Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos

Acta Linguistica Lithuanica LXI (2009), 61 – 111 Diatetiska växlingar ur perspektivet hos studier inom olika teoretiska modeller KRISTINA LENARTAITĖ Lietuvių kalbos institutas Artikeln ger en översikt över de angreppssätt som föreslås inom olika teoretiska ramverk (generativ grammatik, relationsgrammatik, lexikala regelmodeller, konstruktionsgrammatik och det lexikalisk-konstruktionella angreppssättet) för att redogöra för växlingar i argumentrealisering (diatetiska växlingar), såsom växlingen mellan aktiv och vs passiv, växlingar av typen ”spray/load”, dativväxlingar osv. I artikelns avslutande del presenteras vissa överväganden till stöd för ett derivationellt synsätt. 0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Artikeln behandlar följande diatetiska växlings1fenomen: aktiva och passiva konstruktioner, applicativa växlingar samt andra fall av växling i argumentrealisering (till exempel lokativa växlingar osv.). Således... 1 Begreppet ”diates” infördes i början av 1970-talet av Cholodovič för att ge en universell beskrivning av kategorin diates. När termen används om diates betecknar den ofta en förändring av subjektets semantiska funktion: med ett aktivt verb är subjektet till exempel agent, medan det med ett passivt verb är patient eller ”upplevare” (undergoer) (Matthews 2007: 104–105). Diates kan emellertid också förstås i vidare bemärkelse – allmänt som ett mönster för fördelningen av grammatiska funktioner (satsdelar) i förhållande till semantiska roller, medan diates endast är ett av de grammatiska medel som gör det möjligt att ändra diatesen (Holvoet, Semėnienė 2004: 35–36). Det är denna vidare förståelse av diates som används även i denna artikel. I den lingvistiska litteraturen kan syntaktiska växlingar beteckna mycket olika processer som förändrar predikatordets valens och som realiseras med eller utan en uttrycklig markör för morfologisk avledning. Alla dessa fenomen kan klassificeras mer detaljerat utifrån sina funktioner: processer som ökar valensen (valence-increasing) (till exempel kausativa konstruktioner i förhållande till motsvarande icke-kausativa), processer som minskar valensen (valence-decreasing) (till exempel är passiva konstruktioner vanligen intransitiva, medan deras aktiva motsvarigheter är transitiva); växlingar kan också delas in i betydelsebevarande (till exempel aktiva/passiva växlingar och applicativa växlingar) och betydelseförändrande (till exempel kausativa konstruktioner) (Kroeger 2005: 270–287). 61 KRISTINA LENARTAITĖ Ett av de fall som undersöks omfattar två eller flera konstruktioner där två eller rentav flera olika diateser realiseras alternativt med samma verb (med eller utan en uttryckt markör för morfologisk derivation) och betraktas som alternerande i förhållande till detta verb. Alla teoretiska modeller som behandlas i denna artikel och som tillämpas för att förklara diates kan i allmänhet delas in i två grupper: (i) konstruktionsmodeller (här behandlas endast två av dem — Goldbergs konstruktionsgrammatik och Iwatas lexikala-konstruktionella modell) och (ii) andra modeller, såsom generativ grammatik och relationsgrammatik samt de så kallade ”lexikala regel”-modellerna (av de sistnämnda översiktas här den lexikala-funktionella grammatikens ståndpunkt i fråga om diatesalternationer samt Levin och Rappaport Hovavs och Pinkers studier). Vid första anblicken kan det verka som om dessa modellgrupper skiljs åt av huruvida ett derivationellt samband mellan alternerande konstruktioner erkänns (det vill säga att en konstruktion (eller dess lexikal-semantiska representation) antas vara grundläggande och en annan (eller flera andra) härledd ur den) eller om man inte erkänner att en konstruktion härleds ur en annan och i stället hävdar att motsvarande konstruktioner uppstår oberoende av varandra (en sådan ståndpunkt intas inom konstruktionsmodellerna). Som det senare kommer att framgå är emellertid denna skillnad — derivationell / icke-derivationell — inte det enda grundläggande kriteriet som skiljer konstruktionsmodellerna från de andra modeller som behandlas här. Dessutom verkar termen ”alternationer”, när de undersökta fenomenen betraktas ur konstruktionsmodellernas perspektiv, vara missvisande, även om företrädare för dessa modeller traditionellt använder den — eftersom man inom dessa modeller inte erkänner något derivationellt samband mellan konstruktioner, vare sig på syntaktisk eller semantisk nivå2. Det är alltså uppenbart att jag, om jag hade betraktat de undersökta fenomenen ur konstruktionsmodellernas perspektiv, förmodligen inte ens skulle ha definierat undersökningsobjektet på detta sätt; artikelns titel avslöjar således redan min förankring i icke-konstruktionella modeller. Därför försöker jag i slutet av artikeln motivera mina teoretiska preferenser i fråga om de aktuella fenomenen och mitt val av motsvarande forskningsinriktning. 2 Pavyzdžiui, Goldberg konstrukcijų gramatikoje (1995, 2006) kiekvienas tokių sakinių yra laikomas skirtingų apibendrintų konstrukcijų konkrečiomis realizacijomis, arba instanciacijomis. Kel laiko konkrečių realizacijų atsiradimą čia iš esmės nulemia ne konkretaus veiksmažodžio reikšmė, o jos galėjimas būti „sulieta“ (integruotus) su skirtingomis apibendrintomis konstrukcijomis, ir kiekvienu realizacijos atveju svarbu tik tai, kaip ta konkreti reikšmė dera prie atitinkamos apibendrintos konstrukcijos reikšmės, o klausimas, koks santykis sieja dvi ar kelias vienos veiksmažodžio reikšmės pagrindu atsiradusias konstrukcijas, šiam modeliui nėra aktualus. 62 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos 1. ÖVERSIKT ÖVER DE UNDERSÖKTA FENOMENEN Utgångspunkten för denna undersökning var olika fall av alternerande argumentuttryck, såsom lokativa alternationer, även kallade alternationer av typen ”spraya / lasta” (spray / load alternation), alternationer av typen ”vimla” (swarm alternation) osv.3 Försöket att definiera detta fenomen, det vill säga fastställa dess funktioner och finna dess plats i språksystemet, ledde till att det jämfördes med aktiva / passiva och applicativa alternationer. De ovannämnda och andra fall av argumentalternation samt aktiva / passiva alternationer förekommer i en eller annan form i många av världens språk, medan applicativa konstruktioner (applicatives) är typiska för icke-indoeuropeiska språk (de förekommer i många afrikanska språk, vissa indonesiska språk m.fl.). Alla de fenomen som behandlas gör det möjligt att omfördela de grammatiska funktionerna subjekt och direkt objekt, med eller utan uttryckta markörer för verbets morfologiska derivation (i fråga om passivisering och applicativa konstruktioner), utan att vare sig predikatets antal argument eller deras semantiska roller förändras. Dessutom hävdas det ofta att de aktuella alternerande konstruktionerna har samma propositionella betydelse (Mel’čuk 1993: 11), eftersom de förmedlar samma konceptuella händelse eller samma grundläggande information (Foley 2007: 362–370). Detta innebär inte alls att alternerande satser, exempelvis en aktiv sats och dess motsvarande passiva sats, är helt synonymiska — de skiljer sig först och främst markant åt i fråga om sin omarkerade informationsstruktur, och vissa av de aktuella fenomenen uppvisar även andra betydande betydelseskillnader. Vid lokativa alternationer har till exempel predikatet i den ena satsen ofta en ytterligare holistisk sema, som anger att argumentet uttryckt som direkt objekt är helt påverkat av handlingen. Nedan behandlas vart och ett av de undersökta fenomenen separat. 3 I denna artikel använder jag ”argumentuttrycksalternationer” eller helt enkelt ”alternationer” endast om sådana fenomen som uppfyller kriterierna som anges i avsnitt 1 1., även om termen i den lingvistiska litteraturen i allmänhet också kan användas om andra fenomen (jfr fotnot 1). En av de mest framstående forskarna om alternationer i argumentuttryck i engelskan, Levin, förstår exempelvis argumentalternation som alla diatesvarianter som tillåts av ett och samma verb: detta omfattar både variation i uttrycket av argumentpositioner (subjekt, direkt och indirekt objekt) och variation i uttrycket av adverbialpositioner. Dessutom kan samma verbform i engelskan (det vill säga utan några uttryckta markörer för morfologisk derivation) realisera argumentkonfigurationer som i litauiskan endast skulle kunna uttryckas med avledningar av motsvarande verb, jfr: a. Janet broke the crystal ‘Janet slog sönder kristallen’ och b. Crystal breaks at the slightest touch ‘Kristallen går sönder vid minsta beröring’ (Levin 1993: 26). 63 KRISTINA LENARTAITĖ 1.1. Argumentuttrycksalternationer Definitionen av detta fenomen och kriterierna för att avgränsa det formulerade jag först och främst utifrån litauiska exempel (jfr Lenartaitė 2007), men den gäller även motsvarande fenomen i andra språk. Även här kommer litauiska exempel att användas i huvudsak; därutöver översiktas de så kallade ”dativ”-alternationerna i engelskan och de lokativa alternationerna i tyskan. Eftersom argumentuttrycksalternationer har undersökts grundligast i europeiska språk (framför allt, naturligtvis, engelska), kan man få intrycket att detta fenomen endast förekommer i indoeuropeiska språk, men så är inte fallet: fenomenet finns exempelvis också i japanskan (jfr Iwata 2005, 2008). Här betraktas alltså endast sådana fall som uppfyller samtliga följande kriterier som argumentuttrycksalternationer: (1) de alternerande satserna har samma lexikala sammansättning, det vill säga predikatet tar samma termer med samma semantiska roller; (2) förändringar i predikatstrukturen krävs för att realisera de alternerande konstruktionerna; (3) förändringarna i argumentuttrycket måste beröra minst en av de grundläggande grammatiska funktionerna — subjekt och / eller direkt objekt (det vill säga olika argument måste realiseras i minst en av dessa positioner); (4) förhållandet mellan de alternerande konstruktionerna kan uppfattas som parafras4tiskt och, med avseende på påståendenas logiska sanningsvärde, ofta rentav som ekvivalent. Olika fall av alternerande argumentuttryck som uppfyller dessa kriterier klassificeras enklast med utgångspunkt i de syntaktiska funktionerna subjekt och direkt objekt, till vilka olika termer kan tilldelas: (i) alternationer i uttrycket av subjekt och direkt objekt: (1) a. Barnen omringade mamma. b. Mamma omringades av barn. (ii) alternationer i subjektets uttryck: (2) a. På gården doftade det av hägg. b. Gården doftade av häggblommor. (iii) alternation i uttryckssättet för direkt objekt: 4 Dėl šios sąvokos ir jos taikymo plg. Chafe (2003: 107–108). 64 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos (a) alternation i uttryckssättet för både direkt objekt och det adverbial som anger handlingens plats5: (3) a. Flickorna sticker blommor i flätorna. b. Flickorna pryder flätorna med blommor. (b) alternation i uttryckssättet för direkt objekt och indirekt (recipient- / benefaktivt) objekt: (4) a. Mamma sätter (på, över) en mössa på barnet. b. Mamma mössar på barnet. (c) alternation mellan adverbialet som anger handlingens/påverkan plats och direkt objekt: (5) a. Hunden sprang (över) över vägen. b. Hunden korsade vägen springande. (6) a. Barnet sparkade på bollen. b. Barnet sparkade till bollen. Nu kan vi, med utgångspunkt i konkreta exempel på alternationer, diskutera vart och ett av de kriterier som presenterats ovan mer ingående. Vad gäller det första bör det framhållas att kravet på samma lexikala sammansättning hos de alternerande konstruktionerna främst gäller identiteten hos termerna (argumenten) och adverbialen som realiseras i de alternerande satserna, medan predikaten i sådana konstruktioner kan uttryckas olika; det vill säga, ibland kan den ena av de alternerande konstruktionerna bildas endast med ett prefixavlett verb, medan den andra bildas med motsvarande verb utan prefix (jfr 5ab), eller så kan prefixen hos verben i de alternerande konstruktionerna skilja sig åt (jfr 4ab). Men även konstruktioner som realiseras med verb med olika prefix är i alla andra avseenden (med avseende på samtliga kriterier som gäller för alternationer) likvärdiga med konstruktioner bildade med predikat som till formen är identiska, jfr: (7) a. Presidenten skänkte (bort) böcker till eleverna. b. Presidenten belönade eleverna med böcker. (8) a. Mamma (lägger) äpplen runt gåsen. b. Mamma täcker gåsen med äpplen. 5 Så sammanfattas innehållet i de olika semantiska funktioner som adverbialtermer har, såsom lokativ, direktiv eller mål (goal). 65 KRISTINA LENARTAITĖ Verbens lexikala betydelse medför att den förändrade argumentstrukturen hos vissa predikat kan realiseras utan att verbets form förändras (jfr meningsparen (1), (2), (3), (6)), medan förändringar i den semantiska strukturen hos andra nödvändigtvis måste uttryckas (markeras) med en motsvarande markör, på litauiska ett prefix (jfr meningarna (5b), (7b) och (8b)). De processer som äger rum i samtliga nämnda fall av alternation kan emellertid förklaras och beskrivas på samma sätt. I många fall är prefixet i en av de alternerande konstruktionerna dessutom endast önskvärt, men inte nödvändigt (jfr meningarna (3ab)) — detta är ytterligare ett argument för att alla dessa fall tillhör samma fenomen — alternationer — och bör behandlas på samma sätt. Här är det också värt att nämna de lokativa alternationerna i tyskan, där en av de alternerande meningarna endast kan realiseras med ett verb som har prefixet be-6, jfr: (9) a. Die Randalierer spritzten Farbe auf das Auto. ’Vandalerna sprutade färg på bilen’ b. Die Randalierer bespritzten das Auto mit Farbe. ’Vandalerna sprejade bilen med färg’ (Exemplen från Iwata 2008: 153.) De lokativa alternationerna i tyskan kan också anföras som ett ytterligare argument för att de alternerande konstruktionerna i litauiskan bör behandlas på samma sätt, oavsett om de realiseras med verb som är identiska till formen eller med motsvarande prefixverb. Dessutom används den så kallade applicativa varianten av de lokativa alternationerna i tyskan (mening (9b)) (se även fotnot 6), liksom exempelvis applicativa konstruktioner i afrikanska bantuspråk och andra språk (de behandlas mer ingående i avsnitt 1.3.), av många forskare som ett argument för ett inbördes deriverande förhållande mellan de alternerande konstruktionerna (derivation kan erkännas på konstruktionsnivå eller på nivån för verbens lexikalisk-semantiska representationer): argumentet bygger på att verbet på ytan med prefixet be- 6 Eftersom en sådan process där ett adverbialled i tyskan höjs till direktobjektsposition, konsekvent åtföljd av be-prefixation, mycket liknar applicativa konstruktioner som är typiska för icke-indoeuropeiska språk, där analoga processer för höjning av led till positionen för satsens primära objekt (primary object) också obligatoriskt åtföljs av att ett applicativt suffix fogas till verbet, kallas den motsvarande tyska konstruktionen också applicativ (jfr Michaelis & Ruppenhofer 2001). 66 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos den markerade derivationsriktningen sammanfaller med de derivationsprocesser som antas äga rum inom lexikal semantik eller på djupsyntaktisk nivå. Men, som är typiskt för de flesta språkfenomen, förekommer även undantagsfall när det gäller växlingar i tyska. I mycket sällsynta fall tillåter tyskan till exempel att växlande satser uttrycks med en icke-prefixerad verbform, samtidigt som en prefixerad form också är möjlig (till exempel i fråga om verbet streichen ’bre ut, smörja’) (se vidare Iwata 2008: 153–156). Detta förhållande ligger mycket nära växlingar i litauiskan. I tyskan förekommer dessutom fall där det prefixerade verbet i en applicativ konstruktion saknar en motsvarande form utan prefix; exempelvis är användningen av beampeln ’förse med trafikljus’ (ordagrant: ”trafikljusifiera”) belagd i en applicativ konstruktion, men det finns ingen motsvarande sats med verbet *ampeln. Detta kan förklaras så här: eftersom verbet har avletts från substantivet Ampel ’trafikljus’, inkorporerar det grundsubstantivet som objekt i sin betydelse och kan därför bara användas i en sådan konstruktion där ett adverbial med lokativ semantisk roll placeras i positionen för direkt objekt (i passiv konstruktion motsvarande subjekt), jfr Die Kreuzung Arsenalstraße wird beampelt ’Korsningen vid Arsenalstraße förses med trafikljus’ (ordagrant: ”trafikljusifieras”). (Exempel från Michaelis & Ruppenhofer 2001: 19.) För förespråkare av derivationsmodeller skapar detta exempel problem: det problematiska är den inkonsekventa derivationen, det vill säga att ett derivationssteg hoppas över, jfr Ampel → *ampeln → beampeln. Avslutningsvis, beträffande kriteriet om identisk lexikal sammansättning hos växlande konstruktioner, bör det tilläggas att fall där en av termerna inte kan realiseras i den ena av konstruktionerna inte betraktas som växlingar, jfr Flickan torkade smulorna från bordet och Flickan torkade bordet (?? från smulorna). Dessa satser realiseras sannolikt med verb med olika betydelser: i det första fallet betyder verbet ’avlägsna något från något genom att stryka med något’, och i det andra ’rengöra (göra rent, torka) något genom att stryka med något’. Det andra kriteriet — att växlande konstruktioner måste uppvisa förändringar i predikatstrukturen — kan betraktas som överflödigt: förändringar i predikatstrukturen kan nämligen fastställas endast utifrån förändringar i dess argumentstruktur, vilka definieras av det tredje kriteriet. Med detta kriterium ville man dock avgränsa sig från fall där adverbial varierar i uttryck (jfr Björnar sover under vintern och Björnar sover på vintern — förändringar i adverbialen förändrar inte pre- 67 KRISTINA LENARTAITĖ dikatstrukturen) och från andra fall som liknar växlingar (jfr De ryckte barnet från modern och De ryckte modern från barnet — här förblir predikatstrukturen också oförändrad, eftersom predikatet i båda fallen öppnar identiska positioner, som bara upptas av olika deltagare i situationen). Det tredje kriteriet — att endast fall där subjektet och/eller det direkta objektet varierar i uttryck räknas som syntaktiska växlingar — drar en tydlig gräns mellan två rent strukturella syntaktiska positioner, subjekt och direkt objekt, och den indirekta objektpositionen7, som delvis är syntaktisk och delvis semantisk. Den grammatiska funktionen indirekt objekt korrelerar med en kompakt grupp semantiska roller (recipient/beneficient/experiencer/adressat), och inga fall har påträffats där flera olika termer som ingår i ett och samma verb skulle göra anspråk på att inta den syntaktiska positionen för dativobjekt. En term som realiseras som dativobjekt kan, liksom andra termer som realiseras i positionen för mer perifera objekt eller adverbial, möjligen höjas till positionen för direkt objekt (satserna (4), (7)); däremot är det otänkbart att ett adverbial i en lägre adverbialposition höjs till positionen för dativobjekt, och än mindre att ett argument i subjekt- eller objektposition sänks till positionen för dativobjekt. Till skillnad från den just diskuterade grammatiska funktionen indirekt objekt tillåter subjektet och det direkta objektet, även om de prototypiskt uppfattas som korrelerande med agent- respektive patientrollen, att även adverbial med vilka andra semantiska roller som helst höjs till dessa positioner. När man diskuterar dativobjektens roll i växlingar i litauiskan är det nyttigt att överblicka engelskans ”dativväxlingar”, även kallade ”dativskifte” (dative shift), jfr: (10) a. John handed the scarf to Mary. ”John räckte halsduken till Mary” b. John gav Mary halsduken. ”John räckte Mary halsduken” (Exempel från Shaumyan 2006: 236.) Sats (10b) kallas också dubbelobjektskonstruktion (double object), eller ditransitiv- 7 Här ges begreppet ”indirekt objekt” en snävare betydelse än i traditionell litauisk grammatik; man avser endast dativobjekt med recipientens/beneficientens eller liknande semantiska roll. 68 Diatesės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos tyv konstruktion, och dessa konstruktioner har en särställning i engelsk grammatik, eftersom de spelar en avgörande roll när recipient-/beneficientobjekt skiljs från andra adverbial i satsen (oblique) och tilldelas den grammatiska funktionen indirekt objekt. Med andra ord skulle det, om det inte vore för ditransitiva konstruktioner där ett led med den semantiska rollen recipient/beneficient realiseras som satsens primära objekt (primary object) och därför saknar prepositionsmarkering (jfr Mary i sats (10b) och to Mary i sats (10a)), inte finnas någon starkare grund för att skilja det led som realiseras med en prepositionsfras i sats (10a) från andra adverbial som också uttrycks med prepositioner. I engelskan är det alltså lättare än i litauiskan att dra en gräns mellan de centrala grammatiska funktionerna – subjekt och direkt objekt – och adverbial: i engelskan räknas allt som realiseras med prepositionsfraser som adverbial. Undantaget utgörs, som redan nämnts, endast av prepositionsfraser som korrelerar med recipient-/beneficientobjekt. Vidare kan det, i anslutning till engelska ”dativ”-alternationer, nämnas att de innefattar verb som utifrån sin betydelse generellt hänförs till den semantiska gruppen ”ge”-verb8. Om vi skulle jämföra engelska ”dativ”-alternationer med litauiska alternationer där led med recipientrollen (jfr sats (7)) eller beneficientrollen (jfr sats (4)) ingår, skulle vi först och främst, utifrån verbbetydelsen, lägga märke till 8Ditransitiva konstruktioner i ”dativ”-alternationer realiseras i engelskan och andra språk oftast med verb som betecknar fysisk överföring (transfer), såsom ’ge’, ’bevilja’, ’sälja’, ’lämna tillbaka’ och så vidare. Sådana verb kodar en händelse där en agent orsakar att ett objekt övergår i en annan levande varelses (dvs. recipientens, mottagarens eller den blivande possessorns) ägo. I många språk ligger benefaktiva konstruktioner (benefactive) mycket nära ditransitiva konstruktioner. Verb som betecknar benefaktiva situationer (dvs. handlingar som utförs till någons fördel) är ofta svåra att skilja från de nyss diskuterade verben som betecknar fysisk överföring. Exempelvis kan den engelska ditransitiva konstruktionen She brought me a coffee ’Hon hämtade kaffe åt mig’ omformuleras både med den ”dativa” konstruktionen She brought a coffee to me ’Hon hämtade kaffe till mig’ och med den benefaktiva konstruktionen She brought a coffee for me ’Hon hämtade kaffe åt mig (för min skull)’. Som vi nyss såg i engelskan kan verb som betecknar benefaktiva situationer, liksom i många andra språk, också realiseras i ditransitiva konstruktioner, vilket ofta försvårar åtskillnaden mellan de semantiska rollerna recipient och benefaktiv (beneficient). Till skillnad från vad som gäller verb som betecknar fysisk överföring kan en deltagare med den semantiska rollen benefaktiv emellertid realiseras även med intransitiva verb, exempelvis She sang for me ’Hon sjöng för mig’ (Malchukov, Haspelmath & Comrie 2007). 69 KRISTINA LENARTAITĖ Vi skulle alltså se de litauiska fallen med benefaktiv dativ som skilda från de engelska fallen, eftersom ledens beneficientroll här inte är förknippad med ”ge”-semantik, och den här typen av litauiska alternationer snarare bör betraktas som en variant av lokativa alternationer, jfr: (11) a. Kvinnan drog (på-/över-) en liten rock på flickan /??på dockan /?på skyltdockan / på en skyltdocka. b. Kvinnan klädde (på) flickan / skyltdockan i en liten rock. (12) a. Mamma (gav på) barnet skor / *på barnet / på (små) fötter / *(små) fötter. b. Mamma (gav på) barnet / de små fötterna skor. I satserna (11) och (12) (jfr även sats (4)) hindrar animacitetsdraget hos de dativmarkerade leden (flickan, barnet) att de uttrycks med en prepositionsfras, vilket annars är typiskt för lokativer. Att den semantiska rollen beneficient i grunden är knuten till nominalfrasers animacitetshierarki (Silverstein 1976: 112–171) framgår också av att även ett livlöst föremål i sats (11) kan markeras med dativ (skyltdockan), eller att en levande varelse (men inte en människa!) kan ha dubbel markering, jfr Täck hästen med en filt med dativ-/prepositionsmarkering. Dessutom är det knappast möjligt att hänföra sådana verb som tillåter dessa alternationer, exempelvis vilkti, a uti, mut uriuoti och så vidare, till den semantiska gruppen ”ge”-predikat. Av de nämnda litauiska exemplen kan endast sats (7) jämföras betydelsemässigt med engelska ”dativ”-alternationer: verbet i satsen (pa-, ap-)dovanoti ’ge i gåva’ har otvivelaktigt ”ge”-semantik; jfr även (pa-)dalinti obuoliu vaikams ir (ap-)dalinti vaikus obuoliais. Ändå skiljer vi tills vidare dessa litauiska fall från engelska och andra liknande språks ”dativ”-alternationer, redan av det skälet att ditransitiva konstruktioner som visar på en otydlig fördelning av objektfunktioner (jfr Holvoet 2009: 48–55) i sådana språk är nära förbundna med en fast ordföljd i satsen (Rappaport Hovav & Levin 2008: 160–163). Vid närmare granskning visar det sig dessutom att även den engelska verbgrupp som tillåter ”dativ”-alternationer är heterogen. Här kan vi exempelvis skilja mellan de semantiska verbgrupperna give ’ge’ och throw ’kasta’: verben i den första gruppen framhäver inte den semantiska aspekten av förändrad lokalisering hos argumentet med temarollen, varför båda alternerande satserna alltid är förbundna med en betydelse av kauserat innehav, medan verben i den andra gruppen just framhäver denna semantiska aspekt, varför deras alternerande satser kan ha antingen 70 Di atezes alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos kausativa rörelse- eller kausativ possessiv betydelse (Rappaport Hovav & Levin 2008; Jackendoff 1990: 197–200). De litauiska fallen av alternation mellan recipienttermer behöver undersökas mer ingående med avseende på verbens betydelse, så tills vidare jämför vi dem inte med engelskans ”dativalternationer”. Det fjärde kriteriet – parafraserbarhet eller till och med logisk ekvivalens mellan de alternerande konstruktionerna – är det mest omedelbart iögonfallande och framträdande kännetecknet hos de undersökta fallen. Som strax ska framgå är det också minst lika viktigt när alternationer avgränsas från andra slags fenomen, jfr: (13) a. Jonas sprejade upp all min färg (på husväggen). b. *Jonas sprejade husväggen med all min färg. c. Jonas sprejade husväggen med min färg. (14) a. Jonas sprejade min färg på alla husets väggar. b. Jonas sprejade (upp-, ut-) alla husets väggar med min färg. I mening (13a) betyder verbet spreja upp ’förbruka, göra slut på något genom att spreja’, medan verbet i mening (13c) betyder ’täcka en viss yta med någon vätska eller liknande genom att spreja’ – alltså har verben i dessa meningar olika betydelser, och därför kan meningarna på intet sätt vara parafraser av varandra; följaktligen kan de inte betraktas som alternationer. Dessutom utesluter den kvantifierare för direkt objekt som passar med verbbetydelsen i mening (13a) (all) motsvarande realisering med betydelsen ’ytbeläggning’, jfr mening (13b). Meningarna (14ab) kan uppfattas som parafraser, men i fråga om hur mycket av den ena meningens betydelse som ryms i den andras är de asymmetriska, jfr: av att Jonas sprejade (upp-, ut-) alla husets väggar med min färg följer att Jonas sprejade min färg på alla husets väggar, men inte tvärtom. Denna asymmetri i hur mycket betydelse de alternerande meningarna rymmer beror på en holistisk sema som är karakteristisk för den ena meningen (exempelvis 14b); semat anger att objektet är helt eller åtminstone till största delen omfattat av handlingen. Detta är typiskt för de allra flesta lokativa alternationer (det vill säga sådana alternationer där en adverbialterm med den semantiska rollen lokation, i en generaliserad tolkning, höjs till subjektets position (2b) eller det direkta objektets position (3b, 5b, 6b, 8b, 9b, 14b)). I de fall där det inte är uttrycket för ett lokativt objekt utan för ett benefaktivt/recipientobjekt som alternerar, kan meningarna oftast betraktas som ekvivalenta, troligen eftersom effekten av den holistiska seman, om man över huvud taget kan urskilja en sådan här, skiljer sig från effekten vid lokativa alternationer. Jfr: om det är sant att Mamma klädde på barnet en liten kappa, så är det sant att Mamma klädde på barnet 71 KRISTINA LENARTAITĖ med en kappa, och omvänt – om det är sant att Mamma klädde barnet i en kappa, så är det sant att Mamma klädde kappan på barnet. För att precisera detta kriterium bör man alltså tillägga att meningarna vid lokativa alternationer kan betraktas som parafraser, men att förhållandet mellan deras betydelser (på grund av det holistiska semet) är asymmetriskt: den ena (3b, 5b, 6b, 8b, 9b, 14b) implicerar informationen i den andra (respektive 3a, 5a, 6a, 8a, 9a, 14a), men inte omvänt. Logisk ekvivalens mellan påståenden kännetecknar således inte alla fall av alternation i argumentrealisering, men som vi har sett är parafrasrelationen mellan alternerande meningar ett mycket viktigt kännetecken för de företeelser som behandlas. Avslutningsvis bör det återigen betonas att det meningspar som klassificeras som en alternationsföreteelse måste uppfylla alla fyra kriterierna. 1.2. Passivisering I detta avsnitt definieras endast passiviseringsfenomenet, det vill säga dess ställning i språksystemet och dess mest karakteristiska egenskaper behandlas, medan frågor som förhållandet mellan aktiva och motsvarande passiva konstruktioner eller atypiska fall av passivisering behandlas i avsnitt där olika teoretiska modellers ståndpunkter till diatesalternationsfenomenen översiktligt presenteras. Först bör nämnas att passiviseringsfenomenet bör betraktas som en underkategori i förhållande till den överordnade kategorin diates (Mel’čuk 1993). Diates9 kan generellt beskrivas som en operation som genom vissa oppositioner (till exempel aktiv–passiv konstruktion eller aktiv–mediell 9Ur ett språktypologiskt perspektiv omfattar diateskategorin företeelser som är mycket lika med avseende på funktion, men mycket varierande vad gäller realiseringssätt (eller olika realiseringsnivåer), såsom fokusdiates (focus voice), som är karakteristisk för filippinska språk och inte ändrar termers syntaktiska status, men markerar förändringar i meningens informationsstruktur (det vill säga tema och rema): markören för den motsvarande verbala lexemen samindexerar den semantiska rollen hos den term som står i fokus; inversiv diates (inverse voice), i språk med vilken alternationer i tilldelningen av argument som logiskt subjekt och logiskt objekt orienteras utifrån predikationsreferenternas hierarki för ontologisk framträdandegrad/icke-framträdandegrad (vars underhierarkier utgörs av hierarkierna för potentiell agentivitet och animacitet); deriverad diates (derived voice), som i olika språk omfattar skilda markeringsstrategier som gör det möjligt att alternativt tilldela olika argument den högsta positionen, subjektpositionen (till exempel aktiva–passiva alternationer); grunddiates (basic voice) betecknar aktiva–mediella alternationer (Klaiman 1991). 72 Di atezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos konstruktioner) realiserar en annan fördelning av argumentens syntaktiska positioner (med andra ord diates) utan att ändra den propositionella betydelsen (det vill säga påståendets sanningsvärde). Ett annat viktigt kännetecken vid definitionen av diatesföreteelser är att alla diatesförändringar som sker här markeras i verbstrukturen. Markeringsstrategierna kan skilja sig åt mellan språk. När möjligheterna att markera passiva konstruktioner sammanfattas kan det därför konstateras att språk kan ha en strikt morfologisk passiv (där ett passiviseringsaffix fogas direkt till verbet (till exempel i japanska), realiseras som infix (i tagalog (tagalog, Filippinerna)) eller genom vokalväxling (i hebreiska och arabiska)) eller en perifrastisk passiv, som realiseras med ett hjälpverb och en särskild form av det transitiva verbet (till exempel en så kallad passiv participform) (till exempel i litauiska, tyska och engelska). Ibland kan ett språk ha flera markeringssätt (till exempel finns det i ryska, vid sidan av produktiva perifrastiska passivformer, även ett annat markeringssätt med det reflexiva affixet (-sja), jfr. Doma strojat-sja rabočimi ’Husen byggs av arbetare’). Endast i mycket sällsynta fall markeras passiviseringsprocessen inte i verbstrukturen med någon särskild markör, utan endast genom verbets kongruens med ett subjekt ur en viss nominalklass (till exempel i swahili (swahili, en bantuspråksgrupp) (Keenan & Dryer 2007: 332–339). Därefter behandlar vi passiviseringens funktioner och de processer som följer med fenomenet. Passivisering bevarar, liksom alla företeelser inom diateskategorin, påståendets betydelse (det så kallade semantiska innehållet) oförändrad, och skillnaderna mellan aktiva och motsvarande passiva konstruktioner är därför i första hand pragmatiska (det vill säga de omstrukturerar meningens informationsstruktur). Till skillnad från de flesta andra medel för att markera skillnader i informationsstruktur, vilka betraktas som operationer på meningsnivå, exempelvis logisk betoning, omvänd ordföljd och utbruten topik (se Holvoet 2003: 79–98), är passivisering emellertid en operation på predikatnivå (Keenan & Dryer 2007: 325–328). Generellt omfattar realiseringen av passiva konstruktioner följande huvudprocesser: att föra det mest framträdande (tematiska) argumentet till bakgrunden (backgrounding), det vill säga till en adverbial position, och därigenom sänka (demotion) dess syntaktiska status, eller att föra ett icke-tematiskt argument till en framträdande (tematisk) position i meningen (foregrounding) och därigenom höja (promotion) dess syntaktiska status (det vill säga realisera det i den syntaktiska subjektpositionen), jfr.: 73 KRISTINA LENARTAITE (15) a. Jonas byggde ett hus. b. Huset byggdes (av Jonas). (16) a. John kysste Marry. ”Jonas kysste Mary1 b. Mary blev kysst (av John). ”Mary blev (av John) kysst1 I både de litauiska (15b) och de engelska (16b) passiva satserna sker, jämfört med deras motsvarande aktiva varianter, operationer av båda typerna: det mest framträdande (agentiva) argumentet (Jonas, John) detopikaliseras genom att realiseras i en adverbiell syntaktisk position, och det näst mest framträdande (patientiva) argumentet (namą, Marry) topikaliseras genom att realiseras i subjektposition. Båda språken tillåter dock att det agentiva argumentet i passiva satser uttrycks eller utelämnas efter behov. Även här är det viktigt att besvara frågan om vilken passiv konstruktion som ska betraktas som grundläggande — konstruktionen med en realiserad agentfras, det vill säga den ”långa” passiva konstruktionen (long / agented passive), eller den utan agentfras, den ”korta” passiva konstruktionen (short / agentless passive). En annan fråga som hänger samman med den föregående är vilken av passiveringsprocesserna — att föra en deltagare i den kodade situationen till en förgrundsposition (temaposition) och därmed höja dess syntaktiska status, eller att förvisa den från den mest framträdande positionen och därmed sänka dess syntaktiska status — som utgör kärnan i detta fenomen. Även här finns olika uppfattningar. Givón anser till exempel att passivering är en process som höjer ett icke-agentivt argument till den primära temapositionen. Eftersom språk har kodningsmedel som identifierar det primära temaargumentet som subjekt, kan höjningsproceduren i den passiva konstruktionen också innefatta subjektivering (Givón 1979: 186). Till stöd för denna operation skulle också kunna anföras att en höjning av det icke-agentiva argumentet till subjektposition nödvändigtvis innefattar en sänkning av det agentiva argumentet, men inte tvärtom — sänkningen skulle alltså kunna betraktas som en följd av höjningsproceduren. Det finns emellertid ett stort antal språk, såsom lettiska (17) och taba (Indonesien) (18), som inte alls tillåter att det degraderade agentiva argumentet realiseras i passiva konstruktioner, jfr: (17) Es tieku mācīts (*no mātes). 1SG tapti-1SG mokyti:PART.PASS.PRAES ”Jag blir undervisad1 74 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos (18) a. i n=bes niwi. 3SG 3SG-nulupti kokosnöt ”Hon skalade en kokosnöt” b. niwi ta-bhes do. kokosnöt DEAGENT-skala REALIS ”Kokosnöten skalades” (Exemplen från Keenan & Dryer 2007: 331.) I sats (18b) anger prefixet som markerar det passiva predikatet i mer allmän bemärkelse att agenten saknas. När det fogas till semantiskt transitiva verb fungerar det som passiveringsmarkör och visar samtidigt att verbets enda argument motsvarar patienten i den aktiva satsen (ibid., 331). Dessa fakta, tillsammans med opersonliga passivkonstruktioner (jfr den latinska opersonliga passivkonstruktionen (b): a. Boni cives (NOM.PL) legibus (DAT.PL) parent ”Goda medborgare lyder lagarna” och b. Legibus (DAT.PL) (a bonis civibus) paretur ”Lagarna åtlyds (av goda medborgare)” (Keenan & Dryer 2007: 347), och passivering av intransitiva verb (jfr den tyska opersonliga passivkonstruktionen med ett intransitivt verb Gestern wurde getanzt ”I går dansades det” (ibid., 346)), talar för värdet av att föra det agentiva argumentet i bakgrunden (genom att sänka dess syntaktiska status)10. Denna ståndpunkt följs också här nedan; därför betraktas passivkonstruktioner utan uttryckt agentfras som grundläggande (jfr Keenan & Dryer 2007: 328–342, Mel’čuk 1993: 21, Desclés, Guentchéva & Shaumyan 1985: 26–27, 42–46). 1.3. Applicativa konstruktioner Som redan nämnts är dessa konstruktioner typiska för icke-indoeuropeiska språk; de är till exempel synnerligen välutvecklade i de afrikanska bantuspråken. Kortfattat beskrivs detta 10 Som ett ytterligare argument för degraderingsoperationen kan man sannolikt också betrakta sådana atypiska fall av passivisering där ett patientargument realiseras i direktobjektspositionen i den passiva konstruktionen, jfr: a. U nej třex teljat (ACC) zarezano (PART.PASS.SG.N) ”ungefär: hos henne har tre små kalvar slaktats” (Mel’čuk 1993: 24) och b. Valpen är fortfarande utan något att få i dag (Jablonskis 1997: 140). I det första fallet (a) är den passiva konstruktionen opersonlig, medan ett recipientargument i det andra fallet (b) har flyttats upp till subjektspositionen; i båda fallen är dock patientargumentets position oförändrad jämfört med motsvarande aktiva satser — det står kvar i objektsposition. 75 KRISTINA LENARTAITĖ fenomenet beskrivs som upphöjning av ett obliquusled till direktobjektets (eller huvudobjektets) position. Denna process markeras alltid i verbstrukturen med ett applicativt suffix. Låt oss se på några exempel från chichewa (chichewa), en bantuspråksgrupp11: (19) a. Ndi-na-tumiz-a kalata kwa mfumu. 1SG.SUBJ-PRAET-skicka-ASP brev till chefen ”Jag skickade ett brev till chefen” b. Ndi-na-tumiz-ir-a mfumu kalata. 1SG.SUBJ-PRAET-skicka-APPL-ASP chef brev ”Jag skickade chefen ett brev” (20) a. Msangalatsi a-ku-yend-a ndi ndodo. underhållare(1) SUBJ(1)-PRAES-gå-ASP med en käpp ”Underhållaren går med en käpp” b. Msangalatsi a-ku-yend-er-a ndodo. underhållare(1) SUBJ(1)-PRAES-gå-APPL-ASP käpp ”ungefär: Underhållaren går med käppen” (Exemplen från Kroeger 2004: 64.) I satserna (19a) och (20a) får de adverbiella leden som uttrycks med prepositionsfraser (kwa mfumu, ndi ndodo) en annan syntaktisk status i satserna (19b) och (20b) — här är de redan direktobjekt. Denna process där ett adverbiellt led upphöjs till direktobjektsposition markeras alltid med ett applicativt suffix i predikatstrukturen — i chichewa är det suffixet (-ir- ~ -er-). Här kan man fråga sig om leden mfumu och ndodo verkligen är objekt i satserna (19b) och (20b). Vi ska strax se att ledenas objektsstatus beläggs av ordföljden, verbets kongruens med objektet och passiviseringsreflexer. I sats (19a) står det led som uttrycks utan preposition (dvs. omarkerat till formen) (kalata) omedelbart efter verbet, medan denna position i sats (20b) upptas av ledet (mfumu), som likaså uttrycks utan en prepositionsfras. Sats (20b) är ditransitiv (eller med andra ord en dubbelobjektskonstruktion), eftersom den innehåller två omarkerade objektkomplement; i applicativa konstruktioner (dvs. sådana där verbet har ett applicativt suffix) realiseras det upphöjda objektet, som har den semantiska funktionen recipient/beneficient, dock i den första 11 Duomenys apie čičeva kalbos aplikatyvines konstrukcijas pateikiami iš Kroeger (2004: 63–71). 76 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos i den verbnära positionen före ett annat, också uttrycksmässigt omarkerat objektkomplement med tematisk semantisk funktion. I de flesta språk som har konstruktioner med dubbla objekt realiseras även huvudobjektet i den första verbnära positionen (jfr den engelska ditransitiva konstruktionen (10b)). Dessutom kongruerar verbet i chichewa obligatoriskt i genus12 med subjektet, medan denna kongruens med objektet är fakultativ. Om verbet saknar en objektkongruensmarkör måste objektet realiseras direkt efter verbet. När verbet däremot har en uttrycklig objektkongruensmarkör behöver objektet inte realiseras i den första verbnära positionen. I chichewas applicativa konstruktioner realiseras det upphöjda (eller applicativa (applied object)) objektet direkt efter verbet om verbet saknar en uttrycklig kongruensmarkör, medan objektet, när en objektkongruensmarkör är uttryckt, kan realiseras även på annan plats eller helt utelämnas, jfr: (21) Amayi [a-ku-mu-tumb-ir-a mtsuko]VP Kvinna(1) SUBJ(1)-PRAES-OBJ(1)-hälla-APPL-ASP kopp(3) (mwana). barn(1) ”Kvinnan häller upp en kopp åt honom (barnet)” (Exempel från Kroeger 2004: 67.) Här visar verbet i (21) kongruens i genus med det primära objektet (barnet), som realiseras utanför verbfrasen eller till och med kan vara helt outtalat. Därefter ska passiviseringsdata diskuteras; de bekräftar också att de upphöjda termerna i applicativa konstruktioner är direkta (eller primära) objekt, jfr: (22) a. Ndodo i-ku-yend-er-edw-a. käpp(9) SUBJ(9)-PRAES-gå-APPL-PASS-ASP ”Käppen gås med” b. *Ndodo i-ku-yend-edw-a (ndi). käpp(9) SUBJ(9)-PRAES-gå-PASS-ASP med (jfr. ”Käppen gås med”) 12 Chichewa har ett komplext genussystem som består av 18 genuskategorier; vid glossning anges genuskategorin inom parentes med arabiska siffror. 77 KRISTINA LENARTAITĖ I den passiva meningen (22a) (det passiva verbet markeras med suffixet -idw- ~ -edw-) är subjektet en term med den semantiska rollen instrument ndodo, men verbet i denna mening har också ett applicativt suffix (-er-), vilket visar att ndodo är ett upphöjt objekt, jfr meningarna (20a) och (20b), där termen i fråga är en omständighet respektive ett objekt. Verbet i mening (22b) saknar det applicativa suffix som visar att ndodo är det upphöjda objektet, och därför är det också omöjligt att flytta det till subjektsposition i en passiv mening. Predikatet i applicativa ditransitiva meningar, såsom (19b), skulle endast tillåta att ett objekt med mottagarens, men inte temats, semantiska roll (dvs. huvudobjektet) realiseras som subjekt i en passiv konstruktion. Låt oss alltså sammanfatta: applicativa konstruktioners funktion är att höja en omständighetsterm till objektets syntaktiska position. Denna process åtföljs alltid av förändringar i predikatets struktur, vilka i chichewa markeras med ett obligatoriskt uttryckt applicativt suffix. De lokativa alternationerna i tyskan som behandlades i avsnitt 1.1 liknar applicativa konstruktioner mycket (se även fotnot 6). I denna artikel används applicativa konstruktioner inte bara för att belägga den stora variationen bland diatesalternationer, utan framför allt därför att olika teoretiska modeller ofta använder dem för att underbygga sina hypoteser om andra typer av argumentalternation. 1.4. Sammanfattande anmärkningar Efter att ha gått igenom alla undersökta fenomen kan man sammanfatta och jämföra hur följande aspekter kommer till uttryck i dem: (i) förändringar i de alternerande meningarnas betydelser och funktioner, (ii) vilka syntaktiska positioners uttryck som påverkas och (iii) hur förändringen i argumentens status återspeglas i verbets struktur. Betraktar man samtliga undersökta fall lägger man först märke till det parafrastiska förhållandet mellan de alternerande meningarna; mer generellt kan man säga att alla dessa fenomen fungerar som grammatikaliserade uttrycksmedel för förändringar i den aktuella informationsstrukturen. Aktiva/passiva alternationer omfattar i typiska fall förändringar i uttrycket av båda de centrala syntaktiska positionerna — både subjektet och det direkta objektet. Applicativa alternationer innebär variation endast i uttrycket av det direkta objektet. De olika fall av argumentuttrycksvariation som behandlades i avsnitt 1.1 gör det möjligt att variera uttrycket av subjektet och/eller det direkta objektet. Dessutom, om förändringar i argumentens syntaktiska status i aktiva/passiva och applicativa alternationer alltid 78 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos markeras i verbstrukturen, uppvisar andra alternationer i argumentens uttryckssätt mycket varierande beteenden i detta avseende: exempelvis markeras de allra flesta fall av lokativa alternationer i tyska med verbprefixet be-, i engelska alternationer har verbet aldrig någon yttre markör, medan litauiskan uppvisar ett inkonsekvent mönster — ofta tillåter samma verb alternationen både utan några markörer och med ett motsvarande prefixavlett verb, men det finns också många fall där en av de alternerande konstruktionerna endast kan bildas med ett motsvarande prefixverb. Olika teoretiska modeller behandlar dessa skillnader i hur alternationsprocesser markeras i verbstrukturen på olika sätt. Det är uppenbart att de undersökta företeelserna har mycket gemensamt, men är detta verkligen tillräcklig grund för att jämföra dem och söka efter gemensamma principer som styr dessa processer? Inte heller på denna fråga finns det något entydigt svar. Men om vi väljer diatesbegreppet som grund för att definiera alla de undersökta företeelserna, kan vi betrakta dem som olika scheman för hur syntaktiska positioner fördelas mellan de semantiska variabler (termer) som ett och samma verb tar in. Om man konsekvent håller fast vid en sådan ståndpunkt kan alla dessa företeelser dessutom behandlas som underkategorier till en och samma superkategori — kategorin diates — om diates definieras som en böjnings13 (inflectional) kategori som specificerar modifieringar av ett verbalt lexems grunddiates (Mel’čuk 1993: 11). Här bör man uppmärksamma att en diates i så fall behandlas som grundläggande (basic), medan de övriga ses som dess modifieringar, vilket oftast uttrycks genom en motsvarande markör i det verbala lexemet14. 13 Begreppet ”böjningskategori” bör här förstås något annorlunda än vanligt (dvs. inte som ett paradigm av fullständiga morfologiska motsättningar), eftersom exempelvis motsättningen mellan aktiv och passiv diates i litauiskan endast är karakteristisk för particip, men inte för finita verbformer, medan skillnader i diatesbetydelse uttrycks med en verbfras. Detta är en av anledningarna till att motsättningen mellan aktiv och passiv diates i litauiskan snarare bör betraktas som en semantisk kategori än som en böjningskategori. Dessutom går det inte att fastställa någon strikt paradigmatisk motsvarighet mellan aktiva former och motsvarande passiva former i litauiskan (jfr Holvoet & Semėnienė 2004: 36–41). Diatesens ”böjningskaraktär” bör här kopplas till den motsvarande markering i verbstrukturen som oftast åtföljer modifieringar av verbets grundläggande (basic) diates (dvs. konfigurationen av argumentens semantiska roller och syntaktiska funktioner) (jfr Mel’čuk 1993: 5–13). 14 Att verbet i vissa fall av alternationer i vissa språk saknar varje ytterligare markör betraktas inte som grund för att skilja dessa fall från dem som har motsvarande markörer (jfr Mel’čuk 1993: 25–29). 79 KRISTINA LENARTAITĖ Ur ett sådant perspektiv är det definitivt motiverat att jämföra de undersökta företeelserna. 2. ÖVERSIKT ÖVER TEORETISKA MODELLER Innan vi går igenom olika teoretiska modellers ståndpunkter i fråga om diatesalternationer bör det framhållas att fokus här kommer att ligga på fallen av alternation i argumentens uttryckssätt (dvs. de företeelser som behandlades i avsnitt 1.1), medan aktiv-/passivalternationer och applikativalternationer främst kommer att användas i argumentationssyfte. Som redan nämnts i inledningskapitlet kan alla de teoretiska modeller som behandlas delas in i två grupper — konstruktionsmodeller och alla övriga, för vilka det är svårt att finna en gemensam benämning. 2.1. Generativ grammatik, relationsgrammatik och modeller med ”lexikala regler” Gemensamt för alla dessa teoretiska modeller är att de på en eller annan nivå, exempelvis på meningsnivån eller på nivån för predikatets semantiska struktur, dvs. lexikal-semantiska representationer, försöker definiera den relation som binder samman alternerande konstruktioner. Låt oss först diskutera modeller där flera nivåer av syntaktisk representation erkänns, såsom i generativ grammatik och relationsgrammatik. Inom generativ grammatik skiljer man mellan två nivåer av syntaktisk struktur — djupstruktur (deep structure) och ytstruktur (surface structure) — den första utgör grunden för meningens semantiska tolkning, medan den andra utgör grunden för den fonologiska representationen. Transformationsregler verkar mellan dessa två nivåer. Exempelvis hävdas det här att motsvarande aktiva och passiva konstruktioner har en gemensam djup syntaktisk struktur, men att särskilda transformationsregler, regler för flyttning av nominalfraser15 (NP movement), tillämpas före ytstrukturens organisering när den passiva konstruktionen realiseras (jfr Radford 2002: 420–435). Relationsgrammatik liknar denna teoretiska modell, men till skillnad från generativ grammatik, där predikatet och 15 Termen tolkas här i rent syntaktisk bemärkelse och omfattar endast verbkomplement (ord eller ordgrupper). 80 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos Deras relationer definieras genom deras strukturella konfiguration (till exempel har ett ord som direkt domineras av satsnoden subjektrelationen, medan ett ord som direkt domineras av den verbala frasen har objektrelationen). I relationsgrammatiken fungerar den relation som termerna har till predikatet — subjekt, objekt och indirekt objekt — direkt i den syntaktiska beskrivningen, det vill säga som primitiva begrepp som inte kan härledas ur något annat och inte definieras utifrån några andra element. I relationsgrammatiken identifieras termernas grammatiska funktioner på varje nivå, eller skikt, i den syntaktiska representationen (stratum), och reglerna som definierar förändringar i de grammatiska funktionerna förbinder den aktuella representationen med en tidigare, underliggande (underlying) representation och omvärderar termernas grammatiska funktioner om den aktuella representationen inte är på den ursprungliga nivån, det vill säga om den omfattar mer än ett skikt (Blake 1990). Här hävdas till exempel att passivkonstruktioner består av minst två skikt, jfr: (23) a. John sent the letter to Mary. ”John skickade brevet till Mary” b. John sent Mary the letter. ”John skickade Mary brevet” c. The letter was sent to Mary by John. ”Brevet skickades till Mary av John” d. Mary was sent the letter by John. ”ordagrant: Mary blev skickad brevet av John” (Exemplen från Perlmutter & Postal 1986: 92–93.) Endast sats (23a) kan betraktas som enkelskiktad, där termen John har subjektets funktion, brev direkt objektets funktion och (till) Mary indirekt objektets funktion. Sats (23b) är tvåskiktad. I det slutliga skiktet, som den aktuella satsen representerar, har dess termer följande grammatiska funktioner: John — subjekt, Mary — direkt objekt och brev — chômeur (fr. ’arbetslös’), men det underliggande skiktet i denna representation är sats (23a), som återspeglar den ovan diskuterade annorlunda fördelningen av termernas grammatiska funktioner. Vidare är sats (23c) en passiv motsvarighet till sats (23a), medan sats (23d) är en passiv variant av sats (23b). Sats (23c) är tvåskiktad, eftersom den har en enkelskiktad representation av sats (23a) som underliggande, och termernas funktioner fördelas i den på följande sätt: brev — subjekt, (till) Mary — indirekt objekt och (av) John — chômeur. Den passiva satsen (23d) omfattar däremot tre 81 KRISTINA LENARTAITĖ skikt, eftersom dess underliggande representation (23b) redan var tvåskiktad; termernas funktioner i (23d) fördelas så här: Mary — subjekt, letter — chômeur, (by) John — chômeur (jfr ibid., 92–95). Satsparen (23a) och (23b) är ett fall av ”dativalternation” (jfr satserna (10) i avsnitt 1.1.), och i relationsgrammatiken betraktas alltså satser som realiserar både ”dativalternationer” och aktiv-/passivalternationer likartat — den ena är underliggande i förhållande till den andra (deriverade). En viktig aspekt verkar dock inte vara definierad i relationsgrammatiken: nämligen hur det aktuella predikatets position förändras mellan representationer på olika skikt. Förblir den densamma (vilket knappast verkar möjligt när termernas grammatiska funktioner förändras), eller borde förändringarna i predikatet automatiskt framgå av förändringarna i termernas grammatiska funktioner? Dessutom verkar de morfologiska förändringarna i predikatstrukturen som uttrycks i de aktuella alternerande konstruktionerna inte alls beaktas här (till exempel markörer för passiv form och liknande) — sannolikt abstraherar man bort från dem, liksom från den linjära ordföljden i satsen (jfr Blake 1990: 2). När vi återgår till hur den generativa grammatiken behandlar de diatesalternationer som intresserar oss, bör det noteras att endast mellan aktiv-/passivalternationer fastställs ett derivationsförhållande utan tvekan. När det gäller de så kallade lokativ- och ”dativalternationerna” ger däremot olika forskare olika tolkningar, även när de utgår från samma teoretiska modell. I den aktuella grammatikens variant Government & Binding reglerar till exempel Projektionsprincipen (Projection Principle) att alla verbets lexikala egenskaper kodas i början av derivationen, det vill säga redan i djupstrukturen. Varje verbs subkategoriseringsegenskaper (dvs. verbets komplement, deras typ (realiserade som en prepositionsfras (PP) eller utan preposition (NP)) samt komplementens ordning i satsen (Radford 2002: 339–361)) kan förutsägas utifrån dess arguments tematiska egenskaper; därför deltar tematiska roller (till exempel agent, tema osv.) i organiseringen av verbets syntaktiska projektion. Vid alternationer i argumentens uttryckssätt uppstår då den grundläggande frågan huruvida det finns flera verb, som vart och ett specificerar tematiska roller på olika sätt i samband med olika syntaktiska strukturer, eller om det bara finns ett verb som är förbundet med en enda syntaktisk struktur, medan den andra strukturen betraktas som härledd ur den första. Eftersom alternationsfenomenet omfattar många olika fall är det inte förvånande att den ena strategin används för vissa av dem och den andra för andra. När det gäller lokativalternationer (exem- 82 Diатеzės alternacijos iš skirtingų teorinių modelų tyrimų perspektyvos pelvis a. I loaded hay onto the truck ’jag lastade hö på vagnen’ och b. I loaded the truck with hay ’jag lastade vagnen med hö’) brukar man oftare anse att sådana realiseringar bygger på olika verblexem (jfr Radford 2002: 372–384). När det gäller ”dativalternationer” (jfr (10), (23ab)) råder däremot ingen enighet16, så låt oss undersöka detta fall närmare. När ”dativalternationer” anses vara förbundna genom ett derivationsförhållande betraktas dubbelobjektskonstruktionen (10b, 23b) som härledd ur ”dativkonstruktionen” (10a, 23a). När de aktuella fallen i stället tenderar att behandlas som lexikala alternationer (det vill säga som syntaktiska projektioner av olika verblexem, utan något derivationsförhållande mellan dem), anförs ofta följande aspekter som argument för detta val: (i) derivationella operationer kännetecknas vanligtvis av regelbundenhet och produktivitet, men ”dativalternationer” har ingendera egenskapen (dessa alternationer omfattar endast verb från vissa semantiska grupper, och även för dessa specifika grupper är det svårt att fastställa vilka begränsningar som tillåter respektive utesluter alternationerna); (ii) alternerande konstruktioner som är derivationellt relaterade är oförenliga med Projektionsprincipens verkan (se ovan). Förespråkarna för ett derivationsförhållande hävdar att utan derivation vore det omöjligt att på ett adekvat sätt förklara även så regelbundna och produktiva alternationer som applicativa alternationer (se avsnitt 1.3.); de senare används dessutom för att förklara hur ”dativalternationer” realiseras. Vi har redan sett att applicativa alternationer har jämförts med lokativalternationer i tyska, där den ena konstruktionen nödvändigtvis realiseras med ett verb som har prefixet be- (se avsnitt 1.1. och jfr fotnot 6). För att underbygga en transformativ överföring av dativ i dubbelobjektskonstruktioner har man därför valt att förklara dessa konstruktioner i engelska och andra germanska språk som realiseringar med ett nollapplicativt suffix. Med andra ord härleds predikatet i dubbelobjektskonstruktioner från predikatet i motsvarande ”dativkonstruktion”, men det realiseras med en nollmarkör för morfologisk derivation, det vill säga derivationsmarkören uttrycks inte. Detta gör det framför allt möjligt att omfatta liknande fenomen i olika språk och förklara dem på samma sätt; dessutom hjälper en sådan tolkning till att lösa vissa problem som uppstår i den generativa beskrivningen: när en prepositionsfras realiseras i ”dativkonstruktionen” (jfr 10a, 23a), 16 Den olika bedömningen av lokativ- och ”dativalternationer” har uppenbarligen till stor del påverkats av att deras konstruktioner har olika ställning i fråga om parafrasiskhet; se avsnitt 1.1 för en närmare diskussion. 83 KRISTINA LENARTAITĖ Om prepositioner, som det hävdas, är lexikaliserade i djupstrukturen och de inte tillåter att deras styrda nominalfraser flyttas till direktobjektsposition genom transformation, verkar detta stå i strid med den dubbla objektkonstruktionens transformationella ursprung — eftersom det just är denna nominalfras som realiseras i direktobjektspositionen här (jfr 10b, 23b), medan den i motsvarande prepositionella ”dativkonstruktion” (10a, 23a) uttrycks som prepositionskomplement (dess styrda led). Problemet kan dock lösas om deriveringen i den dubbla objektkonstruktionen inkorporerar ett nollpredikataffix som ersätter riktningsprepositionen i ”dativkonstruktionen” och har det semantiska kännetecknet VÄG (PATH)17, medan den motsvarande transformationen i den dubbla objektkonstruktionen upphöjer djupstrukturens indirekta objekt (prepositionskomplementet i ”dativkonstruktionen”) till direktobjektsposition. Den applicativa effekten av nollaffixet kan dessutom jämföras med ”konversion” inom avledningsmorfologin, där lexikala adjektiv i exempelvis engelskan också ”konverteras” till verb genom att ett nollaffix tillämpas, jfr brown ’brun’ och brown ’göra brun’. På så sätt flyttas problemet med ”dativalternationernas” bristande produktivitet till den lexikala nivån (se Emonds & Whitney 2006: 73–144 för en utförligare diskussion). Det är lätt att föreställa sig hur en sådan tolkning skulle kunna tillämpas på andra typer av alternationer, till exempel lokativa alternationer. Här vore det också lämpligt att diskutera ett något annorlunda fenomen, som likaså hänger samman med förändrad prepositionsstatus i alternerande konstruktioner — atypiska passivkonstruktioner, eller prepositionella passivkonstruktioner (prepositional / non-canonical / peculiar passive / pseudopassive), jfr: (24) a. This spoon has been eaten with. ’Den här skeden åts med’ b. This pub hasn’t been smoked hash in before. ’På den här krogen hade det inte rökt hasch tidigare’ (Exempel från Kageyama 2006: 88–90.) c. This pot has been cooked in (by generations of Smiths). ’Den här grytan har kokats i (av [hela] generationer Smiths)’ d. This bed hasn’t been slept in (by anyone). ’Ingen har sovit i den här sängen’ (Exempel från Anderson 1997: 202.) 17 Det råder ingen enighet om nollaffixets exakta position i den konfigurativa strukturen, men man är överens om att det bör vara direkt dominerat av V-noden (Emonds & Whitney 2006: 73–144). 84 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos (25) a. Grottor bebos av vilda djur. (Exempel från Ambrazas, red., 1997: 322.) b. Det här rummet var bebott av honom. c. Den här skeden är ätbar för dig. d. Den här vägen trafikeras inte längre (av människor). e. Den lilla hunden är fortfarande inte given någonting i dag. (Exempel från Jablonskis 1997: 132, 140.) Dessa exempel från engelska och litauiska visar att recipientiva/benefaktiva (25e), instrumentella (24a, 25c) eller lokativa (24b–d, 25abd) obliqua i atypiska fall kan realiseras som subjekt i passiva konstruktioner. Vid första anblicken kan det verka som om subjekt-NP:erna i de engelska passiva konstruktionerna (24) (jfr this spoon, this pot) motsvaras av prepositionsfraser i de aktiva konstruktionerna (till exempel with this spoon, in this pot), och att prepositionen här borde hindra dess komplement från att genom transformation flyttas till subjektpositionen (liksom i fallet med de ”dativiska” alternationer som diskuterats ovan). Därtill är en transformation som flyttar en NP (nominalfras) till subjektpositionen i en passiv konstruktion endast möjlig från den första postverbala NP-positionen (där direkt objekt vanligtvis realiseras). Men så är det inte: prepositionens komplement fungerar som subjekt i den motsvarande passiva konstruktionen, och prepositionen försvinner dessutom oftast inte i en sådan passiv konstruktion. Dessa passiviseringsfall förklaras med hjälp av en omanalysregel: i den djupa syntaktiska strukturen, efter lexikaliseringsprocessen (det vill säga efter att både prepositionen och dess komplement har lexikaliserats), gör omanalysregeln det möjligt att omtolka relationen mellan ett enkelt verb och dess indirekta komplement (obliquum), som uttrycks med en prepositionsfras. Exempelvis blir den konstituentstruktur som före omanalysen var [V eat] [PP with [NP spoon]]] efter omanalysen [V eat with] [NP spoon] (Radford 2002: 427–432). Efter en sådan omanalys omvandlas alltså det enkla verbet till ett sammansatt verb, och det finns inget längre som hindrar nominalfrasen i den första postverbala positionen från att genom en transformation flyttas till subjektpositionen. Men hur bör den engelska meningen (24b) förklaras, där nominalfrasen pub flyttas till subjektpositionen från en annan position än den första postverbala positionen (i den förstnämnda positionen realiseras även i den passiva konstruktionen direkt objekt hash), utan i stället från en obliquusposition, och hur ska motsvarande litauiska konstruktioner tolkas? På litauiska är alla subjekt i passiva meningar i motsvarande aktiva 85 KRISTINA LENARTAITĖ I sådana meningar markeras de med indirekta kasus (lokativ – (25ab), instrumentalis – (25cd), dativ – (25e)). Inom generativ grammatik kan indirekta kasus tolkas som prepositionsfraser med en nollpreposition (Emonds & Whitney 2006: 78), så det förefaller som om analysen av litauiska atypiska passivkonstruktioner inte skulle kunna genomföras utan nollaffix, vilka måste postuleras i själva predikatstrukturen för passivkonstruktionen. Det bör också uppmärksammas att i fråga om de engelska meningar som diskuterats (med undantag för enbart mening (24b)) tolkas det prepositionsstyrda nominal som efter omanalysen förekommer i den nya positionen inte bara som en självständig NP i den första positionen efter verbet, utan också som ett direkt objekt (vilket vanligtvis identifieras i förhållande till den position det intar). När det gäller litauiska meningar är det svårare att visa att de subjektsnominal som förekommer i atypiska passivmeningar skulle ha tolkats som direkta objekt innan de flyttades till denna position¹⁸. Här bör vi också komma ihåg att alternationer i argumentrealisering som tillåter variation i realiseringen av det direkta objektet på motsvarande sätt realiserar olika argument som subjekt även i passivkonstruktioner, jfr: (26)(= 4) a. Mamma drar på barnet en mössa. b. Mamma förser barnet med en mössa. (27) a. En mössa dras på barnet av (mamman). b. Barnet förses av (mamman) med en mössa. Den passiva motsvarigheten till mening (26a) är (27a), och till mening (26b) är den (27b). Möjligheten att realisera båda termerna (både mössan och barnet) som subjekt i passivmeningar bekräftar bara att de är direkta objekt, men därav skulle också kunna följa en annan slutsats – att subjekt i passivmeningar nödvändigtvis är direkta objekt i motsvarande aktiva konstruktioner¹⁹ (oavsett om detta var deras ställning från början eller om) 18 Även om man i litauiska teoretiskt sett till exempel skulle kunna skapa lexemet gyventi-kame för mening (25a), vilket styr ett direkt objekt som i passivkonstruktionen flyttas till subjektpositionen, skulle det ändå inte vara ett direkt objekt i termens vanliga bemärkelse (Holvoet 2009: 14). Beträffande transitiviteten hos litauiska predikat som tillåter atypiska passivkonstruktioner, och antagandet att subjekt i sådana passivmeningar måste uppfattas som direkta objekt innan de realiseras i denna position, jfr Lenartaitė (2009: 80). 19 De passiva varianterna av de så kallade ”dativalternationskonstruktionerna” i engelskan är också olika, jfr meningarna (23). Inom generativ grammatik utgår man från att passivering av det indirekta objektet (som inte är markerat med något dativkasus) är möjlig 86 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos till en början, eller först efter upphöjningen). Men hur ska man i så fall förklara meningarna (25e) och (24b), där ett indirekt objekt (recipient-/benefaktivt) respektive ett adverbial (lokativ) i djupstrukturen realiseras i subjektspositionen (šunelis) och (in this pub), men där också termer som nieko, hash? uttrycks i direkt objektsposition i passivkonstruktioner? Det verkar som om, när den relevanta termen avlägsnas från den prominenta (subjekts-)positionen, inte bara den som realiseras i direkt objektsposition utan även andra termer kan göra anspråk på denna position (jfr även fotnot 10). Vi har sett att de diatesväxlingsfenomen som intresserar oss i båda de diskuterade modellerna förklaras som ytstrukturer (eller, i relationsgrammatiken, nya skikt i förhållande till det ursprungliga skiktet) härledda ur en och samma grundläggande syntaktiska struktur (i generativ grammatik ur djupstrukturen, eller basen, och i relationsgrammatiken ur det initiala skiktet (initial stratum)). I generativ grammatik framhålls ofta att en av de främsta fördelarna med en transformationell analys av passivering eller andra växlingar är att urvalsrestriktionerna för enskilda predikat då behöver fastställas bara en gång – i djupstrukturen. Om växlande meningar inte genererades på grundval av en och samma bas, skulle separata restriktioner behöva fastställas för aktiva/passiva och andra växlande meningar. Härledning möter dock ett problem såväl i dessa modeller som i de ”lexikala regelmodeller” som vi snart ska diskutera: när härledningsriktningen inte väcker några tvivel vid aktiva/passiva och applicativa växlingar, är andra fall av växlande argumentuttryck ibland inte lika entydiga i detta avseende. Lexikala regler, som ett alternativ till transformationella regler, anger släktskap mellan enskilda lexikala enheter, det vill säga dessa regler fastställer hur genom att flytta det relevanta nominalsyntagmet (NP) endast från den position där det redan har höjts1 direkt objekt (Emonds & Whitney 2006: 96–98). När det gäller andra omständigheter som leder till att atypiska passivkonstruktioner uppstår, såsom deras predikats semantiska natur (inre struktur), noteras att predikaten i aktiva motsvarigheter till sådana passivkonstruktioner oftast är intransitiva. Vidare menar man att endast oergativa verb (det vill säga intransitiva verb vars ytstruktursubjekt också är djupstrukturens subjekt, till exempel mąstyti, kalbėti, atsistoti och så vidare), men inte oackusativa verb (det vill säga intransitiva verb vars ytstruktursubjekt är djupstrukturens objekt, till exempel skęsti, degti, mirti och så vidare), tillåter sådana passivkonstruktioner (jfr Blake 1990: 29–34). Alla oergativa verb i engelskan tillåter dock inte prepositionella passivkonstruktioner (Levin 1993: 86). 87 KRISTINA LENARTAITĖ ord från olika klasser (till exempel verb och deras nominaliseringar) kan vara förbundna med varandra genom släktskapsrelationer på fonologisk, syntaktisk och semantisk nivå. Det finns två möjliga strategier för tillämpningen av lexikala regler, enligt vilka de så kallade ”lexikala regelmodellerna” kan klassificeras: (i) lexikala regler kan förbinda lexikala enheter som har en och samma lexikal-semantiska representation men olika syntaktiska realiseringar (till exempel i lexikal-funktionell grammatik); (ii) lexikala regler kan definiera en relation mellan lexikala enheter som har olika men systematiskt besläktade lexikal-semantiska representationer (till exempel i Levins och Rappaport Hovavs samt Pinkers studier). I lexikal-funktionell grammatik (Lexical-Functional Grammar) representerar varje predikats argumentstruktur de semantiska funktionerna hos n argument som kan tolkas grammatiskt, och varje predikatsargument tilldelas en grammatisk funktion i den lexikala formen. De semantiska funktioner som predikatet representerar måste vara förenliga med de semantiska tolkningarna av alla subjekt, objekt och andra grammatiska argument som är knutna till predikatet. Detta är ett nödvändigt krav på semantisk förenlighet, som i lexikal-funktionell grammatik ersätter den generativa grammatikens urvalsrestriktioner (se ovan). Låt oss nu se hur denna modell behandlar de fenomen vi intresserar oss för. I typiska fall bevarar till exempel aktiva/passiva växlingar samma argumentstruktur hos predikatet (och därmed samma urvalsrestriktioner); skillnaden är endast att den passiva predikatets fördelning av grammatiska funktioner mellan argumenten förändras jämfört med det aktiva predikatet – passivering omfördelar de grammatiska funktionerna i förhållande till samma argument. Därmed överträds inte heller kraven på semantisk förenlighet. Lexikal-funktionell grammatik tillämpar urvalsrestriktioner på predikatets argumentstrukturs semantik, medan generativ grammatik betraktar dessa restriktioner som en bestämd uppsättning semantiska drag som är relevanta ur grammatisk synvinkel (till exempel [abstrakt], [levande] och så vidare) och som ligger till grund för att fastställa restriktionerna. Därefter kräver lagen om Funktionell fullständighet (Functional completeness) att varje predikatsargument ska vara knutet till ett funktionellt argument (det vill säga en grammatisk funktion) av den typ som specificeras av verbets lexikala form. Till exempel är meningen *John admired ’John beundrar’ omöjlig på engelska, eftersom det funktionella argumentet objekt, som är knutet till den lexikala formens andra argument ’ADMIRE ((SUBJ), (OBJ))’, inte uttrycks här. Dessutom kräver lagen om Funktionell koherens (Functional cohe- 88 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos rence)-lagen att varje meningsfullt funktionellt argument av den typ som specificeras av verbets lexikala form obligatoriskt ska vara knutet till ett predikatsargument. Exempelvis är meningen Fred sent John Mary ’Fred skickade Mary till John’ funktionellt koherent, eftersom alla tre funktionella argumenten – subjektet Fred, objektet John och det andra objektet Mary – kan knytas till motsvarande predikatsargument i den lexikala formen som betyder ’SEND ((SUBJ), (OBJ), (OBJ2))’ (Bresnan 1982a: 39–49). I lexikal-funktionell grammatik betraktas alltså aktiva/passiva växlingar som två olika syntaktiska projektioner av en och samma lexikal-semantiska representation, medan motsvarande aktiva och passiva verb betraktas som separata lexikala enheter. Dessutom kan en passiv mening genereras direkt, oberoende av motsvarande aktiva mening, förutsatt att det passiva verbet i fråga finns i lexikonet. Passiveringsreglernas funktioner är följande: att härleda ett passivt verb från ett aktivt och samtidigt uttrycka det systematiska förhållandet mellan dessa två lexikala enheter. Schematisk kan passiveringsregeln för typiska fall återges så här: (28) (SUBJ) → (OBLagt) (OBJ) → (SUBJ). Denna regel ska tolkas så här: varje referens till den grundläggande lexikala enhetens objektrelation (OBJ) ersätts i den härledda lexikala enheten med en referens till subjektrelationen (SUBJ), samtidigt som varje referens till den grundläggande lexikala enhetens subjektrelation (SUBJ) ersätts med en referens till den adverbiella relationen (OBLagt) (Bresnan 1982a: 2–86; Kroeger 2004: 53–63). I denna modell förklaras även ”dativväxlingar” på motsvarande sätt: två olika uppsättningar grammatiska funktioner tilldelas en argumentstruktur hos ett predikat vars argument har de semantiska rollerna agent, tema och mål (goal), jfr: (29) a. Fred handed a toy to the baby. ’Fred räckte leksaken till barnet’ b. Fred handed the baby a toy. (Exemplen från Bresnan 1982b:150–151.) ’Fred räckte barnet en leksak’ c. ‚HAND ((SUBJ), (OBJ), (TO OBJ))‘ d. ‚HAND ((SUBJ), (OBJ), (OBJ2))‘. 89 KRISTINA LENARTAITĖ Här är (29c) en representation av de grammatiska funktionerna i meningen (29a), medan (29d) motsvarar (29b). I lexikal-funktionell grammatik fastställs alltså det systematiska sambandet mellan konstruktionerna NP_to-NP (29a) och NP–NP (29b) genom en motsvarande lexikal regel, jfr: (30) (OBJ) → (OBJ220) (TO OBJ) → (OBJ). Denna regel föreskriver att ett lexikalt element med specifikationerna (OBJ) och (TO OBJ) (dvs. för ett objekt styrt av prepositionen to), som i mening (29a), kan ersättas av ett annat lexikalt element där (OBJ) ersätts med (OBJ2) och (TO OBJ) ersätts med (OBJ) (Kaplan & Bresnan 1982: 173–180). I denna modell förklaras även applicativa alternationer på motsvarande sätt (se avsnitt 1.3.): de relevanta lexikala reglerna ([X]v → [X-APPL]v; (OBL) → (OBJ); (OBJ) → (OBJ2)) fastställer här det systematiska sambandet mellan icke-applicativa och motsvarande applicativa verb samt de grammatiska funktioner de specificerar (jfr Kroeger 2004: 68–69). Sammanfattningsvis erkänns diatesalternationer inom lexikal-funktionell grammatik som separata syntaktiska representationer i ett enda skikt, men predikaten i de alternerande konstruktionerna är indirekt förbundna genom ett ”släktskapsförhållande” som definieras av motsvarande lexikala regler. I denna modell kan alltså det derivationella förhållandet mellan alternerande konstruktioner endast fastställas indirekt, det vill säga genom det derivationella samband som förenar deras predikat. Till en annan variant av de så kallade modellerna med ”lexikala regler”, där lexikala regler definierar sambandet mellan lexikala element med olika men systematiskt relaterade lexikal-semantiska representationer, hör Levin och Rappaport Hovavs samt Pinkers studier av argumentrealisering och argumentväxling. Levin och Rappaport Hovav undersöker fall av lokativa alternationer. Deras undersökning bygger på antagandet att alternerande konstruktioner som återspeglar systematisk betydelsevariation är realiseringar av skilda lexikal-semantiska representationer, och att motsvarande lexikala regler reglerar hur verbets olika lexikal-semantiska representationer markeras i korrekta realiseringsmönster för argument, jfr: 20 I ditransitiva konstruktioner i engelska och andra språk är huvudobjektet det recipient- eller beneficientobjekt som detta indikeras av passiviseringseffekter, en strikt fixerad position i meningen och andra egenskaper. Objektet med den semantiska rollen tema betraktas i sådana meningar som det andra objektet; i lexikal-funktionell grammatik och andra modeller betecknas det (OBJ2). 90 Diateses alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos (31) a. They loaded boxes onto the truck. ”De (av-, på-)lastade lådorna på lastbilen” b. They loaded the truck with boxes. ”De lastade lastbilen med lådor” c. Load: [x cause [y to come to be at z] / LOAD] ”Lasta: [x orsakar [y att befinna sig på z] / LASTA]” b. Load: [[x cause [z to come to be in state]]] BY MEANS OF [x cause [y to come to be at z] / LOAD] ”Lasta: [[x orsakar [z att hamna i ett tillstånd]]] PÅ SÅ SÄTT ATT [x orsakar [y att befinna sig på z] / LASTA]” Här förknippas mening (31a) med den semantiska representationen (31c) av verbet load, medan mening (31b) förknippas med (31d). Det bör noteras att endast den semantiska representationen (31d) ärver och inkorporerar den semantiska representationen (31c), men på intet sätt tvärtom. Eftersom lokationen (z) i den semantiska representationen (31d) är det första argumentet som genomgår en förändring, bedöms den kunna knytas till objektets syntaktiska position i modellen för syntaktisk argumentrealisering (31b). I den semantiska representationen (31c) är temat (y) (den last som transporteras) det första argumentet som genomgår en (lokations-)förändring och knyts därför till objektpositionen (31a) (Levin & Rappaport Hovav 2005: 206–208). Som den främsta bristen i denna undersökning framhålls att derivationen är enkelriktad; därför kan denna modell inte förklara varför vissa semantiskt närbesläktade verb endast tillåter en argumentrealisering. Dessutom tycks implikationen av en semantisk representation i en annan i första hand bygga på det antagna företrädet för en händelse framför en annan, det vill säga det förefaller oss som om lastningshändelsen föregår fyllningshändelsen: när något lastas i någon behållare (till exempel hö på en vagn) brukar de föremål som lastas bäras (eller på annat sätt transporteras) till behållaren i vissa mängder, och det tar en viss tid innan den slutligen blir fullastad — lastningens varaktighet tycks skilja dessa nära förbundna händelser åt. I stor utsträckning grundas intuitionen att sådana två ”händelser som följer på varandra”21 också förbinds av ett kausalt samband på just detta (utan den lastningsaktivitet som tar sådan 21 Vi skulle visserligen med fog kunna anta att handlingen att lasta orsakade resultatet av handlingen (en full vagn med hö), men vid närmare betraktande pågick både lastningen (av höet) och vagnens fyllande parallellt, det vill säga båda händelserna var samtidiga ända till slutet. 91 KRISTINA LENARTAITĖ lång tid, kommer behållaren inte att bli fylld). En sådan förklaring är dock svårare att tillämpa på liknande fall där händelsernas samtidighet är tydligare och det kausala samband som förenar dem därför inte framträder (jfr Iwata 2005: 375–376). Även i Pinkers modell reglerar en motsvarande lexikal regel att ett verb vars semantiska struktur har kärnan (core),x orsakar att y rör sig / på z’, omvandlas till ett nytt verb vars semantiska struktur nu har kärnan,x orsakar att z ändrar tillstånd på så sätt att y rör sig in i / på det’ (Pinker22 1989: 79). Jämfört med den förklaring som diskuterades tidigare är nyheten här att derivationen vid lokativa alternationer kan gå i båda riktningarna: både från den lokativa varianten (31a) till with-varianten (31b), och från with-varianten till den lokativa (detta är ett fall av ”invers subordination”). Derivationsriktningen fastställs utifrån vilket argument som inte kan utelämnas, det vill säga vilket argument som kan fungera som det enda objektkomplementet: om det är argumentet med temaroll sker derivationen från den lokativa varianten, och om det är argumentet med målets (goal) roll sker den från with-varianten. Det visar sig dock att detta testförfarande är opålitligt, eftersom det finns fall där komplement i alternerande meningar kan inta samma syntaktiska position och båda kan utelämnas (eller ingetdera kan det). Enligt Pinker visar fall som alternationen med verbet stuff ”stoppa (full)” att derivationen går från with-varianten (32b) till den lokativa (32a), jfr: (32) a. Han stoppade brödsmulorna i kalkonen. ”Han proppade in brödsmulor i kalkonenᵉ b. Han stoppade kalkonen full med brödsmulor. ”Han proppade kalkonen full med brödsmulorᵉ c. *Han stoppade brödsmulorna. d. Han stoppade kalkonen full. Meningarna (32c) och (32d) visar att endast turkey kan fungera som det enda objektkomplementet till verbet stuff, eftersom mening (32c) är ogrammatisk; grundformen är därför (32b). Här har verbets semantiska representation en mer komplex händelsestruktur (,x orsakar att z ändrar tillstånd på så sätt att y rör sig in i / på det (z’)), och när den motsvarande regeln raderar huvudsatsen (,x orsakar att z ändrar tillstånd på så sätt att y rör sig in i / på det (z’)), kan den underordnade satsen upphöjas till huvudsats (Iwata 2005: 22 Referuojama iš Iwata (2005: 358). 92 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos 358–375). I Pinkers modell betraktas tematiska kärnor (thematic cores) som ”mellanled” mellan form och betydelse, det vill säga schematiska representationer av en händelsetyp eller relation som utgör betydelsekärnan för motsvarande verbklass. Tematiska kärnor, såsom ”x påverkar y” eller ”x får y att ha z”, kopplas till motsvarande syntaktiska ramar [NP V NP], [NP V NP NP]. Ett verb förekommer således i en syntaktisk ram om dess tematiska kärna är relaterad till den syntaktiska ramen (ibid., 363). Pinker klassificerade dessutom de engelska lokativa verb som tillåter respektive inte tillåter alternationer: vissa av dem, de ”innehållsorienterade” (content-oriented), uttrycker obligatoriskt ett argument som betecknar den aktuella ”placerade” saken (locatum), medan andra, de ”behållarorienterade” (container-oriented), obligatoriskt uttrycker ett argument som betecknar en plats (location). Enligt Pinker är handlingstyper vars argument med målroll (goal) lättare kan uppfattas som genomgående en förändring mer benägna att realisera sina målargument som patienter och kan därför delta i alternationer (jfr Arad 2006: 474–477). Sammanfattningsvis kan konstateras att i de ”lexikala regel”-modeller som föreslagits av både Levin och Rappaport Hovav och av Pinker kopplas två olika semantiska representationer av ett och samma verb, vilka dock är indirekt förbundna genom en derivationsrelation, till olika argumentrealiseringar. Även om det alltså inte går att fastställa någon direkt derivationsrelation mellan de två realiseringarna, såsom i lexikal-funktionell grammatik, går det ändå att spåra en motsvarande relation mellan de lexikal-semantiska representationerna via lexikala regler. Den avgörande skillnaden mellan de generativa grammatik- och relationsgrammatikmodeller som diskuterats här och ”lexikala regel”-modellerna är att de förstnämnda förklarar skillnaderna mellan alternerande konstruktioner på den syntaktiska nivån, medan de sistnämnda i stället förklarar skillnaderna mellan alternerande konstruktioner med processer på den semantiska nivån, vilka senare kopplas till olika syntaktiska representationer. Därför är ”lexikala regel”-modellerna enkelskiktade med avseende på syntaktiska representationer, medan modellerna inom generativ grammatik och relationsgrammatik är flerskiktade. 2.2. Konstruktionsmodeller Om konstruktionsmodeller kan man inledningsvis säga att de är användningsbaserade, det vill säga språkmodeller inriktade på språkbruk (usage-based), ling- 93 KRISTINA LENARTAITĖ vistiska modeller som erkänner gradvisa processer för språkinlärning, vilka till stor del sker genom induktiv kognition (det vill säga från enskilda fall till generaliseringar), och som lyfter fram generaliseringar som den grundläggande mekanism som styr olika språkliga processer. Dessa modeller erkänner inte heller en process som är viktig i andra modeller, nämligen att en språkstruktur härleds ur en annan, eftersom konstruktionsmodellerna, till skillnad från de hittills diskuterade modellerna, betraktar konstruktioner som etablerats i språkbruket som den grundläggande lingvistiska enheten; dessa kan inte vidare delas upp i några atomära primitiver. Som konstruktioner, det vill säga inlärda konkreta lingvistiska enheter med en karakteristisk form och betydelse eller diskursfunktion, betraktas sådana strukturer (här räknas även morfem, ord och idiom som konstruktioner) vars form- eller betydelseaspekter inte helt kan förutsägas utifrån deras enskilda komponenter eller andra konstruktioner som finns i språket. Dessutom kan även ett konkret fall av en form-betydelserelation som är helt förutsägbart betraktas som en konstruktion, om det bara används tillräckligt ofta (Goldberg 2006: 5). I det följande diskuterar vi fenomenen diatesalternationer med utgångspunkt i Goldbergs konstruktionsgrammatik och Iwatas lexikal-konstruktionsmodell. I Goldbergs konstruktionsgrammatik urskiljs exempelvis följande engelska argumentstrukturskonstruktioner som grundläggande medel för att uttrycka satser: (33) a. Ditransitiv konstruktion ”x får y att få z” Subj V Obj Obj2 Pat faxed Bill the letter. ”Pat faxade brevet till Bill” b. Kausativ rörelsekonstruktion ”x får y att röra sig till z” Subj V Obj Obl Pat sneezed the napkin off the table. ”ordagrant Pat nös servetten från bordet” (Goldberg 1995: 3–4). Sådana argumentstrukturskonstruktioner är snarare förknippade med en grupp närliggande betydelser än med en enda abstrakt betydelse, även om en sådan betydelse skulle kunna urskiljas i den nedärvda konstruktionshierarkin (Goldberg 1995: 108–110). I konstruktionsgrammatiken, liksom i andra varianter av konstruktionsmodeller, bestämmer konstruktionerna till stor del skillnaderna i satsers betydelse, och 94 Dia tezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos Verbet23 integreras endast semantiskt i konstruktionen. Konstruktioner existerar oberoende av verbet, har en egen betydelse och en specifik syntaktisk struktur. I till exempel konstruktionen för kauserad rörelse (caused motion) kauserar x y att röra sig till z. Argumentrollerna — orsak (cause), mål (goal), tema (theme) — är direkt knutna till konstruktionen, medan verbet DĖTI:s deltagarroller — den som placerar, det som placeras och platsen där det placeras — är knutna till verbet. När argumentrollerna ”sammanfogas”, eller integreras, med handlingens deltagarroller erhålls en sammansatt syntaktisk-semantisk struktur, jfr: (jfr Goldberg 1995: 52) Processen där konstruktionens argumentroller sammanfogas med verbets deltagarroller regleras av följande principer: (i) principen om semantisk koherens (Semantic Coherence principle): endast semantiskt förenliga roller kan ”sammanfogas”; (ii) korrespondensprincipen (Correspondence Principle): varje deltagarroll som är lexikalt profilerad och uttryckt måste ”sammanfogas” med konstruktionens profilerade argumentroller. Om ett verb har tre deltagarroller kan en av dem ”sammanfogas” med en roll som inte är profilerad i konstruktionens argumentstruktur (Goldberg 1995: 50). Här bör man notera att lexikalt profilerade deltagarroller är sådana som med nödvändighet måste uttryckas i satsen, medan konstruktioners profilerade argumentroller (till exempel orsak (agent), mål och tema) är knutna till de centrala syntaktiska positionerna — subjektet och det direkta objektet. Alterneringsfall förklaras inom konstruktionsgrammatiken som en och samma verbbetydelse (dvs. en handling som förstås utifrån motsvarande semantisk-interpretativa ram och de deltagarroller som den omfattar) 23 I konstruktionsmodeller knyts verbets betydelse alltid till semantiken i motsvarande semantisk-interpretativa ram, utifrån vilken begränsningarna för verbets deltagarroller fastställs (se Goldberg 1995: 25–31; 43–44). 95 KRISTINA LENARTAITĖ förmågan att integreras med två eller flera olika argumentstrukturkonstruktioner. Vid engelska lokativa alterneringar, även kallade spray / load-alterneringar, det vill säga alterneringar med spraya/lasta (jfr satserna (31a) och (31b)), kan samma verb load integreras antingen med konstruktionen för kauserad rörelse (31a) eller med en kausativ konstruktion + en prepositionskonstruktion med with24 (31b). Med andra ord bör de aktuella satserna betraktas som instansieringar av olika konstruktioner: sats (31a) av konstruktionen för kauserad rörelse och sats (31b) av den kausativa konstruktionen + prepositionskonstruktionen med with. Skillnaderna i betydelse mellan alternerande satser beror i detta fall på skillnaderna i konstruktionernas betydelse (jfr Goldberg 1995: 175–179; Goldberg 2006: 34–38). Aktiv-/passivalterneringar förklaras här också som instansieringar av olika konstruktioner. Den passiva konstruktionens funktion är att skymma (shading) den högst rangordnade deltagarroll som är knuten till verbet. En konkret passiv sats bör alltså betraktas som en instansiering av en konstruktion som skymmer motsvarande deltagarroll, det vill säga av en passiv konstruktion (Goldberg 1995: 56–57). Att sådana alterneringar som passivisering eller applicativa konstruktioner vanligen åtföljs av morfologisk avledning förklaras inom konstruktionsgrammatiken på följande sätt: slutna klasser av grammatiska morfem är förknippade med de nämnda fenomenen, exempelvis passiviseringsmarkörer på verb eller applicativa suffix, och dessa likställs med argumentstrukturkonstruktioner25. Den semantiska integrationen av det aktuella morfemet och verbet är därför analog med integrationen av en konstruktion och ett verb (Goldberg 1995: 22–23). Det är intressant hur de chichewa-applicativa konstruktioner som diskuterades i avsnitt 1.3 skulle behandlas i denna modell: när verb integreras med samma slutna klass av grammatiska morfem, närmare bestämt det applicativa suffixet (-ir- ~ -er-), erhålls ju helt olika konstruktioner, till exempel en ditransitiv (19b) och en kausativ (20b). I andra modeller motiveras avvisandet inom konstruktionsgrammatiken av ett derivationsförhållande som på ett eller annat sätt (på syntaktisk eller semantisk nivå) knyter samman de aktuella fenomenen på följande sätt: (i) det är bättre att generera A direkt än att 24 En sådan argumentstrukturkonstruktion bör betraktas som komplex, det vill säga som sammansatt av två oberoende konstruktioner: en kausativ konstruktion och en konstruktion styrd av prepositionen with (Goldberg 2006: 36). 25 I konstruktionsmodeller, liksom i kognitiv grammatik, finns ingen strikt åtskillnad mellan lexikala och grammatiska enheter. 96 Di atezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos härleda från C om det finns en modell B med samma (target) syntaktiska egenskaper som A, men som uppenbarligen inte är härledd från C; (ii) det är bättre att inte härleda A från C om det finns en modell B med samma syntaktiska egenskaper som C, men som inte är den input (input) från vilken A kan härledas. (Goldberg 2006: 22–25). På så sätt försvinner det problem som andra modeller, vilka erkänner derivation på ett eller annat plan, ställs inför: argumentstrukturkonstruktioner fungerar i denna modell som ytgeneraliseringar (surface generalizations) i förhållande till sina konkreta instansieringar. En brist hos Goldbergs konstruktionsgrammatik sägs vara att abstrakta konstruktioner på högre nivå väljs som den grundläggande lingvistiska enheten, trots att barns språkinlärning och andra fakta visar att konstruktioner på lägre nivå, knutna till konkreta verbklasser, fungerar som grundläggande enheter i detta avseende. Abstrakta konstruktioner på högre nivå kan inte existera utan konstruktioner på lägre nivå, och därför kan de förra inte betraktas som mer adekvata än de senare i fråga om psykologisk realitet26 (Iwata 2008: 123–129). En annan brist som påtalas gäller hur Matchningsprincipen fungerar, vilket diskuterats ovan: först och främst är det, vilket tillämpningen av utelämningstestet visar, problematiskt att fastställa de lexikalt profilerade aktörsrollerna, det vill säga de aktörsroller som måste uttryckas. Dessutom, enligt Iwata, överlappar denna princip delvis med Semantiska koherensprincipen, och det skulle i allmänhet gå att klara sig utan den (dvs. Matchningsprincipen) (Iwata 2005: 382–387). Det skulle också kunna förefalla som om information som återges på olika nivåer i konstruktionsgrammatiken upprepas och är överflödig. Exempelvis verkar aktörsrollerna som är knutna till verbet förmedla tillräcklig information också om argumentens syntaktiska projektioner, men allt detta återges dessutom på konstruktionsnivå. Denna överflödiga information utgör emellertid kärnan i den instansieringsmekanism som är mycket betydelsefull inom kognitiv grammatik och konstruktionsgrammatik. Mer abstrakta konstruktioners syfte (funktionella motivation) är att sanktionera konstruktioner på lägre nivå och med större konkretion, till exempel meningar, även nybildade sådana. På så sätt fyller konstruktionerna samma funktion som regler i generativa modeller. 26 För konstruktionsmodeller, liksom för bruksbaserade (usage-based) modeller, är det mycket viktigt att de grammatiska enheter och påståenden de erkänner är adekvata även i förhållande till andra psykologiska och kognitiva processer, det vill säga att de är psykologiskt verkliga för talaren/lyssnaren. 97 KRISTINA LENARTAITĖ I Iwatas lexikala-konstruktionella modell (lexical-constructional approach) följer man i huvudsak Goldbergs konstruktionsgrammatik, men alla dess centrala aspekter modifieras något: (i) i konstruktionsgrammatiken väljs abstrakta konstruktioner på högre nivå som den grundläggande enheten i den grammatiska beskrivningen, medan man i den lexikala-konstruktionella modellen väljer konstruktioner på lägre nivå, knutna till en konkret verbklass; (ii) i konstruktionsgrammatiken kan verbets betydelse reduceras till aktörsroller, det vill säga verbets betydelse kan representeras tillräckligt genom aktörsrollerna i den handling som verbet betecknar, medan verbets betydelse i den lexikala-konstruktionella grammatiken inte begränsas till enbart aktörsroller utan förstås i vidare bemärkelse; (iii) i konstruktionsgrammatiken fastställs relationen mellan verbet och konstruktionen genom hur ett visst verbs betydelse är förenlig med konstruktionens betydelse, medan det i den lexikala-konstruktionella modellen är viktigt hur hela yttrandet, till exempel He sprayed the wall with paint ’Han sprutade färg på väggen’, är förenligt med en konstruktion för en viss verbklass (jfr Iwata 2008: 123). Fördelen med att tillämpa konstruktioner på lägre nivå har redan nämnts ovan. Att parametrar som traditionellt förknippas med verblexemet (exempelvis argumentstruktur) inte på ett adekvat sätt kan återge förenligheten med en konstruktion framgår av sådana fall där denna förenlighet uppenbart avgörs inte bara av verbet utan även av andra satsled, det vill säga verbet kan realiseras i en viss konstruktion med vissa termer men inte med andra, jfr: (34) a. *He spread the sleeping child with a blanket. ’Han bredde ut en filt över det sovande barnet’ b. He spread the bread with butter. ’Han bredde smör på brödet’ (Exemplen från Iwata 2008: 124.) Båda de arbeten av Iwata som behandlas i denna artikel (Iwata 2005; 2008) ägnas åt problem kring lokativa alternationer, och de centrala frågor som ställs om dessa företeelser är följande: varför tillåter vissa verb lokativa alternationer medan andra inte gör det? Ur den senare frågan följer också andra: vilka aspekter av semantiken hos verb som deltar i lokativa alternationer avgör denna möjlighet, och varför? Det är därför uppenbart att Iwatas studie är mer inriktad på semantisk analys av lokativa alternationer. Närmare 98 Diატезės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos efter att ha undersökt Pinkers och andras påstående att den så kallade with-varianten i paret av lokativa alternationer (jfr (31b)), där ledet med rollen som plats, kortare uttryckt lokativ, står som objekt, kan karakteriseras som betecknande en ”(lokativ) tillståndsförändring” (change of state) i förhållande till den andra alternerande satsen, som betecknar en ”(tema-)lägesförändring” (onto / into-varianten, jfr (31a)), kom Iwata fram till att karakteristiken ”(lokativ) tillståndsförändring”, både på grund av sin alltför generella karaktär och på grund av de tydliga semantiska skillnaderna mellan verb som tillåter lokativa alternationer och prototypiska verb för ”tillståndsförändring”, såsom break ’bryta’, inte på ett adekvat sätt kan beskriva de semantiska aspekterna av den företeelse som studeras (Iwata 2008: 22–25). Därför utgår Iwata i sin föreslagna lexikala-konstruktionella modell från att endast konstruktioner på lägre nivå, det vill säga konstruktioner knutna till en konkret verbklass, på ett adekvat sätt kan återge de semantiska och syntaktiska processerna i lokativa alternationer. with-varianten av lokativa alternationer (31b), där lokativen står som objekt, kan beskrivas som realiserande semantiken hos verbklassen ”cover” ’täcka’ (och i vissa fall verbklassen ”fill” ’(fyll-)fylla’), medan into / onto-varianten (31a), där det föremål som ändrar läge (locatum) står som objekt, realiserar semantiken hos verbklassen ”put” ’lägga’. En konstruktion knuten till en konkret verbklass bör betraktas som ett sanktionerande schema27 i förhållande till de konkreta realiseringar som instansierar den, jfr: (35) a. The vandal sprayed paint onto the sculpture. ’Vandalen sprutade färg på skulpturen’ b. The vandal sprayed the sculpture with paint. ’Vandalen sprutade skulpturen med färg’ (Exempel från Iwata 2008: 48.) 27 I bruksorienterade teoretiska modeller är konstruktioner inget annat än schematiska form- och betydelsebildningar abstraherade från användningstillfällen (satser). Konstruktioner, förstådda som scheman etablerade i bruket och omfattande gemensamma drag hos sina konkreta realiseringar, är förkroppsligade i dessa realiseringar och sanktionerar nya realiseringar som motsvarar deras specifikationer (Iwata 2008: 38). Såväl den konkreta betydelsen hos det verb som deltar i alternationerna som konstruktionens betydelse bör betraktas som vissa abstraktioner i förhållande till konkreta användningstillfällen. Dessutom är verbets betydelse svår att avgränsa från konstruktionens betydelse, det vill säga de överlappar. Ett konkret verbs betydelse kan därför föreställas som den minsta mängd information som kan knytas till verbet (ibid., 87–99). 99 KRISTINA LENARTAITĖ Mening (35a) betraktas som en instansiering av en konstruktion på verbklassnivå med den semantiska komponenten ”put”, ’placera’, medan mening (35b) är en konkret realisering av en konstruktion på verbklassnivå med den semantiska komponenten ”cover”, ’täcka’ (ibid., 27–51). Alternationer föreligger när samma verbs semantik (vars specifikationsgränser definieras av den relevanta semantisk-interpretativa ramen) kan förenas (integreras) med två olika konstruktioner. Andra betydelsefulla semantiska egenskaper hos verb som tillåter lokativa alternationer är följande: handlingens holistiska karaktär och dess telicitet (dvs. att handlingens slut förutsätts). I meningar som (31b) och (35b), där lokativet står som objekt, ger verbklassen med semantiken ”cover” (35b) eller ”fill” (31b), vars konstruktion sanktionerar dessa meningar, upphov till en ytterligare semantisk komponent — en holistisk effekt — det vill säga föreställningen att objektet som genomgår handlingen helt och hållet omfattas av den. Men exempelvis tillåter mening (35b) en dubbel tolkning — både holistisk och icke-holistisk: med avseende på skulpturen som konstverk kan även den minsta färgstrimma som stänks på den betraktas som en förändring av skulpturens tillstånd, det vill säga dess estetiska utseende, och därför är realiseringen (35b) möjlig. Enligt Iwata sanktioneras dock endast realiseringar med en holistisk effekt av konstruktioner som tillhör verbklassen med semantiken ”cover” / ”fill”. Samma mening (35b) kommer därför, när den tillåter en holistisk tolkning, att betraktas som en instansiering av konstruktionerna i den nämnda gruppen, och när den inte gör det, betyder det att den sanktionerar en konstruktion som tillhör någon annan verbklass (till exempel verb för ”äcklande”). Om en enskild mening som väljer lokativet som objekt dessutom inte tillåter en holistisk tolkning, är den, strikt bedömt, inte ett helt genuint fall av lokativ alternation, eftersom den inte sanktioneras av konstruktioner som tillhör verbklassen med semantiken ”cover” / ”fill”. Den semantiska komponenten telicitet får en liknande förklaring: om handlingen i meningar som väljer lokativet som objekt är telisk (icke-durativ / avslutad), sanktioneras de av konstruktioner som tillhör verbklassen med semantiken ”cover” / ”fill”, och om den är atelisk, av en konstruktion som tillhör någon annan verbklass (ibid., 55–64). När Iwata behandlar sådana fall av lokativ alternation där den ena meningen bildas med ett morfologiskt mer komplext verb, såsom den tyska lokativa alternationen (jfr mening (9)) eller den japanska lokativa alternationen, är han inkonsekvent: i tyska lokativa meningar med verb som har prefixet (be-) realiseras lokativet i objektposition i meningar 100 Di atezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos (9b), och strikt bedömt betraktas de i allmänhet inte som fall av lokativ alternation, eftersom de inte sanktioneras av konstruktioner som tillhör verbklassen med semantiken ”cover” / ”fill”, då de påstås sakna en holistisk tolkning (ibid., 2008: 152–156). I japanska lokativa objektmeningar som bildas med verbet med suffixet (-tsukusu) kan realiseringarna däremot betraktas som instansieringar av konstruktioner som tillhör verbklassen med semantiken ”cover” / ”fill”. Eftersom suffixet -tsukusu inte är en grammatisk morfem, bedöms dessa fall av alternation på samma sätt som fall av lokativ alternation i engelska (ibid., 2008: 188–192). Den lexikal-konstruktionella modellen kan kritiseras på följande punkter: (i) det förefaller som om alla alternerande meningar där en satsdel med den semantiska rollen lokativ (i vid bemärkelse) realiseras i objektposition i den ena meningen skulle kunna kallas ”lokativa alternationer”, men Iwata tenderar att betrakta endast de fall som är relevanta för de semantiska begränsningar han har fastställt som lokativa alternationer; (ii) här förefaller också betydelsen av vissa aspekter av verbets semantiska struktur — holisticitet och telicitet — vara överskattad. Holisticitet är alltid relativ: den bedöms alltid av talaren, och möjligheten till flera tolkningar (holistisk / icke-holistisk) av meningar som (35b) visar just att holisticitet inte nödvändigtvis spelar en så avgörande roll vid lokativa alternationer som Iwata skulle vilja tillskriva den (jfr även Michaelis & Ruppenhofer 2001: 23–27 i denna fråga). Det holistiska semet är utan tvekan karakteristiskt för flertalet lokativa alternationer, men inte för alla. Även om konstruktionsmodeller otvivelaktigt kan förklara argumentväxlingsfenomen, förekommer de fenomen vi behandlar här ändå inte som ”alternationer” i ordets egentliga bemärkelse inom dessa modeller, eftersom de inte förenas av något särskilt samband. I konstruktionsmodellerna skulle alla realiseringar som kan bildas med samma verb i allmänhet kunna kallas alternationer. 2.3. Sammanfattande anmärkningar Här ska kort kommenteras varför man avstår från att klassificera alla de teoretiska modeller som behandlats här (i avsnitt 2.1 och 2.2) utifrån derivation, det vill säga i derivationella och icke-derivationella modeller. När det gäller generativ grammatik, relationsgrammatik och modeller med ”lexikala regler” har det redan nämnts att derivationsprocesser 101 KRISTINA LENARTAITĖ äger rum på olika nivåer — i de förstnämnda modellerna direkt och i syntaxen, i de sistnämnda indirekt (via lexikala regler) och i semantiken. Därför kan de alla kallas ”derivationella” endast med vissa reservationer. Konstruktionsmodeller bör däremot inte kallas ”icke-derivationella”, eftersom frånvaron av derivation snarare bör betraktas som en följd av ett mer betydelsefullt kännetecken hos dessa modeller — deras orientering mot talaren och språkbrukssituationer. Som vi har sett står derivationella synsätt inför många problem, såsom derivationens riktning och frågan om hur dess existens i ett enskilt fall över huvud taget kan beläggas. Därför framstår processer som generaliseringar som viktigare för företrädarna för konstruktionsmodeller; de gör det samtidigt möjligt att bedöma grammatiska processer i förhållande till andra processer i människans mentala verksamhet. Vi har redan klarlagt de diskuterade modellernas ståndpunkter i fråga om diatesfenomen, men det återstår att kort betona hur alla dessa modeller förhåller sig till varandra. Utifrån den kortfattade översikten är det naturligtvis svårt att fastställa gemensamma beröringspunkter mellan generativ grammatik, relationsgrammatik och konstruktionsmodeller. De kanske möts på någon nivå i den filosofiska bedömningen av språkfenomen, men inte i den grammatiska beskrivningen. Modeller med ”lexikala regler” kan däremot jämföras med konstruktionsmodeller: båda söker på semantisk nivå efter orsakerna till att olika realiseringar uppstår och erkänner därför endast syntaktiska realiseringar i ett enda skikt. Båda modellerna tilldelar olika realiseringar olika betydelser (men modeller med ”lexikala regler” knyter betydelserna till ett bestämt verb, medan konstruktionsmodeller knyter dem till betydelserna hos olika konstruktioner som sanktionerar olika realiseringar). Det som i grunden skiljer dem åt är att de olika lexikal-semantiska representationerna för alternerande konstruktioner i modeller med ”lexikala regler” systematiskt länkas samman genom lexikala regler, medan olika syntaktiska representationer i konstruktionsmodeller endast länkas samman genom att de har samma verb. Verbets roll i konstruktionsmodeller är, jämfört med dess roll i de övriga modellerna, kraftigt begränsad. 3. I STÄLLET FÖR SLUTSATSER Av översikten i artikeln över teoretiska modeller som har undersökt diatesalternationer framgår att alla behandlar samma eller liknande problem på olika sätt — var och en av de undersökningar som diskuterats (liksom många andra som inte nämnts här) betraktar de undersökta företeelserna ur olika perspektiv, kritiserar varandras brister och försöker åtgärda dem. Som avslutning ska jag därför kort diskutera 102 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos den modell jag valt för att undersöka diatesalternationer och försöka motivera detta val. För att förklara växlingar i argumentrealisering tillämpar jag Shaumyans (Shaumyan) universella applikativa grammatik (Universal Applicative Grammar) (Shaumyan 2006; 1987), där, på ett sätt som liknar exempelvis lexikal-funktionell grammatik, sambandet mellan alternerande satser fastställs på den semantiska nivån — alternerande konstruktioner kan endast förbindas genom en relation som kopplar samman deras predikat och definieras genom motsvarande regler för förändring av predikatstrukturen. En av de första och viktigaste uppgifterna för den valda modellen är alltså att visa att predikatstrukturen i en av de alternerande konstruktionerna ska betraktas som grundläggande i förhållande till predikatstrukturen i den andra konstruktionen. Till att börja med är det mycket viktigt att uppmärksamma att beskrivningen inom den applikativa grammatiken strikt skiljer mellan två nivåer av språkliga företeelser — den genotypiska (genotype) och den fenotypiska (phenotype). På den genotypiska nivån representeras de väsentliga universella egenskaperna hos världens språk som teckensystem. Till denna nivå hör funktionella enheter såsom predikat och termer samt deras abstrakta relationer — som operatorer, operander eller modifierare. Den genotypiska grammatiken undersöker företeelser på den genotypiska nivån och arbetar med teoretiska konstruktioner som utformats på grundval av empiriska data. På den fenotypiska nivån beskrivs hur företeelser på den genotypiska nivån markeras med morfologiska, fonologiska och andra medel i ett specifikt språk (Shaumyan 1987: 97, 101, Desclés, Guentchéva & Shaumyan 1985: 5). Därför måste man också i analysen av diatesalternationer urskilja två steg: på den genotypiska nivån (dvs. universellt) definieras de regler och regelbundenheter som styr dessa företeelser, medan de medel som enskilda språk använder för att uttrycka reglerna och regelbundenheterna på den genotypiska nivån beskrivs på den fenotypiska nivån. De förändringar i predikatstrukturen som utgör kärnan i diatesalternationer kan på den genotypiska nivån definieras endast genom förändringar i relationerna mellan predikat och deras termer (eftersom den morfologiska markering som åtföljer dessa förändringar, såsom i passivkonstruktioner i olika språk eller exempelvis applikativkonstruktioner i bantuspråk, redan är en företeelse på den fenotypiska nivån). Eftersom begrepp som definierar relationerna mellan predikat och deras termer, såsom ”subjekt”, ”direkt objekt” och ”indirekt objekt”, inte kan betraktas som universella28, måste man, för att universellt definiera diatesalternationer och andra pro- 28 Till exempel anser företrädare för Role and Reference Grammar (Role and Reference Grammar) att syntaktiska funktioner endast kan erkännas i de språk där det finns 103 Kristina Lenartaitė cesser delas dessa begrepp inom den applikativa grammatiken upp i två klasser av primitiva begrepp: en syntaktisk klass — första, andra och tredje termer — och en semantisk klass — agent, patient och icke-[agent/patient]. I ackusativspråk är subjektet den första termen, som betecknar ”agent” i transitiva och ditransitiva satser och ”agent/patient” i intransitiva satser. Det direkta objektet i ackusativspråk är den andra termen, som betecknar ”patient” i transitiva och ditransitiva satser. I ergativspråk markeras de centrala grammatiska funktionerna vanligen med absolutiv- respektive ergativkasus. Absolutiv markerar den första termen, som har rollen ”patient” i transitiva och ditransitiva konstruktioner i ergativspråk och rollen ”agent/patient” i intransitiva konstruktioner. Ergativ markerar den andra termen, som har rollen ”agent” i transitiva och ditransitiva konstruktioner i ergativspråk. Begreppet ”indirekt objekt” definieras på samma sätt för både ackusativ- och ergativspråk, men eftersom den tredje termens semantiska roll är heterogen (”recipient”, ”beneficient”, ”adressat” osv.) definieras dess betydelse som ”icke-[agent/patient]”. Det indirekta objektet är alltså den tredje termen, som i ditransitiva konstruktioner i både ackusativ- och ergativspråk har den semantiska rollen ”icke-[agent/patient]” (Desclés, Guentchéva & Shaumyan 1985: 3, 66–67, 79–80). Låt oss därefter jämföra följande fall av diatesalternation i litauiskan: exempel på att de existerar oberoende av semantiska eller pragmatiska funktioner. Med utgångspunkt i data från språk som acehnesiska (acehnese / achehnese / achinese, norra Sumatra) eller yumas (Papua Nya Guinea), där en arguments särskilda funktion i konstruktionen sannolikt hänger samman med dess semantiska roll (”aktör”, ”upplevare”) snarare än med dess syntaktiska egenskaper, anser företrädarna för denna grammatik att subjektets och objektets grammatiska funktioner inte är universella och använder dem inte alls i sin beskrivning. I stället införs generaliserade semantiska makroroller (macroroles), som betecknar generaliserade argumenttyper med betydelsefulla roller i den grammatiska strukturen, ungefär som argumenten i den logiska strukturen, vilka de grammatiska reglerna i första hand orienterar sig efter. Den generaliserade agentliknande rollen kallas ”aktör” (actor), och den patientliknande rollen ”upplevare” (undergoer). Dessutom urskiljer denna grammatik ytterligare en nivå i den syntaktiska strukturens organisation — nivån för den ”syntaktiska pivoten” (pivot). Den syntaktiska pivoten fungerar som kontrollmekanism för konstruktionens syntaktiska och semantiska processer; i engelskan är det till exempel en typ av nominalfras som styr kongruens, utelämning av koreferentiella element och andra operationer, och som i andra modeller kallas subjekt (Van Valin & LaPolla 1997: 139–141, 274–285; Foley 2007: 388–402). 104 Dia tezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos (36) a. Smågrisarna klängde sig fast vid suggan. b. Suggans kropp var täckt av smågrisar. (37) a. Smågrisarna klängde sig fast vid suggan. b. Suggans kropp var täckt av smågrisar. Satserna (36) är aktiva/passiva alternationer, medan satserna (37) utgör ett av fallen av alternation i argumentens realisering (jfr avsnitt 1.1. om alternation mellan subjektets och det direkta objektets realisering). Satserna (36a) och (37a) är transitiva, och här korrelerar de syntaktiska positionerna typiskt med motsvarande semantiska roller: i båda satserna realiseras substantivet smågrisarna, som har agentrollen, i första termens, eller subjektets, position; likaså har substantivet suggan, som realiseras i andra termens, eller det direkta objektets, position, patientrollen i båda satserna. Satserna (36b) och (37b) är däremot intransitiva, och här är substantivet suggan, som realiseras i första termens, eller subjektets, position, patient, medan substantiven med agentroll — smågrisarna (36b) och smågrisarna (37b) — här realiseras i motsvarande adverbialpositioner och har predikatmodifierarens grammatiska funktion. Predikatet i en intransitiv sats kan realisera ett substantiv med patientens semantiska roll i subjektpositionen (se definitionen ovan), men det ovanliga här är att substantiv med agentens semantiska roll, vilka vanligen skulle realiseras som subjekt, i satserna (36b) och (37b) är adverbial. Låt oss också diskutera följande exempel: (38) a. Flickan strör sand på stigen. b. Flickan strör stigen med sand. Detta är ett fall av de så kallade lokativa alternationerna, och i sats (38a) ser vi den typiska fördelningen mellan termers syntaktiska positioner och de semantiska roller de har: agenten (flickan) står i subjektposition, det rörliga påverkade objektet, som generellt kan uppfattas som en variant av patientrollen (sanden), står som direkt objekt och lokativet (på stigen) är ett adverbial. I sats (38b) ser vi däremot lokativet (stigen) realiserat i positionen för det direkta objektet, och patienten (sanden) i en adverbial (instrumental) position. Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att en av de alternerande satserna vid diatesalternationer realiserar en typisk 29konfiguration av termers syntaktiska positioner och de semantiska roller de har, medan den andra (eller de andra) sat- 29 Här kan det förstås uppstå svårigheter när det gäller klassificeringen av semantiska roller och kriterierna för att över huvud taget fastställa dem. Dessutom innebär, enligt Dowty, variation i argumentens realisering, det vill säga vari- 105 KRISTINA LENARTAITĖ anser — atypisk. Atypiska termrealiseringar återspeglar förändringar i predikatets semantiska struktur, vilka på genotypnivån universellt kan definieras med motsvarande regler (eller begränsningar) för förändring av predikatstrukturen. Dessa fastställs utifrån förändringar i predikatets terms syntaktiska status och definieras genom dessa förändringar (jfr Shaumyan 2006: 234–237). Följaktligen kan endast den typiska fördelning av syntaktiska positioner och roller som predikatet realiserar betraktas som direkt³⁰ (till exempel i satserna (36a), (37a) och (38a)), medan alla andra endast är sekundära och realiseras av ett predikat vars semantiska struktur har förändrats, i förhållande till motsvarande predikat med oförändrad struktur (jfr satserna (36b), (37b), (38b)). Mer om möjligheterna att tillämpa applikativ grammatik för att förklara fenomen av argumentalternation, se Lenartaitė 2007. För att universellt definiera de väsentliga dragen hos diatesalternationsfenomen är det viktigt att bortse från de morfologiska fenomen på enskilda språk som åtföljer de processer som diskuteras. Det är uppenbart att varken Goldbergs abstrakta argumentstrukturkonstruktioner, än mindre Iwatas konstruktioner knutna till en viss verbklass, eller exempelvis generativ grammatikens passiviserande transformationer av substantivfrasförflyttning (NP movement), en operation inriktad på ordens linjära ordning i en viss språks sats, kan karakterisera diatesalternationsfenomen universellt. En uttömmande undersökning av argumentalternationsfenomen i enskilda språk kräver dock att man klarlägger hur regler och regelbundenheter formulerade på genotypnivån förhåller sig till data på fenotypnivån. Data från studier av fenotypnivån i enskilda språk kan förstås också jämföras, och då kan man finna typologiskt betydelsefulla gemensamma drag, men dessa fenomen kan definieras universellt endast strikt genom genotypnivån andet av argument i subjektets eller det direkta objektets position kan förekomma när inget av argumenten har prototypiska agent- eller patientegenskaper (jfr Levin & Rappaport Hovav 2005: 203). I alla fall av diatesalternation kan man emellertid utan tvekan tilldela de konkreta termerna i predikatet motsvarande semantiska roller (såsom i satserna (38ab), där termen sanden tilldelas den semantiska rollen som ett rörligt, påverkat föremål, det vill säga tema, som generellt kan uppfattas som en variant av patientrollen, medan termen stigen tilldelas den semantiska rollen lokativ), även om de ofta inte har alla egenskaper som är typiska för prototypen. Dessa semantiska roller förblir oförändrade trots förändringar i verbets diates. 30 Beträffande förhållandet mellan olika diateser hos samma verb, såsom grunddiatesen (basic) och dess modifieringar, jfr Mel’čuk (1993: 9–10). 106 Dia tezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos teoretiska konstruktioner, såsom också görs inom universell applicativ grammatik. FÖRKORTNINGAR APPL — applicativ verbformssuffix ASP — aspekt DEAGENT — deagentiv form N — neutrum, neutrum OBJ — markör för kongruens (genus) med huvudobjektet PART — participium, particip PASS — passivum, passiv form PL — pluralis, plural PRAES — praesens, presens PRAET — praeteritum, preteritum SG — singularis, singular SUBJ — markör för kongruens (genus) med subjektet LITERATŪRA AMBRAZAS, V., red. 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. ANDERSON, J., M. 1997: A Notional Theory of Syntactic Categories. Cambridge: Cambridge University Press. ARAD, M. 2006: The Spray-Load Alternation. In: EVERAERT & VAN RIEMSDIJK, eds., vol. 4, 2006, 466–478. BLAKE, B., J. 1990: Relational Grammar. London: Routledge. BRESNAN, J. 1982a: The passive in lexical theory. In: BRESNAN, ed., 1982, 3–86. BRESNAN, J. 1982b: Polyadicity. In: BRESNAN, ed., 1982, 149–172. BRESNAN, J., ed. 1982: The Mental Representation of Grammatical Relations. Cambridge, MA: MIT Press. 107 KRISTINA LENARTAITE COMRIE, B. & M. POLINSKY, eds. 1993: Causatives and Transitivity. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. CHAFE [ČEJF], W., L. 2003: Značenje i struktura jazyka, Moskva: URSS. DESCLÉS, J.-P., Z. GUENTCHÉVA & S. SHAUMYAN 1985: Passivization in Applicative Grammar. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. EMONDS, J. & R. WHITNEY 2006: Double Object Constructions. In: EVERAERT & VAN RIEMSDIJK, eds., vol. 2, 2006, 73–145. EVERAERT, M. & H. VAN RIEMSDIJK, eds., 2006: The Blackwell Companion to Syntax, vols. 1–5. Malden–Oxford–Victoria: Blackwell Publishing. FOLEY, W. 2007: A typology of information packaging in the clause. In: SHOPEN, ed., vol 1, 2007, 362–446. GIVÓN, T. 1979: On understanding grammar. New York: Academic Press. GOLDBERG, A., E. 1995: Constructions: A Construction Grammar Approach to Argument Structure. Chicago: University of Chicago Press. GOLDBERG, A., E. 2006: Constructions at work: The nature of generalization in language. Oxford–New York: Oxford University Press. HOLVOET, A. 2003: Aktualiosios skaidos problemos. In: HOLVOET & JUDŽENTIS, red., 2003, 79–98. HOLVOET, A. 2009: Argumentų hierarchijos ir gramatinės funkcijos. In: HOLVOET & MIKULSKAS, red., 2009, 1–36. HOLVOET, A. 2009: Difuziniai subjektai ir objektai. In: HOLVOET & MIKULSKAS, red., 2009, 37–68. HOLVOET, A. & A. JUDŽENTIS, red. 2003: Sintaksinių ryšių tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 1.) HOLVOET, A. & R. MIKULSKAS, red. 2009: Gramatinių funkcijų prigimtis ir raiška. Vilnius: Vilniaus universitetas & Asociacija „Academia Salensis“. (Acta Salensia, 1.) HOLVOET, A. & L. SEMĖNIENĖ, 2004: Rūšies kategorija: mediumas ir pasyvas. In: HOLVOET & SEMĖNIENĖ, red., 2004, 35–60. 108 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos Holvoet, A. & L. Semėnienė, red. 2004: Gramatinių kategorijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 2.) Iwata, S. 2005: Locative alternation and two levels of verb meaning. Cognitive Linguistics 16–2, 355–407. Iwata, S. 2008: Locative Alternation: A Lexical-Constructional Approach. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. Jablonskis, J. 1997: Lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Jackendoff, R. 1990: Semantic structures. Cambridge MA: MIT Press. Kageyama, T. 2006: Property description as a voice phenomenon. In: Tsunoda & Kageyama, eds., 2006, 85–114. Kaplan, R., M. & J. Bresnan 1982: Lexical-Functional Grammar: A formal system for grammatical representation. In: Bresnan, ed., 1982, 173–281. Keenan, E. L. & M. S. Dryer 2007: Passive in the world’s languages. In: Shopen, ed., vol. 1, 2007, 325–361. Klaiman, M. H. 1991: Grammatical voice. Cambridge: Cambridge University Press. Kroeger, P. R. 2004: Analyzing Syntax: A Lexical-Functional Approach. Cambridge: Cambridge University Press. Kroeger, P. R. 2005: Analyzing Grammar: An Introduction. Cambridge: Cambridge University Press. Lenartaitė, K. 2007: Lietuvių kalbos argumentų raiškos alternacijos ir aplikacinės gramatikos priemonės joms aiškinti. Acta Linguistica Lithuanica 57, 17–44. Lenartaitė, K. 2009: Tiesioginiai objektai ir ditranzityvinių konstrukcijų klausimas lietuvių kalboje. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2009, 69–98. Levin, B. 1993: English Verb Classes and Alternations: A Preliminary Investigation. Chicago–London: University of Chicago Press. Levin, B. & M. Rappaport Hovav 2005: Argument Realization. Cambridge: Cambridge University Press. 109 Kristina Lenartaite Malchukov, A., M. Haspelmath & B. Comrie 2007: Ditransitive constructions: a typological overview. http://email.eva.mpg.de/~haspelmt/Ditransitive.html Matthews, P., H. 2007: The Concise Oxford Dictionary of Linguistics. Oxford–New York: Oxford University Press. Mel’čuk, I. 1993: Voice: Toward a rigorous definition. In: Comrie & Polinsky, eds., 1993, 1–46. Michaelis, L. & J. Ruppenhofer 2001: Beyond Alternations: A Constructional Model of the German Applicative Pattern. Stanford: CSLI Publications. Perlmutter, D., M. & P. M. Postal 1986: Toward a universal characterization of passivization. In: Perlmutter, ed., 1986, 3–29. Perlmutter, D. M. & P. M. Postal 1986: Some proposed laws of basic clause structure. In: Perlmutter, ed., 1986, 81–128. Perlmutter, D., M., ed. 1986: Studies in Relational Grammar 1. Chicago–London: The University of Chicago Press. Pinker, S. 1989: Learnability and Cognition: The Acquisition of Argument Structure. Cambridge MA: MIT Press. Rappaport, M. & B. Levin 1988: What to do with theta-roles. In: W. Wilkins, ed., Syntax and Semantics 21: Thematic Relations. New York: Academic Press, 7–36. Rappaport, M. & B. Levin 2008: The English dative alternation: The case for verb sensitivity. Journal of Linguistics 44, 129–167. Radford, A. 2002: Transformational Grammar. Cambridge: Cambridge University Press. Shaumyan, S. 1987: A Semiotic Theory of Language. Bloomington–Indianapolis: Indiana University Press. Shaumyan, S. 2006: Signs, Mind and Reality: A Theory of Language as the Folk Model of the World. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. Shopen, T., ed., 2007: Language Typology and Syntactic Description. Vol. 1: Clause Structure. Cambridge: Cambridge University Press. 110 Diatezės alternacijos iš skirtingų teorinių modelių tyrimų perspektyvos SILVERSTEIN, M. 1976: Hierarchy of features and ergativity. In: R. M. W. DIXON, ed., Grammatical Categories in Australian Languages. Canberra: Australian Institute of Aboriginal Studies, 112–171. TSUNODA, T. & T. KAGEYAMA, eds., 2006: Voice and Grammatical Relations. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. VAN VALIN, R. D. & R. J. LAPOLLA 1997: Syntax: Structure, Meaning and Function. Cambridge: Cambridge University Press. Kristina Lenartaitė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio 5, LT-10308 Vilnius [email protected] 111