Dar kartą dėl sintaksinių ryšių skirstymo

Pastabos I tuvoje finns piršys sf. pl. (1) till och med vid Varniai (LKŽₓ 26 anger?piršis). Det var vanligen män som skötte hästarna, och som brett säger att det finns piršys, piršims, alltså piršys sm. sing.; varifrån detta är känt är oklart. Boken innehåller dessutom många accentfel: bruõžas = bruóžas, ruožas = ruõžas, rašliavà = rãšliava, Ežerūnà = Ėžerūna, tù lydžiu = tuõ lydžiu, skėtra = skė́tra (1) scom. och skėtrà sf. (4), aržuolas = áržuolas, ž. puõkai = puo kai ž. Vytautas Antanas Vitkauskas Litauiska språkets institut P. Vileišio g. 5 LT-10308 Vilnius, Lietuva Återigen om indelningen av syntaktiska relationer År 2006 utkom den fjärde, reviderade upplagan av Grammatik för det nutida litauiska språket. Eftersom grammatikens chefredaktör nyligen (Ambrazas 2005: 168) medgav att den ”... morfologiserade motsättningen mellan styrning och anslutning visade sig föga meningsfull för studiet av det litauiska språkets syntaktiska system och dess utveckling” hade tillämpats i tidigare upplagor av DLKG, ville vi undersöka hur typerna av syntaktisk underordning definieras i den nya, reviderade upplagan. Det visar sig att även denna upplaga fortfarande skiljer mellan samma företeelser: kongruens, styrning och anslutning. Vi citerar deras definitioner i tur och ordning: ”Kongruens innebär att det beroende ordets morfologiska form (kasus, numerus, genus) väljs enligt huvudordet...” (DLKG4, s. 480); ”Styrning innebär att det beroende ordet väljs på grundval av huvudordets valens. Det styrda ordet utgörs oftast av substantivens eller pronomenens kasusformer [...]. Det kan också utgöras av en oböjlig ordform” (där, s. 480). ”Anslutning innebär att det beroende ordets form väljs efter dess betydelse, utan att huvudordets valens är avgörande” (där, s. 481). För jämförelsens skull kan vi jämföra definitionerna som citerats här med dem i tidigare upplagor. Definitionen av kongruens har inte ändrats jämfört med de tidigare upplagorna, men definitionerna av styrning och anslutning löd tidigare så här: ”Styrning innebär att det beroende ordets kasusform väljs på grundval av huvudordets valens.” (DLKG1, 480). 104 Pastabos ”Subordination is attachment not expressed by an inflectional ending on the dependent word. In this respect, attachment contrasts with agreement and government taken together.” (ibid., 481). Det är genast slående att definitionerna i den nya upplagan är av olika karaktär: definitionerna av kongruens och attachment handlar om valet av den beroende ordets form, medan definitionen av rektion handlar om valet av själva det beroende ordet. Det är uppenbart att om rektion inte begränsas till enbart kasusrektion (som i tidigare upplagor av DLKG), måste valet förstås som ett semantiskt adekvat val av ordklass och lexikalt innehåll: verbet vilja öppnar till exempel en position för ett propositionellt argument, uttryckt med ett substantiv (jag vill sova) eller med en infinitiv (jag vill sova); denna position kan, men behöver inte, fyllas av ett kasusformerat ord. Att definiera kongruens enligt liknande principer vore omöjligt, och därför definieras rektion syntaktiskt, medan kongruens definieras morfologiskt. Definitionen av attachment förblir vag. I konstruktionen jag vill sova väljs ordet sova utifrån det styrande ordets valens, medan ordets kopparhandtag i konstruktionen koppar FORM väljs utifrån huvudordet. Frågan är i vilken bemärkelse FORMEN hos orden hälften så liten, en blick bakåt i fraserna hälften och bakåt väljs utifrån betydelsen hos denna form. Vilken form talar man om här? Orden bakåt och hälften är ju oböjliga! Här upprepas alltså samma situation som fick författarna till DLKG att precisera definitionen av rektion: eftersom begreppet attachment också omfattar konstruktioner av typen vi körde genom fälten och vi körde genom skogarna, borde definitionen i själva verket kompletteras med samma ord som lades till i definitionen av rektion (här återger vi dem i omvänd ordning, vilket speglar ordningen på exemplen på s. 480–481): ”Det ord som är föremål för attachment är oftast en oböjlig ordform [...]. Det kan också vara ett substantiv eller ett pronomen i ett kasus”. Men då blir det helt obegripligt varför det i det ena fallet sägs att det beroende ordet väljs, och i det andra att det beroende ordets form väljs. Låt oss försöka tillämpa den angivna definitionen av attachment i praktiken: i frasen en längtansfull blick väljs den morfologiska formen hos ordet längtansfull utifrån huvudordet, medan formen hos ordet bakåt i frasen blick bakåt väljs inte utifrån huvudordets valens och över huvud taget inte utifrån huvudordet, utan ”utifrån dess betydelse”. Vilken form hos ordet bakåt avses här – en morfologisk form eller någon annan? Troligen en morfologisk, eftersom författarna inte nämner någon annan (även om de bara i fallet kongruens preciserar att de avser en morfologisk form). Denna morfologiska form kan emellertid inte vara knuten till kasus-, genus- och numerusegenskaper, eftersom ordet bakåt naturligtvis saknar sådana. För övrigt, om ordet hade haft dessa egenskaper, skulle det sannolikt ha kongruerat med 105 Pastabos huvudordet utifrån dem. Så vilken form hos ordet bakåt som väljs utan hänsyn till huvudordet förblir oklart. För att vara rättvis kan man i fråga om fraser som vi satte oss för att vila hävda att denna morfologiska form är infinitiv. Men då är det oklart varför man vid attachment använder en annan formulering än vid rektion. I definitionen av rektion tilläggs att ”det rekterade ordet oftast är ett substantiv eller ett pronomen i ett kasus [...] Det kan också vara en oböjlig ordform”. I detta fall betyder ”oböjlig” i praktiken ”oböjlig med avseende på kasus”. Men även om vi vid attachment skulle välja en vidare förståelse av ”böjligt ord” än vid rektion och även inkludera de finita och infinita verbformerna, förblir definitionen av attachment ändå oklar, eftersom läsaren inte får någon förklaring till vilken annan form än den morfologiska ordet bakåt kan ha. Det är lätt att ana varför definitionen av attachment talar om valet av den beroende ordets FORM och inte om valet av själva ordet. Om attachment definierades som valet av det beroende ordet, utan att valet styrs av huvudordets valens, skulle kongruens vara en undertyp av attachment, och man skulle behöva skilja mellan kongruerande och icke-kongruerande attachment; eller, ännu hellre, stryka kongruens från listan över underordningstyper och införa den uppdelning mellan rektion och modifiering som föreslås i Lietuvių kalbos gramatikos darbuose (jfr Holvoet, Judžentis 2003, Holvoet, Judžentis 2005). För att undvika detta talar man om val av form. Det kan ifrågasättas om detta är en bättre lösning. Om ordet bakåt har någon morfologisk form som väljs utifrån betydelsen hos denna form, kanske även ordet längtansfull (utöver de redan nämnda kasus-, genus- och numerusegenskaperna) har en sådan form, och då är även kongruens enligt denna definition bara en undertyp av attachment? Eftersom den morfologiska form hos ordet bakåt som författarna till DLKG postulerar inte är synlig för blotta ögat, kan vi varken bekräfta eller avfärda denna uppfattning. I allmänhet kan man inte säga att den nydefinierade motsättningen mellan rektion och attachment skulle vara mindre morfologiserad än den tidigare. I själva verket är det bara definitionen av rektion som är mindre morfologiserad, medan definitionen av attachment förblivit lika morfologiserad som tidigare. Sanningen att säga har motsättningen helt försvunnit här, eftersom de båda definitionerna handlar om helt olika saker: i det ena fallet om valet av det beroende ordet, i det andra om valet av det beroende ordets form. I grund och botten har även motsättningen mellan attachment och kongruens försvunnit, eftersom om definitionen av kongruens talar om ”val av morfologisk form utifrån huvudordet”, bör detta sannolikt förstås som att formen väljs utifrån huvudordets form, inte dess valens (som är helt irrelevant för kongruens); för att attachment ska stå i motsats till kongruens måste det definieras som val av form som inte utgår från 106 Pastabos huvudordets form. Men det ”val av form som inte utgår från huvudordets valens” som framhävs i definitionen skiljer i praktiken inte attachment från kongruens, eftersom kriteriet gäller båda typerna av underordning. Även om definitionerna av underordningstyperna alltså har förändrats avsevärt jämfört med tidigare upplagor av DLKG, har det totala antalet inre motsägelser förblivit ungefär detsamma, eller till och med ökat något. Även framöver kommer vi noga att följa utvecklingen av underordningsbegreppet i denna grammatik, som är så viktig för universitetsundervisningen. Det ska bli intressant att se hur underordningstyperna definieras i kommande upplagor av Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos, av vilka vi utan tvekan kommer att få många fler i framtiden. Ambrazas, V. 2005: [Rec.] Axel Holvoet, Artūras Judžentis, red., Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2003. Acta Linguistica Lithuanica 52, 167–170. Holvoet, A., Judžentis, A. 2003: Sintaksinių ryšių tipai. In: A. Holvoet, A. Judžentis, red., Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 11–35. Holvoet, A., Judžentis, A., 2005a: Sintaksinės priklausomybės tipai: papildymai ir patikslinimai. In: A. Holvoet, R. Mikulskas, red., Gramatinių funkcijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 11–38. DLKG1 = Vytautas Ambrazas, red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1994. DLKG4 = Vytautas Ambrazas, red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Ketvirtoji pataisyta laida. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2006. Axel Holvoet Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5 LT-10308 Vilnius, Lietuva Om recensionen av Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijos1 Det är uppenbart att varje bok är levande endast när den har en förbindelse med läsaren. Alla författares eller redaktörers önskan är att höra så många omdömen som möjligt om den utgivna publikationen. Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijos (Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2004, 328, 1 Acta Linguistica Lithuanica 52, 170–174. 107