glupsk’, ¹žābtas ’mun...’, medan ²žabúoti ’täcka med grenar; slå med en käpp; hacka sönder grenar’ verkligen är en avledning av žābas ’gren; skaft; käpp’. Jag vill också påpeka att den överförda betydelsen hos žabóti ’tämja, tygla’ och žabóklai ’2. förbud, hinder’ inte nödvändigtvis behöver gå tillbaka på ’sätta ett bett på hästen’, utan lika gärna kan komma från žābyti ’slå, banka’, ²žabúoti ’slå med en käpp’, det vill säga från användningen av käppen som vallredskap, med vilken djur drivs på och vid behov slås. Om en sådan avledning med utgångspunkt i žābas ’gren; skaft; käpp...’ föreligger, bör den alltså förklaras på detta sätt. 8 | B E R N D G L I W A 2. Om man alltså följer tanken att slädmedarna tillverkades av ett uppgrävt träd tillsammans med en av dess huvudrötter, ser man att medens krökning ligger precis där roten böjts bort från stammen. Därför är det mycket intressant att undersöka om lit. kamienas ’stammens tjocka ända’ syftar just på denna punkt på stammen. Rötternas början leder nämligen till en förtjockning av stammen, som där avviker från dess annars ungefär koniska form och får stammens yta att krökas konkavt i växtriktningen. Skulle det konkret kunna röra sig om en bildning på grundval av ett baltiskt verb *kam- ’böja’? Simas Karaliūnas har visat på närheten mellan betydelserna ’böja, vrida sig’ och ’stammens tjocka ända, stam’ med följande ordpar: žuolis ’tjockt träd, stam, järnvägssliper’: žvilti ’luta, böja’, kūkė ’trästycke, kloss, stycke av en stam...’: kūkti ’böja, böja ned’, giūoga, guōgas ’knölpåk, klubba med tjock ända’: giogti ’luta’, lat. gudžēt ’susiri e tus sėdėti’ (Karaliūnas 1987: 12–13). Att lit. kamienas ursprungligen inte avsåg hela stammen, utan bara dess tjocka ända, stöds också av uppslagsorden i det handskrivna Lexicon Lithuanicum från 1600-talet: kamiēna – Stamend des Baums och liemū – Stam eines Baums (Drotvinas 1987: 357), även om utgivaren i indexet noterar: ”kamiena, medžio liemuo: kamiēna” (Drotvinas 1987: 509). Eftersom han också skriver ”Kai abejojama dėl atstatymo tikrumo, rašomas klaustukas, o tokių žodžių reikšmė aiškinama pagal vokiečių kalbos žodžių reikšmę” (Drotvinas 1987: 481), kan man dra slutsatsen att betydelsen här inte betvivlades, förhastat nog. Vidare kamėna ’stammens ända; den tjocka ändan av ett fällt träd’ (Nesselmann, LKŽv 175), kamblys ’stam, skaft; stammens tjocka ända’ (LKŽv 174). En recensent av en tidigare version av denna artikel hade invänt att lett. kamanas ’släde’ först bör jämföras med lett. kamans ’en bjälkes tjocka ända’, samt med tjeck. kmen, pol. kien osv. Till denna traditionella uppfattning fogar Fraenkel dessutom ryska kom ’klump’ (1962: 212). Detta kan inte godtas, eftersom slädmedarna för det första (vanligen pluralia tantum) är krökta, inte förtjockade, och för det andra är en bjälkes tjocka ända identisk med den tjocka ändan av en fälld trädstam: sågade bjälkar har inte funnits särskilt länge, och de skulle inte heller ha någon tjock ända – här gäller alltså det som sagts om kamiēnas. Medan exempelvis kāmpa ’utväxt på trä, ådring...’ (LKŽv: 179) ännu kan betraktas som knölformad, är en sådan tolkning långsökt när det gäller en stam eller stjälk. Eftersom dessa inte är klumpformade och inte heller har klumpats ihop, måste man anta en betydelseöverföring, kanske med utgångspunkt i en kloss eller en stubbe, som dock inte heller är särskilt klumpiga. Mitt motförslag: betydelsen utgår från balt. *kam- ’kröka’ och syftar på den punkt på en stam eller stjälk där den övergår i roten eller där grenar skjuter ut. Generaliserat, pars pro toto, kan hela stammen eller stjälken då benämnas på detta sätt. Återstår kloss och stubbe. En stubbe får man när stammen fälls, och det är just vid den punkt där den konkava krökningen finns. Således har Lit. kāmanos, kamienas, kumėlė | 9 alltså både stammen och stubben, en del vid krökningen och berättigandet att bära detta namn. Att det senare sker en lexikalisering och en begränsning till stam eller stubbe är att förvänta och motsäger inte detta. Vad gäller kubben kan några praktiska anmärkningar vara på sin plats: man fäller ett träd för byggnadsvirke eller brännved. Krokiga och grenrika stycken, förgreningar, duger inte som byggnadsvirke. Förgreningar är dessutom svåra att hugga sönder och därmed, liksom rotklumpar, olämpliga som brännved (utom på en öppen lägereld eller för tjärframställning). Sådana grenrika stycken är emellertid, just eftersom de inte går att klyva och virket där är särskilt tätt och hållbart, synnerligen lämpliga som kubbar för huggning, slaktarbete osv. Även här kan alltså krökningen hos avgrenande kvistar eller rötter ligga till grund, och den ovan nämnda invändningen är som sådan obefogad, ja rentav helt förenlig med det som här har framställts, eftersom alla termer kan återföras på en grundform ig. *kom- ‘kröka’. Helt bortsett från detta är jämförelsen mellan kamiènas och tjeck. kmen ‘strå, stam’, pol. kien ‘kubbe, stubbe, stång’ omstridd. ESSJ rekonstruerar sl. *kmenъ, varifrån tjeck. kmen ‘skaft, släkt, familj’⁴, < ig. *kn-men med suffixet -men- (ESSJₓ₃ₙ 196) och en besläktad form med formanten -n- *kъnъ/kъnь (ESSJₓ₃ₙ 196, 205), dit pol. kien ‘kubbe, stubbe, stång’ förs (ESSJₓ₃ₙ 205); detta jämförs i sin tur med lit. kūnas ‘kropp’, både semantiskt ‘kropp’ – ‘kubbe’ och formellt med *kū ‘svälla upp, svälla’ (ESSJₓ₃ₙ 205), vartill möjligen hör fornryska кинятися, кынятися ‘samlas på en plats’, киняхуся ‘svirra, svärma (särskilt om bin)’ (ESSJₓ₃ₙ 264). Enligt ESSJ hör lit. kamiènas snarare till sl. *komъ (ESSJₓ₃ₙ 196) > pol. dial. kom ‘klump, nystan’ m.m. (ESSJₓ 179f.). Fraenkel bestrider sambandet mellan kūnas och pol. kien på grund av litauiskans ū och för kien till kāmanos, vilket i sin tur jämförs med kamuolỹs, kamuóti osv. och sl. *kъmy (gen. *kъmene, n-stam), ryska kom ‘klump’ (1962: 214). Den semantiska utveckling som skisseras övertygar inte i någotdera fallet. Tanken att kamiènas, kamièna ‘stam, stammens tjocka ände’ ursprungligen var adjektiviskt, med ändelsen -iena- < *-eina- (Skardžius 1996: 287f.) och således utgjorde betydelsemässigt attributiva substantiv (Ambrazas 2000: 152), strider inte alls mot den framförda synen; semantiskt bör man dock föredra anknytningen till balt. *kam- ‘kröka’ framför *kam- ‘klumpa ihop’. Kamiènas är alltså det ställe på stammen där en krökning finns. 3. Kāmanos, kamanà, kāmana betecknar ‘lädertyglar med betsel’ (LKŽᵥ 167–169), men det separata belägget: [arklys] nuog kamanų ir žąslių tuoj nurimsta (LKŽᵥ 169) nyanserar detta påstående, eftersom ett sådant yttrande vore överflödigt om kāmanos otvetydigt innefattade betsel⁵. Den i sånger vanliga formuleringen: iš šilkų kasų kamanėlės (t.ex. ø LKŽᵥ 169) bör nog förstås bildligt. 4 Begreppen i familjesammanhang är sekundära överföringar av vegetativa (före)bilder, såsom även i högtyska Stamm, Stammbaum, seine Wurzeln irgendwo haben, Spross, Geschlecht. 5 Man säger ju inte heller *jag åker med bilen och fyra hjul, eftersom bilen med nödvändighet innefattar hjulen. 10 | Bernd Gliwa och syftar på žirgas ‘springare, ridhäst’, när den symboliserar ynglingen (t.ex. Sruoga 1957: 307–312); likväl inbegrips även tygeln i beteckningen kāmanos: kamanužės rankužėlei jojau (Juška 1955: II 160ff., Nr. 564). Huvudlag utan betsel kallas till exempel apinast̃ris, vilket framgår av utsagan kamanos su žabokliais, o apinastris be žaboklių – jis tik art (LKŽₓₓ 19), eller också apīnasris (LKŽ₁ 216), apýgalvis (LKŽ₁ 205, 1063); det påpekas också att detta på en god häst, här i betydelsen väl dresserad, även ersätter kāmanos. Å andra sidan: gero arklio ir už apinastrio nenuturėsi (LKŽ₁ 216), där geras arklys här nog står för ‘stark häst’. Till detta remsystem kan man fästa ett betsel, och just på den plats där betsel och remmar förenas och där tygeln också fäster, kan ytterligare ett kindstycke fästas på vardera sidan, lit. laužtukai (arkeologiskt material med rekonstruktion som illustration, t.ex.: Volkaitė-Kulikauskienė 1999: 316–327, Kulakov 2002: 215f). När man drar i tygeln utövar det extra tryck mot hästens kind och tvingar den därigenom att ändra riktning. Ett sådant stångbett kallas antingen plėstinės eller laužtinės: plėbtinnes – Brechzaum (LEX 19a, i: Drotvinas 1987: 102), kamanos plėbtinės / zyfly / ydilay – monßuk końfki (SD₃ 179, i: Lyberis 1979: 277), laužtinės, laužtiniai, laužtinis, laužtuvės ‘betsel med kindstycken’ Stov žirgeli... laužtinėliais pažaboti (sångtext, KlvD 236, citerad i LKŽᵥᵢᵢ 207), laužtukai ‘kindstycke vid betsel’ (LKŽᵥᵢᵢ 207f.). I båda fallen är etymologin självklar och antyder våldsanvändning: láužti ‘1. bryta; 6. ändra riktning; 10. sticka, göra ont; 11. tvinga...’ (LKŽᵥᵢᵢ 201f.), plėšti ‘1. slita loss; 2. med kraft rycka åt sidan...’ (LKŽₓ 179ff.). Utvecklingen av lit. brizgilai, brizgilas, brizgilis, brizgilos ‘betsel; huvudlag med betsel; prydnad på huvudlag; beslag på släde; mun’ (LKŽ₁ 1063f.), fornpreuss. brisgelan ‘betsel (utrustning)’, är jämförelsevis oklar; ordet är kanske besläktat med bružduklis ‘huvudlag (endast remmar)...’ (LKŽ₁ 1099) (Fraenkel 1962: 60f., Mažiulis 1988: 157f., 161f. och litteraturen där). Semantiskt kan man antingen anta en ursprunglig betydelse *‘dingla, skramla’ (Toporov 1975: 252f.), jfr brazgiliai ‘bjällror på hästens halsrem’ och ljudet som uppstår när tänderna kommer i kontakt med betsel, eller *‘något som har fläkts loss och duger som betsel’ (Mažiulis 1988: 158). Ett eventuellt samband med brazlai ‘järnbeslag på huvudlag och seldon’, brazgėti ‘knaka’ m.m. är oklart, liksom sambandet med branktas ‘dragstång; svängel; (allm. vedträ för särskilda ändamål)’ (LKŽ₁ 1002f.), som uppvisar påfallande många betydelser gemensamma med bružduklis. Efter denna korta översikt över huvudlagets delar och beteckningar kan man med viss sakkunskap återkomma till kāmanos. V. Mažiulis rekonstruerar östbalt. *kamana- ‘något som har vissa klumpformiga ojämnheter’ < subst. balt.-sl. *kama- ‘hopklumpning, nystan’ med suffixet *-na (Mažiulis 1993: 102). Det är emellertid oklart var detta nystanformiga något skulle finnas. Mažiulis utvecklar detta med utgångspunkt i den inledningsvis citerade tanken hos Būga: „*‘primityvią rogių pavažą (mažytę) kai kuo primenantis žąbas’ = *‘medinis žaboklis’“ (Mažiulis 1993: 102). Fraenkel tycks också se betsel som en klump- eller stavliknande form som motivation för beteckningen och jämför med lett. kamans ‘en bjälkes tjocka ände’, kamanas ‘släde’, tjeck. kmen ‘strå, stam’, pol. kien ‘kubbe, stubbe, Lit. kāmanos, kamienas, kumėlė 11 Stange’, russ. kom ‘Klumpen’, lett. kams ‘Klumpen, große Masse, Kloß’ (1962: 212). Wie man den Ausführungen weiter oben entnehmen kann, ist ein Zaumzeug ohne Gebiss sehr wohl möglich, nicht aber ein Gebiss ohne Zaumzeug. Mit einiger Sicherheit ist auch die technische Entwicklung in dieser Reihenfolge vonstatten gegangen und es ist sinnvoll, anzunehmen, dass es eine Bezeichnung des Zaumzeugs ohne Gebiss gegeben hat. Ob diese Bezeichnung erhalten ist, ist natürlich überhaupt nicht sicher. Wenn sie erhalten ist, dann kommen kāmanos und brizgilai in die engere Wahl, evtl. auch apinasris. Es ging bei dem Zaumzeug zunächst nicht um die konkrete Form6, sondern zunächst um eine Funktion, nämlich das Pferd zu zähmen und zu beherrschen. Diese funktionelle Sicht spiegelt sich etwa in arklys < *arklja ‘Pferd, das einen Hakenpflug zieht’ dar (Skardžius 1996: 62; Mažiulis 1993: 103). Das Zaumzeug kāmanos ist nun das wichtigste Mittel, um das Pferd zu zähmen und zur Arbeit verwenden zu können. Für die Arbeit, die erst nach dem Zähmen einsetzen kann, kommen dann noch weitere Geschirre hinzu, etwa Kummet mit Gurten, um Pflug oder Wagen anzuspannen. Mažiulis synsätt: Subst. kāmanos < Adj. kamana *’som uppvisar vissa ojämnheter, knölar’ < Subst. baltisk-slav. *kama- ’klump, hopklumpning’ < Verb baltisk-slav. *kam- ’pressa ihop, klumpa ihop’ (1993: 102) instämmer jag i vad gäller antagandet *kam- ’pressa ihop, klumpa ihop’, men ser ingen anledning att motsätta mig en direkt deverbal bildning. Det är visserligen riktigt att ett betydande antal adjektiv bildas med suffixet -ana-, till exempel dárganas ’obehagligt, regnigt väder’: dárga ’detsamma’ (Skardžius 1996: 226ff. Otrębski 1965: 174). Det berättigar emellertid inte till att hävda att detta är den enda möjligheten, eftersom det också finns genuint deverbalbildade former med -ana: gābana ’en armfull hö eller dylikt’ liẽkana ’rest’, palūkanos ’skörd; ränta’, plėiskana ’skägg (hampa av hankön)’, trāškana ’ögonvar’ (Skardžius 1996: 227ff.), rāgana ’häxa’ (Gliwa 2003: 1–8), dovanà ’gåva; givande’ (LKŽ II 616), liksom med -ena: mūšenos, mūšena ’slag’, bārena ’skällande’, dovanà ’gåva; givande’ (LKŽ II 616, Ambrazas 1993: 59f., 94f.,). Sådana direkt deverbalbildade former saknas emellertid med -anas, liksom avljudande -ena eller -sena, med ett tillagt *-s- som tycks härröra från en (proto-)futurummarkör (Mažiulis 1988: 152f., Ambrazas 1993: 61 och lit.), vilket i regel inte uppvisar motsvarigheter på -enas respektive -senas för bildandet av abstrakta substantiv, såsom eisena ’gångart; flytt’. Till detta hör möjligen fragmentariskt belagda verbformer (aktiva halvparticip) på -ina- i nollgrad: tẽkinas ’skyndande’, vẽdinas ’ledande’, vars bildning av syntaktiska skäl måste vara klart förspråklig (jfr Gliwa 2003a). En recensent av denna uppsats framställer saken något annorlunda än Mažiulis: enligt honom rör det sig om ett tränsbett av trä som förs in i hästens mun 6 Om man beaktar tillverkningsprocessen bör man återgå till betydelser som ’binda, knyta, linda omkring’. 7 Det vore också intressant att fråga sig hur avsakraliseringen av hästen, som en gång var viktig i religiös kult (jfr Puhvel 2001: 293; Gimbutienė 1996: 263), egentligen går ihop med domesticeringen. Just därför behövdes också ett nytt namn i stället för det ärvda ašva- ’häst’. 12 | BERND GLIWA hästens mun, eftersom det här inte längre i första hand handlar om formen utan om materialet, alltså en avledning till ett obelagt baltiskt *kama- ’stam, skaft’ > kāmanos *’det som är av trä’ > *’betsel med tränsbett av trä’. Den övervägande användningen som plurale tantum tyder till en början inte på att namnet skulle avse ett enskilt8 trästycke som fördes in i hästens mun som bett. Dessutom är det ett drastiskt påstående att bettet skulle ha varit av trä. Betsel som arkeologer har funnit har antingen bett av metall (t.ex. Volkaitė-Kulikauskienė 1999: 316–327, Kulakov 2002: 215f.) eller av horn eller ben (fynd från omkring 4500 f.Kr., Gimbutienė 1996: 259; 1:a årtusendet f.Kr., Luchtanas 1992: 70), för att inte tala om de etnografiska beläggen. Jag känner inte till någon hänvisning till tränsbett av trä i den arkeologiska litteraturen. Det bevisar dock föga, eftersom invändningen att trä förmodligen inte skulle ha bevarats är befogad här. Vidare dateras de äldsta hästgravarna som hittats på litauiskt område – den viktigaste källan till fynd av betseldelar – först till omkring 100- till 400-talet e.Kr. (Volkauskaitė-Kulikauskienė 1999: 310, Varnas 1998: 291–294). Låt oss därför närma oss frågan ur praktisk synvinkel: kan det ha funnits tränsbett av trä? Går det att tillverka och använda sådana? I den frågan är det lämpligt att vända sig till hästhållare med praktisk erfarenhet. Man ställer sig mycket skeptisk till om ek kunde användas, men framhåller genast: ”arklys gi sveikatos turi” (S. Sigitavičius 2002, pers. meddelande). Tjockleken på ett sådant trästycke skulle begränsas av att hästen måste kunna andas, tungan inte får låsas fast och munnen inte bör hållas öppen. För att äta skulle man eventuellt kunna ta bort bettet, vilket vissa hästhållare också gör med det tvådelade järnbettet (som ger tungan rörelsefrihet!), särskilt förr i tiden då hästar var mer arbetsbelastade och viktigare än i dag. I extrema situationer skulle man alltså kunna använda typiska engångsbett av trä, som man använder och sedan kastar bort. Sigitavičius antagande att man redan kände till och använde metall när man började betsla hästar (2002, pers. medd.) stämmer väl överens med vad lärda lingvister (metall omkring 4000 f.Kr. hos indoeuropéerna, Euler 2002: 47f.) och arkeologer säger om saken (med reservation för osäkerheten kring fyndens språkliga tillhörighet) och berövar diskussionen nästan all grund. Om man nämligen kunde tillverka jämförelsevis hållbara bett av metall, var trästycken i denna funktion eventuellt bara en undermålig ersättning och kunde knappast ha motiverat namngivningen. Ben är också betydligt lämpligare, och det fanns definitivt att tillgå – J. Šeškauskas medger dock att ben bara håller i några veckor och minns att han som ung jordbrukare (fram till 1950) redan använde mycket tunna, nedslitna bett (2003, pers. medd.), vilket visar att även järnbett har en begränsad livslängd. Om man betonar betslets funktion och överväger det baltiska antagandet *kam- ’pressa ihop, klumpa ihop’ med en möjlig deverbal bildning 8 Det går visserligen att tälja länkar av trä, men det är ytterst arbetskrävande och hållbarheten är mycket dålig. Lit. kāmanos, kamienas, kumėlė | 13 om detta antagande och beaktar ett närbesläktat9 kamantinė́ti ’utfråga, förhöra; besvära med frågor’ (LKŽV, 170) kamúoti ’möda, plåga; tjäna...’ (LKŽV, 191; även Fraenkel 1962: 214), kan man urskilja en överförd betydelse som ligger nära processen att tämja och behärska djuret, även om den konkreta betydelsen ’tämja, domesticera’ < *’vänja vid huset’ saknas (Euler 2002: 46; Pokorny 1994: 198–200). Litauiska ord för tämjande har dock andra motiv: å ena sidan lit. (pri-)jaukìnti ’vänja (något, någon)’, jaukėti, ²jaukti ’(vänja sig) vid något’: jaukas ’lockbete’ (LKŽIV 300ff.), (pri-)jùnkinti, jùnkyti, jùnkti ’(vänja) till’: junklas ’lockbete’ (LKŽIV 385ff.) < *’vänja (vid) genom bete, föda’. Å andra sidan hänvisar de också till den andra delen av receptet ”morot och piska”, nämligen trám(d)yti ’trösta, lindra; tämja, hålla tillbaka, underkuva; förbjuda; förstöra...’10 (LKŽXVI 556ff.): tremìti ’slå ned, stöta, förvisa...’ (Fraenkel 1965: 1117); tvárdyti ’lugna, behärska, hämma’ (LKŽXVII 217): tvérti ’fatta, gripa; inhägna...’ (Fraenkel 1965: 1152f.). Därför förefaller det möjligt att benämna det våldsamma tämjandet eller behärskandet – och det är just detta betslet behövs till (jfr laužti, plėšti!) – med baltiskt *kam- ’pressa ihop, klumpa ihop’, som inbegriper kraftutövning, i synnerhet tryck < indoeuropeiskt *kem- ’pressa ihop, pressa, hindra’ (Pokorny 1994: 555f.; Rix et al. 2001: 329). Vad gäller ordbildningen tycks primära baltiska bildningar med -ana huvudsakligen beteckna abstrakta substantiv (nomina actionis), varifrån betydelsen kan övergå till konkreta substantiv (nomina acti), som i dovanà ’givande’ > ’gåva’, vid sidan av dõvis ’givande; ranson; hemgift’, dõtas, dotìlas ’gåva, hemgift’ (LKŽII 615ff.), eller till instrumentala substantiv. Ambrazas företräder också detta synsätt för -ena: kãsena ’grävande’ > ’verktyg för att tälja kärl’, mėtena ’hugg’ > ’piska, ris; snara’. (Ambrazas 1993: 194). Därutöver finns även primära konkreta substantiv som liekana ’rest’ < *’det som lämnades kvar’: lìkti ’lämna kvar’, trãskana ’ögonvar’ < *’det som pressats ut’: trėkšti ’spruta, pressa ut’. Uppfattningen att kāmanos till en början skulle ha varit ett abstraktum *’tämjandet’, med en senare betydelseövergång till *’det man behöver för att tämja, betslet’, är därför semantiskt rimlig och inget morfologiskt särfall11. En utvikning till fraseologin och folklorens fasta motiv ger ytterligare ledtrådar om kāmanos. I en rad sagor förekommer uppmaningen pard(u)odamas aržilą, neparduok su kamanom (LKŽV: 169). Det handlar om en trollkarlens lärling som förvandlar sig till en hingst för att tjäna pengar, och som hans far ska sälja. Han måste säljas utan betslet, eftersom han bara då kan förvandlas tillbaka och fly (eller omvänt: fly och förvandlas tillbaka). 9 Rix et al. rekonstruerar *kem- ’pressa, trycka’ och *kemh₂- ’bli trött, anstränga sig’ (Rix et al. 2001: 329, 350), dit kamúoti möjligen också skulle kunna höra, med kentumreflex? 10 Betydelsen ’trösta, lindra’ bör väl förstås överfört, påverkad av raminti ’lugna, lindra smärta’ kur tramas, ten ramas (LKŽXVI 555) 11 Denna tolkning kan till exempel också ganska elegant tillämpas på ragana *’uppstigande; uppenbarelse, ansikte’ > ’det som har uppstått, det som visar sig’ > ’spöke’, något jag hittills inte hade beaktat (om etymologin till ragana: Gliwa 2003: 1–8). 14 | BERND GLIWA (Basanavičius 1998: 208, nr 104). Motsvarande versioner förekommer med rep och galt eller oxe; ibland glömmer fadern att ta av repet eller tränset, och då kan trollkarlslärlingen inte fly. Det slutar dock lyckligt, eftersom någon ändå tar av tränset, vilket gör att förvandlingen tillbaka kan äga rum (Kerbelytė 1999: 158 ff.). In anderen Märchentypen (Kerbelytė 1999: 196, 210, 313, 337) und auch in Sagen gibt es das Motiv, dass eine Hexe durch Überwerfen des Zaumzeugs einen Bursche in ein Pferd verwandelt, bzw. umgekehrt der Bursche die Hexe oder Hexentochter in eine Stute: jis greitai paėmė ir užmetė apynasrį. Ta pavirto į kumelę. (Vėlius 1979: 213), šeimininke kamanas ant jo galvos užmauna, paverčia jį arkliu, užsėda ir joja ant Šatrijos kalno (1979: 226; LKŽII 88). Eftersom ett analogt motiv förekommer också exempelvis i indiska sagor, här dock med oxar och ledrep, där förvandlingen tillbaka kan ske först när repet slits loss ur hålet i nässkiljeväggen (Hertel 1998: 138), är detta motiv knappast en baltisk nybildning. Det väsentliga är alltså att man med hjälp av träns (den konkreta utformningen varierar med rekvisitan, jfr Lüthi 1996: 84) kan utöva absolut makt över människor och djur. När det som i dag kan framstå som magiskt eller enbart sagomässigt diskuteras, får man emellertid inte glömma att domesticeringen av boskap hade religiös betydelse; de indoeuropeiska förfädernas avlidna föreställdes ju bland annat som nötkreatur (jfr Vėlius 1987: 163 ff.). Övergången från djuret, tänkt som förfädernas representant, till nyttodjur (ekonomisering) åtföljs av en avsakralisering. Om man på detta sätt betraktar djuret som jämbördigt med människan, bara i en annan form, blir människan i djurgestalt genom tränset som medel för ett ändamål nu boskap, som kan ägas och behärskas. Slutligen finns ett talesätt: Jei randi arklio kaukolę ir tą pažabok – taip sakydavo (J. Šeškauskas 2002, pers. medd.), vilket bara kan vara meningsfullt i ett religiöst sammanhang. Även betydelsen hos lett. kamana ’1. släde, 2. krokig kvinna’ (Mühlenbach 1927: 148) talar för en ursprunglig betydelse ’krökt’, varvid den senare betydelsen kan förstås både som ett substantiverat adjektiv och som ett deverbalabstraktum, liksom ’ trāskana ögonvar’ < *’det som pressats ut’: trēkšti ’spruta, pressa ut’. 4. Ursprunget till ty. Hamen ’kummet’, eventuellt identiskt med Hamen ’nät’, anses oklart, men en jämförelse med lit. kāmanos, gr. αημός ’munkorg, flätat lock till rösturnan, fiskryssja, gyttjebinda m.m.’ eller hemmen har övervägts (Kluge 1999: 352). Däremot är Kummet < lånat från pol. chomąto / obsorb. chomot ’detsamma’, ”kanske en motsvarighet till Hamen” (Kluge 1999: 493). Enligt Fraenkel kommer även lit. kamanītai ’kummet’ från pol. chomąt(o) ’detsamma’. Här vill jag anmäla tvivel. Å ena sidan kan kamanītai etymologiseras inom en baltisk kontext, å andra sidan är betydelsen knappast begränsad till ’kummet’. Följande betydelser anges: ¹kamaňtas ’kummet, träbåge på selen; sele, dragsele; bröstrem på dragsele; lätting, lymmel’, ²kamantas ’förhör, trakassera’, ³kamántas ’stycke, jordlott’ (LKŽV 169 f.). Ordbildningsmässigt, förutsatt att orden inte är lån, kan de jämföras med ramāntas ’stöd, krycka’. Lit. kāmanos, kamienas, kumėlė 15 (Ulvydas 1965: 393), gramanìtas ’jordklump’, lamanìtas ’stycke’, ortnamn: Kūkantas ’kulle i Skaudvilėområdet’, Šalantas ’Minijas högra biflod’ m.m. (Skardžius 1996: 374). Det är dock en ”mycket gammal bildning, inte bara för particip utan även [...] i synnerhet för substantiv” (Skardžius 1996: 376). I en detaljerad studie av hydronymer med elementet -nt- drar Skardžius slutsatsen att åtminstone en del av dessa namn är bildningar som uppkommit inom ett enskilt språk och som å ena sidan använder det produktiva suffixet -ant-, t.ex. Kražāñtė ’flod genom Kražiai’: Kražiai ’stad i Kelme distrikt’ (Skardžius 1998: 894), och å andra sidan infogar -t- i ändelser av typen -ana-, -ena-: t.ex. Kieméntas ’sjö i Giedraičiaiområdet’ (tidigare även kallad Kiemeitis): kiemena ’sedvänja, egenhet hos en gård’ (Skardžius 1998: 894). Dessa två kategorier är denominala till sin natur (Skardžius 1998: 918–927). Ett tredje, deverbalbildande sätt är relativt sällsynt: Bėgantỹs ’biflod till Dubysa’, Tėkančioji ’biflod till Nevėžis’ och nästan identisk med presens aktivum-participet; i många fall går bildningssättet inte längre att fastställa (Skardžius 1998: 939). Vad appellativerna beträffar tycks gramanìtas ’klump, stor bit’: grāmatas ’hög, grupp’: grāmas ’idisslingsklump’ och lamanìtas ’klump, stycke’, lamātas ’stycke’, lamākas ’stycke, jordlott’, lāmas ’detsamma’ (Skardžius 1998: 922 f.) höra till de denominala bildningarna, medan ramanìtas ’krycka, stycke’, remēntas, ramenìtas ’krycka’, jämte rāmstis ’stöd, krycka, räcke’: rēnti ’stötta, hålla uppe, bygga...’, snarare tyder på en bildning som ligger nära participet, med grundbetydelsen *’det som stöder’. För kamantas öppnar sig därmed också flera möjliga vägar. För ¹kamántas ’stycke, jordlott’ är ²kāmas ’klump, boll; gröt’ en rimlig grund för en denominal bildning. ²Kamantas ’förhör, trakassera’ och kamantà ’den som förhör’ (LKŽᵥ 169) hör samman med kamantinėti ’förhöra, trakassera med frågor’, kamantìnti ’detsamma; plåga’, närmare bestämt utgör de grund för de sistnämnda verben och kan inte härledas ur dem. Därför betraktar jag ²kamantas ’förhör, trakassera’ och kamantà ’den som förhör’ som deverbalbildningar (~presens aktivum-particip), till en grundform *kam- ’tämja, underkasta viljan, plåga’, varifrån också kamiuoti ’plåga, tjäna’, vilka i sin tur är en betydelseöverföring av det redan diskuterade balt. *kam- ’trycka, pressa; hämma’ (jfr Pokorny 1994: 555)¹². Den betydelse som hör till ett presens aktivum-particip är särskilt tydligt bevarad hos kamantà ’förhörande’. På motsvarande sätt framstår även ¹kamanìtas ’kummet, träbåge på selen; dragsele; bröstrem på dragsele; lätting’ som en bildning: betydelsen *’det som tämjer’, konkret använt som ett instrumentalt nomen, har i ramanìtas *’det som stöder’ en exakt ordbildningsmässig motsvarighet. Alternativt kunde utvecklingen kamana ’träns’ (<* ’med vilket man tämjer’) > kamanìtas ’sele o.d.’ antas i överensstämmelse med de utvecklingslinjer som Skardžius föreslagit – i detta fall skulle det troligen röra sig om en språkvis intern process, som kan ha påverkats av pol. chomąto och därför inte går att skilja från ett lån. Den förstnämnda varianten talar onekligen för en äldre bildning, särskilt som man för sl. *chomotъ/chomotъ överväger om -otъ är 12 Jfr lit. slogutìs ’mardröm, mara’: slégti ’pressa, trycka’ och ’plåga’. 16 | Bernd Gliwa det gamla suffixet för presens aktiv particip rör sig (jfr ESSJVIII 70), eller huruvida det slaviska ordet möjligen har lånats från got. *hamands (Pokorny 1994: 555, ESSJVIII 70 och lit.). ESSJ hänvisar till betydelsemångfalden; eftersom det här, utöver kummet, även förekommer termer för knippen, buntar och fisknät, rör det sig knappast om ett lånord. En bildning utgående från ig. *(s)kom- ‘pressa samman, trycka’ föreslås och jämförs med lit. kāmanos och ty. Hamen (ESSJVIII 70). Den avledda termen kamantinis förekommer som gåtord: Atlēkē šaltabarzdis, pasiëmē kikibarzdži. Pasiimčiau kamantinį, pasivyčiau šaltabarzdį, atsimėčiau kikįbarzdį, där varg, får och häst betecknas i förtäckta ordalag (LKŽV 170). Ytterligare ett steg leder till kamantikai, återigen i en gåta: Atbēgo vogìbasai, pagavo kikirmikį, nuvijo kamantininkai ‘varg, får, (ridande) herdar’ (LKŽV 170). Kamantinis är en adjektivbildning med -inis till basen kamant-as13; sådana adjektiv uttrycker egenskaper, tillhörighet, ursprung m.m. (Ulvy das 1965: 568ff.). Med tanke på de belagda och rekonstruerade betydelserna hos kamantas ‘seltyg; bröstrem...’ *‘*det som tämjer’ ligger en ursprunglig betydelse *‘betslad häst’ nära till hands för kamantinis ‘häst’. Förespråkarna för ett lån från lit. kamāntas ‘kummet’ (de övriga betydelserna skulle då vara överföringar, generaliseringar?) skulle kunna invända att en betydelse *‘häst med kummet’ bör rekonstrueras. Mot detta talar, förutom ordets betydelsemångfald, att en ridhäst inte spänns för med kummet. Man kan trots allt anta att ‘häst’ ska förstås som en generalisering från ‘drag häst’ – då är det dock förvånande att ordet uteslutande betecknar ridhästen. Kamantinis ‘ridhäst’ måste nämligen också ligga till grund för gåtordet kamantinkai ‘ridande herdar’. Mažiulis anser att utvecklingen som ledde till fornry. комонь ‘stridshäst’ har en liknande formell utveckling: sl. substantiv *kamana ‘bett av trä’ > adjektiv *kamanja- ‘försedd med bett’ > substantiverat *kamanja- ‘häst (häst som behöver ett bett för att kunna behärskas)’ > fornry. комонь ‘stridshäst’ (Mažiulis 1993: 102f.). Invändningarna gäller den semantiska utvecklingen. Utgångspunkten ‘bett av trä’ bör ersättas med ett mer abstrakt begrepp *‘det man tämjer en häst med’ eller mer konkret *‘betsel’; dessutom är det högst osannolikt att fornry. комонь ‘stridshäst’ skulle ha utvecklats ur *‘häst som behöver ett bett för att kunna behärskas’, eftersom en stridshäst just måste vara så väl dresserad att den reagerar på skänkeltryck eller kommando, då ryttaren i strid i allmänhet inte har någon hand fri för att hantera tyglarna med tillbehör14. Formellt går det emellertid utan problem att anta *kamanja- ‘häst (tämjd och dresserad häst)’, så detta skapar inga allvarliga svårigheter. Av ett analogt preussiskt adjektiv *kamanja- 13 Analogt med ramanītis ‘krycka’, ramantinis ‘grov påk’ (LKŽXI 118), även detta substantiverat. 14 Detta gäller både den medeltida riddaren (beväpnad med sköld och svärd respektive ett tvåhandat stridssvärd) och tidiga indoeuropeiska ryttarkrigare (pil och båge). De senare betraktas ofta som krigiska nomader som besegrade sina fiender och snabbt expanderade tack vare beridna krigare (Gimbutienė 1996: 256ff.; Renfrew 2000: 40–48 m.fl. argumenterar däremot). Lit. kāmanos, kamienas, kumėlė 17 skulle också kunna ha utvecklats > substantivet kamanis > diminutivsubstantivet kamanītis > fornpreussiska (GrC) kampnit ‘häst’, (GrG) camnet ‘detsamma’ (Mažiulis 1993: 105). Toporov tolkar däremot fornpreussiska camnet ‘häst’ som *kam(a)n-ēt-(a)s > camnet, vilket skulle motsvara det litauiska participet *kaman-ét-as; att lit. kamanėti ‘röra, förflytta’ endast är belagt med en avvikande betydelse (LKŽᵧ 168) påverkar inte tolkningen. Toporov instämmer också i jämförelsen med fornry. комонь ‘stridshäst’ (1980: 194). 5. Eftersom nollstadiet ig. *kṃ- inte bara kan leda till balt. *kim- utan även till *kum-, ligger det nära till hands att pröva om lit. kumėlė ‘sto’ och kumelỹs ‘hingst, föl’ också hör hit. Till ett baltiskt verb *kam- ‘tämja’ skulle kumėlė vara en suffixbildning med nollstadium. Ambrazas noterar i detta sammanhang: ”Išvestinė priesaga *-elo-/-olo- gali būti gana sena. Su ja veikiausiai jau indoeuropiečių prokalbėje buvo daromi veiksmažodiniai būdvardžiai, kurie vėliau sud daiktavardėjo ir gavo veiksmų, jų rezultatų ar veikėjų reikšmes” (Ambrazas 1993: 71), men uttalar sig inte om huruvida kumėlė är en sådan bildning. Synsättet att kumėlė har betydelsen *‘tämjt sto’ (handlingens resultat) vore funktionellt motiverat och har en semasiologisk parallell i jáutis ‘oxe, nötkreatur av hankön’ < *‘djur spänt för oket’ (Fraenkel 1962: 191). Semasiologiskt upplysande är jämförelsen med nypersiska dām ‘tamt djur’, sanskrit dām-: dāmyati ‘vara tam; tämja’, damana ‘tämjande, betvingande; hästtämjare; tämjande; bestraffning’, damya ‘ung tjur som ska tämjas’, damin ‘tämjd; tämjande; självbehärskande’, grek. δαμάλης ‘betvingande, tämjande; ung tjur’, ‘ung ko’, δάμαλις ‘kalv’, δαμάλη ‘ung ko; flicka’ (Pokorny 1994: 199, Kaegi 1990: 160, Mylius 2001: 201), ἀδαμάντινος ‘stålaktig, fast, hård’ < ἀδάμας ‘obesegrlig’ (Kaegi 1990: 9), δαμάζω ‘aktivt och medium: betvinga, tämja, dressera; (en flicka) gifta bort; besegra, underkuva; bedöva; försvaga; döda i strid; passivt: bli betvingad, bli underkastad’ (Kaegi 1990: 160) Sabaliauskas (1968: 156 u. Lit.) erörtert, ob es sich bei kumėlė um eine primäre Bedeutung *‘kastriertes Pferd’ handeln könnte, ähnlich wie sl. *komolъ(jь) ‘hornlos; Stumpf, Stummel’ (ESSJₓ 174f.)¹⁵. Schließlich favorisiert er den Vergleich mit комонь, bedauert aber, dass „jų giminystė įrodyti kol kas neįmanoma” (Sabaliauskas 1968: 156). Kazlauskas kritiserar Sabaliauskas studie för att andra betydelser av kumelỹs och besläktade ord inte beaktades i diskussionen (1970: 132). Här bör först nämnas kumėlė ‘1. sto; 2. ett svärord; 3. stall på vilket strängarna på en fiol eller dylikt vilar¹⁶; 4. kontrabas; 5. ögla i en kvarnsten där handtaget sätts fast¹⁷; 6. handtagsstång på en kvarnsten; 7. fel vid repvinschar eller varp i form av en maska; 8. tvärträ på 15 I en separat onomasiologisk studie skulle man behöva visa att just mängden litauiska termer för ‘hornlös; stump, stubb’ bygger på begreppet ‘vara krökt’ vid sidan av det något mer sällsynta ‘vara slät’, så att denna jämförelse med de slaviska termerna inte är malplacerad här. 16 Denna del av instrumenten benämns på många språk med motsvarigheter till häst, sto, åsna (G. Kirdienė, 2002, pers. medd.). 17 Öglan kallas också šuniukas, ausis (LKŽₓᵥ 365). 18 | BERND GLIWA Släpnot; 9. verktyg för att böja fälgar; 10. tortyrbänk; 11. en ätlig svamp med tjock fot och tjock hatt (LKŽVI 867), ytterligare betydelser tillför kumeliūkas ’1. föl; 2. en lek; 3. lång, tandad hävstång för att pressa fast fästbrädorna över halmlagret på ett mjukt tak18; 4. krökning i den slagna strängen; 5. äggula’ och kumelỹs: ’1. häst, hingst; 6. slagbräda för att jämna till halmtaket; 9. släpnotens mynning; 10. flöte på nätet; 11. ojämnheter på rep eller piska; 12. utbuktningar på lien som uppstår vid hamring19; 13. ryggrad’ (LKŽVI 868ff.). Dessa betydelser bör sorteras något. Det följande bör förstås som ett försök till detta. Användningen som svordom, särskilt för att beteckna kraftigt byggda kvinnor, motsvarar användningen av ty. Stute eller Kuh; hit hör också kontrabasen, till formen. Semasiologiskt besläktade med gymnasternas Pferd eller Sägebock är violens stall och tortyrbänken. Hittills rör det sig alltså helt och hållet om betydelseöverföringar utgående från den etablerade beteckningen för hästen. Som självständiga bildningar framstår däremot verktygen för takläggning och fälgböjning, vilka jag vill hänföra till en baltisk grundform med nollgrad *kum- ’pressa, trycka’; hit hör sannolikt också kumeliūkas ’äggula’, som med fog kan jämföras med kãmas ’klump, härva; gröt’ (LKŽV, 172), liksom den tjocka svampen. Till en bas *kum- ’kröka, vrida’ hänför jag kumelỹs ’ojämnheter på rep; utbuktningar på lien; ryggrad20’, kumėlė ’ögla i eller på kvarnstenen där handtaget sätts in; handtagsstång på kvarnstenen; fel vid vinschning’. Av brist på sakkunskap vill jag avstå från att klassificera fisketermerna; spelets förlopp är också okänt för mig. Det rör sig alltså om flera identiska, homofona men i stor utsträckning sinsemellan oberoende bildningar, vilka understryker hur naturlig en sådan bildning är: den kan ge upphov såväl till deverbal konkretabildning (handlingens resultat) som till verktygsbeteckningar (instrumentalisnomen). Fraenkel hänför kumėlė ”troligast till ai. kumārā- ’(nyfött) barn, pojke, yngling, son’” (Fraenkel 1962: 309), vilket i sin tur skulle vara *< *ku-mel- med prefixet *ku-21 till roten *-mel- ’mjuk, öm, ung’ (ESSJX 178). Denna etymologi har åtminstone en tydlig brist, nämligen antagandet om ett prefix *ku- i baltiska språk, som annars inte är belagt. Som argument för att kumėlė inte kan vara en suffixavledning till *kum- anförs att kumė bara skulle ha varit en retroformation22 (Fraenkel 1962: 309) och inte ha något gemensamt med ryska комонь. 18 Förutom kumeliõkas, kumelỹs kallas detta verktyg också erzīlas ’hingst’, sannolikt genom betydelseöverföring (LKŽII 1152). 19 Det kallas också paplampa, klumbė (LKŽVI 869). 20 Semasiologiskt kan lit. kãklas nämnas, sannolikt en reduplicerad bildning av ie. *kʷel- ’vrida’ (Fraenkel 1962: 205; Kluge 1999: 351). 21 Ai. ku- förmedlar emellertid vanligen en negativ betydelse: kūmanas ’missstämd’, kumitra- ’dålig, falsk vän’: mitrá- ’vän...’ (Mylius 2001 112, 114, 370). 22 Antagandet om en retroformation är mycket tvivelaktigt. Vid första anblicken verkar det visserligen möjligt att kūmė skulle vara en förkortning för att tillgodose rytmiska (metriska) behov, eftersom man i föregående strofer här finner tvåstaviga ord Aš turū gãidi, reiks ma vīstos...Aš turū qnti, reiks ma Lit. kāmanos, kamiènas, kùmėlė 19 har (ESSJx 178). Även om det belagda kumė är en återbildning säger detta ganska lite och utesluter på intet sätt ett ursprungligt *kum-el-. Lika lite som man finner ežilas, eržalas, erželas, eržilis ’hingst’ (LKŽII 1151f.) *eržas/eržis med samma betydelse, utan att det finns anledning att betvivla bildningen med -l-suffix, är existensen av litauiska kumė på något sätt en nödvändig förutsättning för en analog bildning23 av kumėlė med -l-suffix. Om man alltså följer tanken att kumėlė ursprungligen betydde *’tämjd märr’, skulle den primära betydelsen hos kumelys vara ’föl’, en tillhörighetsbildning till moderstoet. M. Gimbutienė menar att de ursprungliga motiven för hästavel på stäppen var användningen av mjölk och kött; först därefter blev användningen för ridning och arbete viktig, viktigare än de förstnämnda (Gimbutienė 1996: 259). Hon påpekar också att fynd av övervägande hingstben redan tyder på ett senare skede av aveln, medan man i den inledande fasen främst kan förvänta sig sto ben (1996: 259). Även för Baltikum visar det faktum att nästan alla påträffade hästben var sönderhuggna att hästar ännu under det första årtusendet f.Kr. i stor utsträckning hölls för köttproduktion (Luchtanas 1992: 70). Sto mjölkens betydelse bland balterna beläggs av Wulfstan (omkring 890 e.Kr.): kungar och stormän dricker stomjölk, fattiga och slavar dricker mjöd (Vėlius 1996: 168). 6. Liksom ridhästen kamantinis heter också en sjö Kamantinis (nära Rimšė i Ignalina distrikt); den föredragna tolkningen är att namnet kommer från ett personnamn24, men även en jämförelse med kamàntas ’jordstycke’ har övervägts (Vanagas 1981: 144; Skardžius 1998: 893f.). Skardžius påpekar att det möjligen kan finnas ett samband med andra hydronymer som har roten kam-, eventuellt med en grundform kãmas ’klump, boll, nystan’ osv. (1998: 893). Andra vattennamn är Kamaìnė (flod), Kãmė (flod), Kamojà (flod), Kamanỹs (sjö), Kamatis (flod), Kãmona (flod) m.fl. (Vanagas 1981: 144), vilka å ena sidan har tolkats som avledningar av hästbeteckningarna (Otrębski 1961: 262f. citerad i Vanagas 1981: 144), å andra sidan som hänförliga till en antagen och närliggande betydelse hos kamas, nämligen *’mosshög eller grästova’; jfr kėmsa ’mosshög, mossbevuxen stubbe; grästuss’, kìminas ’vitmossa, Sphagnum spp.’, kìmonai ’detsamma’ (LKŽV 802f.; Vanagas 1981: 144). Mot detta kan invändas att sådana mosstuvor bildas vid stillastående vatten, särskilt i sumpmarker och högmossar, men inte i eller vid rinnande vatten. Grästuvor förekommer knappast heller vid kùru...Aš turiu žirgą, rejks ma kùmės.... Men eftersom seriens regel bryts kort därefter... Aš turiù žãmbi, rejks ma akėčios... Aš turiù piėmeni, rejks ma gùlovos... (Juška 1955: I 300ff., nr 150), kan detta knappast antas vara orsaken. Dessutom är det helt normalt i genuina litauiska folkvisor att varje strof har en något annorlunda melodi och att antalet stavelser därmed lätt jämnas ut (D. Šeškauskaitė, personlig kommunikation 2003). 23 Även erėlis ’örn’ ska Juška ha bildat genom en återbildning ãras, ėras (Fraenkel 1962: 122). Enligt Skardžius kan detta inte tillskrivas Juška, eftersom formen förekommer i sånger (1996: 21). Eftersom även poetiskt tyskt Aar (en relikt) förekommer, varifrån Adler < medelhögtyska adel-are (Kluge 1999: 15) härstammar, finns det ingen anledning att förneka att en motsvarande relikt förekommer i ãras, ėras i sångtexterna och betrakta den som en återbildning. 24 Denna är inte bevarad, men kan rekonstrueras som en form som har existerat utifrån personnamnet Kamantauškas (Vanagas 1981: 144). 20 | BERND GLIWA Vatten, utan snarare på ängar. Det är säkert riktigt att härleda helonymer som till exempel Kemsinaite (göl) < Kemsinė (betesmark) (Bilkis 1999: 57), Kemsėlis (göl) < kėmsas ’mosshög’25 på detta sätt (Bilkis 1999: 65), men denna tolkning är tveksam för rinnande vatten, särskilt när det rör sig om primära namn som till exempel Kãmė, vilka knappast kan härledas till närliggande betesmarker som exempelvis Kemsinaite (göl). Jag vill därför hänvisa till Kumė (flod), Kumpė (sjö), Kumpalė (flod) m.fl. (Vanagas 1981: 171), vilka möjligen står i avljudsförhållande till detta och som Vanagas förbinder med litauiska kũmpti ’böja, bli krum’, lettiska kùmt ’bli pucklig, bli krum’ (1981: 171). Den semantiska anknytningen till flodernas meandrar är mycket vanlig26, till exempel Vingis (flod): vìngis ’båge, krökning’ (Vanagas 1981: 385), Kulė (flod): kulỹs ’vik, udde, krök, båge; vinkel, kant, stycke’ (Vanagas 1981: 170), Ringė (flod): ringė ’båge’ (Vanagas 1981: 278), Lùnginas (flod): lungúoti ’gunga, slingra...’ (Vanagas 1981: 171) m.fl. (jfr även Vanagas 1988: 8). Att Kamantinis här är en sjö kan kanske förklaras som resultatet av att namnet överförts från tillflödet eller utloppet till sjön; jag har dock inga uppgifter som stöder en sådan tolkning i det aktuella fallet. Namen wie Kumėlupis (Vanagas 1981: 171) könnten sich durchaus auf Stuten beziehen, müssen sie aber nicht. Einerseits war auf die Bedeutungsvielfalt von kumėlė und kumelys verwiesen worden, der teilweise ein *kum- ‘drehen, krümmen’ zugrunde zu liegen scheint, andererseits hat man eine der Wortbildung nach exakte Entsprechung in Ving-el-upis (F) (Vanagas 1981: 385). Auch hier wäre also ein Bezug auf die Mäander des Flusses als Benennungsmotivation denkbar mit einem erst sekundären Anschluss an kumėlė. Mit einem -r-haltigen Suffix27 könnten zu dieser Wurzel auch Kamarià, Kamãrė (F), Kamarà (F) u.a. (Vanagas 1981: 144) gehören, womit die wenig überzeugende Anlehnung an das Lehnwort kamarà ‘Kammer...’ hinfällig wäre. Dass Kamárkos upėlis (F) auf Kamárka (Wiese) zurückgeht (Vanagas 1981: 145) ist denkbar, mindestens genauso wahrscheinlich ist der umgekehrte Gang: ein Appellativum für Wiese lañkas nannte ursprünglich die Wiese, die sich in einer Flussbiegung befindet (Fraenkel 1962: 339), ist also ursprünglich nach dem sich 25 LKŽ, und darauf verweisend auch Bilkis (1999: 65), geben für kėmsas ‘samanomis ar žole apžėlęs kelmas ar žemės kauburėlis, kašas’ (LKŽ, 563) an, und gehen damit am Kern der Sache vorbei. Die Hügelform resultiert nämlich nicht aus einem unterliegenden Erdhügel oder Stubben, sondern aus der Art des Mooses (Zweige oder Sträucher sind vollkommen ausreichend als Skelett) oder der Grasart (hier kann von einer Unterlage überhaupt keine Rede sein) zu wachsen (seltene Ausnahmen sind möglich, die würde man aber in der Regel auch kelmas ‘Stubben’, kauburys ‘Huckel, Haufen’, kupstas ‘Haufen’: kaupì ‘anhäufen’ bezeichnen). Die Moose, um die es sich handelt sind wesentlich kimìnai ‘Torfmoose, Sphagnum spp.’ und daher ist die Etymologie auch mit diesen zu verknüpfen: die Mooshügel sind nämlich ausgesprochen weich und geben nach, lassen sich zusammenpressen, gehören also zu kimšti ‘stopfen’, evtl. auch als Isoliermaterial im Bau und Verwendung in Kopfkissen etc. Weich, im Vergleich zu einem Erdhügel, sind auch die Grasbüschel (als Hindernis bei der Mahd eventuell ‘verstopfen’ sie vielleicht die Sense – ebenfalls eine zu prüfende Motivation). Daher ist die Etymologie von Fraenkel (1962: 239) „wohl zu der [unter] kemėras ‘unförmiger, großer Gegenstand, ungeschlachte Person’ [...] zusammengestellten Familie“ nur auf die Form orientiert und daher zurückzuweisen, wenngleich weitläufige etymologische Verwandtschaft besteht. 26 I det utdikade Litauen går det dock ofta inte längre att förstå detta genom direkt iakttagelse. 27 Likbetydande bildningar med -r- respektive -l-suffix förekommer exempelvis i kėmelis ’svårighet, olägenhet’, kėmeris ’detsamma, något som trasslat ihop sig, en missformad sak’ (LKŽ, 557). Lit. kāmanos, kamienas, kumėlė | 21 namngiven efter en slingrande flod. Förutom motsvarande flodnamn Lankà (F), Lañkenas (F) har man också Lankupė (F) (Vanagas 1981: 180), förmodligen för att skilja den från den äng som en gång namngavs efter floden. På samma sätt kan Kamárkos upėlis (F) ha uppstått vid sidan av Kamárka (äng). Om man avstår från låneordet kamarā som namngivare kan man utan problem anta Kamarā som äldre, ursprunglig form och behöver inte betrakta den som en ”sen konstlad variant” (Vanagas 1981: 145). I detta sammanhang vill jag hänvisa till ytterligare en gåta: Kur tu bėgi, kambanka? – Kas tau darbo, praskustine? (LKŽᵥ, 173), som kodar floden och den slagna ängen, liksom även varianterna: Kur tu bėgi, kumpuringe? – Kas tau darbo, kirpse!; Kur tu bėgi patekolė...; Kinka ringa, kur tu bėgi...; Kreivarangi, kur tu bėgi... (Korsakas 1968: 461). Det är uppenbart att man, förutom i patekolė: tekėti ’flyta...’, i varje fall syftar på flodkrökarna. Med anledning av Kinka ringa kan också hänvisas till kinkai ’rörliga förbindelser; led’, kiñka ’ben; dörrgångjärn; vad; knä; lår...’ (LKŽᵥ, 813). Suffixet -anka anses vara slaviskt och förekommer till exempel i Liaukiánka (gård), Mazuránka (by), Sabaliánka (gård) (Razmukaitė 1998: 164, 197). 7. Ännu ett kamantinis återfinns i en gåta: Vytinis kamantinis, aukštyn lėkdamas, kiaušius deda eller: Susuktinis pakunktinis lipa aukštyn kiaušinių dėti (LKŽᵥ: 170, Korsakas 1968: 491f.). Här ska man gissa humle (Humulus lupulus L.), närmare bestämt honplantan, vars kottliknande fruktställningar här jämförs med ägg. Medan de vanliga benämningarna apynys, apynis och smärre avvikande varianter tydligt syftar på att växten slingrar sig, finns det efter vad som hittills sagts två möjliga förklaringar till kamantinis. Å ena sidan kan man jämföra med flodnamn: kam-ant-inis *’det som slingrar sig, ringlar’, vilket semasiologiskt skulle motsvara apynys. Å andra sidan är även den härledning möjlig som föreslagits för kamantinis ’ridhäst’, men här inte med den överförda betydelsen ’tämja’, utan med den ursprungligare betydelsen *kam- ’klumpa ihop’, dit kãmas ’klump, nystan’ hör, med betydelsen kam-ant-inis *’det som är försett med kottar; det som bildar kottar’. Denna andra variant har en parallell i tyska Hopfen ’Humulus lupulus L.’, som ursprungligen betecknade enbart kottarna, en viktig råvara för läkemedel och föda (Marzell 2000: II 904). Det botaniska namnet humulus anses vara ett lån från ett germanskt språk (Marzell 2000: II 902–903); växten tycks ha varit okänd i antiken. I skriftliga källor förekommer hänvisningar till humle i Centraleuropa på 700-talet, då genast i samband med humlonariae ’humlegårdar’ (Marzell 2000: II 902). Hehn nämner att humle användes i Storfurstendömet Litauen på 1400-talet: vid storfurst Alexander bröllop överöstes hans brud, den ryska prinsessan Elena, med humle (Hehn 1963: 485). Utifrån detta perspektiv kan man vara benägen att instämma i ESSJ:s resonemang, enligt vilket humlen kom till Europa från öster och därför mycket väl kan ha betecknats med ett vandringsord (utförligt utvecklat i ESSJᵥᵢᵢᵢ 141–145). Pollenanalyser visar emellertid att humle växte rikligt här i det samogitiska höglandet, vid sjön Biržulis, under en längre tidsperiod (minst 1500 år) omkring 7000 f.Kr.; under denna varmare klimatperiod förekom till och med bokträd under en kort tid 22 | B E R N D G L I W A nachgewiesen (Guobytė, Stančikaitė 1998: 125, Fig. 4). In signifikantem Maße erscheint der Hopfen wieder (gemäß Pollenanalyse) in den ersten Jh. AD (Guobytė, Stančikaitė 1998: 124, Fig. 3). Daraus darf nun aber nicht geschlossen werden, dass der Hopfen in der Zwischenzeit gar nicht vorhanden war. Sicher ist jedoch, dass sich die artspezifische Vegetationsgrenze verschob, möglicherweise zwischenzeitlich bis südlich des heutigen Litauens. Angesichts des vormaligen ausgedehnteren Siedlungsraumes der Balten (sobald man in dem betrachteten Zeitraum von Balten reden kann), kann der Hopfen in diesem aber mit hoher Sicherheit als vorhanden angesehen werden. Šimkūnaitė berichtet, dass Hopfenreste in Ausgrabungen steinzeitlicher Siedlungen gefunden werden (2001: 110)28. Inte heller kan man, med hänsyn till farmakologiska data, upprätthålla föreställningen om en rituell användning av humle eller ens jämförelsen med Soma eller Haoma (ESSJVIII 144). Humle har en lugnande verkan och används som sömnmedel. Dessutom är en anti-afrodisiakisk verkan känd – det var just därför humle först tillsattes i öl i munkkloster: för att stå emot djävulens frestelser. Renhetslagen på 1500-talet gjorde detta till lag, varigenom humle slog igenom som ölkrydda ø och exempelvis bolmört förvisades från ölet (Rätsch 1998: 269–271). Marzell betraktar germ. *humilo som ett arvord med hänvisning till forneng. hymele. Det påpekas också att såväl åkervinda ’Volvulus spp.’ som hundrova ’Bryonia spp.’, utöver humle, betecknas med forneng. hymele. Han drar därför slutsatsen att sl. *chъmelъ är ett lån (Marzell 2000: II 903). Seebold påpekar lakoniskt att låneriktningen är omstridd (Kluge 1999: 382f.). Om man beaktar att åkervinda och hundrova också är slingerväxter, ligger det nära till hands att anta ett tillhörande begrepp bakom detta, något som knappast skulle uppstå vid ett lån. Germ. *hum- < ig. *ḱm̥- kan i sin tur betraktas som en nollgrad till ig. *kem-. Frågan om motsvarigheter med balt. k-, sl. ch-, germ. h- förklaras vanligen med lån (t.ex. Büga 1959: 216). ESSJ ser saken annorlunda: om man antar ett s-mobile för de slaviska motsvarigheterna, är ch- här ett regelbundet förväntat resultat (ESSJVIII: 70 et passim). Om man utgår från att balt. k-, sl. ch-, germ. h- (i vissa fall) kan förklaras genom ärftlig släktskap, blir det då betydelsefullt att även sl. -ъm- kan vara resultatet av en nollgrad ig. *-m-. Denna grad skulle i litauiskan peka mot kum- eller kim-. Lit. kamantinis är emellertid en fortsättning av o-graden och skulle alltså högst kunna vara en parallellbildning29. Så länge ett begrepp fortfarande är etymologiskt transparent kan lexikalisering mycket väl ske på grundval av olika avljudsgrader och behöver inte nödvändigtvis tyda på ett lån, till exempel kamane ’humla, Bombus spp.’ < ig. *kom-: t. Hummel, tjeck. čmel ’humla’ < ig. ḱm̥- (även om den stora mängden etymologier 28 Det rör sig här om en populärvetenskaplig artikel utan källor, men eftersom författaren, som bekant, ofta ansvarade för analysen av växtrester från arkeologiska utgrävningar ser jag ingen anledning att ifrågasätta detta påstående. 29 Relevant för den fortsatta undersökningen bör vara t. dial. (Siebenbürgen) Hamê ’Humulus’, som enligt Marzell kommer från rum. hmei, hamei ’detsamma’ (Marzell 2000: II 906). Det rör sig dock knappast om ett romansk arvord; ett lån från slaviskan verkar också osannolikt. Lit. kāmanos, kamiēnas, kumelē 23 så att det skulle kunna tolkas som att det här inte finns något släktskap (jfr ESSJV 145 och Lit. – vilket jag dock betvivlar). Ytterligare ett exempel från samma sakområde: flugan heter på litauiska fluga (svaggrad *-u-), medan i de slaviska språken oo-graden används här: polska mucha. Ja, till och med inom dialekterna av ett språk kan olika avljudsgrader användas för att beteckna identiska företeelser: litauiska kaukas ’troll, hustomte’: kukas ’detsamma’, likaså fornpommerska cawx ’djävul’, cucumbrast ’Djävulsfärja’ (Maziulis 1993: 148ff., 295f.; för ytterligare exempel, jfr Kazlauskas 1968: 109). Uttryckt på ett något annat sätt kan det till en början finnas flera konkurrerande beteckningar, exempelvis dialektvarianter, för liknande eller identiska företeelser, vars vidare utveckling mycket väl kan gå diametralt åt olika håll. Ett särskilt slående exempel på detta är de avestiska och fornindiska beteckningarna för gudar och demoner: fornindiska devá- ’gud; kung…’, ásura- ’demon’ men också ’levande, gudomlig’; avestiska daēva- ’demoner’, ahura- ’gud’ (jfr Puhvel 2001: 99; Mylius 2001: 58). Därmed kan kamantiniss tillhörighet förklaras. Å andra sidan finns det möjligen en motsvarande svaggrad, nämligen i det fraseologiska uttrycket kumelės šlapimas ’kokt malt eller varmt öl med honung och mjölk’ (Šimkūnaitė 2001: 29). Eftersom öl numera vanligtvis är humlat, skulle det kunna tänkas att benämningen kommer från humle. Och kumelė passar till germ. *humilo och slav. *chomelb inte bara vad gäller avljudsgrad utan också suffix. Som Šimkūnaitė har visat på ett annat ställe ska namn som lyder šlapimas ’urin, fukt’ eller šūdas ’träck’ förstås överfört; en likhet föreligger faktiskt mellan det betecknade, här sklerotierna, och mössspillning, såsom i pelėšūdžiai ’ordagrant: musspillning’ = ’mjöldryga, Secale cornutum’ (2001: 72). Även om benämningen kumelės šlapimas skulle kunna motiveras av en viss likhet, är det främst bruket av ett arkaiskt ord som förblir motivet, såsom det mycket väl förekommer i en gåta – och receptet är en gåta, en yrkeshemlighet helt enkelt. 8. Ett annat fall där slav. ch- har en motsvarighet i balt. k- föreligger i ry. хомяк ’hamster, Cricetus cricetus’, tjeck. chomík ’detsamma’ m.fl., vilka anses vara retrograderingar från rekonstruerat *choměstorb ’hamster’ (+ nytt suffix) (ESSJVIII 67). För fornry. хомпсторъ, хомпстаръ betraktas den överlevererade beteckningen ’en insekt’ som felaktig; även här antar man att den egentliga betydelsen är hamster (ESSJVIII 67). Den tyska motsvarigheten Hamster < ahd. hamustro bör betraktas som ett lån från slaviskan (< ry.-kyrkslav. choměstorb ’detsamma’ Kluge 1999: 353), medan förhållandet mellan de slaviska orden och de baltiska, å ena sidan lit. ³kamas ’stor råtta’, kamūklis ’detsamma’ (LKŽV 172ff.), lett. kāmis ’hamster, Cricetus cricetus’ (Būga 1958: 581), å andra sidan lit. stãras ’ett djur, Citellus eller Spermophilopsis’³⁰ (LKŽXIII 668), avvikande: ’detsamma; hamster’ (Fraenkel 1965: 896), är omstritt. Fraenkel om kāmas: ”de baltiska beteckningarna kan högst förenas med de slaviska på det sätt Būga påpekar: de går oberoende tillbaka på en främmande källa.” (1965: 213). ESSJ: ”Не совсем ясно, существовало ли сложное лит. *kamastaras < прасл. choměstorb или kāmas и stãras с самого начала 30 Troligen den enfärgade siseln ’Spermophilus citellus’. 24 | BERND GLIWA var för sig lånade” (ESSJVIII 67). Vad hamstern beträffar är hänvisningen till dess kindpåsar (ESSJVIII 68) för transport av förråden till lagret ytterst träffande; hamstern är ökänd för att proppa kindpåsarna fulla och samla stora förråd. Proppandet återges träffande på litauiska med kimšti ’stoppa, proppa; äta glupskt; lägga in; samlas’ (LKŽV 805); med avljud till detta hör kamštis ’kork, propp’, kamšlys ’den som äter mycket’ < *’proppar i sig’ kamšėklis ’detsamma’, kamasuoti ’äta med stor aptit, glufsa, proppa i sig’ (LKŽV 172ff.), ²kimštinis ’omättlig person, storätare’ ³¹ (LKŽV 805). Jämförelsen med slav. *skomiti ’trycka ihop, pressa’ (ESSJVIII 68) är därför helt berättigad. Beträffande lit. kamūklis bör det påpekas att -uklis är ett typiskt suffix för bildning av deverbalasubstantiv som betecknar redskap (instrumentnamn) respektive utövare (agentnamn) (Ambrazas 1993: 156, 178), medan denominal användning visserligen förekommer ibland, t.ex. Ežerūkis ’damm’ (Bilkis 1998: 83), men då sannolikt bygger på en dubbel diminutivform < *Ežer-iuk-elis. miegūklis ’sovare’ (Ambrazas 2000: 110), som anges vara en diminutivform, tillhör den ovan nämnda kategorin (agentnamn), medan barzdūklis, barzdžiūklis ’åkerfräken, Equisetum arvense L.’ (Ambrazas 2000: 184) enligt min mening bör betraktas som en korskombination av barzdà ’skägg’ och asiūklis, asiukai ’fräken’ (om korskombinationer, jfr Kabašinskaitė 1998: 63ff.) (eller som en avnött sammansättning *barzdaasiuklis), jfr kaukabarždis ’ordagrant: Kaukas skägg’ = ’fräken’ (LKŽV 419). Med viss sannolikhet kan således kamūklis förstås som *’proppare’, antingen med hänvisning till det fullproppade förrådslagret eller till kindpåsarna; då naturligtvis endast som en ursprunglig baltisk bildning till ett verb *kam- ’proppa’. Att lit. kāmas, dial. kāms ’råtta’ och särskilt lett. kāmis ’hamster’ inte är lån från ryskan motiverar Būga (1958: 581f.) med variationen i vokallängd, som har motsvarigheter i lit. lāsas; lett. lase, lāse ’droppe’, lit. vēlės: lett. veļi, vēli ’de avlidnas själar’ m.fl. Han påpekar också att även ry. хомяк betecknar inte bara hamstern utan också råttan (1958: 581), liksom fornpol. chomyk ’mullvaden’ (ESSJVIII 66). Beteckningar för råtta och hamster tycks alltså lätt kunna överföras; detta stöds också av synonymen žiurkėnas ’hamster’, numera även ’stäppmurmeldjur, Marmota bobac’, bildad på grundval av žiurkė ’råtta, värdelös och oduglig människa, mus, trätoffel’ (LKŽXX 810f.). Lit. stāras wird einerseits mit stirti ‘erstarren’ verglichen (Fraenkel 1965: 896 und Lit.), was für den Hamster: „Begegnet der Feldhamster einem Feind auf dem Boden, dann richtet er sich auf und bläht die Backentaschen auf. Begleitet wird das ganze von wütendem Knurren und Fauchen.“ (www.das-tierlexikon.de/eigentliche-wuehler.htm) wie auch für den Siebenschläfer (auch Steppenmurmeltier, lit. švilpikas, Marmota bobac) plausibel erscheint, da diese am Bau wachen und sich dazu auf den Hinterbeinen aufrichten, bei Gefahr durchdringend pfeifen und dann in den Bau abtauchen 31 Som Urbutis har visat med lit. gomùs ’begärlig, benägen’ och lett. gāma ’storätare’, är en sådan utveckling på grundval av indoeur. *gem- ’trycka, pressa; hopa...’ fullt vanlig, så att även kamaros ’brunst’ kan ställas vid sidan av det glupska ätandet (lit. kamuóti, kamuŕkyti) (jfr Urbutis 1981: 62-68). Lit. kāmanos, kamiēnas, kumėlė 25 (jfr t.ex. www.darwin.museum.ru/expos/ZooGeo/8_07.htm). Å andra sidan vill jag uppmärksamma starinti ”dra tungt, släpa, bära; skära in, tynga tungt; stelna”, starỹs ”den som drar med spänd kraft” (LKŽXIII 668t.), sterinti ”dra med spänd kraft” (LKŽXIII 754), stirénti ”gå långsamt och klumpigt; bära tungt; darra (av köld); sprattla; dö; rasa; snyfta”, stīrlioti ”lyfta eller bära tungt; gräla”, stīrninti ”lyfta, bära tungt”, stirnóti ”detsamma, huttra av köld”, stirnùs ”kraftig, fast; stel”, styrúoti ”bära tungt, slita hårt, plåga sig; ragla” (LKŽXIII 817–830). Det är inte helt klart om det här alltid rör sig om besläktade benämningar eller om de enskilda lemmana bör delas upp i homofoner. Utan att vilja diskutera saken i detalj32 följer jag Fraenkels uppfattning, där alla dessa begrepp (i den mån han nämner dem) behandlas tillsammans och förs till t. starr etc. (1965: 896; Pokorny 1994: 1022), dit enligt Büga (1959: 259) även stōras ’tjock’ hör – en mycket mångfacetterad och differentierad ordsläkt. Här är emellertid särskilt intressant starinti ’dra tungt, släpa, bära...’, som på grund av mer eller mindre likbetydande former stīrlioti, styrúoti, sterinti inte kan betraktas som en isolerad bildning till ett stãras, som misstänks vara ett lånord, enligt mönstret Hamster > hamstern ’samla ihop mycket, hamstra’. Om man alltså antar ett urbesläktskap, kunde man uppfatta stãras som *’den eller det som bär tungt, släpar’, en träffande beteckning för hamstern. Det sammansatta sl. chomèstōrō skulle då förstås som < *’det som är fullproppat och släpar tungt’. Problematisk är fortfarande den osäkra kopplingen mellan namnen och hamstern å ena sidan, och å andra sidan frågan om hamstern respektive de andra namngivna djuren över huvud taget levde i baltisk och slavisk bosättningsmiljö under den aktuella perioden. Jag känner tyvärr inte till några konkreta uppgifter om detta, så här följer några överväganden. Som stäppgnagare bör hamstern ha varit beroende av åkermark som kulturstäpp i skogbevuxna områden. Eftersom jordbruket spreds senast med indoeuropéerna kan detta villkor åtminstone inte betraktas som ett hinder. Förekomsten av ytterligare namn žiurkėnas, šalčias, balėsas ’hamster’ kan ses som ett belägg för en längre tids bekantskap med djuret. Å andra sidan saknas både hasselmuss och sisel i Litauen, så att man kan anta att hamster var den ursprungliga betydelsen såväl för stãras som för kamùklis – om man inte ändå hävdar att det rör sig om lån. 9. Lit. ¹kamas ’enkel karl; livegen; bondlur”, som med hänsyn till kēmeras, kemèras ’ful, grovhuggen sak; svårighet; dumbom, klumpig person’ (LKŽV 556), kamėga ’klumpig, trasigklädd person’ (LKŽV 175), kēmas ’obestämd sak, fågelskrämma’, kemėklis ’den som arbetar klumpigt; den som knappt eller tafatt talar’ kemėklis ’onödig, besvärande sak; fågelskrämma’, kemėšius ’tafatta person’ (LKŽV 554ff.) och andra ord med liknande betydelse, knappast är ett lån från pol. cham, ry. хам ’detsamma’33, som LKŽV (172) menar, är. Mit. sl. *ch- motsvaras här av ryska хомяк 32 Ett exempel: för stãrãs ’vind med regnskurar’, stãruoti ’regna i byig vind’ (LKŽXIII 669) är hänvisningen till en betydelsemässigt inte identisk men ändå närliggande t. steife Brise ’hård vind’ på sin plats. 33 Förhållandet till den bibliske Ham (hebr. HM eller vokaliserat HAM, Septuaginta Χαμ, pol. Cham, däremot Chus, hebr. KWS, Sept. Χους, pol. Chus) är oklart. Den bibliska texten (Genesis 9f.) framstår dock snarare som en etnisk och religiös än en social klassificering; härifrån härrör sedan 1700-talet språkategorierna semitisk och hamitisk (Körner 1990: 13). Tolkningen av den polska små- 26 | B E R N D G L I W A ’bråte, formlösa saker’ (Kardelytė 1985: IV 533), tjetj. chomeček ’gammal person’ < *’puckelryggig person’, Chomek ’personnamn’, čumák ’omättlig person’ (ESSJVIII 66), med ett annat suffix tjeck. chomor ’skräp, bråte’ (ESSJVIII 68), samt eventuellt t. Hampelmann ”ursprungligen i betydelsen ’dumhuvud’, av okänt ursprung, sannolikt ljudgest” (Kluge 1999: 353). Även lett. kamana ’krokig kvinna’ bör nämnas här ännu en gång (Mühlenbach 1927: 148). Vidare bör det visas att klumpiga, passiva personer eller otympliga föremål förses med benämningar som semasiologiskt går tillbaka på ’krokig’. Detta kan man se av följande litauiska exempel: Kerėpla ’förgrenat träd använt som trefot; sadel på seldon; ful, bred sak; vidlyftig växt (särskilt buske, träd); klumpig person’, kėrė ’stubbe; grässvål; lager på en igenvuxen göl, svampig myrmark; del av en spinnrock; liten, långsam person...’, kerėva ’hjulbent, haltande person’ (LKŽV 600ff.), kerėti ’växa, frodas, förgrena sig; bli stark’ och antonymiskt ’växa dåligt, vegetera’ (LKŽV 605), jfr lett. čerba ’lock, person med rufsigt hår’, ry. kopenь ’rot’ (Fraenkel 1962: 241)³⁴; de övriga avljudsstadierna är bevarade endast i spår: kárka ’(på boskap) knä; lår; lårben’ (LKŽV 289), kirtmuõ ’böjning’, kirùlis ’krok att röra om med; redskap för att spänna tyget i vävstolen’, kìrlas ’krycka’, kirkšnis ’ljumske, ljumskregion’, kirkšnìmas ’detsamma, armhåla’ (LKŽV 838ff.) m.fl. Kevérza ’litet, krokigt träd med sammantrasslade grenar; sned sak; hjulbent, klumpig, tafatt person; dumbom; liten, krokig person...’, kėvalas ’skal, hölje; agnar; tafatt person’, keveĩša ’dumbom’, keveliuóti ’vika åt sidan; vältra sig, rulla; finna varandra; ströva omkring’, kevėlsės ’ben (nedsättande)’ (LKŽV 671ff.), sannolikt till indoeuropeiska *keu- ’böja’ (Pokorny 1994: 588). Kreĩvas ’krokig; tvär, böjd; ojämn; orätt; primitiv, dålig’, kreĩvis ’det som är krokigt (träd eller person); inte träffsäker’, kreĩvys ’hjulbent person; puckelrygg; vänsterhänt’, kreivùklis ’den som går krokigt (berusade)’ (LKŽVI 508ff.). Lìngius ’stor, framåtböjd person’, linginėti ’böja sig, nicka; gå omkring utan att arbeta’, lingýnas ’sankmark, träsk’, lingė ’båge’, lingti ’böja’ och lìngti ’älska varandra’ (LKŽVII 526ff.), jfr semasiologiskt t. att vara böjd för någon, böjelse: böja: nicka. Liknande företeelser finner man i tyskan, exempelvis krummes eller linkes Ding kontra gerade, recht, richtig, även links, linkisch ’klumpig’, sv. linka ’halta’ (Kluge 1999: 521), Gelenk, jämfört med lit. leĩkti ’böja’ som en variant med g/k (Kluge 1999: 310); bättre är nog att genast hänvisa till lingti ’detsamma’ m.fl. (se ovan). adel, enligt vilken plebejerna härstammar från Ham, ligger då snarare i en anpassning av bibeltolkningen till befintliga termer än i skapandet av ett begrepp utifrån detta bibelställe. Jag vill tacka prof. A. Holvoet, som uppmärksammade mig på detta bibelställes möjliga inflytande på ett lån och vänligen förmedlade namnnoteringarna i den hebreiska, grekiska och polska bibeln. 34 Der erwogene Anschluss an *(s)ker- ‘schneiden’ (Fraenkel 1965: 241) kann nicht überzeugen, vgl. die obigen Erörterungen zu kamienas. Lit. kāmanos, kamienas, kumėlė | 27 10. SYNTES Här föreligger alltså en rad motsvarigheter, som börjar med lit. k-, germ. h-, sl. ch- / k-. Det närmast till hands liggande sättet att sammanföra dessa är att anta s-mobile i de slaviska fallen, från ie. *(s)k- > sl. chrustěti, lett. skrāustēt ‘knastra, knäppa’ för sl. via ett mellanled *ksroust- och sl. chrupati < ksroup-: lit. skùpsnūs, skrūpsi, skrupsėti ‘knäppa, knastra’, skràubis ‘rädsla, förskräckelse’ (Būga 1958: 443). Denna utveckling betvivlas av Mel’ničuk, som med undantag för några få fall betraktar utvecklingen ie. *sk- > sl. *ch- som ”недоказана и по чисто теоретическим соображениям невероятно” (Mel’ničuk 1968: 215–6). Därför bör lit. skujà ‘grankotte; barr från ett barrträd; tallkvist…’ (= sl. chvoj-) betraktas som en gammal bildning med metates av initialt *ks- > sk- före balt. *ks- > š- (Mel’ničuk 1968: 215–6). Å andra sidan är den primära förekomsten av *ks- inte alltid uppenbar, och det obligatoriska mellansteget *sk- > *ks- > sl. ch- förefaller tämligen konstlat. Därför är ESSJ:s pragmatiska hållning (t.ex. ESSJᵥᵢᵢᵢ 22 m.fl.) ie. *(s)k > sl. ch- rimlig; det står var och en fritt att anta en motsvarande bildning av det slag som förekommer i paret skujà ‘grankotte…’: sl. *chvoja > čech. chvoja ‘tall…’ m.fl. (ESSJᵥᵢᵢᵢ 125f.), med alla de implikationer detta har för ålder och metates. För humle föreligger alltså lit. kamantai; kumėlė är osäkert, sl. *chъmelъ > rus. хмель: germ. *humilo- > dan. humlekop, lat. humulus (Marzell 2000: II 906). Med hänsyn till forneng. hymele ‘humle’ och ‘åkerbinda, bryonia’ bör man utgå från en ie. grundform *(s)kem- ‘slingra sig, böja’. För kummet: lit. kamantāi ‘kummet’, pol. chomąto / övre sorb. chомот ‘detsamma’, ty. Hamen ‘kummet’. Här bör påpekas att beteckningar för nätet, som ty. Hamen ‘nät’, slov. homôt ‘nät’ (ESSJᵥᵢᵢᵢ 69), eventuellt också hör hit med annan avljudsklass: kumelys ‘9. trålnätets mynning; 10. flytkropp på nätet’. Detta utgör, som ESSJ redan påpekat, ett tillräckligt argument mot ett lånord och berättigar jämförelsen med lit. kāmanos (ESSJᵥᵢᵢᵢ 70), förutsatt en mer allmän betydelse med ie. *(s)kem- ‘hindra; tämja’ som grund (jfr Pokorny 1994: 555). Lett. kāmis ‘hamster’ och ryska хомяк ‘detsamma’ bör, med förbehåll för osäkerheten kring gnagarens historiska utbredning, betraktas som ärftligt besläktade, närmare bestämt utifrån ie. *(s)kem- ‘trycka, pressa’ i den särskilda betydelsen ‘stoppa’, sådan den förekommer i lit. kimšti, alltså egentligen ‘den som stoppar kinderna fulla’. Lit. kamas ‘enkel karl; livegen; bondlurk’, kamėga ‘klumpig, trasig människa’, kemėšius ‘fumlig människa’, pol. cham, ryska хам ‘detsamma’, tjeck. chomeček ‘gammal människa’ (med puckel?), ty. Hampelmann betraktas som en ärftligt besläktad ordgrupp med grundbetydelsen *(s)kem- ‘kröka, böja’. Zu den lit. Flussnamen Kamainė, Kāmė, Kamoja, Kamatis, Kāmona (Vanagas 1981: 144), Kumė, Kùmpė, Kumpālė (Vanagas 1981: 171), vgl. lit. kùmpti ‘biegen, krumm werden’, lett. kùmt ‘bucklig, krumm werden’, ebenso Kumėlupis (Vanagas 1981: 171), Kamarià, Kamārė, Kamarà (Vanagas 1981: 144) und den Rätselworten kambanka, kumpuringė ‘Fluss’ stelle ich die ukr. Flussnamen Хомо́ра, Хомор, Хомур, (ESSJᵥᵢᵢᵢ 28 | BERND GLIWA 69). Vidare hör till grundformen *(s)kom- ‘böja’ slovak. dial. chomola ‘hals’ (ESSJVIII 68), jfr semasiologiskt lit. kākłas ‘hals’ (Fraenkel 1962: 205f.) och kumelvš ‘13. ryggrad’, äčečh. chomol ‘topp, trädtopp’: lit. kaukurė ‘kulle, topp’ < ie. *kou-k- ‘böja, välva’ (jfr Pokorny 1994: 589), apol. chomla ‘krans på huvudet som håller håret på plats’, ukr. χόмля, хомівка ‘kvinnlig huvudbonad’ (ESSJVIII 68f.). En annan möjlighet att integrera sl. ch- i sammanhanget kan kanske vara att utgå från sl. ch < *kh₂, som Kortlandt (1988: 303) anför utan litteraturhänvisning. Om exemplet härpå, ryska xanatʹ ‘gripa, ta tag i’ (Kortlandt 1988: 303), konstaterar ESSJ utan att nämna någon etymologi med laryngal: ”Основано, в конечном счете, на звукоподражании”, och jämför med motsvarande sl. *capati, *gabati (ESSJVIII 19). I de ovanstående fallen har tolkningen ch- < kh₂- en väsentlig nackdel: laryngalen kan inte förekomma fakultativt, och slaviska dubletter med initialt k- respektive ch- borde inte förekomma35. Därmed kan två åtskilda, men (åtminstone i ett sent stadium) homofona rötter urskiljas tämligen tydligt: *(s)kem- ‘böja, kröka, slingra’36 och *(s)kem- ‘trycka, pressa, hindra’37, varifrån även ‘tämja, underkuva’ och ‘plåga’: kamuiti, kamuoti, kamuoti ‘varginti, kankinti; sunkiai dirbti, vergauti…’, å ena sidan, samt kimšti ‘stoppa’, å andra sidan. Samtidigt får man inte bortse från att ljudlikheten kan leda till betydelseinterferens och kontamination; betydelsen ‘tämja’ kan exempelvis också utvecklas ur ‘kröka, göra böjd’: jfr lit. palankùs ‘undergiven, flexibel, benägen’ (LKŽIX: 239) i sammanhanget Kartais net sunku patikėti, kad laumė – tai suasmeninta pirmykščiam žmogui pavojinga ir grasi gamtos, visų pirma, vandens, stichija, kurią jis stengiasi pažaboti, palenkti savo labui (Vėlius 1979: 9), och även uttrycket böja någon under oket ‘tämja, behärska, uppfostra någon’. LITTERATUR38 AMBRAZAS, S. 1993: Daiktavardžių darybos raida, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. AMBRAZAS, S. 2000: Daiktavardžių darybos raida II, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. BASANAVIČIUS, J. (Hrsg.) 1998: Lietuviškos pasakos įvairios IV, Vilnius: Vaga. BILKIS, L. 1999: Lietuvių priesaginiai diminutyviniai helonimai, Acta Linguistica Lithuanica 41, 51–95. BŪGA, K. 1958: Rinktiniai Raštai I, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. BŪGA, K. 1959: Rinktiniai Raštai II, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. DINI, P.U. 2000: Baltų kalbos. Lyginamoji istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. 35 En ansats med metates, ig. *k/HVm- (>k-) > sl. *k/HVm- (>ch-) där H liksom l, r i ryska голова, polska głowa: lit. galvà ’huvud’, ryska голова ’stad’, polska gród ’borg’: lit. gardas ’inhägnad’ behandlas, skulle formellt räcka. Det saknas dock helt evidens för en sådan laryngalmetates. 36 Hierzu lit. kumpis, ne. ham ‘kumpis’, fnhd. Hämchen – karka (Drotvinas 1987: 206), lett. kamps ‘krumm’, ai. kmárati ‘ist gebogen, krumm’ < ig. *kam-(?). *kṃ- ‘gebogen, krumm sein’ (Fraenkel 1962: 309), lit. kė́mos ‘Schenkel’ (LKŽV: 561), kìmbra ‘Bein (abwertend)...’ (LKŽV: 800). 37Hit hör arm. kamel ’trycka, vrida’, fornnord. hemja ’tygla, hämma’, lågty. hamme ’inhägnat fält’ (Pokorny 1994: 555). 38Jag vill varmt tacka Dr. A. Judžentis för hjälpen med att skaffa fram litteratur. LIT. kāmanos, kamienas, kumėlė 29 DROTVINAS, V., red. 1987: Lexicon Lithuanicum. Rankraštinis XVII a. vokiečių-lietuvių kalbų žodynas, Vilnius: Mokslas. ESSJ – Etymologisk ordbok över de slaviska språken, 4, 8, 10, 13, red. O. N. Trubachev, Moskva: Nauka, 1977, 1981, 1983, 1987. EULER, W., 2002: Indogermanische Hirten und Krieger – ein Mythos oder Beginn europäischer Kultur? Res Baltica 8, 35–65. FRAENKEL, E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. FRAENKEL, E. 1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch 2, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. GIMBUTIENĖ, M. 1996: Senojĭ Europa, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. GLIWA, B. 2003: Witches in Baltic Fairy Tales, Onomasiology Online 4, 1–14. [www.onomasiology.de] GLIWA, B. 2003a: Nešinas, vedinas, tekinas, Acta Linguistica Lithuanica 48, 19–34 GLIWA, B. 2003b: Die Hexe und der Junge (AaTh 327 F) und Der Junge im Sack des Freßdämonen (AaTh 327 C). Ein kulturgeschichtlicher Deutungsversuch litauischer Märchen. Fabula 3/4 Bd. 44, 272–291. GUOBYTĖ, R., STANČIKAITĖ, M. 1998: Traces of Human Activities in Pollen Diagrams from Biržulis Lake with a Short Review of Geological and Geomorphological Conditions in the Biržulis Area, Archaeologia Baltica, 3: 121–130. HEHN, V. 1963: Kulturpflanzen und Haustiere, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. HERTEL, J. (Hrsg. u. Übers.) 1998: Indische Märchen, Augsburg: Weltbild (Bechtermünz). HOAD, T. F. 1996: Concise Dictionary of English Etymology, Oxford, New York: Oxford University Press. JUŠKA, A. 1955: Lietuviškos dainos 1–2, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla. KABAŠINSKAITĖ, B. 1998: Lietuvių kalbos liaudies etimologija ir artimi reiškiniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. KAEGI, A., bearb. 1990: Benselers Griechisch-Deutsches Wörterbuch, (19. Auflage), Leipzig: Verlag Enzyklopädie. KARALIŪNAS, S. 1987: Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė, Vilnius: Mokslas. KARDELYTĖ, J. et al., red. 1985: Rusų–lietuvių kalbos žodynas IV, Vilnius: Mokslas. KARULIS, K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca I–II, Rīga: Avots. KAZLAUSKAS, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius: Mintis. KAZLAUSKAS, J. 1970: (Rez.) Baltų ir slavų kalbų ryšiai (Lietuvių kalbotyros klausimai X), Baltistica 6 (1), 130–132. KERBELYTĖ, B. 1999: Lietuvių pasakojamosios tautosakos katalogas 1 – Pasakos apie gyvūnus. Pasakėčios. Stebuklinės pasakos, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. KLUGE, F. 1999: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 23. erw. Auflage, bearbeitet von Elmar Seebold, Berlin, New York: W. de Gruyter. KÖRNER, J. 1990: Hebräische Studiengrammatik, Leipzig: VEB Verlag Enzyklopädie KORTLANDT, F.1988: The laryngeal theory and Slavic accentuation. Bammesberger, A. (Hrsg.) 1988: Die Laryngaltheorie und die Rekonstruktion des indogermanischen Laut- und Formensystems, Heidelberg: Winter, 299–312. KORZAKAS, K. (Red.) 1968: Lietuvių tautosaka V – Smulkioji Tautosaka, žaidimai ir šokiai, Vilnius: Mintis. KULAKOV, V. 2002: Pferdeopfer am Dollkeimer-Berg, Res Balticae 8, 209–218. LKŽ – Litauisk ordbok I–XX, Vilnius: Mintis, Mokslo ir enciklopedijos leidybos institutas, LKI, 1956–2002. LUCHTANAS, A. 1992: Rytų Lietuva I. tūkst. pr. m. erą, Lietuvos Archeologija 8, 56–85. LÜTHI, M. 1996: Märchen, 9. durchgesehene und ergänzte Auflage, bearbeitet von H. Rölleke, Stuttgart, Weimar: Metzler. LYBERIS, A. et al. (Hrsg.) 1979: Pirmasis lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslas. 30 | Bernd Gliwa Mel’ničuk, A. S. 1968: Корень *kes- и его разновидности в лексике славянских и других индоевропейских языков. Этимология 1966, 194–240. Marzell, H. 2000: Wörterbuch der deutschen Pflanzennamen I–V, Köln: Parkland. Mažiulis, V. 1988: Prūsų kalbos etimologijos žodynas I (A–H), Vilnius: Mokslas. Mažiulis, V. 1993: Prūsų kalbos etimologijos žodynas II (I–K), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Mažiulis, V. 1997: Prūsų kalbos etimologijos žodynas IV (R–Z), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Morkūnas, K. et al. (Red.) 1977: Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksika, Vilnius: Mokslas. Mühlenbach, K. (1925–) 1927: Lettisk-tyskt lexikon II, redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelin. Riga: Lettiska kulturfonden. Mylius, K. 2001: Langenscheidts Handwörterbuch Sanskrit-Deutsch, Berlin etc.: Langenscheidt. Otrębski, J. 1961: Beiträge zur baltisch slavischen Namenkunde, Beiträge zur Namenforschung 3, 262–265. (zit. Vanagas 1981: 144) Otrębski, J. 1965: Gramatyka języka litewskiego II. Nauka o budowie wyrazów, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. Pokorny, J. 1994: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch I, (3. Aufl.) Tübingen, Basel: Francke. Puhvel, J. 2001: Lyginamoji mitologija, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. Rätsch, Ch. 1998: Enzyklopädie der psychoaktiven Pflanzen, Aarau: AT-Verlag Razmukaitė, M. 1998: Priesaginiai oikonimai iš asmenvardžių ir apeliatyvinių asmenų pavadinimų, Acta Linguistica Lithuanica 41, 159–201. Renfrew, C. 2000: Die Indoeuropäer – aus archäologischer Sicht. Spektrum der Wissenschaft. Dossier: Die Evolution der Sprache, 40–48. Rix, H. et al. 2001: Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen, Wiesbaden: Dr. Reichert. Sabaliauskas, A. 1968: Baltų kalbų naminių gyvulių pavadinimai. Lietuvių kalbotyros klausimai 10, 101–190. Skardžius, P. 1996: Lietuvių kalbos žodžių daryba. Id., Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidykla. Skardžius, P. 1998: Lietuvių vandenvardžiai su -nt-. Id., Rinktiniai raštai 4, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidybos institutas. Slančiauskas, M. 1974: Šiaurės Lietuvos pasakos, Herausgegeben von N. Vėlius und A. Seselskytė, Vilnius: Vaga. Smoczyński, W. 2000: Untersuchungen zum deutschen Lehngut im Altpreußischen, Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego. Sruoga, B. 1957: Dainų poetikos etiudai. Id., Raštai 6, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla. Šimkūnaitė, E. 2001: Gyvenimo receptai, Vilnius: Žuvėdra. Toporov, V. N. 1975: Русский язык. Словарь (А–Д), Москва: Наука. Toporov, V. N. 1980: Русский язык. Словарь (I–K), Москва: Наука. Ulvy das, K. (Red.) 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius: Mintis. Urbutis, V. 1972: [Rez.] Этимология 1966, Москва: Наука. Baltistica 8 (2), 207–213. Urbutis, V. 1981: Lie. gomus, -i „norus, noringas, linkęs“, la. gama „kas pernelyg daug valgo“ ir kiti giminiški žodžiai. Id., Baltų etimologijos etiudai, Vilnius: Mokslas. Vanagas, A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas. Vanagas, A. 1988: Ringuoja, linguoja, gumba mūsų upės, Gimtasis kraštas, 25.02–02.03, 8. Varnas, A. 1998: Horse Burials in Lithuania, Archaeologia Baltica, 3: 291–294. Vėlius, N. 1979: Laumių dovanos, Vilnius: Vaga. Lit. kāmanos, kamienas, kumėlė | 31 Vėlius, N. 1987: Chtoniškasis lietuvių mitologijos pasaulis, Vilnius: Vaga. Vėlius, N., (Hrsg.) 1996: Baltų religijos ir mitologijos šaltiniai I, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidykla. Volkaitė-Kulikauskienė, R. 1999: „Žirgų kapai“ ir jų simboliai, Augalų ir gyvūnų simboliai, Vilnius: Gervelė, 306–334. (Senovės baltų kultūra, 5) Bernd Gliwa Mottaget 2003 10 16 Sargeliai LT 60433 Žaiginio pšt.