Dėl pavardžių „Žiulys“ ir „Žulys“ santykio

Pastabos Utenbornas by är inte Narkūnai, utan Norkūnai Byn, som ligger 3 km sydväst om Utena vid bäcken Utenaitė, anges som Narkūnai5 i handboken över den administrativa-territoriella indelningen. Denna by (och dess namn) är ganska välkänd, främst tack vare två berömda fornborgar, varav den ena kallas Stora, eller Utenis borg, och den andra Lilla, eller Utenis grav6. Lokalbefolkningen uttalar bynamnet na.rkúnai – med ett halvlångt a i första stavelsen7. Därför måste stavningen Narkūnai betraktas som felaktig i standardspråket, och dialektuttalet måste återges med Norkūnai. (Om första stavelsen hade haft ett kort [a], skulle vi höra det som ett något reducerat [ʌ], men nu hör vi ett tydligt [a], vilket vilseleder många – det verkar som om man kan skriva ”så som det låter”, och därför kan till och med språkvetare med en annan modersmålsdialekt göra fel. Det är viktigt att förstå att dialektens halvlånga vokaler inte på något sätt kan återges direkt i standardspråkets ortografi utan transponering, eftersom Utena-dialekten har vokaler med tre olika längder, medan standardspråket bara har två.) Vladas Žulys Tako g. 1–7, LT–53356 Akademija Kauno r., Lietuva Om förhållandet mellan efternamnen Žiulys och Žulys I Litauiska efternamnslexikonet förklaras inte efternamnet Žiulys; det hänvisas bara till efternamnet Žulys8. Tydligen antog man att Žiulys är ett sekundärt, senare efternamn, medan Žulys är det ursprungliga (förhållandet skulle likna det mellan exempelvis lånorden žūponas och žiūponas). De fakta om Utena-dialekten som jag känner till gör att jag måste förklara förhållandet på ett annat sätt. De flesta Utenabor med efternamnen Žiulys och Žiulių bodde före andra världskriget i ganska kom- Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas 1. Vilnius: Mintis, 1974, 320. Lietuviškoji tarybinė enciklopedija 8. Vilnius: Mokslas, 1981, 92 (str. Narkūnų piliakalniai). Så uttalade även min mor Rožė Cibaitė-Žulienė, som kom från den inte särskilt avlägsna byn Vosgėliai. Lietuvių pavardžių žodynas L–Ž. Vilnius: Mokslas, 1989, 1340 (Žiulys), 1348 (Žulys). 159 Pastabos i praktiken längs vägen från Utena till Kuktiškės. I Šabaldauskai, Kovynė, Pakėnai (2 familjer), Kymėnai (4 familjer), Dirvoniškis (min födelseort), Antakalnis och Artmoniškis (inte Artmaniškis, som ofta skrivs, eftersom vokalen a i den obetonade stavelsen -ma- är halvlång och därför motsvarar det långa o-ljudet i standardlitauiskan)9. Alla kallade sig och kallades av lokalbefolkningen endast Žiuliai, trots att många i dokumenten stod som Žuliai. Endast personer utifrån, till exempel lärare, kallade dem Žuliai enligt stavningen. Mer än en av dessa Žiuliai (eller Žuliai) har hört att de härstammar från en fransman, men kanske är det bara vår familj som har bevarat fler uppgifter om det. Enligt min far Antanas Žulis berättelse hade herren på godset Šnieriškės hämtat fransmannen någonstans ifrån, och han arbetade som kusk. Han måste ha kommit till Šnieriškės redan före Napoleonstiden, eftersom hans son Steponas redan var några år gammal när Napoleons armé marscherade österut. Fransmannens ättlingar kallades till en början Žiulijonai, vilket betyder att hans franska efternamn var Julian (men min far mindes inte hans förnamn10). Härav framgår att Utenabornas Žiulys inte har något ursprungssamband med Žulys, eftersom det är en förkortning av Žiulijonas. Jag tror att Žiuliai blev Žuliai av en enkel anledning: på 1800-talet fördes kyrkböcker på polska och ryska, och i dessa språk finns inte den mjuka stavelsen žiu-, så man skrev žu-. Strängt taget är alltså det i övrigt litauiska efternamnet Žulys och Utenabornas Žiulys homonymer med olika ursprung. Detta fall visar att en rent språklig förklaring av efternamns ursprung ibland kan vara mycket riskabel. Vladac Žulys Tako g. 1–7, LT–53356 Akademija Kauno r., Lietuva 9 År 1853 bodde de också i Paraudė, Šlaitinės och Pauosbys, jfr G. Šnurova, Utenos seniūnija: Bilakiemis. Pakėnai. Vaikutėnai. Utena, 2005, 27. 10 Men i min fars minne fanns hela familjens fortsatta släktgenealogi på manssidan bevarad: hans far (min farfar) hette också Antanas (född, tror jag, 1867), dennes far var Edvardas, och Edvardas var son till den tidigare nämnde Steponas. (På skämt brukar jag ibland säga att jag är en förfranskad fransman i sjätte generationen.) 160