Gedanken zur Grammatikalisierung (frei zusammenhängende Bemerkungen)

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LII (2005), 119–156 Tankar om grammatikalisering (fritt sammanhängande anmärkningar)* BOHUMIL VYKY̌PEL Ústav pro jazyk český AV ČR Denna artikel behandlar begreppet språkets grammatiska element (i motsats till lexikala element). Två uppfattningar om grammatiskhet urskiljs: en som koncentrerar sig på innehåll och en som koncentrerar sig både på innehåll och uttryck (dvs. på tecken). Vidare jämförs Christian Lehmanns begrepp grammatikalisering med Pragskolans typologi. Avslutningsvis görs några anmärkningar om förhållandet mellan grammatikaliseringsteori och den allmänna språkvetenskapliga metoden. 1. Ett av de ämnen som allmänna språkvetare ofta ägnar sig åt numera tycks vara den så kallade grammatikaliseringen. I viss mening står Christian Lehmanns programmatiska arbete Thoughts on grammaticalization., som bekant, i början av detta förnyade intresse. Det har nyligen utkommit på nytt (Lehmann 2002), och jag tar därför tillfället i akt att också själv fundera lite över grammatikalisering. Lehmanns bok är tyvärr ett fragment (och den aviserade andra delen verkar – särskilt ur den allmänna språkvetenskapens perspektiv – ännu intressantare …), men den utgör obestridligen det teoretiskt mest konsekventa bidraget till problemet och över huvud taget en allsidigt intressant och lärorik bok. Vad gäller dess fragmentariska karaktär har dock ingen mindre än Louis Hjelmslev (1968: 114) skrivit att inget är skönare för vetenskapsmannen än att ha det som ännu återstår att skapa framför sig. Innan själva avhandlingen följer dock ytterligare två anmärkningar (delvis aviserande): 1.1. När Petr Sgall (1971) behandlade begreppet typologi delade han in skillnaderna mellan de språkvetenskapliga discipliner som kallar sig typologi i två huvudgrupper: de som består i att ett och samma ord (nämligen typologi) används för olika begrepp, och de som består i att ett ord (nämligen typologi) används för olika uppfattningar om samma underliggande intuitiva begrepp. Något liknande gäller uttrycket grammatiskhet: Det första fall som Sgall behandlar förekommer i skillnaden mellan det ”amerikanska” begreppet grammatiskhet som ”riktighet” och det ”europeiska”, som även Lehmann 2002: § 2.1 på ett belysande sätt beskriver, i * Jag tackar Markus Giger (Prag) för språklig korrekturläsning och innehållsmässig inspiration. 120 | BOHUMIL VYKYPĚL där de grammatiska entiteterna betraktas i motsats till de lexikala; det andra fallet möter man i skillnaden mellan de olika uppfattningarna om det europeiska begreppet grammatikalitet. I det följande kommer jag – liksom Lehmann – naturligtvis endast att behandla det andra fallet (även om jag vid ett tillfälle oväntat också kommer in på det första). 1.2. Allmänt uppstår frågan varför man över huvud taget egentligen bör befatta sig med grammatikalitet och grammatikalisering. Ett preliminärt svar kan lyda: därför att dessa utgör ett av den lingvistiska beskrivningens och förklaringens redskap. Jag återkommer till detta senare. 2. Ett av de problem som gång på gång – ibland mer, ibland mindre – har behandlats framför allt i den europeiska språkvetenskapliga traditionen är den egendomliga skillnaden mellan språkets så kallade lexikala och så kallade grammatiska entiteter: Man anser sig kunna eller rentav behöva dela in vissa element i språket – vare sig det (beroende på de enskilda forskarnas allmänna uppfattning om språket) gäller tecknen, tecknens innehåll eller beståndsdelar av tecknens innehåll – i dessa två stora grupper. I allmänhet kan teorier om grammatikalitet eller grammatikalisering delas in i två stora grupper. Vissa forskare söker kriterierna för grammatikalitet (grammatikalisering) enbart i innehållsplanet (hur detta än uppfattas), medan andra dessutom beaktar hur de innehållselement som ska undersökas uttrycks. 2.1. Som det senare framgår är det i vårt sammanhang viktigt att nämna att en av de språkvetare som hör till den första gruppen är Petr Sgall. Sgalls formulering av de så kallade typologiska dominanterna (jfr senast Sgall 2004) går ut på att vissa element på den så kallade tektogrammatiska nivån i den funktionellt-generativa beskrivningen – de grammatiska elementen – uttrycks på olika sätt i de enskilda språktyperna, så att uttrycket för de grammatiska elementen inte är relevant för definitionen av dem som grammatiska. Den del av den tektogrammatiska nivån som de grammatiska elementen utgör utvidgade Sgall gradvis. Till en början räknade han endast de så kallade syntaktiska värdena eller funktorerna hit (Sgall 1979: 8, 10), senare inkluderade han även de så kallade morfologiska värdena eller grammatemena (Sgall, Hajičová, Panevová 1986: 271), och slutligen talar han om den grammatiska delen av den tektogrammatiska nivån, vilken utgörs av de morfologiska värdena eller grammatemena, de syntaktiska värdena eller funktorerna, valensbegreppet och den så kallade aktuella meningsindelningen (funktionell satsperpektiv) (jfr Sgall 1992a: 204). Denna grammatiska del ställs i motsats till lexemen. Uttrycket för de grammatiska elementen kan följaktligen vara femfaldigt, och på grundval av detta ställs fem språktyper upp som konstruktioner: 1. uttryck genom ordningsföljden av fonemsekvenser (morfem) som uttrycker de icke-grammatiska funktionerna = av polysyntetiska typen; 2. på samma sätt som de icke-grammatiska funktionerna, dvs. genom fonemsekvenser (morfem), varvid dessa förekommer i form av ord, dvs. inte fogas till sekvenserna som uttrycker de icke-grammatiska funktionerna = av isolerande typen; 3. på samma sätt som de icke-grammatiska funktionerna, dvs. genom fonemsekvenser GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG (morfem), varvid dessa förekommer i form av affix, dvs. fogas till sekvenserna som uttrycker de icke-grammatiska funktionerna = av agglutinerande typ; 4. genom variation (modifiering) av fonemsekvenser (morfem) som uttrycker de icke-grammatiska funktionerna, varvid denna variation sker i slutet (eller dock även i början) av sekvenserna = av den flekterande typen; 5. genom variation (modifiering) av fonemsekvenser (morfem) som uttrycker de icke-grammatiska funktionerna, varvid denna variation sker inuti sekvenserna = av den introflexiva typen. Vad gäller definitionen av de grammatiska elementen på den tektogrammatiska nivån är det uppenbart att de element eller funktioner som här betecknas som grammatiska motsvarar den ena av Vilém Mathesius språkliga yttrandes två grundpelare, nämligen akten att ”förbinda”, att sätta i relation eller den syntaktiska akten, och Mathesius utgjorde faktiskt (sannolikt förmedlad genom Vladimír Skaličkas språk teori) en viktig inspirationskälla för Sgall. I sin genialiskt enkla konception av ”funktionell grammatik” skilde Mathesius som bekant mellan två grundläggande akter, två ”pelare”, genom vilka varje yttrande bildas: benämningsakten eller den onomatologiska akten och akten att förbinda, sätta i relation eller den syntaktiska akten. De språkliga elementen ska då, betraktade ur sin betydelse- (eller innehålls-)aspekt, delas in i två grupper: de som primärt tjänar den onomatologiska akten och de som primärt tjänar den syntaktiska akten. Därför är det nödvändigt att först beskriva hur det aktuella språket benämner och hur det sätter det benämnda i relation. Först därefter kan man befatta sig med ”morfologin”, som uppfattas som läran om grupperingen av de språkliga medlen efter deras formella släktskap och därför löper tvärs igenom språkbeskrivningens båda delar: läran om språklig benämning (onomatologin) och läran om att sätta i relation (den funktionella syntaxen). (Jfr Mathesius 1929; 1936; 1975; Daneš 2003.) Något liknande finner man hos Louis Hjelmslev. Till en början – under sin preglossomatiska period – talar Hjelmslev om skillnaden mellan semantem och morfem. Semantemen är de förbundna elementen, morfemen de förbindande (Hjelmslev 1972: 52, 62; 1973: 85): ”Det skal forstaas saaledes, at semantemerne er de elementer, der bærer rækkens meningsindhold, og morfemerne de elementer, der former dette meningsindhold paa en bestemt grammatisk maade“ (Hjelmslev 1972: 52f.); ”les catégories de sémantèmes expriment sans ambiguïté des catégories de notions (…) les catégories de morphèmes expriment sans ambiguïté des relations entre les notions“ (Hjelmslev 1928: 210); ”les morphèmes indiquent les rapports entre les sémantèmes“ (Hjelmslev 1973: 87). Man ser att Hjelmslev närmar sig Mathesius: semantemen benämner, morfemen ”förbinder”, sätter i relation (primärt eller sekundärt). Hjelmslevs senare glossematiska språk teori kan i denna punkt betraktas som ett slags formalisering. Även hos den glossematiske Hjelmslev finner man en indelning av språkelementen som motsvarar den traditionella indelningen i lexikala och grammatiska element. I enlighet med sin språk teori ställer Hjelmslev upp dessa två grundläggande grupper både i innehållsplanet och i 121 122 | B O H U M I L V Y K Y P Ě L uttrycksplanen, och leden i dessa kategorier bildas hos honom av de potentiella beståndsdelarna i tecknen, eller närmare bestämt av uttryckslösa element i innehållsplanen och innehållslösa element i uttrycksplanen. Hjelmslev har ändrat benämningen på kategorierna. Även den egenskap genom vilken dessa kategorier definieras har förändrats, men i slutändan har det – översatt från glossematiken till ett allmänt och kanske mer begripligt språk – handlat om de ena (”grammatiska”) elementens potentiella (primära eller sekundära) förmåga att förena de andra (”lexikala”) eller försätta dem i ömsesidiga relationer. (Jfr framför allt Hjelmslev 1959: 139–164; 1973: 243–254.) I vårt sammanhang är det i alla händelser viktigt att Hjelmslev finner sitt kriterium för grammatiskhet endast inom respektive plan: uttrycket för de grammatiska innehållselementen är inte relevant för deras definition, eftersom det inte hör till språket som språkkonstruktion (som bildas av de två planen), utan till språkbruket, närmare bestämt dess teckenaspekt. 2.2. Till den andra gruppen av teorier om grammatiskhet som nämndes ovan (§ 2) hör bland andra den andre språkvetaren som, vid sidan av Sgall, vidareutvecklade Prags typologiska teori, Jaroslav Popela. Som bekant formulerade Popela de typologiska dominanterna på ett alternativt sätt i förhållande till Sgall. Den första egenskap de definieras genom är huruvida typen gynnar grammatiska tecken eller inte. Detta gäller positivt för den isolerande, agglutinerande, flekterande och introflexiva typen, men negativt för den polysyntetiska typen. De ”grammatiska” typerna delas följaktligen in utifrån ytterligare två egenskaper: kumulering av semer (innehållselement) i grammatiska tecken och graden av fusion mellan det lexikala och det grammatiska tecknet. I den isolerande och den agglutinerande typen förekommer ingen kumulering, medan den förekommer i den flekterande och introflexiva typen; fusionen är minimal i den isolerande typen, större i den agglutinerande, ännu större i den flekterande och maximal i den introflexiva typen. (Jfr Popela 1991, 1998.) Det är alltså uppenbart att Popelas uppfattning om grammatiskhet, som han tillämpar i sin definition av språktypologiernas grundegenskaper, avser tecknens grammatiskhet. Den polysyntetiska typen är inte ogrammatisk därför att den i sin innehållsplan skulle sakna samma eller liknande (grammatiska) element som de grammatiska typerna, utan därför att dessa element i den polysyntetiska typen saknar segmentellt eller diskret uttryck: de uttrycks antingen genom ordföljd eller genom semantem i grammatiska funktioner. Ogrammatiskheten hänför sig alltså till språkbrukets teckenaspekt, till uttryckssättet för vissa utvalda innehållselement. Den andra uppfattningen om grammatiska element, som tar hänsyn till både innehåll och uttryck, återfinns (i implicit form) i slutänden också hos grundaren av den pragiska typologin själv, Vladimír Skalička. När Skalička exempelvis kritiserar äldre kasus­teorier förebrår han dem bland annat för att de inte tar hänsyn till det faktum att ”kasus är bildningar som står i ständig kontakt med närliggande bildningar. Det som ett språk uttrycker med hjälp av kasus uttrycker ett annat med prepositioner, adverb, avledningsprefix, numerus och andra medel” (Skalička 1950: 47). GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 123 Kasus betraktas alltså som en viss uttrycksform som innehåller vissa semer (innehållselement) och uppfyller vissa kriterier med avseende på sin uppbyggnad. Det som inte uppfyller dessa kriterier är inget kasus (uttrycksformen uttrycker betydelseenheten och skiljer den samtidigt från besläktade bildningar som inte är kasus). Enligt den första uppfattningen om grammatiska element är kasus däremot ett visst innehållselement som – naturligtvis, om det existerar i det berörda språkets innehållsplan – kan uttryckas på olika sätt i olika språk. Även Skalička är för övrigt tvungen att postulera begreppet kasusfunktioner, som får ”överföras till prepositioner eller andra bildningar” (a.a., 48). Denna vacklan finner man även på andra ställen hos Skalička. I beskrivningen av den polysyntetiska typen införs den allmänna skillnaden mellan språkliga grund- och hjälpelement: de förra bär en betydelse, de senare uttrycker relationerna mellan de förra. Hjälpelement existerar dock endast om ett eget uttryck är knutet till dem, och den polysyntetiska typen har därför inga hjälpelement (jfr Skalička 1979: 186, 189, 195). På ett annat ställe sägs däremot att även den polysyntetiska typen har grammatik (dvs. hjälpelement), men att dessa uttrycks genom lexikala element, närmare bestämt genom deras ordningsföljd och genom att lexikala element förekommer i grammatiska funktioner (jfr Skalička 1955a: 16f., 18f.). För Skalička liksom för Popela är alltså ett grammatiskt element endast ett element som har ett mer eller mindre diskret uttryck, dvs. är ett tecken, och Skalička tar dessutom hänsyn till ytterligare uttrycksegenskaper när han bedömer ett teckens grammatiskhet (jfr Skalička 1960a; 1962a: 125f.; 1979: 83ff.). Det uppstår dock ett grundläggande behov av att fastställa begreppet grammatiska funktioner, eftersom det å ena sidan vore omöjligt att tala om semantem som fyller grammatiska funktioner i den polysyntetiska typen, medan det å andra sidan vore oklart vilka funktioner (betydelser) som ska undersökas med avseende på grammatiskhet. Skalička (1965) bietet auch tatsächlich solche Kriterien zur Identifizierung von grammatischen Funktionen (Bedeutungen). Gemäß ihm haben die grammatischen Elemente (Zeichen) dreierlei Bedeutung: syntaktische, abstrakte und einreihende. Durch ihre einreihende Funktion gliedern die grammatischen Elemente das durch sie bestimmte lexikalische Element in eine Klasse ein. Auf dieser Funktion gründet sich die konstitutive Eigenschaft der grammatischen Kategorien, und zwar die Obligatorität ihrer Glieder: Jedes lexikalische Element, für das die entsprechende grammatische Kategorie relevant ist, muss mit einem Element der betreffenden Kategorie versehen werden. Die syntaktische Bedeutung oder Funktion eines grammatischen Zeichens besteht darin, dass es auf andere Benennungen verweist, dass es bestimmte lexikalische Elemente mit anderen verbindet; zugleich kann es auch den Charakter dieser Beziehung angeben. Schließlich macht die abstrakte Bedeutung ein grammatisches Zeichen zu einem Teil der Benennung: Das grammatische Zeichen modifiziert die Bedeutung des lexikalischen Elements, das es bestimmt. Sekundär kann allerdings das grammatische Element durch seine abstrakte Bedeutung auch die syntaktische Funktion erfüllen, was bei der Erscheinung der sog. Kongruenz der Fall ist. Es ist wichtig zu bemerken, dass der abstrakte Charakter der 124 | BOHUMIL VYKYPĚL grammatiska element är relativ, dvs. dessa är mer abstrakta än semantiskt besläktade lexikala element. Med abstrakthet avses förmågan att omfatta större semantiska fält. Skillnaden i abstrakthet mellan ett lexikalt och ett grammatiskt element med samma semantiska grund ska således förstås som gradvis – till skillnad från de två första egenskaperna, som bygger på en privativ opposition. Ett lärorikt exempel på en icke-formaliserad grammatikaliseringsteori, dvs. en teori som inte byggts upp teoretiskt immanent utan för ett bestämt ändamål (nämligen att förklara utvecklingen av den indoeuropeiska böjningen), finner man hos indoeuropeisten Adolf Erhart. Exemplet är lärorikt eftersom man kan ta Skalička som utgångspunkt och samtidigt återkomma till Skalička i slutet, ur ett perspektiv som förklarande belyser hela grammatikaliseringsbegreppet. (Om Erharts uppfattning om grammatikalisering, se Vykypěl 2004a: 153–156 med relevanta litteraturhänvisningar.) Erharts formulering av de grammatiska elementens egenskaper liknar Skaličkas (1965). Grammemen är osjälvständiga och alltid bundna till bestämda lexem (dvs. potentiellt klassificerande). Grammemen är betydligt enklare än lexemen i fråga om betydelse (dvs. mer abstrakta) och kan också vara helt formella, dvs. beteckna enbart en syntaktisk relation (dvs. vara syntaktiska). Inventarierna av grammem är vanligen slutna, vilket också hänger samman med deras enkelhet. Enligt Erhart har de lexikala elementens förändring till grammatiska element, dvs. grammatikaliseringen, tre faser: 1. förlust av självständighet (elementet börjar bindas till ett annat element), vilket kan åtföljas av en förenkling av elementets semantik; 2. generalisering, dvs. allmängöring och obligatorifiering; 3. fullständig formalisering, dvs. elementet har endast en syntaktisk betydelse. Till dessa egenskaper, som berör innehållsplanet eller åtminstone kan relateras till det, kan också fogas egenskaper som berör de grammatiska elementens (tecknens) uttryck. De grammatiska elementens abstrakta karaktär (till vilken även syntaktiskhet kan hänföras) gynnar ett begränsat omfång av deras uttrycksmedel. Det begränsade omfånget gynnar i sin tur dels kumulering av grammem inom ett enda tecken, dels synonymi och homonymi mellan grammatiska tecken. Den obligatoriska karaktären gynnar ett ekvipollent uttryck, dvs. frånvaro av så kallade nollformanter, inklusive så kallad fast ordföljd, samt att de grammatiska elementens uttryck är bundet, dvs. sker hellre genom affix eller ändelser än genom ord. Hit hör också kongruensen: om kongruens får större genomslag i ett språk betyder det bland annat att varje ord obligatoriskt åtföljs av vissa uttrycksformer (ändelser), vilket även gäller ord som inte nödvändigtvis behöver detta. De grammatiska elementens semantiskt abstrakta karaktär och deras uttrycksforms begränsade omfång kan sammanföras under det gemensamma begreppet enkelhet, och till enkelheten kan även en annan egenskap hos de grammatiska elementen som Erhart förutsätter kopplas, nämligen ”enhetligheten i bildningen” av uttrycksformerna, dvs. dessa ska endast genom GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 125 en typ av tecken bildas (genom ord, affix, ändelser eller introflexion, men inte blandat). På grundval av uttrycksformens egenskaper fastställer Erhart rentav tre faser fram till fullständig grammatikalitet, där de betydelser som ska observeras och som motsvarar betydelserna hos vissa lexikala element uttrycks på olika sätt: 1. den kryptogrammatiska (uttryck genom ordföljd eller fritt användbara ord); 2. den pregrammatiska (ordföljd och även affix); 3. den semigrammatiska (affix, men också nollformanter; ingen kongruens och kumulation). Det är uppenbart att dessa faser kan jämföras med Skaličkas språktyper: den kryptogrammatiska med den polysyntetiska eller isolerande typen, den pregrammatiska och den semigrammatiska med den agglutinerande typen. I vilket fall som helst kan man konstatera att Erharts egenskaper hos grammatiska element påfallande liknar dem hos den flekterande typen (i Skaličkas typologi). Man kan därför också instämma med Tomáš Hoskovec (2001: 12): ”Mot de indoeuropeanistiska rekonstruktionernas aporier ställer Erhart en särskild typologisk apparat. Den provocerar genom sin hierarkiska uppfattning, som placerar de indoeuropeiska språken högst upp i grammatikaliseringens pyramid och därmed egentligen i fråga om intellektualiseringen av den semantiska relationen i språket. Kanske kan vi förebygga missförstånd om vi betänker att vi betraktar världens språk genom ett förstoringsglas som samlar allt i fokus för de indoeuropeiska språken, vilka står oss närmast och som vi känner bäst: Vi betraktar alltid världen från någonstans.” Det måste dock rättvisligen sägas att även när det gäller uppfattningen om grammatikalitet eller grammatikalisering, som hämtar sina kriterier både från innehållsplanet och uttrycksplanet, dvs. undersöker tecknens grammatikalitet, kan man fastställa kriterier som inte är knutna till signifiants konkreta karaktär och som alltså kan korreleras med den pragiska typologin. Dessa kriterier är två och har redan nämnts. Det ena är enhetlighet i bildandet av uttrycksformer: här spelar det ingen roll om grammatiska funktioner uttrycks genom ord, affix, ändelser eller introflexion, det enda kravet är att uttrycket för de enskilda leden i den berörda kategorin ska vara detsamma. Det andra kriteriet är frånvaron av nollformanter: inget led i en grammatisk kategori bör uttryckas genom en nollformant; med andra ord innebär detta att de enskilda uttrycken för leden i en grammatisk kategori bör vara equipollenta, inte privativa (se även Skalička 1960a och Vyky̌pel 2005: 210 i detta avseende). 3. Nu återkommer jag äntligen till Christian Lehmann och hans tankar om grammatikalisering1. 1 Jag begränsar mig här huvudsakligen till denna bok av Lehmann, även om också hans övriga texter om grammatikalisering naturligtvis är viktiga och det jag hittills har sagt och 126 | B O H U M I L V Y K Y P Ě L 3.1. Det är uppenbart att Lehmanns grammatikalisering hör till den andra av de två grupper som anförts ovan (§ 2), eftersom det som ska undersökas i fråga om grammatikalisering är tecken (jfr Lehmann 2002: VII, 109f.). Därav följer också att man i detta fall bör gå till väga på samma sätt som med de andra grammatikaliseringsteorierna i denna grupp: först fastställs de relevanta innehållselementen, och först därefter kan de tecken i vilka dessa innehållselement ingår undersökas med avseende på sin grammatikalitet2. Det viktiga är att båda sidorna av språk­tecknet beaktas i det andra steget, så att både betydelsen och uttrycket hos de berörda innehållselementen inbegrips i grammatikaliseringsparametrarna (jfr Lehmann 2002: kap. 4). Med Hjelmslevs terminologi lyfts vissa innehållselement ut ur språkbyggnaden och deras öde i språkbruket följs, både i dess substansaspekt (innehållselementens betydelse, som bildar signifié hos ett tecken) och i dess teckenaspekt (innehållselementens uttryck inom ramen för ett tecken). Vid första anblicken kan det förefalla onödigt med det första steget, att fastställa vilka innehållselement som avgör vilka tecken som ska undersökas med avseende på grammatikalisering och vilka som inte ska det: man tillämpar ju helt enkelt de semantiska kriterierna och uttryckskriterierna på språkets tecken och konstaterar vilka tecken som uppfyller dem, i vilken utsträckning och vilka som inte gör det. Det finns emellertid flera skäl som talar för motsatsen. Först och främst gäller det som redan antyddes ovan (§ 2.2.): i den polysyntetiska typen eller i språk med en tydligt dominerande polysyntetisk typ skulle det vara omöjligt eller svårt att skilja mellan grammatik och lexikon. Det skulle till exempel vara oklart när ett tecken fungerar enbart som verb och därmed inte träder in i grammatikaliseringskanalen, och när det också fungerar som adposition och därmed befinner sig i början av grammatikaliseringen (Lehmann 2002: 94; jfr även Haspelmath 1998: 328f.). Allt skulle potentiellt vara grammatiskt eller, med Erharts ord, ”kryptogrammatiskt”; men om något är kryptiskt ser man det inte (och om man inte ser något kan man knappast tala om det; och om det man inte kan tala om måste man tiga, som Wittgenstein säger…). Ett ytterligare argument för övertygelsen att man först måste fastställa vilka innehållskategorier som är relevanta för att undersöka de tecken som bildas även av deras led med avseende på grammatikalisering, utgörs av begreppen renovation och innovation (Lehmann 2002: § 2.4.). Renovation förutsätter att det finns en gemensam innehållskategori vars led ingår i tecken som befinner sig på olika punkter på grammatikaliseringsskalan. Utgångspunkten för in- det jag ännu vill säga illustrerar. För huvudtemat i detta bidrag, försöket att preliminärt inordna grammatikaliseringsteorin i en bredare teoretisk ram, torde det dock räcka att hänvisa till detta huvudverk. 2 Jag förstår tecken bilateralt som en oskiljaktig förbindelse mellan element på uttrycks- och innehållsplanet (elementen i de båda språkplanen är, som två delar av språkbyggnaden, potentiella komponenter i språktecken som hör till språkbruket). Därför kan man säga att ett innehållselement (eller naturligtvis ett uttryckselement) ingår i ett språktecken genom att det (med)bildar detta. (Jfr även nedan § 4.3., anm. I.) Gedanken zur Grammatikalisierung | 127 Innovation utgör i sin tur uppkomsten av en grammatisk innehållskategori (eller, mer exakt, en innehållskategori vars led sedan tillsammans bildar de tecken som följs med avseende på grammatikalisering), och man måste därför ha ett kriterium med vars hjälp man kan avgöra om kategorin har uppstått och skilja den från de andra innehållskategorierna. Det stämmer att ”Latin had no grammatical category which corresponded to the French articles, so that nothing has been renovated by these“ (Lehmann 2002: 18), eftersom latinet bara hade en motsvarande lexikal kategori; frågan är emellertid hur en lexikal kategori som de latinska demonstrativa pronomina och en grammatisk kategori som den franska artikeln egentligen ska skiljas åt. Om en sådan fråga inte skulle förefalla relevant eller viktig, är det inte heller klart vad man talar om och varför när lexikala och grammatiska kategorier kommer på tal. Lehmann (2002: 111f., 150) tar också upp behovet av en innehållslig länk mellan de tecken som på olika sätt grammatikaliserats, när han talar om kravet på funktionell likhet mellan de tecken som jämförs eller om deras gemensamma funktionella grund. Det bör tilläggas att detta gäller såväl inom enskilda språk, vid jämförelse av tecken i ett språk med avseende på grammatikalisering, som vid språktypologisk jämförelse. 3.2. Generellt gäller också att jämförelser kan göras på två sätt (jfr Vykypěl 2005: 195, 286): antingen utifrån en utomspråklig axiomatik, Hjelmslevs materia, eller utifrån en inom språket grundad axiomatik, det vill säga en allmän, ”pankronisk” teori. Den allmänna teori som i fråga om grammatikalisering utgör den nödvändiga utgångspunkten är en teori om innehållet. Detta kan också uttryckas så, att grammatikaliseringsteorin, en teori som hör till den andra av de grupper som nämnts ovan (§ 2), förutsätter en av grammatikalitetsteorierna i den första av de två grupperna ovan. Den förutsatta teorin kan vara Sgalls funktionellt-generativa beskrivning med dess tektogrammatiska nivå, Mathesius funktionella lingvistik med dess två akter eller Hjelmslevs språkteori med dess innehållsplan. Behovet av en allmän teori om innehållet kan påvisas med flera exempel. 3.2.1. Man kan till exempel mena att tydligheten i relationerna inom en kategori, som ingår i grammatikaliseringsparametern paradigmatiskhet (Lehmann 2002: 118), i grunden beror på hur tydligt den beskrivs (för att åter citera Hjelmslevs lilla breviarium: ”if a thing looks complicated, it is chiefly because it is looked upon in a complicated way”; Hjelmslev 1973: 120). Detsamma gäller kategorins homogenitet som ”a certain amount of similarity among its members and of regularity in their differences” (Lehmann 2002: 120): Man kan till exempel med Hjelmslev (1959: 157) finna tydliga grundbetydelser även där man traditionellt sett inte har urskilt några3. 3 Begreppet grundbetydelse berör för övrigt också ett annat problem. Skillnaden mellan grundbetydelsen och den totala betydelsen kan säkerligen (med Lehmann 2002: 114) tolkas som en skillnad mellan två beteckningar och förstås metaforiskt: 128 | B O H U M I L V Y K Y P Ě L 3.2.2. En annan fråga gäller den paradigmatiska variabiliteten (Lehmann 2002: § 4.2.3.): Ju mer grammatikaliserat ett element är, desto mindre beror friheten att välja mellan leden i en kategori på talarens avsikt att benämna något. Detta kan dock inte utan vidare tas för givet. För det första måste två slags relationer ovillkorligen skiljas åt: de mellan kategorier och de mellan element. Som Hjelmslev redan har visat kan det exempelvis råda interdependens mellan numeruskategorin och kasus-kategorin, medan ett enskilt led i numeruskategorin och ett enskilt led i kasus-kategorin kan kombineras fritt med varandra (jfr Vykypěl 2005: 69f.). Ur språkbyggnadens (språkstrukturens) synvinkel kan man utgå från att relationer som regleras i olika grad (obligatoriska) endast förekommer mellan kategorier, medan regleringen av kombinationer mellan element från olika kategorier hör till språkbruket. Språkbruket kan göra vissa av dessa kombinationer mellan element mer eller mindre obligatoriska och utesluta andra. Ur språkbyggnadens synvinkel grundar sig detta emellertid på de egenskaper hos elementen som bestäms av de berörda kategoriernas inre struktur eller – om dessa egenskaper manifesteras – på deras semantik (i innehållsplanet). Företeelser som rektion eller valens innebär alltså att ett innehållselement ”krävs” av ett annat, men detta ”krav”, som en relation mellan element (inte mellan kategorier), kan betraktas som grundat i en konvention inom språkbruket: förbindelser mellan innehållselement som inte uppfyller rektionens eller valensens krav anses vara ”meningslösa”, det vill säga sådana som inte formar, eller kan forma, någon mening eller del av den (aktuella) världen (genom språkets element och deras olika kombinationer formas världen som mening på olika sätt)4. Om den latinska prepositionen ad hävdas följande: ”Ad can only have a complement in the accusative. While this would be expectable on semantic grounds in sentence as E72.a [Caesar legatos ad Hannibalem misit], it would be inappropriate in b [Caesar ad Cannas pugnam commisit] if the case of an NP dependent on a preposition had an independent semantic function“ (Lehmann 2002: 82). Kombinationen mellan ad och ackusativ i den andra meningen kan emellertid bara betraktas som ”inappropriate” ur en annan språkkonventions synvinkel, där kombinationen av motsvarigheten till ad i den första meningen med motsvarigheten till ackusativ i den andra meningen anses vara ”meningslös”. (Motsvarigheten till detta i uttrycksplanet är de så kallade ”ovanliga” fonemkombinationerna: de är för det mesta ovanliga ur ett annat fonologiskt systems synvinkel.)5 Grundbetydelsen är något mer konkret (grund-), den totala betydelsen något mer abstrakt (total-). Man bör kanske emellertid inte heller glömma att dessa begrepp hör till två olika teoretiska system, nämligen Hjelmslevs och Jakobsons, och därför egentligen inte är direkt jämförbara (jfr Vykypěl 2005: 223–225). 4 Om den semantiska definitionen av rektion som företeelse, se även – ur en annan synvinkel – Isačenko (1948). 5 Här kan man tycka sig finna en beröringspunkt mellan den ”amerikanska” och den ”europeiska” grammatikaliteten. Den ”amerikanska” grammatikaliteten motsvarar ungefär korrektheten hos språkliga konstruktioner. Denna korrekthet kan jämföras med det vanliga hos ett slags GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG 3.2.3. Det verkar som om man här möter ett eko av Jespersens squinting grammar. Ett liknande intryck uppstår också på andra ställen. Förbindelsen mellan inter och facere in interficere sägs ge en oregelbunden betydelse, nämligen ’döda’ (Lehmann 2002: 88). Betydelsen är emellertid oregelbunden (eller ”meningslös”) snarare bara ur en annan språkkonventions synvinkel, där förbindelsen mellan de approximativa motsvarigheterna till inter och facere inte bildar någon mening: det finns exempelvis inget tyskt ord zwischenmachen. interficere skulle däremot exempelvis kunna förefalla mindre oregelbundet ur tjeckiskans synvinkel, där det finns ett verb oddělat ’interficere’, bildat av od ’bort’, alltså också en preposition, och dělat ’facere’. På samma sätt är det oklart varför exempelvis de så kallade seriella verben bildar komplexa lexikala enheter som kan vara diskontinuerliga, såsom efik dá dí i satsen dá ìkwá dí! ’ta med en kniv!’ (Lehmann 2002: 94). Förhoppningsvis inte därför att dá dí kan översättas till engelska med ett enda verb6. Man skiljer väl inte mellan ett relationellt substantiv och ett transitivt verb i polysyntetiska språk på så sätt att det förstnämnda kan översättas till ett västeuropeiskt språk med ett substantiv och det sistnämnda med ett verb (Lehmann 2002: 95). 3.2.4. Den omtalade potentiella oregelbundenheten sägs utgöra ett kännetecken för ordbildningen i jämförelse med grammatiken. Ett annat sådant kännetecken skulle vara att ordbildande element inte fogas till alla lexem, utan uppvisar olika grader av produktivitet och fogas till olika lexem med olika resultat (Lehmann 2002: 89). Det sistnämnda är uppenbart en annan aspekt av oregelbundenheten: den lexikala betydelsen kan – åtminstone ur ett visst perspektiv – inte eller endast svårligen förutsägas utifrån den ordbildande betydelsen eller den ordbildande strukturen. Man kan emellertid notera att detta också kan förekomma hos vissa element som vanligen betraktas som grammatiska (jfr exempelvis de forngrekiska genera verbi!). Det förstnämnda (de olika graderna av produktivitet) utgör i sin tur ett fall av neutralisation. Frågan om ett elements obligatoriskhet, som står i ett indirekt förhållande till graden av dess paradigmatiska variabilitet och även i ett direkt förhållande till graden av dess integration i ett paradigm, kan i allmänhet korreleras med frågan om neutralisation. Det faktum att ju mindre graden av kontextuella begränsningar för ett elements förekomst är, desto mer grammatiskt är elementet (jfr Lehmann 2002: 10f., 125f.) innebär att ett element är grammatiskt i den mån det inte ingår i syntagmatiska förbindelser som ger upphov till dess synkretism med ett annat element i dess kategori (vad gäller begreppet och sättet att forma världen, och denna riktighet förefaller just vara tydligast eller mest iögonfallande hos element som är grammatiska i ”europeisk” mening. Man kan väl hävda att de båda uppfattningarna betraktar ungefär samma sak, men ur olika perspektiv: den ”amerikanska” ur ett operationellt perspektiv (fastställande av relationer i språksystemet, närmare bestämt genom att fastställa möjliga kombinationer av element), den ”europeiska” ur ett formellt perspektiv (definition av element). 6 Vgl. auch Haspelmath (1998: 332) zu Lehmann: „The main reason why [japanisch – B.V.] ue-ni […] is taken as one constituent seems to be that semantically it corresponds to the single constituent on in English.“ 129 130 | BOHUMIL VYKPĚL der Neutralisation im Inhaltsplan vgl. auch Trnka 1982: 149–155, 311–314, 330–332, 336–339, 356–360). I detta sammanhang kan man emellertid skilja mellan flera slags neutralisation. Den traditionella neutralisationen är den som uppstår genom en syntagmatisk förbindelse mellan två grammatiska kategorier och leder till neutralisation av en opposition mellan två eller flera led i en av kategorierna (t.ex. neutralisation av kasus i plural). Även en total synkretism mellan leden i en innehållskategori kan emellertid betraktas som neutralisation, när den uppstår genom att innehållskategorin syntagmatiskt förenas med ett lexem eller en lexikal kategori och uttrycks genom noll. Kategorier som berörs av en sådan neutralisation kallas vanligen ordbildande. Just på grund av nolluttrycket är det dock svårt att skilja mellan neutralisation och frånvaro av innehållskategorin (man kan här också tala distributionalistiskt om defektiv distribution). En ytterligare typ av neutralisation bygger också på att en innehållskategori syntagmatiskt förenas med ett lexem eller en lexikal kategori, men synkretismen uttrycks inte genom noll. Detta gäller exempelvis numerus hos personnamn. En förbindelse mellan ett personnamn och plural kan emellertid också betraktas som en ”meningslös” förbindelse, och en sådan förbindelse – liksom en ”felaktig klassifikation” av ett ord med klassifikatorer som Lehmann (2002: 54) behandlar – kan användas ”for jocular or derogatory effects”, eftersom talaren alltid har friheten att välja bland leden i en obligatorisk kategori. En kategoris obligatoriskhet innebär att just kategorin är obligatorisk, inte dess led. Vad gäller ordbildande elements roll i grammatikaliseringen (som tycks ha ifrågasatts; jfr Lehmann 2002: 89ff.) bör det påpekas att det mycket väl går att föreställa sig att ordbildande formanter integreras i ett enhetligt paradigm och därmed grammatikaliseras. Helena Kurzová (1993) har visat detta med allmänna implikationer utifrån grekiska och latin. Hon talar om paradigmatisk integrering av ordbildande element, dvs. deras integrering i ett paradigm. (Om den allmänna skillnaden mellan ordbildning och grammatik och den potentiella övergången från den ena till den andra, se även Dokulil 1968, 1994.) 3.2.5. När det gäller problemet med att skilja mellan ordbildning och grammatik rör det sig egentligen om problemet med en paradigmatisk definition av ordet: När handlar det bara om en annan form av ett och samma ord, och när om ett nytt ord? Eller med andra ord: när bildar en helhet av paradigmatiskt förbundna uttrycksformer en enda enhet, ett ord, och när bildar den tvärtom två eller flera sådana enheter? Lösningen är i själva verket enkel: här ställs (implicit) villkoret att en serie tecken med vissa – grammatiska – innehållselement inte får upprepas inom den aktuella helheten, för att helheten ska räknas som ett enda ord. Uppenbarligen förutsätter alltså skillnaden mellan ordbildning och grammatik att de grammatiska elementen redan har definierats i innehållsplanet. 3.2.6. Den strukturella obligatoriskheten skulle enligt det som nämnts ovan (§§ 3.2.2., 3.2.4.) alltså utgöra interdependensen mellan kategorier. Det egentliga problemet, som GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 131 Här uppstår emellertid den (antydda) operationella frågan om hur man vid nolltryck ska skilja mellan ett led nollformant och kategorins frånvaro. Här kommer man till en allmän fråga om språkbeskrivning eller beskrivning av innehållet, som inte grundar sig på uttrycket. Ett annat allmänt problem, som hänger samman med det sistnämnda, visar sig i begreppet ”structural scope”, det syntagmatiska omfånget (Lehmann 2002: § 4.3.1.), nämligen frågan om vad beskrivningen av innehållsplanet ska grundas på: Ska man utgå från analysen av tecken eller från analysen av relationerna mellan innehållselement (betydelser)? Parametern syntagmatiskt omfång grundar sig på omfattningen av den enhet som bestäms eller medbildas av det grammatiska elementet. Det är emellertid inte självklart hur man fastställer vad som bestäms av det aktuella grammatiska elementet. Ska man ta sin utgångspunkt i satsens teckenuppbyggnad och iaktta var, vid vilket tecken, tecknet står genom vilket det aktuella elementet uttrycks? Eller ska man utgå från det rena innehållsplanet eller från (Sgallska) satsbetydelsenivån och inte tillmäta tecknen någon avgörande roll? Tecknet för numerus står exempelvis visserligen ofta vid tecknet för det verbala lexemet, men det bestämmer inte det verbala lexemet utan den verbala personen (med avseende på dess konsistens). På liknande sätt har Hjelmslev (1959: 156, 165–191) som bekant hävdat och utförligt visat (med exemplet den så kallade nominala satsen) att de så kallade verbala grammatiska innehållselementen alltid bestämmer hela satsen, även om de oftast uttrycks genom tecken som är mer eller mindre nära förbundna med tecknet för verbala lexem. Ett omvänt fall utgörs av konstruktioner som engelska all good old men’s works. Hjelmslev (1959: 199–210) betraktar här de fyra ”lexikala” innehållselementen, som uttrycks genom uttrycksformerna all, good, old och men, alla som bestämda av den ”grammatiska” innehållskategorin kasus. Skillnaden består bara i att vid all, good och old förekommer en synkretism av alla kasus-kategorins led, vilken uttrycks genom de motsvarande lexikala tecknens position, den ”fasta ordföljden” (dvs. ett segmentellt nollmorfem), medan genitiv förekommer vid men och uttrycks genom tecknet -s. Den engelska konstruktionen tolkas alltså ur innehållsplanets synvinkel på samma sätt som dess latinska motsvarighet opera virorum omnium bonorum veterum, där den så kallade kongruensen kommer till uttryck (jfr även nedan § 3.3.2.). Genom apposition som en fast position för ett tecken som innehåller ett ”lexikalt”, bestämt innehållselement, och kongruens som en upprepning av ett tecken som innehåller ett ”grammatiskt”, bestämmande innehållselement, uttrycks samma sak: en dependensrelation mellan innehållselement, som själv får betraktas som ett innehållselement. Två företeelser som skiljer sig åt på teckennivån, kongruens och apposition, tolkas på samma sätt i innehållsplanet, nämligen som en sorts dependensrelation. När det gäller kongruens och apposition är alltså även Sgall och Hjelmslev överens (jfr Vykypěl 2005: 236–239): företeelser som skiljer sig åt på en nivå, på den morfematiska nivån respektive i språkbrukets teckenaspekt (uttrycks på olika sätt), tolkar de som likvärdiga på den tektogrammatiska nivån respektive i språkbyggnadens innehållsplan (där Hjelmslev dependenta upprepade 132 | BOHUMIL VYKYPĚL innehållselement respektive synkretismer av led i innehållskategorier ser, urskiljer Sgall funktorer på den tektogrammatiska nivån). Hjelmslev går emellertid ännu längre och hävdar att det vid all, good och old i den nämnda engelska konstruktionen också förekommer synkretismer av alla led i genusets och numerusets innehållskategorier (och att de likaså uttrycks genom den ”fasta ordföljden”). Synkretismen av numerus upplöses då vid men och plural uttrycks i detta fall genom introflexion, medan synkretismen av genus i engelskan upplöses endast i förbindelse med tredje personens personliga pronomen, vilket emellertid just utgör skälet till att innehållskategorin genus postuleras för engelskan, eftersom den totala synkretismen annars skulle motsvara kategorins frånvaro. Jag vill inte hävda att dessa konkreta påståenden om engelskan utan vidare är acceptabla, utan vill bara skissartat visa att grammatikaliseringens parametrar ur en viss annan synvinkel inte kan betraktas som upplysande för språkbeskrivningen. 3.2.7. Exemplet med upplösningen av genussynkretismen i förbindelse med tredje personens personliga pronomen i engelskan lär oss för övrigt något annat också, nämligen att ett och samma innehållselement i ett och samma innehållssystem kan uttryckas på olika sätt i olika förbindelser. I engelskan uttrycks alltså ”nominativ” (subjektiv) och ”ackusativ” (objektiv) i förbindelse med så kallade substantiv genom den ”fasta ordföljden”, men i förbindelse med personliga pronomen genom introflexion eller suppletivism. Man skulle säga att de respektive uttrycken är olika starkt grammatikaliserade. Men kan tecken med samma innehållselement grammatikaliseras i olika grad? Och rör det sig här egentligen om samma innehållselement? 3.2.8. En annan aspekt av frågan (som ställdes ovan i § 3.2.6.) om hur en innehållsanalys ska byggas upp är graden av relevans hos formanter (signifiants) för de beskrivna innehållselementen. Man kan exempelvis fråga sig varför de latinska prepositionerna causā och gratiā skulle vara ablativformer av causa och gratia (Lehmann 2002: 70). Identifieringen av de innehållselement som ingår i prepositionerna med ablativformerna sker implicit på grund av att deras formanter är identiska. På samma ställe anges samtidigt ett kriterium för skillnaden mellan en substantivform och en preposition: när en substantivform blir en preposition kan den inte längre utvidgas med ett attribut. Man kan till att börja med anmärka att detta förutsätter en förändring av det aktuella innehållselementets position i innehållsplanets struktur och även en icke-graduell motsättning mellan de lexikala och de grammatiska elementen i innehållet (jfr ovan § 3.1. och nedan § 3.4.): förändringen består i att elementet nu kan bestämma, men inte längre kan bli bestämt, eller att det kan vara dependent, men inte independent; dvs. det blir ett konverterat morfem hos Hjelmslev (1959: 192–198). Till de konverterade morfemen räknar Hjelmslev, förutom prepositionerna, exempelvis även personliga pronomen, och därmed kommer jag till det andra jag vill säga. Personliga pronomen liksom prepositioner utgör grammatiska innehållselement eller Hjelmslevs morfem, i detta fall konverterade morfem, och de låter GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG 133 utvidgas därför vanligen inte med ett attribut. De kan dock utvecklas med ett attribut i ovanliga fall: das ewige Ich eller das ewige Vor (om vars semantik till exempel några lingvister tvistar i evighet). Är Ich och ich samt Vor och vor samma när de har samma formant, såsom var fallet med prepositionerna och ablativformerna causā och gratiā? (Allmänt om frågan om identifiering av innehållselementen, se Vykypěl 2005: 87–90, 133–135, 344–346, 349–353.) 3.2.9. Slutligen kan hela kapitel 3 i Lehmann (2002) betraktas som en samling exempel på vilka delar av innehållsplanet som bör följas med avseende på uppbyggnaden av de tecken som de ingår i. Här finner man traditionella grammatiska innehållselement såsom modus (o.c., § 3.1.3.), tempus och aspekt (o.c., § 3.1.4.), diates (o.c., § 3.1.5.), artikel och person (o.c., §§ 3.2.1., 3.2.2.2.), numerus (o.c., §§ 3.3.1.1.-2.) eller kasus (o.c., § 3.4.), men även mindre traditionella, såsom emfas och negation (o.c., §§ 3.1.5., 3.2.2.3.). För fastställandet av de ”grammatiska” innehållselementen inom ramen för Hjelmslevs konception, se Hjelmslev (1959: 152–164) och Diderichsen (1966: 148–168); för uppräkningen av funktioner och grammatemer på den tektogrammatiska nivån i Sgalls funktionellt-generativa beskrivning, se Sgall, Hajičová, Panevová (1986: 154–174) och Panevová (1994)7. I allmänhet gäller dock att några särskilt stränga eller tydliga kriterier för hur de bestämda domäner där grammatikalisering förekommer ska avgränsas inte erbjuds. Det måste emellertid medges att detta också gäller definitionerna av komponenterna på den tektogrammatiska nivån, där man snarare finner enkla uppräkningar av element. Därmed återkommer man för övrigt till frågan om definitionen av de grammatiska elementen i motsats till de lexikala, eller definitionen av de grammatiska elementens område i motsats till de lexikala elementens område (§§ 2.2., 3.1.). Man kan också fråga sig om varje lexikalt element kan bli grammatiskt eller omfattas av grammatikalisering. Å ena sidan verkar det som om så inte är fallet, eftersom en kategoris öde ”largely predetermined” är när man känner till dess betydelse och syntaktiska funktion (Lehmann 2002: 22). Det skulle innebära att vissa kategorier är mer benägna till grammatikalisering än andra. Samtidigt hävdas det emellertid (a.a.) att grammatikalisering är allestädes närvarande och inte specifik för något område av språket. 3.2.10. Trots dessa problem må det ännu vara mig tillåtet att göra några anmärkningar om grammatikaliseringsdomänerna. Interessant ist der Fall der Kopula (Lehmann 2002: § 3.1.2.). Die Kopula sei „a word which turns a nominal into a predicate“ (Lehmann 2002: 23). Diese Funktion muss indessen nicht unbedingt ein Wort erfüllen, wie die türkischen prädikativen Suffixe zeigen, und sie kann sogar durch die feste Wortfolge ausgedrückt werden, wie wiederum die rei- 7 I detta sammanhang kan det dessutom löst anmärkas att skillnaden mellan relationella och absoluta grammatiska element (Lehmann 2002: 115) kan jämföras med skillnaden inom ramen för Mathesius teori mellan de element som primärt tjänar den syntaktiska akten (kasus, person) och dem som primärt tjänar den onomatologiska akten (numerus, tempus). Element som artikeln kan i detta avseende tjäna båda akterna primärt (jfr artikelns generiska betydelse och dess roll i det så kallade funktionella satsperpektivet). 134 | B O H U M I L V Y K Y P Ě L i nominala satser av den typ som man till exempel finner i ungerskan (se även Giger, Vykypěl 2001: 72f. i detta sammanhang). Det innebär alltså å ena sidan att kopulan också kan betraktas som ett innehållselement, nämligen ett element ur kategorin av Hjelmslevs extensa, det vill säga ungefär verbala ”grammatiska” innehållselement, och å andra sidan att uttrycket för denna funktion kan variera, exempelvis beroende på vilken språktyp som dominerar i det aktuella språket. Det viktiga är att utgångspunkten måste vara en definition av denna kopulafunktion eller detta kopulära innehållselement, från vilken observationen av de tecken som det ingår i först kan genomföras med avseende på deras grammatikalisering eller typologiska olikhet. Noch interessanter scheint die Nominalisierung und Attribution (Lehmann 2002: §§ 3.3.2.–3.; vgl. auch Lehmann Ms.a: §§ 5.–6.). Über die mögliche Interpretation der Attribution und der damit eventuell verbundenen Kongruenz war schon oben (§ 3.2.6.) die Rede und vgl. noch unten (§ 3.3.2.). Was die sog. Nominalisierung angeht, so lässt sich aus der Hjelmslevschen Perspektive behaupten, dass in der Erscheinung dieser Dependenz zwischen zwei oder mehreren „verbalen Konzepten“ ein Inhaltselement namens Konnektiv auftritt, welches eben diese zwei Konzepte als komplexe Inhaltselemente oder Komplexe von Inhaltselementen verbindet (vgl. Hjelmslev 1959: 165–191, Vykypěl 2005: 76f., 232f.). Der Ausdruck dieses Inhaltselementes kann verschieden sein. 1° Es kann sich nur um die „feste Wortfolge“ handeln, d.h. eine bestimmte Aneinanderreihung von „Haupt-“ und „Nebensätzen“, aus der dann die gegenseitige Beziehung der Sätze (d.h. die Tatsache, welcher von welchem dependent ist) hervorgeht. 2° Es kann ein für diese Funktion nichtspezialisiertes Wort auftreten, welches in anderen Kontexten eine lexikalische Funktion erfüllt. 3° Es kann ein für diese Funktion spezialisiertes Wort auftreten. 4° Schließlich kann auch ein Affix auftreten. 1° kommt beispielsweise im Chinesischen vor, in dem die Temporal- und Konditionalnebensätze vor dem Hauptsatz stehen wie allgemein das Determinans vor dem Determinatum, die Objektnebensätze dagegen nach dem Hauptsatz wie allgemein das Objekt nach dem Subjekt und Prädikat, ohne dass in beiden Fällen der Nebensatz durch ein Zeichen bestimmt zu werden braucht. 2° kommt beispielsweise im Vietnamesischen vor, in dem Finalnebensätze durch die Wörter để oder cho determiniert werden, welche auch ‘lassen, stellen’ resp. ‘geben’ bedeuten können. 3° ist der Fall der anständigen Konjunktionen und 4° begegnet man etwa bei allen sog. Partizipien, Infinitiven, Gerundien etc. 1° und 2° lässt sich im Rahmen der Prager Typologie als polysynthetisch, 3° als isolativ und 4° als agglutinativ bewerten. Für den flektierenden Sprachtyp würde man mit dem Ausdruck durch eine Endung rechnen, Skalička (1979: 173–179) behauptet jedoch, der flektierende Typ löse das Problem des zweiten Verbs (welches dem Problem der Nominalisierung entspricht) durch reich entwickelte Nebensätze. An einer anderen Stelle haben wir, Markus Giger und ich, nichtsdestotrotz zu zeigen versucht, dass diese Behauptung – wie andere sog. syntaktische Eigenschaften im Rahmen von Skaličkas Typologie – nicht problemlos ist (vgl. Giger, Vykypěl 2001: 72–79). I varje fall ser man här åter (liksom i fallet med kopulan) att grammatikaliseringens stadier ungefärligen kan korreleras med typerna i den pragiska typologin. Därmed kommer jag emellertid redan in på ämnet för det följande avsnittet. GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG 135 ANMÄRKNING: Innan dess tillåter jag mig dock att här lägga till en liten typologisk utvikning. Så snart beroendet mellan ”satser” får ett mer eller mindre diskret uttryck kan den ”fasta ordföljden” (morfemordningen) frigöras för uttrycket av den aktuella satsgliederingen (det funktionella satsperpektivet). Detsamma gäller även satsleden i sig. Många exempel kan anföras. Om en kinesisk kausal bisats markeras med yīnwèi ‘eftersom’, kan den också stå efter huvudsatsen, särskilt om den inte utgör ett tema. I indonesiska måste ett ord som fyller funktionen som indirekt objekt stå efter verbet och före det direkta objektet; om det däremot bestäms av en preposition kan det också stå efter det direkta objektet. Det indirekta objektet står som bekant på liknande sätt i engelska. Ett exempel från engelskan kommer från Sgall (1988: 465): Mary moved from Chicago to Philadelphia vs. Mary moved to Philadelphia from Chicago. Man kan betrakta dessa företeelser som ett tillfälle att reflektera över den typologiska värderingen av uttrycket för den aktuella satsgliederingen (det funktionella satsperpektivet). Som nämnts ovan (§ 2.1.) räknar Sgall den aktuella satsgliederingen tillsammans med funktorerna och grammatemen till den grammatiska delen av den tektogrammatiska nivån, vars uttryck följaktligen postuleras som den dominerande egenskapen eller grundegenskapen hos de fem språktyperna. Här stöter man emellertid på vissa oklarheter8. Uttryck genom variation av de lexikala morfemen, det vill säga genom ändelser, utgör den flekterande typens dominerande egenskap, medan den aktuella satsgliederingen uttrycks genom ordningsföljden av lexikala morfem, vilket däremot betraktas som den polysyntetiska typens dominerande egenskap. De ovan anförda exemplen från kinesiska, indonesiska och engelska skulle innebära att den aktuella satsgliederingen, när funktorer eller grammatem (här kasus- och konnektivfunktioner) uttrycks genom morfemordning, måste uttryckas på något annat sätt, exempelvis genom intonation eller vissa konstruktioner; om funktorerna eller grammatemen däremot uttrycks av egna morfem, uttrycks den aktuella satsgliederingen genom morfemordning. Man kan anta att det finns ett slags kompensationsförhållande mellan uttrycket för funktorer och grammatem (den ”egentliga grammatiken”) å ena sidan och uttrycket för den aktuella satsgliederingen å den andra9. Frågan är emellertid om denna kompensation hör till typkonstruktionerna eller om den är en angelägenhet för de enskilda språken, vilka som bekant betraktas i den pragiska typologin som hierarkiserade kombinationer av egenskaper från olika typer. Här kan man exempelvis hänvisa till det berömda japanska topikaliseringssuffixet -wa, som förekommer i det (påstått) dominerande agglutinerande japanskan: här har man alltså samma (i detta fall agglutinerande) lösning för grammatemen och funktorernas område och för- 8 Zur aktuellen Gliederung vom typologischen Gesichtspunkt aus vgl. auch Sgall (1982) und Sgall, Hajčová, Panevová (1986: 241–244). 9 För begreppet kompensation vid deduktion av språktypernas egenskaper, se Skalička (1966: 27). 136 | BOHUMIL VYKYPĚL … med den aktuella indelningen att göra. Omvänt skulle man kunna tro att uttrycket för den aktuella indelningen genom morfemordföljd i språk med dominerande böjning utgör ett kännetecken för den polysyntetiska typen. Man återkommer till den pragiska typologins dubbla teoretiska osäkerhet: Hur ska typerna egentligen konstrueras, och hur ska en språks typologiska dominans fastställas? (Jfr även Vykypěl 2005: 197–203.) En möjlig lösning på den andra frågan erbjuder en hierarkisering av språksystemet med hänsyn till relevansen för fastställandet av det enskilda språkets typologiska dominans: Viktigast vore exempelvis uttrycket för funktorer och grammem, eller uttrycket för funktorer och därefter för grammem; sedan skulle uttrycket för den aktuella indelningen följa; därefter skulle områdena benämning (ordbildning), semantik, syntax och även fonologi komma. 3.3. Grammatikaliseringsteorin, det vill säga en viss bedömning av några tecken, faller alltså sönder i två delar. I sin ”innehållsaspekt” korresponderar den med en innehållsteori (jfr ovan § 3.2.). I sin ”teckenaspekt” kan den i sin tur jämföras med Hjelmslevs beskrivning av språkbruket (såväl dess substansaspekt som dess teckenaspekt; jfr ovan § 3.1.), med Mathesius morfologi eller med Sgalls beskrivning av den morfematiska nivån. Mest direkt kan den dock jämföras med den pragiska typologin, som för övrigt också kan betraktas som en beskrivning av typer av Hjelmslevs språkbruk, Mathesius morfologi eller förbindelsen mellan Sgalls tektogrammatiska och morfematiska nivå. Till att börja med kan två allmänna egenskaper anges som grammatikaliseringen och den pragiska typologin har gemensamt (och som Markus Giger har gjort uppmärksam på). Om man preliminärt och approximativt likställer grammatikaliseringens enskilda faser med de pragiska typerna, blir två saker tydliga: Att det i ett och samma språk förekommer tecken med olika grad av grammatikalisering motsvarar den pragiska tesen om det enskilda språket som en kombination av egenskaper från flera språktyper, och att grammatikaliseringens parametrar har olika styrka hos enskilda tecken motsvarar det faktum att egenskaper från flera språktyper också kan kombineras inom ett enda tecken. Dessutom kan konkreta exempel på korrelationen mellan grammatikaliseringens faser och de pragiska språktyperna anföras. Överensstämmelserna är många (jfr även Sgall 1992a: 205f., 1993a: 323, 1999: 31; Giger 2002: 46), och jag begränsar mig till några av dem10. 3.3.1. Högt grammatikaliserade kasus (Lehmann 2002: 76f.) uppvisar till exempel kännetecken för den böjande typen: Formanterna kumulerar flera funktioner, är kortare, ingår i kongruens, fusioneras och åtföljs av stamväxling. 10 Om typologin (dock huvudsakligen dess förstrukturella föregångare till den pragiska typologin) ur grammatikaliseringsteorins perspektiv, jfr Lehmann (1985; 1986; 1987). GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 137 Korrelationen är kanske mest iögonfallande inom området syntagmatisk kohesion, det vill säga bundenhet (Lehmann 2002: § 4.3.2.). Stadierna av fusion mellan den lexikala stammen och det grammatiska elementet (s. 132) motsvarar exakt dem i den pragiska typologin; den otydliga gränsen mellan morfem och kumuleringen av funktioner i morfem som kännetecken för hög grammatikalisering (s. 137) motsvarar egenskaper hos den böjande typen. 3.3.2. I avsnittet om bundenhet behandlas också koordinationssyntagmer (Lehmann 2002: 133f., 135f.). I koordinationssyntagmer förekommer innehållselement som är jämbördiga i förhållande till varandra. Om de bestäms av ett annat innehållselement kan detta antingen uttryckas på nytt vid vart och ett av de innehållselement som det bestämmer, eller uttryckas endast en gång. Det första uttryckssättet betraktas som ett kännetecken på högre grammatikalisering hos det bestämmande tecknet. Upprepningen av ett tecken utgör också själva kärnan i den så kallade kongruensen (jfr Skalička 1937): Genom upprepningen av ett tecken som innehåller ett visst innehållselement uttrycks ett lexikalt innehållselements beroende av ett annat. Kongruens som uttryck för ett sådant beroendeförhållande förekommer i den böjande (eller introflexiva) typen, medan förhållandet i de andra typerna uttrycks genom apposition, det vill säga fast ordföljd. Utöver det som redan nämnts ovan (§ 3.2.6.), nämligen att två företeelser som skiljer sig åt på teckennivån, kongruens och apposition, kan tolkas på samma sätt i innehållsplanet, framgår här att uttrycket för det aktuella innehållsförhållandet är relevant både för typologin och för grammatikaliseringen: Kongruens och upprepning av ett tecken är böjningsmässigt och mer grammatikaliserat, apposition och utebliven upprepning av ett tecken är oböjningsmässigt och mindre grammatikaliserat. Återigen ser man utvecklingen mot den böjande typen som en förstärkning av grammatikaliseringen. 3.3.3. De behandlade företeelserna (§§ 3.2.6., 3.2.10., 3.3.2.) attribution, predikation, nominalisering och kongruens kan beskrivas som vissa syntagmatiska relationer i innehållsplanet eller som reflexer av dessa relationer, eller som innehållselement genom vilka dessa relationer bildas. De ”lexikala” innehållselement som på detta sätt förbinds med varandra bildar olika grupper beroende på vilka syntagmatiska relationer de ingår i (eller av vilka ”grammatiska” innehållselement de bestäms). Dessa grupper kallas traditionellt ordklasser11, och de kan vara olika starkt markerade och skiljas åt sinsemellan i uttrycket12. En stark differentiering 11 Zum Begriff der Wortarten vgl. Trnka (1982: 315, 327f.) (vgl. auch die inspirierenden Bemerkungen beim frühen Hjelmslev 1928: Kap. V). 12 Denna åtskillnad gäller huruvida uttrycket för de motsvarande grammatiska och lexikala innehållselementen skiljer sig åt eller är detsamma. I kinesiska och vietnamesiska skiljs till exempel ”substantiven” från ”verben” och ”adjektiven” genom att de förra, till skillnad från de senare, står med kopula i predikatet; det vill säga den första gruppen kräver, till skillnad från den andra, ett explicit uttryck för kopulafunktionen, och det finns därmed en skillnad i uttrycket för det grammatiska innehållselementet ’kopula’; andra skillnader förekommer däremot knappt, och även ”verben” och 138 | BOHUMIL VYKYPĚL Ordklasser betraktas i den pragiska typologin som en egenskap hos den flekterande typen, medan ordklasserna i de andra språktyperna skiljs åt i mindre grad (jfr t.ex. Skalička 1979: 87, 117, 190, 201, 336, 338–341). I grammatikaliseringsteorin finner man emellertid en hög grad av åtskillnad mellan ordklasser, som tillskrivs den flekterande typen, som en återspegling av en hög grad av grammatikalisering: ju tydligare ordklasserna skiljs åt, desto mer grammatikaliserade är de (jfr Lehmann Ms.a). 3.3.4. Förutom ett paradigms homogenitet (jfr § 3.2.1.) postuleras även en motsatt egenskap som ett annat kännetecken på en hög grad av grammatikalisering, nämligen allomorfi (och suppletivism) (Lehmann 2002: 122). Detta verkar något överraskande, eftersom homogenitet innebär regelbundenhet, medan allomorfi innebär oregelbundenhet, men finner sin förklaring i korrelationen mellan höga grader av grammatikalisering och den flekterande typen, och dessutom i förhållandena i de forntida indoeuropeiska språken. 3.3.5. Ett annat exempel på likheten mellan de högsta graderna av grammatikalisering och förhållandena i de forntida indoeuropeiska språken kan vara grammatikaliseringens höjdpunkt för numerus (Lehmann 2002: 52): antalet led i kategorin minskar, numerusformanterna blir obligatoriska och fusionerade, numeruskongruens uppstår, formanter som ursprungligen skilde sig åt semantiskt blir allomorfer, och även stamsuppletivism förekommer. Allt detta är också egenskaper hos den flekterande typen. En liknande beskrivning av den fullt grammatikaliserade numeruskategorin, som ”av en slump” överensstämmer med förhållandena i de forntida indoeuropeiska språken, finner man hos Erhart (1970: 69f.). 3.3.6. Ett mer subtilt och intressant exempel gäller den så kallade fasta ordföljden. I det sista avsnittet i sin fängslande bok besvarar Lehmann (2002: § 4.4.4.) en sista spännande fråga, nämligen att den så kallade fasta ordföljden kan förekomma både i början och i slutet av grammatikaliseringen. Utifrån den pragiska typologins perspektiv vill jag anföra ungefär följande: Liksom inom ramen för grammatikaliseringen förekommer den så kallade fasta ordföljden också på två ställen inom den pragiska typologin, nämligen i den polysyntetiska och den isolerande typen. Det bör emellertid betonas att det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två fasta ordföljder. Den första, polysyntetiska fasta ordföljden, som står i början av grammatikaliseringsskalan, kan betecknas som semantisk och jämföras med Skaličkas implicita eller lexikala syntax: Skalička (1960b) skiljer som bekant mellan flera ”särskilda syntaxformer”, och en av dessa former är den implicita eller lexikala syntaxen, där relationerna mellan ”adjektiv” inte skiljs åt. På ungerska är de nominala possessivsuffixen och de verbala personliga suffixen delvis likadana, och på turkiska är pluraländelsen densamma hos substantiv och i verbens tredje person; omvänt kan samma lexikala nominala uttrycksform i dessa språk vara både beroende (dvs. adjektivisk) och självständig (dvs. substantivisk). Ofta finns det dock också skillnader mellan de motsvarande uttrycksformerna. I språk som tjeckiska eller litauiska skiljer sig däremot exempelvis både uttrycksformerna för beroende substantiv och de grammem som bestämmer dem, liksom uttrycksformerna för självständiga substantiv och deras grammem, i regel åt, varigenom de så kallade adjektiven och de så kallade substantiven tydligt skiljs åt i uttrycket. GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG 139 relationerna mellan ord (lexem eller tecken) ges av orden själva13. Relationerna mellan orden kommer visserligen till uttryck genom ordens ordningsföljd och position inom satsen, men de bestäms inte av dessa, utan just av ordens semantik. Den andra, isolerande fasta ordföljden, som står i slutet av grammatikaliseringsskalan, kan däremot betecknas som ”formell”: relationerna mellan orden uttrycks och bestäms av deras ordningsföljd. Skillnaden mellan de två typerna av fast ordföljd kan också formuleras på följande sätt: i det andra (isolerande) fallet förändrar varje förändring av ordens ordningsföljd också satsens betydelse, det vill säga relationen mellan orden. I det första (polysyntetiska) fallet förändras däremot inte nödvändigtvis satsens betydelse, det vill säga relationen mellan orden, när ordens ordningsföljd ändras: om relationen mellan orden inom satsen, och därmed även satsens betydelse, tydligt framgår av ordens egen semantik (betydelse), är det nämligen inte nödvändigt att deras ordningsföljd förblir oförändrad. Detta stämmer överens med Skaličkas allmänna paroll om att den polysyntetiska typen försöker bygga upp sin grammatik på semantiken. Exempel på fri ordföljd från det övervägande polysyntetiska kinesiska, där relationerna mellan ord tydligt framgår av deras betydelse, finns hos Skalička (1946: 400f., 409; förkortad i Skalička 1979: 192). Till detta kan läggas ett exempel från det likaså starkt polysyntetiska vietnamesiska. På vietnamesiska kan en handlings framtid uttryckas genom att tecknet för en tidsangivelse står före eller efter subjektet, men fortfarande före predikatet: Chiều hôm nay tôi mua từ điển ’I eftermiddag köper jag en ordbok’. En handlings förflutna uttrycks däremot genom att tecknet står i satsens slut: Tôi mua quyển sách trưa hôm nay ’Jag köpte boken i dag på eftermiddagen’. Om tidsangivelsen däremot framgår av ordens betydelse, är tecknen inte bundna av dessa regler: Chiều hôm qua tôi đi xem chiếu bóng ’I går eftermiddag gick jag på bio’ och Tôi đi xem chiếu bóng chiều hôm qua ’Jag gick på bio i går eftermiddag’ (jfr Vũ 1998: 64). 3.3.7. I samband med fallet med två slags fast ordföljd tillåter jag mig att göra ytterligare några anmärkningar. Den mest slående eller mest självklara anmärkningen är att man här ser ett belysande exempel på Gabelentz’ typologiska spiral: början och slutet – här den så kallade fasta ordföljden – liknar varandra, men är inte identiska. Vidare kan man konstatera att påståendet att isolerande fast ordföljd utgör grammatikaliseringens slut knappast verkar vara teoretiskt grundat, utan snarare empiriskt, genom västeuropeiska språks utveckling efter att böjningen gått förlorad (den empiriska ståndpunkten liknar alltså här den historiska, dvs. en potentiellt tillfällig sådan). På liknande sätt förhåller det sig med förlusten eller ma- 13 Här kan i förbigående också nämnas en annan av Skaličkas (1962a) paroller, nämligen att syntaxen är antropocentrisk (och morfologin överflödig), vilket särskilt gäller just den implicita eller lexikala syntaxen. 140 | BOHUMIL VYKYPĚL imal reduktion av grammatiska tecken, dvs. deras reduktion till noll, vilken betraktas som grammatikaliseringens högsta stadium (t.ex. Lehmann 2002: 12, 57f., 64, 121, 137): Denna reduktion (som omedelbart föregår bildandet av en isolerande fast ordföljd) följde i västeuropeiska språk den fas av grammatikaliseringen som betecknas som näst sista och som motsvarar maximaliseringen av den flekterande typen. Det är emellertid inte heller självklart att godta påståendet att reduktion till noll utgör grammatikaliseringens slut eller maximum, eftersom ingenting är ingenting och inte något, det vill säga inte heller ett slut. Grammatikaliseringens slut utgörs snarare av det ”näst sista stadiet” (t.ex. Lehmann 2002: 77), vilket motsvarar den flekterande eller, än mer, den introflexiva typen (jfr Giger, Vykypěl 2001: 79f.). 3.3.8. Man kan fråga sig vad det som beskrivs i §§ 3.3.1–7. betyder. Det kan också betyda att uttryckskriterierna i grammatikaliseringsteorin bygger på en squinting grammar, som sneglat på det flekterande latinet och dess isolerande västeuropeiska dotterspråk. Mer tillspetsat uttryckt är det starkt grammatikaliserat som ungefär ser ut som det som den latinska grammatiken kallar grammatiskt, och ännu starkare grammatikaliserat är det som detta blev i de västeuropeiska språken. Man återkommer till Hoskovecs ovan (§ 2.2.) citerade ord om Erhart. Om man erinrar sig det som sagts ovan (§ 3.2.), kan de två där nämnda jämförelseaxiomatikerna kallas en explicit jämförelsegrund: den utomspråkliga (dvs. i praktiken den allmänna fonetiken för uttrycksplanet och för innehållsplanet metafysiken hos den traditionella språkvetenskapen, ett slags logik hos chomskyanerna eller den s.k. kognitiva lingvistiken i det allra senaste modet inom språkvetenskapen) och den inomspråkliga. Därtill kan det också finnas en implicit och därför i Hjelmslevsk anda apriorisk jämförelse- och beskrivningsgrund, en squinting grammar14. 3.4. Korrelationen mellan höga grammatikaliseringsstadier och den flekterande typens egenskaper har huvudsakligen grundats på företeelser som berör språkliga teckens uttryckssida (och fler sådana kan också anföras). Detta är för övrigt förståeligt, eftersom kärnan i den pragiska typologin ju består i att undersöka vilka former som tilldelas de funktioner som finns i språken. Lehmann (2002: 109f.) framhåller emellertid med rätta att grammatikaliseringsparametrarna berör båda sidorna av det språkliga tecknet, även om det ibland är svårt att skilja dem åt. Om det nu vore möjligt att upprätta en grammatikaliseringsskala även på grundval av innehållsliga eller semantiska parametrar, skulle det vara omöjligt att korrelera denna med den pragiska typologin, eftersom denna typologi utgår just från att det i innehållsplanet (på den tektogrammatiska nivån) inte finns någon sådan skala, utan endast element som antingen är ”lexikala” eller ”grammatiska”, och att de lexikala elementen uttrycks likadant i olika språktyper, medan de grammatiska uttrycks på olika sätt. Här återstår alltså att behandla de grammatikaliseringsparametrar som i större eller mindre utsträckning berör innehållet (semantiken). 14 För ett intressant försök att upprätta en grund för språk jämförelse vad gäller innehåll, en ”funktionell lingvistik”, se Lehmann (2004a, 2004b). – Om den semantiska grunden för en synkron jämförelse av språk, se även Sgall (1978) och Haspelmath (2004: 572f.). GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 141 3.4.1. Variabilitetsparametern kan i detta sammanhang lämnas därhän. De båda variabiliteterna, den paradigmatiska och den syntagmatiska (Lehmann 2002: §§ 4.2.3., 4.3.3.), förutsätter en icke-gradvis förändring i innehållsplanet. Vid syntagmatisk variabilitet återspeglas en ny eller annorlunda form av relationer mellan vissa innehållselement genom nya relationer mellan de uttryck som motsvarar dem. Den paradigmatiska variabiliteten bestäms som helhet av relationer i innehållsplanet, inte av tecken (jfr även ovan § 3.2.2.). Im Parameter der paradigmatischen Kohäsion (Lehmann 2002: § 4.2.2.) lassen sich semantische resp. inhaltliche Aspekte einer Grammatikalisierung besser identifizieren. Einen von ihnen stellt der geringe Umfang des Paradigmas (oder der Kategorie) dar. Allerdings kann man hier zweierlei anmerken: Einerseits scheint dies wieder mit dem Zustand in den hochflektierenden altindogermanischen Sprachen korrelierbar (vgl. auch oben § 3.3.5.), andererseits stellt sich grundsätzlich die Frage, was zu einem Paradigma (einer Kategorie) gehört (vgl. auch Vykypěl 2005: 215–223). Man kann beispielsweise sehr gut ein Kriterium aufstellen, nach dem Präpositionen und die affixalen Kasus in eine einzige Kategorie eingegliedert werden. Mit anderen Worten, auch dieser Parameter setzt eine Inhaltsbeschreibung voraus, durch die folglich der graduelle Charakter im Verhältnis zwischen den betreffenden Kategorien bezweifelt werden kann (wie im Falle von Kasus und Präpositionen). Ein weiterer semantischer Aspekt der paradigmatischen Kohäsion, die einfachen Beziehungen innerhalb der Kategorie, wurde schon oben (§ 3.2.1.) behandelt. Lehmann (2002: § 4.3.2., S. 138–140) macht auch auf den semantischen Aspekt der syntagmatischen Kohäsion (der Gebundenheit) aufmerksam15. Diese Voraussetzung ist sehr interessant (u.a. auch durch alle ihren Implikationen, die Lehmann a.a.O. behandelt). Sie scheint uns jedoch wieder vor das Problem einer Theorie des Inhalts zu stellen. Es stellt sich hier zunächst die Frage, was woran gebunden ist, d.h. wodurch was determiniert wird, und welche Abhängigkeit gemeint ist (denn beispielsweise auch zwischen Teilen eines Kompositums, d.h. im Bereich des Lexikons kann Abhängigkeit bestehen). Es stellt sich auch die Frage, wie die angeblich geringeren und größeren Abhängigkeiten zu unterscheiden sind. Man stößt an die allgemeine Unsicherheit von Kriterien in der Semantik und den Kontinuumcharakter des Sprachgebrauchs. Das bedeutet auch, dass man hier wieder kaum natürliche graduelle Gegensätze finden kann, sondern nur durch die Form involvierte diskrete Gegensätze. Das syntagmatische Gewicht (Lehmann 2002: § 4.3.1.) entspricht der Frage, was wodurch determiniert wird. Wie oben (§§ 3.2.6., 3.3.2.) angedeutet, muss vom Gesichtspunkt des Inhaltsplans kein Unterschied zwischen Konstruktionen bestehen, die ein einziges determinierendes Zeichen enthalten, und jenen, in denen mehrere solche Zeichen enthalten sind. Somit bestehen auch hier kaum graduelle inhaltliche oder semantische Unterschiede. 15 Det bör påpekas att den semantiska (innehållsliga) bundenheten mellan det grammatiska elementet och ett lexikalt element också återfinns bland de grammatiska elementens konstitutiva egenskaper hos Erhart (jfr ovan § 2.2.), och att den för övrigt också kan urskiljas hos de medeltida modisterna i deras modi significandi. 142 | BOHUMIL VYKPĚL Den semantiska och den formella aspekten tycks bäst kunna särskiljas med avseende på parametern paradigmatiskt värde (Lehmann 2002: § 4.2.1.): En starkare grammatikalisering av ett tecken är förbunden med en starkare desemantisering av det. Detta kriterium återfinns också i Skaličkas definition av grammatiska betydelser (jfr ovan § 2.2.). Man kan dock framföra några invändningar mot detta. Den semantiska beskrivningen utgör som bekant i allmänhet ett ganska stort problem, och man ställs ofta inför vaghet eller svårfångade begrepp eller interventioner från utomspråkliga eller åtminstone metaspråkliga faktorer. Semantiken kan dessutom (ur ett Hjelmslevskt perspektiv) betraktas som en manifestation av relationellt definierade innehållselement, dvs. som ett genomträngande av språkstruktur och värld, och därmed som irrelevant för definitionen av elementen och deras kategorier. Ur en kunskapsteoretisk eller operationell synvinkel kan semantiken eller den semantiska beskrivningen också uppfattas som en ”översättning” till ett annat språk. (Jfr också ovan §§ 3.2.3.-4. och Miloš Dokulils (1978) åtskillnad mellan den ordbildande, dvs. strukturellt bestämda, och den lexikala, dvs. av språkbruket bestämda betydelsen.)16 Semantiken kan alltså betraktas som något som å ena sidan är irrelevant för definitionen av innehållselement eller utgör en följd av denna definition (elementens position i innehållsplanets struktur) (jfr även Hjelmslev 1959: 192–198), och som å andra sidan, vad gäller sin abstrakthet eller konkretion, endast kan bestämmas utomspråkligt eller på grundval av språkbruket, knappast inom själva språkstrukturen (innehållsplanets struktur). Den semantiska motsättningens gradvisa karaktär mellan besläktade lexikala och grammatiska element är given utomspråkligt. Till det sagda anknyter i sista hand också fenomenens kontinuerliga karaktär inom detta område, något som även Skalička (1959, 1979: 297–299) tog upp när han beskrev det grundläggande semantiska släktskapet mellan vissa lexikala och vissa grammatiska element och talade om de förstas transposition till de senare. Hjelmslev ansåg just detta vara den (operationella) grunden till omöjligheten att definiera grammatiska element semantiskt (jfr Vykypěl 2005: 244f.). Här återkommer man också till den ovan (§ 3.1.) nämnda frågan om när ett tecken redan bör undersökas med avseende på sin grammatikalisering och när det ännu inte bör det. 3.4.2. Det bör ändå nämnas att man hos Skalička (1955b, 1960a) finner en värdering av hans språktyper med avseende på deras grammatikalitet och abstrakthet, eller mer exakt den grammatikalitet och abstrakthet som de producerar17, vilken alltså kan 16 Frågan om hur man avgör att något har färre semantiska drag besvarar för övrigt också Lehmann (2002: 114) med en hänvisning till ett metaspråk (det beskrivs med färre metaspråkliga satser). – Semantikens allmänna problematik kan också demonstreras genom ett enskilt problem, nämligen graderingen av kasus(funktioner) med avseende på deras grammatiska karaktär (Lehmann 2002: 84f. och 3.4.2.2.): De semantiska kriterierna tycks vara något vaga, och till sist knyts graden av grammatikalisering i innehållet till den i uttrycket (Lehmann 2002: 85, 100). 17 Vgl. auch Skalička (1949). GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 143 jämföras med den semantiska aspekten av grammatikaliseringsparametern paradigmatiskt värde. Man kan också kalla detta Skaličkas egen tolkning av grammatikalisering i hans språkt typologi. Intressant nog överensstämmer Skaličkas typologi här, till skillnad från uttryckskriterierna, inte med grammatikaliseringsskalan. Enligt Skalička (a.a.) kan språktyperna grupperas i ungefär två binära oppositioner med avseende på deras grammatiska karaktär: Den polysyntetiska typen står i motsats till den isolerande, och den agglutinerande till den flekterande. Den polysyntetiska typen bygger upp sin grammatik (Mathesius’ relationsskapande) på semantiken (den har inga specialiserade grammatiska tecken) och är därmed semantisk och agrammatisk, medan den isolerande typen bygger upp sin grammatik på formella element (med ordstatus) och därmed är formell och grammatisk. På motsvarande sätt är den polysyntetiska typen mycket deskriptiv vid bildandet av ord, lexem (Mathesius’ onomatologi), dvs. dess lexem är starkt motiverade (huvudmetoden för polysyntetisk ordbildning är komposition), medan den isolerande typen på detta område är starkt etiketterande, dvs. dess lexem är starkt omotiverade, godtyckliga (den isolerande typen föredrar att skapa helt nya ord, t.ex. även förkortningar, eller att låna in ord)18. (Om skillnaden i semantisk karaktär mellan den polysyntetiska och den isolerande typen, jfr också utläggningen om den s.k. fasta ordföljden ovan i § 3.3.6.) Den agglutinerande typen producerar en mängd affix och löser med hjälp av dessa både grammatikens problem och onomatologins. Dessa två egenskaper leder följaktligen å ena sidan till en möjlighet att minska det språkliga tecknets asymmetri (förhållandet mellan form och betydelse inom tecknet blir tydligare) och å andra sidan till att förhållandet mellan grammatiken och onomatologin (ordbildningen) blir otydligare. Båda dessa förhållanden medför alltså också att den agglutinerande språktypen är mindre grammatisk och abstrakt och snarare agrammatisk och deskriptiv (med motiverade komplexa tecken), även om inte i samma grad som den polysyntetiska typen. Den flekterande (och introflexiva) typen minskar däremot antalet affix tills de blir ändelser. Detta leder till en förstärkning av det språkliga tecknets asymmetri (synonymi och homonymi, funktioners kumulering i morfem). I den flekterande typen har grammatiken och onomatologin tillgång till komplicerade uppsättningar (paradigm) av tecken med ingen eller låg motivationsgrad och med en starkt otydlig relation mellan form och betydelse. Den flekterande språktypen är därmed mer grammatisk och abstrakt, men inte lika abstrakt och omotiverad som den isolerande typen, eftersom de flexiva formanten trots allt bildar mer sammanhängande, om än komplicerade, system formellt (i uttrycket). Abstraktionsgraden hos Skaličkas språktyper kan schematiskt framställas ungefär på följande sätt: 18 Om skillnaden mellan deskriptiva och etiketterande benämningar, som går tillbaka på Mathesius, och om dessa tyska termer, jfr Daneš (2003: 37). 144 | BOHUMIL VYKÝPĚL Uttryckskriterierna skapar däremot en rak linje (som eventuellt kan förvandlas till Gabelentz’ spiral): eller: För en rak linje ska typerna ordnas annorlunda när det gäller semantiska kriterier eller: Det är inte utan intresse att man även i Skaličkas berömda typologiska triangel (1935: 81) finner den polysyntetiska och den isolerande typen som två ytterpunkter:19. 19 Lika intressant är det att den ovan anförda alternativa ordningen av språktyper skulle kunna jämföras med lexikaliseringsfaserna, såsom Lehmann (2005: § 3.5.) formulerar dem: ”Om vi erinrar oss teknikerna för att uttrycka en semantisk komponent i den språkliga strukturen […], kan vi säga att lexikalisering leder från (lexikal-)syntaktiskt uttryck via derivationellt till lexikalt uttryck av ett begrepp […].” Den huvudsakliga ordbildningsmetoden i den polysyntetiska typen är sammansättning, i den agglutinerande typen affixderivation, i den flekterande typen morfologisk GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 145 4. Nu vill jag våga mig på några ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR, som till och med kan ha samband med frågan om den lingvistiska metoden. 4.1. I förordet till sin avhandling avslöjar Lehmann (2002: VII): ”Jag måste också varna läsaren för att jag har stora begreppsmässiga svårigheter med det föreliggande ämnet, och att jag kommer att lämna många frågor öppna. Problemet är inte så mycket empiriskt: det finns tillräckligt med analyserade data, och de empiriska fenomenen i sig förefaller vara tämligen klara. Det som är mycket oklart är hur fenomenen ska tolkas, klassificeras och relateras till varandra.” Man kan påpeka att tolkningen av empiriska data alltid är höggradigt oklar om man inte är realist och verkligheten därmed framstår som ett kontinuum, vars tolkning kräver en teori som behöver nomina. Men även om man inte anser sig vara nominalist gör sig behovet av en tolkande teori påmint när det gäller de så kallade grammatiska entiteterna, eftersom dessa knappast har några gränser i empirin i sig. Detta har Skalička (1962b: 211) fångat med metaforen om språkets dubbla stilisering av världen (jfr Vykypěl 2005: 192–194): De grammatiska eller morfologiska kategorierna utgör det andra stadiet i denna stilisering och återspeglar därför världen endast indirekt20. Hjelmslev (1943: § 5) löser som bekant dilemmat med sin tes om språkteorins dubbla, realistiska och arealistiska karaktär: Språkteorin bygger visserligen på vissa erfarenhetsdata, på empiri, men frigör sig samtidigt från dessa21. Ur ett annat perspektiv kan detta uttryckas så att språkteorin konversion och i den isolerande typen lån eller skapande av helt nya ord eller ord som endast är konceptuellt förbundna (jfr även Vykypěl 2004b: 131). (Om övergången från sammansättning till affixderivation som ett uttryck för grammatikalisering, jfr Haspelmath 1992: 70–74.) 20 Skaličkas dubbla stilisering, som jag på angivet ställe har försökt beskriva mer ingående, skulle på ett intressant sätt kunna jämföras med Lehmanns (1993: 320f.) åtskillnad mellan området för universella begrepp och området för språkspecifik kombination av dessa begrepp. Men det får kanske bli en annan gång. – För övrigt kan det i förbigående nämnas att Lehmann i sin nyare precisering av skillnaden mellan lexikon och grammatik (och därmed mellan lexikalisering och grammatikalisering) tycks närma sig Mathesius’ skillnad mellan benämning och relationsskapande (jfr Lehmann 2002a, 2005: § 3.5.). Detta vore emellertid också ett annat ämne… 21 Ur en operationell synvinkel kan den arealistiska karaktären också jämföras med en princip enligt vilken man inte nödvändigtvis tar hänsyn till fakta om språkbruket, dvs. inom innehållsplanet till tecknens uttrycksform och innehållselementens semantik. Vad 146 | BOHUMIL VYKYPĚL vara deduktiv: Utgångspunkten ska utgöras av en definierande klassificering, ett enkelt, fast och intersubjektivt kontrollerbart system, från vilket man går vidare till klassens komponenter, dvs. man går från det slutna, enkla systemet av språkliga kategorier och deras element till frågan om hur detta system förverkligas i de enskilda språken. Även Lehmann (2002: 108) nämner att den deduktiva metoden är mer fördelaktig än den induktiva just när grammatiska entiteter undersöks, och att kapitel 4 innehåller en klass som fastställer grammatikaliseringens parametrar. 4.2. Man skulle emellertid också kunna ställa frågan (som redan nämndes ovan i § 1.2) vilken mening det har att avgränsa området för grammatiska element och grammatikalisering. Utan en allmän teori tycks grammatikaliseringens frågor inte kunna lösas på ett meningsfullt eller någorlunda slutgiltigt sätt. Om de införlivas i en teori tycks de egentligen försvinna: Jag har försökt visa att grammatikalisering å ena sidan förutsätter en teori om innehåll och å andra sidan sammanfaller med den Pragska typologin22. Dessutom tycks den Pragska typologin ha betydligt större förklaringskraft. I sitt föredrag Grammatikalisierung und Sprachtypologie vid Prags lingvistiska cirkel den 6. 1. 2003 visade Markus Giger flera överensstämmelser mellan grammatikaliseringsteorin och den Pragska språktypologin; den skriftliga versionen av föredraget har tyvärr fortfarande inte publicerats, och några av överensstämmelserna nämndes ovan (§ 3.3). Han ställde också en fråga som grammatikaliseringsteorin inte besvarar: varför grammatikaliseringsprocesser i vissa språk fullföljs ända till slutet, medan de i andra stannar på ett visst stadium. Han antydde en lösning: detta hänger samman med vilken språktype som dominerar i det aktuella språket (jfr även Giger 2002: 46f.). Om exempelvis den polysyntetiska typen dominerar är grammatikaliseringsprocesserna betydligt svagare än när den flekterande typen dominerar23. In seinem Vorwort beschreibt Lehmann (2002: VII) die Sprachtheorie, die für die Erfassung des Problems der Grammatikalisierung geeignet wäre: Vad tecken beträffar har man också ovan (§§ 3.2.4., 3.2.6., 3.3.2., 3.3.7.) sett omöjligheten eller svårigheten med ett konsekvent ”realistiskt” förfarande, exempelvis i frågor som hur man ska avgöra om inget led i en grammatisk kategori (en innehållskategori) är närvarande i vissa fall, eller om det rör sig om en synkretism av alla denna kategoris led, uttryckt genom noll eller åtminstone genom ett segmentellt nollmorfem. 22 Det bör uttryckligen framhållas att detta påstående inte ska förstås som att grammatikalisering skulle vara nonsens, vilket ”antigrammatikalister” sannolikt menar; mot dessa polemiserar Lehmann (2005) med rätta. Grammatikaliseringsforskningen visar tvärtom på många värdefulla och intressanta, ibland till och med spännande fakta. Det handlar här snarare om att klargöra synpunkter eller uppnå ömsesidig förståelse. 23 Även i den allmänna frågan om hur språkförändring ska förklaras, när språket betraktas som ett teckensystem – vilket också är fallet inom grammatikaliseringsteorin – visar sig den Pragska teorin vara insiktsfull. Lehmann (2002: 3f.) nämner två faktorer i språkutvecklingen: strävan efter bekvämlighet och strävan efter tydlighet. Dessa återfinns hos Georg von der Gabelentz och i modifierad form hos Antoine Meillet (jfr även Has pelmath 1998: 318–322). Om de förs över till en semiologisk-funktionell grundval finner man dem också hos de Pragska lingvisterna (jfr Vykypěl 2005: 28–31, 256–258 med litteratur). GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 147 ”Den språkteori som ska förklara den systematik, målinriktning och dynamik som är inneboende i grammatikalisering måste till sin natur vara strukturell, funktionell och operationell. I grunden är det Wilhelm von Humboldts teori (1836), som i senare tid har vidareutvecklats av Eugenio Coseriu (1974) och Hansjakob Seiler (1978). Denna teori har aldrig gjorts fullständigt explicit, men kommer att framträda tydligt genom hela den föreliggande framställningen, och ett försök att göra den mer explicit kommer att presenteras i det sista kapitlet.” Det sista kapitlet kom tyvärr aldrig till (jfr dock Lehmann 1993 och även Lehmann 2005). En anhängare av Pragskolan kan emellertid inte låta bli att påpeka att den språkteori som söks här just är Pragskolans, vilken dels tycks vara begreppsligt tydligare, dels något mer genomtänkt och tematiskt mångsidigare. Man kan bara beklaga att Pragskolan märkligt nog fortfarande är så föga känd (trots alla spridningsförsök, särskilt från Josef Vacheks sida; jfr bl.a. Vachek 1964, 1966, 1976, 1983, 2002, 2003 och Hladký 1997, Ehlers 1999; jfr även Trnka 1982, Luelsdorff 1994, Luelsdorff, Panevová, Sgall 1994, Leška 1995, 1996, 1998, 1999, Sgall 1992b, 1993b, 1997, Leška, Nekvapil, Šoltys 1993, Winner 1998, Schooneveld 1996, Nekula 2003). Den som saknar explicithet och/eller operationalitet i den Pragska språkteorin kan dessutom hålla sig till Petr Sgalls funktionellt-generativa beskrivning (jfr Sgall 1984, Sgall, Hajičová, Panevová 1986, Panevová 1994, Sgall 1995, Hajičová, Panevová 1996). 4.3. En innebörd av grammatikaliseringsteorin, som frågan ovan (§§ 1.2., 4.2.) gällde, erbjuds implicit av Lehmann (2002: 108f.): Grammatikalisering avspeglar friheten i bruket av språkliga tecken, dvs. ju mer grammatikaliserat ett tecken är, desto mindre fritt kan det användas (”mätningen” av grammatikalisering kan innebära att man mäter tecknets autonomi eller friheten i dess användning) (jfr även Lehmann 2005: § 6.1.). En sakligt motsvarande uppfattning, som dock inte är knuten till begreppet grammatikalisering, formulerades av Skalička (1948) och senare av Jakobson (som även citeras av Lehmann 2002: 147) (jfr Vykypěl 2005: 129–131): Ju mer omfattande en teckenenhet är, desto friare bildas den. Man kan emellertid med framgång hävda att bildandet av alla tecken alltid är både fritt och bundet eller determinerat, såväl ur språksystemets synvinkel (betraktat exempelvis som Hjelmslevs språkliga struktur) som ur talarens intention eller den utomspråkliga synvinkeln: Ur språkkonstruktionens synvinkel är teckenbildningen determinerad genom att de (paradigmatiska och syntagmatiska) relationerna mellan språkkonstruktionens uttrycks- och innehållskategorier och dessa kategoriers struktur måste respekteras (jfr även ovan § 3.2.2. om den så kallade rektionen). Ur språkkonstruktionens synvinkel är teckenbildningen däremot fri eftersom element eller kategorier som inte står i något interdependens- eller dependensförhållande till varandra, och som samtidigt kan kombineras, fritt kan kombineras efter talarens övervägande. Ur den utomspråkliga synvinkeln är teckenbildningen determinerad av vad talaren vill säga, eftersom detta följaktligen bara måste uttryckas på ett bestämt 148 | BOHUMIL VYKYPĚL på ett sätt och inte på något annat sätt. Den är fri återigen därför att talaren kan säga vad han vill, även det som verkar vara meningslöst, dvs. det som inte verkar forma någon del av världen (detta kan ske genom en ovanlig kombination av lexem eller också genom en otillåten rektion; det förstnämnda kan betecknas som lyrik och brukar för det mesta uppskattas, det sistnämnda kan kallas en ogrammatisk konstruktion och brukar för det mesta inte uppskattas…). Detta skulle på ett tämligen omständligt sätt säga att frågan om frihet i språket och frågan om vad som bestämmer friheten i grunden hänger samman med vad man menar med språk. Det som Hjelmslev skulle kalla språkbruk, dvs. en användning av språksystemet inom en talgemenskap som å ena sidan bestäms av språksystemets struktur och å andra sidan eventuellt regleras på olika sätt av ytterligare konventioner, har Lehmann (2002: 108) i en genialt träffande förkortning kallat språk: ”Språk är en aktivitet som består i att skapa interpersonellt tillgängliga betydelser, dvs. tecken. Denna aktivitet kan vara mer fri eller mer reglerad; följaktligen kommer de sätt på vilka tecknen formas antingen i högre grad att bero på språkanvändarens faktiska beslut eller i högre grad på de sociala konventioner som fastställts i grammatiken.” Den grundläggande skillnaden mellan språksystemet och språkbruket, den avsikt hos Hjelmslev som ligger till grund för distinktionen mellan dessa två begrepp, består i att det förstnämnda är något fast, säkert, invariant och bestämbart, medan det sistnämnda är något instabilt, osäkert, variabelt och obestämbart, och att språkvetenskapens immanenta objekt, som en autonom modern vetenskap, följaktligen bör vara just språksystemet, medan den kan undersöka språkbruket endast i samband med andra vetenskaper. Man kan anta att en liknande avsikt också verkade hos Ferdinand de Saussure när han höll isär langue och parole; han begränsade dock inte langue-området lika mycket som Hjelmslev begränsade språksystemet och inbegrep till exempel även tecken i det. (Jfr Vykypěl 2005: 19f.) Skillnaden mellan Hjelmslevs eller de Saussures språkförståelse och den som exempelvis Lehmann företräder kan också uppfattas som skillnaden mellan en entitativ och en processuell uppfattning av språket. En sådan skillnad uttrycks för övrigt också av de två möjliga termerna för det underliggande intuitiva objektet för föreliggande avhandling: grammatikalitet och grammatikalisering. Ur perspektivet hos något som skulle kunna kallas allmän metodologi kan den behandlade skillnaden också betraktas som en skillnad mellan en gnoseologisk och en ontologisk ståndpunkt. I det gnoseologiska perspektivet frågar man exempelvis vad och hur man ser och hur man kan formulera det man har sett; i det ontologiska perspektivet beaktar man i mindre grad frågor om seendet och registrerar och beskriver snarare de omedelbara data. I slutet av sin översikt över grammatikaliseringsforskningens historia skriver Lehmann (2002: 7): GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG | 149 ”En tradition saknas påfallande i denna bild, nämligen den strukturalistiska språkvetenskapens, från de Saussure fram till våra dagar. Detta är ingalunda någon tillfällighet: medan historisk språkvetenskap och typologi från början har ägnat sig åt processer och kontinuerliga fenomen och därför lätt har kunnat inordna grammatikalisering som en process som skapar sådana fenomen, har strukturalistisk språkvetenskap tenderat att föredra en statisk syn på språket och tydliga binära distinktioner.” Här kan man först anmärka att det också inom den strukturalistiska traditionen finns ett problem som är jämförbart med det som grammatikaliseringsteorin löser (jfr ovan § 2.1.), men att det snarare uppfattas entitativt. Prags typologi kan utgöra en processuell uppfattning av detta problem, om dess typer tolkas processuellt – som grammatikaliseringsstadier (jfr ovan §§ 2.2., 3.3.). När det gäller en allmän karakteristik av den strukturella språkvetenskapen bör två saker påpekas. Å ena sidan bör tendensen att föredra ”en statisk syn på språket och tydliga binära distinktioner” förstås som ett uttryck för den grundläggande gnoseologiska ståndpunkten: en strävan att ordna erfarenhetsdata för att kunna orientera sig bland dem och klargöra för sig själv vad man egentligen talar om. Å andra sidan gäller den anförda karakteristiken huvudsakligen endast en sådan uppfattning av den strukturella språkvetenskapen som exempelvis den hos Hjelmslev eller de Saussure (och inte heller för dessa utan inskränkningar!), men långt ifrån Pragskolans funktionella strukturalism (vilket för övrigt redan nämnts ovan i § 4.2.). Detta har Bohumil Trnka redan på ett åskådligt sätt visat i sina programmatiska texter från 1940-talet (jfr Trnka 1982: 32–60), och detta fångas av sådana paroller som språkfenomenens potentialitet (Mathesius 1911), språkets icke-konsekventa karaktär (Skalička 1935), språkets enheters komplexitet (Skalička 1957), den dynamiska synkronin (Vachek 1983a) eller språkets frihet (Sgall 2002)24. Den lämpligaste beteckningen för Pragskolans språkvetenskap är säkerligen funktionell-strukturell lingvistik (jfr även Skalička 1947–48: 142 = 1965: 154): den förenar i hög grad ett strukturellt och ett kommunikativt betraktelsesätt på språket, Hjelmslevs teoretiska stränghet och traditionens praktiska synsätt, teorins statiska synkroni och utvecklingens dynamiska praktik, den gnoseologiska och den ontologiska ståndpunkten i sin djupaste fenomenologiska 24 På liknande sätt, när det hävdas att ”strukturalismen har lärt oss att den lingvistiska analysen utgår från uttryck och deras strukturer, eftersom detta är det enda sätt på vilket lingvisten kan komma åt formens betydelse eller funktion” (Lehmann Ms.b: § 5.4.4., S. 16), uppstår frågan vilken strukturalism som avses. Här kan man exempelvis nämna den berömda passagen hos Hjelmslev (1943: 68) om kommutation i innehållsplanet, där kravet på att i princip utgå från uttrycket kritiseras; man kan nämna Mathesius ”funktionella lingvistik” (jfr ovan § 2.1.), på vilken Skalička bygger sin typologi, där språk betraktas som ”olika lösningar på samma problem” (jfr Skalička 1935: 62; Leška 1995: 14f.; Sgall 1971: 83 = 1984: 31; Sgall, Hajičová, Panevová 1986: 270); eller så kan man slutligen hänvisa till Sgalls funktionellt-generativa beskrivning (jfr ovan § 4.2.), som utgår från satsbetydelsens nivå (den tektogrammatiska nivån) och därifrån siktar ”nedåt” mot den fonetiska nivån. 150 | Bohumil Vykypěl Inspiration; i Prag-skolan finner man teorins klarhet förenad med praktikens oklarhet, ”verkligheten” som ett empiriskt kontinuum. Anmärkning I: I detta sammanhang vill jag också uppmärksamma att det strukturella perspektiv som Prag-skolan, men även andra europeiska strukturalistiska riktningar, representerar inte får förväxlas med uttryckets perspektiv: Strukturen liknar inte uttrycket (för en betydelse eller funktion), vilket väl var fallet inom den amerikanska deskriptivismen och vilket Lehmann (2004a: 149–154; 2004b: § 2.2.) tycks förutsätta, utan strukturen är själva språksystemet, genom vilket världen formas, iakttas och förstås och genom vilket denna formning approximativt determineras (om strukturens begrepp, se Benveniste 1962). Och detta system har såväl sin uttryckssida (eller ”formella” sida i Prag) som sin innehållssida (eller ”funktionella” sida i Prag). Jfr här exempelvis bara Sgalls ständigt upprepade åtskillnad i hans funktionellt-generativa beskrivning mellan språkligt strukturerad betydelse och kognitivt innehåll, där han till och med hänvisar till de Saussures och Hjelmslevs åtskillnad mellan innehållsform och -substans (jfr Sgall, Hajicová, Panevová 1986: 13; Vykypěl 2005: 285). Det nämnda dubbla attributet ”funktionell-strukturalistisk” hos Prag-skolan uttrycker det faktum att Prag-skolan betraktar den språkliga strukturen såväl som dess beskrivning som i grunden determinerade av språkets kommunikativa uppgift, vilket följaktligen också innebär att den utgår från ett i grunden ömsesidigt förhållande mellan språket och världen (jfr även Vachek 1975 = 1976: 91–103; Vykypěl 2005: 272ff.). Anmärkning II: Om ytterligare ett ämne skulle läggas till de ovan (anm. 20) berörda ämnena som bör behandlas, skulle man här också kunna nämna Lehmanns plädering för aktualiteten och nödvändigheten av en empirisk språkvetenskap, som i högre grad (både ur teoretiska och praktiska perspektiv) orienterar sig efter språkliga data och befattar sig med dem (bland annat även med tanke på språks utdöende). Lehmann (2004c: § 4.1.) skiljer på ett intressant sätt mellan ungefär tre sätt att bedriva språkvetenskap: det logiska (som enligt honom på senare tid framför allt representeras av strukturalismens olika riktningar), det hermeneutiska och det empiriska, där endast det sistnämnda möjliggör en adekvat behandling av data. Man kan dock anmärka att alla dessa tre aspekter just i Prag-skolan i hög grad förekommer i balans och i förening. Det ”hermeneutiska” betraktandet av språket kan framför allt skönjas i Prag-skolans utvecklade litteraturteori, som i stor utsträckning är språkligt grundad och representeras av namn som Jan Mukařovský, Felix Vodička eller Miroslav Červenka. Det ”empiriska” betraktandet med allt dess noggranna övervägande, som Lehmann (2004c) skriver om, kommer väl tydligast till uttryck i den materialinsamling för tjeckiska dialekter (det vill säga även ”hotade språk”) som bedrivits sedan 1960-talet: Å ena sidan utvecklades inom detta projekt ett naturligt och spontant samarbete mellan ”traditionella” och strukturalistiska språkvetare, å andra sidan utfördes arbetet till stor del på den grundval som formulerats av Prags språkvetenskapliga teori (jfr Gedanken zur Grammatikalisierung 151 inledningen till första bandet av den tjeckiska språk­atlasen – Balhar, Jančák 1992; en liknande situation finner man för övrigt även i fråga om den sorbiska språk­atlasen, jfr SSA 1965–96). Ur ett annat perspektiv är det emellertid naturligtvis inte alls så entydigt vad empiri egentligen är, men det får vi återkomma till en annan gång (jfr mina spridda anmärkningar i Vykypěl 2005: 317–332). Dessutom bör två aspekter av saken nämnas. Kravet (Lehmanns krav) på att data ska existera och fixeras oberoende av forskaren motsvarar väl det neopositivistiska (logisk-positivistiska) villkoret att utsagor ska kunna kontrolleras intersubjektivt (vilket som bekant senare framför allt utvecklades av W. V. Quine), och neopositivismen var som bekant en viktig inspirationskälla för Hjelmslev. En seriös (om än fragmentarisk) övervägning av vad data är och hur man bör hantera dem finner man till och med i hjärtat av ”extremstrukturalismen”, nämligen hos Hans Jørgen Uldall (1959). Anmärkning III: Till den ovan (§ 4.3.) nämnda processuellt-ontologiska uppfattningen av språket svarar också den uppfattning av förklaring i språkbeskrivningen som grammatikaliseringsteorin förutsätter. Denna förklaring är väsentligen diakron eller historisk (en diakron beskrivning är en beskrivning vars objekt är två eller flera system eller delar av system i förhållande till deras inbördes samband som potentiella tidsliga substituenter; en historisk beskrivning behandlar förverkligade substitutioner). Ett system kan förstås diakront eller historiskt endast om det förs tillbaka till ett föregående system eller – sett ur ett annat perspektiv – om dess element (om)struktureras efter det föregående systemets struktur (med viss överdrift kan exempelvis den junggrammatiska språkvetenskapen betraktas som en squinting grammar, som spanar efter urspråket). Något liknande finner man inom grammatikaliseringsteorin, när ett fenomen förstås genom en ”tentativ avgrammatikalisering”:”},{ ”Människor […] vill skapa mening ur formell struktur. De flesta av oss har nog upplevt att ett grammatiskt drag i något språk var helt obegripligt för dem, tills de upptäckte att det var en grammatikaliserad variant av något som hade ett större semantiskt innehåll och därför var begripligt från början. […] Många har upplevt att förkunskaper i latin kan vara till stor hjälp när man lär sig ett romanskt språk, medan den omvända inlärningsordningen inte ger något systematiskt stöd (bortsett från besläktat ordförråd, alltså). Detta är ett annat exempel på fenomenet att lekmän liksom lingvister förstår grammatiska strukturer i termer av mindre grammatikaliserade strukturer. Detta exempel är särskilt intressant för språkteorin, eftersom det tycks ge ett argument för den psykologiska realiteten i att diakroni förekommer i synkroni.” (Lehmann 1993: 331, 332f.) Diakronins närvaro i synkronin (och synkronins i diakronin), eller språkets synkrona dynamism, utgör emellertid naturligtvis bara ett av de möjliga lingvistiska förklaringsinstrumenten och har dessutom, för beskrivningen av språket som helhet eller av ett elements eller ett fenomens ställning 152 | Bohumil Vykypěl ning i språksystemet, dvs. för dess definition, är inte av avgörande betydelse: tvärtom utgör denna definition och därmed beskrivningen av systemens konfiguration en förutsättning för den dynamisk-synkrona, diakrona eller historiska expliceringen, eftersom den blottlägger de strukturella spänningarna som potentialer för förändring. (För en instruktiv diskussion av den historiska karaktären hos den förklaring som grammatikaliseringsteorin implicerar, se även Haspelmath 1992: särskilt 72, 74, 81.) 5. Till sist vågar jag till och med hävda att grammatikaliseringsteorins innersta, till en början förmodligen oavsiktliga innebörd är en polemik mot den strukturalistiska lingvistiken eller ett försvar av den förstrukturalistiska språkvetenskapen, en språkvetenskap som grundar sig på den djupa vardagliga mänskliga erfarenheten att världen är komplicerad eller åtminstone verkar så för en. Jag tror att strukturalisterna, om det fortfarande finns några i världen, i eget intresse borde ägna grammatikaliseringsteorin ingående uppmärksamhet. Ovanstående skisser är inte mer än preliminära anmärkningar. Allmänt uttryckt finns det i princip två vägar ut ur känslan av att verkligheten är ett empiriskt kontinuum av företeelser, ett theatrum mundi: Den ena vägen är de medeltida nominalisternas och deras storslagna tolkande teorier, den andra de medeltida realisternas och deras ödmjuka strävan att förstå världen utan anspråk på att den någonsin ska bli förstådd. Den första vägen riskerar att bli meningslös, dvs. att inte forma någon del av världen; den andra kan i sin tur bli ändamålslös. Kanske finns det också en kompromiss: en approximativ, ödmjuk förståelse av världen genom en approximativ, storslagen teori. För närvarande har jag en känsla av att just Pragskolan kommer närmast detta inom språkvetenskapen. Kanske är det mer än bara patriotism. LITERATURVERZEICHNIS Balhar, J., Jančák, P., Hrsg., 1992: Český jazykový atlas 1, Praha: Academia. Benveniste, É. 1962: « Structure » en linguistique. In: É. Benveniste: Problèmes de linguistique générale. Paris: Gallard, 91–98. Daneš, F. 2003: Vilém Mathesius’ Konzeption der funktionalen Linguistik. In: Nekula 2003, 31–47. Diderichsen, P. 1966: Helhed og struktur. Udvalgte sprogvidenskabelige afhandlinger. Selected Linguistic Papers with Detailed English Summaries, København: G. E. C. Gads Forlag. Dokulil, M. 1968: Zur Frage der Stelle der Wortbildung im Sprachsystem. Slovo a slovesnost 29, 9–16. [Reprint in Panevová, Skoumalová 1997, 125–133.] Dokulil, M. 1978: K otázce predikability lexikálního významu slovotvorně motivovaného slova. Slovo a slovesnost 39, 244–251. [Reprint in Obsah – výraz – význam. Výbor z lingvistického díla Miloše Dokulila I. Hrsg. von O. Uličný, Praha: Filozofická fakulta Univerzity Karlovy 1997, 41–50.] Dokulil, M. 1994: The Prague School’s Theoretical and Methodological Contribution to “Word Formation” (Derivatology). In: Luelsdorff 1994, 123–161. [Reprint in: Panevová, Skoumalová 1997, 179–211.] Ehlers, K.-H. 1999: Josef Vacheks letzter Beitrag zur Geschichte der Prager Schule. Beiträge zur Geschichte der Sprachwissenschaft 9, 288–294. Erhart, A. 1970: Studien zur indoeuropäischen Morphologie, Brno: Universita J. E. Purkyně. (Opera Universitatis Purkynianae Brunensis. Facultas philosophica, 148.) Gedanken zur Grammatikalisierung 153 Giger, M. 2002: Aktuálne otázky jazykovej typológie na príklade slovanských jazykov. In: P. Žigo, Hrsg., BraSlav 1. Zborník z medzinárodnej slavistickej konferencie, konanej na Filozofickej fakulte Univerzity Komenského v Bratislave 14.–15. novembra 2002, Bratislava, 43–50. Giger, M., Vykypěl, B. 2001: Die Typologie des Litauischen und des Lettischen (mit einem allgemeinen Ausblick zu den Perspektiven der Prager Typologie). Sborník prací filosofické fakulty brněnské university A 49, 45–86. Hajicová, E., Panevová, J. 1996: Functional generative description and its Praguian roots. The Prague Bulletin of Mathematical Linguistics 65–66, 21–28. Haspelmath, M. 1992: Grammaticalization theory and heads in morphology. In: M. Aronoff, Hrsg., Morphology now, Albany: State University of New York Press, 69–82, 194–198. [auch zum Downloaden unter http://email.eva.mpg.de/~haspelmt/1992ghd.pdf] Haspelmath, M. 1998: Does grammaticalization need reanalysis? Studies in Language 22, 315–351. [auch zum Downloaden unter http://email.eva.mpg.de/~haspelmt/1998gre.pdf] Haspelmath, M. 2004: Does linguistic explanation presuppose linguistic description? Studies in Language 28, 554–579. [auch zum Downloaden unter http://email.eva.mpg.de/~haspelmt/ExDesc.pdf] Hjelmslev, L. 1928: Principes de grammaire générale, København: Bianco Lunos Bogtrykkeri. (Det Kgl. Danske Videnskabernes Selskab. Historisk-filologiske Meddelelser, 16/1.) Hjelmslev, L. 1943: Omkring sprogteoriens grundlæggelse, København: Ejnar Munksgaard. Hjelmslev, L. 1959: Essais linguistiques, Copenhague: Nordisk Sprog- og Kulturforlag. (Travaux du Cercle linguistique de Copenhague, 12.) Hjelmslev, L. 1968: Die Sprache. Übers. von O. Werner, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. Hjelmslev, L. 1972: Sprogsystem og sprogforandring, Copenhague: Nordisk Sprog- og Kulturforlag. (Travaux du Cercle linguistique de Copenhague, 15.) Hjelmslev, L. 1973: Essais linguistiques II, Copenhague: Nordisk Sprog- og Kulturforlag. (Travaux du Cercle linguistique de Copenhague, 14.) Hladký, J. 1997: Bibliography of Professor Josef Vachek’s works. Brno Studies in English 23 (Sborník prací filosofické fakulty brněnské university, S 3.), 15–42. [auch zum Downloaden unter http://www.phil.muni.cz/angl/bse/archive/BSE_23_02.pdf] Hoskovec, T. 2001: Prooemium ad Grammaticum. In: O. Šefčík & B. Vykypěl, Hrsg., Grammaticus. Studia linguistica Adolfo Erharto quinque et septuagenario oblata, Brno: Masarykova univerzita, 11–13. Isačenko, A. V. 1948: Morphologie, syntaxe et phraséologie. Cahiers Ferdinand de Saussure 7, 17–32. Kurzová, H. 1993: From Indo-European to Latin: The Evolution of a Morphosyntactic Type, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. (Current Issues in Linguistic Theory, 104.) Lehmann, Ch. 1985: The role of grammaticalization in linguistic typology. In: H. Seiler & G. Brettschneider, Hrsg., Language Invariants and Mental Operations. International Interdisciplinary Conference, held at Gummersbach/Cologne, Germany, September 18–23, 1983, Tübingen (Language Universals Series, 5), 41–52. Lehmann, Ch. 1986: Grammaticalization and linguistic typology. General Linguistics 26, 3–21. Lehmann, Ch. 1987: Sprachwandel und Typologie. In: N. Boretzky, W. Enninger & Th. Stolz, Hrsg., Beiträge zum 3. Essener Kolloquium über Sprachwandel und seine bestimmenden Faktoren vom 30. 9. – 2. 10. 1987 an der Universität Essen. Bochum (Bochum–Essener Beiträge zur Sprachwandelforschung, 4), 201–225. Lehmann, Ch. 1993: Theoretical implications of grammaticalization phenomena. In: W. A. Foley, Hrsg., The Role of Theory in Language Description, Berlin–New York: Mouton de Gruyter (Trends in Linguistics. Studies and Monographs, 69), 315–340. Lehmann, Ch. 2002: Thoughts on grammaticalization. 2nd, revised edition, Erfurt: Seminar für Sprachwissenschaft der Universität. (Arbeitsapiere des Seminars für Sprachwissenschaft der Universität Erfurt, 9.) [auch zum Downloaden unter http://www.uni-erfurt.de/sprachwissenschaft/ASSidUE/ASSidUE09.pdf] Lehmann, Ch. 2002a: New reflection on grammaticalization and lexicalization. In: I. Wischer & G. Diewald, Hrsg., New reflections on grammaticalization, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins (Typological Studies in Languages, 49), 1–18. [auch zum Downloaden unter http://www.uni-erfurt.de/sprachwissenschaft/personal/Lehmann/CL_Publ/New_reflection.pdf] 154 | BOHUMIL VYKYPĚL LEHMANN, CH. 2004a: Funktionale Grammatikographie. In: W. Premper, Hrsg., Dimensionen und Kontinua. Beiträge zu Hansjakob Seilers Universalienforschung, Bochum: Universitätsverlag Dr. N. Brockmeyer (Diversitas linguarum, 4), 147–165. LEHMANN, CH. 2004b: Documentation of grammar. In: O. Sakiyama, F. Endo, H. Watanabe & F. Sasama, Hrsg., Lectures on Endangered Languages 4. From Kyoto Conference 2001, Osaka: Osaka Gakuin University (Endangered Languages of the Pacific Rim Publication Series, C-004.), 61–74. [auch zum Downloaden unter http://www.uni-erfurt.de/sprachwissenschaft/personal/lehmann/CL_Pub/Documentation_of_grammar.pdf] LEHMANN, CH. 2004c: Data in linguistics. The Linguistic Review 21, 275–310. [auch zum Downloaden unter http://www.uni-erfurt.de/sprachwissenschaft/personal/lehmann/CL_Pub/Data_in_linguistics.pdf] LEHMANN, CH. 2005: Theory and method in grammaticalization. In: G. Diewald, Hrsg., Grammatikalisierung, Berlin: de Gruyter (Zeitschrift für Germanistische Linguistik, Themenheft) (im Druck). [auch zum Downloaden unter http://www.uni-erfurt.de/sprachwissenschaft/personal/lehmann/CL_Pub/Theory&method_in_grammaticalization.pdf] LEHMANN, CH. MS.A: Grammatikalisierung und Wortarten. http://www.uni-erfurt.de/sprachwissenschaft/personal/lehmann/CL_Pub/Grammatikalisierung&Wortarten.pdf LEHMANN, CH. MS.B: Motivation in language. Attempt at a systematization. http://www.uni-erfurt.de/sprachwissenschaft/personal/lehmann/CL_Pub/Motivation_in_language.pdf LEŠKA, O. 1995: Prague School teachings of the classical period and beyond. Travaux du Cercle linguistique de Prague (n.s.) 1, 3–22. LEŠKA, O. 1996: The meaning of Meaning in the Prague School. In: B. H. Partee & P. Sgall, Hrsg., Discourse and Meaning: Papers in honor of Eva Hajicová, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins, 127–140. LEŠKA, O. 1998: Prague Circle Linguistics. Linguistica Pragensia 8, 57–72. LEŠKA, O. 1999: Prague School Linguistics: Unity in Diversity. Travaux du Cercle linguistique de Prague (n.s.) 3, 3–14. LEŠKA, O., NEKVAPIL, J., ŠOLTYS, O. 1993: Ferdinand de Saussure and the Prague Linguistic Circle. In: J. Chloupek & J. Nekvapil, Hrsg., Studies in Functional Stylistics, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins (Linguistic & Literary Studies in Eastern Europe. 36), 9–50. LUELSDORFF, PH. A., Hrsg., 1994: The Prague School of Structural and Functional Linguistics, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. (Linguistic & Literary Studies in Eastern Europe, 41.) LUELSDORFF, PH. A., PANEVOVÁ, J., SGALL, P., Hrsg., 1994: Praguiana 1945–1990, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. (Linguistic & Literary Studies in Eastern Europe, 40.) MATHESIUS, V. 1911: On the Potentiality of the Phenomena of Language. In: Vachek 1964, 1–32 & In: Vachek 1983, 3–43. MATHESIUS, V. 1929: Functional Linguistics. In: Vachek 1983, 121–142. MATHESIUS, V. 1936: On Some Problems of the Systematic Analysis of Grammar. In: Vachek 1964, 306–319. MATHESIUS, V. 1975: A Functional Analysis of Present Day English on a General Linguistic Basis. Hrsg. von J. Vachek. The Hague–Paris: Mouton (Janua linguarum. Series Practica, 208) & Prague: Academia. NEKULA, M., Hrsg., 2003: Prager Strukturalismus. Methodologische Grundlagen / Prague Structuralism. Methodological Fundamentals, Heidelberg: Winter. (Slavica. Monographien, Hand-, Lehr- und Wörterbücher, 3.) PANEVOVÁ, J. 1994: Valency Frames and the Meaning of the Sentence. In: Luelsdorff 1994, 223–243. PANEVOVÁ, J., SKOUMALOVÁ, Z., Hrsg., 1997: Obsah – výraz – význam. Výbor z lingvistického díla Miloše Dokulila II, Praha: Filozofická fakulta Univerzity Karlovy. POPELA, J. 1991: Prospects of V. Skalička’s Linguistic Typology. In: B. Palek, P. Janota, Hrsg., Proceedings of LP’90. Prague. Karolinum (Acta Universitatis Carolinae, 1992. Philologica, 3–4.), 237–243. POPELA, J. 1998: Ein Beitrag zur allgemeinen Sprachtypologie und zur Typologie des Deutschen. Germanistica Pragensia 13 (Acta Universitatis Carolinae, 1996. Philologica, 5.), 75–91. SCHOONEVELD, C. H. VAN 1996: What has the Prague School Given to Linguistics and to Science? Travaux du Cercle linguistique de Prague (n.s.) 2, 3–58. GEDANKEN ZUR GRAMMATIKALISIERUNG 155 Sgall, P. 1971: On the Notion “Type of Language”. Travaux linguistiques de Prague 4, 75–87. [Reprint in: Sgall 1984, 19–37.] Sgall, P. 1978: Synchronní srovnávání jazyků a jeho sémantické východisko. Slovo a slovesnost 39, 25–32. Sgall, P. 1979: Die Sprachtypologie V. Skaličkas. In: Skalička 1979, 1–20. Sgall, P. 1982: Zur Typologie der Thema-Rhema-Gliederung. In: G. Jäger, R. Heinisch, Hrsg., Studien zum Tschechischen, Slowakischen und Deutschen aus vergleichender Sicht, Leipzig: Karl-Marx-Universität, 173–185. Sgall, P., Hrsg., 1984: Contributions to Functional Syntax, Semantics, and Language Comprehension, Amsterdam: John Benjamins (Linguistic and Literary Studies in Eastern Europe, 16.) & Prague: Academia. Sgall, P. 1988: Natürlichkeit, Syntax und Typologie. Zeitschrift für Phonetik, Sprachwissenschaft und Kommunikationsforschung 41, 463–470. Sgall, P. 1992: Valenz und Typologie. Zeitschrift für Phonetik, Sprachwissenschaft und Kommunikationsforschung 45, 200–206. Sgall, P. 1992b: Classical Structuralism and Present-Day Praguian Linguistics. In: H.-H. Lieb, Hrsg., Prospects for a New Structuralism, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins, 75–90. (Amsterdam Studies in the Theory and History of Linguistic Science, 96.) Sgall, P. 1993a: Skaličkas Sprachtypologie und ihre Fortsetzung. Sprachtypologie und Universalienforschung 46, 318–329. Sgall, P. 1993b: The Czech Tradition. In: J. Jacobs, A. von Stechow, W. Sternefeld, T. Vennemann, Hrsg., Syntax: Ein internationales Handbuch zeitgenössischer Forschung. 1. Halbband, Berlin–New York: Walter de Gruyter, 349–368. (Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft, 9/1.) Sgall, P. 1995: Formal and Computational Linguistics in Prague. Travaux du Cercle linguistique de Prague (n.s.) 1, 23–35. Sgall, P. 1997: Functionalism in Czech Linguistics and in the World. Linguistica Pragensia 7, 64–81. Sgall, P. 1999: Types of Languages and Probabilistic Implication Laws. Travaux du Cercle linguistique de Prague (n.s.) 3, 25–34. Sgall, P. 2002: Freedom of Language: Its nature, its sources, and its consequences. Travaux du Cercle linguistique de Prague (n.s.) 4, 309–329. Sgall, P. 2004: Types of Languages and the Simple Pattern of the Core of Language. In: P. van Sterkenburg, Hrsg., Linguistics Today – Facing a Greater Challenge, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins, 243–265. Sgall, P., Hajicová, E., Panevová, J. 1986: The Meaning of the Sentence in its Semantic and Pragmatic Aspects. Dordrecht: Reidel & Prague: Academia. Skalička, V. 1935: Zur ungarischen Grammatik. In: Skalička 1979, 59–125. Skalička, V. 1937: Bemerkungen zur Kongruenz. Sborník Matice slovenskej 15, 35–38. Skalička, V. 1946: Sur la typologie de la langue chinoise parlée. Archiv orientální 15, 386–412. [Verkürzte deutsche Übersetzung: Über die Typologie des gesprochenen Chinesisch. In: Skalička 1979, 180–197.] Skalička, V. 1947–48: Kodaňský strukturalismus a „pražská škola“. Slovo a slovesnost 10, 135–142. [Verkürzte russische Übersetzung: Копенгагенский структурализм и «Пражская школа». In: В. А. Звегинцев, ред., История языкознания XIX–XX веков в очерках и извлечениях II. 3. Aufl. Moskau 1965, 147–154.] Skalička, V. 1948: The Need for a Linguistics of “la parole”. In: Vachek 1964, 375–390. Skalička, V. 1949: On Analogy and Anomaly. In: Luelsdorff, Panevová, Sgall 1994, 147–170. Skalička, V. 1950: On Case Theory. In: Luelsdorff, Panevová, Sgall 1994, 45–70. Skalička, V. 1955a: Sur les langues polysynthétiques. Archiv orientální 23, 10–28. Skalička, V. 1955b: O konkretnosti a abstraktnosti při tvoření slov. Universitas Carolina, Philologica 1, 75–84. Skalička, V. 1957: Komplexnost jazykových jednotek. Universitas Carolina, Philologica 3, 15–25. Skalička, V. 1959: Über die Transposition. Slavica Pragensia 1 (Acta Universitatis Carolinae, 1959. Philologica, Supplementum.), 45–52. 156 | BOHUMIL VYKYPĚL Skalička, V. 1960a: Agrammatismus und Grammatikismus. Slavica Pragensia 2 (Acta Universitatis Carolinae, 1960. Philologica, 2), 3–6. Skalička, V. 1960b: Über die besonderen Formen der Syntax. In: C. Bosák, Hrsg.: Rusko-české studie, Praha: Státní pedagogické nakladatelství (Sborník Vysoké školy pedagogické v Praze, Jazyk a literatura, 2), 37–42. Skalička, V. 1962a: Das Wesen der Morphologie und der Syntax. Slavica Pragensia 4 (Acta Universitatis Carolinae, 1962. Philologica, 3.), 123–127. Skalička, V. 1962b: Typologie a konfrontační lingvistika. Československá rusistika 7, 210–212. Skalička, V. 1965: Über die Bedeutung der grammatischen Elemente. Slavica Pragensia 7, 9–11. (Acta Universitatis Carolinae 1965. Philologica, 1.) Skalička, V. 1966: К вопросу о типологии. Вопросы языкознания 15 (4), 22–30. Skalička, V. 1979: Typologische Studien. Hrsg. von P. Hartmann, Braunschweig–Wiesbaden: Vieweg. (Schriften zur Linguistik, 11.) SSA 1965–96 = Sorbischer Sprachatlas 1–15. Bearb. von H. Faßke, H. Jentsch und S. Michalk, Bautzen: Domowina. Trnka, B. 1982: Selected Papers in Structural Linguistics. Hrsg. von V. Fried, Berlin–New York–Amsterdam: Mouton. (Janua linguarum. Series Maior, 88.) Uldall, H. J. 1959: On the Preparation of a Text. Archivum linguisticum 11, 1–17. Vachek, J., Hrsg., 1964: A Prague School Reader in Linguistics, Bloomington: Indiana University Press. Vachek, J. 1966: The Linguistic School of Prague, Bloomington–London: Indiana University Press. Vachek, J. 1975: Zum Zusammenspiel von internen und externen Faktoren bei der Sprachentwicklung. In: D. Cherubim, Hrsg., Sprachwandel. Reader zur diachronischen Sprachwissenschaft, Berlin – New York: Walter de Gruyter, 190–207. Vachek, J. 1976: Selected Writings in English and General Linguistics, The Hague–Paris: Mouton (Janua linguarum. Series Maior, 92) & Prague: Academia. Vachek, J., Hrsg., 1983: Praguīana: Some Basic and Less Known Aspects of the Prague Linguistic School, Amsterdam: John Benjamins (Linguistic & Literary Studies in Eastern Europe, 12.) & Praha: Academia. Vachek, J. 1983a: Remarks on the Dynamism of the System of Language. In: Vachek 1983, 241–254. Vachek, J. 2002: Prolegomena to the History of the Prague School of Linguistics. Travaux du Cercle linguistique de Prague (n.s.) 4, 3–81. Vachek, J. 2003: Dictionary of the Prague School of Linguistics. Hrsg. von L. Dušková, Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. (Studies in Functional and Structural Linguistics, 50.) Vũ, Duy-Tú 1998: Lehrbuch der vietnamesischen Sprache, Hamburg: Buske. Vykypěl, B. 2004a: Adolf Erhart (31. Mai 1926 – 11. August 2003). Sborník prací filosofické fakulty brněnské university A 52, 146–158. Vykypěl, B. 2004b: Zur Prosodie in der Typologie. Acta linguistica Lithuanica 50, 127–134. Vykypěl, B. 2005: Glossematikstudien. Unzeitgemäße Betrachtungen zu Louis Hjelmslevs Sprachtheorie, Hamburg: Verlag Dr. Kovač. (Philologia – Sprachwissenschaftliche Forschungsergebnisse, 66.) Winner, T. G. 1998: Prague Functionalism. In: R. Posner, K. Robering, T. A. Sebeok, Hrsg., Semiotik. Ein Handbuch zu den zeichentheoretischen Grundlagen von Natur und Kultur. 2. Teilband, Berlin–New York: Walter de Gruyter, 2248–2255. (Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft, 13/2.) Bohumil Vykypěl Gauta 2005 06 01 Ústav pro jazyk český AV ČR etymologické oddělení Veveří 97 CZ-60200 Brno ([email protected])