Zur Prosodie in der Typologie

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA L (2004), 127 – 134 Om prosodi i typologin Bohumil Vykypěl Ústav pro jazyk český AV ČR I denna artikel görs ett försök att införliva prosodi i Vladimir Skaličkas typologi. Exemplen är hämtade från litauiska, engelska och kinesiska. 1. I vår typologiska beskrivning av litauiskan konstaterade Markus Giger och jag att det i frågan om homonymi (polyfunktionalitet) hos grammatiska formanter (fonologiska former) finns en grundläggande skillnad beroende på om prosodin tas med i beskrivningen eller inte (jfr Giger, Vykypėl 2001: 50f., 52, 71). Detta kan här kort (än en gång) visas med hjälp av substantivens deklination. På det segmentella planet kan man i litauiskan konstatera en homonymi som kännetecknar den flekterande typen: De 67 litauiska morferna (morfologiska formerna) motsvarar 47 fonologiska former; homonymigraden är således i genomsnitt 1: 1,43. Om man emellertid också inkluderar det suprasegmentella planet måste man räkna med att varje ändelse inte bara kännetecknas av sin fonologiska form (dvs. genom sin segmentering eller en viss fonematisk sammansättning), utan också av sin inneboende prosodiska egenskap, dvs. av hur den samspelar med stammen i fråga om accent. Om man alltså inkluderar det suprasegmentella planet och även tar hänsyn till varje ändelses prosodiska egenskaper, finns det ingen homonymi i litauiskan, eftersom varje ändelse beter sig olika. På det suprasegmentella planet motsvaras således ändelsen -os av ändelserna -os₁ och -os₂; -os₁ tar emot den accent som stammen erbjuder, men är inte själv aktiv, dvs. drar inte accenten till sig, och uttrycker genitiv singular, medan -os₂ inte tar emot den accent som stammen erbjuder, inte drar den till sig och uttrycker nominativ plural. Situationen är ännu en annan om man också beaktar de enskilda lexikala stammarnas prosodiska egenskaper. En ordforms accentuering är nämligen resultatet av stammens och ändelsens prosodiska egenskaper: avgörande är vilken accentklass lexemet tillhör; ändelsens differentierande potential (dvs. dess potential att undanröja segmentell homonymi) kan då neutraliseras av stammens egenskaper, och segmentellt identiska former som rankos (genitiv singular) och rankos (nominativ plural) förblir homonyma (båda har accent på stammen: rankos), medan likaså segmentellt identiska former som galvos (genitiv singular) och galvos (nominativ plural) skiljs åt genom accenten: galvōs vs. gálvos. 128 | BOHUMIL VYKYPĚL Vi konstaterade att en analys som begränsas till det segmentella planet uppenbarligen är ofullständig för litauiskans del och att exempelvis litauiskan och lettiskan inte är jämförbara när det gäller homonymi hos deras formanter på det suprasegmentella planet, eftersom de har olika prosodiska egenskaper som får olika morfologiska följder. 2. Horst Geckeler (2001: 114) stötte också på ett liknande problem i sin typologiska beskrivning av engelskan: ”Den vanliga konversionen mellan substantiv och verb i engelskan (t.ex. (the) fish → to fish) är mer utbredd på den grafiska nivån än på den foniska nivån, eftersom många ordpar på den senare åtminstone skiljer sig suprasegmentellt, dvs. genom accentens olika placering, t.ex. (the) cómpound / to compóund, (the) cónsort / to consórt, (the) increase / to incréase.” Konversion utgör en viss lexikal motsvarighet till homonymi hos grammatiska formanter: på samma sätt som funktionen hos homonyma grammatiska formanter bara kan identifieras genom deras förbindelse med en viss klass av lexikala formanter, kan också funktionen hos homonyma lexikala formanter som förekommer vid konversion endast identifieras genom förbindelse med en viss klass av grammatiska formanter (eller åtminstone med en viss klass av innehållselement som inte uttrycks explicit). Och på samma sätt som grammatiska formanter som är segmentellt homonyma kan särskiljas genom sina prosodiska egenskaper, kan också lexikala formanter som förekommer vid konversion och är segmentellt homonyma särskiljas genom sina prosodiska egenskaper: det förra är fallet i litauiskan, det senare i engelskan1. 3. Vladimír Skalička behandlade inte i sin teori ett problem av detta slag, dvs. prosodins effekter i morfologin. Detta är inte heller förvånande, om man betänker att Skaličkas språktypologi till en början byggde på ”erfarenhetsdata” från ”prosodiskt stumma” språk som turkiska, ungerska eller tjeckiska. Tilman Berger (1990) har gjort ett försök att skapa en accenttypologi inom ramen för Pragskolans typologi. Hans framställning utgör emellertid en fonologisk implikation av de ”morfologiska” grundegenskaperna hos de enskilda språktyperna och berör därmed frågan om vilka funktioner accenten har i de olika språktyperna eller – mer allmänt uttryckt – hur det fonologiska systemet är uppbyggt i de enskilda språktyperna eller i språk där en viss typ dominerar2. Han behandlar dock inte prosodins roll i uppbyggnaden av signifiants och deras typologiska 1Många exempel på prosodins grammatiska funktion finns redan hos Sapir (1921: 82–85). 2Även Skalička själv ägnade sig som bekant åt sin typologiska teoris fonologiska implikationer (jfr Skalička 1967; 1979: 238–244, 307–311). ZUR PROSODIE IN DER TYPOLOGIE | 129 Beurteilung. Einiges zu diesem Problem hat Jiří V. Neustupný (1959) in seinen Bemerkungen zum Akzent im Japanischen und Russischen beigetragen (vgl. noch unten). 4. Frågan är alltså hur den morfologiska verkan hos de prosodiska elementen, som undanröjer eller minskar homonymi och därmed gör denna problematisk som typologiskt kriterium, ska bedömas. En lösning är att helt stryka homonymi ur den typologiska betraktelsen som ett typologiskt relevant fenomen. Detta skulle också motsvara ett annat faktum som tycks göra homonymi problematisk, nämligen nödvändigheten att skilja mellan intraparadigmatisk och extraparadigmatisk homonymi (jfr här Giger, Vykypěl 2001: 55f., 71). En bättre lösning är emellertid en annan (som också förefaller naturligare): Homonymi behålls som typologiskt kriterium, men placeras lägre i implikationshierarkin för typkonstruktionerna (dvs. den härleds först ur typens grundegenskaper), och de prosodiska egenskaperna införlivas direkt i typerna för uppbyggnaden av grammatiska formanter, dvs. redan på grundegenskapernas nivå. Typens grundegenskaper består, som bekant enligt Petr Sgalls formulering, i hur de grammatiska funktionerna uttrycks. Medan de lexikala funktionerna uttrycks på samma sätt i alla språktyper, nämligen genom en fonemkedja, dvs. genom fonologiska former eller formanterna, uttrycks de grammatiska funktionerna på olika sätt: i den polysyntetiska typen genom de lexikala formanternas ordningsföljd; i den isolerande typen på samma sätt som de lexikala funktionerna, dvs. genom formanter som är självständiga och uppträder som ord; i den agglutinerande typen på samma sätt som de lexikala formanterna, dvs. genom formanter som är osjälvständiga och uppträder som affix; i den flekterande typen genom en modifiering eller alternation av de lexikala formanterna, varvid denna sker i formantens slut; i den introflekterande typen genom en modifiering eller alternation av de lexikala formanterna, varvid denna sker i formantens inre (jfr t.ex. Sgall 1992: 204f.). Dessa skillnader kan också uppfattas som skillnader i graden eller nivån av de grammatiska och lexikala formanternas diskreta karaktär (avskiljbarhet) (Jaroslav Popela talar om graden av fusion mellan de lexikala och grammatiska tecknen; jfr t.ex. Popela 1991). I den polysyntetiska typen är både de grammatiska och de lexikala formanternas diskrethet lika med noll (de grammatiska funktionerna berör formantkomplex, inte enskilda formantkomponenter). I den isolerande typen är diskretheten absolut. I den agglutinerande typen är den lika absolut i sin komponentiella aspekt, men i sin linjära aspekt relativiseras den av de grammatiska formanternas affixala karaktär. Den flekterande typen utmärks av minskad diskrethet hos de grammatiska formanterna; detta kan förbindas med Skaličkas (1938-39) begrepp om variation i de enskilda fonemernas funktion, vilka bildar den aktuella formanten som dess komponenter: I den flekterande typen uttrycker 130 | BOHUMIL VYKYPĚL vissa delar av både de grammatiska och de lexikala formanterna uteslutande grammatiska respektive lexikala funktioner (dvs. de är diskreta eller avskiljbara), medan andra delar samtidigt uttrycker den grammatiska och den lexikala funktionen. Vid första anblicken skulle den introflekterande typen kunna definieras så att vissa delar av de lexikala formanterna uteslutande uttrycker den lexikala funktionen, medan alla komponenter i de grammatiska formanterna, utöver den grammatiska funktionen, också fyller den lexikala funktionen, dvs. att de grammatiska formanternas diskrethet är lika med noll. En sådan formulering skulle kunna motiveras med sådana fall som tyska Vater – Väter, Bruder – Brüder, Mutter – Mütter eller engelska foot – feet, man – men. Bland de uttrycksformer som betecknas som introflekterande kan man emellertid också finna sådana vars delar (komponenter) med fog kan betraktas som diskreta, dvs. uttrycker enbart den grammatiska betydelsen: jfr gammalbabyloniska aprus ’jag skilde åt’, dvs. a- ’1:a person singular’, ’u- ’preteritum’, p-r-s ’skilja åt’, eller tyska du beginnst – du begannst, dvs. du & -st ’2:a person singular’, ’-i- ’presens’, ’-a- ’preteritum’, beg-nn- ’börja’. Samtidigt finner man uttrycksformer där en partiell fusion förekommer, liksom i den flekterande typen (med andra ord, där gränsen mellan den lexikala och den grammatiska formanten är svår att fastställa): jfr gammalbabyloniska aparras ’jag skiljer åt’, där a- betyder ’1:a person singular’ och preteritum uttrycks genom de två vokalerna a och reduplikationen av den andra rotkonsonanten. Skillnaden mellan den introflekterande typen och den isolerande, agglutinerande och flekterande typen, med vilka den delar den alternativa diskretheten och den partiella fusionen, bör således snarare formuleras så att uttrycket för den grammatiska betydelsen visserligen kan vara diskret eller delvis fusionerat med uttrycket för den lexikala betydelsen, men alltid äger rum inom de gränser som bestäms av uttrycket för den lexikala betydelsen (detta kan eventuellt också betraktas som en gemensam nämnare eller länk till den polysyntetiska typen i den ”typologiska spiralen”). Schematisk kan genomträngningen, fusionen av de grammatiska och lexikala formanterna, framställas ungefär på följande sätt (x, y = de enskilda fonologiska komponenterna; l = lexikal funktion, g = grammatisk funktion): den polysyntetiska typen: (xʸl)ᵍ (xʸl)ᵍ den isolerande typen: xʸl xᵍyᵍ (eller (xy)ˡ (xy)ᵍ) den agglutinerande typen: xʸlˣᵍyᵍ (eller (xy)ˡ(xy)ᵍ) den flekterande typen: xˡyᵍxˡyᵍ den introflekterande typen: xˡyᵍxˡdyˡ.³ 3 I förbigående kan nämnas att förklaringen till den korrespondens som kan fastställas mellan dominansen av en typ i ett språk och det berörda språkets skriftsystem finns i de enskilda fonologiska komponenternas roll i formanternas uppbyggnad (jfr Neustupný 1997: 36f.). ZUR PROSODIE IN DER TYPOLOGIE 131 Förhållandena är likartade när det gäller ordbildning. Den grammatiska funktionen motsvaras av relationen mellan grundordet och det avledda ordet, och det som undersöks är graden av fusion mellan uttrycket för denna relation och uttrycket för grundordet: den polysyntetiska typen föredrar sammansättning, den isolerande typen skapandet av helt nya ord eller lån, den agglutinerande typen ordbildning med affix, den flekterande typen konversion och den isolerande typen infix eller konversion. De prosodiska egenskaperna kan också lätt infogas i det anförda schemat genom att helt enkelt betraktas som en av de fonologiska komponenterna i de givna formanten och genom att undersöka om de uttrycker enbart lexematiska funktioner, enbart grammatisk funktion eller båda samtidigt. Neustupný (1959) går till väga på ett liknande sätt: enligt hans uppfattning utgör accenten en komponent i formanten – liksom fonemen; den agglutinerande typen skiljer sig från den flekterande genom att accenten i den agglutinerande typen hör till morfemet, medan den i den flekterande typen hör till ordet. Detta innebär alltså att accenten i den agglutinerande typen utgör en del av antingen den grammatiska eller den lexikala formanten, medan den i den flekterande typen (med)bildar båda formanten. 4.1. Den engelska ordbildningen genom accentförskjutning bör bedömas som ett introflektivt kännetecken, eftersom accentförskjutningen sker inom den ram som bestäms av den lexikala formanten (av det som sagts ovan i §4 följer också att det rena uttrycket genom prosodem ex definitione är introflektivt). Detta introflektiva kännetecken kombineras emellertid med kännetecken av andra typer (såsom det isolerande i the compound eller I compound, det agglutinerande i compounds eller compounded); det är tydligt att det här handlar om en kombination av typologiskt olika formanterna, inte om formanterna som delvis skulle ha fusionerats. 4.1.1. En intressant kombination av introflektiv ordbildning och polysyntetisk ordbildning genom sammansättning finner man i kinesiskan: jämför t.ex. xiǎojiě ’fröken’, dvs. xiǎo ’liten, ung’ + jiě ’äldre syster’, varvid den andra komponenten blir obetonad. Vid första anblicken finner man en liknande kombination i fallet med ”verb” i prepositioners funktion: vissa verbala formanterna används i prepositioners funktion, vilket bör bedömas som ett kännetecken för den polysyntetiska typen, där lexem enligt Skalička också kan fylla grammatiska funktioner, och denna icke-verbala funktion kan åtföljas av att formantens tonkaraktär går förlorad: jämför gāngbǐ zài zhuōzishang ’Kulspetspennan ligger på bordet’ vs. wǒ zai běijīng zhù ’Jag bor i Peking’, dvs. zài ’befinna sig (någonstans)’ vs. zai ’i’. Uttrycket av grammatiska funktioner genom lexem skiljer sig dock ur segmentell synvinkel grundläggande från uttrycket av grammatiska funktioner genom lexemens ordning (dvs. från den polysyntetiska typens grundegenskap): medan de berörda grammatiska och lexikala funktionerna i det senare fallet är fullständigt fusionerade i sitt uttryck, blir 132 | BOHUMIL VYKPĚL i det förstnämnda fallet den givna formantens lexikala funktion de facto reducerad till noll, eftersom det inte är den lexikala funktion som uttrycks av denna formant i en annan position som bestäms av den grammatiska funktion som uttrycks i den aktuella positionen, utan en lexikal funktion hos en annan formant. Den grammatiska funktionen och den lexikala funktion som bestäms av denna är således åtskilda i sitt uttryck. Identifieringen av en formant i en grammatisk funktion med en formant i en lexikal funktion sker endast på grundval av identiteten mellan deras fonologiska komponenter. Daniel Weiss (muntligen) har till och med föreslagit att här skilja mellan två språktyper: den amorfa, där grammatiska funktioner uttrycks genom lexemens ordning, och den polysyntetiska, där grammatiska funktioner uttrycks genom att lexem förekommer i grammatiska funktioner. Denna distinktion skulle motiveras av det som sagts ovan, men jag tror inte att den är absolut nödvändig. För det första kan man finna en god gemensam nämnare för dessa två uttryckssätt, nämligen (sats)kontextens roll, eftersom en lexikal formants grammatiska funktion endast kan kännas igen eller fastställas genom dess position, liksom i fallet med uttrycket av grammatiska funktioner genom lexemens ordning kan den grammatiska funktion som bestämmer en lexikal funktion endast kännas igen genom positionen hos den motsvarande lexikala formanten; kontextens roll kan också formuleras med Skalīčkas slagord: den polysyntetiska typen bygger sin grammatik på semantiken. Vidare kan den ovan nämnda identifieringen av en formant i en grammatisk funktion med en formant i en lexikal funktion på grundval av identiteten mellan deras fonologiska komponenter också tolkas så, att den lexikala funktionen i den aktuella positionen är potentiell (inte aktuell), men ändå ingår i den givna formanten; därmed skulle också i detta fall en absolut fusion av en grammatisk och en lexikal funktion föreligga i deras uttryck, även om den grammatiska funktionen inte fusioneras med den lexikala funktion som den faktiskt bestämmer. Slutligen bör ett allmänt argument anföras, Ockhams rakkniv: entia non sunt multiplicanda sine necessitate. Inte heller bör språktyperna mångfaldigas utan nödvändighet, dvs. om det finns skäl att förena de två nämnda uttryckssätten. Men om de fonologiska komponenterna inte är helt identiska – om så bara på den suprasegmentella nivån, som i det anförda kinesiska exemplet med zài och zài – bör dessa formanterna faktiskt bedömas som isolerande eller agglutinerande. 4.2. De litauiska ändelserna och lexikala stammarna med sina prosodiska egenskaper, som nämndes ovan (§1), utgör ett kännetecken för den flekterande typen: en del av formanten hänför sig enbart till den grammatiska funktionen respektive till den lexikala funktionen (nämligen formantens fonematiska sammansättning), en annan del hänför sig till båda (nämligen den prosodiska ZUR PROSODIE IN DER TYPOLOGIE 133 Ordets karakteristik, som utgör en resultant av samspelet mellan ordstammens prosodiska potential och ändelsens. 5. Avslutningsvis måste dock ännu en allmän anmärkning göras. Det är uppenbart att Skaličkas typologi faktiskt kan betecknas som ”ordtypologi”, varvid ”ord” ska förstås i en vidare mening än som en minimal förbindelse av lexikala och grammatiska element (ungefär som det tidiga Hjelmslevs ”syntagma”, inte som ett tecken av ett visst slag, definierat utifrån signifiant): Kärnan i denna typologi är faktiskt ”morfologisk”, om morfologi ska förstås som studiet av minimala förbindelser mellan lexikala och grammatiska element. Det handlar dock just om hur ”resultaten” av denna förbindelse ser ut, inte om vad som förbinds. Ett (intro)flexivt grammatiskt eller ett (intro)flexivt lexikalt tecken (en formant) skulle också kunna beskrivas (definieras) som en komplex sammansättning av bestämda fonem och bestämda regler för förändring av den andra delen av den minimala förbindelsen: Pluralformen i tyskans Brüder skulle då ha en formant som bildades av noll och en förmåga att på ett visst sätt förändra den lexikala formanten. Den litauiska formanten -os skulle bildas av fonemen o och s och av sin förmåga att påverka den lexikala formantens prosodiska karakteristik, och omvänt skulle den litauiska formanten galv- bildas av fonemen g, a, l och v och av förmågan att påverka exempelvis den grammatiska formanten -os prosodiska karakteristik. Om man uppfattade sakerna på detta sätt skulle emellertid allt vara diskret (i ordets andra betydelse och därmed också fiktivt), och Skalička skulle vara en chomskyansk generativist ante litteras4. LITERATURVERZEICHNIS BERGER, T. 1990: Zur typologischen Einordnung des russischen Akzents. Die Welt der Slaven 35, 370–380. GECKELER, H. 2001: Englisch und Französisch: ein typologischer Vergleich nach den Kriterien von V. Skalička. In: Lingua et Linguae. Festschrift für Clemens-Peter Herbermann zum 60. Geburtstag. Hrsg. von U. H. Waßner, Aachen: Shaker, 111–124. (Bochumer Beiträge zur Semiotik, Neue Folge, 6.) GIGER, M., VYKYPĚL, B. 2001: Die Typologie des Litauischen und des Lettischen (mit einem allgemeinen Ausblick zu den Perspektiven der Prager Typologie). Sborník prací filozofické fakulty brněnské univerzity A 49, 45–86. NEUSTUPNÝ, J. V. 1959: Accent in Japanese and Russian (A Typological Study). Archiv orientální 27, 122–142. NEUSTUPNÝ, J. V. 1997: Typology in Prague: The legacy of Vladimir Skalička. In: B. Palek (Hrsg.): Typology: Prototypes, Item Orderings and Universals (Proceedings of LP’96). Prague: Karolinum, 29–40. (Acta Universitatis Carolinae. Philologica 1996, 3–4.) 4 Allerdings stellt auch die oben (§4) angeführte Segmentierung eine Segmentierung einer aktuellen und einzelnen Wortform dar, keine Segmentierung einer Verbindung zwischen der Kategorie der lexematischen und derjenigen der grammatischen Zeichen, denn aus der Sicht einer solchen potentiellen und kategorialen Verbindung besitzt jede Komponente der grammatischen Formanten im flexiven Typ auch die lexikalische Funktion und umgekehrt, da Lexeme und Grammateme hier eine untrennbare (synthetische) Einheit – das Wort – bilden (eine Gruppe lexikalischer Zeichen hat nur bestimmte grammatische Zeichen und umgekehrt, wodurch die grammatischen Zeichen auch die lexikalische Funktion mit ausdrücken und umgekehrt); somit wäre der flexive Typ vom polysynthetischen nicht unterscheidbar. 134 | BOHUMIL VYKYPĚL Popela, J. 1991: Prospects of V. Skalička’s Linguistic Typology. In: B. Palek & P. Janota (Hrsg.): Proceedings of LP’90. Prague: Karolinum, 237–243. (Acta Universitatis Carolinae. Philologica 1992, 3–4.) Sapir, E. 1921: Language. New York: Harcourt, Brace and Company. Sgall, P. 1992: Valenz und Typologie. Zeitschrift für Phonetik, Sprachwissenschaft und Kommunikationsforschung 45, 200–206. Skalička, V. 1938–39: O pojem morfému. Sborník Matice slovenskej 16–17, 4–12. Skalička, V. 1967: Die phonologische Typologie. In: Phonetica Pragensia. Hrsg. von M. Romportl & V. Skalička. Praha: Universita Karlova, 73–78. (Acta Universitatis Carolinae 1967. Philologica, 6.) Skalička, V. 1979: Typologische Studien. Hrsg. von P. Hartmann. Braunschweig – Wiesbaden, Vieweg. (Schriften zur Linguistik, 11.) Bohumil Vykypěl Gauta 2004 04 06 Ústav pro jazyk český AV ČR etymologické oddělení Veveří 97 CZ-60200 Brno ([email protected])