Grammatische Kernbereiche, deren Rekonstruktion und deren Relevanz für historisch belegte Sprachstufen des Baltischen und Slavischen

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LI (2004), 81 – 112 Grammatiska kärnområden, deras rekonstruktion och deras relevans för historiskt belagda språkstadier i baltiska och slaviska Björn Wiemer Universität Konstanz Artikeln ger en kritisk redogörelse för framträdande teoretiska ansatser till förhistoriska utvecklingar av grundläggande morfosyntax i baltiska och slaviska: diates, alignment och aspektualitet. Av komparativa skäl diskuteras även förhållandet mellan possessiva BE- och HAVE-konstruktioner. Metodpraxisen vid rekonstruktion och förklaring av den diakrona utvecklingen av forntida baltiska och slaviska bedöms kritiskt, framför allt eftersom den har hållit sig till ”in vitro”-ansatser utan hänsyn till språkkontakt och typologiska belägg. Det hävdas att en adekvat teori om grammatisk förändring dessutom måste försöka vara mer noggrann beträffande den relativa kronologin hos ”lager” av kodningstekniker och deras möjliga överlappningar under långa perioder av diakron utveckling. Detta omfattar möjligheten att grammatisk kodning förekommer samtidigt. I fråga om detta kan talare av kontaktspråk utlösa en funktionell omfördelning av sådana samtidigt förekommande medel i sådan grad att ett av dem blir dominerande och passar det egna språkets fördelning mellan form och funktion. 0. INLEDNING Detta bidrag kan i viss mening betraktas som en kritisk hyllning till två forskare som gjort mycket stora insatser inom historisk-komparativ baltologi och slavistik: Jurij Sergeevič Stepanov och William R. Schmalstieg. För var och en av dem kommer här en serie mer eller mindre inflytelserika publikationer att tjäna som utgångspunkt, i första hand för att visa hur mycket den diakroniskt inriktade baltologin lider av att kronologiska förlopp i förändringen av grammatiskt relevanta strukturer och analogibildningar inte undersöks tillräckligt konkret i sitt ömsesidiga samspel under senare perioder, och att funktionella aspekter samtidigt beaktas i alltför liten grad. Därtill kommer ofta en försummelse av typologiskt plausibla utvecklingsförlopp och språkkontaktens betydelse, samt en inte sällan utebliven bestämning av morfologiska distinktioners grammatiska respektive lexikala status. De områden som behandlas här är centrala för språkets uppbyggnad och följaktligen viktiga för diakron morfologi och syntax samt för morfologisk och syntaktisk rekonstruktion. Det handlar om diates, aktionsart och alignment. Genomgången av teserna 82 | BJÖRN WIEMER och tillvägagångssättet hos Stepanov (avsnitt 1) och Schmalstieg (avsnitt 2) följs av överväganden kring ett analogt fall ur slaviskans historia (avsnitt 3). Tillsammans syftar dessa tre grovt skisserade ”fallstudier” av historisk-komparativ argumentation mot en typologisk bakgrund till metodologiska postulat, vilka formuleras avslutningsvis (avsnitt 4). 1. STEPANOV: SAMBANDET MELLAN AKTIONALITET OCH DIATES VID STAMMBILDNINGEN Stepanov (1976; 1977; 1978a, b; 1989) har gjort ett imponerande försök att utifrån de historiskt belagda fakta och de rekonstruerbara förhistoriska tillstånden i baltiska och slaviska skapa en syntetisk översikt över utvecklingen inom aktionsart och diates på verbmorfologins område. Stepanovs teser berör för- eller tidiga stadier av grammatikalisering, men de har formulerats enligt den historisk-komparativa språkvetenskapens ”in vitro-metod”, det vill säga utan hänvisning till kontaktlingvistiska faktorer. Jag försöker här ge en kritisk sammanfattning av hans ståndpunkt i denna fråga. Jag kommer inte att behandla frågor som går djupare in på detaljer i den indoeuropeiska ljud- och formläran; inte heller kommer jag att ifrågasätta riktigheten i Stepanovs rekonstruktion av dessa frågor. Det jag i stället vill göra är att kritiskt granska hans metodik och tolkningen av de fakta som den har lett fram till. Stepanov utgår från inom indoeuropeistiken välkända fakta om stamförändringar i verbsystemet i äldre indoeuropeiska språk, vilka inte minst berörde förhistorisk baltiska och slaviska, samt från antagandet att det i den tidigindoeuropeiska syntaxen inte fanns några tydliga medel för att markera transitivitet (som en satssemantisk storhet). Det fanns dessutom ingen särskild morfologi som vid verbet angav en utvidgning respektive minskning av argumentstrukturen, och inte heller någon sådan som möjliggjorde en mer systematisk åtskillnad mellan olika aktionella typer (i betydelsen aspektkänsliga klasser). Aktionella egenskaper var i stället lexeminternt fastlagda1. Med utgångspunkt i dessa premisser, som också är allmänt erkända inom indoeuropeistiken, försöker Stepanov blottlägga ”lager” av etymologiskt gemensamma förändringar av verbstammen i slaviska och baltiska, vilka under den dialektala differentieringen av det indoeuropeiska språkområdet i förhistorisk baltiska och slaviska ledde till mer systematiska morfologiska korrelationer. Dessa användes för att markera transitivitet, minskning respektive utvidgning av argumentstrukturen och aktionella typer. Slaviskans och baltiskans differentiering gentemot varandra bygger här på det skilda sätt på vilket dessa korrelationer funktionellt utvecklades. Affigeringsförfarandena, som till sin typ och (åtminstone till en början) även etymologiskt (det vill säga till sin formella substans) var gemensamma för baltiska och slaviska, bildade enligt Stepanov först funktionella kluster av aktionella, det vill säga aspektrelevanta, och diates- 1Inom forskningen har dessa ibland betecknats som ”lexical aspect”. REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 83 aktionsrelaterade egenskaper. Med ’diates’ avser Stepanov ”handlingens relation till sitt subjekt” (1978a: 338). Detta motsvarar ’basic voice’ hos Klaiman (1991), dit även medium i den historisk-jämförande språkvetenskapen hör. Aktionsartsegenskaper är däremot för Stepanov verb-inherenta egenskaper som fastställer huruvida en gränsreferens (ryska ’предел’) föreligger eller inte. Det handlar alltså huvudsakligen om en åtskillnad mellan terminativa och at terminativa verbstammar. Stammar (och eventuell ytterligare affigering av dem) kan i Stepanovs modell hänföras till tre situationsfaser, som var och en fokuserar olika delar av en komplex situation organiserad kring uppnåendet av en sådan gräns. Fas (i) består av en process som strävar mot uppnåendet av en sådan gräns (”процесс, стремящийся к своему пределу”); fas (ii) motsvarar själva gränsen (”наступление предела”); fas (iii) utgör slutligen ett tillstånd som med nödvändighet följer av att denna gräns uppnåtts. Detta tillstånd är självt at terminativt, eftersom det är öppet mot sitt slut (”процесс, ограниченный в начале, исходящий из ранее достигнутого предела и не ограниченный концом”); jfr Stepanov (1977: 145). Det är viktigt att vi här till att börja med endast har att göra med en konceptuell åtskillnad mellan aktionsartsliga stadier som grupperar sig kring en tillståndsförändring. Även om Stepanov gång på gång talar om ”aspektoppositioner” eller till och med ”aspektpar” (”видовые противопоставления / пары”), handlar det till en början endast om att lägga grunden för aspektsensitiva klasser av verblexem, inte om en grammatisk aspektopposition (se nedan). Aspekterna skulle komplementärt fördelas över dessa situationsfaser2 – något man på intet sätt kan utgå från i det språktillstånd som Stepanov rekonstruerat (och inte heller under senare perioder). Stamförändrande affix (infix, suffix eller reduplikation) med ursprung i förstadier till slaviska och baltiska ledde i många fall till en förskjutning av stammens betydelse från situationsfas (ii) till situationsfas (i) eller (iii). Standardexempel är reduplikationer för bildandet av stativt perfekt och växlingar hos positionsverb; jfr exempelvis från den indoeuropeiska roten *sed- > fornkyrkoslaviska sědъl.sg.aor till sěs-ti ’sätta sig’ (= situationsfas (ii)) i motsats till sěd-ě-ti ’sitta’ (= situationsfas (iii)); analogt därmed lit. sėd-u.l.sg.prs till sės-ti ’sätta sig’ i motsats till sėd-ė-ti ’sitta’ (1989: 221f.). Stepanov söker nu i det indoeuropeiska verbsystemet efter vad han kallar den ”diakrona prototypen” för den morfologiska markeringen av en sådan trefasig indelning och överväger två ”favoriter” för denna roll, nämligen den indoeuropeiska åtskillnaden mellan (I) presens-, aorist- och perfektstammar och (II) motsättningen mellan activa tantum, media tantum och perfecta tantum (med var sin stamstruktur); jfr Stepanov (1977: 146ff.; 1978a: 341). Funktionella kluster av aktionsartsliga och diatesrelaterade egenskaper kan bland annat rekonstrueras för ur-slaviskan, där avljudsbildningar fortfarande var produktiva 2 Märk väl: Stepanovs tre faser motsvarar exakt de tre komponenter som tillsammans bildar den mest komplexa klassen i en aspektteori där aspekter behandlas som operatorer på det lexeminherenta aktionsartsliga innehållet (som operander). I Breus ILA-teori är detta INCO-klassen (jfr Breu 1998); till den hör framför allt så kallade holistiska verb av typen наполНить / наполнять ’fylla (upp)’, заслонить / заслонять ’skymma, täcka över’, спрятаться / прятаться ’gömma sig’. Om just dessa verb, se Padučeva / Rozina (1993). 84 | BJÖRN WIEMER måste ha förekommit, så att bland annat avljudsbildning med stamutvidgning av en rot som *nes- (> ryska nes-ti, lit. neš-ti ’bära’) till *nos-i-ti gav upphov till såväl en kausativbildning som en iterativbildning³. Denna typ av stam- eller rotförändring ledde senare i slaviskan till bildandet av iterativa verb eller ”indeterminativa” verb (och utgjorde därmed senare en av de formella grundstenarna för imperfektiv aspekt), medan den i (öst)baltiskan framför allt också blev en produktiv typ för bildning av kausativa och kurativa verb (jfr Stepanov 1976: 420). Ett annat exempel: oppositionen mellan kort och lång rotvokal (+ stamutvidgning genom suffix) ledde till en produktiv motsättning mellan verb som tolkades punktuellt eller på annat sätt perfektivt (kort vokal) och verb som betecknade en situationstyp med frekventativ, itererad, intensifierad eller på något annat sätt progressiv tolkning (lång vokal). Jfr exempelvis fornkyrkoslaviska umrěti ⇔ umirati ’dö’ (förlängning av rotvokalen + stamutvidgning), pogrěbati ⇒ pogreti ’gräva ner; begrava’ (ě < *ē på grund av a < *ā i stamutvidgningen), liksom, i kombination med prefixbildning, vzbъznoti ⇔ bъděti ’vara vaken’ (ě < *ē). Liknande ”par” finns fortfarande i dagens litauiska; jfr exempelvis klupti ⇒ klūpoti ’snubbla’ i motsats till kišti ’sticka (in)’ ⇒ kyšoti ’sticka ut någonstans, sitta fast’ (i det senare fallet kopplat till oppositionen [± transitiv]). Till skillnad från i slaviskan användes denna morfologiska opposition i (öst)baltiskan emellertid i större utsträckning även för att markera intransitiva respektive transitiva stammar; jfr lit. kisti ’förändras’ ⇒ keisti ’förändra’, plisti ’sprida sig’ ⇒ plėsti (liksom plėtoti) ’sprida’ (där ė < *ē), busti ’vakna’ jämfört med ⇒ bausti, ursprungligen ungefär ’rycka upp ur sömnen’ → ’tvinga till något’ eller också ’misshandla, slå’, i dag med betydelsen ’straffa’ (jfr bl.a. Stepanov 1978a: 36, 342). Dessutom har nasalinfixed och suffixet st blivit några av de mest produktiva medlen för bildning av presensstammar, främst av intransitiva verb (Stang 1943: 131ff.), medan nasalinfix i slaviskan har försvunnit⁴. Dessa intransitiva verb står regelmässigt i opposition till transitiva verb med annan stambildning och följaktligen annan tempus-stambildning (delvis från senare ”skikt”, till exempel med suffixet -(d)y- < *ī). Jämför här en sammanställning av typiska representanter för denna opposition: (1a) tamp-a.3.PRS mot tap-o.3.PRT till tap-ti ’bli’ (ursprungligen ungefär ’fästa sig, klibba fast’). (1b) tap-o.3.PRS mot tap-ė.3.PRT till tap-y-ti ’måla’. 3 Jfr analogt i forngrekiska φέρω ’jag bär’ och dess iterativa avledning φορέω, jämfört med φοβέω ’jag skrämmer (iterativt)’, som har samma suffix och samma o-avljud som kausativ till det medialpassiva φέβομαι ’jag är rädd’ (Stepanov 1978a: 359). 4 Jfr de knappa reflexerna i form av nasalvokaler i polska respektive deras vidare utveckling i östslaviska, som i fallet med indoeuropeiska *sěd- > ur-slaviska *sě-n-d- > fornkyrkoslaviska sěd- respektive polska siądzie ’han/hon sätter sig’ respektive ryska sjadet ’detsamma’ (jämfört med preteritum polska siadł, ryska šel ’han satte sig’). I motsats till nasalinfix för bildning av presensstammar fick nasalsuffix i form av -n̥q- (< *nā?) i slaviskan, som stamutvidgning utan begränsning till ett tempus, en utomordentligt viktig roll i uppkomsten av aspektssystemet och de aktionsartsliga funktionerna (jfr Sadnik 1962). REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 85 (2a) link-st-a.3.PRS vs. link-o.3.PRT till link-ti ’böja sig; visa böjelse’. (2b) lenk-ia.3.PRS vs. lenk-ė.3.PRT till lenk-ti ’böja, kröka’. (3a) vyk-st-a.3.PRS vs. vyk-o.3.PRT till vyk-ti ’inträffa’. (3b) vyk-d-o.3.PRS vs. vyk-d-ė.3.PRT till vyk-dy-ti ’utföra’. Utifrån dessa och en rad andra fakta kan enligt Stepanov följande slutsats dras: i baltiska språk dominerade diatesfunktionen överlag i de ursprungliga kategoriklustren, medan den aktionella funktionen fick övertaget i slaviska språk. Stepanovs teori innefattar alltså följande påståenden i generell form5: (a) De affigeringstyper som har blivit fast etablerade i det slaviska och baltiska verbmorfologins system (och där i dag antingen är fossiliserade eller fortfarande i någon mån synliga eller till och med produktiva) representerar en identisk morfologisk teknik. (b) Merparten av dessa affix har dessutom ett gemensamt etymologiskt ursprung. (c) Såväl dessa affix som affigeringstyperna måste härröra från den tid då intensiva kontakter mellan de historiskt belagda slaviska och baltiska språkens förstadier kan antas ha förekommit (vilket i sin tur i hög grad bidrog till hypotesen om en ”baltoslavisk språkgemenskap”). Stepanov själv talar här om ”proto-baltoslaviska”. (d) I samband med att de slaviska och baltiska språken utvecklades till åtskilda grenar löstes klustren av aktionella och diatesrelaterade egenskaper gradvis upp, det vill säga att, som Stepanov antagligen skulle uttrycka det, antingen den aktionella eller den diatesrelaterade komponenten i dem ”undertrycktes”, medan den andra under den fortsatta utvecklingen ur funktionell synvinkel trädde fram inom verbmorfologins övergripande system och byggdes ut kontinuerligt respektive bevarades längre. I baltiska språk är de diatesrelaterade förändringarna bättre bevarade (det vill säga mer arkaiska), medan de aktionella förändringarna är det i slaviska språk, och i så hög grad att de lade grunden till det senare aspektssystemet. 5 Jfr hans egna ord, som jag kommer att återkomma till: ”De dominerande oppositionerna i den moderna litauiskans verbala lexikon är parvisa oppositioner mellan ett enkelt verb för handling eller tillstånd och ett kausativt eller faktitivt verb med samma rot. Exempelvis: bėgti ’springa’ / bėginti ’tvinga någon att springa (sila mjölk)’, ėsti ’äta (om djur)’ / ėdinti ’utfodra (djur)’, siūti ’sy’ / siūdinti ’låta sy, faire coudre’, kisti ’förändras’ / keisti ’ändra’. Denna typ av opposition motsvaras av den produktiva grammatiska oppositionen mellan ’mjuk’ transitiv konjugation och ’hård’ intransitiv konjugation, dvs. typen ia-presens e-preteritum gentemot typen a-presens o-preteritum. På motsvarande sätt är de dominerande oppositionerna i modern ryska (jfr även andra slaviska språk) verbens aspektpar, inklusive par av ”aktionsarter”. (...) De grundläggande relationerna inom kategorin transitivitet/intransitivitet och ”bestämd”/”obestämd” aspekt går väl ihop. De primära motsatsparen representerar en och samma handling ur två olika synvinklar (...). Denna dubbelhet i synen på en och samma handling (även om synvinklarna skiljer sig åt) utgör det gemensamma för de slaviska och baltiska systemen och grunden för deras prototyps enhet ”aspekt – diates”. (...) Det ligger nära till hands att anta att baltiska diatesoppositioner och slaviska aspektoppositioner härrör från en och samma källa – från vissa bestående korrelationer mellan aspekt och diates som existerade i proto-baltoslaviskan och där utgjorde delar av ett tillräckligt stabilt system ”aspekt – diates”.” (Stepanov 1978a: 335–337; spärrning av författaren själv, BW). 86 | BJÖRN WIEMER Vad gäller bildandet av kluster av aktionella och diatesrelaterade egenskaper preciserar Stepanov tyvärr inte om de olika typerna av stamförändring samtidigt och nära berör det aktionella och det diatesrelaterade beteendet, eller om de från verbtyp till verbtyp (eller från en lexikal grupp till en annan) ibland endast framkallar en aktionell modifikation och andra gånger endast en förändring av diatesstrukturen. Hans exempelserier visar både det ena och det andra. De motsäger också delvis varandra, eftersom det inte alltid framgår vilken typ av affiniteter mellan aktionella och diatesrelaterade egenskaper som leder till klusterbildningar. Så förekommer till exempel det redan ovan nämnda st-suffixet inte uteslutande i intransitiva presensstammar, utan Stepanov (1976: 409) ser i det också en bärare av ingressiv funktion (”начинательность”), vilket egentligen borde medföra en perfektiverande effekt. Han framför detta påstående utifrån modern litauiska6. Han frågar sig emellertid inte (a) om en ingressiv komponent helt enkelt skulle kunna vara ett resultat av interaktionen med det lexikala aktionella defaultvärdet (jfr exempelvis ding-st-a ’försvinner’) och (b) om dagens situation utan vidare kan projiceras på det förhistoriska (eller åtminstone äldre) baltiska språket. Ett annat problem uppstår: hur ska den påstådda perfektiverande effekten förenas med den uppfattning som Stepanov på andra ställen företräder, nämligen att presensstammar i tidiga faser främst korrelerade med progressivitet7? Ytterligare en invändning är att -st därmed ställs i opposition till stamutvidgning med *ē (> aks. ē, lit. ė), som mycket ofta endast medförde en aktionell modifikation, nämligen ”progressivering”, men förhöll sig neutral i fråga om stammens diateseegenskaper (dvs. den är belagd såväl för transitiva som för intransitiva stammar). Sowohl die *ē-Suffigierung als auch die Suffigierung durch {st} zählt Stang (1943: 118, 132) zu den relativ späten Verfahren. Wenn dem so ist und *ē nur zu einer aktionalen Modifikation des Stamms führte, läge es damit quer zu dem von Stepanov postulierten diachronen Trend; dieser geht ja seiner Ansicht nach im Baltischen zur Seite der Diathese (s.o.). Zu *ē-Erweiterungen treten dann auch intransitive Verben mit nasalem Präsensstamm in aktionale Opposition, indem das Verb mit *ē-Suffix Situationsphase (iii), das Verb mit Nasal Situationsphase (i) oder (ii) aus dem obigen Dreiphasen-Modell bezeichnet, die Diathese aber unangetastet lassen; dies liefe notabene darauf hinaus, daß *ē als Marker der Aterminativität zu einer terminativen Wurzel (Stamm) getreten wäre. Solche von Stepanov postulierten „Paare“ sind gar nicht einmal so selten; vgl. dazu die folgenden repräsentativen Gegenüberstellungen8 (mehr dazu in Schmid 1963: 60ff.): (4a) bu-n-d-a.3.PRS vs. budo.3.PRT (4b) budi / bud-ē-ja.3.PRS vs. bud-ē-jo.3.PRT till bus-ti (< *bud-ti) ’vakna’. till bud-ē-ti ’vara vaken’. 6 Sie findet sich auch schon bei Stang (1943: 131). 7 Vgl. etwa Stepanov (1989: 180, 186) selbst oder auch Kazlauskas (1968: 289). 8 Dessa fall demonstrerar inte bara en skillnad i fasighet, utan också en lexikal åtskillnad i fråga om terminativitet: verb som i (a)-satserna presupponerar i regel ett terminativt förlopp (= fas (i)) eller en händelse (= fas (ii)), medan verben i (b)-satserna inte gör det, eftersom de fokuserar på Stepanovs fas (iii). REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 87 (5a) švi-n-ta.3.PRS vs. švit-o.3.PRT till švis-ti ’dagas, bli ljust/dag’. (6a) kru-n-t-a.3.PRS vs. krut-o.3.PRT till krus-ti ’komma i rörelse’. (5b) švit-i / švit-e-ja.3.PRS vs. švit-e-jo.3.PRT till švit-ē-ti ’lysa klart, skimra’. (6b) krut-a.3.PRS vs. krut-e-jo.3.PRT till krut-ē-ti ’röra sig, skaka, sprattla’. Nästa exempel är av något annorlunda karaktär: å ena sidan knyts transitiveringen av stammar i baltiska språk till den urindoeuropeiska *ē-utvidgningen av stammar, som i litauiskan sägs ha gett preteritum med palatal stamutljud (i 3:e person på -ė, som exempelvis i pieš-ti ’rita, måla’: pieš-ė ’han/hon ritade, målade’); mot detta står preteritum utan stamförmjukning (i 3:e person på -o), som exempelvis i bėg-ti, bėg-o ’springa’, ’han/hon sprang’.⁹ Även i slaviska språk ska samma stammar ha transitiverats på detta sätt (jfr fornkyrkoslav. pas-a-ti ’skriva’ ⇒ piš-e-tъ ’han/hon skriver’). I båda fallen ska dessa ha varit förknippade med den så kallade ”obestämda aspekten” (”неопределенный вид”) (Stepanov 1976: 409), och därmed möjliga föregångare till en ipf. aspekt (om denna fråga, se nedan). På andra ställen förknippas emellertid transitivering med perfektivering, förstådd som införandet av en immanent gräns (alltså terminativisering) (jfr bland annat Stepanov 1977: 145ff. själv). Detta är också vad man skulle förvänta sig och vad som typologiskt genomgående bekräftas (jfr exempelvis Bybee, Dahl 1989). Ytterligare ett exempel: den morfologiska oppositionen mellan i- och a-stammar i senare slaviska aspektpar som ryska оставить / оставлять ’lämna (kvar)’ ska gå tillbaka på en opposition mellan kausativ (i-stam) och iterativ (eller durativ, a-stam). Stepanov generaliserar därav att det i ”proto-balto-slaviska” fanns en klusterkorrelation mellan ’intransitiv stam + obestämd aspekt + iterativ’ och ’transitiv stam + bestämd aspekt + kausativ’ (Stepanov 1977: 149). Här motsäger han emellertid sig själv; se ovan om utvidgningen av urindoeuropeiska atematiska stammar. I baltiska språk (och inte bara där; jfr Stepanov 1978a: 359f. själv) låg i-utvidgningen nämligen samtidigt till grund för såväl kausativ- som iterativbildningar (i vid bemärkelse, dvs. inklusive intensiva och frekventativa bildningar); jfr exempelvis lit. ly-dy-ti ’hälla (i en viss form)’ som kausativbildning till ly-ti ’hälla, regna’ (se även exempel 3), i kontrast till graib-y-ti ’(hastigt) gripa omkring sig’ som iterativbildning till grieb-ti ’gripa’. Dessutom finns det också iterativbildningar med *i-stam av intransitiva verb; jfr exempelvis švisti ’lysa.INTR’ ⇒ švayti ’fäkta’ (fornlit.), bristi ’vada’ ⇒ braidyti ’1. komma fram gång på gång (t.ex. solen bakom molnen), 2. knåda till en gröt genom att vada’. Sådana jämförelser ger upphov till motsägelser som beror på att de funktionella kluster som Stepanov tar som diachronisk utgångspunkt kan upplösas på olika sätt, och att de ingående egenskaperna därefter kan återkombineras på olika sätt under olika perioder. Därför kan det mycket väl hända att kausativ och iterativ/intensiv bildade ett kluster under en tidigare period, för att 9 Jfr citatet i fotnot 5. För övrigt framförde Stang redan denna uppfattning (1943: 82f.). Schmidt (1966) ger en överskådlig analys av fördelningen av ė/o i det litauiska preteritumet. Michelini framför dock invändningar när han drar slutsatsen ”att morfologiska enheter med olika ursprung har sammanfallit i suffixet -ē- i de baltiska preteritumen” och att ”-ē- i de flesta fall (…) går tillbaka på *i̯ā” (Michelini 1990: 845). 88 | Björn Wiemer i senare tid var de dock åtskilda från varandra och kunde därigenom ställas i opposition till varandra. Jämförelsen mellan de ovan citerade i- och a-stammarna i slaviskan är emellertid redan en jämförelsevis sen utvecklingsprodukt. Att däremot i-stammar i litauiskan användes både för kausativa och iterativa verb kan tolkas på två sätt: antingen uppstod båda verben på ett tidigare stadium, då dessa funktioner ännu var ”parade”, och utgjorde då olika ”upplösningar” av klustret; eller också uppstod de under olika perioder, då kausativitet och iterativitet inte längre bildade kluster. Även om Stepanov delvis ordnar de morfologiska oppositioner som han diskuterar ingående i en grov kronologisk följd (se översikten i bilagan), tycks de perioder då de var produktiva ha överlappat, så att olika skikt och de funktioner som hörde samman med dem ofta flätades samman på ett mycket svåröverskådligt sätt. Ett olöst problem är alltså den kronologiska följden mellan olika typer av morfologiska oppositioner och hur länge de överlappade i faktisk tid10. Ett närliggande problem, som Stepanov inte tar upp, gäller analogiska utjämningar, vilka grumlar en ren bild av skiktens konsekventa följd vid stamförändringar. För att undvika en ren materialmassa av exempel avstår jag här från att diskutera exempel på detta tema. Vid noggrann läsning av Stepanovs arbeten skulle man kunna sammanställa motsvarande fall, och dagens litauiska uppvisar just bland verb med nasalinfektion i presens och bland vidarebildningar av *i-stammarna (dvs. -(d)in- och -(d)y-) en mycket brokig bild, eftersom just dessa affix medför såväl aktionella som diatesrelaterade modifikationer. Vidare vore några anmärkningar om Stepanovs begreppsapparat och det tillvägagångssätt han bygger på den på sin plats. Här bör det betonas att Stepanov inte uttalar sig om graden av grammatikalisering hos de olika affigeringsmetoderna (och att detta egentligen inte heller var hans avsikt). Man kan dock indirekt sluta sig till att deras produktivitet och regelbundenheten i bildningen inom respektive funktionellt område (diates eller aktionalitet) skulle kunna avgöra hur graden av grammatikalisering klassificeras, om man ville fastställa en sådan. Viktigare är dock att Stepanov förhållandevis odifferentierat sammanför aspekt (вид) och lexikala modifikationer såsom aktionsarter (способы действия), vilka bland annat åstadkommer en aktionell (och därmed aspektrelevant) betydelseförändring, under en övergripande kategori för aktionalitet (аспектуальность). Hans trefasmodell uppfattar han följaktligen som en schematisk framställning av aspekttyper, trots att den i själva verket i sig först och främst representerar ett utsnitt av aspektsensitivt lexikon (se ovan). På liknande sätt betraktar Stepanov genus verbi och passiv (sammanförda som ’залог’) tillsammans med förändringar av den lexikala diatesen (dvs. argumentstrukturen) under den enda kategorin ’залоговость’. Detta är legitimt, i den mån det, som 10 Framför allt i Stepanov (1977) framgår det inte hur hans synkrona klassificering av transitivitetstyper och den aktionella trefasmodellen förhåller sig till de morfologiska oppositionernas följd. REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 89 Stepanov uppger att hans främsta intresse gäller att påvisa de systematiska begreppsliga sambanden mellan grammatiska kategorier såsom aspekt eller passiv och de funktionella (begreppsliga) områden som motiverar dem. En gemensam behandling blir emellertid problematisk om den därigenom suddar ut statusskillnaden mellan de berörda kategoriska oppositionerna (mer grammatiska kontra mer lexikala), eller rentav förklarar den irrelevant. Stepanov är i grunden medveten om detta förhållande, åtminstone inom diatesområdet. Dels påpekar han att affigering som exempelvis uttryckligen markerar transitiva stammar (dvs. bildar verb från intransitiva stammar eller stammar med labil diates) också innebär att den härledande och den härledda stammen (verbet) får olika lexikala tolkningar (se bl.a. Stepanov 1977: 140). Han är likaså medveten om att en och samma affigeringsteknik kan ha en rent syntaktisk funktion (markering av passiv) i ett fall och en lexikalt avledande funktion i ett annat (t.ex. bildning av dek ausativa verb); ett exempel är det redan välkända ryska postfixet {sja} (Stepanov 1978a: 339). Slutligen visar han på samma ställe att oppositionen aktiv kontra passiv och en opposition mellan lexikala diatesdistinktioner kan få helt olika, ibland till och med oförenliga konsekvenser för tolkningen av det avsedda sakförhållandet. Aktivsatsen (7a) kan alltså ställas mot den denotativt ekvivalenta (dvs. synonyma) passivsatsen (7b): (7a) Лаборант расплавляет вещество ’Laboratorieassistenten får ämnet att smälta’. (7b) Вещество расплавляется (лаборантом) ’Ämnet blir (av laboratorieassistenten) smält’. Ingen av de båda satserna medför med nödvändighet att det bearbetade ämnet faktiskt också smälter. Det är däremot just detta som betecknas (assertoriskt) när man ställer det transitiva verbet расплавить ’låta smälta, få att smälta’ mot dess intransitiva lexikala motsvarighet маять ’smälta.INTR’; jfr: (8) Вещество тает. ’Ämnet smälter’, dvs. med avseende på den terminativa komponenten medför (7b) inte nödvändigtvis (8). Omvänt medför (8) inte (7b) när det gäller agentförutsättningen: endast (7b) förutsätter en extern orsakare (det är just denna komponent som gör 7b till en denotativ parafras av 7a), medan (8) utesluter en sådan. Detsamma gäller i princip även litauiskan, där denna opposition emellertid fortfarande uttrycks mycket regelbundet (om än inte längre produktivt) genom förhållandet mellan enkel och utvidgad stam; jfr Krosnis kaista ’Eldstaden blir varm’ ⇒ Šeimininkas kaitina krosnį ’Husägaren värmer eldstaden ’’. Med Stepanovs parafrasering kan man dra slutsatsen att vid en lexikal diatesopposition av det slag som förekommer inom ramen för den så kallade ’inchoative–causative alterna- 90 | BJÖRN WIEMER tions’ besprochen wurde (vgl. Haspelmath 1987), häufig11 eine gewisse Verschiebung in der Darstellung der realen Situation stattfindet; beim Passiv ist das, wie gesagt, nicht der Fall. Bristande stringens i den begreppsliga differentieringen är inte bara en terminologisk fråga. Hos Stepanov leder den nämligen vid flera tillfällen till en (förmodligen oavsiktlig) likställning av ’passiv’ och ’diates’ och till missvisande, om inte rentav felaktiga, påståenden12. Detta blir ännu tydligare när det gäller hans sätt att tala om ’aspekt’ (вид). Aktionsarter framställer han som ”led som infogats i det slaviska aspektsystemet” (”способы действия включены в систему видов как одно из звеньев последней”; Stepanov 1976: 411). Om detta skulle motsvara en vanlig tes om en av de diakrona källorna till aspektsystemet i dagens slaviska språk, kunde man hävda något sådant. Stepanovs fortsatta resonemang visar emellertid att han likställer dagens korrelation pf.: ipf. med den opposition mellan ’determinerade’ och ’indeterminerade’ stammar som ännu kan urskiljas i urgemenslaviskan och de tidigast historiskt belagda stadierna av östslaviskan (se bl.a. Stepanov 1977: 151). Vad gäller den sistnämnda oppositionen bör det stå klart att den mer eller mindre direkt uppstod ur den ovan nämnda avljudsbildningen + stamutvidgningen av typen *nes- ⇒ *nos-i- ’bära’. Den var funktionellt betydligt mindre abstrakt än oppositionen pf.: ipf. Därför var den också lexikalt mer begränsad än dagens ryska aspektopposition13. Även den urgamla och urgemenslaviska oppositionen mellan aorist och imperfekt, den ovan redan nämnda urindoeuropeiska skillnaden mellan presens-, aorist- och perfektstammar och några ”aktionella reflexer” i den baltiska skillnaden mellan preteritum- och presensstammar nämns av Stepanov i detta sammanhang utan åtskillnad. I de sistnämnda fallen handlar det om (i dag) tempusberoende stam- och rotväxlingar som de i (1–6) uppräknade14. Även avljudsföreteelser hör hit; se till exempel perk-a.3.PRS kontra pirk-o.3.PRT av pirk-ti ’köpa’, liek-a.3.PRS kontra lik-o.3.PRT av lik-ti ’bli kvar’15. 11 Inte alltid. Att implikaturen från mening (7b) till mening (8) kan upphävas beror nämligen bland annat på det högst rangordnade argumentets referentiella egenskaper (här: лаборант): om detta inte vore animat utan betecknade en referent på en lägre nivå på animacitetsskalan, skulle den ovan nämnda implikaturen vara tvingande. Så är fallet när det högst rangordnade argumentet betecknar en naturkraft; jfr ryska Солнце растапливает снег (motsvarande litauiska Saulė tirpdo sniegą) ’Solen får snön att smälta’ ⇒ Снег тает / Sniegas tirpsta ’Snön smälter’ (där tirpti.INTR ⇒ tirpdyti.TR). 12 So etwa in Stepanov (1978a: 338), wo es heißt: „Залог заключается в отношении глагола-сказуемого предложения к подлежащему предложения. Он является, по-видимому, универсальной категорией различных языков [sic!] и в значительной степени связан с поверхностной организацией высказывания.“ Stepanov versteht das Passiv einerseits zwar eindeutig als eine Operation, die nur die morphosyntaktische Kodierung von Argumenten tangiert. Andererseits aber behauptet er hier, daß das Passiv als eine universal in allen Sprachen vorhandene Kategorie anzusehen sei. 13 För en omfattande kritik av en direkt härledning av oppositionen pf.: ipf. ur determineringsoppositionen, se Bermel (1997: 67ff., 84f.). 14 Jfr ytterligare exempel som litauiska tek-a.3.PRS kontra tek-ė-jo.3.PRT av tek-ė-ti ’flyta’, mieg-a.3.PRS kontra mieg-o-jo.3.PRT av mieg-o-ti ’sova’, tur-i.3.PRS kontra tur-ė-jo.3.PRT av tur-ė-ti ’ha’. 15 Dessa försvann visserligen tidigare i slaviskan än i baltiskan, men det finns än i dag en rad verb som i presens- och infinitivstammen uppvisar den gamla fördelningen efter full- och REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 91 Jämförelser som dessa haltar emellertid, eftersom det gör stor skillnad om stamb växlingar som avljud eller infixering, betraktade synkront, sker inom identiska lexem (dvs. är fullständigt integrerade i paradigmet) eller leder till en lexikal förändring. Om det till exempel faktiskt skulle ligga en urindoeuropeisk skillnad mellan transitiva och intransitiva verb bakom de två litauiska serierna av preteritumändelser (-ė < *ē respektive -o < *ā för tredje person) (se dock särskilt not 9), är den nu i stort sett utplånad. De två serierna är i dag morfonologiskt komplementärt fördelade ändelser för samma abstrakta kategorier person/numerus och preteritum – varken mer eller mindre. Detsamma gäller st-suffixet och infixen i presens: dessa affix förekommer fortfarande nästan bara vid intransitiva stammar (och ”växlar” i detta avseende med o-preteritum), men betecknar i övrigt enbart presens. De har varken någon särskild aktionell eller diatesrelaterad funktion. Vad gäller det slaviska imperfektet (på -aachъ/-ěachъ) bör man beakta att den grammatiska statusen i dessa fall skiljer sig åt, oavsett om en ē-utvidgning av stammen ingick i dess uppkomst och, i så fall, om denna etymologiskt skulle ha varit identisk med stamutvidgningen *ē för bildning av progressiva former¹⁶: imperfektet medför ingen förändring av lexemstrukturen, medan stamutvidgningen *ē däremot leder till motsvarande förändringar – därför räknas imperfektet till böjningen, medan stamutvidgningen med *ē räknas till avledningen. Omvänt är imperfektsuffixet begränsat till ett tempus, medan den andra stamutvidgningen med *ē (av typen teka.3.PRS, tekejo.3.PRT tekēti ’flyta’) tillåter böjning i alla tempus. Verbens morfologis förhistoria, framför allt i äldre indoeuropeiska språk, är full av exempel där ordformernas morfotaktiska sammansättning förblev densamma, men forskare ändå antar en övergång från avledning till böjning (möjligen också omvänt). Så till exempel Barton (1981: 248–250), när han (liksom Stepanov ovan) utgår från att det i proto-indoeuropeiskan endast fanns stammar (eller rötter) som genom sina lexikala aktionella egenskaper – punktuella/terminativa respektive progressiva – implicerade det tempus de kunde användas i: punktuell/terminativ ⇒ förfluten tid (jfr de så kallade rot-aoristerna) respektive progressiv ⇒ presens. Senare ska nya stammar ha uppstått genom affigering till rot-aorister; dessa hade som normalvärde en motsatt aktionell gestaltning och kunde användas i presens. Jfr *der-t ’brast, splittrades, slets loss, slets av’ ⇒ *dere-ti ’flår, håller på att flå’. Barton kallar denna process svagstadium återspeglas (infinitiven fungerar här precis som den tidigare aoristen); se till exempel fornkyrkoslaviska berǫ ’jag tar’ kontra bъrati ’ta’, židǫ ’jag väntar’ kontra žьdati ’vänta’. Se bl.a. Stepanov (1976: 409; 1978a: 343f.) samt citatet i not 5. 16 Gegen eine solche Etymologie äußert sich vor allem Stang (1943: 82–85). Generell gibt es zwei konkurrierende Thesen zur Herkunft dieser ur slavischen Innovation: die eine führt das Imperfekt-Suffix zurück auf die Fusion eines stammerweiternden *ē oder *ā mit einer Vergangenheitsform der Copula *es- (u.a. Stang, Diels), die andere sieht im Imperfekt-Suffix eine Erweiterung des Aoriststamms durch *ē/*ā in iterativer oder progressiver Funktion (vor allem Kurylowicz) (vgl. Birnbaum 1975: 162f.; Stang 1943: 81). Nur die zweite These nimmt etymologische Identität des einen *ē mit dem anderen an. Welchen Standpunkt man aber auch einnehmen mag, sie laufen beide auf eine Stammerweiterung durch ein „iterativ-progressives“ Morphem hinaus. 92 BJÖRN WIEMER ’Avledning’, eftersom det fortsatta utvecklingsförloppet bland annat i slaviskan visar att ursprungliga rötter av typen *der- och stammar som bildats därifrån (*dere- etc.) uppfattades som ”lexikalt åtskilda”. Båda stammarna skulle då (genom avljud och/eller suffixavledning) ha bildat egna presens- respektive aoristbildningar: rot-aorist *der-t ⇒ fornkyrkoslavisk presensstam -dbret och *dere-ti ⇒ *d̥rāsom > fornkyrkoslav. d̥rachъ. Denna process betecknar han nu som ’böjning’, eftersom endast tidsformen växlar här och en regelbunden paradigmatisk motsvarighet gradvis uppstod, vilken lämnade den ursprungliga stammens lexikala innehåll orört. Detta resonemang bygger alltså på de aktuella morfologiska operationernas relation till lexikonet. Det grundar sig emellertid också på upplösningen av ensidiga funktionella implikationer, genom vilka verbrotter, utifrån sitt lexikala aktionsartsliga standardvärde, indikerar den ena eller andra tidsformen. Kort sagt: det bygger på upplösningen av lexikalt-temporala synkretismer, om man med sådana avser implikativa samband mellan två (eller flera) kategoriska distinktioner (prototyper). I det aktuella fallet rör det sig om grammem för temporala och diatesrelevanta kategorier hos verbet. En sådan synkretism förutsätter att de respektive grammemen redan existerar åtskilda från varandra; om så inte är fallet bör man snarare tala om ’(kategorisk) diffusitet’ (se nedan). Om ett sådant kluster upplöses genom att grammemen kan markeras oberoende av varandra, äger ’diskrimination’ rum17. I det fall som Stepanov diskuterar ledde diskriminationen till en korsvis kombination av lexikal betydelse och tidsform. Denna kombination ligger till grund för tempusgrammatikaliseringen (men inte aspektens!); se även Lehmann (1990) om detta. Observera emellertid att även avledda stammar (”utvidgade rötter”) i regel bestämmer böjningstypen (eller, neutralt uttryckt, typen av morfologisk förändring i ordformens slut); även här sker alltså åter en implikation mellan morfemtyper, vilka följer på avljudsrötterna respektive suffixutvidgningarna. Inget väsentligt har alltså förändrats i morfotaktiken; framför oss ligger exempel på stammarnas förändring, till vilka olika tempus-, person- och numerusmarkörer fogas18 och som sedan under vissa betingelser fogas samman till paradigm med mer eller mindre regelbundna stamalternationer. Dessa stammars förändringar är egentligen paradigmatiska endast därför att de korrelerar med andra kategorier (här tempus, person och numerus), vilka på något sätt har blivit morfologiskt distinkta och därmed berättigar till avgränsning av grammem. I den mån stammen indikerar tempus kan man åter tala om synkretismer. Det mest framträdande fallet är presensstammen hos pf.-verb i östslaviskan och polskan (det vill säga i den nordöstra delen av det slaviska språkområdet), vilken be- 17 Se Lehmann (1996; 1999: 229ff.) om dessa begrepp och de operationer som ligger bakom dem. 18 Dessa kan i sin tur ha smält samman genom synkretism – ett fenomen som är typiskt för flekterande morfologi. Rekonstruktion grammatischer Kernbereiche | 93 kant nog samtidigt indikerar futurum och därmed inte längre är presens19. Detta är emellertid en mycket sen följd av aspektens grammatikalisering (vilken inte heller manifesteras lika konsekvent i alla slaviska språk); synkretismen äger här rum på en rent funktionell nivå (jfr Kardelis/Wiemer 2002: 53f.; Wiemer 2003: 44–46). Detta måste ha föregåtts av en fas då det på lexikal nivå förelåg en funktionell affinitet mellan tidsmässig begränsning och framtidsreferens (eventuellt med modala ”nyanser”). För så länge verbstammen i ett språk inte delas upp tillräckligt konsekvent i två (eller möjligen fler) klasser, som var och en har en tydligt avgränsad funktionsuppsättning, förblir korrelationen med tempus (preteritum kontra presens/futurum) relativt ”lös”: korrelationen kan annulleras ”vid behov”. I tidiga historiskt belagda stadier av slaviska språk och i dagens litauiska är det just detta som gäller, det vill säga att tempus, som redan är en grammatisk kategori, bildar (eller bildade) lösa synkretismer med lexikalt styrda aktionsartspreferenser (jfr Bermel 1997: kap. 4–8 passim; Wiemer 2001: 39–44, 47). Men tillbaka till de morfotaktiska processerna. Stammförändringar av det slag Barton diskuterar kan observeras (eller rekonstrueras) överallt i de tidiga indoeuropeiska språkens utveckling. Och vid en genomgång av exempelvis Stang (1943), de relevanta avsnitten i Stang (1966) och Kazlauskas (1968: 287ff.), Stepanovs arbeten som diskuterats ovan och många andra författare som i detalj har undersökt verbmorfologin i de slaviska och baltiska språken mot indoeuropeisk bakgrund, får man intrycket att hela utvecklingen av verbmorfologin i baltiska och slaviska nästan uteslutande består av att derivationstekniker införlivas i paradigmatiska samband, däribland att aspektrelevanta distinktioner omtolkas som temporala. De senare grammatikaliseras dock nästan aldrig i sådan utsträckning att form–funktionssynkretismer delas upp (diskrimineras) och att de lexikala begränsningar som uppstår genom aspektsensitiva klasser i stort sett försvinner. Som sammanfattning av det hittills sagda kan följande konstateras: stamalternationer som är inriktade på aktionsart kan i mindre eller större utsträckning delta i paradigmatiska bildningsprocesser. Detta sker i samspel med andra kategorier som utvecklats hos verbet, såsom tempus eller sådana som specificerar argumentstrukturen (diatesrelaterade kategorier). Eftersom tempus, till skillnad från distinktioner som hänför sig till argumentstrukturen, inte framkallar lexikala förändringar, är nära samband med tempusdistinktioner i princip lexembevarande, medan nära korrelationer med diatesrelaterade distinktioner snabbt leder till en lexemförändring. Om den aktionsartsliga funktionen hos ett morfologiskt markeringsförfarande i extremfallet strikt binds till ett tempus (som i fallet med de baltiska nasal-infixen och {st}, vilka endast förekommer i presens), leder denna synkretism till en striktare paradigmbildning av förfarandet; det integreras alltså fast i paradigmet för den implicerade kategorin (här: tempus). 19 Märk väl: detta handlar egentligen inte om avledning, utan snarare om klassificering, enligt vilken verb i dessa språk konsekvent förs till klassen av pf.-verb eller till den komplementära klassen av ipf.-verb. Huruvida ett verb är pf. eller ipf. framgår inte nödvändigtvis av dess stammstruktur i sig, utan av dess förhållande till stammen hos det verb med motsatt aspekt som morfologiskt står det närmast (jfr Wiemer, under tryck1: avsnitt 4). 94 | BJÖRN WIEMER Jag vill återigen betona att dessa iakttagelser i princip visserligen skulle kunna identifieras med en övergång från derivation till böjning, men att ingenting förändras i det morfotaktiska beteendet, exempelvis när det gäller nasalinfix och st-suffixet. När jag behandlade Stepanovs historisk-komparativa arbeten om det föreliggande problemet talade jag om synkretismer mellan aktionsrelaterade och diatesrelaterade egenskaper. Som nämnts förutsätter synkretismer emellertid redan kategorier (eller betydelser) med distinkta oppositioner. Om Stepanov (liksom många andra) utgår från att ingen transitivitetskorrelation alls fanns i början av utvecklingen av den indoeuropeiska syntaxen och morfologin, och att varken aspekt- eller tempusdistinktioner markerades, utan att det endast fanns verbrotter som måste karakteriseras som activa tantum, perfecta tantum etc., så förelåg dessa kategorier endast i diffus form. Det betyder att de inte bara inte kunde kombineras fritt (vilket skulle ha upplöst synkretismerna), utan att det inte alls fanns några kategoriska oppositioner ”transitivt kontra intransitivt”, ”presens kontra aorist” etc. som kunde kombineras. Stepanov ansluter sig dessutom till tesen om ett aktivt:inaktivt alignment i tidig indoeuropeiska (se avsnitt 2). Om man skulle tro på denna tes, måste man utgå från att förbindelsen mellan argument och predikat var synkretisk: båda måste överensstämma med avseende på egenskapen [± animat]20. Denna synkretism (om den någonsin har existerat) skulle dock vara rent semantisk och har därutöver inte lämnat några omedelbara spår i de baltiska och slaviska språkens morfosyntax. Enligt Stepanovs premisser uppstod de distinkta kategorier som kunde kombineras med varandra och med aktionsdistinktioner (som ännu inte hade grammatikaliserats) först genom tillkomsten av distinktioner mellan transitiva och intransitiva stammar och mellan tempus, samtidigt som de i stor utsträckning tycktes implicera varandra, ensidigt eller ömsesidigt. Även om man vill följa Stepanovs resonemang måste man alltså utgå från att verbrotternas diffusa karaktär med avseende på de just nämnda kategoriska distinktionerna först måste ha undanröjts innan sådana synkretismer kunde uppstå. Om vi nu återgår till Stepanovs behandling av aktionella distinktioner, konstaterar vi att han sammanblandar grammatiska aspektfunktioner med aktionella standardvärden och lexikala modifikationer. Detta blir tydligast när Stepanov betecknar sekundärt suffixerade verb som ryska dricka ur/tömma, framställa, måla/teckna i detalj, stinga till döds som ”tvåaspektiga” (двувидовые) och som motivering anger att dessa verb är prefigerade och därför, till skillnad från de oprefigerade stammarna (dricka, göra, teckna, sticka), skulle vara gränsrelaterade (1977: 151). Han noterar visserligen att de sekundärt suffixerade och de enkla stammarna också skiljer sig åt lexikalt och därför ofta inte kan användas i stället för varandra. Som motivering för de nämnda sekundärt prefigerade verbens ”tvåaspektighet” anför han dessutom att de används i stället för de motsvarande pf. verben – utan suffixet {iva / vva}, alltså вы́нуть, выделать, разрисовать, заколоть (med samma betydelser som de suffixerade verben) – i narrativ presens, det vill säga närmast i pf. aspektens funktion. Härav framgår tydligt att Stepanov blandar samman lexikala och grammatiska funktioner. 20 Stepanov (1989: 75ff.) spricht deshalb auch von „semantischer Kongruenz“ („семантическое согласование“). REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 95 chenden pf. Verben – ohne das Suffix {iva / vva}, also вынуть, выделать, разрисовать, заколоть (mit denselben Bedeutungen wie die suffigierten Verben) – im narrativen Präsens stünden, d.i. quasi in der Funktion des pf. Aspekts. Man erkennt hieran klar, daß Stepanov lexikalische und grammatische Funktionen vermengt. Freilich hat er mit der Beobachtung, daß die sekundär präfigierten und die entsprechenden nichtaffigierten Verben sich lexikalisch nicht ganz decken und deshalb im narrativen Präsens nicht einfach gegeneinander austauschbar sind, de facto einen zentralen Punkt der „Aspektogenese“, sozusagen ihre Schnittstelle mit der lexikalischen Semantik, berührt (vgl. Wiemer 2001: 48–53). Till detta bör sammantaget tilläggas att Stepanovs argumentation och teoretiska premisser visserligen kan vara föråldrade, men att hans tankemässiga ansats fortfarande är aktuell. En förutsättning för detta är – utöver en bättre fastställning av de kronologiska skiktens faktiska förlopp och deras säkerligen förekommande sammanflätning – förmågan att införliva de utvecklingslinjer inom verbmorfologin som han skisserar i teorier som utgår från en principiell åtskillnad mellan grammatiska och lexikala kategorier (oppositioner) och kan operationalisera kontinuumet mellan dem. 2. SCHMALSTIEG: ALIGNMENT-SYSTEMENS FÖLJDSERIE OCH DEN ”ERGATIVA FÖRFLUTNA TIDEN” I BALTISKA Ebenso wie Stepanov (vgl. vor allem Stepanov 1978a: 360–362; 1989: passim) ist auch Schmalstieg ein Repräsentant der These von einem Aktiv:Inaktiv-Alignment in den Vor- oder Frühstufen des Ide. Auf die Diskussion darüber, ob das frühe Ide., genauer: das Ide. nach dem Aufkommen der ersten flektivischen Unterscheidungen, durch ein solches Alignment-System charakterisiert war, braucht hier aber im Grunde nur deshalb eingegangen zu werden, weil sie als Hintergrund für die These vom ursprünglichen Ergativ-Alignment des Vor- oder Frühbaltischen gilt; um diese These geht es im weiteren. Die Hypothese von einem Aktiv:Inaktiv-Alignment des Prä- bzw. Proto-Ide. konnte aufgrund der Unhaltbarkeit ihrer Argumente mehr und mehr in das Reich der Spekulationen verwiesen werden und darf heute als obsolet gelten21 (s. Fn. 22). Trotzdem ist es lehrreich, sich etwas näher die Vorgehensweise anzusehen, mit welcher bis vor einiger Zeit noch Entwicklungs-Abfolgen der grammatischen Kernstruktur des Baltischen (und Slavischen) auf indoeuropäischem Hintergrund postuliert wurden. Dies geschah meist ohne Rücksicht auf Sprachkontakt-Faktoren (nicht zuletzt von außerhalb des ide. Dialektkontinuums). Zudem spielt im Fall einer Rekonstruktion des Alignments ein Abgleich der postulierten Entwicklungsrichtung mit typologischen Fakten eine noch größere Rolle als bei der Verbindung zwischen Aktio­nalität und Diathese (s. Abschnitt 1). 21 Den aktiva:inaktiva typen har framför allt kommit på tal genom Klimovs ”kontensiva typologi”, även om Uhlenbeck och Sapir bör nämnas som viktiga föregångare i början av 1900-talet. Bauer (2000: 15–22, 32f., 43–92) ger en utförlig översikt över diskussionens historia och aktuella läge beträffande inaktiv:aktiv- och erg:abs-struktur samt frågan om huruvida det fanns en bestämd följd mellan dessa två i den tidigaste indoeuropeiskan; hon förespråkar själv fortfarande ett proto-indoeuropeiskt aktivt:inaktivt system. 96 | BJÖRN WIEMER Vad är då tesen, vars förespråkare även Schmalstieg är? Om det har funnits ett aktivt:inaktivt-system, ska det ha föregått ett ergativsystem22. Vidare betraktas åtskillnaden mellan stammar i aktiva respektive inaktiva klasser som grund för framväxten såväl av en genusopposition mellan ’genus commune’ och ’genus neutrum’ som av dikotomin mellan aorist-/presensstammar och perfektstammar23. Om det postulerade aktivt:inaktivt-systemet ska ha utgjort grunden för dessa redan mycket gamla (omkring 2000 f.Kr.) morfologiska åtskillnader, inser man redan av detta hur långt tillbaka i tiden systemet måste ha existerat. Vidare ska den aktiva klassen ha utgjort grunden för ergativ och denne i sin tur för nominativ, medan den inaktiva klassen, komplementärt därtill, ska ha utgjort grunden för ’casus indefinitus’ (= absolutiv) och denne i sin tur för ackusativ (se nedan). Enligt denna hypotes skulle följande ordningsföljd av alignment-system följa: aktivt:inaktivt > Erg:Abs (’indefinitus’) > Nom:Akk (jfr Schmidt 1980: 103; 1983: 9f.); jfr dock Dixon (1994: 185f., not 2) för en kritik av denna ordningsföljd. Vi ska nu koncentrera oss på diskussionen om ergativ syntax respektive förmenta rester av ett ergativsystem övertaget från indoeuropeiska föregångarspråk. Jag vill här betona att ’ergativform’ eller liknande inte bara kan avse en vanlig markering av agenten med ett oblikt kasus eller en PP24. En sådan likställning har ibland också lett till missförstånd i den slavistiska litteraturen, när vissa författare talar om ”ergativ syntax (konstruktion etc.)”. Förvirring uppstår eftersom man då inte beaktar att ett morfosyntaktiskt markerat uttryck för det högst rangordnade argumentet i sig ännu inte etablerar ett ergativt mönster. Dels måste detta argument i satsen stå i motsats till ett komplementärt argument (som skulle motsvara absolutiv), dels måste den oblika markeringen av det högst rangordnade argumentet, till skillnad från passiv, kunna klassificeras som det morfosyntaktiskt omarkerade mönstret. Jag återkommer strax till detta. För de baltiska språken, särskilt litauiskan, har man talat om ergativ syntax i samband med satser av typen (9) Čia žmoni-u gyven-t-a / gyvena-m-a här människa.GEN.PL leva.PTC.NEUT ’Här har (förmodligen) människor bott / bor (förmodligen) människor’. (10) Sen-ų mišk-ai mylė-t-a gammal.GEN.PL skog.NOM.PL älska.PTC.NEUT ’Skogarna älskades av de gamla’ det har varit fråga om. I sådana satser märker man att (a) det predikativa participet inte kongruerar med någon 22 Vgl. dazu die sehr kritische Besprechung von Stepanov (1989) durch Krasuchin (1990, insbes. S. 73 und 78) und neuerdings auch Crome (2001: 24–27). 23 Zu diesen und deren Verkoppelung mit dem Medium vgl. insbesondere Stepanov (1989: 24ff.); s. Abschnitt 1. 24 Så tolkar det till exempel Rosén (1979: 165). REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 97 NP, trots att en nominativisk NP kan förekomma (se exempel 10), och att (b) det högst rangordnade (eventuellt enda) argumentet till det verb som participet avleds från uttrycks i genitiv. Det finns minst två hypoteser om hur denna konstruktion uppkom, varav den ena bygger på antagandet om en förhistorisk ergativ syntax. Den främsta förespråkaren för denna hypotes är Schmalstieg (1982; 1988; 1993; 1994), och jag kommer därför kortfattat att kalla den ’ergativhypotesen’ eller ’Schmalstieghypotesen’25. Schmalstieg erkänner det etymologiska släktskapet mellan *to-suffixet i t-participet och 3:e person singularis av det indoeuropeiska mediumparticipet i aorist (t.ex. i vediska och grekiska)26. Utöver detta förhandsantagande utgår han från att det i tidig indoeuropeiska inte fanns någon kongruens mellan satsled, att ingen transitivitetsopposition existerade och att stammar därför var indifferent (eller diffusa) med avseende på diates. Därför bör satser av typen (10) också ses i diakron analogi med andra nominala satser (Schmalstieg 1982: 132f.); jfr exempelvis (11) Mēs-a sveik-a valgy-ti köttNOM.SG.F hälsosamtNEUT ätaINF ’Att äta kött är hälsosamt’. Detta skulle dock motsvara ett neutralt alignment, eftersom inget tydligt mönster för kasusval eller kongruensmarkering kan urskiljas vare sig med avseende på egenskapen [± aktiv] eller på åtskillnaden [± transitiv] (jfr Plank 1995: 1185). Enligt Schmalstiegs resonemang fanns ju ingetdera i begynnelsen. När transitivitetsåtskillnaden uppkom, och även kom till uttryck genom kasusmarkeringar, omvandlades den ursprungliga ’indefinita kasusformen’ först till absolutiv och sedan till nominativ i intransitiva satsmönster, medan ett särskilt kasus användes för det högst rangordnade argumentet i transitiva predikat. På så sätt uppstod först ett ergativmönster. Det tidigare ergativkasuset övergick sedan till dagens genitiv27 (Schmalstieg 1982: 121). Det är visserligen typologiskt belagt att ett ergativmönster kan utvecklas ur ett neutralt alignment på grundval av transitiva satstyper (Plank 1995: 1194). När det gäller den forna indoeuropeiska ergativen kan man dock snarare anta att den genom utvidgning till argument i intransitiva predikat omtolkades till nominativ; dessa 25 Andra förespråkare för denna tes är Marvan (1973) och Palmais (1977). 26 Diese Annahme stützt sich auf Hirts Studien zur ide. Syntax; vgl. Schmalstieg (1988: 36f.). 27 Schmalstieg (1982: 121) nimmt hier rekonstruierte Sätze an wie *patér bhr̥-tó vīr-os ≈ ‘Vater getragen des Mannes / durch den Mann’ mit patér als ursprünglichem Indefinitkasus, bhr̥tó als Verbalnomen und vīros als ergativisch zu verstehendem Kasus (später Genitiv). Leider gibt er nicht an, woher diese Rekonstruktion stammt und wie gesichert sie durch historisch-vergleichende Daten ist. Ähnlich wenig gesichert ist seine Behauptung, daß der Genitiv in Sätzen wie lit. NOM.SG pribego vandens.GEN.SG ‘Das Zimmer lief mit Wasser voll’, Žemė.NOM.SG primirko lietaus.GEN.SG ‘Die Erde sog sich mit Regen voll’ auf einen Ergativ zurückgehe (Schmalstieg 1984). Heute wird hier der Genitiv zur Angabe einer gewissen Menge einer Substanz bei zweistelligen, aber intransitiven Verben verwendet (s. die gerade zitierten Beispiele). Ein solcher „ergativischer Zusatz“ zu intransitiven Sätzen wäre logischerweise nur für die Zeit denkbar, als es noch keine einigermaßen deutliche Transitivitäts-Opposition gab (s. dazu auch Stepanovs Hypothesen in Abschnitt 1). 98 | BJÖRN WIEMER Entwicklung findet u.a. in kaukasischen Sprachen Parallelen (vgl. Schmidt 1980: 103f.). Somit stellt sich die Frage, ob es sich bei Sätzen vom Typ (9–10), welche Ziel der Erklärung Schmalstiegs sind, wirklich um ein ergatives Argument handelt. Dazu sofort mehr. Schmalstieg-hypotesen förutsätter emellertid ännu mer. Det måste alltså, vid den ursprungligen antagna juxtapositionen av satsleden, ha funnits en modell där nominativ (eller, enligt Schmalstieg, absolutiv) hade stått bredvid ett icke kongruerande t-particip (eller verbalnomen) av intransitiva stammar; detta skulle i litauiska motsvara en struktur som (12) *tėv-as gulė-t-a28 far.NOM ligga.PTC.NEUT ≈ ’far legat’ = ’Fadern låg’. Dessutom förutsätter hypotesen, på grund av den antagna avsaknaden av subjekt–objekt-skillnad i tidig indoeuropeiska, också att former som pasnig-t-a29 ’snöat’, paly-t-a ’regnat’, dvs. former av nollställiga verb (pasnigti ’snöa’, palyti ’regna’), hörde till de ursprungliga participen (Schmalstieg 1982: 119), och inte att dessa uppkom först senare genom lexikal expansion av ett morfologiskt markeringsmönster. I detta sammanhang måste också det kongruenslösa satsmönstret i (10) diakroniskt ha föregått ett kongruerande (passivmotsvarande) mönster (10’) Sen-ų mišk-ai mylė-t-i gammal.GEN.PL skog.NOM.PL.M älska.PTC.NOM.PL.M ’Skogarna älskades av de gamla’ existiert haben (Schmalstieg 1982: 119f.). Den Versuch einer glaubwürdigen Rekonstruktion, welche diese Annahme stützen würde, unternimmt Schmalstieg allerdings nicht (genauso wenig tun dies im übrigen Matthews 1955 oder Ambrazas, die sich in diesem Punkt mit Schmalstieg decken; zu Ambrazas s.u.). Abgesehen davon wäre es für seine Hypothese eine entscheidende Frage, in welcher (vorhistorischen) chronologischen Relation sich der von ihm postulierte Kasuswandel und die Entstehung des *to-Formans befinden (vgl. Ambrazas 1994: 9). Auch darauf antwortet Schmalstieg nicht. Om *to-formans kan vi med viss säkerhet säga att det i baltiska (och slaviska) språk fick en diatematisk kontur relativt sent, möjligen inte förrän skriftspråkets framväxt (för baltiskans del alltså först under de senaste 300–400 åren), det vill säga att en tydlig fixering vid ett av de härledande verbets argument ägde rum29. Den 28 Detta illustrerar intransitiva stammar med ett inaktivt argument. Eftersom ergativ syntax emellertid inte skiljer mellan aktiva och inaktiva predikat, måste hypotetiskt även satser som *Tėvas.NOM.SG.M eita.NEUT ≈ ’far gått’ ha förekommit (jfr diskussionen i Ambrazas 1994: 8). 29 Kontureringsprocessen består i att en underdeterminerad (= diffus) prototyp löses upp; denna kan representeras av ett ’gram’ (i Bybee, Dahl 1989:s mening). Före upplösningen (kontureringen) råder ur logisk synvinkel en ’och/eller’-relation mellan prototypens varianter, vilken kan avgöras (eller också lämnas öppen) endast genom kontextens inverkan. Ett typiskt fall av en diffus (dvs. enbart kontextuellt konturerbar) REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 99 Morfologiska kasus i indoeuropeiska språk är däremot som bekant av mycket äldre ursprung. Ur ett typologiskt perspektiv kan man säga följande om morfologiska kasus roll i en övergång från ett ergativt till ett ackusativiskt system: en sådan förändring består i att användningen av det ursprungliga ergativkasuset (som endast användes för att markera det högst rangordnade argumentet till transitiva predikat!) utvidgas till argumenten till intransitiva predikat. Genom en sådan expansion upphör ergativ att vara ergativ och blir det som vanligen kallas ”nominativ”. Det sker alltså framför allt en omkastning av markeringsförhållandena i alignmentet30. Och just detta inträffar inte i fallet ovan (9–10): genitiv förblir ett obliqt kasus, och satsmönstret i (9–10) förblir ”icke-grundläggande” mot bakgrund av en i övrigt ackusativisk syntax31. Observera dessutom att Schmalstiegs rekonstruktion vid första påseendet endast gäller kongruenslösa konstruktioner med t-particip. Om man vill förklara varför även m-particip förekommer i inkongruenta satsmönster av typen (10–11), måste man ofrånkomligen anta att en mycket genomgripande analogi har ägt rum efter mönster av *to32, och denna analogi måste relateras till andra relevanta processer i den diakrona kronologin för alignmentsystemen och de grammatiska företeelser som är knutna till dem. På samma sätt måste den inkongruenta användningen av dagens genusneutrala t-particip av intransitiva verb (som i exempel 9) förklaras genom analogi. Schmalstiegs tes bygger ju på antagandet att ett ergativkasus först uppstod endast i transitiva satsmönster. Men återigen: även om detta kasus genom analogi också hade kommit att användas för att beteckna det enda argumentet till intransitiva predikat, skulle en sådan analogi ha lett till ett markeringsmönster som snarare måste klassificeras som ackusativalignment än som ergativalignment33. Jfr. (9–10): där står det intransitiva verbets enda argument gyventi Morfem representeras i litauiskan av pronomenet kas ’vem och/eller vad’. Om begreppet konturering, se Lehmann (1996; 1999: 234), Wiemer (2001: 47ff.). Om diatesin hos detta och jämförbara deverbalformanter, se Wiemer (2004: 288–293) med hänvisningar till relevant litteratur. 30 Vgl. Plank (1995: 1186f., 1991), der in einem Wechsel des Alignment u.a. „consequences of revaluations of non-basic constructions as basic and vice versa“ sieht, sowie auch Dixon (1994: 182–206, passim). 31 Nur als Kuriosum sei noch folgendes vermerkt: Schmalstieg (1982: 122) spricht entgegen seiner eigenen Hypothese – die ja den Ergativ zum Genitiv werden läßt – noch den Standpunkt anderer Verfechter der These von einer ergativischen Vergangenheit des Idg. an, wonach nicht der Genitiv, sondern der Nominativ als Nachfolger des Ergativs anzusehen wäre (dies entspräche der gerade dargelegten, typologisch belegten Entwicklungsfolge). Diese Annahme sieht Schmalstieg als „completely unnecessary“ an (in Schmalstieg 1993: 41 freilich zieht er sie schließlich wieder in Erwägung!). Seine Erklärung endet dann aber in einem Akkusativsystem – ohne die „Zwischenstufe“ des Ergativsystems. Man kann sich bei einer solchen Argumentationsweise nicht des Eindrucks erwehren, daß es sich um inkohärente ad hoc-Versuche handelt. 32 Detsamma skulle gälla slaviska n-particip, förutsatt att deras inkongruenta satsmönster kan förbindas med strukturer som i (10–11). Därför påpekade Stepanov (1978b: 348) att den komplementära morfonologiska fördelningen av n- och t-suffix i slutändan talar emot en hypotes av Schmalstiegs typ. 33 Detta skiljer just det litauiska fallet från det indoiranska, som ofta anförs för jämförelsens skull (jfr. Christen 1998: 58). Om grundläggande markeringsmönster, se även Comrie (1975: 114f.). I enlighet därmed ligger kasusböjningsmönstret som framgår av exempel (9–10) nära ett anti-ergativt system av det slag som exempelvis förekommer i modern finska. 100 | BJÖRN WIEMER ’leva’ (žmoniu) i samma kasus som det transitiva verbets högst rangordnade argument mylėti ’älska’ (senų); syntaktiskt motsvarar detta ett ackusativmönster, där den morfologiska markeringsrelationen dock skulle vara ”omkastad”. Varken detta eller ett indoeuropeiskt förstadium med juxtaposition av typen *tēv-as.NOM.SG.M dirb-t-a / gulē-t-a.NEUT kan på något trovärdigt sätt rekonstrueras (Ambrazas 1990: 213). Slutligen innebär Schmalstieg-hypotesen att dagens passiv och subjektsimpersonal i litauiskan (med de genusneutrala ta/ma-participen) skulle ha utvecklats ur ett ergativt system. Detta skulle emellertid vara det hittills enda fallet i typologin där en passivkonstruktion har uppstått ur ett ergativt system. Bland verkliga (inte rekonstruerade) fall känner man nämligen annars endast till sådana där en passivmarkör har omfunktionerats till en ergativmarkör (jfr. Estival/Myhill 1988 samt #1142 ur Konstanz ”Universals Archive”). Stepanov (1978a: 355ff.; 1978b: 348f.) hade redan intagit en delvis motsatt ståndpunkt till Schmalstiegs antaganden. Han diskuterade uppkomsten av satstyperna (9–10) utan att utgå från en ergativisk kasusmarkering, utan knöt i stället implicit an till ett aktivt:inaktivt alignment, som enligt hans uppfattning också skulle ha övertagits från tidig indoeuropeiska i förstadierna till baltiska och slaviska (han talar om ”proto-balto-slaviska”). Enligt detta synsätt bör den obliqua markeringen av argumentet i (9) betraktas som ursprunglig, eftersom en animat referent uppträdde i en för den ”otypisk” roll, nämligen som inaktiv; följaktligen skulle den också ha markerats morfologiskt och syntaktiskt (genom utebliven kongruens). Å andra sidan ser Stepanov i satser av typen (9) en koppling till det indoeuropeiska perfektum som gått förlorat i baltiska och slaviska. Detta betraktas allmänt som en tillståndskategori (och sätts bland annat därför i samband med medium, eller bildade tillsammans med detta ett form–funktionskluster). Efter perfektums bortfall i baltiska och slaviska ska det sålunda ha uppstått en tom plats i systemet, som enligt Stepanov fylldes upp av infinita verbformer och obliqu markering av argument³⁴. Utvecklingen av en analytisk passivkonstruktion skulle därmed diakront ha varit sekundär i förhållande till satsmönstrets (9) ”perfektiska” (snarare: statiska) semantik. Mot denna tes kan invändas att den, liksom Schmalstiegs tes, väcker frågor om möjligheten att verifiera den kronologiska ordningsföljden: i vilket tidsmässigt förhållande står funktionen som perfektum, funktionen i passiv och funktionen i (inferentiell) evidentialis³⁵? Stepanov frågar sig dessutom inte om satstypen (9) verkligen motsvarade en stativ eller snarare ett ”experiential” (som evid- 34 Därvid drar han också i allmänna ordalag en direkt parallell till intransitiva satser med nominalt predikat och obliqu markering av argument i dagens ryska och litauiska; framför allt till dativexperiencern (jfr. ryska Мне холодно, litauiska Man šalta ’jag fryser’), eller till en extern dativpossessor med ackusativ på det lägst rangordnade argumentet, som i dialektal ryska Мне.DAT ногу.AKK больно ordagrant ’mitt ben gör ont’, eller litauiska Man.DAT skauda galva.AKK ordagrant ’det värker mig i huvudet’. Stepanov förbiser dock att många av dessa satsmönster uppenbarligen uppstod först relativt sent, nämligen under historisk tid (se allmänt Galkina-Fedoruk 1958). 35 Det är just i denna funktion som satser av typen (9–10) är väl belagda i modern litauiska. Rekonstruktion grammatischer Kernbereiche | 101 stod närmare den dentala funktionen). Dessutom grundar sig hans antaganden (liksom Schmalstiegs) på hypoteser om ett byte av alignment, vilket med tanke på den typologiska motbevisningen lämnar bevisbördan åt honom (se ovan). Slutligen bygger de på en rent systemintern rekonstruktion, där möjliga influenser genom språkkontakt helt lämnas utanför. Därför förekommer det just i Schmalstiegs framställning helt onödiga ad hoc-tolkningar, som inte heller stöds av fakta som skulle vara relevanta för rekonstruktionen. Till exempel när han ad libitum tolkar meningar av typen (13) Ant šakel-ių ant žal-ųjų vainik-us kabin-t-a på gren.GEN.PL på grön.GEN.PL krans.AKK.PL.M hänga upp.PTC.NEUT ‘På grenarna på de gröna hänger (det) kransar.AKK’ tolkas som sådana där det lägst rangordnade argumentet markeras som ackusativobjekt. Schmalstieg (1982: 121f., 129) spekulerar här i att verbet hänga upp först senare (i samband med transitivitetsoppositionen) tydligt omtolkades som transitivt och att det därigenom även uppfattades som transitivt (med andra ord: orienterat mot det högst rangordnade argumentet) t-participet upphängt som bildats av det (i dag genusneutralt). En sådan ”förklaring” bortser från det faktum att orienteringen mot det lägst rangordnade argumentet har blivit dominerande i den diakrona utvecklingen av particip med t-formans (se fotnot 29). Om de i enstaka fall uppvisar orientering mot det högst rangordnade argumentet vid transitiva basverb och i övrigt också kan bildas av intransitiva och rentav avalenta verb (och därmed användas ”aktiviskt”), kan detta i större utsträckning ses som resultatet av en omfattande utvidgning av detta deverbalasuffix till även andra stammar än transitiva, och i mindre utsträckning som resultatet av en syntaktisk reanalys (som i polskans impersonala konstruktion med no/to-participet). Huruvida polskt inflytande kan antas i fråga om litauiska particip på -ta (liksom på -ma) av transitiva verb med objektstyrning är ännu en öppen fråga36. Bortsett från detta är det emellertid mycket rimligare att anta att utvidgningen av det deverbalformant som består av t gick från intransitiva till transitiva verbstammar snarare än från transitiva till intransitiva – alltså i motsatt riktning mot den som Schmalstieg-hypotesen skulle förutsäga. Die letztgenannte Annahme rechtfertigen ein paar Argumente, welche Ambrazas (1990: 200–214; 1994; 2004) gegen die Schmalstieg-Hypothese vorgebracht hat. Dabei geht auch er von der Annahme aus, daß der frühe ide. Satzbau in erster Linie durch Juxtaposition nominaler Satzglieder mit nur schwach ausgeprägter Wortklassen-Differenzierung geprägt gewesen sei. Der Genitiv in Sätzen wie (9–10) gehe allerdings nicht auf einen Ergativ-Kasus zurück; diesen habe es sehr wahrscheinlich nie gegeben. Vielmehr sei der Genitiv in Sätzen vom Typ (9–10) als Fortsetzung eines sehr alten genetivus subiecti anzusehen, wie er auch in anderen älteren ide. Sprachen durchweg bei Verbalnomina 36 Om den diakrona utvecklingen av det så kallade ”impersonella” passivet i det baltisk-slaviska språkområdet, se Wiemer (i tryck 2). 102 | BJÖRN WIEMER (nomina actionis) kan observeras37. Enligt denna rekonstruktion går de nutida genusneutrala ta-participen tillbaka på *o-stammiga verbalnomina, där argument först stod i nominativ och inte kongruerade med participet på -ta (< *to). En sådan struktur återspeglas ännu i dag i satsmönstret av typen (14) rug-iai sėja-m-a / sė-t-a råg.NOM.PL så.PTC.NEUT ‘Rågen sås / har såtts’ återspeglas. Vid verbalnomina med t- eller m-suffix kunde den som bar den aktuella egenskapen anges i genitiv (som genetivus subiecti), både vid transitiva stammar (valstiečio.GEN.SG.M sėjama / seita ursprungligen ’bondens sådda’, dvs. ’sått av bonden’) och vid intransitiva (valstiečio.GEN.SG.M gulima / gulėta ursprungligen ’bondens liggande / legat’, dvs. ’det liggs / låg av bonden’)38. Denna rekonstruktion har fördelen (a) att den är betydligt mer genomskådlig och (b) att den framför allt varken gör någon åtskillnad mellan t- och m-particip eller mellan transitiva och intransitiva stammar. Till skillnad från Schmalstieg-hypotesen hamnar detta synsätt därmed inte i ett förklaringsnödläge som kräver ytterligare hypotetiska antaganden om genomgripande analogiska utjämningar. Den ökade genomskådligheten hänger samman med att satsstrukturen i (9–10) kan tillskrivas en synnerligen lång diakron kontinuitet, där endast den syntaktiska statusen hos den genitiviska nominalfrasen eventuellt skulle ha förändrats (och även detta möjligen först under de senaste århundradena). Ambrazas’ synsätt gör det slutligen också möjligt att införliva tesen om att det högst rangordnade argumentet, markerat med genitiv, har possessivt ursprung (se fotnot 37). Med tanke på ergativhypotesens ytterst spekulativa karaktär39, Schmalstiegs beslut som regelmässigt fattas ad hoc (jfr framför allt Schmalstieg 1988: 30ff.) och som vanligtvis inte kan underbyggas solidt med fakta, samt de ovan redovisade inkonsekvenserna och det faktum att Schmalstiegs ansats skulle innebära att ett passiv uppstod ur ett ergativsystem (vilket skulle gå rakt emot den tydliga bilden av typologiskt belagda fall), bör Ambrazas förklaringsmodell klart ges företräde. 37 Dieser Standpunkt ist in so klarer Form erst in Ambrazas (2004) formuliert. Früher schien auch er der These Holvoets nicht abgeneigt gewesen zu sein, dass der Genitiv in diesen Satztypen auf einen possessiven, zuerst nur adnominalen Kasus zurückgehe, welcher später zu einem Adjunkt umgedeutet worden sei. Auch Stepanov nahm an, daß der Genitiv in (9) zuerst possessiv zu interpretieren war. Er sah dies allerdings als eine Weiterentwicklung des früh-baltischen und früh-slavischen „Perfekt-Ersatzes“ an (vgl. 1978b: 347f.). 38 Anmärkningsvärt i detta sammanhang är att genitiv i de litauiska dialekterna förekommer oftare med intransitiva stammar vid ta- och ma-particip än med sådana particip av transitiva stammar (Ambrazas 1994: 9). 39 Om andra invändningar mot tesen om indoeuropeiskans ”ergativa förflutna”, med ytterligare litteraturhänvisningar, se Comrie (2001: 24f.) och Matasović (2000: 330f.). Rekonstruktion grammatischer Kernbereiche | 103 3. ETT ANALOGT FALL I SLAVISKA: ’ESSE’ OCH ’HABERE’ I POSSESSIVA KONSTRUKTIONER Vid sidan av Schmalstieg bygger även andra forskare ända in i sen tid sina rekonstruktioner på föga hållbar grund. Ibland framställs till och med drag hos en förment arkaisk morfosyntax, som ännu härrör från proto-indoeuropeiskan, i stället för innovationer som under vissa omständigheter fått genomslag i enskilda indoeuropeiska språk först genom språkkontakt (bl.a. med icke-indoeuropeiska språk). Ett mycket tydligt exempel ges t.ex. av Bauer (2000: 10, 151), som anför den ryska possessiva konstruktionen av typen u + GEN (у меня книга ’jag har en bok’ etc.) som ett exempel på drag som skulle vara ”inherited from the protolanguage”. Frågan inställer sig om kronologin här inte på något sätt har ställts på huvudet. Eftersom denna possessiva konstruktion dessutom har ett nära samband med frågan om alignment (se avsnitt 2), finns det anledning att gå närmare in på det metodologiska problem som uppstår. Låt oss alltså ta ställning till tesen att den possessiva konstruktionen u + GEN (+ ESSE, med det ägda i nominativ) i ryskan utgör ett finsk-ugriskt substrat. Denna tes diskuterades av Veenker (1967: 117–119) och godtogs i princip också, medan Panzer (1982: 330f.) och Vasilev (1973) ifrågasatte den. Panzers skepsis grundar sig dock de facto enbart på antagandet (något dogmatiskt) att slaviska språk ju egentligen är ”BE-languages” och inte ”HAVE-languages” (i Isačenkos efterföljd, 1974) och att det därför är sannolikare att ryskan endast för vidare ett ärvt tillstånd från urslaviskan; om de övriga slaviska språken använder HABERE-konstruktioner för possessivt uttryck (kyrkslav. iměti och dess motsvarigheter), skulle detta bero på en stödjande påverkan från grekiskan (eller, förmedlad, från kyrkslaviskan), latinet eller senare västeuropeiska språk. Om Panzer sannolikt har rätt vad gäller den stödjande påverkan, skulle detta däremot förutsätta att HABERE-verbet ändå var gemensamt slavisk arvegods från urslaviskan. Även materialet i de etymologiska ordböckerna talar relativt entydigt för ett sådant antagande (jfr Vasmer 1953: 479 och Walde 1930: 124). Panzers skepsis beträffande finsk-ugriskt inflytande är alltså inte särskilt välgrundad, och den varken vederläggs eller bekräftas. Man bör i stället överväga att båda typerna av possessiva konstruktioner redan under förhistorisk tid existerade parallellt, och att ett finsk-ugriskt substrats roll sannolikt bestod i att stödja en omfördelning mellan dessa konkurrerande konstruktioner till förmån för den adessiva (med ESSE). Just detta antagande stöds av Safarewiczowas undersökning (1964, särskilt s. 17, 55f.). Veenkers viktiga påpekande, att den adessiva ESSE-konstruktionen endast i ryskan, dvs. vid den nordöstra periferin av det slavisktspråkiga området, har etablerat sig som den dominerande possessiva konstruktionen (med alla sina funktionella vidareutvecklingar) gentemot HABERE-konstruktionen, måste således vägas mot Vasilevs belägg för att den adessiva konstruktionen redan är belagd i tidiga dokumenterade stadier av flera slaviska språk, däribland sydslaviska, och då inte bara i snävt possessiv funktion utan även i partitiv funktion (med inalienabilia), i betydelsen innehav och i betydelsen släktskap. Vasilev 104 | BJÖRN WIEMER (1973: 363) påpekar dessutom med rätta att man utifrån kunskapen om de östslaviska direktförfädernas bosättningsrörelser måste anta att en direktkontakt mellan dessa och finsk-ugriska stammar kan ha inletts först på 500-talet e.Kr. Eftersom konstruktionen ’u + GEN + ESSE’ förekommer redan i de äldsta bevarade östslaviska texterna (jfr Safarewiczowa 1964), kan man alltså räkna med nästan 500 år som ”virulensperiod” för dess etablering. Det borde, kan man tycka, räcka för en kalkering under finsk-ugriska substratförhållanden, vilka det sedan dess funnits rikligt med förutsättningar för i ryskan (jfr bl.a. Veenker 1967: 17–21). Detta vore ytterligare ett skäl att dämpa Panzers och Vasilevs skepsis. Ty urslaviskans begynnande upplösning (ca 500 e.Kr.) sammanfaller mer eller mindre med början på slavernas bosättningsrörelse mot nordost. Föga talande är då iakttagelserna att ’u + GEN + ESSE’ under den historiskt dokumenterade tiden förekom praktiskt taget i hela den slaviska världen. Vasilev själv påpekar (vid sidan av Safarewiczowa 1964 om gemenslaviskan och äldre ryska) att brukshäufigheten för denna konstruktion och HABERE-konstruktionen varierade. Att den endast i ryskan har bestått i normen på lång sikt förklaras därför mest plausibelt av ett fortgående substratinflytande från finsk-ugrisktalande. Den ökade användningen av denna konstruktion i possessiva (och semantiskt närliggande) funktioner kan också i nyare tid enkelt förklaras genom kontakt med idiom där den redan användes uteslutande eller huvudsakligen på detta sätt. Detta visas bland annat av den klart vanligare förekomsten av u + GEN i possessiv funktion i den nordliga ’polszczyzna kresowa’ (jämfört med standardpolska) samt i litauiskt talspråk och i de litauiska dialekter som stått i nära kontakt med östslaviska varieteter. I allmänhet får dessa överväganden stöd av en jämförelse med baltiska språk. Även där kan ett HABERE-verb räknas till det ärvda ordförrådet: litauiska turėti ska förstås som en baltisk avljudsbildning till roten *tuer (jfr det etymologiska släktskapet med tverti ’fatta (tag i)’; Fraenkel 1965: 1142f.; Pokorny 1959: 1101). I lettiskan finns numera, som bekant, inget HABERE-verb; det med litauiska turėti kognata verbet turēt har fått betydelsen ’hålla’ och används främst i denna konkreta betydelse. Man kan alltså utgå från att också i de baltiska språken deltog ett HABERE-verb i bildandet av grundläggande satstyper och därmed bestämde alignment (såsom fortfarande är fallet i litauiskan). Vidare kan man utgå från att lettiskan har haft betydligt mer omfattande språkkontakter med östersjöfinska språk och i många avseenden präglats betydligt starkare av ett motsvarande substrat än litauiskan. Att HABERE-verbet trängts undan i lettiskan skulle alltså kunna betraktas som analogt med en identisk process i ryskan – och detta är högst rimligt både ur ett areallingvistiskt perspektiv och med hänsyn till de kända bosättningshistoriska fakta. Tills vidare kan man bara säga att denna fråga ännu behöver undersökas närmare i detalj. Enbart den föregående genomgången av ESSE-HABERE-problematiken, så att säga ”i fågelperspektiv”, visar följande: om man vill tala om ”arkaisk syntax” bör man först klargöra hur förhållandet mellan de aktuella konstruktionerna gentemot an- REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 105 som kan ha betraktat dess morfosyntaktiska konstruktioner (markeringsmetoder osv.) och hur deras kronologiska förhållande till varandra såg ut. Det kan mycket väl visa sig att ett kodningsmönster som ur dagens perspektiv verkar ålderdomligt inte har existerat oavbrutet och obestritt sedan tiden för ett (hur det än må rekonstrueras) urspråk, utan periodvis har kunnat trängas tillbaka för att först senare åter aktiveras som primärt förfarande. Som utlösande faktor för en sådan återupplivning kommer då framför allt språkkontakt (särskilt substratpåverkan) i fråga, så att man inte bör stanna vid förklaringsförsök som utgår från systeminterna förhållanden. 4. NÅGRA AVSLUTANDE POSTULAT Vid den ovanstående genomgången av fallstudier av centrala morfosyntaktiska kodningsmetoder och deras antagna diakrona förändringar kan knappast något slutgiltigt bevisas; som mest kan det göras plausibelt. Förklaringsmodellernas plausibilitet ökar emellertid i den mån man kan anföra argument från områden som går utöver en systemintern rekonstruktion. Systemintern argumentation kan betraktas som ett nödvändigt villkor för förklaringen, men den är inte ett tillräckligt villkor – framför allt inte när det finns alternativa ansatser. Det är just detta som detta bidrag skulle demonstrera. Granskningen av de argument som ligger till grund för Stepanovs och Schmalstiegs teoretiska ansatser skulle representativt för många andra fall visa hur angeläget det är att stämma av den historisk-komparativa rekonstruktionen mot typologiska fakta och kontaktlingvistiska rön, och vad som kan återstå av denna rekonstruktion om man inte bemödar sig om en sådan avstämning. Även om inga sakkunniga omdömen här avses avges om den indoeuropeiska förhistorien till det historiskt dokumenterade baltiska (liksom slaviska), kan ändå en rad slutsatser och postulat formuleras beträffande den: 1. Spekulativa antaganden om genomgripande förändringar i alignment är långt ifrån övertygande; de leder till interna inkonsekvenser och strider till största delen till och med mot typologiska jämförelsedata. I varje fall försätter de anhängarna av teorin om en ergativ syntax i förklaringssvårigheter. 2. Särskilt vid primärt syntaktiska problem för förklaringen vidare när areallingvistiska faktorer (språkkontakt, substratbildning) beaktas; den blir betydligt mer plausibel och enklare. Dessutom möjliggör detta en bedömning av de postulerade utvecklingarna under förhållanden präglade av verklig tid och verklig kommunikation, samt under antagandet att det redan förekommer en variation av funktionellt likvärdiga medel. Slutligen tillåter det en bättre bedömning av vad som är ålderdomligt och vad som däremot är innovativt. Här bör man noggrant skilja mellan formen (den etymologiska ”substansen”) och funktionerna: det är uppenbarligen just de senare som kan förändras genom språkkontakt. I synnerhet kan latenta funktioner, eller funktioner som tidigare redan stått i förgrunden, återaktiveras genom språkkontakt. 106 | BJÖRN WIEMER Allt detta kräver mer precisa uppgifter om de undersökta tidsperioderna och de kronologiska förloppen inom dem. 3. Rekonstruktionen av förhistoriska förändringar i verbrötter och verbstammar, i syfte att förklara uppkomsten av aktionella och/eller diatesrelaterade distinktioner, kan i huvudsak vara riktig. Den har emellertid mycket liten koppling till uppkomsten av det moderna slaviska aspektsystemet, som har tillkommit betydligt senare. Denna rekonstruktion förklarar inte heller hur dagens aspektsystem i ryska, vitryska eller polska kan ha understött systemet för stambildning i modern litauiska vad gäller bildandet av aspektpar. Dessa tänkbara nyare influenser kan nämligen inte längre ha sin grund i de produktiva stambildningsprocesser som är föremål för Stepanovs rekonstruktion. 4. Vid bedömningen av följderna av rekonstruerade (eller i varje fall mycket avlägsna) processer i stambildningen (och generellt i morfologin) förefaller det oumbärligt att beakta möjligheten att nyare ”lager” av produktiva morfologiska processer kan läggas ovanpå äldre, utan att resultaten av de äldre processerna försvinner ur lexikonet. Detta gäller i synnerhet kontrasten mellan kausativa och dekausativa (transitiva och intransitiva) stammar i litauiska (se Appendix). 5. På liknande sätt gäller detta förekomsten av kategoriala kluster (aktionella + diatesrelaterade drag). Här bör man vidare skilja mellan diffusa kluster med underdeterminerade kategorier, som kan kontureras, och kluster med redan distinkta kategorier, vilka ger upphov till synkretismer som sedan kan särskiljas. Det mest framträdande exemplet från de områden som behandlas här är sambandet mellan kausativitet (diatesrelaterad) och frekventativitet (aktionell) vid användningen av suffixet *t. 6. Vid behandlingen av aktionella och diatesrelaterade distinktioner i verbstammen kan olämpliga jämförelser mellan förhistoriska processer och utvecklingar i senare tid (mellan vilka det ligger långa tidsrymder) undvikas också genom en mer noggrann differentiering av de morfologiska processerna längs ett kontinuum mellan grammatiska och lexikala oppositioner. 5. BILAGA: MORFOLOGISKA TYPER AV TRANSITIVITETSKORRELATION I LITAUISKA (ENLIGT KRONOLOGIN FÖR DERAS UPPKOMST I BALTISKA) (med utgångspunkt i Stepanov 1976: 410; 1989: 170–173) I. utan markering: Exempel40: degti ⇒ ∅ 1. ‘brinnaINTR’, 2. ‘brännaTR’ dega, degė 40Efter infinitivformen följer i nästa rad i varje fall 3:e person singularis i presens och preteritum. Rekonstruktion Grammatischer Kernbereiche | 107 II. suffixal förlängning av en stam med kort vokal: karti ‘hänga upp.TR’ ⇒ karoti ‘hänga.INTR’ karia, korē KAUSATIV ⇒ INTRANSITIV III. rotväxling + nasalinfogning och/eller sta-suffix kontra byte av tempusets böjningsklass: 2 komplementära typer: III. a. transitiva stammar: presens på -ia, preteritum på -ē berti ‘(ut)hälla’ beria, berē III. b. intransitiva stammar: presens på -a, preteritum på -o birti ‘spridas ut; smulas sönder’ byra (< *bi-n-r-a), biro AVLEDNINGSRIKTNING OKLAR IV. Rotablaut + suffix: lipti ‘klättra, gå’ lipa, lipo ⇒ laipinti ‘hjälpa till att gå ut/ned’ laipina, laipino INTRANSITIV ⇒ KAUSATIV (i vid bemärkelse) V. oförändrad rot, men förändring av stammen vid dess ”kanter”: 3 typer: V. a. med RM ištempi ‘sträcka’ ⇒ išsitempti ‘sträcka på sig’ iš(si)tempia, iš(si)tempē TRANSITIV ⇒ INTRANSITIV V. b. med suffixet -(d)in- (se IV.) valgyti ‘äta’ ⇒ valgydinti ‘ge mat’ valgo, valgē valgydina, valgydino TRANSITIV ⇒ KAUSATIV bėgti ‘springa’ ⇒ bėginti ’tvinga att springa, driver på’ bėga, bėgo bėgina, bėgino INTRANSITIV ⇒ KAUSATIV (i vid vid bemärkelse) 108 | BJÖRN WIEMER Jfr med suffixet -dy41 säng gulti ‘lägga sig’ ⇒ guldÿti ‘lägga någon, få någon att lägga sig’ gula, gulē INTRANSITIV ⇒ KAUSATIV guldo, guldē • olika kombinationer är möjliga!; t.ex. 1. mirkī ‘bli fuktig, våt’ ⇒ mirkyti ‘fukta’ mirksta, mirko ⇒ mirko, mirkē → Typ II + III + V.c. I BÅDA RIKTNINGARNA 2a. pykti ‘vara arg, vredgas’ ⇒ pykinti ‘reta upp någon’ pyksta, pyko ⇒ pykina, pykino 2b. pigti ‘bli billigare’ ⇒ piginti ‘göra billigare’ pinga, pigo ⇒ pigina, pigino → Typ III + V.b. I BÅDA RIKTNINGARNA 3. lipti ‘(fast)klibba.INTR’ ⇒ lipdyti ‘klistra fast.TR’ limpa, lipo ⇒ lipdo, lipdē → Typ III + V.c. I BÅDA RIKTNINGARNA 4. susipažinti42 ‘lära känna varandra’ ⇒ supažindinti ‘göra Y och Z bekanta med varandra’ susipažįsta, susipažino ⇒ supažindina, supažindino → Typ V.a. + V.b. I BÅDA RIKTNINGARNA FÖRKORTNINGAR AKK – ackusativ aks. – fornkyrkoslaviska altlit. – fornlitauiska AOR – aorist DAT – dativ F – femininum GEN – genitiv 41Etymologiskt praktiskt taget identiskt med -in-, eftersom det uppstod genom förlängning av ī efter nasalens bortfall. -d- var ursprungligen en hiatusutjämnare (jfr Stang 1943: 142). 42Strängt taget är susi- ett enda morfem. Detta kan dock lämnas utan avseende i detta sammanhang. REKONSTRUKTION GRAMMATISCHER KERNBEREICHE | 109 ide. – indoeuropeisk INF – infinitiv INTR – intransitiv ipf. – imperfektiv lit. – litauisk M – maskulinum NOM – nominativ pf. – perfektiv PL – plural poln. – polsk PRS – presens PRT – preteritum PTC – particip russ. – ryska SG – singular TR – transitiv urslav. – fornkyrkoslavisk 1, 3 – 1:a, 3:e person CITERAD LITTERATUR AMBRAZAS, V. 1990: Sravnitel'nyj sintaksis pričastij baltijskich jazykov, Vilnius: Mokslas. — 1994: Om tolkningen av litauiska konstruktioner med neutrala passiva particip. Linguistica Baltica 3, 7–11. — 2004: Om genitiv med neutrala particip och verbalsubstantiv i litauiska. Baldi, Ph., Dini, P. U., red., Studies in Baltic and Indo-European Linguistics (in honor of William R. Schmalstieg). Amsterdam, Philadelphia: Benjamins, 1–6. BARTON, Ch. R. 1981: Notes on the Baltic Preterite. Indogermanische Forschungen 85, 246–278. BAUER, B. 2000: Archaic Syntax in Indo-European (The Spread of Transitivity in Latin and French), Berlin, New York: Mouton de Gruyter. BERMEL, N. 1997: Context and the Lexicon in the Development of Russian Aspect, Berkeley-Los Angeles-London: University of California Press. BIRNBAUM, H. 1975: Common Slavic (Progress and Problems in its Reconstruction), Cambridge, MA: Slavica Publishers, Inc. BREU, W. 1998: Komplexe aktionale Verbklassen, insbesondere Inchoativa. In: Berger, T., Raecke, J., Hgg., Slavistische Linguistik 1997. München: Sagner, 55–80. BYBEE, J., DAHL, Ö. 1989: The creation of tense and aspect systems in the languages of the world. Studies in Language 13 (1/2), 51–103. CHRISTEN, S. 1998: Unpersönliche Konstruktionen und sekundäre Personifizierung. Linguistica Baltica 7, 51–61. COMRIE, B. 1975: The Antiergative: Finland’s Answer to Basque. In: Grossman, R. E. et al. (eds.): Papers from the eleventh regional meeting, Chicago Linguistic Society 11. Chicago, 112–121. COMRIE, B. 2001: Typology and the history of language. In: Bisang, W., ed., Aspects of Typology and Universals. Berlin: Akademie, 21–35. DIXON, R. M. W. 1994: Ergativität, Cambridge: University Press. 110 | BJÖRN WIEMER ESTIVAL, D., MYHILL, J. 1988: Formal and functional aspects of the development from passive to ergative systems. In: Shibatani, M., ed., Passive and Voice. Amsterdam, Philadelphia: Benjamins, 441–491. FRAENKEL, E. 1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch, Bd. 2, Heidelberg / Göttingen: Winter / Vandenhoeck & Ruprecht. GALKINA-FEDORUK, E. M. 1958: Bezličnye predloženi̯ja v sovremennom russkom jazyke, Moskva: Izd-vo MGU. HASPELMATH, M. 1987: Transitivity alternations of the anticausative type, Köln: Universität zu Köln. (Institut für Sprachwissenschaft. Arbeitspapier Nr. 5, Neue Folge.) ISAČENKO, A.V. 1974: On ‘Have’ and ‘Be’ Languages (A Typological Sketch). Flier, M. S., ed., Slavic Forum (Essays in linguistics and literature). The Hague etc.: Mouton, 43–77. KARDELIS, V., WIEMER, B. 2002: Ausbildung von Aspektpaarigkeit in litauischen Grenz- und Inseldialekten (am Beispiel von Sprechverben). Linguistica Baltica 10, 51–80. KAZLAUSKAS, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika (kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis), Vilnius: Mintis. KLAIMAN, M. H. 1991: Grammatical voice, Cambridge etc.: University Press. KRASUCHIN, K. G. 1990: Nekotorye problemy rekonstrukcii indoevropejskogo sintaksisa (v svjazi s vychodom knigi Ju. S. Stepanova «Indoevropejskoe predloženie». M., 1989). Voprosy jazykoznanija 6, 71–84. LEHMANN, V. 1990: Zur ontogenetischen und diachronen Entwicklung grammatischer Kategorien des Polnischen. Breu, W., Hg., Slavistische Linguistik 1989. München: Sagner, 167–188. LEHMANN, V. 1996: Die Rekonstruktion von Bedeutungsentwicklung und -motiviertheit mit Funktionalen Operationen. Girke, W., Hg., Slavistische Linguistik 1995. München: Sagner, 255–289. LEHMANN, V. 1999: Sprachliche Entwicklung als Expansion und Reduktion. In: Anstatt, T., Hg., Entwicklungen in slavischen Sprachen. München: Sagner, 169–254. MARVAN, J. 1973: Baltic and Indo-European Ergative (Based on Professor Pavel Trost’s pioneer work). Lituanus 19, 31–38. MATASOVIC, R. 2000: Uses and misuses of typology in Indo-European linguistics. Ofitsch, M., Zinko, C., Hgg., 125 Jahre Indogermanistik in Graz. Graz: Leykam, 327–340. MATTHEWS, W. K. 1955: Lithuanian Constructions with Neuter Passive Participles. Slavonic and East European Review 33, 350–371. MICHELINI, G. 1990: Die indogermanische Vorlage der -ā- und -ē-Präterita in den baltischen Sprachen. Zeitschrift für Slavistik 35 (6), 841–847. PADUČEVA, E. V., ROZINA, R. I. 1993: Semantičeskij klass glagolov polnogo ochvata: tolkovanie i leksiko-sintaksičeskie svojstva. Voprosy jazykoznanija 6, 5–16. PALMAITIS, M. L. 1977: Del baltų kalbų nenominatyvinės praeities. Baltistica (2 priedas), 114–123. PANZER, B. 1982: Genetische und stratalinguistische Faktoren in der Entstehung der ostslavischen Schriftsprachen. Ureland, P. St., Hg., Die Leistung der Strataforschung und der Kreolistik (Typologische Aspekte der Sprachkontakte: Akten des 5. Symposions über Sprachkontakt in Europa, Mannheim 1982). Tübingen: Niemeyer, 321–337. PLANK, F. 1995: Ergativity. Jacobs, J. et al., Hgg., Syntax: Ein internationales Handbuch zeitgenössischer Forschung, 2. Halbband. Berlin–New York: De Gruyter, 1184–1199. POKORNY, J. 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, Bd. 1, Berlin–München: Francke. ROSÉN, H. B. 1979: Amamini und die indogermanischen Diathesen- und Valenzkategorien. Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung 92, 143–178. SADNIK, L. 1962: Die Nasalpräsentia und das frühurslavische Verbalsystem. Die Sprache 8, 238–249. SAFAREWICZOWA, H. 1964: Oboczność я имею i у меня есть w języku rosyjskim dziś i dawniej, Wrocław Rekonstruktion grammatischer Kernbereiche | 111 etc.: Ossolineum. Schmalstieg, W. R. 1982: The shift of intransitive to transitive passive in the Lithuanian and Indo-European verb. Baltistica 17 (2), 119–134. Schmalstieg, W. R. 1984: The genitive with verbs denoting ‘to fill’: partitive or ergative? Baltistica 20 (2), 136–140. Schmalstieg, W. R. 1988: A Lithuanian Historical Syntax, Columbus, Ohio: Slavica Publishers. Schmalstieg, W. R. 1993: Tevas dirbta?! — A misinterpretation. Linguistica Baltica 2, 39–45. Schmalstieg, W. R. 1994: Again the Baltic genitive of agent. Linguistica Baltica 3, 13–19. Schmid, W. P. 1963: Studien zum baltischen und indogermanischen Verbum, Wiesbaden: Harrassowitz. Schmid, W. P. 1966: Baltische Beiträge IV: Zur Bildung des litauischen Präteritums. Indogermanische Forschungen 71, 286–296. Schmidt, K. H. 1980: Zur Typologie des Vorindogermanischen. Ramat, P. et al., eds., Linguistic Reconstruction and Indo-European Syntax (Proceedings of the Colloquium of the Indogermanische Gesellschaft’, University of Pavia, 6–7 September 1979). Amsterdam: Benjamins, 91–112. Schmidt, K. H. 1983: Kaukasische Typologie als Hilfsmittel für die Rekonstruktion des Vorindogermanischen, Innsbruck. (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft. Vorträge und Kleinere Schriften, 31.) Stang, Chr. S. 1943: Das slavische und baltische Verbum, Oslo: Jacob Dybwad. (Skrifter utgitt av det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo II. Historisk-Filosofisk Klasse, 1.) Stang, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen, Oslo–Bergen– Tromsö: Universitetsforlaget. Stepanov, Ju. S. 1976: Vid, zalog, perechodnost’ (Balto-slavjanskaja problema I). Izvestija AN SSSR, serija literatury i jazyka 35 (5), 408–420. Stepanov, Ju. S. 1977: Vid, zalog, perechodnost’ (Balto-slavjanskaja problema II). Izvestija AN SSSR, serija literatury i jazyka 36 (2), 135–152. Stepanov, Ju. S. 1978a: Slavjanskij glagol’nyj vid i baltijskaja diateza (problema obščego genezisa i rekonstrukcii). Borkovskij, V. I. et al., red., Slavjanskoe jazykoznanie. VIII meždunarodnyj s”ezd slavistov, Zagreb–Ljubljana, sentjabr’ 1978 g. Doklady sovetskoj delegacii. Moskva: Nauka, 335–363. Stepanov, Ju. S. 1978b: «Perfektnyj centr» v russkom sintaksise (Vid, zalog, perechodnost’. Balto-slavjanskaja problema IV). Izvestija AN SSSR, serija literatury i jazyka 37 (4), 344–353. Stepanov, Ju. S. 1989: Indoevropejskoe predloženie, Moskva: Nauka. The Universals Archive: http://ling.uni-konstanz.de/pages/proj/sprachbau.htm. Vasilev, Chr. 1973: Ist die Konstruktion ‘u menja est’ russisch oder urslavisch? Die Welt der Slaven 18, 361–367. Vasmer, M. 1953: Russisches etymologisches Wörterbuch, Bd. 1, Heidelberg: Winter. Veenker, W. 1967: Die Frage des finnugrischen Substrats in der russischen Sprache, Bloomington: Indiana University. Walde, A. 1930: Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen (herausgegeben und bearbeitet von Julius Pokorny), Bd. 1, Berlin–Leipzig: De Gruyter. Wiemer, B. 2001: Aspektual’nye paradigmy i leksičeskoe značenie russkich i litovskich glagolov (Opyt sopostavlenija s točki zrenija leksikalizacii i grammatikalizacii). Voprosy jazykoznanija 2, 26–58. — 2003: Objektiva upprepningstyper, förvirrade funktionsfördelningar och degenererade inferenser i synkronin som en följd av diakronin. I Anstatt, T., Hansen, B., red., Utvecklingar i slaviska språk 2 (Till Volkmar Lehmann på hans 60-årsdag från hans kvinnliga och manliga elever). München: Sagner, 35–62. — 2004: Passivkonstruktionernas utveckling som grammatiska konstruktioner i nordslaviska och baltiska språk. 112 | BJÖRN WIEMER Bisang, W., Himmelmann, N. P., Wiemer, B., red., Vad är det som gör grammatikalisering? En blick från dess utkanter och dess beståndsdelar. Berlin–New York: Mouton de Gruyter, 271–331. — under tryck 1: O razgraničenii grammatičeskich i leksičeskich protivopostavlenij v glagol’nom slovooobrazovanii, ili: čemu mogut naučit’sja aspektologi na primere sja-glagolov? Kommer att publiceras i: Lehmann, V., red., Semantika i struktura slavjanskogo vida. München: Sagner. — under tryck 2: Om den diakrona och areala bakgrunden till konstruktioner som kallas ’opersonliga’ i polska, östslaviska och baltiska språk. Kommer att publiceras i: Manninen, S., Hiiетam, K., Kaiser, E., Vihman, V., red., Passiver och opersonliga konstruktioner i europeiska språk. Amsterdam, Philadelphia: Benjamins. Björn Wiemer Inkommen 2004 11 19 Universitetet i Konstanz Institutionen för lingvistik Universitätsstrasse 10, 78457 Konstanz [email protected]