Dėl gramatinių funkcijų skirstymo

PASTABOS | 107 OM KLASSIFICERING AV GRAMMATISKA FUNKTIONER Recensionen av Undersökningar av syntaktiska relationer, skriven av professor Vytautas Ambrazas och utgiven 2005, gladde redan tidigare författarna till serien Grammatiska arbeten, som började ges ut 2003. I detta nummer av ALL publiceras en recension av den tredje volymen i Grammatiska arbeten, Undersökningar av grammatiska funktioner, skriven av samma författare. Den väckte flera tankar som jag gärna vill dela med mig av. Det gläder att denna samlingsvolym med artiklar inte helt enkelt ignorerades som en händelse utan betydelse för litauisk grammatik, men av recensionen att döma verkar den inte ha gett upphov till någon dialog. Även om recensenten medger att de tankar som förs fram i volymen bör övervägas ingående av forskare i det litauiska språket, föreslår han att detta endast ska göras med utgångspunkt i de begrepp som används i hittills utgivna litauiska grammatiker, särskilt definitionerna av typer av syntaktiska relationer som ges i dessa grammatiker. För ”att de nämnda relationstyperna är syntaktiska, och inte morfologiska, semantiska eller av något annat slag, torde inte behöva bevisas”. Om detta inte behöver bevisas är det tydligen ett axiom. Men ett axiom kan man godta eller förkasta. Vid sidan av den euklidiska geometrin finns det andra geometrier som inte bygger på dess axiom. Ingen angriper förstås denna geometri för att den bygger på vissa axiom, men den som finner inre motsägelser i den har rätt att påpeka dem. Det var just detta som författarna till grammatikstudierna försökte göra i fråga om Litauiskans nutida grammatik, genom att uppmärksamma den inre motsägelsefullheten i vissa av de frågor som behandlas där. Men enligt professor Ambrazas ”avvisas denna syn på syntaktiska relationer av författarna a priori, tydligen med antagandet att begreppet om en dubbelriktad syntaktisk relation och ömsesidiga samband [...] är överflödigt och har uppkommit genom att syntaktiska och morfosyntaktiska fenomen blandats samman”. Men den avvisas inte a priori, och inte alls ”av någon anledning”. Författarna argumenterar utförligt i fotnoterna för varför den avvisas och påpekar att begreppet dubbelriktat beroende leder till olösliga motsägelser. Recensenten tiger om alla dessa argument, som om de inte hade framförts. Det fanns förstås knappast någon anledning att diskutera dem, eftersom texten var tänkt som en recension av grammatikstudierna. Ändå är användningen av ordet ”av någon anledning” här olämplig. Därefter skriver recensenten: ”I själva verket förekommer ingen sammanblandning här; det är ett uppenbart faktum att syntaktiska relationer, och därmed även ömsesidig koppling, har vissa morfosyntaktiska markörer.” Ingen förnekar heller att syntaktiska relationer kan ha morfosyntaktiska markörer. Just ”kan ha”, eftersom även traditionell grammatik erkänner ”anslutning” i de fall då det beroende ordet saknar en beroendemarkör, till exempel Jonas sprang snabbt. Och det är just här en viss svårighet ligger, något recensenten konsekvent förtiger. Traditionell grammatik använder nämligen två helt olika heuristiska metoder för att fastställa syntaktiskt beroende. Å ena sidan ger kongruens i meningar som Jag såg Jonas glad grund för påståendet att ordet glad är syntaktiskt beroende av ordet Jonas. Å andra sidan antar man i meningar som Jonas sprang snabbt, där man inte kan stödja sig på morfosyntaktiska kriterier, att snabbt är beroende av sprang. När man alltså avgör om en syntaktisk relation föreligger använder man inte alltid morfosyntaktiska kriterier. Eftersom detta beroende varken är styrning eller kongruens beskrivs det som anslutning. Det är just här faran ligger: de heuristiska metoderna är motsägelsefulla. Om det är tillåtet att fastställa syntaktiskt beroende även i sådana fall där det inte finns någon morfosyntaktisk markör, är det exempelvis också tillåtet att hävda att ordet upprätt i meningen Håll flaskan upprätt är anslutet till ordet flaskan. För vad skiljer den meningen från Håll flaskan upprättställd, där man erkänner ett sådant beroende av objektet? Bara ordklassen – i den första meningen används ett adverb. Den som skulle framföra ett sådant påstående skulle bara stödja sig på 108 | PASTABOS de kriterier som professor Ambrazas själv föreslår. Han skulle inte göra något annat än de som antar att det finns ett anslutningsförhållande mellan adverb och verb i meningarna Jonas sprang snabbt, Håll flaskan upprätt. Då skulle det visa sig att den syntaktiska relationen är dubbelriktad både i meningen Håll flaskan upprätt, och i meningen Håll flaskan upprättställd. Vad spelar det för roll att författarna till Litauiskans grammatik i dag i det första fallet inte ser någon anledning att urskilja anslutning mellan flaskan och upprätt? Det enda viktiga är att detta kan göras med stöd av de kriterier som grammatiken föreslår. Följaktligen är påståendet att den syntaktiska relationen i meningen Håll flaskan upprätt är dubbelriktad precis lika riktigt som påståendet att den är enkelriktad. En elev som urskiljer en dubbelriktad syntaktisk relation i denna mening kan få underkänt, men det går inte att med stöd av teorin i Litauiskans grammatik i dag bevisa att eleven har fel. Ingen sofistik kan undanröja bristerna i detta system, som bygger på motsägelsefulla heuristiska metoder. Hur uppenbara är egentligen de fakta som recensenten nämner? Vi citerar ännu en gång: ”det är ett uppenbart faktum att syntaktiska relationer, och därmed även ömsesidig koppling, har vissa morfosyntaktiska markörer”. Men sedan Joanna Nichols berömda artikel publicerades 1986 har det varit uppenbart att syntaktiska och morfologiska beroenderiktningar kan vara motsatta; detta fenomen kallas ”markering på huvudled” (head marking). Ett substantivstyrande verb (huvudleden) kan alltså kongruera med substantivet; i många av världens språk kongruerar verb inte bara med subjekt utan också med direkta och indirekta objekt. Det är föga troligt att begreppet ”markering på huvudled” skulle vara obekant för professor Ambrazas, men han anser tydligen att spridningen av denna idé inom litauisk språkvetenskap är oönskad. Om man godtar den blir ömsesidig koppling överflödig. Den som vill kan förkasta det nämnda begreppet, men att förneka det är 2005 inte längre ett ”uppenbart” faktum. Utan att med ett ord nämna de argument som författarna till Grammatiska arbeten bygger på när de föreslår att uppfattningen om syntaktiska relationer ska ändras, koncentrerar recensenten sina krafter på att bevisa att verkens författare motsäger sig själva: på ett ställe erkänner de syntaktiskt beroende, på ett annat förkastar de det. Att göra detta genom att lyfta enskilda meningar ur sitt sammanhang är tydligen inte svårt. Författarna till Grammatiska arbeten behandlar nämligen olika typer av beroende – semantiskt, syntaktiskt och morfologiskt. Enligt författarna är det viktigt att skilja mellan dem så att begreppsapparaten blir exakt och teorin fri från motsägelser. Att återställa sanningen genom att granska varje citat och visa hur och i vilket syfte den citerade meningen tagits ur sitt sammanhang och förvanskats skulle vara en lång och tråkig procedur. Jag ska bara ge ett exempel. Författarna till Grammatiska arbeten klandras för att de försöker ”förneka själva den syntaktiska relationen mellan objektet och predikativet i sådana meningar som Han välte sin bror på rygg [...] eller Jag såg honom glad”, och det tilläggs: ”Men på ett annat ställe föreslås redan att termen sekundärt predikativ ska ’knytas just till sekundära predikat som har motsvarande morfosyntaktiska egenskaper [...]’.” Det stämmer, så står det i Grammatiska arbeten, och det ena påståendet motsäger inte det andra. Författarna till Grammatiska arbeten ville nämligen just visa att skillnaden mellan predikativ och adverbial inte är syntaktisk utan morfologisk. Det är just detta som recensenten förtiger. Den som vill veta varför det är bättre att avstå från den dubbelriktade syntaktiska relationen hos predikativ kan slå upp sidan 490 i Litauiskans grammatik i dag, där även inkongruenta predikativ skiljs ut vid sidan av kongruenta. Men skiljer sig inte predikativ från adverbial just genom kongruensen (adverbialet är anslutet till verbet, medan predikativet dessutom kongruerar med subjektet eller objektet)? Det är ju just kongruensen i meningen Jag såg honom glad som, enligt professor Ambrazas, också visar att det finns ett syntaktiskt beroende mellan predikativet och objektet, vilket gör det möjligt att syntaktiskt PASTABOS 109 beskriva relationen som dubbel. Om kongruens ingår i definitionen av predikativt attribut, vad skulle då ett ”icke-kongruerande predikativt attribut” vara? Eftersom det är bäst att undvika en sådan contradictio in adiecto föreslås det i Gramatikos darbuose att man erkänner att skillnaden mellan predikativa attribut och adverbial är morfosyntaktisk, inte syntaktisk. Vad är det egentligen som är fel här? Recensenten förebrår författarna till Gramatikos darbu för att ha blandat ihop kriterierna, men i själva verket påpekar de bara att det är nyttigt att skilja syntaktiskt beroende från morfologiskt. När man med tvång försöker slå samman dem får man till exempel ”icke-kongruerande predikativa attribut”. Var ”korsar” kriterierna egentligen varandra, och var gör de inte det? Ännu en anmärkning om själva begreppet ”motsägelse”. Enligt recensenten är många av de saker som presenteras i Gramatikos darbuose motsägelsefulla. Motsägelsefulla skulle till exempel de nyss citerade påståendena om predikativa attribut vara. Begreppet obligatoriskt adverbial sägs vara ”uppenbart motsägelsefullt”. Varför detta begrepp är ”uppenbart” motsägelsefullt är oklart, eftersom författaren till dessa rader redan i det recenserade verket har förklarat vad den valda termen grundar sig på och varför den inte är motsägelsefull (recensenten informerar inte läsaren om hur författarna definierar begreppet obligatoriskt adverbial; dess motsägelsefullhet presenteras alltså som en trosartikel, ungefär som syntaktiska relationer som inte behöver bevisas). Kanske skulle läsaren lättare förstå varför begreppet ”icke-kongruerande predikativt attribut”, som införs efter att predikativt attribut just har definierats genom kongruens med subjektet eller objektet, inte är ”uppenbart motsägelsefullt”, om recensentens kriterier för ”motsägelsefullhet” blev tydliga. Jag menar tvärtom att begreppet ”icke-kongruerande predikativt attribut” uppvisar en inre motsägelse, eftersom det strider mot definitionen som ges några sidor tidigare i samma kapitel, medan de motsägelser som recensenten finner i Gramatikos darbuose bara är motsägelser ur recensentens perspektiv. En rent morfologisk åtskillnad mellan predikativa attribut och adverbial är motsägelsefull endast i den meningen att den strider mot de definitioner av syntaktiska relationer som ges i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje, vars riktighet det ”inte finns anledning att bevisa”. Slutligen förvånar också den sista meningen i recensionen: ”Därför måste man instämma i författarnas egen uppfattning att ’de inte lyckades lösa de problem som hör samman med definitionen och beskrivningen av de nämnda funktionerna på ett tillfredsställande sätt’. Låt oss hoppas att detta kan göras i framtiden.” I själva verket hade författarna till den recenserade samlingsvolymen aldrig förväntat sig att lösa alla problem som rör beskrivningen av grammatiska funktioner. Hittills har ingen lingvistisk skola lyckats göra detta fullt ut, och det finns all anledning att tvivla på att det någonsin kommer att ges slutgiltiga svar på alla de frågor som har plågat lingvister i årtionden. Troligen hyser varje lingvist liknande tvivel. Därför förvånar både prof. Ambrazas anmärkning och det antagande som ligger bakom den: att oförmågan att besvara alla frågor och avslöja grammatikens slutgiltiga sanning (God’s truth) enbart är ett problem för författarna till Gramatikos darbu, som lätt skulle kunna undanröjas genom en återgång till den traditionella grammatikens beskydd. Författarna till Gramatikos darbu förväntar sig inte att locka bort från detta beskydd de lingvister som känner sig trygga där. Men om någon anser att det ibland är nyttigt att ifrågasätta sanningar som inte behöver bevisas och tänka kritiskt kring dem, kan man i Gramatikos darbuose finna, om inte slutgiltiga svar, så åtminstone intressanta frågor, som prof. Ambrazas tyvärr valde att undvika i sin recension. Det är mycket beklagligt att dialog undviks, eftersom den skulle kunna vara intressant. Axel Holvoet Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva