Leszek Bednarczuk. „Językowy obraz Wielkiego Księstwa Litewskiego. Millenium Lithuaniae MIX–MMIX“

JONAS PALIONIS Forskningsområden: det litauiska skriftspråkets historia, onomastik. Leszek Bednarczuk DEN SPRÅKLIGA BILDEN AV STORFURSTENDÖMET LITAUEN. MILLENIUM LITHUANIAE MIX–MMIX Kraków: Lexis, 2010, 311 p. ISBN 978-83-89425-69-0 Litauens årtusende, närmare bestämt årtusendet sedan den äldsta kända förekomsten av namnet Lietuvos i skriftliga källor, väckte stor uppmärksamhet inte bara i vår egen vetenskapliga värld utan också i andra folks, särskilt grannfolkens. Ett stort antal artiklar om omnämnandet av namnet Lietuvos (Lituae) i Quedlinburgannalerna har publicerats, liksom större studier inspirerade av årtusendejubileet, där problemen kring Storfurstendömet Litauens (LDK) ekonomiska, politiska, sociala och kulturella liv behandlas ur olika perspektiv. I vissa av dessa diskuteras även mer eller mindre ingående språkens mångfald och språkförhållandena i LDK. Särskilt framträdande i detta avseende är den tämligen omfattande bok som den polske baltisten, slavisten och indoeuropeisten Leszek Bednarczuk (Leszek Bednarczuk)1 gav ut i Kraków 2010, Językowy obraz Wielkiego Księstwa Litewskiego. Millenium Lithuaniae MIX–MMIX. Det är sannolikt den första studien av detta slag, där en stor mängd komplicerade problem, inte bara språkliga utan även historiska, undersöks. Författaren har studerat dem ända sedan 1974 (i bokens ”Bibliografi” anges hela 32 artiklar av detta slag)2. 1 Se Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2008, 74, för en utförligare presentation av honom. 2 Bland andra arbeten med direkt anknytning till Litauens namnjubileum kan nämnas: Białuński G. Misja prusko-litewska biskupa Brunona z Kwerfurtu, Olsztyn: Towarzystwo Naukowe i Ośrodek Badań Naukowych im. Wojciecha Kętrzyńskiego, 2010; Meysztowicz W. Św. Brun na Litwie w 1009 roku. – Lituano-Slavica Posnaniensia. Studia historica 13; Millenium of Lithuania = Millennium Lithuaniae, red. och textförfattare Mindaugas Šapoka. Vilnius: Lithuanian Art Museum, 2009; Lietuva 1009–2009, sammanst. Adomas Butrimas, Rūta Janonienė, Tojana Račiūnaitė. Vilnius: Vilniaus dailės akademijos leidykla, 2009; Pietkiewicz K. Początki państwowości litewskiej. – Studia historyków w roku tysiąclecia Państwa Litewskiego. Poznań: Wydawnictwo Poznańskie, 2010; Zinkevičius Z. Netimeras, Zebedenas ir kt. – Baltistika 44(1); Lietuvos vardas. Kilmė ir formų daryba. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2010. 170 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Językowy obraz Wielkiego Księstwa Litewskiego. Millenium Lithuaniae MIX–MMIX Av bokens inledande ord (”Słowo wstępne”) framgår att författaren intresserade sig inte bara för språkförhållandena i LDK från äldsta tider, utan också för deras utveckling fram till våra dagar (”do dzisiejszej sytuacji językowej”). Där framgår också att boken huvudsakligen bygger på omarbetade och korrigerade versioner av tidigare publicerade artiklar av författaren. Den recenserade boken kan alltså betraktas som en reviderad syntes av hans tidigare forskning. Boken består av 15 större och mindre kapitel och har i slutet en omfattande bibliografi (586 poster), en förkortningslista, sammanfattningar på fyra språk (litauiska, belarusiska, engelska och polska), två kartor (en etnolingvistisk karta över LDK och en karta över ortnamn i Vilniusområdet med formanten -enientą) samt en tabell över gatunamn i staden Vilnius från 1500- till 1900-talet, sammanställd av Jonas Jurkšas 1985. I det inledande ordet har författaren, ”w pewnym uproszczeniu”, delat in språkvetenskapens problematik i tre tematiska grupper: 1) språkkontakter i LDK (kapitel I–IV); 2) etnisk onomastik i LDK (kapitel V–IX) och 3) språkliga regionalismer som uppstått i LDK:s områden. Enligt författaren är den arealjämförande metoden (”arealo-porównawcza”) den lämpligaste för att undersöka denna problematik, eftersom den gör det möjligt att tolka språkfenomen oberoende av deras geografiska utbredning (”niezależnie od granic językowych”). I detta avseende ligger etnodialektologija närmast en sådan tolkning, medan förmenta språk och dialekter, enligt författaren, kan kallas etnolektais (författarens termer). I det första kapitlet, ”Stosunki etnolingwistyczne na ziemiach Wielkiego Księstwa Litewskiego” (s. 13–26), räknas följande till sådana etnolekter: 1) litauiska, 2) belarusiska, 3) polska, 4) litauiska tatarers språk, 5) trakai-karaimiska, 6) nordöstlig jiddisch, 7) hedniska dialekter från Narevo (”pogańskie gwary z Narewu”) och 8) de ryska gammaltroendes talspråk. Även om det kan råda tvivel om förekomsten av vissa etnolekter som anges här, liksom om huruvida några utelämnade etnolekter existerat, finns det grund för själva indelningen och införandet av nya termer (däremot förefaller det mig inte alltid lämpligt att skilja tolkningen av språkfenomen från deras geografiska utbredning). För att få en tydligare bild av bokens problematik och förstå innebörden av författarens uttryck ”w pewnym uproszczeniu” i beskrivningen av klassificeringen är det lämpligt att återge hela listan över bokens femton kapitel. Utöver det tidigare nämnda första kapitlet är de följande: II. Drogi christianizacji Litwy (med tillägget ”Pogoń i wici”) (s. 27–40); III. Pochodzenie etnosu i języka Białoruskiego (s. 41–60); IV. Język polski na ziemiach WKL (s. 61–99); V. Rzeczpospolita obojga narodów (s. 100–108); VI. Nazwy Wilna i jego mieszkańców w dokumentach WKL (s. 109–122); VII. Nazwiska (od)etniczne mieszkańców WKL (s. 123–158); VIII. Innowacje toponimiczne na ziemiach WKL (s. 159–165); IX. Areały hidronimiczne na ziemiach WKL (s. 166–180); X. Dlaczego za Niemen? (s. 181–185); XI. Słownictwo flisackie na Wilii (s. 186–193); XII. Sytuacja językowa nad Bereziną (s. 194–200); XIII. O języku kronik miejskich Mohylewa i Witebska (s. 201–212); XIV. Polonizmy w zabytkach i gwarach Smoleńskich (med tillägget ”List do Recenzijos / Reviews 171 JONAS PALIONIS Filipa Obuchowicza …” och med en vilnisk kopia av texten i ett belarusiskt brev som finns i Kraków samt en analys av dess språk) (s. 213–254) och XV. WKL:s språkliga arv i Adam Mickiewiczs verk (s. 255–280). Redan av kapitlens och bilagornas rubriker framgår det att boken innehåller sådant som inte direkt har samband med dess titel och de frågor som behandlas i den. Dessutom ägnas det mesta av utrymmet åt polonistik och den lingvistiska analysen knyts nära till historien om de folk som levde i WKL. Denna sistnämnda egenskap, som är gemensam för alla kapitel, gör Bednarczuks arbete intressant och värdefullt inte bara för forskare inom baltisk och slavisk etnolingvistik, utan också för dem som studerar dessa folks historia. Sammantaget nämns och diskuteras så många frågor med anknytning till WKL:s språkliga mosaik och historia i Bednarczuks bok att det i en kort recension är omöjligt att vare sig täcka in dem alla eller kommentera dem utförligare. Därför begränsar jag mig till några allmänna anmärkningar och vissa aspekter av litauernas ”etnos”, särskilt sådana där författarens synsätt är originellt. En av dessa anmärkningar gäller den redan nämnda tidsdimensionen. Även om boken följer den traditionella uppfattningen att WKL omfattar perioden från Mindaugas till den tredje delningen av den litauisk-polska staten (”Rzeczpospolita”) år 1795 (s. 13), överskrids gränsen för detta historiska fenomen i många fall, ända fram till nutiden. Detta är särskilt tydligt i kapitlen som beskriver polskans etnolekt och polskans särdrag i de etniska områdena i WKL (kapitel IV och VI). Att överskrida tidsgränsen kan vara berättigat i kapitel där etnonymers ursprung förklaras, men längre utvikningar om 1800- och 1900-talen i diskussionen om språksituationen och språkförhållandena i WKL har inget samband vare sig med bokens titel eller med de frågor som undersöks i den. Det hade varit bra om en karta över WKL hade funnits i början av boken, med dess gränser och hur dessa gränser förändrats historiskt tydligt markerade (den lilla karta som finns i slutet av boken visar endast den norra och östra delen av WKL:s territorium). En annan allmän anmärkning gäller klassificeringen av WKL:s etnolekter i det första kapitlet. Till förteckningen över de åtta nämnda etnolekterna har å ena sidan förts den egendomligt benämnda etnolekten ”hedniska dialekter från Narevo” (”pogańskie gwary z Narewu”), medan å andra sidan det samogitiska språket (resp. dialekten) saknas. När det gäller den så kallade ”Narevo-etnolekten”, vars existens grundar sig på en ordlista som Viačeslav Zinov fann 1978 i en bosättning i den östra delen av Belovezjskaja Pusjtja. Den förklarar omkring 200 polska ord som enligt Zigmas Zinkevičius uppfattning översatts till jotniska under 1500-talets andra hälft eller i början av 1600-talet. Som bekant finns det olika uppfattningar3. Om man betraktade den språkliga blandningen i ordlistans förklarande del, där man urskiljer lettiska, finsk-ugriska och germanska element, som en separat etnolekt, skulle begreppet som betecknas med termen bli alltför snävt avgränsat till ett (i detta 3 Jfr Schmid Wolfgang P. Die „Germanismen“ in sog. Polnisch-Jatwingischen Glossar. – Indogermanische Forschungen 91, 273–286. 172 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Językowy obraz Wielkiego Księstwa Litewskiego. Millenium Lithuaniae MIX–MMIX fall av okänt ursprung) skriftligt monument, och det skulle gå att finna mycket många sådana etnolekter. Orden ”pogańskie gwary” har också utan fog tagits med i namnet på den så kallade etnolekten, eftersom det saknas hållbara belägg för dem (författarens hänvisning till uppgifterna i Konstantinas Jablonskis bok Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje är inte tillräcklig). Att den samogitiska dialekten inte tagits med i förteckningen över etnolekter är en ganska stor brist, som författaren åtminstone borde ha förklarat. Man kan anta att den utelämnades eftersom samogiterna fram till segern i slaget vid Tannenberg, ofta angripna både av Tyska orden och av Svärdsriddarorden, tidvis tycks ha varit åtskilda från WKL. I själva verket utgjorde de dock alltid en integrerad del av WKL, även om de ofta tjänade dess härskares syften. Samogiternas, liksom de andra etnolekternas med baltiskt ursprung (aukštaitiska och dzūkiska), särställning och deras relationer till slaviska (belarusiska, polska och ryska) och icke-slaviska (tatariska, karaimiska, jiddisch och ungerska) etnolekter tycks hittills inte ha fått någon större uppmärksamhet från lingvister eller blivit föremål för mer omfattande, syntetiserande undersökningar, även om arbeten med anknytning till detta ämne har börjat publiceras allt oftare under de senaste årtiondena4. Som redan nämnts ägnas det mesta av utrymmet i Bednarczuks bok åt polonistik, närmare bestämt åt polskans användning i WKL under olika utvecklingsskeden och i olika områden. Belarusiskan och den så kallade kanslispråkliga östslaviskan beskrivs i något mindre utsträckning ur ett etnolektiskt perspektiv, och litauiskan i minst utsträckning, även om vissa frågor som rör den sistnämnda, särskilt inom onomastiken, också behandlas mer eller mindre ingående. Detta är fullt förståeligt, särskilt med tanke på att boken sammanställts utifrån artiklar som författaren publicerat i olika publikationer, vilket begränsade valet av ämnen och deras karaktär. När det gäller aspekter av den litauiska etnolekten bör det sägas att bokens författare har använt många olika historiska källor för att belysa dess särdrag, publicerade såväl som opublicerade och återgivna i andra forskares arbeten, däribland litauiska forskares. Därtill har han lagt fram ett stort antal originella tolkningar av historiska och lingvistiska fakta. Här ska jag endast lyfta fram en eller annan omtvistad uppgift om det litauiska språket och/eller Litauens historia, som behandlas på ett originellt sätt i den recenserade boken. Jag börjar med förklaringen av ursprunget till namnet på Litauens statsvapen vytis. Litauiska lingvister och historiker har gett olika förklaringar till detta namn. Pranas Skardžius ansåg att det var en nybildning skapad av Simonas Daukantas – en översättningslån från polskans pogoń ar pogonia5. Historikern Inge Lukšaitė höll dock inte med om denna uppfattning, utan urskilj- 4 I detta avseende är den tyske historikern Motiejus Nyndorfs (Mathias Niendorf) studie Das Großfürstentum Litauen. Studien zur Nationalbildung in der Frühen Neuzeit (1569–1795). Wiesbaden: Harrassowitz Verlag, 2006, 329 s. särskilt intressant och innehållsrik. I kapitlet ”Žemaiten ein Fall verhinderter Nationsbildung” beskrivs just relationer av etnolektisk karaktär i Samogitien, men denna studie har inte kommit till användning i Lešek Bednarczuks bok. 5 Denna uppfattning framfördes 1937 i Gimtosios kalbos nr 11, s. 152, i svaret på en anonym läsares fråga: ”Är ordet Vytis (nationens symbol) inte av samma ursprung som ryskans vitiaz?” Recenzijos / Reviews 173 JONAS PALIONIS … fann ett ”obestridligt” spår av ordet vytis i ortnamnet Vutec Kalns (= Vyties kalnas)6 i ett dokument från 1629 i Kęstučiai i Karšuvos valsčius, nedtecknat av Konstantinas Jablonskis, och förband det med personnamnen Vygailas, Vytenis, Vytautas (?)7. Även om en sådan koppling är helt välgrundad, klargör den varken när ordet vytis började användas i betydelsen ’vapen’, eller dess samband med LDK:s kanslispråks vi̇t, vi̇c och polskans wici. Det är just dessa problem som Bednarczuks artikel ”Pogon i wici” behandlar; den publicerades i den polska tidskriften Język polski (66, 1986, s. 165–170) och infördes därefter, kraftigt redigerad och förkortad, som bilaga i det nämnda andra kapitlet (s. 38–40). I sin artikel har bokens författare anfört fler källor där polska motsvarigheter till vytis, pogoń, pogonia, beläggs, liksom dess samband med wici, som betydde ’ett visst brev eller edikt utsänt av kungen eller sejmen’. Boken ägnar emellertid knappast detta samband något utrymme, sannolikt eftersom det inte stöds av den stora skillnaden mellan ordens semantik. Mer tillförlitlig är Lukšaitės uppgift om att det i den gamla litauiska armén fanns ”[...] Vyčiai [överstruket av artikelns författare] – särskilda ryttare vars uppgift var att förfölja den retirerande fienden”8. På polska kan de ha kallats wici, även om varken Bednarczuks artikel eller bok ger exempel på en sådan betydelse. Lukšaitės uppgift stöder denna recensionsförfattares slutsats att ”formen för Litauens statsemblem – vapnet – skapades av litauerna själva, sannolikt på 1300-talet (kanske ännu tidigare?)”9. Bednarczuks bok innehåller ett viktigt faktum som preciserar denna slutsats: vapnets bild förekommer på Algirdas sigill, avtryckt på fördraget med Kazimierz den store från 1366. Det enda exemplaret av en kopia av fördraget ska förvaras i Czartoryski-biblioteket i Kraków (s. 40). Bland författarens originella resonemang med anknytning till den litauiska etnolekten märks hans syn på frågan om belarusisk etnogenes, som diskuteras i kapitel III. Med stöd av arkeologiska, etnografiska, antropologiska och lingvistiska data antar Bednarczuk, en hypotes han redan framförde 198410, att det belarusiska folket och språket uppstod till följd av tillhörigheten till Storfurstendömet Litauen, vars politiska gränser nästan exakt avgränsade Belarus etnografiska område11. Detta antagande, som grundar sig på ett substrat av baltisk hydronymi, förefaller tämligen övertygande. 6 Jablonskis Konstantinas. Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje. Kaunas: Lietuvos istorijos draugija, 1941, 332. 7 Lukšaitė Inge. Dėl žodžio „vytis“. – Mūsų praeitis 1. Vilnius: Lietuvos istorijos institutas, 1990, 122. 8 Ibid., s. 121. 9 Palionis Jonas. Kieno sukurtas Lietuvos herbas (vytis)? – Literatūra ir menas. 2002-11-22. 10 Bednarczuk Leszek. Sprawozdania z posiedzeń Komisji naukowych, 1987, 28 (1984), 117. 11 ”Det verkar som om ett eget belarusiskt folk och språk uppstod genom tillhörigheten till Storfurstendömet Litauen, vars politiska gränser nästan exakt avgränsar det etnografiska Belarus” (s. 47–48). 174 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Językowy obraz Wielkiego Księstwa Litewskiego. Millenium Lithuaniae MIX–MMIX Många frågor med anknytning till det litauiska språkets etnolekt behandlas också i kapitlen om polskans användning under olika skeden av LDK:s existens. I kapitel VII beskrivs exempelvis kanske för första gången i baltistikens historia sådana slaviserade baltiska etnonymer som Litwan, Litwasz, Litwosz, Litwach, Litwiniec, Litwinek, Litwinik, Litwak, Litewiak, Litwiniuk, Litewiak, Litwic, Żemojtel, Żmu(j)dzin, Łotysz, Łotwin, Łotyszonok, Łatyszonek, Jatwieżan, Jatwieżin, Jadzwiź(ie). Denna beskrivning är utan tvivel intressant för baltister (den återspeglar de nära historiska förbindelserna mellan baltiska och slaviska folk), men den har en redan nämnd nackdel – den begränsar sig inte enbart till LDK: den innehåller en hel del uppgifter från skrifter och talspråk från tiden efter storfurstendömets existens, och Kazimierz Rymuts ordbok har ofta använts Słownik nazwisk współcześnie w Polsce używanych, oprac. K. Rymut na podstawie materiałów Rządowego Centrum Informacji PESEL, I–X. Kraków, 1992–1994, vars karaktär redan framgår av titeln. Förklaringen av folkbenämningen gūdas i kapitlet är originell och, förefaller det mig, ganska trovärdig. Till skillnad från Kazimieras Būga förbinder författaren till den recenserade boken denna folkbenämning med det litauiska adjektivet gudas, som bland annat betyder ’enkel’ (LKŽ III 692), en betydelse som kan ha överförts på ”människor som talade ett dåligt (annorlunda, sämre) språk, sådana som vitryssarna ansågs vara” (s. 133). Till stöd för denna tolkning talar, förefaller det mig, också att substantivet gūdas av samogiterna används nedsättande om människor från andra dialektområden (östaukštaiter) (LKŽ, ibid.). Kapitlen om polskans användning i icke-etniska områden av LDK, där tidigare forskning om problemet sammanfattas med författarens karakteristiska skarpsinne, innehåller också intressanta iakttagelser av betydelse för litauistiken och baltistiken i stort samt originella tolkningar av fakta som bygger på historiska källor. I kapitel VIII presenteras exempelvis 53 ortnamn från Masovien (Mazowsza), Podlasie (Podlasie) och Vilniusområdet (Wileńszczyzna), med formanter -ęta / -enięta, vilka betraktas som innovationer från de forna LDK-områdena. En del av dem förbinds med goda skäl med litauiska stammar: Balenįeta (: bala), Dusinęta (: dusinti), Girbinęta (: gerbti), Gudzieniętz (: gudas), Klidzinįeta (: kliedas), Miedzienięta (: medis), Mieszkienięta (: miškas), Rumienęta (: rumus), Rymszenięta (: Rimša), Urlenięta (: Urликiai, Urlikis), Wojnidzinįeta (: vainoti, *Vainvidas). Författaren har emellertid bara funnit 12 sådana som existerade under LDK:s tid (från andra hälften av 1600-talet), så de flesta är resultat av en senare polonisering av ortnamnen. Dessutom har även de funna namnen oftast ingen direkt koppling till de angivna litauiska appellativerna, utan är (åtminstone de flesta) av personnamnsursprung. När det gäller hur litauiska ortnamn återges i Bednarczuks bok måste man volens nolens peka på en mycket uppenbar metodologisk brist. I många fall anges litauiska ortnamn i boken endast i poloniserad form. Ingen bestrider (inte heller bokens författare) att det polska inflytandet i LDK ännu var ganska svagt fram till början av 1500-talet och att det i de etniskt litauiska områdena inte bara var bönder och livegna som talade litauiska, utan även de flesta adelsmän, furstar och statsledare, Recenzijos / Reviews 175 JONAS PALIONIS med andra ord statens elit. Även byarnas, städernas och småstädernas namn i dessa områden var litauiska, och de flesta av dem levde kvar även under senare århundraden (1600–1700-talen), många ända in i vår tid. Därför är det ur vetenskaplig synvinkel inte korrekt att vid studiet av toponymi (och antroponymi) av litauiskt ursprung enbart använda poloniserade former av ort- eller personnamn. Det är bland annat inkorrekt eftersom en icke-litauisk forskare utifrån poloniserade former kan rekonstruera de autentiska egennamnen felaktigt, särskilt när de poloniserade formerna skiljer sig mycket från de litauiska (t.ex. Soleczniki / Šalčininkai, Wierzbłow / Virbalis). Tendensen att inte ange litauiska former är särskilt påtaglig i kapitel VI i boken, som med utgångspunkt i Gediminas brev och andra historiska dokument samt Aleksandras Vanagas studie från 2004 Lietuvos miestų vardai behandlar staden Vilnius och dess omgivningar. Efter en historisk översikt över Vilnius stadsnamn i kapitlets första underavsnitt förekommer mycket få autentiska litauiska former i de följande underavsnitten. De övriga handlar nästan uteslutande om poloniserade namn på Vilnius vattendrag, kullar, förstäder, den gamla stadsmurens portar, gator och gränder, slott och torn, vissa objekt (broar, kvarnar, marknader) samt i mindre utsträckning om namn på stadens och regionens invånare. En sådan ensidig återgivning av stadens toponymi, baserad enbart på vissa skriftliga källor och på en jämförande tabell över gatunamnen i Vilnius gamla stad som lagts till i slutet av boken, sammanställd av Jonas Jurkštas redan under sovjettiden (1985) och föga lyckad, samt något modifierad av bokens författare (s. 308–311)12 kan ge läsaren ett felaktigt intryck av att namnet på LDK:s huvudstad inte är av litauiskt ursprung. Det torde knappast råda något tvivel om att många gator i Vilnius under LDK:s äldre period (1200–1500-talen) hade litauiska namn, vilka i stadsplaner, kartor och officiella handlingar skrevs på tyska, polska eller kanslislaviska. Gatupekningarna die Deutsche gasse, S. Johangasse, die Schloßgasse på den nämnda Braunkartan är exempelvis inget annat än översättningar av de litauiska gatunamnen Vokiečių, Šv. Jono, Pilies. Som framgår av förteckningen i boken förekom redan på 1500-talet många gatunamn i polska skrifter som var översatta eller på annat sätt anpassade till det polska språksystemet, exempelvis: Antokolska (/ Antakalnio), Koniska (/ Arklių), Rudnicka (/ Rūdninkų), Tatarska (/ Totorių), Trocka (/ Trakų), Vilenska (/ Vilniaus), Zarzeczna (/ Užupio) och andra. Detta innebär dock inte att stadens litauiska invånare, 12 Tabellen betecknas här som föga lyckad eftersom den första kolumnen inte listar de äldsta gatunamnen i Vilnius (belagda omkring 1550 i Brauns atlas), utan namn som användes under sovjettiden, varav många hade ändrats (t.ex. i stället för Domininkonų – Garnelio, v. Pilies – Gorkio, v. Vokiečių – Muziejaus osv.); dessutom anges inga källor till namnen i de följande kolumnerna. I tabellen, som fogats till Jonas Jurkštas häfte Vilniaus vietovardžiai (tryckt i publikationen Kalba ir žmonės), ändrade Bednarczuk namnen på vissa kolumner: jämför Jurkštas första kolumnrubrik ”Gatans nuvarande namn” med Bednarczuks ”do 11 III 1990”. Rubrikerna för kolumnerna 3, 12, 13 och 14 ändrades, och dessutom utelämnades kolumn 6 (1837). 176 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Językowy obraz Wielkiego Księstwa Litewskiego. Millenium Lithuaniae MIX–MMIX som då fortfarande utgjorde en betydande del, uttalade redan namnen på de fåtaliga polska skrifterna på polska. Det är naturligtvis inte längre möjligt att rekonstruera namnen på alla gator i Vilnius som fanns under storfurstendömet Litauens existens, liksom namnen på andra urbana företeelser, på grund av bristen på skriftliga källor. Men genom retrospektiva slutsatser utifrån dåtida och senare dokument på andra språk (främst kanslispråkiga slaviska språk och polska) går det att rekonstruera ganska många autentiska urbana benämningar i Vilnius. Historikern Jurkštas har gjort detta tämligen tillförlitligt i det nämnda arbetet, vars resultat författaren till den recenserade boken enligt min mening har utnyttjat alltför sparsamt (även om hans lilla bok finns med i bibliografin och, som nämnts, den av honom sammanställda tabellen över Vilnius gatunamn har använts). Många intressanta tankar finns också i kapitel IX om de baltiska hydronymernas utbredningsområden i storfurstendömet Litauen. Här beskrivs, främst med utgångspunkt i Vanagos forskning, hydronymernas geografi med formanter -nt-, -k-, -ykšč- (-ykšt-), -(n)yčia, -ing-, -us, -da ur ordbildnings- och ursprungssynpunkt, liksom deras förhållande till slaviska motsvarigheter; etymologiska karakteristiker ges för några av dem. Bland annat hävdas här med rätta att toponymer och hydronymer med -eika på Belarus territorium kan tyda på en relativt sen förekomst av ett baltiskt etnos (s. 170). Antagandet, grundat på Tadeusz Lehr-Splawińskis uppfattning, att namnet på storfurstendömet Litauens största flod, Nemunas, kan vara av finsk-ugriskt ursprung och hänga samman med det finska ordet niemi ’udde, näs’, är emellertid inte motiverat vare sig ur ordbildningsmässig eller semantisk synvinkel (s. 176). Det är också svårt att tro att namnet på sjön och staden mellan Vilnius och Narutis, Svyriãi (belarusiska Svir, polska Świr), skulle vara av finsk-ugriskt ursprung (ibid.) och inte ha något samband med det litauiska verbet svirti. En insiktsfull litauist skulle kunna hitta fler sådana och liknande tvivel eller diskutabla frågor i Bednarczuks nya bok. Men det är just detta som gör den polske lingvistens arbete intressant och tilltalande och visar författarens nytänkande och lingvistiska mognad. Eftersom recensionen huvudsakligen har begränsats till kommentarer med anknytning till litauistiken och inte går in på eller kommenterar de många slavistiska problem, särskilt inom polonistiken, som tas upp i boken, gör recensenten inte anspråk på att ge en allsidig bedömning av detta innehållsrika verk. Av det som sagts kan man emellertid dra slutsatsen att det är ett betydelsefullt arbete av syntetiserande karaktär, som tillför många nya data och tolkningar för framtida studier av denna typ av språkliga mosaik i storfurstendömet Litauen. Det råder inget tvivel om att boken kommer att väcka stort intresse, inte bara bland litauister och baltologer utan också bland slavister, särskilt polonister. Inlämnad den 15 februari 2012. JONAS PALIONIS Juozo Tumo-Vaižganto g. 9–27, Vilnius, Lietuva Recenzijos / Reviews 177