“Particles and Connectives in Baltic”

GÖTZ KEYDANA G e o r g - A u g u s t - U n i v e r s i t ä t G ö t t i n g e n Forskningsområden: fonologisk rekonstruktion: rekonstruktion av fonologiska grammatiker (accentologi, stavelseindelning), fonetisk förankring av diakrona fonologiska processer; historisk syntax, argumentstruktur och kasus, underordning (främst vedisk sanskrit). PARTIKLAR OCH KONNEKTORER I BALTISKA SPRÅK Acta Salensia 2. Ed. by Nicole Nau, Norbert Ostrowski. Vilnius: Vilniaus Universitetas, Asociacija „Academia Salensis“, 2010, 221 p. ISBN 978-609-95126-1-7 Den granskade boken är en samling av sex originalartiklar. Den innehåller en omfattande introduktion, ett sakregister och ett ordregister. Ämnena i denna bok sträcker sig från diakrona till synkrona studier av syntaxen, semantiken och funktionen hos partiklar och konnektorer i litauiska och lettiska. Alla bidrag är skrivna på engelska, och exemplen är noggrant glosserade. Därför är boken inte bara tillgänglig för studenter i de baltiska språken, utan för alla lingvister som är intresserade av området. I sin ”Introduktion” ger Nicole Nau och Norbert Ostrowski en kort historisk översikt över studiet av partiklar och konnektorer i de baltiska språken. Författarna diskuterar därefter terminologiska frågor och nya bidrag till teorin om de ordklasser som studeras här. Den tredje delen av introduktionen ägnas åt korta exempel som belyser utvecklingen av baltiska partiklar och konnektorer längs typiska vägar för grammatikalisering. Introduktionen avslutas med korta sammanfattningar av artiklarna i den aktuella boken. Joanna Chojnickas artikel ”Som om en inte vore nog: om de många funktionerna hos lettiska it kā ’som om, liksom’” är en korpusbaserad studie av funktionerna hos it kā i modern lettiska. Chojnicka inleder med att beskriva sin korpus (www.korpuss.lv), ur vilken hon hämtade 216 meningar som innehåller it kā. Därefter ger hon en översikt över hur it kā behandlas i lettiska ordböcker och utvecklar formella kriterier för att skilja konjunktioner från partiklar, huvudsakligen baserade på Grochowskis arbete (1986). Detta följs av en detaljerad korpusanalys av it kā i dess användning som konjunktion och som partikel. I hennes korpus brukar konjunktionen it kā Recenzijos / Reviews 173 GÖTZ KEYDANA ... introducerar satser med finita verb i konjunktiv som underordnade satser, och negerade satser med it kā innehåller alltid verbet nebūtu. It kā-satser används för att introducera antingen vad Chojnicka kallar hypotetiska jämförelser eller infererade orsaker. Hypotetiska jämförelser används för att ”beskriva [...] en situation som [...] kunde framkalla samma eller åtminstone en liknande känsla hos de flesta människor” (49). En infererad orsak används å andra sidan när ”talaren gissar eller tror sig veta orsaken [till den händelse som uttrycks av huvudsatsen – G. K.], men inte är säker på den [...]” (52). När partikeln it kā kombineras med en participfras har den samma funktioner. När den används i finita satser fungerar den dock typiskt som en gardering, antingen genom att markera evidentialitet, hypotetiska jämförelser eller återgivet tal. Chojnickas artikel är ett värdefullt bidrag till studiet av lettiska it kā, men den har några mindre problem. Ett av dem, som hon själv medger, är det ringa antal belägg som studien bygger på. Som exempel fann recensenten begränsningen till nebūtu i nekade bisatser med it kā anmärkningsvärd. Eftersom hela materialet är mycket litet och Chojnicka inte anger antalet belägg för denna satstyp förblir informationen dock anekdotisk. Det begränsade materialet hindrar också Chojnicka från att skilja subjunktionen it kā från komplementeraren, en viktig distinktion som Holvoet gör i sitt bidrag. Dessutom brister argumentationen ibland i sammanhang. Som framgår av citaten ovan definierar författaren inte sina centrala begrepp ”hypotetisk jämförelse” och ”infererad orsak” ordentligt. Hennes kapitel om satstyper är ganska obalanserade, eftersom hon hela tiden blandar syntax, semantik och funktion. Som en sista anmärkning vill recensenten tillägga att användningen av it kā som ”markör för talspråklig disfluens” (61) liknar användningen av like i amerikansk engelska. Axel Holvoets bidrag heter ”Anteckningar om komplementerare i baltiska språk”. Holvoet introducerar två kategoriska distinktioner mellan komplementerare. Den första är distinktionen mellan sanningsvärderade och icke-sanningsvärderade komplementerare. Sanningsvärderade komplementerare är sådana som typiskt används med verba dicendi, medan icke-sanningsvärderade används i volitiva sammanhang. Den andra distinktionen gäller realis- och irrealis-komplementerare. Även om dessa distinktioner ofta överlappar visar Holvoet att de i princip är ortogonala. Han illustrerar detta med den lettiska komplementeraren lai, som inte är sanningsvärderad. Ändå styr den typiskt realis-verbformer, och irrealis med lai används endast för att beteckna en lägre ”grad av talarens/subjektets tillförsikt” (75). Distinktionen mellan irrealis- och realis-komplementerare är dock också belagd i baltiska språk. Holvoet ger exemplet fornalt litauiska jog (realis) och kad (irrealis). Irrealis-komplementerare kan införliva irrealis-markörer, vilket visas av fornalt litauiska jeib och latgaliska kab. En annan viktig 174 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Particles and Connectives in Baltic En annan distinktion mellan komplementerare gäller kontroll och det som Holvoet, med utgångspunkt i Lichtenberk (1995), kallar ”appréhension-epistemisk modalitet” (86). I lettiska uttrycks farhåga och låg grad av kontroll typiskt med ka ne, medan hög grad av kontroll uttrycks med lai ne. Holvoet diskuterar sedan sanningskvalificerande komplementerare; exempel är litauiska esą och lettiska it kā. Det senare är kontrafaktiskt när det används som subjunktion. När det däremot används som komplementerare är det sanningskvalificerande. Holvoet avslutar sin översikt med några allmänna iakttagelser om komplementerare och hävdar att de ofta redundant kodar modalitet. Denna redundans kan leda till olika utvecklingsförlopp. I litauiska försvann de redundanta irrealis-komplementerarna. I lettiska ledde redundansen däremot till nya utvecklingar, eftersom komplementerare som ursprungligen betecknade irrealis nu används för att markera vad Noonan (2007) kallar pretendat. Holvoets bidrag är mycket informativt och inspirerande. Hans åtskillnad mellan olika aspekter av modalitet ger en finmaskig analys av komplementerarnas funktion i baltiska språk. Bidraget skulle dock ha vunnit på en mer stringent deskriptiv apparat. Terminologin förblir ofta odefinierad. Detta märks särskilt beträffande ”kontroll”, ett ord som används med en mängd olika betydelser inom lingvistiken. Ibland är de termer som används tämligen missvisande. Även om etiketterna truth-valued och non-truth-valued är intuitivt begripliga är de olämpliga. Inom intensional semantik är båda typerna sanningsvärderade; skillnaden ligger i vilka världar sanningsvärdet utvärderas i förhållande till. I sin artikel ”Motsägelse, kontrast och orsak: Om funktionerna hos den lettiska partikeln neba i internetdiskussioner” undersöker Nicole Nau användningen av partikeln i genren internetforum, diskussionsgrupper och chattar. För sin undersökning samlade hon 198 belägg där neba introducerar en sats. Hon identifierar fyra funktioner i sitt material: partikeln används för att markera motsägelse, kausalitet (endast i negerade sammanhang), kontrast och slutligen orsak kombinerad med kontrast. Nau argumenterar övertygande för att den invarianta betydelsen hos neba i dess olika funktioner är negation, och att de ytterligare semantiska värdena alltid beror på implikaturer. Den kausala läsningen etableras exempelvis på talaktens nivå (i motsats till kausalitet i den verkliga världen) och beror helt enkelt på Griceans relevansmaxim. Detta argument stärks ytterligare av iakttagelsen att neba i vissa fall faktiskt kombineras med satskonnektivet jo. I den andra delen av sin artikel behandlar Nau syntaxen och den kategoriska statusen hos neba. Utifrån dess distribution drar hon slutsatsen att det syntaktiskt sett inte är en konjunktion, även om det funktionellt ligger nära att vara en sådan. Det är därför begränsat till första positionen i en sats och är alltid satsförbindande. Slutligen tar Nau upp frågan om den förvånansvärt höga frekvensen av neba på internet. Utanför nätet är neba främst begränsat till folkvisor. Som Nau påpekar är partikeln dock perfekt Recenzijos / Reviews 175 GÖTZ KEYDANA ett verktyg för att ”kompenser[a] för prosodins frånvaro i skrivna texter” (130), vilket gör det populärt i nätspråk med dess starka kopplingar till talspråk. Naus bidrag är mycket välargumenterat och tankeväckande. Hon dokumenterar noggrant hur hon samlat in sina data och argumenterar på ett mycket klart och stringent sätt. Artikeln är ett typexempel på en informativ korpusstudie som stöds av välavvägda teoretiska resonemang. Norbert Ostrowskis bidrag behandlar ”lettiska jeb ’eller’ – från konditional till disjunktiv konjunktion”. I den första delen av sin artikel följer Ostrowski utvecklingen av jeb från en konjunktion som inleder konditionaler till en som markerar koncessiva konditionaler och slutligen enkla koncessiver. En sådan utveckling är väl belagd i andra språk, såsom engelska (jfr though), och har beskrivits av König (1985). Ostrowski visar att, precis som i engelskan, övergår konditionalen till en koncessiv tolkning när ”protasis innehåller ett uttryck som markerar ett lämpligt extremvärde på någon skala för något propositionellt schema” (141, citerat från König (1985: 238)). Med andra ord omvandlades en ursprunglig sidobetydelse till konjunktionens denotation. Ostrowski förklarar sedan den disjunktiva användningen av jeb utifrån dess koncessiva betydelse, återigen i enlighet med König (1985). Enligt Ostrowski avviker dock jeb från den utvecklingsväg som König beskriver och övergår till en kausal konjunktion (i formen jeb u) i vissa belägg från äldre lettiska. I artikelns sista del föreslår Ostrowski en etymologi för jeb. Han antar att ordet består av ja ’om’ plus *be < *bijā (preteritum). Han föreslår en regressiv assimilation för att förklara e i jeb samt en utveckling från *bijā till *be, som inte kan förklaras med ljudlagar. Ostrowskis artikel är välargumenterad. Ändå bör några mindre problem nämnas. Det är alltså fortfarande oklart för recensenten varför Ostrowski förklarar utvecklingen från konditional till koncessiv med polska exempel (139). När det gäller artikelns slutsatser förefaller det svårt att godta utvecklingen av koncessivt jeb u till en kausal konjunktion. Ostrowski ger endast ett exempel på den kausala funktionen, vilket dock inte nödvändigtvis är övertygande, eftersom en konditional läsning inte kan uteslutas i den aktuella meningen. För att verkligen stärka argumentet för kausalt jeb u skulle Ostrowski behöva erbjuda tester för olika läsningar som går utöver ren intuition. Ett annat problem gäller etymologin för jeb. Intuitivt verkar en koppling till ja och en form som *bijā uppenbar. Den föreslagna regressiva assimilationen är dock helt ad hoc, liksom den hävdade utvecklingen av preteritum. Daniel Petits bidrag ”Om presentativa partiklar i de baltiska språken” ger en översikt över denna partikelklass i litauiska och lettiska. Författaren definierar presentativa partiklar som ”särskilda former vars funktion är att rikta uppmärksamheten mot en given verklighet med stark deiktisk fokalisering” (151). Som Pet- 176 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Particles and Connectives in Baltic it visar har litauiskan en mängd presentativa partiklar (t.ex. anskat, šiškat, te), medan lettiskan bara har fyra (luk, rau, re, še). Typologiskt står presentativa partiklar vanligen först i satsen, kan inte negeras och kan användas predikativt. Författaren illustrerar vart och ett av dessa särdrag med litauiska och lettiska data. Särskilt intressant är egenskapen ”predikativitet”, eftersom man enligt författaren kan skilja mellan två typer av rektionsförhållanden: vissa partiklar styr nominativ (lit. štai, lett. še), andra ackusativ (lit. še, te). De senare omtolkas ibland som verb (šekit, tekit i litauiska dialekter). Samma partiklar kan dock också inleda självständiga satser. Historiskt sett är de flesta baltiska presentativa partiklar transparenta. De går tillbaka på imperativ (lit. žiur), pronomen (štai) och lokala adverb (še troligen från en instrumentalform med PIE *-eh1). Petits artikel är en välkommen ”första inblick” i presentativa partiklar i de baltiska språken. En mindre kommentar gäller att författaren hävdar att vissa av dessa partiklar ”styr nominativ” (159). Eftersom de syntaktiskt verkar uppföra sig som lokala partiklar, såsom litauiska čia (160), verkar det bäst att behandla dem som predikat i små satser, oförmögna att tilldela (eller styra) kasus. Det sista bidraget i den recenserade boken är Björn Wiemers ”Om den lexikografiska behandlingen av lit. esą (Mot bakgrund av andra partiklar i litauiskan och på andra håll)” [sic!]. I denna artikel tar författaren upp frågan om hur många lexikala uppslag som bör antas för litauiska esą. I enlighet med den lexikografiska traditionen skiljer Wiemer participet esą från funktionsordet. Det senare används som partikel med reportiv funktion och som komplementerare, vanligen begränsad till komplement till verba dicendi. Författaren beaktar Holvoets i sitt bidrag till den aktuella boken gjorda observation att komplementeraren kan användas med verb för propositionella attityder. Ändå begränsar han sin studie till den vanligare användningen med illokutiva verb. Wiemer hävdar att esą är heterosemiskt, en term lånad från Lichtenberk (1991). Heterosemi ”fångar”, med Wiemers ord, ”betydelserelationer hos en enhet som överskrider [...] kategorigränser” (179–180). Eftersom esą är både komplementerare och partikel uppfyller det uppenbarligen detta kriterium. Wiemer jämför sedan esą med reportiva markörer i lettiska, polska och ryska. Slutligen riktar han uppmärksamheten mot de lexikala uppslagen. Eftersom partikeln skiljer sig syntaktiskt och (troligen) semantiskt från komplementeraren väljer Wiemer att anta två skilda lexikala uppslag. Dessa utformas i en stil som påminner om Natural Semantics Metalanguage. Wiemers bidrag lämnar recensenten förbryllad. Heterosemi kan vara en adekvat beteckning för de strukturella relationerna mellan esą som partikel och esą som komplementerare. Hela det teoretiska resonemanget om finkorniga kategoriska skillnader i relationerna mellan lexem förefaller dock ganska fruktlöst, eftersom Wiemers beslut att upprätta två skilda lexikala uppslag helt och hållet bygger på distri- Recenzijos / Reviews 177 GÖTZ KEYDANA bidraget (jfr s. 204). Dessutom är den långa diskussionen om lettiska och särskilt polska och ryska data tämligen poänglös, eftersom den inte bidrar till huvudhypotesen. Det finns också mer grundläggande problem. Det viktigaste gäller syftet med detta bidrag, eftersom hela företaget att avgöra hur många lexikala poster som bör föreslås reduceras till en ren strukturalistisk taxonomi så länge lexikonet inte uppfattas som en del av en generativ mekanism (och detta är uppenbarligen inte vad Wiemer har i åtanke). Detta gäller i ännu högre grad eftersom de lexikala poster som Wiemer föreslår i slutändan är otillräckliga. En orsak till denna otillräcklighet är att Wiemer medger att ”frågan [om komplementisatorns exakta betydelse, G.K.] kräver mer forskning” (205). Den lexikala posten för komplementisatorn är därför med nödvändighet bristfällig. Än värre är att de syntaktiska och semantiska beskrivningarna i posterna är alltför oprecisa för att kunna användas. Komplementisatorns syntax beskrivs till exempel som ”X1_ [esq[X2]]” (206). I en fotnot sägs X2 vara ”en sats som är underordnad satsen X1” (207). ”Sats” förblir emellertid odefinierat och kan avse såväl finita som infinita strukturer. Än värre är att om X1 ska tolkas som en sats, utelämnar den strukturella beskrivningen de viktiga punkterna att (1) esq är en komplementisator och (2) att den licensieras av den inbäddande verbets subkategoriseringsram. Den syntaktiska beskrivningen av partikeln (204) är lika otillräcklig. De angivna semantiska beskrivningarna är genomgående oprecisa. Om vi återigen tar posten för komplementisatorn som exempel läser vi bland annat inter alia ”(b) Jag säger P, där P inryms i X2” (206). P syftar uppenbarligen på en proposition, som är en semantisk entitet. X2 är däremot en syntaktisk konstituent. Dessutom är ”inryms” som bäst en metafor, men definitivt ingen terminus technicus inom någon lingvistisk teori. Eftersom det inte finns några P:n och X:n i definitionens mening (a) förblir dessutom sambandet mellan delarna (a) och (b) oklart. Men även om Wiemers semantiska beskrivningar hade varit mer precisa skulle de fortfarande ha en allvarlig brist som är typisk för NSM-semantik, nämligen att de inte är kompositionella. Detta är särskilt problematiskt för funktionsord som esq. Den sista punkten, som aktualiseras vid en jämförelse mellan posterna för partikeln och komplementisatorn, gäller att de lätt skulle kunna slås samman till en enda post om författaren tillät underspecificering i lexikonet. REFERENCES Grochowski Maciej 1986: Polskie partykuły (składnia, semantyka, leksykografia). Wrocław: Ossolineum. König Ekkehard 1985: On the history of concessive connectives in English. Diachronic and synchronic evidence. – Lingua 66, 1–19. 178 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Particles and Connectives in Baltic Lichtenberk František 1991: Semantic change and heterosemy in grammaticalization. – Language 67, 475–509. Lichtenberk František 1995: Apprehensional epistemics – Modality in Grammar and Discourse, ed. by Joan Bybee, Suzanne Fleischman. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company, 293–327. Noonan Michael 2007: Complementation. – Language Typology and Syntactic Description. Vol. II. Complex Constructions. 2nd ed., ed. by Timothy Shopen. Cambridge: Cambridge University Press, 52–150. Įteikta 2011 m. spalio 19 d. GÖTZ KEYDANA Georg-August-Universität Göttingen Käte–Hamburger–Weg 3, D–37073 Göttingen, Deutschland [email protected] Recenzijos / Reviews 179