Le denominazioni del sangue in area baltica

Acta Linguistica Lithuanica LVI (2007), 1 – 21 Blodbeteckningar i det baltiska området* Maria Teresa Ademollo Gagliano Università di Firenze I denna artikel diskuterar jag skillnaden mellan de baltiska språken när det gäller beteckningen för blod. Medan den lettiska formen asins härrör från den urgamla indoeuropeiska beteckningen, kan den typ som representeras av litauiska kraũjas och fornpreussiska crauyo gå tillbaka till tiden för de enskilda språken, men kan också ha ärvts, även om den i så fall ändå är yngre än asins. Eftersom det senare alternativet verkar mer sannolikt kan vi anta att båda beteckningarna för blod under något förhistoriskt skede måste ha förekommit samtidigt, om än med olika funktioner, i hela det indoeuropeiska området eller åtminstone i delar av det. I det baltiska området bevarades detta par oförändrat under den gemensamma perioden. Därefter genomgick det, inom vart och ett av de enskilda baltiska språken, en förenklingsprocess, vars lettiska resultat skilde sig från de litauiska och fornp reussiska. Om denna rekonstruktion är riktig följer att alla tre baltiska områden uppvisar ett innovativt beteende i förhållande till den ärvda situationen. Problemet med skillnaden mellan beteckningarna för blod i det baltiska området (lit. kraũjas, fpr. crauyo, men lett. asins) har hittills inte behandlats ingående av forskarna. Trautmann och Endzelin nöjer sig i sina allmänna arbeten om preussiska med att nämna detta par inom * Jag hade just avslutat detta arbete när Ruggero Stefanini gick bort; hans bortgång lämnar ett stort tomrum bland både hans florentinska vänner och kolleger och inom hela den språkvetenskapliga forskningsvärlden. Vi kommer alla att minnas honom för hans exceptionella lärdom, hans klarsynta intuition, hans tydlighet i undervisningen och även hans hjälpsamhet gentemot alla som bad honom om hjälp och råd, vilket jag själv har gjort många gånger. Det ville sig så att jag i detta arbete diskuterade en hypotes som han hade framfört för många år sedan om typen kraũjas och bad honom om förtydliganden om den fiskrelaterade situationen. Av detta skäl, men framför allt för att uttrycka saknaden efter en forskare av högsta klass och stor generositet, vill jag tillägna dessa sidor hans minne. 1 MARIA TERESA ADEMOLO GAGLIANO av gruppen av lexikala skillnader mellan litauiska och preussiska å ena sidan och lettiska å den andra, där såväl litauiska och preussiska som lettiska bevarar en indoeuropeisk term (Trautmann 1910: X; Endzelin 1943: 14; jfr senare Fraenkel 1962: 290 s.v. kraũjas: ”das ebenfalls uralte asins”).1 En helt annan bedömning av kraũjas gör däremot Euler, som i en särskild studie hävdar att denna form inte är äldre än den baltiska perioden (1998b: 33 ff.).2 Slutligen hade jag i en kort översikt över indoeuropeiska arkaismer i lettiska (Ademollo Gagliano 1995 [1998]: 347–357, särskilt 348 ff., 355) klassificerat kraũjas som en gammal form, som dock först i mycket sen tid skulle ha fått betydelsen ”blod” i litauiska och preussiska, liksom i andra områden. Bedömningen av denna skillnad har alltså varit allt annat än entydig, främst på grund av att situationen har undersökts alltför ytligt och behöver granskas noggrannare. För att fastställa vilken lösning som är mest sannolik måste vi avgöra hur långt tillbaka i tiden typen kraũjas rimligen kan föras, och därför först undersöka om denna typ helt enkelt saknas i lettiska eller faktiskt har försvunnit. Av lösningen på detta problem följer naturligtvis möjligheten eller omöjligheten att betrakta förekomsten av asins i lettiska som uttryck för ett konservativt språkdrag. Eftersom, som vi ska se, båda de aktuella orden har indoeuropeisk etymologi, sträcker sig problemet utanför det baltiska området; när den indoeuropeiska situationen väl har klarlagts så långt det är möjligt, får vi en stabilare grund för att även försöka lösa vår specifika fråga. Låt oss därför börja med att undersöka jämförelserna mellan de två termerna i de olika språken. Typen asins (Mühlenbach-Endzelin 1923–25: 143 ff.; Karulis 1992, I: 78; Pokorny 1959: 343) är belagd, förutom i baltiska språk, huvudsakligen i de östliga områdena (indoariska språk, tokhariska, hettitiska, möjligen armeniska, grekiska, med ett troligt spår i latin), uteslutande i ord med betydelsen ”blod”: sanskr. asṛk, asnaḥ; tokh. A ysār, B yasar; hett. ešḫar, ešḫanas; arm. ariwn (enligt 1 Si vedano anche Toporov (1984: 163); Smoczyński (1981 [1982]: 224); Sabalauskas (1990: 12), ecc. 2 Si veda anche Euler (1998a: nota 12 di p. 93), dove si parla addirittura di un neologismo. 2 Le denominazioni del sangue den traditionella förklaringen, som dock i dag är mycket omdiskuterad)3; gr. ἔαρ, εἶαρ; sannolikt lat. *aser (assarātum [Paul. ex Fest. p. 15 L s.v. assyr] = ’dryck blandad av vin och blod’), vilket dock också kan vara ett ord av icke-latinskt ursprung. 4 Det rör sig uppenbarligen om en ogenomskinlig form, alltså isolerad, och med tanke på den heteroklitiska böjningen om en mycket gammal morfologisk typ. Dessutom är betydelsen ’blod’ konstant och exklusiv, alltså – åtminstone så långt man kan sluta sig till utifrån dokumentationen – ursprunglig. Det råder därför inget tvivel om att typen asins, med denna form och denna semantiska betydelse, går tillbaka till den indoeuropeiska tiden och därför under en viss period förekom i hela området. Låt oss nu se på jämförelserna för typen krau̯jas, som är belagd i betydelsen ’blod’, utanför det baltiska området i områden där asins inte förekommer eller högst förekommer som ett spår (Fraenkel 1962: 290; Toporov 1984: 159–165; Mažiulis 1993: 262–266; Pokorny 1959: 621 ff.). Faktum är att krau̯jas är belagt i de västliga områdena (latin, keltiska, baltiska, slaviska), eftersom det med vissa avvikelser i rotvokalism och ordbildning kan jämföras med fornkyrkslav. krъvь, pol. kry, fornry. krovь (jfr lit. krūvinas = ’blodig’); lat. cruor = ’utgjutet blod, som rinner från ett sår’; fornisl. crú = ’utgjutet blod’, kymr. crau, korn. crow. Om vi dessutom vidgar vår undersökning till andra ord än blodbenämningarna, är roten belagd i ved. akravi hasta- = ’som inte har blodiga händer’, kraviṣ- = ’rått kött’, sanskr. krūra- = ’sårad, blodig, rå, grym, hård’; avest. xrū- = ’rått, blödande kött’, xrūnya- = ’gjord av blod’, xrūra- = ’blodig, hemsk’; gr. κρέας = ’kött’; fornisl. hrár (*hrēu̯az) = ’rå, färsk, saftig’, fornhögty. (h)rō = ’rå’; lat. crūdus, etc. På lettiska förekommer, som vi sagt, inte krau̯jas, men formen är säkert besläktad med detta ord- 3 La Olsen (1999: 490 sg.) propone una soluzione completamente diversa, per cui ariwn potrebbe derivare dalla radice del tipo krau̯jas, e in particolare da una proto-forma *kreu̯hnt-, da cui anche il genitivo gr. κρέατος, che però non compare nella documentazione prima del 338 a.C. (Frisk 1970: 11; Chantraine 1970: 580). Un’altra possibilità, sempre proposta dalla Olsen, è che ariwn possa rappresentare una contaminazione fra questa forma e un derivato di *es-r. Dal momento che la situazione è così incerta, nel seguito del lavoro non prenderemo in considerazione la testimonianza dell’armeno. 4 Ernout-Meillet (1959: 52); Walde-Hofmann (1965, I: 72), che non è d’accordo con questa ipotesi. 3 MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO vis kreve = ’koagulerat blod, sårskorpa, skorpa som bildas under läkningen’ (Mühlenbach-Endzelin 1925–27: 274 f.; Karulis 1992, I: 424 f. s.v. krevele). Enligt vissa forskare (däribland till exempel, utöver Pokorny, även Toporov) skulle dessutom ord med ganska olika semantiska användningsområden härledas från samma rot, både i det baltiska området och på andra håll, med utgångspunkt i betydelsen ’koagulerad, torkad, stelnad, hård etc.’, såsom lit. krušà = ’hagel’, lett. kruvesis = ’frusen lera’ (Fraenkel 1962: 290 s.v. kraũjas och 302 f. s.v. krùšti; Mühlenbach-Endzelin 1925–27: 291, som dock inte verkar stödja denna koppling); gr. κρύος = ’frost’, med dess avledningar; lat. crusta = ’skorpa, bark’ (för alla dessa former, se Linke 1985: 334–337, som ger en mycket omfattande och delvis diskutabel översikt). 5 Den första iakttagelse man bör göra utifrån beläggen för denna rot är att situationen skiljer sig mycket från det föregående fallet. Faktum är att kraũjas går tillbaka på en livskraftig rot, som ger upphov till en stor ordgrupp med olika rotvokaler och olika ordbildningstyper samt skilda semantiska betydelser. För tillfället får alltså de belägg vi har tillgång till och redan har behandlat oss att tro att typen kraũjas bör anses vara yngre än typen asins. Vid det här laget återstår dock att fastställa hur pass sent typen kraũjas faktiskt uppkom i betydelsen ’blod’, alltså om den föregår de enskilda språkens tid eller inte, eftersom det är just lösningen på denna fråga som påverkar vår bedömning av skillnaden mellan det lettiska området och de övriga baltiska områdena. För att få fram nya belägg som kan hjälpa oss att bättre klargöra situationen måste vi i detalj undersöka blodbenämningarna 5 Även oskiska krustatar kan vara besläktat med dessa former (se senast Untermann 2000: 404 f., med de olika möjligheterna), men dess semantiska betydelse är mycket osäker. Vad grekiskan beträffar godtar Frisk (1970: 28 f.) kopplingen mellan κρύος och lett. kruvesis, lat. crusta och även κρέας, cruor, medan Chantraine (1970: 588 f.) instämmer i kopplingen till crusta, men inte i kopplingen till cruor. För latinskans del instämmer Ernout-Meillet (1959. 153) i jämförelsen mellan crusta och lett. kreve, men är osäker på jämförelsen med cruor, medan Walde-Hofmann (1965, I: 294 f., 295 f.) utan tvekan instämmer i jämförelsen mellan crusta och cruor, och därmed även i kopplingen till kreve. 4 Le denominazioni del sangue område för område.6 Före denna undersökning bör en iakttagelse göras: ett språk kan ha flera blodbenämningar. I detta fall finns det två möjligheter. Den första är att det vid sidan av en grundläggande benämning, motsvarande vårt sangue, förekommer andra, uppenbart sekundära benämningar, exempelvis sådana som motiveras stilistiskt. Sekundära är till exempel benämningar som härletts från namnet på färgen röd och förekommer i det indiska området (rudhira-, lohita- etc.: Mayrhofer 1976: 81, 67 f.), det keltiska området (fornir. flann = ’röd’, poetiskt använt i betydelsen ’blod’: DIL 1950: 162), det germanska området (fornisl. roðra, som särskilt betyder ’offerblod’: De Vries 1962: 450; Cleasby–Vigfusson–Craigie 1986: 502 s.v. roðra); eller, återigen i det germanska området, namn som härletts från rötter med betydelsen ’droppa, rinna’, såsom forneng. dréor, fornsaxiska drōr, fornisl. dreyri = ’rinnande blod’ (Holthausen 1934: 77; De Vries 1962: 83), som kan jämföras med fornhögty. trōr = ’vätska som droppar’, got. driusan = ’falla’ etc. Dessa sekundära benämningar, som kan saknas i vissa språk och som vi dessutom kanske inte har möjlighet att känna till, är inte av intresse här. Den andra möjligheten är att det finns två grundläggande benämningar, inte bara en, var och en med en särskild valör, vilket naturligtvis inte a priori utesluter att det i samma område också finns andra, sekundära benämningar som i det första fallet. Ett exempel på en situation med dubbel benämning är latinet, där vi finner paret sanguis/cruor, där det första är den omarkerade termen, som också kan ha en positiv valör, och det andra den markerade termen, som har en tydligt negativ valör (jfr nedan Mencacci 1986: 25–85, särskilt 59–65, 81–85), och som i de romanska språken är på väg att försvinna. Denna situation med dubbel benämning motsvarar väl blodets ambivalens – även om den inte nödvändigtvis uttrycks med två termer – eftersom blod i den primitiva människans föreställningsvärld kan ses både som något positivt, som livskraft, och som något negativt, motbjudande och skrämmande, som man måste hålla sig på avstånd från eftersom det kan orsaka förödelse och död.7 Från en situation med två benämningar kan man övergå till en situation med bara en, om skillnaden mellan de semantiska värdena tenderar att bli otydlig, tills den ena av de två blir överflödig. 6 Buck (1949: 4.15). 7 Si veda Lévy-Bruhl (1973: 251–318 e 219–371). Un altro caso di doppia denominazione è quello del sumerico, per cui si veda Pettinato (1981: 37–46). 5 Maria Teresa Ademollo Gagliano Vad gäller vårt specifika fall kommer, som vi ska se, de flesta tänkbara hypoteser att leda till rekonstruktionen av att det på en nivå som kan variera mellan den gemensamma indoeuropeiska tiden och de enskilda språkens tid fanns ett par beteckningar, där den omarkerade typen sannolikt var asins och den markerade typen sannolikt var krauǰas, med tanke på dess etymologi och den därav följande negativa valör som detta ord har när det inte är det enda ordet för blod, såsom däremot är fallet i litauiska, preussiska och de slaviska språken. Låt oss börja med att betrakta det indiska området, där beteckningen för blod från och med Rig-Veda är asṛk (Mayrhofer 1956: 66), alltså av typen asins. Typen krauǰas förekommer inte här, men former som vi sett ovan, såsom krūra- = ‘sårad, blodig, rå, etc.’, akravihasta- = ‘som inte har blodiga händer’, etc., skulle kunna låta oss rekonstruera dess förekomst i en tid före dokumentationens början.8 Det finns alltså två möjligheter: antingen förekom i det indiska området, utöver typen asins, även typen krauǰas, eller så fanns i det indiska området endast förutsättningarna för dess bildning, som dock aldrig förverkligades. Övergår vi till det iranska området ser vi att här till synes varken typen asins eller typen krauǰas är belagd, eftersom termen som beläggs i Avesta, vohuni, som har motsvarigheter bland de övriga iranska orden för blod (m.pers. xōn, n.pers. xūn), inte är besläktad med någon av de former vi känner till. Schwarz (1982: 193–196) antar emellertid, med övertygande argument, att typen asṛ-, som tycks vara helt frånvarande, i själva verket också förekom i detta område. Här skulle dess regelbundna fonetiska utveckling ha varit *ahr- eller *ahra- (av. *aŋra-, etc.), vilket skulle ha sammanfallit med *ahra- = ‘dålig, illvillig’ (av. aŋra-). För att undvika detta sammanfall skulle blodordet ha ersatts med en avledning av *ǰahu-, som betecknade det goda (ie. *ǰesu-), genom en process som är belagd i flera andra fall. Förekomsten av vohuni skulle alltså vara ett indirekt belägg för att ett ord identiskt med det indiska ordet för blod en gång funnits även i iranskan. Å andra sidan kan man inte heller för detta område utesluta att typen krauǰas förekom före dokumentationens början, med tanke på förekomsten i avestiska, som vi redan 8 Si veda Grassmann (1964: 359), che sulla base di akravihasta- ricostruisce appunto un *kravi- col valore di ‘sangue’. 6 Le denominazioni del sangue har sett, av former som xrūnya- = ‘gjord av blod’, xrūra- = ‘blodig, förskräcklig’, etc. Den iranska dokumentationen erbjuder alltså, liksom den indiska, två olika möjligheter vad gäller typen krau̯jas. Vad gäller det tokhariska området är den enda beteckning vi känner till här ysār, alltså av typen asins. Detsamma gäller det hettitiska området, som har eshar, eftersom formen mani-, som forskare tidigare ansåg kunna översättas med ‘ljust, arteriellt blod’, i själva verket sannolikt har en annan betydelse. 9 Även på armeniska har vi bara en beteckning, ariwn, vars etymologi, som nämnts ovan, är problematisk. I det slaviska området är den enda belagda typen fornslav. krъvъ, pol. kry, fornrys. krovь, medan både asins och krau̯jas är belagda i baltiska språk, som vi vet, och förhållandet mellan dessa två termer är just det vi försöker fastställa. Una situazione molto interessante è quella del greco (Tagliaferro 1981: 173–221, in particolare 186–192). Qui la denominazione di base è αἷμα, di etimologia sconosciuta (Chantraine 1968, 34), quindi difficilmente più antico dell’età greca. Accanto a questa denominazione fino dall’epoca omerica ne abbiamo altre, in parte derivate da radici ind europee, ma comunque di formazione recente ed evidentemente di livello letterario. Si tratta di βρότος (Chantraine 1968, 198), detto del sangue umano coagulato sulle ferite; di λύθρος, detto del sangue del guerriero, misto a polvere e sudore, che compare di solito nella formula omerica αἵματι καὶ λύθρῳ e in origine valeva ‘sporcizia’ (Chantraine 1975, 651 s.v. λύμα); 10 di φόνος, che vale propriamente ‘uccisione, strage’ (Chantraine 1970, 426 s.v. θείνω). 11 9 Si vedano, a favore della prima interpretazione, Friedrich (1952: 135) e Puhvel (1984: 305 sg. s.v. eshar), mentre Guterbock-Hoffner (1983: 163 e Tischler 1990: 119) sono a favore della seconda. A favore di quest’ultima, richiesto da me di un parere, si era espresso, per via epistolare, anche Ruggero Stefanini. 10 Cfr., per una situazione analoga, l’ingl. gore (OED 1989: 690; ODEE: 406; Holthausen 1934. 134; MED 1963: 252 sg.), che nelle fasi antica e media inglese, e anche oggi dialettalmente, ha il valore di ‘sporcizia, letame’, e altrimenti di ‘sangue coagulato dopo un versamento’, valore che è frequente in poesia (si veda anche l’espressione arcaica blood and gore, bloody gore). Si tratta evidentemente, anche in questo caso, di un valore di origine letteraria. 11 I Corpus Hippocraticum finner vi praktiskt taget bara αἷμα, eftersom βρότος inte är belagt och λύθρος och φόνος förekommer endast en gång, i partiko- 7 Maria Teresa Ademollo Gagliano I detta område finner vi dock också ett spår av den äldre situationen, eftersom formen ἔαρ, εἶαρ, som nämnts ovan, är belagd och kan jämföras med asins. En skolion till Iliade 19.87 och Hesychios uppger att ordet är cypriotiskt; det förekommer som en lärd arkaism hos några alexandrinska poeter från och med Kallimachos, och om man godtar skolions läsart skulle det också finnas i Homerosversen i sammansättningen εἰαροπῶτις = ‘bloddrickande’, ett epitet för Erinys. 12 Det bör däremot noteras att det i grekiskan, till skillnad från i andra språk (sanskrit, iranska språk), inte finns belägg för avledningar från roten krau̯jas med betydelsen ‘blodig, bestänkt med blod’. 13 In albanese la denominazione del sangue è gjak (Orel 1998, 129), che si confronta col lit. sakaī = ‘resina’, con l’a.sl.eccl. sokъ = ‘succo, brodo’, col gr. ὀπός = ‘resina’, col toc. A saku, B sekwe = ‘pus’ (Pokorny 1044; van Windekens 1976: 411), quindi si tratta di una forma che ha assunto in epoca tarda questo valore semantico. Una situazione di recenziorità si trova anche in germanico, dove la denominazione del sangue è il tipo got. blob, a.a.t. bluot (Feist 1939: 101; Kluge 1995: 121), presente solo in quest’area e derivato dalla radice del ‘germogliare’, ‘zampillare’, quindi una forma isolata, che avrà certamente sostituito un tipo più antico. L’area germanica dunque, come quella albanese, ha perduto senza nessuna traccia il tipo asins e non ha nessuna traccia del tipo krau̯jas. Vad gäller det latinska området, bortsett från *aser, som, som nämnts, lari. lari. È da notare che, secondo la Mariani (2001: 365), nell’Orestea fra αἷμα e φόνος esisterebbe lo stesso rapporto semantico che si individua in latino fra sanguis e cruor (cfr. più oltre), mentre secondo la Mencacci (1986, 69 sg.) sarebbe λύθρος la forma parallela a cruor. 12 Den tryckta läsarten i de viktigaste utgåvorna av Iliade (Allen och Monro, 1902; West, 1998-2000) är ἠεροφοι̂τις (Ἐρινύς), både i 9.571 och i 19.87. Hainsworth föreslår emellertid i sin kommentar till 19.87 (1993: 138) möjligheten att formelns ursprungliga version kan ha varit just εἰαροπῶτις Ἐρινύς. Om återbruket av element ur den homeriska texten i den alexandrinska poesin, se senast Rengakos (1993: 147 sg). 13 Il Fraenkel, rifacendosi al Leumann (1950: 49 sg.) e al Lommel (1931: 194 sg.), attribuisce all’aggettivo κρυόεις il valore di ‘blutig’, specificando che non si tratterebbe della stessa forma che vale ‘eiskalt’ e deriva da κρύος (cfr. sopra). In realtà, in tutta la documentazione non si trovano attestazioni che inducano ad una interpretazione di questo genere, né per κρυόεις né per κρυερός, che alcuni studiosi confrontano direttamente col sscr. krūra-. 8 Le denominazioni del sangue även om det inte är helt klart finns det två olika benämningar, båda fullt legitima (Mencacci 1986: 25–85). Å ena sidan har vi, som redan nämnts, sanguis, som betecknar det som under normala förhållanden flyter genom människokroppen, och samtidigt livskraften, och därför kan vara den omarkerade termen eller ha en starkt positiv innebörd; å andra sidan finns en markerad term, cruor, som betecknar blodet som strömmar från ett sår, dödens blod i motsats till livets. Sanguis är ett ord med oklar etymologi, troligen mycket sent, som bör ha ersatt typen asins (Ernout-Meillet 1979: 593; Walde-Hofmann 1965, II: 474 ff.). 14Cruor kan, som vi såg ovan, jämföras med litauiska typen krau̇jas (Ernout-Meillet 1979: 152; Walde-Hofmann 1965, I: 294 ff.), och är dömt att försvinna i de romanska språken. Latinet har alltså som allmän, omarkerad term ett sent ord, medan den markerade termen, åtminstone sett till roten, är nedärvd. I detta fall står vi inför en strukturerad opposition, som vi hittills inte har påträffat i något av de områden som har undersökts. Till sist har vi det keltiska området, som också tycks uppvisa en samexistens mellan två termer: på forniriska finner vi paret fuil/crú, på walesiska paret gwaed/crau (den senare är numera ur bruk). Forniriska crú (Vendryes 1987: 248–249) betyder tydligen ’utgjutet blod’ och tycks därför motsvara latinets cruor inte bara etymologiskt, utan också funktionellt, medan fuil betyder ’blod (i allmänhet)’ och bör ha ersatt typen asins. Historien bakom fuil är emellertid inte betydelsemässigt linjär, eftersom ordet härstammar från den indoeuropeiska rot som exempelvis ligger bakom kymriska gweli = ’sår’, fornisländska valr = ’lik på slagfältet’, litauiska vėlės, gen. vęli = ’de dödas andar’, tokhariska A wäl = ’dö’, samt, med andra suffix, grekiska οὐλή = ’sår’, latin vulnus, osv. (Pokorny 1959: 1144 ff.). Det ursprungliga värdet ’blod som kommer från ett sår, utgjutet i strid’ har tydligen genomgått en generaliseringsprocess. 15 14 För sanguis har man framfört en, föga övertygande, hypotes om härledning från roten *es-r- i dess svaga form, genom ett suffix med tonande labiovelar. Helt nyligen återfinns detta förslag hos Balles (1999: 3–17). 15 Med tiden har emellertid de två benämningarna fuil och crú kommit att sammanfalla, åtminstone delvis, eftersom båda kan ha betydelsen 9 MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO Vad gäller walesiskan är formen crau identisk med forniriska crú, och gwaed härstammar kanske från samma rot som gwyth = ’ven’, forniriska féith = ’fiber’ (Pokorny 1959: 1122 s.v. *uei-, där formen gwaed dock inte citeras), alltså är den klart sekundär och därmed sen. Nu när vi har granskat alla uppgifter från dokumentationen av de olika språken, vad kan man dra för slutsatser om åldern på typen kraūjas? Detta ord förekommer med betydelsen ’blod’ i de latinska, keltiska, baltiska och slaviska områdena, medan dess förekomst i indo-iranska endast är hypotetisk. Här finns flera möjliga hypoteser, beroende på vilken ståndpunkt man intar i två skilda frågor. Den första – den preliminära och grundläggande – gäller att beläggen för typen i fråga inte är helt formellt identiska i de olika språken; den andra gäller att det indo-iranska belägget är hypotetiskt. Även om detta inte alltid uttrycks explicit eller fullt medvetet beror skillnaderna i bedömning i själva verket huvudsakligen på vilken hållning man intar till just dessa två frågor. Det finns fyra möjliga hypoteser: de två första rekonstruerar typen kraūjas som en oberoende och parallell innovation i de språk där den är belagd; den tredje och den fjärde förlägger ordets bildning till en tid före de enskilda språkens uppkomst. Som vi ska se placerar dock den första hypotesen skillnaden mellan lettiska och litauisk-preussiska i ett annat ljus än de övriga tre, vilka i detta avseende i huvudsak är likvärdiga. Vi börjar med att granska de två första hypoteserna, enligt vilka kraūjas skulle vara en oberoende och parallell innovation i de områden där det är belagt. Enligt den första (1) skulle denna innovation i det baltiska området inte ha ägt rum under den gemensamma fasen, utan senare, när det område som skulle bli lettiskt redan var isolerat från de övriga, samtidigt som nya kontakter kunde uppstå mellan litauiska och preussiska. 16I detta fall skulle asins verkligen vara en lettisk arkaism inom För ’släkte, stam’, se CDIL (1974: 553 ff. s.v. crú); DIL (1957: 470 ff. s.v. fuil), där fuil översätts med ’blod; blodutgjutelse; sår; släktskap, släkte, stam’, och crú med ’blod, blodflöde; våldsam död, allvarligt sår; släkte, stam’. För de keltiska språkens blodsbeteckningar i allmänhet, se Rapallo (1985: 36–56). 16 Ademollo Gagliano (1995: 352–356). È da notare però che in questo lavoro, come ho specificato sopra, avevo sostenuto che l’innovazione da parte del lituano e del prussiano fosse a carattere esclusivamente semantico. 10 Le denominazioni del sangue i det baltiska området, eftersom lettiskan alltid skulle ha haft en och endast en benämning på blod, den indoeuropeiska, medan typen kraūjas skulle vara en litauisk och preussisk innovation, parallell med den vi finner i slaviska, latin och keltiska. I litauiska och preussiska, liksom i det slaviska området, skulle denna innovation – eventuellt genom en fas med ett par benämningar som båda hade full status – ha kommit att konkurrera med typen asins och till slut ha eliminerat den. I latin och keltiska skulle däremot ett par ha bildats, där typen kraūjas sannolikt var det markerade elementet, med de ord som vid någon tidpunkt måste ha ersatt asins (lat. sanguis, fornir. fuil, vilka åtminstone som benämningar på blod är från den monoglotta perioden). När det gäller de övriga områdena skulle, förutom lettiskan, de områden vara konservativa som bevarar typen asins och saknar innovationen kraūjas, alltså de indoariska språken, tokhariska, hettitiska och grekiska, även om det sistnämnda bevarar typen asins endast spårvis. Problemet med denna hypotes, liksom med den följande, är att den enligt vår mening förefaller föga sannolik, eftersom det är ganska svårt att anta att de olika formerna av typen kraūjas i de olika språken endast är besläktade på rotnivå. Vi befinner oss nämligen i samma läge vad gäller rekonstruktionens tillförlitlighet, om man antar (2) att typen kraūjas liksom ovan är en innovation som inte är äldre än de enskilda språkens tidsperiod, men som vad gäller det baltiska området går tillbaka till den gemensamma perioden och inte till en senare tid. På gemensambaltisk nivå skulle alltså, liksom i de slaviska, latinska och keltiska områdena, ett par av typen asins/kraūjas ha bildats. För latin och keltiska skulle situationen vara densamma som i hypotes (1), medan det aktuella paret i de enskilda baltiska områdena, liksom i slaviskan redan under den gemensamma perioden, skulle ha eliminerats, så att endast ett av de två elementen bevarades. 17 I detta fall skulle såväl lettiskan som litauiskan och preussiskan innovera, men med motsatta resultat i förhållande till den dubbla benämning som ärvts från den gemensambaltiska perioden. I detta sammanhang bör det noteras att Euler, som just anser att typen kraūjas härrör från den gemensambaltiska perioden, inkonsekvent hävdar att paret asins/kraūjas utgör ett fall 17 Det bör noteras att i denna hypotes och i de två som vi ska behandla nedan skulle litauisk-preussiskan och slaviskan ha bevarat parets ursprungligen markerade term, med ett beteende som exempelvis skiljer sig från det romanska områdets i förhållande till det latinska paret sanguis/cruor. 11 MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO där lettiskans konservatism står i motsats till de övriga baltiska språkens innovation och därmed upprättar en parallell mellan detta fall och fallet med svi̇ēdri/ prākaitas, prakāisnan, benämningen på svett, där litauiskan och preussiskan faktiskt innoverar i motsats till den lettiska bevaringen av den baltiska och, dessförinnan, indoeuropeiska termen. Låt oss nu betrakta den tredje och den fjärde hypotesen, enligt vilka formerna av typen kraūjas skulle möjliggöra rekonstruktionen av en enda ursprunglig utgångspunkt, äldre än den period då de enskilda språk där formerna förekommer uppstod, såsom Trautmann och Endzelin föreslog. I detta fall har vi två möjliga lösningar, eftersom frågan om huruvida denna term hypotetiskt också förekom i indo-iranskan aktualiseras. Om vi nämligen inte är beredda att för det indo-iranska området också rekonstruera förekomsten, före dokumentationens början, av typen kraūjas med betydelsen ’blod’, måste vi anta att det rör sig om en innovation som berörde endast en del av det indoeuropeiska området. Om vi däremot anser att denna rekonstruktion för det indo-iranska området är sannolik, måste vi anta att kraūjas var en gemensam indoeuropeisk term, även om den är yngre än asins. I det första av dessa två fall (3) skulle man kunna tänka sig ett nordvästligt lexikalt element: 18 i denna del av det indoeuropeiska området kan typen kraūjas från åtminstone en viss tidpunkt och framåt, före de enskilda språkens period, ha förekommit vid sidan av typen asins. Det konservativa området i förhållande till den indoeuropeiska situationen före denna innovation skulle alltså vara det östliga område där typen asins förekommer ensam (indoariska språk, tokhariska, hettitiska och grekiska, där den endast finns spårvis), medan den nordvästra regionen, där typen förekommer 18 I praktiken är detta den hypotes som vi finner framförd redan för länge sedan i ett arbete av Ruggero Stefanini (1958: 18–41, särskilt 37–39), huvudsakligen ägnat åt hett. ešhar. Där fastslås tydligt att den hettitiska benämningen är den äldsta indoeuropeiska benämningen på blod, och de olika typerna lit. kraūjas, fornir. fuil, got. blop klassificeras som ”nordvästliga” lösningar, vilka skulle återföra till en jägar- och krigarmiljö; av dessa är det endast kraūjas som verkligen är relevant för oss, eftersom det är det enda som är belagt i det baltiska området och det enda som, med tanke på utbredningen, kan vara gammalt. Om det nordvästliga ordförrådet i allmänhet, se Meillet (1908: 17–23); Devoto (1962: 177 f., 277–289); Oettinger (2003: 183–193) (och om detta områdes särdrag ur fonologisk och morfologisk, men inte lexikal, synvinkel, Huld 1996: 109–125). Det bör noteras att en rot som specifikt betecknar blodets koaguleringsprocess är belagd i det sydöstra området, *mera-, belagd i ved. mūrchati och möjligen i gr. βροτός (Devoto 1962: 289; Chantraine 1968: 198; Mayrhofer 1963: 665). 12 Le denominazioni del sangue även, eller endast, typen kraūjas skulle innovera. Inom detta nordvästra område skulle baltiskan i den gemensamma fasen vara det enda språk där paret asins/kraūjas kan rekonstrueras direkt, och därför skulle det följa den nya situationen särskilt troget. I latin och keltiska skulle strukturen med två benämningar ha bevarats, samtidigt som en av parets termer ersattes (lat. sanguis, fornir. fuil). I slaviskan skulle man ha återgått från ett läge med två benämningar till ett med en enda benämning, liksom i de enskilda baltiska språken. Även germanskan bör ha ingått i det nordvästra området, men där förekommer i stället en enda, mycket sen term, och den skulle därför ha förlorat båda de ärvda elementen. Således skulle i detta fall också, liksom i (2), både lettiskan och litauisk-preussiskan innovera i förhållande till den gemensambaltiska situationen med två benämningar; den enda skillnaden är att denna situation med två benämningar skulle vara ärvd från en äldre period. Om vi å andra sidan är beredda att för det indo-iranska området också rekonstruera förekomsten, före dokumentationens början, av typen kraūjas med betydelsen ’blod’ (4), innebär detta att termen inte var uteslutande nordvästlig utan en tämligen gammal gemensam indoeuropeisk term; det kvarstår dock, som redan sagts, att den ändå bör tillhöra en senare fas än typen asins. Med andra ord skulle det från en viss tidpunkt ha funnits två benämningar på blod i hela det indoeuropeiska området, och därför måste det aktuella paret förutsättas som utgångspunkt för alla språk, även de som inte har bevarat något av dess två element. 19 Under dessa förutsättningar skulle de olika områdenas ställning inom baltiskan uppenbarligen vara identisk med den som rekonstruerats i hypotes (3), medan rekonstruktionen av den indoeuropeiska situationen skulle förändras, och därmed även baltiskans ställning som helhet i förhållande till de övriga områdena, eftersom baltiskan då skulle vara det mest konservativa området inte bara inom den nordvästra gruppen utan i hela det indoeuropeiska området. I övrigt skulle latin och keltiska befinna sig i samma situation som i hypotes (3) och följaktligen vara konservativa i fråga om 19 Si veda Linke (1995: 333–334, 343-364), secondo il quale il protoindoeuropeo riconosceva appunto due diversi tipi di sangue: quello interno all’organismo, a cui corrisponde il tipo asins, e quello esterno, a cui corrisponde il tipo kraūjas 13 MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO ur strukturell synvinkel, men skulle ersätta parets omarkerade term; inte heller strukturellt sett skulle alla områden med en enda benämning vara konservativa, med den skillnaden att vissa (indiska, tokhariska, hettitiska, grekiska, lettiska) skulle bevara typen asins, andra (slaviska och litauisk-preussiska) typen kraūjas, medan ytterligare andra skulle ha förlorat båda, såsom sker i germanska, albanska och iranska. Slutresultatet skulle i stora drag bli att det nordvästra området bevarade typen kraūjas, vars nordvästliga karaktär alltså skulle vara en slutpunkt och inte en utgångspunkt, och det östra området typen asins, medan baltiskan, där båda typerna skulle ha bevarats, intog en mellanställning. Hypoteserna (2), (3) och (4) är, som redan nämnts, i huvudsak likvärdiga ur perspektivet av relationerna mellan de enskilda baltiska områdena, eftersom de alla innebär att typen kraūjas uppstod antingen redan under den gemensamma baltiska perioden eller tidigare och bildade ett par med typen asins, oavsett när detta skedde, från den indoeuropeiska perioden till de enskilda språkens tid. Om vi är benägna att godta en av dessa hypoteser måste vi fråga oss om det går att finna en orsak till det olika resultatet av förenklingen från två till en enda benämning inom baltiskan. Med andra ord: går det att förstå varför litauiskan och preussiskan å ena sidan och lettiskan å den andra gjorde olika val när paret asins/kraūjas, efter den slutliga differentieringen mellan lettiska och litauiska, reducerades till en enda term? Vanligtvis har forskarna förbisett problemet med att asins försvann i litauiska och preussiska och har endast försökt förklara varför kraūjas försvann i lettiska. Följande Endzelins förslag (1979 (1929): 486) har detta 20 förklarats med behovet av att undvika homofoni med kraùjš = ’brant’ (jfr även kràuja = ’brant strand’: M–E 1925–27: 262). Vid första anblicken kan denna förklaring verka godtagbar, men i själva verket kan den ifrågasättas. Låt oss först se på beläggen för kraūjs. Det är ett ord som inom lettiskan är besläktat med kràulis = ’brant strand, stup’ och som saknar motsvarigheter i de övriga baltiska områdena, annat än på rotnivå (lit. kriaūšīs = ’brant strand, sluttning’, f. pr. krūt = ’falla’ osv.: Mühlenbach-Endzelin 1925–27: 262, 263; Fraenkel 1962: 296), alltså 20 Cfr. Fraenkel (1962: 290); Karulis (1992, I: 78); Sabaliauskas (1990: 12); Euler (1998b: 34). 14 Le denominazioni del sangue förefaller det inte vara äldre än den lettiska perioden. I det litauiska området finns emellertid några hydronymer, såsom Kraujinė, Kraujupis, som formellt kan jämföras med lettiska ortnamn såsom Kraūja, Krauju upe. För båda grupperna skulle man kunna anta en koppling till typen kràuìš21, vars förekomst i så fall skulle kunna rekonstrueras redan för den baltiska perioden. Under dessa omständigheter måste dock homofonifaktorn ha spelat in före den lettiska perioden, och kraũjas = ’blod’ borde då inte heller ha funnits i litauiska och preussiska. Men även om vi bortser från dessa överväganden är det verkligt tungt vägande argumentet mot denna hypotes att det i allmänhet förefaller mycket osannolikt att en ärvd benämning för blod, från den baltiska eller en ännu tidigare perioden, skulle ha avlägsnats för att undvika homofoni med ett adjektiv med ett sådant semantiskt värde. Snarare vore det rimligt att, om något, förvänta sig att substantivets förekomst hade utgjort ett hinder för adjektivets bildning, inte tvärtom. Förklaringen med homofoni är alltså inte fri från problem, vare sig ur ett särskilt eller ett allmänt perspektiv. Å andra sidan finns det med de uppgifter vi har inga andra mer övertygande förklaringar, och därför tvingas vi dra slutsatsen att dokumentationen inte gör det möjligt för oss att fastställa orsaken till detta olika val. Med andra ord: medan det lettiska områdets isolering från en viss tidpunkt i allmänhet förklarar vissa lexikala val som skiljer lettiska från litauisk-preussiska, kan vi i det här fallet inte urskilja det specifika skälet till att lettiskan eliminerade kraũjas, och inte heller till att litauiskan och preussiskan eliminerade asins. Sammanfattningsvis har vi hittills föreslagit flera möjliga hypoteser för att förklara denna skillnad mellan litauisk-preussiska och lettiska. Av dessa placerar endast (1) den aktuella innovationen, vad gäller det baltiska området, i en period efter den slutliga differentieringen av lettiskan, medan hypoteserna (2), (3) och (4) placerar den i en äldre period, mellan den gemensamma baltiska perioden och den indoeuropeiska perioden. Hypoteserna (2)–(4) är alltså, som redan nämnts, likvärdiga i fråga om den interna skillnaden 21 L’Endzelin (1961: 125) aveva appunto proposto, sia pure solo come possibilità, sia la connessione dei toponimi lettoni con kràuìa = ‘riva scoscesa’, sia quella con le forme lituane. Il Vanagas invece (1981: 163), seguito dal Toporov (1984: 165 s.v. crauyo), connette preferibilmente gl’idronimi lituani proprio con kraũjas e non cita la toponomastica lettone. 15 MARIA TERESA ADEMOLLO GAGLIANO inom det baltiska området. Ur sannolikhetssynpunkt är det däremot hypoteserna (1) och (2), enligt vilka typen kraūjas skulle vara resultatet av oberoende och parallella innovationer i de indoeuropeiska områden där den är belagd, som gemensamt framstår som mindre sannolika än de övriga, eftersom de formella skillnaderna mellan de olika beläggen för typen i fråga objektivt sett inte är sådana att de utgör ett konkret hinder för rekonstruktionen av en enda ursprunglig form. Det förefaller alltså mer sannolikt att rekonstruera en situation där typen kraūjas föregår de enskilda indoeuropeiska språkens tid och därmed även den baltiska perioden, såsom i hypoteserna (3) och (4) som vi föreslog ovan. Här måste dock sägas att om vi skulle vilja föredra en av dessa två möjligheter, har vi uppriktigt sagt inga avgörande belägg att grunda ett val på. Sammanfattningsvis står vi i detta fall inför en särskilt komplex situation inom gruppen av litauisk-preussiska isoglosser som motsvaras av ärvda element i lettiskan, och därför vore det inte rätt att utan vidare tala om innovation eller bevarande i de olika områdena. Det är nämligen ett obestridligt faktum att den indoeuropeiska typen asins har bevarats endast i lettiskan, men förloppet mellan den indoeuropeiska och den lettiska perioden kan i detta fall inte med säkerhet återges som en obruten, direkt linje. Förekomsten av detta ord skulle kunna betraktas som ett tecken på lettiskans ibland konservativa karaktär (se gùovs jämfört med den litauiska typen kárvē, sviēdri jämfört med den litauiska typen prākaitas, vepris jämfört med den litauiska typen mētēlis osv.) endast om kraūjas vore en innovation som är senare än den tid då lettiskan definitivt skildes från litauiskan. Med andra ord är det sant att asins faktiskt är den äldsta benämningen för blod i den indoeuropeiska världen, men det som intresserar oss här är det baltiska perspektivet och de enskilda baltiska områdena. Ur detta perspektiv är det sannolikt att typen kraūjas kan vara lika gammal och att asins överlevnad i det lettiska området kan bero inte på konservatism i förhållande till den ursprungliga indoeuropeiska situationen, utan, som vi har sett, på en mer komplex process, som först skulle ha inneburit en förenkling av denna situation och därmed i grunden en innovation. 16 Le denominazioni del sangue BIBLIOGRAFI OCH FÖRKORTNINGAR Ademollo Gagliano, M. T. 1995 [1998]: Eredità lessicali ind europee in lettone. In: A. Bammesberger, Hg., Baltistik: Aufgaben und Methoden. Tagung vom 10. bis 11. November 1995. Katholische Universität Eichstätt. Heidelberg: Winter, 347–357. Ademollo Gagliano, M. T. 1998 [1999]: Le denominazioni della femmina del bovino in area baltica. Linguistica Baltica 7, 7–23. Balles, I. 1999: Lat. sanguis = “Blut”. In: H. Eichner & H. Chr. Luschützky, Hg., Compositiones indogermanicae in memoriam Jochem Schindler. Praha: Enigma Corporation, 3–17. Buck, C. D. 1949: A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages. Chicago: The University of Chicago Press. CDIL 1974 = Bidrag till en ordbok över det iriska språket. C, häfte 3. Dublin: Royal Irish Academy. Chantraine, P. 1968: Dictionnaire étymologique de la langue grecque. Histoire des mots I. Paris: Klincksieck. Chantraine, P. 1970: Dictionnaire étymologique de la langue grecque. Histoire des mots II. Paris: Klincksieck. Chantraine, P. 1975: Dictionnaire étymologique de la langue grecque. Histoire des mots III. Paris: Klincksieck. Cleasby, R., Vigfusson, G. & Craigie, W. A. 1986: An Icelandic-English Dictionary. Second edition with a supplement by W. A. Craigie. Oxford: Clarendon Press. Devoto, G. 1962: Origini indeuropee. Firenze: Sansoni. DIL 1950 = Ordbok över det iriska språket III. Dublin: Royal Irish Academy. DIL 1957 = Ordbok över det iriska språket IV. Dublin: Royal Irish Academy. Endzelin, J. 1943: Senprūšu valoda. Rīga: Universitātes apgāds. Endzelin, J. 1961: Latvijas PSR vietvārdi I, 2. Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība. 17 Maria Teresa Ademollo Gagliano Endzelin, J. 1979: Darbu izlase III, 1. Riga: Zinātne. Ernout, A. & Meillet, A. 1959: Dictionnaire étymologique de la langue latine. Histoire des mots. 4e éd. Paris: Klincksieck. Euler, W. 1998a: Die Aufgliederung des Baltischen – Fragen zur Chronologie. Res Balticae 3, 87–107. Euler, W. 1998b: “Schweiss” und “Blut” in den baltischen Spachen: Überlegungen zur Stellung des Altpreussischen und Nehrungskurischen. In: A. Bammesberger, Hg., Baltistik: Aufgaben und Methoden. Tagung vom 10. bis 11. November 1995. Katholische Universität Eichstätt. Heidelberg: Winter, 33–34. Feist, S. 1939: Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache. 3. Aufl. Leiden: Brill. Fraenkel, E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch I. Heidelberg: Winter – Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Friedrich, J. 1952: Hethitisches Wörterbuch. Heidelberg: Winter. Frisk, H. 1970: Griechisches etymologisches Wörterbuch II. Heidelberg: Winter. Grassmann, H. 1964: Wörterbuch zum Rig-Veda. Wiesbaden: Harrassowitz. Güterbock, H. G. & Hoffner, H. A. 1983: The Hittite Dictionary 3, 2. Chicago: The Oriental Institute of the University of Chicago. Hainsworth, B. 1993: The Iliad: A Commentary. Gen. ed. G. S. Kirk. III: Books 9–12. Cambridge: University Press. Holthausen, F. 1934: Angelsächsisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Winter. Huld, M. E. 1996: Meillet’s Northwest Indo-European Revisited. In: K. Jones-Bley & M. E. Huld, eds., The Indo-Europeanization of Northern Europe. Papers presented at the International Conference held at the University of Vilnius, Lithuania, Sept. 1–7, 1994. Washington: Institute for the Study of Man, 109–125. Karulis, K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca I. Rīga: Avots. Kluge, F. 1995: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 23. Aufl., bearbeitet von E. Seebold. Berlin–New York: de Gruyter. 18 Le denominazioni del sangue Leumann, M. 1950: Homerische Wörter. Basel: Reinhardt. Levy-Bruhl, L. 1973: Sovrannaturale e natura nella mentalità primitiva. Trad. it. di S. Lener. Roma: Newton Compton italiana. Linke, U. 1985: Blood as metaphor in Proto-Indo-European. Journal of Indo-European Studies 13, 3/4, 333–376. Lommel, H. 1931: Ablauts-Betrachtungen. Kuhns Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung 59, 193–204. Mariani, M. 2001: Teorie genetiche nell’Orestea di Eschilo. In: Cinquant’anni di ricerche linguistiche: problemi, risultati e prospettive per il terzo millennio. Atti del IX Convegno internazionale di linguisti, Milano, 8–10 ottobre 1998. Alessandria: Edizioni dell’Orso, 365–378. Mayrhofer, M. 1956: Kurzgefasstes etymologisches Wörterbuch des Altindischen I. Heidelberg: Winter. Mayrhofer, M. 1963: Kurzgefasstes etymologisches Wörterbuch des Altindischen II. Heidelberg: Winter. Mayrhofer, M. 1976: Kurzgefasstes etymologisches Wörterbuch des Altindischen III. Heidelberg: Winter. Mažiulis, V. 1993: Prūsų kalbos etimologinis žodynas 2. I–K. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. MED 1963 = Ordbok över medelengelska. G 2. Redigerad av Sh. M. Kuhn & J. Reidy. Ann Arbor: The University of Michigan Press. Meillet, A. 1908: Les dialectes indo-européens. Paris: Librairie ancienne H. Champion. Mencacci, F. 1986: Sanguis/cruor. Designazioni linguistiche e classificazione antropologica del sangue nella cultura romana. Materiali e discussioni per l’analisi dei testi classici 17, 25-85. Mühlenbach, K. & Endzelin, J. 1923–25: Lettisk-tysk ordbok I. Riga: Lettisches Bildungsministerium. Mühlenbach, K. & Endzelin, J. 1925–27: Lettisk-tysk ordbok II. Riga: Lettischer Kulturfonds. 19 Maria Teresa Ademollo Gagliano ODEE 1966 = The Oxford Dictionary of English Etymology. Redigerad av C. T. Onions. Oxford: Clarendon Press. OED 1989 = The Oxford English Dictionary VI. 2:a uppl. Oxford: Clarendon Press. Oettinger, N. 2003: Neuerungen in Lexikon und Wortbildung des Nordwest-Indogermanischen. In: A. Bammesberger & Th. Vennemann, eds., Languages in Prehistoric Europe. Heidelberg: Winter, 183–193. Olsen, B. A. 1999: The Noun in Biblical Armenian. Berlin–New York: Mouton de Gruyter. Orel, V. 1998: Albanian Etymological Dictionary. Leiden–Boston–Köln: Brill. Pettinato, G. 1981: Il sangue nella letteratura sumerica. In: Atti della settimana: Sangue e antropologia biblica. A cura di F. Vattioni. Roma: Ed. Pia Unione del Preziosissimo Sangue, 37–46. Pokorny, J. 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch I. Bern–München: Francke. Puhvel, J. 1984: Hittite Etymological Dictionary 1–2. Berlin–NewYork–Amsterdam: Mouton. Rapallo, U. 1985: Il sangue nelle lingue celtiche. In: La parola, il testo e la cultura. Linguistica e antropologia del “sangue”. Roma: Ed. Pia Unione del Preziosissimo Sangue, 36–56. Rengakos, A. 1993: Der Homertext und die hellenistischen Dichter. Stuttgart: Steiner. Sabaliauskas, A. 1990: Lietuvių kalbos leksika. Vilnius: Mokslas. Schwarz, M. 1982: Blood in Sogdian and Old Iranian. In: Monumentum G. Morgenstierne II. Leiden: Brill, 189–196. Smoczyński, W. 1981 [1982]: Indoeuropejskie podstawy słownictwa bałtyckiego. Acta Baltico-Slavica 14, 211–240. Stefanini, R. 1958: Itt. eshar (= sangue). Problemi formali ed etimologici. Archivio Glottologico Italiano 43, 18–41. Tagliaferro, E. 1981: Sangue: area lessicale nell’epica greca arcaica. In: Atti della 20 Le denominazioni del sangue Vecka: Blod och biblisk antropologi. Redigerad av F. VaittIoni. Rom: Ed. Pia Unione del Preziosissimo Sangue, 173–221. Tischler, J. 1990: Hethitisches etymologisches Glossar 5–6. Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität. Toporov, V. N. 1984: Prusskij jazyk. Slovar’. K–L. Moskva: Nauka. Trautmann, R. 1910: Die altpreussischen Sprachdenkmäler. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Untermann, J. 2000: Wörterbuch des Oskisch-Umbrischen. Heidelberg: Winter. Vanagas, A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas. Van Windekens, A. J. 1976: Le tokharien confronté avec les autres langues indo-européennes I. La phonétique et le vocabulaire. Louvain: Centre International de Dialectologie Générale. Vendryes, J. 1974: Lexique étymologique de l’irlandais ancien. R S. Paris: Dublin Institute for Advanced Studies – Centre National de la Recherche Scientifique. Vendryes, J. 1987: Lexique étymologique de l’irlandais ancien. C. Paris: Dublin Institute for Advanced Studies – Centre National de la Recherche Scientifique. Walde, A. & Hofmann, J. B. 1965: Lateinisches etymologisches Wörterbuch I, II. Heidelberg: Winter. Walde, A. & Pokorny, J. 1930: Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen I. Berlin–Leipzig: de Gruyter. Maria Teresa Ademollo Gagliano Florens universitet Institutionen för lingvistik Piazza Brunelleschi 4, I-50129 Firenze, Italia [email protected] 21