Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos ir aplikacinės gramatikos priemonės joms aiškinti

Acta Linguistica Lithuanica LVII (2007), 17 – 44 Alternationer i uttryckssättet för argument i litauiska och medel inom applikativ grammatik för att förklara dem Till minne av Sebastian Šauniamas (1916–2007) KRISTINA LENARTAITĖ Litauiska språkinstitutet Denna artikel behandlar begreppet alternation inom domänen argumentrealisering eller diates. En arbetsdefinition ges, och de mest karakteristiska exemplen på detta fenomen i litauiska översiktligt presenteras. Flera viktiga synsätt på ämnet diskuteras, däribland sådana som förekommer i den litauiska grammatiktraditionen. Slutligen föreslås ett nytt synsätt på litauiska alternationer och deras ställning i det litauiska språksystemet inom ramen för applikativ grammatik. 1. INLEDNING Olika diateser som realiseras med samma verb har studerats av litauiska och utländska lingvister i flera decennier. Medan fenomenet i de senares arbeten har en allmänt erkänd benämning och flera olika möjligheter har föreslagits för att tolka dess olika fall, behandlas fallen av argumentalternation i litauisk forskning endast fragmentariskt, vid sidan av andra problematiska företeelser inom syntax, syntaktisk semantik eller lexikal semantik1. Denna artikel ägnas därför åt att översiktligt behandla framträdande 1I N. Sl žienės arbeten, som undersöker litauiska verbs valens och främst har nämnt fall av argumentalternation, förklaras och benämns det aktuella fenomenet ofta på olika sätt beroende på undersökningens syfte: på ett ställe kallas den varierande realisering av subjekt eller direkt objekt som vissa verb tillåter för subjektiv och objektiv (jfr Rožių kelmaitis užaugs didžiu medaičiu 17 Kristina Lenartaitė för fall av alternation i hur argument uttrycks i litauiska och för några problem som uppstår vid tolkningen av detta fenomen: först och främst är syftet att definiera fenomenets innehåll, urskilja och diskutera de mer framträdande typerna av alternation i argumentens uttryck; att på grundval av litauisk forskning och utländska teoretiska begrepp, med hjälp av den applicativa grammatikens verktyg, presentera ytterligare en möjlighet att beskriva och förklara mekanismen bakom uttrycket av alternerande konstruktioner samt finna det undersökta fenomenets plats i språksystemet. och Ur rosenbuskens stubbe växer ett stort träd; Motina breder ut bordet med en kritvit duk och Motina breder ut en kritvit duk på bordet (Sližienė 1980: 95–101), medan man på andra håll, vid fall av alternation i objektets uttryck, betonar att samma verb kan fylla olika signifikativa funktioner eller att samma situation kan ges en annan signifikativ tolkning, vilken i sin tur bestämmer verbets olika syntaktiska bruk (Sližienė 1978: 117); meningar som uppkommer genom olika semantiska tolkningar av samma situation och vars mycket närliggande betydelser har argument som realiseras på olika sätt, kallas perifraser (Sližienė 1994: 50–51); fall av alternation i subjektets uttryck kallas konversiva perifraser, och deras signifikativa skillnader sägs endast hänga samman med skillnader i verbets syntaktiska valens, dvs. deltagarna i situationen tolkas semantiskt på samma sätt i båda fallen, medan den olika synen på dem beror på att nominativformen i den ena meningen motsvarar ett predikatargument och i den andra ett annat. Relationen mellan sådana konversiva perifraser sägs ligga nära relationen mellan aktiva och passiva konstruktioner (jfr krūmai apaugo krantus ir krantai apaugo krūmais) (Sližienė 1994: 52). A. Holvoetas förklarar variationen i objektets uttryck som en grammatikaliserad alternativ möjlighet att välja sekundärt tema inom en skiktad aktualisering (jfr padovanojo mokiniams knygų: apdovanojo mokinius knygomis; pripylė arbatos į puodukus: pripylė puodukus arbatos) (Holvoet 2003: 86–87). A. Drukteinis hävdar att i sådana konstruktioner som šiaudus ant stogo – kloti šiaudais stogą förskjuts ett lokativt uttryckt argument, till följd av att verbets betydelse förändras, till en position närmare verbet, samtidigt som dess uttryck förändras – därmed neutraliseras kasusets betydelse. Verbets betydelse förändras genom tillägget av en semantisk komponent, en holistisk sema som anger att handlingen berör hela föremålet eller att föremålet helt omfattas av handlingen. När den holistiska seman tillkommer blir den verbala leksemen mer generell än en leksem utan motsvarande sema; därför uppstår i sådana konstruktioner privativa oppositioner mellan de verbala leksemerna (tillsammans med deras beroende komponenter) – den mer generella leksemen kan ersätta den mer konkreta i den senares konstruktion (och får då också motsvarande betydelse) (Drukteinis 1985: 56–58, 128–129). Ytterligare en aspekt av relationen mellan alternerande strukturer är följande: den ena sägs direkt återge situationens roller, medan den andra visar en annan tolkning (ett annat perspektiv) av relationerna mellan situationens deltagare, vald av den som utformar meningen. På grund av de olika förändringar i predikatet och hela strukturen som konstateras när olika tolkningar av samma situation jämförs, kan strukturerna betraktas som den ena grundläggande och den andra härledd (och argumentens semantiska funktioner i dessa strukturer klassificeras i enlighet därmed) (Drukteinis 2007: 27, 12–14). 18 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos 2. FENOMENETS BEGREPP, OMFATTNING OCH BENÄMNING Att fenomenets ställning i det litauiska språksystemet inte har undersökts ingående framgår också av att man inte bara saknar en lämplig egen term för fenomenet, utan att även den internationella benämningen alternacijų, som omfattar olika typer av variation i argumentens uttryck, började användas i litauiska arbeten först helt nyligen (se Drukteinis 2007: 13). Att döma av hur termen används i utländska lingvisters arbeten är det uppenbart att den uppfattas på olika sätt: i en vidare och en snävare betydelse. Därför måste fenomenets innehåll först definieras: dess mest karakteristiska drag måste fastställas, och utifrån dessa måste man avgöra vilka fall av varierande uttryck som ska hänföras till fenomenet respektive avgränsas från det. 2.1. Det mest framträdande kännetecknet för alternerande konstruktioner i litauiska och andra språk är troligen deras parvisa karaktär/perifrastiska karaktär: ur logisk synvinkel2 (med avseende på påståendenas sanningsvärde) kan de konstruktioner som ingår i den undersökta diatesalternationen till och med betraktas som ekvivalenta (jfr: om det är sant att varnėnai apkibo šermukšnį, så är det sant att šermukšnis apkibo varnėnais, och om det är sant att šermukšnis apkibo varnėnais, så är det sant att varnėnai apkibo šermukšnį, dvs. likvärdighet fastställs mellan två predikativa strukturer: R(x, y) ~ R(y, x)). De betydelsenyanser som skiljer konstruktionerna åt är inte alltid tillräckligt tydliga (ur denna synvinkel urskiljer många forskare de så kallade lokativa alternationerna, där betydelsen hos den ena konstruktionen ofta får en ytterligare sema, en holistisk sema – att handlingen/påverkan omfattar något fullständigt; dessutom har många konstruktionspar som räknas till alternationerna samma lexikala sammansättning). Synen på och bedömningen av de undersökta konstruktionernas parvisa/perifrastiska karaktär beror också på vilken teoretisk modell som väljs för att förklara fenomenet. Den grammatiska teorin påverkar även bedömningen av en annan, kanske den viktigaste, aspekt av de aktuella fallen: vilken roll det verb spelar som de motsvarande konstruktionerna bildas med i processen där alternerande konstruktioner uppstår, samt hur dess betydelse ska bedömas (som en och samma eller som två olika). Denna bedömning påverkar i sin tur också frågan om konstruktionernas perifrastiska karaktär. 2 Den logiska betydelsen får här inte förväxlas med den grammatiska (strukturella) betydelsen: de alternerande konstruktionernas strukturella betydelse är alltid olika. Jämför predikatets logiska betydelse i meningarna a. varnėnai apkibo šermukšnį och b. šermukšnis apkibo varnėnais – ett transitivt predikat: handlingens utgångspunkt är varnėnai och dess slutpunkt šermukšnis. I logisk mening betraktas predikatet i mening b som en konvers av det transitiva predikatet i mening a, men predikatens strukturella betydelser i de båda meningarna är olika: a – transitivt predikat, b – intransitivt. 19 KRISTINA LENARTAITĖ Därför behöver olika teoretiska modellers syn på de aktuella aspekterna klargöras. Bland andra fenomen inom syntax och syntaktisk semantik kan teorier som undersöker alternationer i argumentens uttryckssätt delas in i sådana som prioriterar analysen av strukturförändringar och sådana som i första hand fokuserar på konstruktionernas betydelser och förändringar i dessa. Bland de förstnämnda bör särskilt nämnas studier av företrädare för transformations- och relationsgrammatiken samt arbeten av M. Baker, D. R. Dowty och R. S. Jackendoff3. Sammanfattningsvis tillskriver resultaten av de sistnämnda studierna alternationer i argumentens uttryckssätt och andra närliggande fenomen följande egenskaper: det hävdas att alternerande verb har en och samma 3 Inom transformationsgrammatiken har relationen mellan aktiva och passiva konstruktioner också tillämpats för att förklara dativ- och lokativalternationer i engelskan: det alternerande verbet har endast en argumentprojektion i syntaxen, medan den andra argumentrealiseringen härleds ur den första genom en transformation. Inom relationsgrammatiken definieras såväl relationerna mellan aktiva och passiva konstruktioner som relationerna mellan dativ- och lokativalternationer, där den ena är grundläggande och den andra avledd, genom regler för förändring av grammatiska funktioner som primitiva enheter (reglerna omfattar förändringar i predikatargumentens grammatiska funktioner, men inte i själva predikatet). Utgångspunkten för M. Bakers icke-transformativa analysmodell av de undersökta fenomenen är antagandet att dativalternationer och deras motsvarigheter i andra språk är ”tematiska parafraser”, det vill säga har samma betydelse. Denna egenskap hos alternerande konstruktioner grundas på hypotesen om enhetlig tilldelning av theta-roller (Uniformity of Theta Assignment Hypothesis, UTAH): identiska tematiska relationer mellan element representeras av identiska strukturella relationer mellan dessa element på djupstrukturens nivå – därför tillskrivs båda konstruktionerna en identisk syntaktisk djupstruktur. Morfosyntaxen spelar också en viktig roll här: i vissa språk ansluts ett applicativt morfem till verbet i en av de alternerande konstruktionerna (till exempel chicheŵa-språkets ir-affix), vilket gör det möjligt att realisera ett ytterligare argument, oftast ett mål (goal) eller en benefaktiv, som direkt objekt. Denna teoretiska modell har följande brister: det är oklart hur tematisk parafrasering bedöms – det borde definieras exakt på vilket sätt två meningar fastställs ha identiska semantiska relationer mellan verbet och dess argument; även om thetahypotesen kan tillämpas på vissa fall av alternation (till exempel dativalternationer), är det omöjligt att på detta sätt förklara lokativalternationer, där många forskare erkänner betydelseskillnader. Enligt D. R. Dowty beror valet av subjekt och objekt i engelskan på de prototypiska egenskaperna hos agent- och patientrollerna (Proto-role) som kan tilldelas argumenten: det argument som har flest prototypiska agentegenskaper väljs som subjekt, medan det argument som kan tilldelas flest prototypiska patente­genskaper väljs som objekt. Om inget argument har tillräckligt många egenskaper för att entydigt kunna tilldelas subjekt- eller objektpositionen, är variation i argumentens uttryckssätt tillåten. R. S. Jackendoff hävdar att en och samma lexikalsemantiska representation tillåter två olika syntaktiska realiseringar. Enligt honom är alternationer över huvud taget möjliga eftersom en viss position i den lexikalsemantiska representationen, i förhållande till argumentrealiseringen, är fakultativt markerad (Levin & Rappaport Hovav 2005: 196–205). 20 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos betydelse i båda uttrycksfallen; alternationerna grundas på regler som definierar uppkomsten av två morfosyntaktiska realiseringar, och dessutom hävdas ofta att det ena uttryckssättet är grundläggande – det andra betraktas då som avlett (transformerat) från det första. Dessa teoretiska modeller tenderar att bortse från betydelseskillnader som kännetecknar alternerande konstruktioner: en konstruktion som avletts genom en syntaktisk transformation sägs inte förändra betydelsen – de betydelseskillnader som uppkommer genom transformationen anses nämligen vara av en annan natur: de omfattar inte verbets lexikala innehåll, utan betydelseaspekter på satsnivå, såsom kvantifikatorns räckvidd eller fokusering (jfr Levin & Rappaport Hovav 2005: 196–207). Om man således intar denna ståndpunkt erkänns de alternerande konstruktionernas parafrastiska förhållande, men det undersöks inte närmare, till skillnad från i grammatiska teorier som lyfter fram betydelseförändringar. De mest framträdande arbetena inom dessa teorier är av B. Levin och M. Rappaport Hovav, S. Pinker, A. Goldberg och W. Croft; även studier av S. Iwata och M. Fried bör nämnas4. Dessa forskare söker efter skillnader i argumentens uttryckssätt och försöker förklara dem- 4 Ett av de första försöken att förklara lokativalternationer i denna riktning är B. Levins och M. Rappaports studie (som också hänförs till de så kallade lexikala regelmodellerna (Lexical rule), liksom S. Pinkers analys). Här hävdas det systematiska betydelsemönstret hos alternerande konstruktioner vara en återspegling av olika lexikalsemantiska representationer; i så fall skulle välformulerade markeringsregler kunna tillämpas för att koppla samman lexikalsemantiska representationer med korrekta modeller för argumentrealisering. För lokativalternationstypen föreslås en motsvarande lexikalsemantisk representation (a. load: [X CAUSE [Y TO COME TO BE AT Z] / LOAD] b. load: [[X CAUSE [Z TO COME TO BE IN STATE]] BY MEANS OF [X CAUSE [Y TO COME TO BE AT Z]] / LOAD]), där varianten med prepositionskonstruktionen with (b) är en utvidgning av lokativvarianten (a); med andra ord tas with-varianten som grund för lokativvarianten, så att lokativvariantens huvudbeståndsdel blir en underordnad beståndsdel i with-varianten. Konstruktionerna kan härledas endast i denna riktning (endast från den lokativa, inte tvärtom). Allt detta förklarar delvis det intuitivt uppfattade, parafrasliknande förhållandet mellan varianterna. S. Pinkers modell liknar i hög grad den som just diskuterats. Utöver lokativalternationer undersöks här även dativ- och kausativalternationer. Förhållandet mellan de lexikalsemantiska representationerna och de syntaktiska uttrycken i de enskilda konstruktionsparen regleras också av markeringsregler (ett verb vars semantiska strukturkärna är ’X causes Y to move into / onto Z’ omvandlas (konverteras) till ett nytt verb vars semantiska strukturkärna är ’X causes Z to change state by means of moving Y into / onto it’); här kan konstruktionerna emellertid, till skillnad från i B. Levin och M. Rappaports modell, härledas i båda riktningarna, beroende på vilken konstruktionsvariants argument som kan ersätta det enda element som kompletterar predikatet (även om detta test inte alltid är tillförlitligt). I A. Goldbergs studie betraktas verbet som en kombination av dess minimala betydelse och profilerade argument (det vill säga de semantiska rollerna hos predikatets deltagare som måste uttryckas) och kallas ”roten” 21 KRISTINA LENARTAITĖ … utifrån skillnaderna i betydelse mellan de alternerande konstruktionerna. Därför är även konstruktionernas parafrastiska/perifrastiska aspekt relevant här: med hänsyn till denna definieras såväl skillnaderna mellan konstruktionernas betydelser som deras inbördes relation. Huvudvikten läggs här på objektalternationer (de vanligast nämnda fallen är dativ- och lokativalternationer), och i detta avseende eftersträvas en enhetlig semantisk grund för objektstatus. För att förklara alternerande konstruktioner skapas mekanismer som gör det möjligt för mer än ett argument att alternativt uppfylla den semantiska definitionen av objektstatus. Vad gäller det mest iögonfallande kännetecknet hos alternerande konstruktioner – deras parafrastiska/perifrastiska karaktär – kan man alltså säga följande: om skillnader i betydelse mellan konstruktionerna erkänns och den teoretiska modellen utformas just i denna riktning, används detta kännetecken i undersökningen som grund för att förklara skillnaderna i konstruktionernas betydelser, förutsättningarna för deras uppkomst och deras inbördes relationer. Om man däremot följer en strukturanalytisk inriktning och förklarar relationen mellan konstruktionerna som en relation mellan en grundform och en härledd form, används den parafrastiska/perifrastiska karaktären för att visa att den ena av de alternerande konstruktionerna härleds ur den andra genom transformation och att båda konstruktionerna har en gemensam djupstruktur. Oavsett vilken teoretisk inriktning man väljer för att undersöka alternationer bör den parafrastiska/perifrastiska karaktären betraktas som synnerligen (root), integreras denna minimala betydelse därefter i motsvarande argumentstrukturkonstruktion på ett sätt som innebär att verbets argument förenas med konstruktionens positioner. Argumentalternationer uppstår när ett verb kan förenas med mer än en konstruktion. S. Iwata uppger att hans forskning har mycket gemensamt med A. Goldbergs ståndpunkt och tillskriver alternerande lokativa konstruktioner en gemensam betydelse på den högsta lexikala nivån (Lexical Head Level Meaning), som omfattar olika aspekter av betydelsen på frasnivå (Phrase Level Meaning), vilka förverkligas i de skilda konstruktionerna i paret. Den grundläggande skillnaden mellan A. Goldbergs och S. Iwatas teorier gäller emellertid verbets roll: i A. Goldbergs modell bestämmer verbet inte satsens struktur, eftersom de betydelseaspekter som krävs för detta tillskrivs något annat än själva verbet. I motsats till denna ståndpunkt intar verbets betydelse en central plats i S. Iwatas undersökning: den uppfattas som en filmisk scen, och verbets integrering i konstruktionen grundas på semantisk lämplighet. W. Croft menar att konstruktionerna i många argumentalternationer omfattar samma verbrot (en kombination av minimal verbbetydelse och profilerade argument) och en enda händelsetyp, men två olika verbala ”profiler” (Levin & Rappaport Hovav 2005: 205–216; Iwata 2005: 355–403). M. Fried förklarar subjektalternationer som ett val av subjekt grundat på synvinkel (viewpoint), vilket beror på hur talaren uppfattar och konceptualiserar händelsen. Regelbundna skillnader i morfosyntaktisk kodning förklaras som resultat av olika konfigurationer av motsvarande semantiska roller i vissa scentyper (Fried 2005: 475–512). 22 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos … ett viktigt kännetecken hos detta fenomen. Dessutom är detta känneteckens betydelse vid undersökningen av alternationernas pragmatiska aspekter (t.ex. tema–rema-strukturen) obestridlig. I denna artikel intas emellertid ståndpunkten att undersökningen i första hand bör börja med att klarlägga de uttrycksmekanismer som är fixerade i språksystemet, även om en fullständig analysmodell för argumentalternationer i litauiskan i framtiden måste omfatta även förutsättningarna för det analyserade fenomenets uppkomst och de funktioner det fyller i språksystemet. En annan viktig fråga gäller verbets roll i denna process. Bedömningen av den beror också på den teoretiska modellen: vissa tillmäter verbet en avgörande roll i alternationernas uppkomst och förklaring (nästan alla undersökningar som inriktas på betydelseskillnader mellan konstruktioner, se fotnot 4), i andra begränsas dess roll (jfr A. Goldbergs ståndpunkt i fotnot 4) eller diskuteras inte närmare (jfr fotnot 3). Bedömningen av verbets betydelse i alternerande konstruktioner fördelar sig på liknande sätt: i vissa fall hävdas att betydelsen är densamma i båda konstruktionerna i paret, i andra att det rör sig om två olika betydelser som förhåller sig till varandra som grundform och härledd form. Den analysmetod för det aktuella fenomenet som föreslås i artikeln består till stor del i att tillämpa S. Shaumyans modell för universell applikativ grammatik (Universal Applicative Grammar). Innan applikativ grammatik används för att bedöma verbets roll i alternerande konstruktioner bör det påpekas att det i applikativ grammatik är särskilt viktigt att strikt skilja mellan två nivåer av språkliga fenomen – den genotypiska grammatiken (genotype) och den fenotypiska grammatiken (phenotype). Till den genotypiska nivån hör funktionella enheter – predikat, termer (predikatets komplement: argument och adverbiala termer) och modifierare – samt de abstrakta operator–operandrelationer som förbinder dessa enheter. Den fenotypiska grammatiken omfattar syntagmatiska enheter – morfem och ord – och deras relationer med avseende på linjär ordningsföljd och morfologiska egenskaper. Den genotypiska grammatikens regler bör betraktas som invarianta i förhållande till de olika sätt på vilka de kan förverkligas i den fenotypiska grammatiken. Den genotypiska grammatikens regler syftar till att förklara universella språkliga fenomen (Shaumyan 1987: 97). Argumentalternation är belagd i många språk, och dessutom har dess huvudtyper (t.ex. subjektalternationer och lokativalternationer) motsvarigheter i olika språk. För att korrekt fastställa de språkliga uttrycksprocesser som hänger samman med detta fenomen och inte gå vilse i den mångfald av variationer på fenotypisk nivå som förverkligas i olika språk, bör argumentalternation därför först definieras med regler på genotypisk nivå 23 KRISTINA LENARTAITĖ och först därefter undersöka hur dessa förhåller sig till den aktuella språkets fenotypiska fenomen. Följande är de principer inom applikativ grammatik som är relevanta för den fråga som behandlas här: 1) en förändring av termers (predikatets komplement) grammatiska status bör betraktas som en följd av en förändring av predikatet; predikatförändringen bestäms av regler för predikatförändring5, vilka måste tillämpas på predikatet innan predikatet tillämpas på termerna; 2) en sats med förändrade grammatiska relationer kan realiseras oberoende av en sats med oförändrade grammatiska relationer. Exempelvis kan en passiv sats realiseras genom att det passiva predikatet tillämpas direkt på dess termer, i stället för att en aktiv sats transformeras till en passiv sats (Shaumyan 1987: 272). Det andra påståendet innebär att passivkonstruktioner i förhållande till aktiva konstruktioner och liknande fenomen här inte betraktas som härledda i den mening som gäller inom transformations- eller relationsgrammatik (se fotnot 3). Om predikatet P1 som representerar en sats emellertid ger upphov till predikatet P2 genom tillämpning av motsvarande regler för predikatförändring, bör satsen med det förändrade predikatet (P2) betraktas som härledd från den realiserade satsen med oförändrat predikat (P1) endast i den mån den icke-härledda satsens struktur representeras av predikatet P1 och överförs till den struktur som representeras av det härledda predikatet (P2). Att förändringar i predikatstrukturen är ett nödvändigt villkor vid diatesalternationer kan illustreras med följande fall, som bör hållas åtskilda från alternationer, jfr: (1) a. Hon skiljde köttet från benen. b. Hon skiljde benen från köttet. (2) a. De ryckte barnet från modern. b. De ryckte modern från barnet. Här förändras inte predikatstrukturen – i meningarna i varje par öppnar predikatet samma positioner för argument och adverbiala termer. 2.2. En annan fråga som är viktig för definitionen av argumentalternation är den lexikala sammansättningen hos konstruktionsparen. När fenomenet nämns avses oftast fall med identisk lexikal sammansättning, men det fenomen som B. Levin kallar diatesalternation kan likställas med en bredare uppfattad helhet av möjligheter att variera argumentens uttryck6; på så sätt eftersträvas att från verb- 5 Reglerna för predikatförändring behandlas i avsnitt 3.2. 6 Jfr B. Levin, som klassificerar engelska verb utifrån förhållandet mellan deras betydelser och syntaktiska beteende och till de syntaktiska alternationerna, eller diatesalternationerna, hänför alla 24 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos skillnader i verbets syntaktiska beteende för att fastställa skillnader i dess betydelse. De flesta engelska exempel som hänförs till diatesalternationer skulle inte ens ge upphov till sådana antaganden på litauiska – eftersom de realiseras med olika verblexem (eller olika former av dem), jfr.: a. slaktaren skär köttet och b. köttet är lätt att skära; a. barnet slog sönder koppen och b. koppen gick sönder; a. den där hunden biter människor och b. den där hunden bits. Det fall som kallas total transformationsalternation förändrar inte satsens kärna – det vill säga strukturen hos de argument som krävs för att predikatets semantik ska realiseras – utan för endast in ett ytterligare element i satsens periferi7, jfr.: a. häxan förvandlade honom till en groda och b. häxan förvandlade honom från prins till groda. Varje element som realiseras i periferin ska betraktas som fakultativt, och om det vid ändrad uttrycksform inte upphöjs till en argumentposition i predikatets kärna, förändrar dess realisering eller uteblivna realisering inte predikatets kärna och kan därför inte räknas till alternationsfenomenet. I denna artikel intas ståndpunkten att alternationer i argumentrealisering i första hand bör definieras som universella, i språksystemen fastlagda regelbundna mönster för realisering av predikatargument (det vill säga som fenomen på den genotypiska grammatiknivån), medan all variation i realiseringen av predikatets perifera satelliter (adverbial) som inte berör dess argument är ett fenomen på den fenotypiska grammatiken (den enskilda språkets morfosyntaktiska nivå). På denna grund räknas endast fall av variation i realiseringen av predikatargument (det vill säga sådana som realiseras som subjekt, objekt och indirekt objekt) som alternationer. Vissa aspekter av alternationsfrågan behöver dock preciseras: 1) det är inte helt träffande att kalla fenomenet alternation i argumentrealisering – eftersom förändringarna i uttrycksform inte bara omfattar predikatargument som realiseras med de grammatiska funktionerna subjekt, objekt och indirekt objekt, utan också icke-argument, det vill säga adverbial, som predikatet fakultativt tillåter att realiseras; verb tillåter variation i argumentens uttrycksform, och därför omfattar detta även konstruktioner med olika lexikal sammansättning, jfr.: medial växling (Middle Alternation): a. Butcher cuts the meat; b. The meat cuts easily; kausativ/inchoativ växling (Causative/Inchoative Alternation): a. Janet broke the cup; b. The cup broke; växling med ospecificerat objekt (Unspecified Object Alternation): a. Mike ate the cake; b. Mike ate; växling av agentens karakteristiska egenskap (Characteristic Property of Agent Alternation): a. That dog bites people; b. That dog bites; total transformationsväxling (transitiv) (Total Transformation Alternation (transitive)): a. The witch turned him into a frog; b. The witch turned him from a prince into a frog; med mera (Levin 1993: 25–26, 27–30, 33, 39, 57–58). 7 För begreppen kärna, de argument som är nödvändiga för att representera predikatets semantik, och periferi, element som inte är argument, i en skiktad satsstruktur, se även Van Valin, LaPolla (1997: 25–31). 25 KRISTINA LENARTAITĖ som realiseras med de grammatiska funktionerna subjekt, objekt och indirekt objekt, utan också icke-argument – adverbial, som predikatet fakultativt tillåter att realiseras; 2) det grundläggande kriteriet för att hänföra ett fall till de undersökta diatesalternationerna är att alternationen i uttrycksform nödvändigtvis måste beröra en förändring i åtminstone en predikatargumentposition: det vill säga antingen måste själva argumentens realisering ändras (till exempel kan ett predikatargument som har objektets grammatiska funktion också realiseras som subjekt: lopporna drabbade hunden och hunden drabbades av loppor), eller så måste ett adverbial från periferin upphöjas till en argumentposition (jfr. strör sand på stigen och strör stigen med sand); det senare exemplet omfattar också att ett argument degraderas till en adverbialposition (jfr. sand – med sand). Ännu mer exakt bör endast satspar som uppvisar skillnader i realiseringen av subjektets och objektets grammatiska funktioner hänföras till det undersökta fenomenet diatesalternationer. I satser med så kallade indirekta objekt är endast upphöjningen av dessa till direkt objektposition relevant – och detta ligger till grund för uppkomsten av ytterligare en typ av alternation, jfr. pappa tar på barnet skorna och pappa tar på skorna på barnet. Just eftersom alternationer med nödvändighet berör förändringar i realiseringen av subjekt eller objekt kan termen ”alternation i argumentrealisering” inte heller anses särskilt lyckad. De växlingar med ospecificerat objekt som B. Levin urskiljer föranleder en bedömning av motsvarande fall i litauiskan. Ofta förklaras den ena av konstruktionerna i ett par som en konstruktion där ett argument inte realiserats, trots att verbets betydelse öppnar en sådan position⁸, jfr. a. barnet äter ett äpple och b. barnet äter (bra). Verbets betydelse, som anger en typ av sysselsättning eller en förmåga, kräver emellertid inte alls att kompletteras med ett argument som fyller objektets grammatiska funktion. Om även ett objekt realiserades med denna betydelse skulle yttrandet inte längre endast ange en förmåga eller typ av aktivitet, jfr. barnet äter redan (själv) äpplen eller barnen drömmer (ofta) om mamma. Oavsett hur den andra meningen (b) i paret bedöms – antingen som transitiv med en icke-realiserad objektfunktion eller som intransitiv – måste detta och liknande fall skiljas från de undersökta diatesväxlingarna: om predikatet är transitivt i båda fallen impliceras objektet alltid, och om den ena konstruktionen är transitiv och den andra intransitiv kan endast frågan om förhållandet mellan konstruktionerna bli aktuell. 8 Ett transitivt verb öppnar på grund av sin betydelse alltid en syntaktisk position för ett objekt, även om positionen inte nödvändigtvis behöver fyllas (Holvoet, Judžentis 2005: 14–15). Jfr. också att direkta objekt till många verb utelämnas om man bara vill beskriva en typ av sysselsättning i allmänna ordalag (Han skriver, läser nu och så vidare) eller en förmåga (Barnet kan redan läsa och skriva) (Holvoet, Čižik-Prokaševa 2005: 70). 26 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos Bredvid det fall som just diskuterats bör också andra liknande fall av dubbel argumentrealisering med olika lexikal sammansättning behandlas, jfr.: Vid sidan av de fall som just har behandlats bör även andra liknande fall av dubbel argumentrealisering, med en annan lexikal sammansättning, nämnas, jfr: (3) a. Kirpėja nukirpo mergaitei (mergaitės) plaukus. b. Frisören klippte flickan. (4) a. Barzdaskutys nuskuto klientui (kliento) barzdą. b. Barberaren rakade kunden. (5) a. Vaikas užsirišo batų raištelius. b. Barnet knöt sina skor. (6) a. Vyras susisagstė marškinių sagas. b. Mannen knäppte sin skjorta. (7) a. Mamma torkade bort smulorna från bordet. b. Mamma torkade av bordet (? från smulorna). (8) a. Vi sopar bort löven från stigarna. b. Vi sopar stigarna (? från löven). Det är uppenbart att direktobjektet och det element som realiseras i dativ i meningarna 3a, 4a, 5a och 6a står i ett del–helhets- eller ägandeförhållande; dessutom kan det dativrealiserade elementet här också uppfattas som en bestämning till objektet, jfr. företaget syr kläder åt kvinnor / kvinnors / kvinnokläder. När det gäller par med del–helhetsförhållande representerar bestämningarna i de första meningarna (3a, 4a, 5a, 6a) metonymiskt hela frasen i de andra meningarna (1b, 2b, 3b, 4b), varför skillnaderna i uttryckssätt här inte beror på att predikatet har ändrats, jfr.: Jablonskio skrifter – Jablonskis och jag läser Jablonskios skrifter / Jablonskis. Just eftersom predikatets struktur inte förändras klassificeras dessa fall inte som alternationer i argumentens uttryckssätt. Uttryckssättet i de andra (b-)meningarna i par 7 och 8 är tveksamt, även om de också är belagda i korpusen <http://donelaitis.vdu.lt>. Utan att här ta ställning till frågan om deras användning är korrekt eller felaktig, skiljs dessa fall tills vidare (där endast adverbialtermer uttrycks i de andra meningarna (7b, 8b)) inte från de övriga undersökta fallen, även om det mycket väl kan vara så att dessa konstruktioner realiserar olika betydelser av samma verb, varav den ena (b) inte längre öppnar en position för en adverbialterm, jfr.: (nu)šluostyti ”avlägsna något genom att stryka med (något) (från något)” och ”rengöra (göra rent, torka) något genom att stryka med (något)”. 27 KRISTINA LENARTAITĖ Identisk lexikal sammansättning är alltså ett nödvändigt villkor för par av meningar som gör anspråk på att kallas diatesalternationer: om predikatet inte kan öppna en position för något argument/en adverbialterm kan man anta att de predikativa strukturerna ligger alltför långt från varandra, och i så fall kan man högst undersöka deras inbördes förhållande och omständigheterna kring deras uppkomst. 2.3. Således kan man till sist fastställa de kännetecken som samtliga (inte bara ett eller några) måste uppfylla för att olika diateser som tillåts av samma verbala lexem ska benämnas alternationer i argumentens uttryckssätt, eller diatesalternationer: 1) identisk lexikal sammansättning hos meningarna är obligatorisk; 2) förändringar i predikatstrukturen hos de alternerande konstruktionerna är nödvändiga; 3) förändringarna i uttryckssätt måste beröra minst en av de grammatiska funktioner som predikatets argument realiserar – subjektet och/eller direktobjektet (det indirekta objektets grammatiska funktion spelar ingen avgörande roll i detta fenomen); 4) förhållandet mellan de alternerande meningarna kan (på en viss abstraktionsnivå) uppfattas som para-/perifrastiskt och till och med som ekvivalent med avseende på logisk sanningshalt. Med hänsyn till de uppräknade kännetecknen på alternationer kan man nu också diskutera benämningen på fenomenet. I utländsk litteratur används termen alternation i en etablerad snävare och bredare betydelse (B. Levin, se not 6). Dessutom används den inte enbart om diatesfenomen (termen används också om vokalväxling och morfemvariation), så användning av termen utan kontext kräver alltid att den preciseras med bestämningar. Eftersom själva fenomenet är universellt och bör betraktas i samband med analoga fenomen i olika språk, bör man inte överge den redan etablerade termen. För argumentalternation i den bredare betydelsen kan man också föreslå den lika strängt odefinierade litauiska motsvarigheten argumentens uttryckssätts variation, men just dess obestämdhet gör den olämplig som benämning på det undersökningsobjekt som används i en snävare betydelse, begränsas av strikta krav och betecknar regelbundna fenomen i språksystemet. Ibland kallas verb som tillåter alternationer också förflyttnings-/skiftverb (eng. shift), till exempel dativförflyttnings-/datifskiftsverb (jfr. Van Valin 2005: 114–115). På så sätt riktas uppmärksamheten mot en förändring av positionen hos någon medlem i de alternerande konstruktionerna, varför termen knappast lämpar sig för att benämna hela fenomenet: använd i plural skulle den dessutom bli alltför vid och obestämd. När man försöker fånga och beskriva det som sker i de alternerande konstruktionerna i sina mest allmänna drag är det första iögonfallande kännetecknet att predikatets följeslagare (argument och adverbialtermer) byter plats, omfördelas eller ändrar position/läge. Därför är det för undersökningsfenomenet 28 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos För termen föreslås den litauiska benämningen ARGUMENTENS UTTRYCKSVÄXLING. Kanske är denna term inte heller tillräckligt precis och kräver, liksom de andra, ett förtydligande genom en modifierare; den skulle dessutom kunna användas inte bara om detta fenomen. Den tycks dock tämligen väl beskriva fenomenets kärna, och till skillnad från variation antyder VÄXLING att processen omfattar ett begränsat antal fall. Termen innebär ingen värdering av det undersökta fenomenet och bör därför passa alla grammatiska mönster. 2.4. Som nämnts finns det olika typer av växling i argumentens uttryck, vilka det tycks mest rationellt att klassificera efter vilka argumentens realiserade grammatiska funktioner – direkt objekt och/eller subjekt – som berörs. 1. Växling i subjektets och objektets uttryck: (9) a. Jag blev övervuxen av tistlar. b. Jag blev övervuxen med tistlar. 2. Växling i subjektets uttryck: (10) a. På gården doftar det av syren. b. På gården doftar det av syrener. 3. Växling i objektets uttryck och dess undertyper: a) växling i uttrycket av både objektet och den adverbialterm som anger handlingens plats9: (11) a. Barnet breder smör (smör) på brödet. b. Barnet breder smör på brödet. b) växling i uttrycket av både objektet och mottagaren av handlingen/påverkan10: (12) a. Mamma klär på (ap-, per-, už-) flickan en skjorta. b. Mamma klär flickan (ap-, per-, už-) i skjortan. c) växling mellan handlingens/påverkanens plats och objektet: 9 Här sammanfattas innehållet i de olika semantiska funktioner som adverbialtermer kan ha, såsom lokativ, direktiv eller mål (goal). 10 Här bortses från den så kallade grammatiska funktionen indirekt objekt; för adverbialtermen sammanfattas i stället innehållet hos mottagaren av handlingen/påverkan (recipient), innehavaren (possessor) och adressaten (target person). 29 KRISTINA LENARTAITĖ (13) a. Pojkarna sprang runt sjön. b. Pojkarna sprang sjön. (14) a. Barnet sparkade på bollen. b. Barnet sparkade bollen. Här nämns de mest framträdande typerna och undertyperna av argumentväxling, så det kan hända att enstaka fall har förbisetts och inte tagits med. Dessutom är växlingstyperna inte slutna – argumenten i konstruktioner av olika typer kan växla uttryckssätt, jfr: (15) a. På gården doftar det av syren. b. Gårdens doftar av syrener. c. På gården doftar det av syrener. Växlingen mellan (15a) och (15b) omfattar förändringar i uttryckssättet för predikatets två satelliter, medan växlingen mellan (15a) och (15c) samt mellan (15b) och (15c) endast omfattar en satellit; därför hör växlingen mellan (15a) och (15b) till typerna av subjekt- och objektväxling, medan växlingarna mellan (15a) och (15c) samt mellan (15b) och (15c) hör till typerna av subjektväxling. I meningarna (15a) (=10a) och (9a) kan man ifrågasätta syrenernas och tussilagons status som subjekt, eftersom de inte uppfyller ett semantiskt kännetecken som är karakteristiskt för subjekt: i omarkerade meningar med informationsstruktur, och sådana är just de meningar som analyseras, hör syrener och tussilago till satsens remadel, medan på gården och mig är tema i båda meningarna. Temastatus i en omarkerad sats är ett av de prototypiska kännetecknen för den grammatiska funktionen subjekt (se Holvoet, Semėnienė 2005: 49–50). Syrener och tussilago skulle kunna bli tema endast om de flyttades till satsens början och betonades logiskt – då blir det meningar med markerad informationsstruktur. Här betraktas argument uttryckta i nominativ ändå som subjekt, trots att de inte uppfyller alla kännetecken för ett prototypiskt subjekt. I meningen (15c) bör substantivet på gården erkännas som subjekt, trots att det realiseras i lokativ – lokativen på gården används här i en sekundär funktion, som subjekt11. Till typerna av subjekt- och objektväxling hör också exempel där det inte råder något tvivel om subjektstatusen hos de argument som realiseras på respektive sätt (16), men i exemplen på subjektväxling (17) möter man tydligen alltid detta problem, jfr: 11 Dessutom erkänns inom den applicativa grammatiken, liksom i många andra teoretiska modeller, att subjektet är nödvändigt i en sats: ”om en ordkombination är en sats, så har den ett subjekt” (Shaumyan 2006: 229). Opersonliga satser eller andra satser utan uttryckt subjekt har den så kallade formen med nollsubjekt (dummy eller zero terms). 30 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos (16) a. Flugorna svärmade kring honungen. b. Honungen svärmade av flugor. (17) a. En svalka svepte in från sjön. b. Sjön svepte in med svalka. Huruvida det är motiverat att skilja mellan de uppräknade typerna av argumentväxling, liksom andra kriterier som krävs för detta fenomen, måste prövas genom att undersöka mekanismen för konstruktionernas uttryckssätt. 3. ALTERNATION I ARGUMENTENS UTTRYCK I APPLIKATIV GRAMMATIK Alternation i argumentens uttryck har försökt förklaras både med utgångspunkt i skillnader i satssemantik (jfr fotnot 4) och i förändringar i deras struktur (jfr fotnot 3). Litauiska lingvisters fragmentariska kommentarer om det undersökta fenomenet lyfter huvudsakligen fram semantiska skillnader (jfr fotnot 1). Alla studier tillför värdefulla data. Studier som inriktas på att söka efter semantiska skillnader mellan alternationskonstruktioner måste också ta hänsyn till extralingvistiska faktorer, exempelvis undersökningen av de situationer som har lett till en annorlunda bedömning av deltagarnas position, och flertalet av de förklaringar som framförts i denna fråga (profilering, skillnader i kodningen av satsens kommunikativa dynamik osv.) förefaller riktiga och tillämpbara på de motsvarande behov som kan fastställas exakt endast i en konkret situation. Det är emellertid uppenbart att det i språksystemet (och, med tanke på alternationsfenomenets universalitet, i språksystemen) finns grammatiska medel för att uttrycka motsvarande behov – därför avser vi att börja analysen av litauisk argumentalternation just där. För att undersöka fenomenet ingående bör nästa steg vara att koppla samman formella uttrycksmedel och processer med företeelser inom semantikens område. Förhoppningen är att en korrekt förklaring av uttrycksprocessen ska bidra till att skilja mellan väsentliga och sekundära faktorer inom semantikens område. För att uppnå de nämnda målen har den universella applikativa grammatiken, även kallad den semiotiska språkteorin (Semiotic Theory of Language), valts som metod och verktyg. Modellens främsta upphovsman var S. Shaumyan. Ett viktigt kännetecken för denna grammatik är åtskillnaden mellan företeelser på genotypisk och fenotypisk nivå (se avsnitt 2.1). Eftersom argumentalternation är ett universellt fenomen, bör principerna för hur det fungerar först definieras på nivån för den genotypiska grammatikens funktionella enheter (predikat, termer och 31 Kristina Lenartaitė modifikatorer) samt relationerna mellan operator och operand12 som förbinder dem. 3.1. Härnäst definieras alltså de grundläggande principerna för applikativ grammatik, som bland andra företeelser också används för att förklara det fenomen som undersöks. En av språksystemets fundamentala lagar är här principen om funktionell superposition, som skapar en hierarki mellan teckens och fonems primära och sekundära funktioner. Denna princip används i stor utsträckning för att förklara fenomen på den fenotypiska nivån (fonologi, morfologi och syntax). ”I ett sammanhang där betydelse eller funktion förändras tillämpas tecknet eller fonemet A på tecknet eller fonemet B genom superposition, så att B används som värd och A som ett tvåskiktat <B SUP A>. Som resultat av superpositionen skapas en funktionell derivationsrelation, så att B blir ett funktionellt derivat eller en alternant till A. Tecknet eller fonemet B får en sekundär betydelse eller funktion, som ’läggs ovanpå’ dess primära, kontextoberoende betydelse eller funktion” (Shaumyan 2006: 131). (Här och på andra ställen är översättningen min – K. L.) För att fastställa universella grammatiska processer formuleras en idealiserad lag om grammatikens autonomi i förhållande till lexikonet, vilken representeras av två abstraktionsprocesser: 1) satsstrukturen abstraheras från de ord som fyller den; 2) satsstrukturen abstraheras från dess linjära representation. Därmed återstår de väsentliga, universella elementen – syntaktiska funktioner. I den universella syntaktiska strukturen skiljer man mellan fyra grundläggande funktioner: predikat, termer (predikatens argument och adverbiella termer), termmodifierare och predikatmodifierare. På fenotypisk nivå tilldelas dessa funktioner som primära funktioner respektive fyra ordklasser: predikatfunktionen till verb, termfunktionen till substantiv, termmodifierarfunktionen till adjektiv och predikatmodifierarfunktionen till adverb. Varje ordklass har, utöver sina primära syntaktiska funktioner, 12 Dessa relationer styrs av lagen om hur ordkombinationer förenas (här förstås en ordkombination ungefär som ett gestalt – ett ord tillsammans med dess strukturella betydelse): ”Om en ordkombinations betydelse är otillräcklig och måste kompletteras med betydelser från andra ordkombinationer, kallas en sådan ordkombination för en operator och den förenas med en eller flera ordkombinationer, kallade operander, för att bilda en ny ordkombination, kallad ett resultant” (Shaumyan 2006: 213). 32 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos kan också ha sekundära funktioner. Funktionell superposition är en process där en sekundär funktion ”läggs ovanpå” en primär funktion och på så sätt skapas en ny funktion i två lager. Den nya funktionen är en kombination av den primära och den sekundära. Efter superpositionen har ordet (”det superponerade”) drag av båda funktionerna – såväl den primära som den sekundära. Till exempel är den primära funktionen hos ordet baltas att vara en termmodifierare, som i meningen Baltas šunelis vizgina uodegą. I meningen Baltas yra geras, o juodas blogas har det däremot en termfunktion. I det senare fallet genomgår alltså adjektivet en substantivsuperposition, vilket gör att adjektivets syntaktiska funktion sammanfaller med substantivets syntaktiska funktion. I meningen Vakar aš vaikščiojau sode ir staiga matau – Jonas uppfattas ordets matau strukturella betydelse som preteritum. Här är alltså presensfunktionen förenad med preteritumsfunktionen. I meningen Jonas yra vairuotojas har ordet vairuotojas i konstruktionen yra vairuotojas en sekundär, predikativ, funktion, som genom att ordet kombineras med operatorn yra har ”lagts ovanpå” dess primära (term-)funktion genom superposition. Detta är exempel på syntaktisk superposition. Inom morfologin verkar superpositionsmekanismen i deriveringsprocessen: endast grundord har primära syntaktiska funktioner, medan avledda ord endast har sekundära funktioner, härledda genom superposition ur grundordens funktioner, t.ex. är ordet žalias icke-avlett och har en primär funktion som termmodifierare, medan žalumas är dess avledning, bildad genom att det motsvarande yttre substantiviska marköret13 (-um-as) läggs till och termfunktionen ”läggs ovanpå” grundordets primära funktion – termmodifierarfunktionen – vilket ger avledningen en sekundär dubbel funktion: termmodifierare och term. Superpositionsmekanismen verkar också på nivån för derivation av ordens betydelser; jfr ordet gröns ursprungliga betydelse ”en sådan färg”. Genom att med hjälp av superposition ”lägga till” ordet oerfarens ursprungliga betydelse ”oskicklig, ovan” till denna betydelse härleds ordet gröns sekundära betydelse ”oerfaren, oskicklig; ung” – detta är alltså ett metaforiskt sätt att överföra betydelse. Ordets gröns sekundära betydelse och ordet oerfarens ursprungliga betydelse förbinds genom synonymi, medan ordets båda betydelser gröns binds samman genom polysemi. 3.2. S. Shaumyan förklarar också det undersökta fenomenet argumentomväxling med hjälp av... 13 Syntaktisk funktionssuperposition kan sakna en yttre markör, jfr: nematau akmens ir akmens sieną. 33 KRISTINA LENARTAITĖ ...förklarar det genom superpositionens verkan och ger det en plats bland andra transformations14baserade syntaktiska fenomen (t.ex. passivisering). Innan superpositionsreglerna som styr detta fenomen definieras bör hierarkin för syntaktiska termers tillämpning på predikatet, eller med andra ord den applikativa hierarkin (Applicative Hierarchy)15 diskuteras. Här betecknas de syntaktiska, eller helt enkelt grammatiska, funktionerna (jfr Holvoet, Mikulskas 2005: 7) konventionellt på samma sätt som i den relationella grammatiken: 1 – subjekt, 2 – direkt objekt, 3 – indirekt objekt, Q – adverbial term (i den applikativa grammatiken, till skillnad från den relationella, betraktas subjekt och direkt objekt inte som element som anger grammatiska relationer, utan som leden i en binär relation som skapas av ett tvåställigt predikat). De syntaktiska termerna är hierarkiskt ordnade på följande sätt: [1 > 2 > 3] > Q 14 Passivkonstruktioner betraktas inom den applikativa grammatiken som aktiva konversioner, men deras uppkomst och inbördes relation förklaras på ett annat sätt än inom transformations- eller relationsgrammatiken: S. Shaumyans fastställande av isomorfi mellan de grundläggande komponenterna i aktiva och motsvarande passiva konstruktioner (isomorfi ska inte förväxlas med ekvivalens) innebär att relationen mellan predikat och subjekt i aktiva konstruktioner är isomorf med relationen mellan predikat och adverbial term i passiva konstruktioner (som motsvarar subjektet i den aktiva konstruktionen). Predikatet är huvudelementet som representerar satsen – minimisatsen är predikatet. Därför betecknas inom den applikativa grammatiken inte relationen mellan konstruktionerna (aktiva och passiva: R(x, y) och R'(y, x)) som konversiv, utan det är från den aktiva satsens predikat (grundpredikatet), genom att en abstrakt konversionsoperator tillämpas på det, som ett konversivt predikat härleds; detta ligger sedan till grund för konstruktionen av det passiva predikatet (dvs. det konversiva predikatet härleds ur grundpredikatet, men inte omvänt; det passiva predikatet är inte ett konversivt predikat, utan endast avlett från det konversiva predikatet, som i sin tur har avletts från grundpredikatet). Om man alls kan tala om en transformation eller konversion mellan aktiva och passiva konstruktioner gäller den således endast på nivån för dessa konstruktioners predikatstrukturer, eftersom passiva konstruktioner anses genereras oberoende av motsvarande aktiva konstruktioner; passiva konstruktioner kan endast reduceras till motsvarande aktiva (Desclés, Guentchéva, Shaumyan 1985: 22–24; Shaumyan 2006: 234–235; jfr även kommentarerna i avsnitt 2.1). 15 Denna hierarki följer av principerna för satsbildning. ”En sats består av en hierarki av binära kombinationer mellan dess beståndsdelar” – alltså: 1) ”om X är en operator som kombineras med termen Y för att bilda satsen Z, är X ett intransitivt predikat och Y ett subjekt; 2) om X är en operator som kombineras med termen Y för att bilda det intransitiva predikatet Z, är X ett transitivt predikat och Y ett direkt objekt; 3) om X är en operator som kombineras med termen Y för att bilda det transitiva predikatet Z, är X ett ditransitivt predikat och Y ett indirekt objekt; 4) om X är en operator som kombineras med frasen Y för att bilda frasen Z av samma typ som Y, är X ett attribut till Y” (Shaumyan 2006: 228–232). 34 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos Hakparenteser avgränsar predikattermerna, predikationsramens medlemmar. 3 är här markerad i förhållande till 2, eftersom rang 2 (mängden av funktionella positioner i satsen) är bredare – 2 realiseras både i transitiva och ditransitiva satser, medan 3 endast realiseras i ditransitiva; 2 är dock markerad i förhållande till 1, eftersom 1 realiseras i intransitiva, transitiva och ditransitiva satser; och Q är markerad i förhållande till predikationsramen, vars rang är bredare: predikationsramen realiseras i alla satser, medan Q inte gör det i alla. Diatese – transformationen av sats A till sats B – bestäms alltså av följande regler: 1. Om 3 identifieras med 2, måste 2 genomgå Q-superposition: <3 SUP 2> → <2 SUP Q> 2. Om 2 identifieras med 1, måste 1 genomgå Q-superposition: <2 SUP 1> → <1 SUP Q> 3. Om 3 identifieras med 1, måste 1 genomgå Q-superposition: <3 SUP 1> → <1 SUP Q> Kort sagt: om en term A i en sats realiseras som en term av högre ordning B, realiseras term B som en adverbiell term (Shaumyan 2006: 235–236). Den första regeln omfattar ett fall av objektsuttryckets växling – en växling i uttrycket för både objektet och handlingens/påverkans mottagare (jfr. 12ab), jfr.: (18) a. Mamma (ap)lindar en halsduk åt barnet. b. Mamma (ap)lindar barnet med en halsduk. I sats (18a) har predikatets argument direkta funktioner: mamma – 1, halsduk – 2, barn – 3, medan argumenten i sats (18b), till följd av den genomgångna superpositionen, får sekundära – tvåskiktade – funktioner: 3 genomgår 2-superposition, 2 genomgår Q-superposition och 1 genomgår 1-superposition (dvs. nollsuperposition16), jfr.: (18) b. mamma halsduk barn <1 SUP 1> <2 SUP 3> <3 SUP 2> Andra fall av objektsuttryckets växling omfattar en adverbiell term som i vidaste bemärkelse har den semantiska funktionen att ange platsen för en handling/påverkan, 16 Transformationen behöver inte ändra varje sats terms funktion. En situation där termens funktion förblir densamma, såsom subjektet mamma i satserna 18a och 18b, kallas nollsuperposition. 35 KRISTINA LENARTAITĖ uttrycksförändringen (se s. 8), därför bör S. Shaumyans fastställda regler kompletteras med ytterligare en: Om Q identifieras med 2, måste 2 genomgå Q-superposition: <Q SUP 2> → <2 SUP Q> (19) a. Flickorna sticker blommor i flätorna. b. Flickorna sticker flätorna fulla med blommor. I mening (19a) är predikatets argument och omständighetsledens primära funktioner följande: flickorna – 1, blommor – 2, flätorna – Q, medan följande sekundära funktioner erhålls i mening 19b efter superpositionen, jfr: (19) b. flickorna blommor flätorna <1 SUP 1> <2 SUP Q> <Q SUP 2> Den andra regel som fastställts av S. Shaumyan lämpar sig inte bara för att förklara subjekts- och objektsuttryckens växling, utan också passiviseringsprocessen. Detta vittnar om den funktionella gemenskapen mellan dessa fenomen och visar vilken plats argumentväxling har i språksystemet. (20) a. Smågrisarna täckte suggan. b. Suggan täcktes av smågrisar. c. Suggan var täckt av smågrisar / täckt med smågrisar. Endast i mening (20a) realiseras argumentens primära funktioner: smågrisarna – 1 och suggan – 2. I mening (20b) får suggan den sekundära funktionen <2 SUP 1> och upphöjs därför till subjektspositionen, medan smågrisarna får den sekundära funktionen <1 SUP Q> och degraderas till en omständighetsledsposition. Den passiva motsvarigheten till (20a) är (20c), som uppstår genom att samma superpositionsregel tillämpas, jfr: (20) c. smågrisarna suggan <1 SUP Q> <2 SUP 1> För typen av växling i subjektsuttryck måste också en separat regel definieras: Om Q identifieras med 1, måste 1 genomgå Q-superposition: <Q SUP 1> → <1 SUP Q> (21) a. Det växte upp svampar i skogen. 36 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos b. Skogen växte full av svamp. (22) a. I köket luktade det vitlök. b. Köket luktade vitlök. c. I köket luktade det vitlök. Meningar av typen (21b) och (22b) bör just förklaras genom denna regels verkan. Det är viktigt att notera att subjektets uttryckssätt i meningen (21a) (grybų) inte är typiskt, men även detta kan förklaras med hjälp av superposition: verbet pridygo är en avledning av dygo, och i förhållande till grundordet kan alltså pridygo endast ha en sekundär funktion, som genom superposition ”läggs ovanpå” den primära funktionen hos dygo. Därför realiseras också det argument som predikatet pridygo kräver i genitiv, inte i nominativ – och detta är redan en formellt uttryckt markör för argumentets sekundära funktion: substantivet grybų, realiserat i genitiv, har alltså här en sekundär, subjektlik funktion, jfr: miške dygsta grybai ir miške pridygo grybų. I meningen (21b) har den grammatiska funktionen hos subjektet i den tidigare meningen (21a) (grybų) förändrats – genom superposition har det ”pålagts” en grammatisk objektfunktion, trots att detta inte uttrycks med några yttre markörer. Meningen (22c) transformeras från meningen (22b) genom att en sekundär funktion som adverbialterm (Q) ”läggs på” termerna genom superposition (adverbialtermens česnaku funktion förändras inte här – den genomgår alltså nollsuperposition): (22) c. kök vitlök << Q SUP 1 > SUP Q > << 1 SUP Q > SUP Q > Den tredje regel för superpositionens verkan som S. Šaumian anger används för att transformera engelskans dativalternationer till passivkonstruktioner17. På litauiska skulle denna regel möjligen kunna tillämpas på sådana fall som: a. värdinnan gav hundvalpen mat och b. hundvalpen är given mat av värdinnan18. Här är termens šunelis sekundära funktion i den andra meningen (b) <3 SUP 1>, och termen šeimininkė har funktionen <1 SUP Q>; termens ėdalas funktion förändras inte, det vill säga den 17 Jfr: a. John handed the scarf to Mary; b. John handed Mary the scarf; c. Mary was handed the scarf by John. I den första meningen (a) har argumenten primära funktioner. John – 1, scarf – 2, Mary – 3; den andra meningen (b) transformeras enligt den första regeln – <1 SUP 1> <2 SUP Q> <3 SUP 2>, medan den tredje meningen (c) transformeras från den andra (b) enligt den tredje regel som S. Šaumian fastställt: <<1 SUP 1> SUP Q> <<2 SUP Q> SUP Q> <<3 SUP 2> SUP 1> (Shaumyan 2006: 235–236). 18 Plg. Šunelis šiandien tebėra nieko neduotas (Jablonskis 1997: 140). 37 KRISTINA LENARTAITĖ genomgår nollsuperposition – <2 SUP 2>. På grund av den så kallade indirekta objektets upphöjning till subjektposition bör man dock inte tillskriva det en särställning i argumentens omfunktionering: det avgörande här är att termen som har funktionen indirekt objekt, liksom varje annan term/adverbialterm (jfr 20b, 21b, 22b), upphöjs till subjektposition, inte den ursprungliga grammatiska funktionen som indirekt objekt i sig. Dessutom är det aktuella exemplet ett fall av passivisering, inte av alternation – ett fenomen som ligger nära argumentens omfunktionering. Alla de diskuterade reglerna omfattar en förändring av de två termernas position – både subjekt-/objekttermen och adverbialtermen – och i samtliga förändringar utgörs utgångspunkten av att den senare upphöjs till subjekt- eller direktobjektsposition. Därav följer att argumentet som tidigare hade subjektets eller objektets grammatiska funktion degraderas till adverbialposition. Händelseförloppet behöver dock inte nödvändigtvis ske i just denna ordning, eftersom fenomenet argumentomfunktionering omfattar många fall där endast ett argument eller en adverbialterm byter position (fall av omfunktionering av platsen för en handling/påverkan och av direktobjektet, jfr 13ab, 14ab), till exempel: (23) a. Barnet simmade över floden. b. Barnet simmade över floden. (24) a. Pojken sparkar på bollen. b. Pojken sparkar bollen. I meningen (23a) får verbet perplaukė genom avledning en sekundär funktion – transitivt predikat – i förhållande till det primära intransitiva predikatet plaukė. Därför blir substantivet upė, som typiskt har en ”adverbial” betydelse och i förhållande till det primära predikatet har funktionen som adverbialterm (jfr plaukti upėje, upe), möjligt att realisera som direkt objekt19 – genom superposition realiseras därmed substantivet upė med den sekundära, dubbla funktionen <Q SUP 2>. I meningen (23b) degraderas upė efter superposition från argument till adverbialterm, och dess funktion är då <<Q SUP 2> SUP Q>. Dessutom är meningen (23b) uppenbart redundant. 19 Enligt A. Drukteinis förändras inte den syntaktiska statusen hos de element som realiseras på olika sätt i konstruktioner med rörelse- eller riktningsverb, och sådana fraser bör inte hänföras till objektförhållanden (Drukteinis 1985: 59). Flodens objektkaraktär upės beläggs dock också av passiviseringstestet, jfr upė buvo vaiko perplaukta, medan det dubbla innehållet kan förklaras med superpositionens verkan. 38 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos Precis som i (23a) sker i mening (24b), genom derivation men utan några yttre markörer, en realisering av ett intransitivt predikat i en sekundär transitiv predikatfunktion, medan dess argument – den tidigare adverbialtermen – realiseras i en sekundär direktobjektsfunktion – <Q SUP 2>. Ett belägg för transformationsriktningen och de transformerade konstruktionernas predikats och arguments (och/eller adverbialtermers) dubbla funktioner i detta och andra fall av funktionsväxling kan anses vara det faktum att den transformerade konstruktionens betydelse nödvändigtvis implicerar åtminstone en del av den icke-transformerade informationen20, men inte omvänt, jfr.: kaišyti kasas (19b) – ”genom att sticka in saker i flätor göra dem dekorerade”; kiaulei aplipti paršeliais (20b) – ”genom att smågrisarna (i stort antal) klänger sig fast vid suggan göra henne täckt av dem”; perplaukti per upę (23b) – ”genom att simma över floden korsa (simma över) den”; perplaukti upę (23a) – ”genom att simma korsa (simma över) floden”; spirti kamuolį (24b) – ”slå till bollen med foten och därigenom få den att röra sig”. 3.3. Det är också viktigt att återkomma till frågan om predikatets roll i de diskuterade transformationerna. I vissa fall av funktionsväxling (jfr. 20ab, 23ab) ”läggs” en sekundär intransitiv predikatfunktion ovanpå den primära transitiva predikatfunktionen genom superposition. Detta händer för övrigt i alla fall av passivisering. I sådana konstruktioner är alltså själva predikatets förändring21, 20 På liknande sätt grundar B. Levin, M. Rappaport Hovav och S. Pinker i modellen med lexikala regler riktningen för härledningen av alternationer (se fotnot 3), medan S. Iwatas förnekande av förändring av predikatstruktur och predikatbetydelse vid lokativa alternationer, med motiveringen att vissa verb endast tillåter den ena eller den andra varianten, bör övervägas i ett bredare sammanhang av fenomenet argumentfunktionsväxling och dess omgivning, samt i samband med antagandena om möjligheten till respektive frånvaro av en viss realisering, men inte som en förklaring av själva uttrycksmekanismen (Iwata 2005: 356–361). 21 I den formella beskrivningen av passiviseringsprocessen förklaras upphävandet av transitiviteten genom att en ospecificerad term (unspecified term) införs. Denna härleder, från det grundläggande predikatet (det transitiva, tvåställiga predikatet i aktivkonstruktionen), genom att konversionsoperatorn tillämpas på det, ett konversivt predikat (se fotnot 14), vilket fortfarande är tvåställigt; först när det konversiva predikatet förenas med den ospecificerade termen erhålls, som resultat av denna sammansättning, ett enställigt intransitivt passivpredikat. En av den ospecificerade termens funktioner är alltså att omvandla det konversiva predikatet till ett enställigt passivpredikat. Den ospecificerade termen har också följande egenskaper: 1) den har den syntaktiska funktionen sekundär term (dvs. direkt objekt); 2) dess betydelse är ”agentens plats” (dvs. den hänvisar till vilken agent som helst som kan specificeras utifrån kontexten, den pragmatiska situationen eller informationen i predikatets lexikala betydelse); 3) den markeras med ett nolltecken, dvs. uttrycks inte på något sätt (Descĺes, Guentchéva, Shaumyan 1985: 14, 55). Det är ännu oklart hur den ofyllda direktobjektspositionen formellt bör markeras i fall av funktionsväxling med förändrad predikattransitivitet. 39 Kristina Lenartaitė som leder till att vissa av dess argument och/eller adverbialtermer realiseras med andra – sekundära – funktioner är uppenbar. Fall av funktionsväxling utan förändrad predikattransitivitet bör förklaras som regelbundenheter i språksystemet, där predikatsstrukturen kan realiseras på flera sätt: med det grundläggande predikatet och de positioner som öppnas i dess struktur för argument med primära funktioner, samt med det härledda predikatet och de positioner som öppnas i dess struktur för argument med härledda funktioner och/eller adverbialtermer. Det härledda predikatet ärver alltid det grundläggande predikatets struktur och förenar den genom superposition med den förändrade predikatsstruktur som skapas genom någon av de beskrivna transformationsmetoderna (eller genom olika andra möjliga kombinationer av dem – i slutänden kan alla operationer reduceras till två grundläggande: antingen höjs eller sänks argumentets/adverbialtermens rang). Strukturen hos det härledda predikatet transformeras alltså från den grundläggande, men själva konstruktionerna härleds inte från varandra; de kan endast förbindas genom sina predikat. Den grundläggande strukturen kan också extraheras (reduceras) från den transformerade strukturen, eftersom den senare implicerar den förra. Detta kan visas med följande exempel: (25) a. Jägarna lägger grenar över gropen. b. Jägarna täcker gropen med grenar. Detta meningspar bör inte hänföras till argumentens uttrycksmässiga funktionsväxling, eftersom likartade processer här realiseras med olika verblexem, inte med samma. Predikatet i den andra meningen (b), apdeda, är härlett från predikatet i den första meningen, deda: alltså har även derivatet apdeda en sekundär funktion i förhållande till grundordet deda; på morfologisk nivå är prefixet ap- derivationsmarkör, och det härledda verbets betydelse visar riktningen för den semantiska derivationen – apdėti ”lägga något på något genom att täcka det runtom”. På den abstrakta nivån av grammatiska funktioner förenas strukturen hos det grundläggande predikatet genom superposition med en av de i språkstrukturen fastlagda modellerna för hur predikatargumentens sekundära funktioner uttrycks (dvs. de diskuterade transformationsreglerna och deras kombinationer), medan det härledda predikatets sekundära funktioner på morfosyntaktisk nivå markeras genom att argument (och adverbialtermer) realiseras med motsvarande kasus och/eller prepositionskonstruktioner. I det aktuella fallet är det uppenbart att endast predikaten står i ett härledningsförhållande; konstruktionerna förbinds genom relationen mellan deras predikat, och ur strukturen hos det transformerade predikatet kan den grundläggande strukturen extraheras (reduceras) (jfr. täcka gropen med grenar ”lägga 40 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos grenar över gropen så att gropen blir helt täckt”), men detta innebär inte att en mellanliggande operation för att realisera en konstruktion med ett grundpredikat nödvändigtvis behövs när en konstruktion med ett härlett predikat realiseras – den andra meningen kan uttryckas oberoende av den första. Alla de diskuterade procedurerna och den exakta ordningsföljden mellan dem är viktiga endast för att förklara förhållandet mellan de båda konstruktionerna, inte för att producera en viss mening i en viss kontext: om man behöver skapa en mening med predikatet apdėti, behöver man inte minnas att det senare har härletts från dėti. Det diskuterade fallet och andra liknande fall motsvarar funktionellt argumentrealisationsalternation och skiljs från denna genom formella morfologiska kännetecken (ett morfologiskt derivationsmarkör). Vid argumentrealisationsalternationer sker processer som är analoga med det just diskuterade fallet, både med avseende på förändringen av predikatet och dess argument (och/eller adverbialtermer), men de uttrycks inte på något yttre sätt i verblexemet. Därför vore det också riktigt att räkna par av strukturer med realiserade avledningsmarkörer (såsom 25ab) till periferin av argumentrealisationsalternation (i vissa språk, t.ex. chichewa, kan processer som är analoga med argumentalternationer endast realiseras genom att affixet ir- fogas till verblexemet (jfr fotnot 3); även i tyskan realiseras förändringar i uttrycket för det argument som fyller lokativrollen genom att affixet be- fogas till verbet, jfr: Sie sprü hte Farbe an die Wand ”hon sprayade färg på väggen” och Sie besprühte die Wand mit Farbe ”hon sprayade väggen med färg” (Michaelis, Ruppenhofer 2001: 12)). På grund av analoga processer och skillnader i den tematiska strukturen som realiseras i meningsparen bör argumentrealisationsalternationens plats i språkets system sökas intill passiviseringens 22fenomen (jfr 20abc). Kanske skulle en mer ingående undersökning av de semantiska funktionerna hos argumentrealisationsalternation (särskilt de pragmatiska) visa att detta fenomen (eller åtminstone vissa fall av det) funktionellt hör till periferin av uttrycket för diateskategorin. De applicativa grammatikverktyg som har använts för att förklara processerna för argumentrealisationsalternation täcker endast delvis förutsättningarna för hur konstruktionsparen uppstår (om dessa kan man, utan kontext, endast dra slutsatser utifrån de förändrade argumentfunktionerna). I denna artikel har också skillnader i den tematiska strukturen som realiseras i många fall av argumentrealisationsalternation lämnats obehandlade; dessutom är det inte mindre viktigt att 22 A. Holvoetas hävdar att diateskategorin också utgör ett sätt att grammatikalisera tematisk struktur: en passivkonstruktion gör det möjligt att inte säga något om agenten och i stället rikta uppmärksamheten mot objektet, som blir meningens tema (Holvoet 2003: 87; jfr också Holvoetas om uttrycket för ett grammatikaliserat sekundärt tema i fotnot 1). 41 KRISTINA LENARTAITE att definiera de semantiska egenskaperna hos verb som tillåter alternation – allt detta är uppgifter för framtida forskning. 4. SLUTSATSER Argumentrealisationsalternation är ett universellt fenomen i språkstrukturen; därför bör fall av argumentrealisationsalternation i litauiskan undersökas med hänsyn till motsvarande fenomen i andra språk och studier av dem. Det har konstaterats att den benämning, alternationer, som används flitigt för fenomenet i utländsk litteratur används på två sätt: i en vidare bemärkelse, som den samlade mängden möjligheter till variation i hur ett predikats argument realiseras (B. Levins ståndpunkt), och i en snävare bemärkelse, som regelbundenheter i uttrycket för predikatsargument som grammatikaliserats på motsvarande sätt i olika språksystem (det är så argumentalternationer uppfattas av många forskare, och denna ståndpunkt följs även här). De fall som hänförs till argumentrealisationsalternation måste därför uppfylla samtliga följande kriterier: 1) meningarna måste ha samma lexikala sammansättning; 2) förändringar i predikatstrukturen hos de alternerande konstruktionerna är nödvändiga; 3) förändringarna i uttrycket måste nödvändigtvis beröra minst en av de grammatiska funktioner som predikatsargumenten realiserar – det vill säga subjektet, det direkta objektet eller båda (det indirekta objektet spelar ingen särskild roll i argumentrealisationsalternationsprocessen: den grammatiska funktion som det indirekta objektet har, liksom den funktion som varje annan term eller adverbialterm har, är relevant i detta fenomen endast eftersom det indirekta objektet upphöjs till subjektets eller det direkta objektets position); 4) förhållandet mellan de alternerande meningarna kan uppfattas som parafraserande/perifrastiskt och, med avseende på sanningsvärdet hos logiska påståenden, till och med som ekvivalent. Med hänsyn till de mest allmänna dragen hos det undersökta fenomenet föreslås den litauiska benämningen argumentrealisations-PERKATA. För att beskriva realisationsprocesserna vid argumentrealisationsalternation har verktyg från applicativ grammatik använts; den viktigaste rollen bland dessa tillkommer här det fenomen som verkar genomgående på språkets alla nivåer – funktionell superposition. Det är just genom superposition på nivån för semantiska funktioner som möjligheterna uppstår och befästs i varje språksystem, på motsvarande sätt, för predikat att uttryckas i sina grundstrukturer (med primära argumentfunktioner) och i härledda strukturer, där argumenten realiseras med sekundära (dubbla) funktioner. Förhållandet mellan predikaten i de alternerande konstruktionerna fastställs som det mellan ett grundpredikat och ett härlett predikat, men deras konstruk- 42 Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos Konstruktionerna betraktas inte som härledda ur varandra, eftersom de kan produceras oberoende av varandra, såvida inte konstruktionen med det grundläggande predikatet kan urskiljas (reduceras) ur konstruktionen med det härledda predikatet, eftersom den förstnämnda alltid impliceras av konstruktionen med det härledda predikatet. På grund av analoga processer hänförs även par av konstruktioner som realiserar skillnader i argumentrealisering genom en verbform med prefix och motsvarande verbform utan prefix till periferin av argumentrealiseringsalternationer, och själva fenomenet argumentalternation tycks höra hemma intill passivisering inom språksystemet, både på grund av likheten mellan realiseringsprocesserna och de gemensamma dragen i hur informationsstrukturen uttrycks. LITERATŪRA Desclés, J.-P., Guentchéva, Z., Shaumyan, S. 1985: Passivization in Applicative Grammar. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. Drukteinis, A. 1985: Objektiniai santykiai ir jų raiška. Disertacijos rankraštis. Klaipėda. Drukteinis, A. 2007: Sakinio semantinių struktūrų ryšiai ir semantinių funkcijų hierarchija. Res Humanitariae 2, 7–30. Fried, M. 2005: A frame-based approach to case alternation: the swarm-class in Czech. Cognitive Linguistics 16-3, 475–512. Holvoet, A. 2003: Aktualiosios skaidõs problemos. In: A. Holvoet, A. Judžentis, red., Sintaksinių ryšių tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2003 (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 1), 79–98. Holvoet, Mikulskas, red., 2005: Gramatinių funkcijų tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 3.) Holvoet, A., Judžentis, A. 2005: Sintaksinės priklausomybės tipai: papildymai ir patikslinimai. In: Holvoet, Mikulskas, red., 2005, 11–38. Holvoet, A., Semėnienė, L. 2005: Veiksnio ir tiesioginio papildinio sąvokos. In: Holvoet, Mikulskas, red., 2005, 39–64. Holvoet, A., Čižik-Prokaševa, V. 2005: Papildiniai ir aplinkybės. In: Holvoet, Mikulskas, red., 2005, 65–92. 43 KRISTINA LENARTAITĖ IWATA, S. 2005: Locative alternation and two levels of verb meaning. Cognitive Linguistics 16-2, 355–407. JABLONSKIS, J. 1997: Lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. LEVIN, B. 1993: English Verb Classes and Alternations: a Preliminary Investigation. Chicago and London: The University of Chicago Press. LEVIN, B., RAPPAPORT HOVAV, M. 2005: Argument Realization. Cambridge: Cambridge University Press. MICHAELIS, L., RUPPENHOFER, J. 2001: Beyond Alternations: A Constructional Model of the German Applicative Pattern. Stanford: CSLI Publications. SHAUMYAN, S. 1987: A Semiotic Theory of Language. Bloomington–Indianapolis: Indiana University Press. SHAUMYAN, S. 2006: Signs, Mind and Reality: A Theory of Language as the Folk Model of the World. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. SLIŽIENĖ, N. 1978: Veiksmažodžių valentingumo klausimu. Lietuvių kalbotyros klausimai 18, 107–124. SLIŽIENĖ, N. 1980: Subjektinimo ir objektinimo vaidmuo nustatant lietuvių kalbos veiksmažodžių sintaksinį valentingumą. LTSR MA darbai. Serija A, 1 (70), 93–105. SLIŽIENĖ, N. 1994: Veiksmažodžių junglumas valentingumo teorijos požiūriu. Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 15–54. VAN VALIN, R. D. 2005: Exploring the Syntax-Semantics Interface. Cambridge: Cambridge University Press. VAN VALIN, R. D., LAPOLLA R. J. 1997: Syntax: Structure, Meaning and Function. Cambridge: Cambridge University Press. Kristina Lenartaitė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 44