Apr. „riste“, lit. „rykštė“, lett. „rīkste“ und Verwandtschaft

Acta Linguistica Lithuanica LVII (2007), 1 – 15 Apr. riste, lit. rykštė, lett. rīkste och släktskap1 BERND GLIWA Riga OPr. riste ’stång, spö’, lit. rykštė, lett. rīkste har hittills förts samman med lit. rišti ’binda, knyta, bunta’. Smoczyński har nyligen fört det samman med antingen lit. rėžti ’skära, rispa’ eller rėkšti ’samla’. Tidigare användes snarare ord som lit. vytis, forntida lett. wīhte än rykštė osv. om bindningsvidjor, vilket antyder en koppling till lit. rėžti ’skära, rispa’ < urindoeuropeiska *ureh₁ǵ- ’bryta, knäcka’. En reflex av den ärvda nollgraden kan vara lit. vìržis ’ljung’, som formellt avviker från lett. vìrsis, ry. бе́ре̄ск ’detsamma’. Den förnyade nollgrad som ligger till grund för lit. rykštė förekommer också i rýžti ’försvinna; visa sig, knoppas osv.’, rýkšti ’fransa sig, förfalla’. Förändringen ž > š kan ha framkallats av efterföljande konsonanter, t.ex. -sta- i presensformen *rýž-sta, eller genom inskott av k. Lit. ruõšti, rṹošti ’förbereda, utföra hushållsarbete’ kan också höra hit, om det fortsätter ruõžti ’rengöra, sopa’. Den nya nollgraden ligger till grund för nya avljudsserier, jfr lit. rãžas ’stubb, gammal sopkvast’, raižýti ’skära, rispa’ osv. Lit. ryškùs, raiškùs ’klar, tydlig’, ryškėti ’bli tydlig’, raiškà ’betydelse, uttryck’, rėikšti ’betyda’ kan också bygga på rýkšti ’visa sig, bli synlig’, liksom lit. rãštas, lett. raksts ’skrift, mönster’ från ’inristat tecken’. Medan äldre litteratur oftast för samman forntida preussiska riste – rute (E639) och lettiska rīkste, rīksts, rīksts, riste (ME₃₃₃ 538f., LEV₂ 122), lit. rýkštė ’käpp, spö, stång’, även i Zietela rýštė, rýštė (LKŽₓₗ 707), vanligtvis med verbet lit. rišti ’(samman)binda’, eftersom det betecknar en vidja som användes som bindningsmaterial (LEW 734; Mažiulis 1997: 29; LEV₂ 122), föreslår Smoczyński en koppling till de litauiska verben rėžti ’rista, skära (av); slå’, parýšta, parýžta ’försvinna, avta’ (2007: 507) eller rėkšti ’plocka’, *rīkšti till 1 Undersökningen genomfördes inom ramen för det forskningsstipendium som beviljats av Deutsche Forschungsgemeinschaft för ”Etymologiska undersökningar av lettiska växtnamn”. 1 Bernd Gliwa letzteren mit dem Ablaut wie trýkšti: trėkšti (2007: 512). Vom Autor wurde (2008) bei der Untersuchung des litauischen Gottesnamens Dviriks für den Anschluss an lit. rėžti plädiert. Lit. rėkšti ’plocka’ saknar alltså ytterligare jämförelsemöjligheter (Smoczyński 2007: 507), varför det förefaller möjligt att anta att detta är en intern baltisk utveckling från samma källa som lit. rėžti, nämligen urindoeuropeiska *ureh₁ǵ- ’bryta, slita’ (LIV: 698) – även om cirkumflexen i rėkšti talar emot detta. I en randanmärkning (Gliwa 2006: 65) fördes dessutom lit. rakštis ’(inträngt) flis (i huden)’ och rãkštas, rakštis, rãkštis ’kista; grav, gravmonument’ till urindoeuropeiska *ureh₁ǵ-. Redan det äldsta baltiska belägget, nämligen i Elbinger vokabulär, fornp. riste = mht./mnt. rute ’käpp, stång, stav, spö’, talar inte för att riste skulle betyda en käpp för bindning. Detsamma gäller i de två andra språken. Lett. rihste översätts i Manuale Lettico-Germanicum med Ruthe, Scepter, Fiddelbogen (Fennell 2002: 70); för den äldre litauiskan kan uppslagsordet rozga / virga, ferula. rikšte. (SD₁: 157) nämnas. Vidjor, det vill säga grenar, särskilt från vide, hägg och hassel m.m., som används för bindning, kallas vanligen lit. vytis, vytėlė jämte motsvarigheter. En sådan uppslagsform återfinns både i Dictionarium trium linguarum: Wić/ restis. witis. och witka/ dimin. witele. (SD₁: 192), liksom i äldre lettiska, här hos Füpecker wihte i sammanhanget Schautrs. Ein Knüttel. ein Prügel oder Stock, damit man die Kluge oder wihte umbdrehet samt No kasas wihtoleem darra Kluhgas, tee ir Šihksti. Von bach=weiden macht man Weeden, die sind Zähe (Fennell 2000: 304). Även om Fennell här uttrycker sig mycket försiktigt med ”sense unclear”, har han naturligtvis rätt i hänvisningen till Kluhga, Sem wizze, Curl. Eine band weide, wede. (2000: 278). I fornp. finns den motsvarande benämningen på vide respektive en videart witwan (E603). Situationen är alltså sådan att rykštė osv. visserligen betecknade käppar och spön, men endast sådana som inte användes för bindning. För de bindningskäppar som användes till detta, vidjorna, fanns dessutom en särskild benämning – och detta vid en tid då käppar och vidjor faktiskt var i dagligt bruk. Eftersom beläggen i alla tre språken är mycket jämförbara kan man inte utan vidare anta en sen betydelseförändring – en sådan skulle knappast ha skett analogt i de tre språken. Därmed blir det antagna sambandet mellan rišti och rykštė diakroniskt ytterst osannolikt- 2 Apr riste, lit rykštė, lett. rikste und Verwandtschaft sannolikt och begränsar sig synkront till folketymologiska influenser och sammanblandningar. Å andra sidan finns det inga formella argument mot att anknyta till rišti och således urindoeuropeiska *ureik- ’vrida, svepa in’ (LIV 699), särskilt som det även här finns former med k: riškėlė ’halsduk, slips’, raikštis ’snöre; förbindelse mellan skaft och slaga på en tröskloge’, reikštis ’detsamma’, lettiska rieksts ’hasselnöt’ vid sidan av litauiska riešutas ’detsamma’, rieškutis ’öppen hand, handfull’, till riešas ’handled, handflata’, bildat ur *rie(k)š(C)- → rieškV-. Enbart av sakskäl föreslår jag därför att rykštė anknyts till litauiska rėžti ’rista, (skära) av; slå’ < urindoeuropeiska *ureh₁ǵ- ’bryta, slita sönder (intr.)’ (LIV 698), varvid rykštė, lettiska rikste, preussiska riste måste vara en senare baltisk avledning, som inte kan förklaras utifrån det urindoeuropeiska formförrådet. Betydelsen hos rykštė skulle alltså inte vara en gren att binda med, utan en käpp för att driva boskap, aga eller helt enkelt en stav att rista och teckna med. Insättning av k före konsonantgrupper är ett utbrett fenomen i de baltiska språken (Stang 1966: 3) och förekommer ibland även före enkel konsonant, nämligen före s: litauiska áuksas ’guld’: preussiska ausis ’detsamma’, litauiska úoksas ’trädhåla’: úostas ’hamn (< flodmynning)’ (Smoczyński 2006: 141). Efter detta inskjutna k blir litauiskt ž till š (lettiskt z till s), t.ex. litauiska gražùs ’vacker’: grakštùs ’elegant’, brėkšti ’dagas (på morgonen)’ ur urindoeuropeiska *bhreH₁ǵ- ’stråla, glänsa’ (LIV 92), tūžti ’översvämma; svälla upp’ (LKŽ XVII 203), tūkšti ’detsamma’, varav det senare också kan höra till urindoeuropeiska *teuh₂- ’bli stark’ (LIV 639), respektive kan ha påverkats av avledningar därifrån (Gliwa, under tryckning). Assimilationen kan dock också ske i motsatt riktning, k → g, eller så insätts g i stället för k: litauiska driegžlys vid sidan av driežlys, driežas ’ödla’ och druožglė vid sidan av druožlė, drožlė ’spån’, eller där g/k har sitt ursprung i rotens beståndsdel augti: aukštas. Preussiska riste ’käpp’ motsäger inte den diskuterade härledningen från urindoeuropeiska *ureh₁ǵ-, eftersom preussiskt s motsvarar såväl litauiskt s som ž, t.ex. preussiska soalis (– mellantyska krewtecht): litauiska žolė ’gräs, ört’. En direkt avledning från denna urindoeuropeiska rot är emellertid inte möjlig; det måste i stället röra sig om en senare bildning, som här kan kallas baltisk, utgående från andra reflexer av roten. Låt oss därför först betrakta de bildningar som kan härledas direkt ur indoeuropeiskan. Först kommer litauiska rėžti ’rista, slå’ (-é- < *-eh₁-) utan exakta motsvarigheter i lettiskan 3 Bernd Gliwa och fornpreussiskan, men i grekiska ἔρρηξα ’jag bröt sönder’, samt rúožas ’rand; skikt; jordstycke; gammal kvast, skaft’; rúoštas ’jordstycke’ (litauiskt -uo- < baltiskt -ō- < urindoeuropeiskt *-oh₁-) (Smoczyński 2006: 118, 140; 2007: 512). Inte heller här finns någon motsvarighet i lettiskan, där ett sådant ord emellertid skulle ha sammanfallit med roza [ruôza] ’kulle, bergsrygg’, till lettiska rozīt ’sträcka, tänja; böja’, litauiska rąžinti ’rycka, tänja’, och därmed endast kunnat urskiljas som homofont genom betydelsenyansen – intressant i detta sammanhang är dialektalt roze ’remsa av lövträd i barrskog’ (LEVII 131). Som nollgrad *urh̥ḱ- kan litauiska uržti ’skrapa, gnaga, stryka’ och möjligen urkštis ’trångt utrymme framför stallet’, om det härrör från ’remsa’ eller liknande, hävdas med *r > ur; eller med den vanligare *r > ir litauiska viržis ’ljung, Calluna vulgaris’ åberopas. En möjlig formell lettisk motsvarighet kan vara urkša ’en käpp med vilken potatis grävs upp ur fåran’ (MEIV 306), om det inte har uppkommit via omvägen urkšt ’grymta, morra’ → urkšnāt ’böka med trynet under grymtande’ (MEIV 306) → *’käpp som bökar som ett vildsvin’. Litauiska viržis överensstämmer här inte med lettiskan, där former med s dominerar2: virsis, virsi, vērsnis, viršņi med flera, även om former med z också förekommer sällsynt: virzāji, virži, virzenes; beläggen kommer från Roja, Gārsene och Salaca och kan därför inte alla förklaras med litauiskt inflytande (EO 440; MEIV 619). Den mer passande formen virzis, virgzdu zāle används däremot om de olikartade växterna Stellaria spp., särskilt S. media, och Anagallis arvensis, som inte är närmare besläktade botaniskt. Jag ser ingen anledning till att växterna (eller växtgrupperna) skulle ha förväxlats eller fått ett gemensamt namn utifrån någon specifik användning. Som mest skulle det kunna röra sig om stora, täta, marktäckande bestånd på respektive lämpliga växtplatser? Men det är alltför allmänt. Därför är ett olika ursprung sannolikt3 och möjligen också en 2 Att de två baltiska namnen inte överensstämmer förbigås helt, samtidigt som de betydligt ovanligare lettiska formerna med z framhävs (LEW 1264), eller också försöker man lösa frågan genom rotetymologi med rotutvidgningar som saknar närmare motivering (LEVII 539). Brückner (1957: 634) antar för litauiska viržis ett ”ž i stället för s”. 3 För våtarv, lettiska virzis, bör man då anta ett samband med litauiska viržė ’rep, snöre’, virželė ’tråd’ etc., med hänvisning till de trassliga, mjuka och lågt liggande trådformiga stjälkarna. Mühlenbach säger något liknande: ”Mycket förgrenad och bildar, när den växer tätt, en massa som är svår att reda ut; därför hör den väl [...] till roten i varza.” (MEIV 619). 4 Apr. riste, lit. rykštė, lett. rīkste und Verwandtschaft Förgrening i lettiskan i virsis respektive virzis för att undvika förväxlingar, till exempel med hjälp av regionala former. Växtnamnets tillhörighet till rēzti måste fortfarande motiveras semantiskt, nämligen på så sätt att växten används för att tillverka grova kvastar4 och att sopandet med dessa mycket väl kan betecknas som att skrapa, jfr šluotaražis, šluotražis respektive sudilo šluota – liko ražas (LKŽXV 37ff.). Å andra sidan är den sträva ljungen också ansvarig för riv- och skrubbsår, något som man särskilt ofta finner omnämnt i lettisk folkdiktning, t.ex. virziens manas kājas bada (MEIV 620) eller viršņi manas kurpes plēsa (MEIV 612). Lit. vīrzis och lett. virsis jämförs vanligen med andra nästan motsvarande indoeuropeiska former. Till dessa hör först de slaviska namnen på ljung, pol. wrzos, ryska береск, tjeck. vřes m.fl., vilka ibland också betecknar andra ljungväxter såsom Erica tetralix, Empetrum nigrum och Juniperus spp. (Boryś 2005: 712). Vidare irländska froech och kymriska grug från indoeuropeiskt *uroiko- samt grekiska ἐρείκη (GEWI 551), vilket förutsätter indoeuropeiskt *uereik-. Därutöver rekonstrueras *uerǵ- för baltiska språk och *uerk- för slaviska språk (Boryś 2005: 712)5. Smoczyński (2007: 761) förklarar saken något annorlunda och återför de baltiska och slaviska formerna på nollgrad respektive e-grad av indoeuropeiskt *uŕk-/*uerk-, med grekiska ἐρείκη som jämförelseform. Enligt detta skulle lit. -rš- ha blivit -rž- genom assimilation respektive påverkan från veržti ’binda fast (samman)’, viržėti ’detsamma (iter.)’. Däremot kan man invända att -rš- har bevarats i viršus ’uppe’, och att detta lika gärna kunde ha verkat analogiskt bevarande. Dessutom förblir akutaccenten oförklarad. Växlingen mellan ablautgrader, som uppträder i varianterna *uŕk-/*uerk-, har dock en parallell i lit. pušis ’tall’ 4 Konkreta belägg för detta saknas från Litauen och Lettland, men fenomenet är till exempel belagt även i nutid i Bulgarien (Nedelcheva et al. 2007), och det vetenskapliga släktnamnet Calluna härleds från grekiska καλλύνει ’putsa, sopa rent’ (Genaust 1996: 118). Det tyska namnet Besenheide talar för sig självt. 5 Korrektare vore lit. *ur(H)ǵ-, lett. *ur(H)k-. Om man utgår från *uerk- för de slaviska formerna kan man undra varför man inte får ryska †берех; jfr lit. viršus: ryska верх. Detta försöker Vasmer (REW, 296) kringgå genom att jämföra med lit. virkščia ’stjälk, ört från olika växter, särskilt baljväxter och potatis’, där ett -sk-suffix antas föreligga, vilket också skulle ligga till grund för de slaviska formerna på grund av det enstaka ryska belägget береск. Implicit rekonstrueras alltså *uer-sk-. Jämförelsen med virkščia kan inte upprätthållas, eftersom detta hör, med ett inskott av k, till det redan nämnda vīržė, virželė, lett. virzis osv. – det rör sig återigen om mjuka stjälkar som vanligen ligger ned och slingrar sig. 5 Bernd Gliwa i jämförelse med apr. peuse ’Kynboem’ och grekiska πεύκη, även om apr. peuse möjligen går tillbaka på en nollgrad (Smoczyński 2007: 493). Troligast är att olika deklinationsformer har generaliserats här; kanske kan även denna deklinations accentmönster förklara den litauiska akutaccenten? Benseler (BGD 305) noterar att grekiska ἐρείκη inte betecknar vår ljung Calluna vulgaris, utan en ospecificerad buskliknande växt, som hos Genaust (1996: 233) identifieras som Erica arborea. Naturligtvis kan andra eller vidare betydelser inte uteslutas, men just omnämnandet av honung från ljung hos Plinius (GEW₁ 551) står inte i vägen för en identifiering som Calluna vulgaris, och inte heller som Erica arborea. Ljungen växer vilt i Grekland och i delar av Turkiet (Zander 2000: 246), så utbredningen utgör inte heller något hinder. Om man överger tanken på exakt formell överensstämmelse mellan växtnamn, som nästan aldrig förekommer ändå (särskilt inte för en växt som inte växer i flertalet av de antagna indoeuropeiska urhemmen), och i stället föredrar semasiologiska motsvarigheter, lägger man först märke till överensstämmelsen mellan grekiska ἐρείκη ’ljung’ och ἐρείκω ’bryta sönder, krossa, slita sönder, spricka’. Oavsett om den identifieras som Erica arborea eller Calluna vulgaris kan man anta att båda även under tidigare tider användes som grova kvastar (Nedelcheva et al. 2007). För de slaviska formerna kan jag för närvarande inte ge något rimligt förslag. I vilket fall som helst har härledningen av lit. vìržis från *urh́ǵ- fördelen att accenten förklaras som förväntat, till skillnad från vìržis ’rep i hästsele’ från *urǵh- (jfr LIV 688). De lettiska och slaviska formerna avviker här också från litauiskan i betoningen: lett. vìrsis, serbokr. vrês, ryska ве́рек (Rudzīte 1993: 103). Med rēkšti ’plocka’ uppstår den intressanta frågan om inskottet av -k- är orsaken till metatoni. Sådana fall bör anföras när man överväger om rēkšti hör samman med rēžti. Beläggmaterialet talar till övervägande del emot metatoni av denna anledning: brēkšti ’dagas’ < indoeuropeiskt *bʰreh́ǵ-, úokṣas < *tiosas (Smoczyński 2006: 141), plúokštas vid sidan av plúoštas ’fiber(knippe), tofs’. Enstaka motexempel är bróžti ’skrapa av- 6 Apr. riste, lit. rykšte, lett. rikste und Verwandtschaft ’strimla, glida, släpa fötterna efter sig’ och brõkšti ’strippa av, glida’, varvid påverkan från homofont, onomatopoetiskt påverkat brõkšti ’stöta smör’: braškėti ’knarra, knaka’ kan göras gällande. Dessutom föreligger just hos rẽžti även den sällsynta varianten rẽžti, så att man inte helt kan utesluta en bildning som utgår direkt från rẽžti / rẽžti. Å andra sidan har rẽkšti avvikande presensformer, nämligen rẽškia und rẽškia (LKŽₓᵢ 415). Detta tyder på att det i infinitiven rör sig om ett baltiskt förlängningsstadium, generaliserat med utgångspunkt i rẽškė, som inte har något med laryngalpåverkan att göra. Förutsättningen är ett nytt e-stadium, först baltiskt eller språkspecifikt, som exempelvis nybildats på grundval av rýkšti ’falla sönder, gå isär, spricka upp, fransa sig’. Därmed blir det sannolikt att k-inskottet inte skedde i de gamla stadierna -ē- und -úo-, utan senare, framför allt i det nya nollstadiet. Ett belägg för detta är också jämförelsen mellan fornpreussiska riste: lettiska rīkste, rīksts, rīksts, riste: litauiska rýkšte. Orsaken till detta nya i-stadium torde till en början ha varit den upplevda avsaknaden av ett nollstadium, sedan ärvda former med virž- respektive urž- inte längre uppfattades som besläktade. Tre scenarier. För det första: ren analogi; eftersom lång vokal med akut förekommer i e- och o-stadium överförs detta till nollstadiet. Resultatet är identiskt med det som skulle förväntas av *(u)rehₕ́-: *(u)rohₕ́-: *(u)rihₕ́-, så även denna process kan inte uteslutas, med ett tidigt nytt nollstadium. För det andra: till en början fanns ett nollstadium med kort i *rīž6, varur y bildades som förlängningsstadium, exempelvis i preteritumformer. Då skulle man emellertid först förvänta sig ȳ och för ý anta metatoni, med ordklassbyte, eftersom accenten bevaras när preteritumsroten generaliseras till infinitiven (se exemplen hos Kazlauskas 1968: 351). För det tredje: som ovan, men förlängningsstadiet ȳ uppstod genom kontraktion ur -in- med n-infix i presens, såsom i rýja, gýja, šlýja vid sidan av infinitiverna rýti, gýti, šlýti (ý ur iH före C) och preteritum rìjo, gìjo, šlìjo (ì med laryngalhiatus ur iH före V) (Smoczyński 2003: 19, 40; Hyllested, Gliwa, under tryck). Även här skulle det krävas 6 Eventuellt lettiska riksna ’randen’ vid sidan av riksna ’detsamma’ (ME₃ 525, 538). Tydligare, men med osäker kronologi, är kort i i bildningar från den strukturellt likadana roten indoeuropeiska *bʰrehₕ́-, nämligen brìžes ’harv’, brìžinti ’stryka, gnida, såga’, brìžterti ’måla dit, skriva’, vid sidan av brýžis ’kalk, rand’, brẽžti ’rispa’, bruõžas ’linje, rand; drag, egenskap’. 7 Bernd Gliwa då skulle det krävas metatoni för att förklara akuten i rýkšte, rýšte. Metatoni rude vore tänkbar om akuten bara förekom i substantiven. Men den finns också i rýkšti ’falla sönder, gå isär, spricka upp, fransa sig’ och i rýžti ’avta, försvinna; knoppa, svälla; fastställa hemgift’. Varianterna med š i stället för ž torde förklaras av sta-suffixet (Smoczyński 2007: 507), medan presens rýžta vid sidan av rýža pekar på ett -sta-infix – i detta fall dock med generalisering av ž från infinitiv och preteritum till hela lexemet. Den rent verbala bildningen rýžti ’avta, blekna (om himlakroppar); försvinna, gömma sig’ till réžti ’skära av, förstöra’, liksom avledningen rýkšti ’falla sönder, gå isär, spricka upp, fransa sig’, följer här mönstret láužti ’slå sönder (trans.)’: lūžti ’gå sönder (intr.)’, liksom plýšti ’rivas sönder, klyvas, fransas (intr.)’: plėšti ’riva, plocka (trans.)’. Även här har de intransitiva verben presensformer med -sta-suffix: lūžta och plýšta; något ytterligare n-infix kan inte urskiljas. Till réžti ’rista in, märka (göra något tydligt)’ bildades enligt samma mönster rýžti ’knoppa, svälla (bli tydlig)’ och rýkšti ’bli tydlig; infinna sig, framträda’. Däremot verkar ingen betydelseförändring ha skett i paret (at)rýžti ’fastställa hemgiften; utrusta’: atrėžti (žemę, dalį) ’mäta upp och avskilja ett stycke mark; fastställa hemgiften’, jfr semasiologiskt även skirti dalį, krauti ’fastställa hemgiften’ (ordagrant: ’avskilja’). Vidare hör till detta avljudsstadium litauiska ryžė, ryžmė, ryžtas ’rand’. Med utgångspunkt härifrån uppstod å ena sidan ett nytt o-stadium rãžas ’torrt strå, stubb; gammal kvast’ jämte ytterligare avledningar enligt det vanliga avljudsmönstret e: a: i/y, exempelvis i šerkšnas, šarmas, širmas (Gliwa 2005). Därtill bör rakštis ’flisa (som trängt in i huden)’ och rãkštas, rakštis, rãkštis ’kista; grav, gravmonument’⁸ läggas till; ursprungligen kanske beteckning för en urholkad, utskuren kista av massivt trä? Å andra sidan ett nytt o-stadium, sådant som skulle höra till en i-avljudsserie, litauiska raižyti ’rista in, skära bort’, formellt ett iterativ till réžti ’rista in, skära bort’, strukturellt helt identiskt med braižyti ’teckna’ till brýžis 7 Det gamla nollstadiet *pḷHk- skulle ge litauiska *pilš- eller *pùlš-, men sådana former saknas. 8 Annars brukar det hänföras till litauiska rakti ’peta’ 8 Apr. riste, lit. rykštė, lett. rīkste und Verwandtschaft ’linje, rand’, brėžti ’rispa’, brūožas ’linje, rand; drag, egenskap’ (indoeuropeiska *bʰreh₁gʰ-) eller plėšyti ’rivas, klyvas, fransas (intr.)’ som iterativ till plýšti ’rivas sönder, klyvas, fransas (intr.)’, plėšti ’riva, plocka (trans.)’ samt plėštas ’kil’, (at)plaiša ’spån, bast’, plaišinti ’klyva, spränga’ m.fl., eller braidýti ’vada’ till bristi ’detsamma’, brastà ’vadställe’ (indoeuropeiska *bʰredʰ-). Ovan har dels k-inskottet, dels användningen av -sta-suffixet angetts som förklaring till att former med -š- respektive -kš- uppträder i stället för -ž-, -gž-. Dessutom kan ž emellertid redan före konsonanter bli š9. Exempelvis težė, težis, težlà, težlis, tešlė, tešlis ’björksopp’, till tėžti ’bli hal, mjukna; svälla’, tižti ’detsamma’, tažėti ’droppa, trippa’, težėti ’droppa, sippra’, tāžinti ’stänka på’, težlynė ’träsk, gyttja’ och tẽšlas ’deg’, samt genom k-inskott tekšoti ’stå (om vatten, pöl)’, tãškas ’stänk, punkt’ (Gliwa 2006: 64ff.). Eller lūžnà, lūšnà ’koja, hydda’ till lūžti ’brytas sönder, falla sönder (intr.)’, laušiuoti ’bryta sönder, knäcka, slåss’: láužti ’bryta (trans.)’; gùštà: gùžtà ’bo’, gùštáuti: gùžtáuti ’leta efter en plats för ett bo’; gošti: gõžti ’trivas, sprida sig (om växter), växa igen’. Om detta är fallet uppstår frågan om litauiska ruõšti, rūõšti ’uträtta, förbereda’ och lettiska rosīties ’uträtta, förbereda; vara verksam, handla’ också kan anslutas till den behandlade ordgruppen – särskilt eftersom det bara finns osäkra jämförelsemöjligheter utanför lettiskan och litauiskan. Cirkumflex är inget skäl att utesluta detta, men kan, liksom i ruõžti ’rista in, skrapa; sopa ut’, tyda på en denominal bildning. Till att börja med uppvisar de båda baltiska språken bara ett avljudsstadium – om man bortser från jämförelsen med litauiska riáušės ’tumult, myteri, kupp’ (LEW 750). Den vidare jämförelsen med polska ruch osv. (LEW 750, LEWII 129) förutsätter en indoeuropeisk rot *reus-, med verkan av ruki-regeln i slaviska och baltiska10. Denna rot kan då identifieras med *reus- ’röra runt’, men då framstår litauiska raũšti ’krafsa, böka’ som jämförelseform bland de baltiska formerna (LIV 511; Boryś 2005: 528). Riáušės ’röra’ passar här också semantiskt ganska väl – om än i överförd betydelse, 9 De exakta villkoren för detta och eventuella regionala tendenser vore ett ämne för mer ingående undersökningar. 10 Efter au i litauiska aušra jämfört med auksas. 9 BERND GLIWA men de andra baltiska formerna? Särskilt eftersom balt. *rō(u)š- då också skulle behöva förklaras11, liksom övergången från (öst)balt. *rauš- till ruoš-. Semantiskt framträder två möjligheter. Å ena sidan med utgångspunkt i ruõžti ’sopa ut’, genom generalisering ruõšti ’utföra arbete i hus och på gård’ respektive ruõšti ’sopa ut → förbereda för att ta emot gäster, fester → allmänt förbereda’. Å andra sidan framträder betydelsemotsvarigheten ryžtis: ryžtingas, pasirýžęs12 vid sidan av ruošis: pasiruošęs. Ovan har möjligheterna till betydelseutveckling hos rýžti redan diskuterats. I detta fall verkar rėžti ’rista in, markera (göra något tydligt)’ → rýžti ’bli tydlig’ vara mest passande. Ursprungligen handlade det alltså inte om en kvalitativ förberedelse inför något, utan om att en avsikt eller hållning blev tydlig, vilket framgår exempelvis av meningen žąsinas ryžtai atsigręžė į berniuką ’gåskarlen vände sig bestämt mot pojken’ eller av kombinationen ryžtas balsas ’tydlig röst’ (LKŽXI 774). Eftersom sådana betydelser emellertid huvudsakligen är begränsade till de reflexiva formerna, bör man åtminstone för ruošti utgå från den förstnämnda semantiska utvecklingen – förutsatt att kopplingen till ruõžti är berättigad. En annan stor ordgrupp i baltiska språk, som kan tolkas som en utveckling med utgångspunkt i *ureh̑ǵ-, utgörs av termerna kring lit. rãštas, lett. raksts ’skrift, skrivande’. Enligt Karulis (LEVII 103) hade Karaliūnas redan föreslagit detta, men förslaget återfinns inte i litteraturförteckningen. Karulis betraktar raksts som en bildning av verbet rakstīt ’skriva’, vilket bildats som en iterativform till rakt, lit. ràkti ’gräva, rista, peta’, enligt mönstret lēkt: lēkāt: lakstīt (LEVII 102). Därmed måste man egentligen skilja de litauiska termerna från de lettiska, eftersom man då inte skulle förvänta sig rašyti utan †rakstyti, enligt just 11 Die ausführliche Untersuchung von Karaliūnas (1987: 174–215) zur Problematik der Apophonie uo: au verzichtet zwar auf Laryngale und ist daher in mancher Hinsicht erneuerungsbedürftig. Allerdings brächte dies kaum neue Erkenntnisse bezüglich der erst (ost)baltischen Apophonie uo: au. 12 Med typisk metatoni vid övergången från adjektiv till substantiv: rýžtas ’modig, energisk’ adj. → rýžtas ’mod, beslutsamhet, ansvar’, utan att något stamväxling krävs (Hyllested, Gliwa, i tryck) 10 Apr. riste, lit. rykštė, lett. rikste und Verwandtschaft detta mönster på litauiska: lėkti: lakštyti. För att komma runt detta hävdar Fraenkel ett inflytande från piešti (LEW 702). Som också Fraenkel (LEW 702) medger, tillåter paret lit. raštas, lett. raksts egentligen antagandet om ett inskjutet k, vilket är särskilt vanligt på lettiska, jfr lit. pìrstas: lett. pirksts ’finger, tå’. ”Men det är lämpligt [...] att förknippa de lettiska orden för ’skriva’ och ’skrift’ med lit. rãkti ’peta med ett spetsigt föremål, gräva upp’, lett. rakt ’gräva’ osv.” (LEW 702). Varför detta är lämpligt sägs inte, men uppenbarligen beror det på att inga lämpliga jämförelser kan göras med en rot *raš-. Smoczyński (2007: 500f.) sammanfattar: ”Bez dobrej etymologii”. Som diskuterats ovan kan š uppstå ur ž i lämpliga sammanhang. Inte heller semantiskt innebär det någon större förändring jämfört med förslaget att hänföra raštas till rãkti ’peta...’. Grunden rėžti ’rista’ passar lika bra, om inte bättre. Ett standardexempel inom semasiologin är lat. scribere ’skriva’ ← ’rista, skrapa’; fler exempel hos Karulis (LEVII 102f.). Övergången i ablautserien till former med a vid sidan av äldre ē, uo är dessutom otvetydigt belagd här genom rãžas ’torrt strå...’. Jag ser emellertid utgångspunkten i substantiven raštas, rašmuo ’inristat, tecken’ som sannolikt deverbal, eller som bildad av participet till *rašti, *ražti, jfr rėžis ’inristat tecken, snitt; linje...’, medan verben lit. rašyti, lett. rakstīt ’skriva’ är denominala, jfr baslỹs: bãšlyti, burnà: bùrnyti, ginčas: ginčyti m.fl. (Skardžius 1943: 535). Slutligen finns det i ordgruppen kring rãkti inte ett enda ytterligare spår som pekar mot en utveckling i riktning mot tecken, symbol och skrift, till skillnad från rėžti. Om man, som ovan, för rykšti ’bli tydlig; visa sig, uppträda’ till rėžti, kan man inte undgå att också ansluta hela ordgruppen med ryškùs, rá iškus, raiškùs ’tydlig, märkbar, iögonenfallande’, ryškėti ’bli tydlig’, raiškà ’uttryck’, rėikšti ’betyda’, särskilt eftersom de inte ens har några motsvarigheter på lettiska. För att återgå till undersökningens utgångspunkt – rykšte – är lit. rykštėnė ’Solidago sp.’ avlett därifrån. Frågan är bara om det rör sig om ett folkligt namn eller ett boknamn. Motsvarigheterna är lit. tvira, auksarykštė (LBŽ), lett. zeltgalvītes, zeltslotiņa, zeltrīste, zelta rīkstes m.fl. (EO 457), tyska Goldrute m.fl. Eftersom den enda inhemska arten Solidago 11 Bernd Gliwa virgaurea används13 och dessutom också det nutida epitetet Virga aurea som botanisk (släkt)beteckning (Genaust 1996: 685), lat. virga ’käpp, spö’, aureus ’gyllene’, är det i många fall svårt att avgöra om det rör sig om en lånöversättning, exempelvis auksarykštė, eller bara om namn med likartad motivation (jfr Marzell 2000: IV 390f.). Begreppet rykštė används trots allt i växtnamn, t.ex. Šv. Jurgio rykštė, Juozapa rykštė, Arono rykštė, Erodo rykštė ’Gladiolus sp.’ (Genelytė 2004: 53f.; LKŽXI 611), vilka uppenbarligen inte är terminologiskt bildade. Däremot kan tvira, tvyra med säkerhet betraktas som ett boknamn14, som släktnamn och motsvarighet till Solidago: solidus ’fast’. Detsamma gäller rykštinis i binära botaniska namn; det rör sig helt enkelt om en översättning av lat. virgata. Slutligen bör det nämnas att kopplingen mellan rykštė och rėžti, snarare än rišti, äntligen möjliggör en rimlig tolkning av gudanamnet Diviriks. De få beläggen härrör från ryska krönikor från 1200-talet och betecknar, vilket de flesta forskare är överens om trots att det saknas vattentäta bevis, åskguden Perkūnas. Då behövs inte längre katolsk teologi för att förklara det hedniska gudanamnet som *Dievo rykštė ’Guds gissel’; i stället kan man se åskguden som det han omedelbart tycks vara: *Dievarykštis ’Gudakrossaren’, som blixtrar, dundrar och slår ned. Ty till skillnad från ordgruppen kring rišti ’binda’ används rėžti ’rista, slå’ också uttryckligen vid beskrivningar av åskväder: Griausmas kaip rėžė, ir užmušė kumelę ’Åskan slog ned och dödade stoet’ (LKŽXI 514; Gliwa 2008). 13 En ganska vanlig och ståtlig växt, upp till 1 m hög, som också bör ha haft folkliga namn på grund av sin användning som sår- och medicinalväxt. Tyvärr finns inga uppgifter i äldre ordböcker. 14 De primära källorna, nämligen botanikerna, hade inte angett några betoningar. Betoningsuppgifterna i LKŽXVII 305, som bygger på Niedermanns ordbok över det litauiska skriftspråket, kan visserligen verka rimliga, men ger ett falskt intryck av precision. 12 Apr. riste, lit. rykštė, lett. rikste und Verwandtschaft LITTERATUR BGD = [G. E.] BENSELER, Benselers Griechisch-Deutsches Wörterbuch, bearbeitet von A. KAEGI. 17. Auflage – unveränderter Nachdruck der 15. Auflage, 1931. Leipzig: Verlag Enzyklopädie, 1990. BORYŚ, W. 2005: Słownik etymologiczny języka polskiego. Kraków: Wydawnictwo Literackie. BRÜCKNER, A. 1957: Słownik etymologiczny języka polskiego. Warszawa: Wiedza Powszechna. EO = I. ĒDELMANE, A. OZOLA, Latviešu valodas augu nosaukumi. Rīga: Augsburgas institūts, 2003. FENNELL, T. G. 2000: Fürecker’s Dictionary: A Concordance II N–Ž. Rīga: Latvijas akadēmiskā bibliotēka. FENNELL, T. G. 2002: A Concordance to the Manuale Lettico-Germanicum II P–Ž. Rīga: Latvijas akadēmiskā bibliotēka. GENAUST, H. 1996: Etymologisches Wörterbuch der botanischen Pflanzennamen. Basel–Boston–Berlin: Birkhäuser. GENELYTĖ, A. 2004: Liaudiškų fitonimų motyvacija (šiaurės panevėžiškių ir kitų lietuvių kalbos tarmių lyginamasis aspektas). Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. GEW = H. FRISK, Griechisches etymologisches Wörterbuch I. Heidelberg: Winter, 1960. GLIWA, B. 2005: Baltische Bestattungsrituale im Spiegel ihrer Bezeichnungen: litauisch šermenys und šarvojimas, altpreussisch sirmen. Acta Linguistica Lithuanica 53, 9–21. GLIWA, B. 2006: Studien zu litauischen Pflanzennamen im indogermanischen Kontext. Rozprawa doktorska. Kraków: Uniwersytet Jagielloński. GLIWA, B. 2008: Der litauische Gottesname Diviriks. In memoriam V. Toporov. Beiträge zur Namenforschung 43 (1), 25–35. GLIWA, B., under tryckning: Apr. tubo – filcz (E 448). Res Balticae. 13 Bernd Gliwa Hyllested, A., B. Gliwa, under utgivning: Metatoni i litauiska suffixlösa avledningar. I: Th. Olander, red., Stressing the past. Köpenhamn. Karaliūnas, S. 1987: Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė. Vilnius: Mokslas. Kazlauskas, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Mintis. LBŽ = J. Dagys, red., Lietuviškas botanikos žodynas. Kaunas: L. Vailionis, 1938. LEV = K. Karulis, Latviešu etimoloģijas vārdnīca I–II. Rīga: Avots, 1992. LEW = E. Fraenkel, Litauisches Etymologisches Wörterbuch II. Heidelberg–Göttingen: Winter, Vandenhoeck & Ruprecht, 1965. LIV = H. Rix et al., Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen. 2:a uppl. Wiesbaden: Reichert, 2001. LKŽ = Litauiska språkets ordbok I–XX. Vilnius: Mintis, Mokslo ir enciklopedijos leidybos institutas, Lietuvių kalbos institutas, 1956–2002. Marzell, H. 2000: Wörterbuch der deutschen Pflanzennamen I–V. Köln: Parkland. Mažiulis, V. 1997: Prūsų kalbos etimologijos žodynas IV. R–Z. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. ME = K. Muhlenbachs, Lettisch-Deutsches Wörterbuch I–IV. Redigerad och fortsatt av J. Endzelīns. Riga, 1923–1932. Nedelcheva, A.M., Y. Dogan, P.M. Guarrara, 2007: Plants traditionally used to make brooms in several European countries. Journal of Ethnobiology and Ethnomedicine 3: 20 (http://www.ethnobiomed.com/content/3/1/20). REW = M. Vasmer, Этимологический словарь русского языка I. Översättning från tyska och tillägg av O. N. Trubachev. Moskva: Progress, 1964. Rudzīte, M. 1993: Latviešu valodas vēsturiskā fonētika. Rīga: Zvaigzne. SD₁ = Szyrwid, C. 1621. Dictionarium trium linguarum. Vilnius: Acad. Jesu. Faksimile in: K. Pakalka, Hrsg., Senasis Konstantino Sirvydo žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidybos institutas, 1997. Skardžius, P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. 14 Apr. riste, lit. rykšte, lett. rikste und Verwandtschaft Smoczyński, W. 2003: Hiat laryngalny w językach bałto-słowiańskich. Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego. Smoczyński, W. 2006: Laringalų teorija ir lietuvių kalba. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. [Bibliotheca Salensis, 2.] Smoczyński, W. 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wilno: Uniwersytet Wileński. Stang, C. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo, Bergen, Tromsø: Universitetsforlaget. Zander, R. 2000: Handwörterbuch der deutschen Pflanzennamen. 16. Auflage in Bearbeitung von W. Erhard, E. Gotz, N. Bödecker, S. Seybold. Stuttgart: Ulmer. Bernd Gliwa Latvijas universitāte Baltu valodu katedra Visvalža iela 4a, LV 1050 Rīga [email protected] 15