Ar gali ką nors reikšti tuščia vieta?

136 | PASTABOS b. ibland uttalas hårt före den reducerade diftongen -ai: rai.kšt’e ‘raikštė’ Drsk, RTN, krū.šis ‘kriaušius’ KB, VRN, krái.vas ‘kreivas’ Drsk etc.; c. i förbindelsen *rj > *rᵢ > r: brau.na ‘briauna’ Užv, KrS, Krtv, krau.š’is (standardspråkets kriaušis) KrŠ, RDN, TL, EIG, krúokt’e ‘verkti’ (standardspråkets kriokti) TL, RDN, VARN, ŠV, RT, rã.uš’es ‘riausės’ ŠV, GRDM etc. Till dem anpassas lånorden krū’ks (högsam. krūkas), šrūps (nordvästsamogitiska och högsamogitiska š’r’ūps | š’r’ūbas), krau.č’ūs ‘kriaučius, skräddare’, krūk’is ‘krūkis, krycka’ KrŠ, KRTV, ŠAUK, krū.k’is ‘detsamma’ RDN, TRŠ, TL etc. Hela området för förändringen *rjau, *rja, *rjo, *rju, *rjū till rau, ro, ru, rų i samogitiska dialekter är känt; där förekommer ingen hårdnande av r framför främre vokaler (jfr förf., De morfofonemiska företeelserna i litauiska dialekter, Vilnius, 2001, 158–161). En undersökning av detta fenomen hade inte planerats av redaktörerna för LKA₁₁:s fonetikvolym, transkriberingen av dialektmaterialet var inte fast etablerad, och därför hade många oklarheter redan tidigare lyfts fram, men också i dag råder förvirring. Exempelvis korrigeras ordet sukrokė i LKŽₓᵢₓ 626 (dial. sùkruok’i KrŠ) till sukriȯkė (R. Mikulskas, Acta Linguistica Lithuanica 48, 87), medan krū’kas KLVr förs till kriūko¹, trots att ingen r-hårdning heller kan förekomma där (såvida det inte skulle vara något ovanligt). Alltså förknippas problemet *rj + a, ȧ; u, u̇ fortfarande med hårdning och mjukning av r, trots att det här handlar om bortfallet av det gamla *i och en senare uppkommen analogi (när endast rau, ro, ru, rų eller r’au, r’o, r’u, r’ų generaliserades i dialekterna). I varje enskilt fall måste dialekternas struktur och system undersökas närmare. Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva Mottagen 2004 04 07 KAN EN TOM PLATS BETYDA NÅGOT? I professor Vladas Žulys artikel ”Om den påstådda nollkopulan” (Acta Linguistica Lithuanica 48, 177–184) polemiseras det mot Dabartinės lietuvių kalbos gramatika (Vilnius, 1994), där sådana meningar som Oras gražus anses ha en nollkopula. Artikelns författare anser att termen nollkopula (och över huvud taget nollformer) är olämplig. Den uppfattningen bör respekteras. Jag skulle bara vilja säga något om de argument som anförs till stöd för den. Det första av dessa är påståendet som tillskrivs Immanuel Kant: Ingenting har egenskaper. Författaren tillägger också: På ingenting växer det hår. Om en klass är tom har den inte ett enda element, och endast element kan ha egenskaper. Därför skulle påståendet Även om det inte finns någon kopula (ingenting), har den ändå betydelsen av indikativ presens (en egenskap) vara logiskt motsägelsefullt (s. 178). Eftersom jag godtar artikelns författares föreslagna spelregler – att överlåta åberopandet av auktoriteter åt teologin – kommer jag inte att nämna ett enda av de många arbeten som skrivits om nollformer. De citerade logiska påståendena är riktiga, men de står inte alls i strid med den nolluppfattning som framförs i grammatiken. Lingvistisk nolla är inte något icke-existerande empiriskt föremål eller element, likvärdigt med ingenting. Termen betecknar frånvaron av en grammatisk paradigmmorfems formella uttryck, vilken på grund av förhåll- 1 krūko, kruko, kriūko varianter har för enkelhetens skull undvikits att förklara, liksom växlingen v̇ąšas (inte ens det omöjliga ąšas), ō’nčas, ūnčas, v̇ȯ.ršȯs, lȯ’ršas (se R. Mikulskas, Acta Linguistica Lithuanica 46, 85). PASTABOS | 137 …kios relation till de andra medlemmarna i paradigmet är betydelsefull och fyller en viss funktion. I den här grammatiken sägs följande om detta: ”Avsaknaden av kopula anger presens i indikativ; en sådan nollkopula, dvs. en kopula vars frånvaro är grammatiskt betydelsefull, motsvarar presensformen av verbet būti, jfr.: Oras gražus / Oras yra gražus” (s. 612). Nollformen betraktas alltså som ett metodologiskt begrepp som hjälper till att beskriva när frånvaron av en viss markör har en bestämd grammatisk funktion. På liknande sätt anses substantivet stol i rysk grammatik ha en nolländelse, eftersom frånvaron av en formell ändelsemarkör här anger betydelsen maskulinum singularis nominativ, vilken framgår av relationen till paradigmets övriga böjningsformer. Under sådana omständigheter förefaller frågan ”Finns det en nollkopula?” över huvud taget inte meningsfull; det vore mer meningsfullt att fråga: ”Är termen nollkopula användbar i grammatikbeskrivningen, och hjälper den till att beskriva en syntaktisk enhets funktion utifrån dess relation till andra enheter?” Hur begreppet nollkopula kan tillämpas vid beskrivningen av satsstruktur och dess utveckling framgår redan av exemplet Mano brolis neįgalus som diskuteras i artikeln (s. 180–181). Det hävdas att detta är en tidslös sats, abstraherad från tid och plats. Den konkreta satsen kan faktiskt förstås på två sätt: som en tidslös nominal sats och som en medlem i paradigmet av satser med kopula Brolis yra / buvo / būdavo / bus neįgalus, använd med presensbetydelse. Alla satser utan kopula är alltså inte likadana. Skillnaden skulle framträda ännu tydligare om vi tog den sats som Jablonskis citerar: Ąžuolas kaitrus medis. Presensbetydelsen skulle här verka helt långsökt, och paradigmet Ąžuolas buvo / būdavo / bus kaitrus medis skulle vara konstlat. Satsen representerar genom sin struktur en gammal indoeuropeisk typ av nominal sats, liksom satserna Juoda duona ne badas, Genys margas, žmogaus gyvenimas dar margesnis och så vidare. Sådana satser har sedan urminnes tider varit vanliga för att uttrycka allmänna samband mellan ting och företeelser, så kallade ”eviga sanningar”. De användes redan innan satser med kopula över huvud taget fanns, då verb med rötterna es- och *bhu- hade konkreta betydelser (existentiell betydelse med mera). När dessa verb blev abstrakta markörer för tempus och modus – kopulor – närmade sig satser med kopula i presens de nämnda nominala satserna, och många av de senare omtolkades (reanalyserades) som satser där frånvaron av kopula (resp. nollkopulan) anger presens i indikativ. Liknande processer ägde rum också i andra besläktade språk, men fick mycket olika följder. I ryskan försvann till exempel satser med uttrycklig kopula i presens, och nästan alla nominala satser blev satser med nollkopula. I tyska och engelska blev kopulan däremot obligatorisk i alla så kallade fall av sammansatt nominalpredikat. Litauiskan har här bevarat ett äldre tillstånd, och vissa satser utan uttryckt verb kan fortfarande betraktas som relikter av nominala satser. De flesta av dem (särskilt sådana med adjektiv) fungerar dock redan i standardspråket som medlemmar i paradigm av satser med kopula och har presensbetydelse i indikativ. Ibland räcker det alltså inte att säga att en sats saknar kopula, eftersom frånvaron kan vara ett kännetecken både för satstypen och för en grammatisk tempusbetydelse. Om språkforskare i framtiden skulle finna bättre metodologiska redskap för att beskriva sådana syntaktiska enheters paradigmatiska relationer, skulle man förstås kunna avstå från termen nollkopula, liksom från termen nollform. Det är beklagligt att den polemiska artikel som här diskuteras, när den behandlar denna fråga, framför allt inte bygger på lingvistiska argument utan på allmänna påståenden om språket, som påstås vara vetenskapliga och bindande för alla. Det krävs kategoriskt att språktecknet ska betraktas enbart som ett empiriskt objekt, medan den vedertagna uppfattningen om språktecknet som tvåsidigt (bilateralt) förklaras strida mot sunt förnuft (s. 179). Men det är inte så enkelt att skilja språktecknet från dess betydelse. Det hävdas att språktecknet beržas är ”ett empiriskt, dvs. uttalat objekt”, som ”pekar ut ett annat empiriskt objekt – ett lövträd 138 | PASTABOS med vit bark” (s. 179). Vad förenar dessa empiriska objekt, vad har de gemensamt? Förmodligen inte mer än de katter hos Michel Foucault där den ena just har druckit upp mjölken och den andra är målad på siden. Sambandet mellan de empiriska objekt som författaren nämner är möjligt endast i talarnas och lyssnarnas medvetande, där ordets betydelse – föreställningen eller begreppet om en björk – utgör språktecknets signifikat, dess ”andra sida”. Ursprunget till de kritiserade föreställningarna om nollformer söks också i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos syn på språkets grammatiska struktur som ett system av inbördes relationer mellan meningsbärande element, ett system som existerar i människors medvetande (s. 5). Detta skulle vara ”substantiell psykologism”, en ”hopplöst föråldrad ståndpunkt som inte längre kan räddas med några argument”, och om man godtog den skulle ”forntida skrifter i princip vara omöjliga att dechiffrera” (s. 179). Som om någon förnekade den empiriska karaktären hos akustiska vibrationer eller skrivna texter (däribland beskrivningar av grammatiska system)… Men var, om inte i människors medvetande, existerar sådant som regler för hur satser och ordkombinationer bildas och de inbördes relationerna mellan deras enheter – det som utgör grunden för språkets grammatiska system? För övrigt nämns på ett ställe att ”det som finns i våra huvuden är inte språkets struktur med dess tecken, utan förmågan att hantera den” (s. 179). Här uppstår en ännu större gåta: hur kan dessa stackars huvuden hantera något som inte finns i dem, något som finns någonstans i den ”objektiva verkligheten”? Vi har ännu inte glömt den muntra ”speglingsteorin”, som krävde att man skulle söka motsvarigheten till varje språkligt fenomen på den där hemliga platsen – men kanske behöver inte alla längre bekänna sig till den? Jag instämmer helt i att ”språket kan studeras utan att den ontologiska frågan först har lösts” (s. 180). Jag vill bara tillägga att ingen lära inom allmän språkvetenskap eller kunskapsteori bör påtvingas språkforskare som om den vore modern, mest progressiv och vetenskaplig. Vytautas Ambrazas Litauiska språkets institut P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva Mottaget 2004 05 20