Sveikiname Algirdą Sabaliauską

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIII (2005) 133–138 PERSONALIA VI GRATULERAR ALGIRDAS SABALIAUSKAS Under de oroliga och svåra åren 1948, efter att ha gått ut Rygiškių Jono-gymnasiet i Marijampolė, kom en nittonårig yngling ”från Suvalkijas slätter” – Algirdas Sabaliauskas (född den 26 juli 1929) – till Vilnius universitet för att studera litauiska språket och litteraturen. Ingen av kurskamraterna kunde då ana vilken livsbana denne unge man skulle få, inte minst eftersom han inte skilde sig från de andra jämnåriga som mognat alltför tidigt. Var och en av dem visste väl hur tragiskt ödet kunde vända sig efter att man obetänksamt yttrat en tvetydig fras eller deklamerat en strof ur en dikt som någon poet som flytt till väst hade skrivit i det självständiga Litauens skolbok. Och exempel saknades inte. Vid denna tid var det inte de intellektuella lärarna Vincas Mykolaitis-Putinas, Juozas Balčikonis, Jurgis Lebedys, Zigmas Zinkevičius med flera som ”spelade första fiolen” vid Vilnius universitets historisk-filologiska fakultet, utan lärare som skickats dit från Ryssland för att ”bättra sig” efter större eller mindre överträdelser mot marxismen, liksom universitetets partiapparat och Komsomolaktivister. Men även i denna tryckande miljö inträffade muntrare händelser, som lättade upp den dystra vardagen avsevärt. Detta bekräftas bäst av Algirdas Sabaliauskas själv, som målande berättar hur han, med sina bristfälliga kunskaper i ryska, gjorde pedagogikexamen hos en av de ditkommenderade professorerna, som inte kunde litauiska. Men, för att parafrasera titeln på en bok av författaren Petronėlė Orintaitė, som också kom från Suvalkija, hade ödesgudinnorna bestämt en gynnsam lott åt Algirdas Sabaliauskas. År 1953, ännu utan examensbevis från universitetet, började Algirdas Sabaliauskas arbeta som redaktör vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. Några månader senare, efter att ha avslutat sina universitetsstudier, stannade den unge specialisten kvar vid institutet och började som doktorand, 134 | PERSONALIA arbeta vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi: först som yngre forskare, senare som seniorforskare och slutligen som ledande forskare. Åren 1997–2000 var han chef för det återupprättade Institutet för litauiska språket. Som yngre forskare vid avdelningen för språk och dialektologi publicerade Algirdas Sabaliauskas sin första mer omfattande publikation, som ännu i dag har vetenskapligt värde. Det var en studie, baserad på hans examensarbete, som trycktes i artikelsamlingen Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai från 1957: ”Atematiniai lietuvių kalbos veiksmažodžiai” (s. 77–114). Samma år publicerades de tre första artiklarna ur doktorsavhandlingen (då en kandidatavhandling i filologi), som vid den tiden höll på att färdigställas för disputation, i Vetenskapsakademiens skrifter och i Institutet för litauiska språket och litteraturens fortlöpande publikation Literatūra ir kalba. Avhandlingen hade titeln Baltų kalbų žemės ūkio augalų pavadinimų kilmė (”Dėl kanapės pavadinimo” och ”Dėl grikio pavadinimo”, i Lietuvos TSR MA darbai. A serija, 1957, t. 2(3), s. 199–210; 211–218; ”Dėl žirnio pavadinimo kilmės”, i Literatūra ir kalba, 1957, t. 2, s. 346–355). Algirdas Sabaliauskas disputerade 1958. Redan i dessa unga forskares första publikationer framträdde ytterligare en ”gåva från Gud” (som inte alla får i lika hög grad): förmågan att förklara komplicerade och mycket invecklade företeelser i våra språks ordhistoria med ett enkelt språk som alla kan förstå. Efter disputationen, och sedan han publicerat nästan hela avhandlingen i separata artiklar i lingvistiska tidskrifter, förblev Algirdas Sabaliauskas trogen de historiska studierna av det litauiska språkets lexikon. Resultaten och materialet från dessa undersökningar publicerades inte bara i lingvistiska artiklar, utan snart utkom också historisk-lexikologiska studier av litauiska som sammanfattade forskningen: ”Lietuvių kalbos leksikos raida” (LKK, 1966, t. 8, s. 5–141); ”Baltų kalbų naminių gyvulių pavadinimai” (LKK, 1968, t. 10, s. 101–190) och ”Iš baltų kalbų gyvulininkystės terminologijos istorijos” (LKK, 1970, t. 12, s. 7–81). Studierna försvarades 1975 som ett habilitationsarbete under den gemensamma titeln Baltų kalbų leksikos tyrinėjimai. De nämnda studierna innebar inte heller slutet på Algirdas Sabaliauskas forskning om det litauiska språkets lexikon. Algirdas Sabaliauskas fortsatte att ”vandra” längs de vindlande och krokiga stigarna bland litauiska ords ursprung och semantiska utveckling. Alla de lexikala uppgifter från litauiskan som jubilaren samlade in under dessa ”resor” sammanfattade han i monografin Lietuvių kalbos leksika, utgiven 1990. I denna bok, som på ett betydande sätt kompletterade de etymologiska och historiska studierna av det litauiska språkets lexikon, redogjorde författaren allsidigt för det litauiska ordförrådets sammansättning, urskilde dess huvudsakliga skikt och överblickade såväl lånord från andra språk som skapandet av nya ord i modern tid. Denna bok blev, liksom Algirdas Sabaliauskas tidigare studier i ämnet, ett standardverk för varje lexikolog och etymolog. Utan Algirdas Sabaliauskas är det omöjligt att föreställa sig den litauiska språkvetenskapen och historien om forskningen i det litauiska språket. Utan tvekan kan man säga att jubilaren är en pionjär inom detta forskningsområde – ingen annan har så systematiskt och noggrant registrerat uppgifter om forskningen i litauiska och fakta om litauiska forskares liv. Det är självklart att han, med ett så omfattande material, för att tala med dagens termer, PERSONALIA 135 En databas med material inom detta område kunde jubilaren inte behålla för sig själv. Efter att ha systematiserat och sammanfattat de tillgängliga fakta om den litauiska språkvetenskapen och historien om utforskningen av det litauiska språket beslöt han därför att lägga fram dem för de litauiska språkforskarnas och allmänhetens bedömning. Så tillkom ytterligare två böcker: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. Iki 1940 metų (1979) och Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1940–1980 (1982). De behandlar kronologiskt utforskningen av det litauiska språket, inte bara i Litauen utan även i andra länder. För dessa böcker tilldelades Algirdas Sabaliauskas Litauens statliga pris 1984. En mer kritisk läsare i dag kan visserligen invända, efter att ha läst dessa ord, att många ämnen i de nämnda böckerna behandlas fragmentariskt och att vissa saker överdrivs. Och, naturligtvis, har han delvis rätt. Men det är inte Algirdas Sabaliauskas som bär skulden för detta, utan den tidens sovjetiska normer. De tvingade författaren att avstå från mycket. På den tiden var nämligen omfattningen på vetenskapliga monografier strikt reglerad. För att få med så många fakta som möjligt om det litauiska språkets utforskningshistoria var Algirdas Sabaliauskas därför tvungen att hålla sig inom de fastställda ramarna. Man kan redan nu slå fast att sådana ”brister” säkerligen inte kommer att finnas i den tredje delen av Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorijos, som jubilaren håller på att förbereda och där utforskningen av det litauiska språket efter 1980 kommer att behandlas. Ingen litauisk språkvetare kan mäta sig med Algirdas Sabaliauskas eller överträffa honom när det gäller att sprida kunskap om språkvetenskap bland unga och i samhället i stort. För att så många människor i olika åldrar som möjligt skulle komma att älska sitt modersmål och intressera sig för dess hemligheter, och med förmågan att, som redan nämnts, berätta enkelt och levande om komplicerade språkvetenskapliga ämnen, har Algirdas Sabaliauskas sedan 1962 likt en litauisk H.C. Andersen berättat fängslande historier för läsare i alla åldrar – inte om prinsessor och älvor, utan om de litauiska ordens ursprung och deras färder genom tiden. Det är därför inte förvånande att hans böcker för allmänheten mottogs så väl och uppskattades både i Litauen och i vissa andra länder, och att flera av dem gavs ut på nytt: Žodžiai keliauja (1962, 21993), Žodžiai pasakoja (1965), Žodžiai atgyja (1967, 21980, 32000) och Šimtas kalbos mįslių (1970, 22001). Av alla böcker i serien blev den tredje, Žodžiai atgyja, kanske den mest ”upphöjda”: den framstående amerikanske baltologen William R. Schmalstieg översatte den tillsammans med Ruth Armentraut till engelska och gav ut den några år senare i Chicago (Noted Scholars of Lithuanian Language, Chicago, 1973). Den japanske språkvetaren och litauiska litteraturens främjare och översättare Ikuo Murata publicerade däremot enskilda kapitel ur boken på japanska. Till samma populärvetenskapliga område hör också Algirdas Sabaliauskas böcker, skrivna för en bred publik om det litauiska språkets utforskningshistoria: Kaip tyrinėta lietuvių kalba (1984), Baltų kalbų tyrinėjimai (1986), Mes baltai (1986, 22002; på engelska We, the Balts, Vilnius, 1993), samt boken Rytų slavų kalbininkai lituanistikos baruose (1990), skriven tillsammans med professor Jonas Palionis. Till dessa böcker anknyter Algirdas Sabaliauskas artiklar, publicerade i vetenskapliga tidskrifter och uppslagsverk i Litauen och andra länder, om forskare av det litauiska språket, institutioner och organisationer som bedriver forskning av betydelse för litauiskan samt publikationer som är viktiga för litauistiken och baltologin. Om vi samlade alla dessa artiklar på ett ställe skulle de också räcka till mer än en gedigen bok. 136 | PERSONALIA Algirdas Sabaliauskas är inte bara en språkvetare som sitter vid skrivbordet, utan också en glad, anspråkslös och känslig människa som tycker om att umgås med unga. Han är en ofta sedd gäst både i sin hemstad Marijampolė och på andra skolor. Jubilaren tillägnade de studerande ungdomarna också boken Iš kur jie?, som utkom 1994 och kan beskrivas som ett slags populär etymologisk ordbok över det litauiska språket. Eftersom Algirdas Sabaliauskas alltid talar varmt och respektfullt om sina tidigare lärare och klasskamrater, tillägnade han boken sina ”lärare och dem som 1948 tog examen från, eller skulle ha tagit examen från, Marijampolės Rygiškių Jono-gymnasium” (s. 4). I bokens ”Förord” återvänder författaren i sina minnen till de tragiska efterkrigsåren och säger att han när han skrev boken ”ständigt tänkte på sina skolår och klasskamrater. Ibland föreställde han sig till och med (förlåt hans naivitet!) att en sådan bok inte bara han själv, utan också hans vänner, gärna skulle ha läst när Jonas Kabelka och Jonas Kvederaitis undervisade dem i språkets visdom vid Marijampolės Rygiškių Jono-gymnasium. Därför tillägnas denna bok minnet av lärarna och klasskamraterna, särskilt dem som lämnade klassen i förtid och aldrig återvände till den” (s. 5–6). Det verkar som om dagens pedagoger och deras ledare borde lyssna uppmärksamt till dessa ord av Algirdas Sabaliauskas och fundera över hur dåtidens lärare under så svåra förhållanden lyckades inge sina elever inte bara vänskap och pliktkänsla, utan också kärlek till hemlandet och dess kultur – något som dagens litauiska skola, som inte tycks kunna ta sig ur reformernas träsk, tyvärr inte kan berömma sig av. Till Algirdas Sabaliauskas vetenskapliga verksamhet, som redan har nämnts, måste även jubilarens insats i utbildningen av litauister läggas. I nästan tre decennier var jubilaren ordförande för den statliga examenskommissionen för litauiststudenter vid Vilnius pedagogiska universitet och föreläste där. Algirdas Sabaliauskas berättar hur obekväm han kände sig när han i föreläsningssalen eller vid examensbordet mötte någon av sina lärare, som hunnit bli till åren men på grund av omständigheterna inte kunnat ta en högskoleexamen tidigare. För sina pedagogiska insatser tilldelade Vilnius pedagogiska universitet Algirdas Sabaliauskas professortiteln 1997. När vi gratulerar professor Algirdas Sabaliauskas, korresponderande ledamot av Litauens vetenskapsakademi och utländsk ledamot av Lettlands vetenskapsakademi, till hans högtidliga 75-årsjubileum kan vi inte låta bli att tillägga att vår tids språkvetenskap helt enkelt är otänkbar utan jubilarens mångsidiga verksamhet, inte minst eftersom Algirdas Sabaliauskas har varit och fortfarande är ledamot av redaktionskommittéer och vetenskapliga råd för många lingvistiska publikationer. Denna mångfacetterade verksamhet har belönats med två ordnar av storfurst Gediminas av Litauen (1997, 2002). Och vi – medarbetare vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi vid Litauiska språkinstitutet – önskar vår äldre kollega god hälsa och många kreativa år och säger: Högt ärade professor, vi behöver er verkligen. Vi väntar alltid på era uppriktiga råd och ert uppmuntrande leende i svåra stunder, och tillsammans med alla läsare som intresserar sig för det litauiska språket strävar vi, med era ord, efter att veta mycket mer ”om ord som sägs varje dag <…> än om de avlägsnaste planeterna, jordens inre, datoroperationer eller till och med horoskopens förutsägelser” – och hoppas på nya berättelser om de litauiska ordens ursprung. Juozas Karaciejus