Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge

HARALD BICHlMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg, Halle Sächsische Akademie der Wissenschaften, Jena Vetenskapliga forskningsområden: indoeuropeistik, onomastik (hydronymer), etymologi i de germanska språken, syntax i forniranska. NÅGRA UTVALDA PROBLEM INOM DEN GAMMAL-EUROPEISKA HYDRONYMİN UR DEN MODERNA INDOEUROPEISTIKENS PERSPEKTIV – EN PLÄDERING FÖR ETT NYTT SYNTÄTT PÅ SAKER OCH TING1 Några problem inom den gammaleuropeiska hydronymiken sedda genom den moderna indoeuropeistikens ögon: en argumentation för ett nytt synsätt på dessa frågor ANMÄRKNING Den etymologiska undersökningen av de hydronymer som räknas till den ”gammaleuropeiska hydronymiken” har bedrivits med oförändrad metodik sedan dess grundläggning av Hans Krahe på 1940- och 1950-talen. Den form av historisk-komparativ språkvetenskap respektive indoeuropeistik som används för etymologisering motsvarar således i slutändan den dåvarande ståndpunkten, 1 Detta bidrag är en omarbetad och utvidgad version av mitt föredrag med samma titel, som jag genom förmedling av fru Grasilda Blažienė, på inbjudan av fru Daiva Deltuvienė, höll vid konferensen ”Regioninė onomastika: ką žinome iš vardyno? – Regional Onomastics: What do N Y C K E L O R D: indoeuropeistik, onomastik, gammaleuropeisk hydronymik, hydronymer, laryngalteori, indoeuropeiskt fonemsystem, ordbildningsmorfologi, lånerelationer. N Y C K E L O R D: indoeuropeisk språkvetenskap, onomastik, gammaleuropeisk hydronymik, hydronymer, laryngalteori, indoeuropeiskt fonemsystem, historisk morfologi, lånord. Straipsniai / Articles 11 HARALD BICHLMEIER på den nivå som den redan befann sig på före andra världskriget. Nyare rön inom indoeuropeisk språkvetenskap under det senaste halvseklet, inom fonologi och ordbildningsmorfologi, har hittills inte utnyttjats i forskningen om den alteuropeiska hydronymien. Med hjälp av flodnamnen Save, Drau, Isar och därmed besläktade namn ska det här dels exemplifieras vilka insikter forskarna inom den ”alteuropeiska hydronymien” hittills har gått miste om, dels tydliggöras att undersökningar med den nya metodiken naturligtvis också kan få sådant som ansetts säkert att börja vackla. ANNOTATION Den etymologiska forskningen om hydronymer som hör till den så kallade ”alteuropeiska hydronymien” har sedan dess början på 1940- och 1950-talen, med Hans Krahe som förgrundsgestalt, bedrivits på samma, metodologiskt oförändrade sätt. Den historisk-komparativa eller indoeuropeiska språkvetenskap som tillämpats i denna forskning är i själva verket av det slag som redan användes före andra världskriget. De nya metodologiska angreppssätten, särskilt inom fonologi och morfologi, som har utvecklats inom den indoeuropeiska språkvetenskapen under det senaste halvseklet eller så, och de förändringar i synsättet på dessa områden som följt med de nya angreppssätten, har i stor utsträckning ignorerats av den alteuropeiska hydronymiforskningens företrädare. Den här artikeln vill dels med exemplen på hydronymerna Save, Drau, Isar och besläktade namn visa hur mycket mer man kan säga om dessa hydronymer när modern indoeuropeisk språkvetenskap tillämpas i stället för förkrigstidens språkvetenskap. Dels kommer den att visa att modern metodik också kan leda till en punkt där gamla vissheter måste överges. 1. INLEDNING Namnen på de flesta större och många mindre floder i Europa kan med fog betraktas som det äldsta (indoeuropeiska) namnskikt som vi kan urskilja i detta område. Detta namnskikt, som betecknas som ”alteuropeisk hydronymi”, sträcker sig som bekant från Atlanten till Baltikum och från södra Skandinavien ”we learn from the onomasticon”, Kaunas, 10.–11. november 2011, fick hålla. För denna möjlighet vill jag härmed återigen rikta ett varmt tack till konferensarrangörerna. – Föredragets text och tankegångarnas ordningsföljd har i stort sett behållits; exemplen som presenterades på utdelningsbladet har integrerats i texten och försetts med hänvisningar till relevant sekundärlitteratur. Avsnitt 2.2 om Isar och besläktade namn har utvidgats betydligt jämfört med föredraget, som endast behandlade problemet översiktligt, och bygger till stor del på Bichlmeier 2011c, men har kompletterats med nyutkommen litteratur och därmed etymologiska detaljer. – Den första delen av detta bidrag är trots allt också ett slags sammanfattning av mina hittills publicerade arbeten om alteuropeisk namnforskning (jfr titlarna i litteraturförteckningen). 12 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge ända till Balkan. Den grundläggande forskningen om dess etablering inleddes och drevs framåt från 1940-talet, särskilt av forskare som Hans Krahe, Wolfgang P. Schmid och Jürgen Udolph. Det nät2 av flodnamn och andra vattennamn som genom denna forskning kommit i dagen och som täcker de delar av Europa som just nämnts kan numera betraktas som ett fastslaget faktum. Liksom alla stora och värdefulla insikter inom vetenskapen – och här särskilt inom humaniora – förtjänar även denna forskning att man med jämna mellanrum kritiskt granskar den och de metoder som använts för att bedriva den. I denna anda följer jag gärna vidare den uppmaning som herr Udolph flera gånger riktat personligen till mig och till indoeuropeisterna i allmänhet (till exempel vid Indogermanische Gesellschafts arbetskonferens ”Die Ausbreitung des Indogermanischen.” 2 Beteckningen ”nät” används numera genomgående i Wolfgang P. Schmids och Jürgen Udolphs senare arbeten när systemet av alteuropeiska flodnamn ska benämnas. De tar nu avstånd från att tala om ”skikt”. I slutändan tjänar denna benämning dock förmodligen främst till att dölja det faktum att det hittills (även för de nämnda författarna) inte har lyckats fastställa närmare på vilket språkstadium den alteuropeiska hydronymien präglades, och inte heller har förhållandet till de enskilda språk som senare kan beläggas på samma territorium blivit ordentligt utrett. Hittills har man bara framfört antaganden (till exempel att det i slutändan fortfarande skulle ha rört sig om det förspråkligt differentierade urindoeuropeiska), vilket gör att allt förblir mycket vagt. På min fråga per e-post den 3.11.11 om hur han såg på det inbördes förhållandet mellan språket/språken i den alteuropeiska hydronymien och de senare enskilda språken i samma område fick jag tyvärr ett undvikande och därmed oanvändbart svar från herr Udolph. Man kan följaktligen utgå från att inte heller han har full klarhet i denna fråga eller någon hållbar förklaring till den. Här skulle det framför allt behövas en noggrann språkvetenskaplig analys av de processer som ägt rum, men detta kan herr Udolph sannolikt inte åstadkomma. Som talande i detta avseende kan även Udolph 1997 betraktas: på ett ställe (s. 29) talas det om ”eine[r] kontinuierliche[n] Entwick-lung aus einem voreinzelsprachlichen Substrat.” [Sperrung im Original], på ett annat ställe (s. 47) däremot om ett territorium ”in dem sich das Slavische aus einer indogermanischen Grundlage heraus entfaltet hat.” Här uppstår vissa motsägelser, för antingen har man att göra med ett substrat, i vilket fall de slaviska språken måste vara superstratet och ha lagt sig över substratet, eller också har de utvecklats ur en förslavisk indoeuropeisk dialekt av urindoeuropeiskan (eller rentav ur själva urindoeuropeiskan? – även detta förblir oklart). Båda kan inte gälla samtidigt. Kanske användes termen ”substrat” här bara på ett oklart sätt. Hur det än förhåller sig med den saken: om detta i slutändan ska gälla alla språk vars territorier omfattar en del av den alteuropeiska hydronymiens område (åtminstone för keltiska, germanska, baltiska och slaviska måste man då anta detta), borde man då inte dra slutsatsen att åtminstone dessa fyra språkfamiljer för det första också skulle kunna återföras på ett mellanliggande urspråk, exempelvis ”nordindoeuropeiska” (vilket enligt min mening inte går), och för det andra att hela Centraleuropa och stora delar av västra Östeuropa ”alltid”, det vill säga sedan den senaste istiden, har varit bebodda av talare av ett indoeuropeiskt idiom? Det finns uppenbarligen fortfarande behov av diskussion och forskning i flera avseenden. Straipsniai / Articles 13 HARALD BICH LMEIER den uppmaning som framfördes vid språkvetenskapliga, arkeologiska och genetiska teser”, Würzburg, 24–26 september 2009) att från indoeuropeistiskt håll äntligen åter ägna sig åt den forneuropiska hydronymin.3 Inom indoeuropeistiken själv har traditionen att studera forneuropiska namn i stor utsträckning brutits. Detta hänger samman med två faktorer: För det första har vi här att göra med ett material som har traderats mycket fragmentariskt. När det gäller platsen där det härrör från är det visserligen entydigt fastställt – de flesta vattendrag, alltså även floder, befinner sig än i dag där de också låg för 2 000, 3 000 eller 4 000 år sedan – men vad gäller den faktiska åldern på detta språkmaterial är man fortfarande ytterst hänvisad till spekulationer. Oftast kan man bara säga att vissa flodnamn är förgermanska eller förkeltiska eller förbaltiska etc. – inte mer. Eftersom det i många fall och för många områden fortfarande inte är entydigt klarlagt när talare av exempelvis keltiska eller germanska kom till en viss flod, på grund av skillnaderna mellan språkvetenskapens och arkeologins forsknings- och dateringsmetoder, är det naturligtvis också fortsatt oklart när den förgermanska, förkeltiska etc. perioden egentligen tar slut, dvs. från vilken tidpunkt man kan räkna med att ett förkeltiskt, förgermanskt namn införlivades i keltiskan, germanskan osv. Och jag säger det redan nu: Jag har inte heller något svar på detta och tror inte heller att man kommer att finna något inom en snar framtid. De flesta indoeuropeister föredrar därför att arbeta med material från språk för vilka det också finns bevarade texter (för närvarande är särskilt de anatoliska och tokhariska språken en vogue), om vilkas talare man kan uttala sig och som också går att datera (bättre eller över huvud taget). Endast med sådant material kan man bedriva forskning om ett språks historiska utveckling och – något som för närvarande spelar en ännu större roll inom indoeuropeistiken – syntax. Och – om man ska vara ärlig – tillkommer ytterligare ett problem: Det språkmaterial som är belagt inom den forneuropiska hydronymin består ofta av ord eller namn som är mycket korta. Eftersom allt ytterligare språkmaterial (i synnerhet böjda ordformer) saknas, måste man till slut medge – och 3 Den kritik som samme författare, med anledning av denna uppmaning och oförståeligt nog i en rätt polemisk ton, framförde i ett bidrag i denna tidskrift mot några av mina tidigare uttalanden (Udolph 2011) ska behandlas på annan plats in extenso: De anklagelser han framförde där och den låga nivån på författarens historisk-språkvetenskapliga kunskaper i allmänhet, och hans kunskaper om den indoeuropeistiska forskningen under det senaste halvseklet i synnerhet, som också tydligt framgick där, kräver en genomgång och ett utförligt svar. 14 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge säger jag som övertygad indoeuropeist – att man särskilt för många enkla flodnamn, såsom Sala (> Saale), Sara (> Saar), Savus (→ Save) osv., egentligen inte ens strictu sensu kan bevisa att de är av indoeuropeiskt ursprung. Deras struktur är alltför enkel. Samtidigt har dessa ord emellertid ända sedan de började utforskas (av de flesta forskare) betraktats som indoeuropeiska, och följaktligen har man också föreslagit indoeuropeiska etymologier för dem. Men om man förutsätter det som man egentligen först vill eller måste bevisa, hamnar man i en klassisk cirkelargumentation. Man borde egentligen gå betydligt försiktigare och grundligare till väga än vad som har gjorts under de senaste årtiondena – och sätta många av de framförda påståendena i konjunktiv. Det andra skälet till att intresset för detta material har avtagit inom indoeuropeistiken är att de ovan nämnda forskarna i sina arbeten om det ”forneuropiska” har bedrivit och bedriver en typ av indoeuropeistik som inom indoeuropeistiken själv har varit föråldrad i flera årtionden och därför måste betraktas som förlegad ur dess perspektiv (denna uppfattning torde delas av omkring 80–90% av indoeuropeisterna i stort och minst 99% av de indoeuropeister som är under femtio år, inklusive mig). Detta innebär i sin tur att det forneuropiska materialet, i den form det nu oförändrat har presenterats sedan Krahes tid (alltså i mer än fem årtionden), knappast kan tilltala de yngre indoeuropeister som mer än några andra skulle kunna förväntas föra in nytt liv i frågan; materialet lär snarare framstå som hopplöst förlegat. Detta förringar till att börja med inte värdet av forskningsresultaten från de nämnda forskarna och deras kollegor, som har arbetat på samma sätt. Här uträttades verkligen stora saker, men vetenskapen utvecklas ju vidare – och detta gäller under de senaste årtiondena även i synnerhet indoeuropeistiken. Om Alteuropäistik åter ska bli intressant för indoeuropeistiken respektive indoeuropeisterna och uppmärksammas av dem, måste den försöka motsvara de krav som indoeuropeistiken i dag ställer på etymologier vad gäller historisk ljudlära och ordbildningslära. För att uttrycka det drastiskt: Visst kan man fortfarande värma bostäder med vedspisar och lysa upp dem med fotogenlampor – men måste man göra det utan att vara tvungen (eller av en överdriven romantisk böjelse), nu när det finns centralvärme och glödlampor? Detta eftersläpande behov gäller för det första framställningen av det urindoeuropeiska språkets rekonstruerade fonologi. Här bör man särskilt påpeka att fonemklassen laryngaler har försummats. Dessa fonem måste ha funnits och måste ha varit konsonanter: Deras tidigare existens förklarar dussintals företeelser i olika indoeuropeiska språk som regelbundna ljudförändringar, vilka annars inte kan förklaras på ett rimligt sätt, däribland exempelvis Strajpsniai / Articles 15 HARALD BICH LMEIER intonationernas uppkomst i baltiska och slaviska språk, fonemets /h/ ursprung i hettitiska, vissa företeelser hos de nasalinfigerande verben i indo-iranska språk osv. En sådan förklaring är i varje fall bättre än förklaringar som måste använda analogier i stället för ljudlagbundenhet.4 Och det måste varje tankemodell göra som utgår från ett urindoeuropeiskt fonemsystem utan laryngaler. Eftersom detta förhåller sig så är följaktligen antagandet av ett fonemsystem med laryngaler effektivare och bättre. Ur den moderna indoeuropeistikens perspektiv kan arbeten som fortsätter att utgå från den traditionella ansatsen, sådan den var vanlig redan före andra världskriget, numera knappast tas på allvar vad gäller deras indoeuropeisk-språkhistoriska komponent.5 Urindoeuropeiskans fonemsystem, såsom det i dag antas av flertalet indoeuropeister, hade följande gestalt:6 4 Jämför de drygt dussinet introduktionsböcker i indoeuropeistik, laryngalteorin eller flera enskilda språk som har utkommit under de senaste två decennierna: Clackson 2007, Fortson 2004, 2009, Kapović 2008, Lindeman 1997, LIV, LIV², Mallory/Adams 2006, Matasović 1992, 2010, Mayrhofer 2005, Meier-Brügger 2000, 2002, 2010, Meiser 1998, Müller 2007, NIL, Ringe 2005, Rix 1992 etc. pp. – Bland de verk som utkom tidigare bör följande nämnas som de viktigaste: Rix 1976, Collinge 1985, Mayrhofer 1981, 1986. – Den senaste introduktionsboken i indoeuropeistik som i stort sett är fri från laryngaler är Szemerényi 1990. Kort sagt: Indoeuropeistiken utan laryngaler har varit död i nu 20 år. 5 Att detta inte är en helt ny företeelse framgår av att de forskare som arbetar med den föråldrade modellen, såsom Udolph eller dennes lärare Schmidt och Neu, som han gärna hänvisar till, under de senaste decennierna endast har lämnat marginella spår inom indoeuropeistiken och i synnerhet inom dess kärnområde, det vill säga rekonstruktionen av urindoeuropeiskan. 6 Däremot har det fonemsystem som återspeglas i den alteuropeiska hydronymien sannolikt snarare sett ut ungefär så här: Tenuis (T) | Media (D) | Spirant | Nasal (N) labial | p | b | | m dental | t | d | s [s, z] | n (palatal | ḱ | ǵ) velar | k | g labiovelar | kʷ | gʷ Likvider (R) | r | l Vokaler (V) | i [i, i̯] | u [u, u̯] | e | ē | o | ō | a | ā Det uppvisar tydliga förenklingar i förhållande till ursprungssystemet. Det förefaller mig således som om den palatala serien sannolikt redan hade gått förlorad; även aspiraterna hade förmodligen försvunnit. Laryngalerna hade likaså, beroende på position, redan vokaliserats eller assimilerats med intilliggande vokaler och hade därmed försvunnit som fonemklass. – Om detta förslag skulle ha rätt 16 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge Tenuis (T) Media (D) Media aspirata (Dh) Spirant Nasal (N) labial p b bh – m [m, m̥] dental t d dh s [s, z] n [n, n̥] palatal ḱ ǵ ǵh h1 [ç, j] – tektal velar k g gh h2 [χ, ɣ] – labiovelar ku gu guh h3 [χʷ, ɣʷ]7 – Likvider (R) r [r, r̥] l [l, l̥] Vokaler (V) i [i, i̥] u [u, u̥] e ē o ō a (ā) … träffar (vilket dock kräver ännu många fler undersökningar innan problemet kan klarläggas slutgiltigt; hittills verkar ingen uttryckligen ha tagit sig an frågan om hur det fonemiska systemet i den gamleuropeiska hydronymin egentligen såg ut), skulle detta dock innebära att språk som förutsätter att fonemklassen laryngaler fanns kvar ända in i den tidiga urindoeuropeiska perioden, såsom baltiska och slaviska, där laryngalernas närvaro respektive frånvaro i en stavelse ledde till skillnader i stavelseintonationen, inte kan ha utvecklats direkt ur det språkskikt där den gamleuropeiska hydronymin präglades. Detta får naturligtvis följder för baltiskans och slaviskans ställning inom denna hydronymi: talarna av dessa språk måste ha överlagrat det gamleuropeiska hydronymiska skiktet, det vill säga sekundärt ha invandrat till områden med gamleuropeisk hydronymi. – Om den palatala raden dessutom verkligen redan hade försvunnit, så att språket eller språken bakom den gamleuropeiska hydronymin alltså var kentumspråk, kan dessa kanske som substratspråk ha varit ansvariga för kentumelementen i baltiska och slaviska. – Andersen 2009 pekar också i samma riktning: på grundval av en undersökning av prosodiska drag i baltiska och slaviska kommer han till slutsatsen att dessa språk under forntiden stod i kontakt med ett annat (sannolikt) indoeuropeiskt språk med initial accent, vilken detta förmodade indoeuropeiska språk i sin tur hade övertagit från ett icke-indoeuropeiskt språk. Detta indoeuropeiska kontaktspråk skulle ha varit källan till kentumelementen i baltiska och slaviska. 7 Som en integrerad del av detta fonemsystem var laryngalerna, vilket även deras placering i tabellen ovan antyder, kanske frikativorna i de tre velarraderna, på samma sätt som /s/ var frikativan i dentalraden. Den fonetiska bestämningen av fonemen *h₁, *h₂, *h₃ är naturligtvis spekulativ (liksom i slutändan den exakta fonetiska bestämningen av varje rekonstruerat fonem mer eller mindre måste förbli spekulativ), men deras klassificering som frikativor i velarraden har en viss sannolikhet för sig på grund av den omfärgande verkan de hade på ett intilliggande *e (*h₁e > *ē, *h₂e > *a, *h₃e > *o respektive *eh₁ > *ē, *eh₂ > *ā, *eh₃ > *ō). Kummel (2007: 327–336) utgår nu, inte minst av typologiska skäl, från att de fonem som kallas ”laryngaler” fonetiskt sannolikt bäst återges som [h, χ, ʁ], och föreslår den förenklade stavningen h₁ = h, h₂ = x, h₃ = γ. Straipsniai / Articles 17 HARALD BICH LMEIER Vad gäller ordbildningsmorfologin bör man ur dagens perspektiv konstatera att vissa av den historiska språkvetenskapens standarder inte heller efterlevs inom alteuropeistiken. Den ”klassiska alteuropeistiken” ger oftast bara en beskrivning av morfologin: I dessa arbeten heter det regelmässigt ”till roten X fogas ett l-suffix” eller ”till roten Y fogas ett nt-suffix” eller liknande. Nästan aldrig sägs något om vilken betydelse dessa suffix har och vad hela ordet då egentligen kan eller bör ha betytt. Men det är ju precis det man vill veta, särskilt när man – som vid denna konferens – frågar: ”Vad betyder namnen?” Med detta rent beskrivande arbetssätt försummar man grovt en insikt som Ferdinand de Saussure (1857–1913) redan hade kommit fram till, nämligen att det språkliga tecknet har form och innehåll. Vid en grundlig etymologisering måste båda beaktas och förklaras. Med andra ord: nästan alla etymologier som företrädare för den ”klassiska alteuropeistiken” har lagt fram är egentligen ofullständiga! Man kan naturligtvis inta ståndpunkten att namn inte betyder något, utan bara betecknar. Men då går man förbi problemet: man måste trots allt utgå från att även det namnskick som möter oss i den gamleuropeiska hydronymin har uppstått ur appellativförrådet. Av allt vi vet från andra forntida indoeuropeiska språk står det klart att det till en början inte fanns några skillnader i ordbildningen mellan appellativ och namn. Följaktligen ska dessa namn först analyseras som appellativ, och därmed kan man naturligtvis också ange en tidigare betydelse (åtminstone tentativt). Vidare kan man alltså inte förvänta sig att sådana namn uppvisar suffix eller suffixkedjor som inte är kända från appellativförrådet. Eftersom den nominala morfologin numera har klarlagts mycket väl genom jämförelsen mellan de belagda forntida indoeuropeiska språken, bör också den gamleuropeiska hydronymins morfologi kunna förklaras med dessa kända verktyg. Vidare bör man beakta att inte bara de enskilda morfemen bär på en betydelse och att avledning inte alltid sker enbart genom tillägg av suffix, utan att det också finns avledningsprocesser där rotens eller ett suffix vokalkvantitet eller vokalkvalitet ändras utan att något nytt suffix fogas till. När det gäller avledningsprocesserna i sin helhet, såväl i urindoeuropeiskan som i de enskilda språken, har indoeuropeistiken gjort väldiga framsteg och genomgått stora omvälvningar under de senaste årtiondena. Inget av detta har hittills i praktiken utnyttjats för analysen av den gamleuropeiska hydronymin: inom ”alteuropeistiken” påpekar man som mest att det förekommer ablaut, men om vilka semantiska förändringar som kan följa med detta i ordet hittar man inga uppgifter. 18 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge En sak bör tydligt fastslås beträffande den gamleuropeiska hydronymin lexikala materials relevans för indoeuropeistiken: endast ordens appellativa användning gör det möjligt att dra slutsatser om betydelsen hos ordstammar och ortrötter. Först när man har denna kunskap kan man ta sig an forskningen om den gamleuropeiska hydronymin: enbart från vattendragsnamnen går det i praktiken inte att vinna något användbart för indoeuropeistiken själv och dess mål att rekonstruera det urindoeuropeiska urspråket. Föreställ er vad man skulle kunna säga om den gamleuropeiska hydronymin om man inte hade de forntida indoeuropeiska enskilda språken: kanske skulle man kunna isolera rötter och suffix, men man skulle sakna hållpunkter för vad de betyder. Kanske skulle man se att det finns ett fenomen som ablaut, det vill säga att rötterna eller suffixen kan ha olika vokaler, men man skulle inte kunna säga något meningsfullt om betydelser som möjligen följer med de olika vokalerna. Allt detta kan endast härledas ur de belagda språken. Följaktligen måste man med den kunskap som indoeuropeistiken har i dag, och som har vunnits genom jämförelsen av de belagda (forntida) indoeuropeiska enskilda språken, undersöka de gamleuropeiska hydronymerna på nytt och sträva efter att föra forskningen upp till vetenskapens aktuella nivå. Forskningen om den gamleuropeiska hydronymin bedrivs fortfarande med samma indoeuropeistiska metoder som Krahe redan använde. Krahe har nu varit död i nästan 50 år och var redan under sin tid allt annat än framstegsvänlig i fråga om indoeuropeistik. Med andra ord handlar det här om indoeuropeistik från tiden före kriget. Samtidigt står det klart att tillämpningen av den nutida indoeuropeistikens metoder och modeller inte bara kommer att leda till fördjupade kunskaper, utan också kan få tidigare vissheter att gå förlorade. Detta ska nu illustreras helt kort med exempel. Här är det inte så mycket den slutgiltiga lösningen på problemen som är viktig, utan framför allt att visa vilka frågor som fortfarande är öppna. Frågor som den klassiska forskningen om den gamleuropeiska hydronymin till största delen aldrig har ställt, men som måste besvaras om den historisk-komparativa språkvetenskapens grundläggande standarder ska följas. Det rör sig om frågor där man i enskilda fall redan har försökt ge svar. Ofta är dessa svar inte entydiga, eftersom det gång på gång blir tydligt att flera lösningar är möjliga. Entydiga lösningar, sådana som tidigare forskare ofta föreslog, verkar i verkligheten vara ganska sällsynta: snarare uppstår misstanken att denna entydighet ofta bara bygger på att Straipsniai / Articles 19 HARALD BICH LMEIER att dessa forskare antingen inte alls sökte efter alternativ eller, på grund av bristande kännedom om den vetenskapliga metodik som krävdes, helt enkelt inte kunde finna några. 2. EXEMPEL Nedan följer några exempel som stöd för de teser som framförts ovan.8 2.1. Save och Drau Namnen på Sava/Save och Drava/Drau hör till den gamla europeiska hydronymikens standardrepertoar. De äldsta beläggen härrör från antiken och lyder Σάουος (Ptol. II 15,1.4), Σάος, ack. Σάον, ack. Σάβον, Σαῦος (Strab. 7,5,2 och på flera ställen), Savus, Saus, ack. Saum, abl. Savo, Sabo Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge Utifrån denna situation uppstår flera frågor: Frågekomplex 1: Hur passar den ovan nämnda rekonstruktionen fortfarande rimligt ihop med de rekonstruerade urindoeuropeiska rötter som kan tänkas ligga bakom strukturen och betydelsen hos de här anförda flodnamnen? Kan man verkligen fortfarande utgå från att ett flodnamn bildades av en rot som man nu tillskriver betydelsen ’pressa ut’? Om man utgår från den aktuella nivån på den indoeuropeiska språkforskningens kunskaper blir det naturligtvis mycket tveksamt om en rekonstruktion *s̑ou̯o- fortfarande motsvarar kraven. Den rot som nu antas vara urindoeuropeisk *seu̯- ’pressa ut’ passar semantiskt endast dåligt till ett flodnamn. En avledning från den ovan nämnda urindoeuropeiska roten *sh₂eu̯- ’hälla, regna’ torde ligga närmare till hands. Med tanke på rotens form är även urindoeuropeiska *seu̯h₁- ’driva på, hålla i rörelse’ tänkbar, även om den kanske passar sämre ihop med ett flodnamn på grund av sin grundbetydelse, liksom urindoeuropeiska *seu̯h₃- ’vara/bli full’, som däremot troligen skulle passa bättre för en sjö eller möjligen en bergsflod. Av dessa rötter förefaller *sh₂eu̯- ’hälla, regna’ vara den sannolikaste. Grundläggande gäller dock här, liksom ofta även i andra fall, att man endast i sällsynta fall kan säga att en viss rot definitivt måste ligga till grund: vid en nykter betraktelse ger materialet i den gamla europeiska hydronymiken ofta helt enkelt inte stöd för sådana påståenden. Frågekomplex 2: Indoeuropeiska substantiv hade alltid accent. Detta måste alltså även antas för vattennamn. Var låg accenten och vilken betydelse var förknippad med den aktuella accentplaceringen? I de traditionella etymologierna sägs i princip ingenting om detta. Men det går faktiskt att göra vissa uttalanden i frågan: Om man antar en tematisk avledning i e-stadium, urindoeuropeiska *sh₂éu̯-o-, får man redan senurindoeuropeiska *s(h)au̯-o-, vilket inte kräver några ytterligare omvägar och direkt leder till de former som är belagda i antiken. Om man, i motsats till den traditionella uppfattningen, räknar med en form i e-stadium, skulle detta ord närmast klassificeras som ett nomen actionis ’hällandet, regnandet’. Därtill kan man emellertid på klassiskt vis även anta en rot i o-stadium. Enligt de tydliga beläggen i gammalindiskan och grekiskan måste man vid o-stegs nominalavledningar som bildats enbart genom tillägg av en temavokal räkna med två typer: den på roten betonade tómos-typen, som har resultativ betydelse, och den på suffixet betonade tomós-typen, som har agentiv betydelse.⁽¹⁴⁾ Om man utgår från urindoeuropeiska *sh₂eu̯- ’hälla, regna’, ¹⁴ Typerna har fått namn efter grek. τόμος ’vedträ; stycke, bjälke’ < *’det avspaltade’ respektive τομός ’skarp, skärande’ < *’spaltande; spaltare’. Jfr Fortson 2004: 116; Fortson 2009: 129f.; Risch 1974: 8–10; Müller 2007: 325. Straipsniai / Articles 21 HARALD BICHLM EIER Vid rotbetonat urindoeuropeiskt *sh₂óu-o- skulle betydelsen alltså vara ”det som skakas ut, det som regnas ned” eller liknande; vid ett suffixbetonat, agentivt urindoeuropeiskt *sh₂ou-ó- däremot ”den som skakar ut, regnaren; skakande”. Eftersom det rör sig om en flod är kanske den agentiva betydelsen, som betecknar floden som ett slags ”vattenbringare”, att föredra. Den resultativa betydelsen skulle nog passa bättre för en stillastående vattenansamling, men är naturligtvis också tänkbar för en flod. Frågekomplex 3: Hur uppkommer egentligen a-vokalismen i den klassiska ansatsen med en o-stadiegrad i roten? -a- i roten är säkert gammalt. Antingen är det ärvt, eller så beror det på ljudförändringen *o > *a, som även andra språk i Europa uppvisar, till exempel de baltiska och germanska språken. Medan en bildning urindoeuropeiskt *sh₂éu-o- > sent urindoeuropeiskt *s(h)a-o- nu ljudhistoriskt (både vad gäller rotvokalen och accenten) erbjuder den enklaste vägen till de belagda formerna och semantiskt nog är fullt möjlig, erbjuder det ovan nämnda urindoeuropeiska *sh₂ou-ó- enligt min mening den bästa semantiska lösningen. Båda förklaringarna är möjliga, men något entydigt ställningstagande kan ännu inte göras. Frågekomplex 4: Om rekonstruktionen hade en kort vokal,15 hur uppkommer då den slaviska långvokalen? Det finns två lösningar på detta: Redan på 1930-talet föreslogs att det skulle ha funnits ett romanskt mellanled. En senare teori av Schmid och Udolph16 utgår från att sådana flodnamn med kort vokal plötsligt fick en lång vokal när de införlivades i slaviskan. Men kan det verkligen stämma? När beteckningar för kuststäder och öar i Adriatiska havet övertogs från omkring 600 e.Kr. överfördes romanska /ă/ – såvitt jag kan se – alltid till slaviskt /o/ och förlängdes inte till /ā/; jämför exempelvis ortnamnet lat. Parentium > kroat. Poreč, čak. Porěč17. Följaktligen är Schmids uppfattning, citerad av Udolph (2007: 545), att sådana bildningar ”integrerades i en redan i slaviskan befintlig typ med dehnstufe och genusväxling”, i princip visserligen fullt tänkbar – men den strider tydligt mot de processer som i övrigt kan iakttas när förslaviskt ordmaterial upptas i ur(väst)sydslaviskan, kanske i detta fall även i ett pannonslaviskt språk nära besläktat med alpinslaviskan. Möjligen kan man dock, eftersom tidpunkten inte 15 Nach Schramm (1981: 348) sei nach Ausweis eines Hexameterbelegs aus dem 4. Jh. mit Kürze des -a- im Lateinischen zu rechnen. 16 Jfr Udolph 2007: 545. 17 Vgl. Holzer 2007: 126; ERHSJ III 11. 22 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge kan avgränsas närmare, räkna med ett ännu till stor del odifferentierat urslaviskt språk. Inte heller bland de allmänt erkända (ur)germanska lånorden i slaviskan kan någon sådan förlängning, såvitt jag vet, iakttas. Och postulatet att ordformer behandlas annorlunda därför att de tillhör en viss semantisk klass – här: flodnamnen – skulle enligt min mening behöva en särskild motivering och i detta fall helst även typologiska paralleller. Jag känner inte till att något sådant hittills skulle ha fastställts som vetenskaplig kunskap för äldre språkstadier – särskilt som de indoeuropeiska språken inte direkt är ”klasspråk” i typologisk mening. Det rör sig alltså om en ren ad hoc-förklaring. Av detta följer enligt min mening med nödvändighet: Det är sannolikare att det redan fanns en lång vokal när slaverna lärde känna ordet; denna kan dock lättast ha uppkommit i romarnas mun18. De romanska ortnamn som kommit in i kroatiskan längs Adriatiska kusten och i dess inland, liksom andra romanska lånord, visar att betonade korta vokaler i öppen näst sista stavelse hade förlängts i tidigromanskan innan de ankom- 18 Denna lösningsansats, som redan framfördes av Kretschmer 1937 och bygger på ljudlagar, postulerar ett romanskt mellanled som ingalunda är orimligt; den tas också upp av Anton Mayer (1957: 297), som emellertid inte heller utesluter ett ursprungligt /ā/. Denna ljudlagsenliga förlängning i romanska nämns dock inte av Franze Bezlaj (1961: 174), som betecknar problemet som ”ännu inte behandlat”. Även Udolph (2007: 541) citerar Kretschmer, men förkastar slutligen hans lösning (2007: 542) till förmån för Schmids enligt min mening helt spekulativa idé (1979: 410f. = 1994: 259f.) att förlängningen på något sätt automatiskt skulle ha följt med slaviserandet av de berörda områdena. Med tanke på de ovan nämnda processerna i det sydslaviska området är påståendet att slaviskt -a- (nota bene: ursl. *ā/!) skulle vara just ”ett tecken på tidig slavifiering” (Udolph 1997: 41) fullständigt orimligt. Om denna sistnämnda tes bör det påpekas att dehnstufe, som även Schmid (a.a.) har framhållit, under vissa perioder var ett fullt produktivt ordbildningselement (vanligen för att bilda adjektiv som uttrycker tillhörighet och som naturligtvis även kunde substantiveras). Den då nyligen utkomna standardmonografin i ämnet, Darms 1978, hade Schmid ännu inte tagit del av. Frågan om dehnstufen som bildats internt i slaviskan eller ärvts (både i samband med de ord som behandlas här och beträffande de lexem som Schmid anför) kan, trots Schmid 1986 (där han, att döma av den citerade litteraturen, inte heller ännu hade tagit del av Darms 1978), inte anses helt avgjord. Beträffande frågan om den avvisade verkan av, respektive existensen av, Winters lag – som i baltiska och slaviska eventuellt sekundärt gav upphov till sådana dehnstufen, alltså *VD > balto-sl. *VD (jfr även Collinge 1985: 225–227) – se, vid sidan av Schmid 1986 passim, även Birnbaum 1999, som argumenterar mot denna ljudlag, men nu också Dybo 2002 och Young 2008, med ett allt större antal exempel för den. Utifrån de nämnda arbetena och ytterligare några av de studier som citeras där tycks forskningen nu snarare åter röra sig mot att godta Winters lag, möjligen med vissa begränsningar vad gäller ljudmiljön (eventuellt verkan endast i sluten stavelse; jfr Matasović 1996, såsom återgivet av de Lamberterie 2007: 16–22). Jfr även Petit 2010: 132ff., som nu väger argumenten i frågan. Straipsniai / Articles 23 HARALD BICHlMEIER de återstående slaverna övertog dessa ord.19 Enligt min mening finns det inget som talar emot att även för Pannonien, som i egenskap av en del av Imperium Romanum under århundraden var utsatt för romerskt inflytande, anta denna tidigromanska ljudförändring och förutsätta att flodnamnet bevarades i en (tidig)romansk form *sāu̯ respektive *sāu̯o eller liknande fram till slavernas ankomst.20 Det skulle ju ändå kvarstå en avsevärd olust om ett språk som alltid och överallt tydligt skilde mellan långa och korta vokaler (dvs. i detta fall åtminstone fram till den så kallade kvantitetskollapsen omkring 900-/1000-talet i östslaviskan, bulgariskan och makedonskan respektive på 1400-talet i polskan)21 och delvis fortfarande gör det, nämligen (ur)slaviskan, plötsligt skulle ha återgett kortvokaler som fanns i giverspråket som långvokaler. Man skulle möjligen kunna överväga att eftersom senurgemenslaviskan redan bara kände till motsättningen /o/:: /ā/, skulle främmande /ă/ ha integrerats i slaviskan som /ā/. Sådana fall av ljudsubstitution förekommer naturligtvis i princip, men jag känner inte till några sådana för slaviskans del. I vårt fall skulle det dessutom uppstå ett oöverstigligt kronologiskt problem: Man måste anta ett sammanfall mellan senurindoeuropeiskt */a/ och */o/ (oavsett ursprung) i baltoslaviskt22 */a/ > urslaviskt */ă/ och mellan senurindoeuropeiskt */ā/ och */ō/ i baltoslaviskt */ā/ > urslaviskt */ǭ/. Medan kortvokalen slöts till /o/ och rundades ytterligare på vägen mot senare urgemenslaviska, sannolikt från slutet av 700-talet, blev långvokalen /ā/ orundad.23 Om man nu kräver den ovan nämnda ljudsubstitutionen enligt Schmid och Udolph för Save, innebär det att slaviskan redan måste ha nått det senare stadiet när flodnamnet övertogs, dvs. när slaverna nådde Save. Å andra sidan måste den slaviska som talades av de slaver som nådde Adriatiska havet omkring år 600 e.Kr. ännu ha uppvisat det äldre stadiet, eftersom alla 19 Jfr Holzer 2006: 38; 2007: 37–39. 20 Denna tes får ytterligare stöd bland annat av namnet på Raab i Niederösterreich (se närmare Bichlmeier 2010d), för vilket Wiesinger (1985: 332f.; innehållsligt och textuellt i praktiken identisk med Wiesinger (1990: 291–293), men båda gångerna utan hänvisning till Bezlaj (1961: 130f.), där i stort sett samma sak redan står) redan antar just denna vulgärlatinisk-tidigromanska förlängning av rotvokalen i öppen stavelse före övertagandet i slaviskan och ungerskan. 21 Jfr alla vanliga introduktioner till de slaviska språkens historiska ljudlära. Som specialstudie kan nämnas Mate Kapović 2006. 22 Jag använder termen ’balto-sl.’ av ren bekvämlighet och med avsikt för att beteckna något mittemellan ’baltosl.’ och ’balt. och sl.’, eftersom jag hittills inte slutgiltigt har kommit fram till hur jag egentligen ska föreställa mig de baltiska och slaviska språkens förhistoria. Ingen av de modeller som hittills har föreslagits kan trots allt betecknas som fri från motsägelser. Läsaren får gärna tolka termen efter eget tycke; argumentationen påverkas inte av detta. 23 Jfr exempelvis Lamprecht 1987: 32f., 70, 161f. 24 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge romanskt */ă/ övertogs som */ǝ/ och utvecklades vidare till /o/, men aldrig substituerades med /ă/. Om man nu utgår från att slaverna spred sig från Karpaterområdet, skulle det emellertid innebära att de antingen nådde Save betydligt senare (i detta fall skulle det betyda omkring två århundraden senare!) än Adriatiska kusten, vilket är svårt att föreställa sig, eller att urslaviskan redan mycket tidigt uppvisade mycket tydliga dialektskillnader – men detta förnekas allmänt. Även kartan hos Udolph24, som beskriver spridningen av slaviska vattennamn och därmed också i viss mening slavernas egen utbredning, visar tydligt att Save bör ha nåtts tidigare än Adriatiska havet.25 Vad som i varje fall inte låter sig förklaras genom regelbundna ljudförändringar är övergången för detta ord, som förmedlats i romansk ljudform, till ā-stammarnas böjning. Här kommer man tills vidare inte längre än till antagandet att sådana ord hör till en viss semantisk grupp (här flodnamn) och därmed infogas/infogades i det där dominerande böjningsmönstret (här ā-stammarna, kanske också eftersom hyperonymen fornkyrkoslaviska rěka < urgemenslaviska *rēkā < urslaviska *rajkā- också tillhörde denna böjning)26.27 Vad gäller ordets fortsatta ljudhistoriska utveckling torde följande ha skett: Den stam betonade romanska formen övertas i slaviskan, varvid långvokalen får cirkumflexintonation; samtidigt förs ordet över till ā-böjningen, vars nominativ singularisändelse i urslaviskan hade akutintonation på- 24 Jfr Udolph 1979: 622. 25 Låt det tills vidare vara osagt om slaverna övertog namnet på Save direkt från romansktalande; kanske bör man också räkna med ett germanskt respektive germaniserande mellanled, eftersom goter och langobarder trots allt också uppehöll sig en tid i området. Redan Adolf Bach (1954: 25) räknade med germansk förmedling respektive påverkan vid traderingen av dessa namn (Sáva, Dráva etc.) och tillskrev även detta inflytande flodnamnens feminina genus. 26 Solches postulierte (in diesem Falle für Dráva) schon Mayer (1959: 42), der zudem die mündliche Mitteilung Ivšićs zitiert, dass Dráva, da es einem im Kroatischen seltenen Akzenttyp angehöre, letztlich als eine Abstraktion aus einem mask. Nom.Sg. *Drāv, Gen.Sg. *Dráva in Hinblick auf kroat. rijeka darstelle. Gleiches könnte dann ja wohl auch für Sáva angenommen werden, also eine zugrundeliegende maskuline Form Nom.Sg. *Sāv, Gen.Sg. *Sáva. Solches wurde aber von Mayer (1957; 1959) offenbar nicht erwogen. – Dagegen geht Matasović (2007: 113) nun wieder genau von einer solchen maskulinen Zwischenstufe und anschließender Angleichung an ursl. *rěka (in seiner Terminologie) aus und begründet dies ebenso wie der gerade genannte Ivšić bei Mayer (auf den er aber keinen Bezug nimmt) mit der Tatsache, dass die romanischen Lehnwörter Dráva und Sáva dem slawischen Akzentparadigma b zugeordnet wurden, in das sonst praktisch ausschließlich maskuline Lehnwörter aus dem Vulgärlateinischen/Frühromanischen eingereiht worden sind. 27 Förklaringen i ERHSJ III, 208 får nog snarare betraktas som ett bidrag till mytbildningen: enligt den uppkom femininumgenus eftersom den latinska (flod)guden Savus (jfr beläggen för denne i ACS II, 1390f.) skulle ha motsvarats av en hednisk-slavisk gudinna. Straipsniai / Articles 25 HARALD BICH LMEIER visade.28 Det faktum att rotsyllaben hade cirkumflexintonation ledde till att Dybos lag trädde i kraft, vilken säger att stavelser utan akutintonation överför betoningen till den följande stavelsen.29 Eftersom denna lag ännu verkade under den urgemenslaviska perioden och säkert också kan beläggas i tidiga romanska lånord i kroatiskan30, 31 finns det inget som talar emot att anta den även för pannonisk-slaviskan. I denna akutintonerade, slutbetonade form sker den regelbundna förkortningen av den akutintonerade vokalen (Leskiens lag)32, och slutligen uppstår genom neštokavisk accentretraktion, varvid betoningen från alla andra stavelser än den första försköts en stavelse mot ordets början,33 vilket gav upphov till de dittills obefintliga stigande intonationerna, den nutida standardkroatiska formen Sáva. Av allt detta följer, kort sammanfattat, följande utveckling av flodnamnet som den mest sannolika: urindoeuropeiska *sh₂eu-o-/*sh₂ou-o- >34 efterurgermanska *saųo-/*sąua- →35 lat. Sāvus > rom. */'sāųu/ resp. */'sąųo/ → pannon.-sl. */'sāųā/ > urgem. */'sǫųā/ resp. */sąųā/ > ur(väst)sydsl./urkroat. */sāvā/ > kroat. Sáva. 36 28 Nach Holzer (2007: 45) gilt: „Lange betonte Silben in frühen romanischen Entlehnungen haben im Slawischen oft den Akut (´) bekommen und erscheinen dann folgerichtig im Kroatischen als Kürzen.“ (ähnlich schon Holzer 2006: 57–59). Weiter S. 46: „Dagegen haben in vielen anderen Entlehnungen lange betonte Silben keinen Akut bekommen, so dass sie lange Silben geblieben und, wenn die Entlehnung früh genug stattgefunden hat, von Dybos Gesetz (...) erfasst worden sind.“ In diesem Sinne auch schon Holzer 2006: 59f. – Mit anderen Worten: Bei der Übernahme von Fremdwörtern mit Langvokalen ist bislang keine Ratio erkennbar, mit welcher Intonation ein Langvokal in einem Lehnwort im Slawischen versehen wird. 29 Zu Dybos Gesetz vgl. Collinge (1985: 31–33) sowie Kapović (2008a: 5f.) mit Verweis auf weitere Literatur, die wahrscheinlich macht, dass dieses Gesetz nicht notwendig die ganze Slavia einheitlich betroffen haben dürfte; mit Diskussion vgl. auch Olander 2009 passim. 30 Jfr. Holzer 2006: 44–46; 2007: 56f. 31 Man beachte dagegen nun aber Matasović (2007: 116f.), der alternativ vorschlägt, diese Entlehnungen könnten nach dem Wirken von Dybos Gesetz und der Retraktion des Akzents von wortauslautenden Jers stattgefunden haben und je nachdem, ob die romanische Betonung mit dem Neoakut oder dem alten Akut identifiziert wurde, eben dem slawischen Akzentparadigma b resp. a zugeordnet worden sein. Das heißt im Falle von kroat. Sáva, dass der lang-steigende Akzent nicht notwendig der neštokavischen Akzentrückziehung geschuldet sein muss, sondern auch Reflex des Neoakuts sein könnte. – Zur Verbreitung dieser Akzentretrak tion auch im angrenzenden Čakavischen und Kajkavischen vgl. Kapović 2008a: 28–31. 32 Vgl. dazu Collinge 1985: 114f. 33 Troligen på 1400-/1500-talet; jfr. Holzer 2006: 65f.; 2007: 86f. 34 ”utvecklas regelbundet till”. 35 ”omformas till”. 36 När det gäller etymologin gäller naturligtvis samma sak för namn på andra floder som härletts inom slaviskan från detta flodnamn, resp. från samma ord, såsom Savica (Bezlaj 1961: 172), Savin ja (Bezlaj 1961: 174–176), Savinka (Bezlaj 1961: 176) m.fl. 26 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge För detta namn kan alltså i slutändan ges en nästan fullständig ljudlagsenlig förklaring. Endast övergången till en ny böjningsklass vid övertagandet till slaviskan måste fortfarande betraktas som något som inte kan förklaras tillfredsställande med dagens modeller och kunskaper. För namnet Drau kan man anta ett analogt scenario: uridg. *drou-o- > efteruridg. *drua- → lat. Drāvus37 > rom. */ˈdrāu̯/ resp. */ˈdrāu̯o/38 → pan-slav. */ˈdrūā/ > ur-slav. */dr̥̄u̯ā/ resp. */dr̥u̯ā/ > ur(väst) sydslav./urkroat. */drāvā/ > kroat. Dráva, slov. Dráva39. Det uppstår emellertid här ett problem som måste påpekas: Man kan visserligen räkna med ett romanskt mellanled för Drava/Drau, men för Drawa/Drage respektive även Sawa i Polen40, eller för de tre små floderna i övre Dneprs avrinningsområde som heter Sava (och ytterligare vattendrag i Baltikum som börjar på Sav-) samt för ett antal andra ryska floder, vars namn kan betraktas som avledningar av en slavisk rot Sav-,41 är en jämförbar förklaring inte möjlig.42 För enkelhetens skull antog man tidigare att Sawa härleddes från en rot med förlängningsgrad, alltså urindoeuropeiska (?) *sōu-ā-, utan att alls ta upp frågan om varifrån förlängningsgraden kom43, medan man på senare tid även för detta namn har fått ta till den redan nämnda processen som förklaring till den antagna ljudförändringen *o > *ā, ”att namnet har gått genom slavisk mun”44. För 37 Denna ordform övertogs inte bara till latinet utan uppenbarligen även till keltiskan; hos Ptolemaios finns trots allt en stam Ἀμβίδρανοι (så ACS I, 120) eller Ἀμβιδρανοί (så Pape 1911: 71), latiniserat Ambid्रabus, belagd, och den måste vara keltisk på grund av förledets form /ambi-/. 38 ESSZI 124 räknar helt självklart med ett vulgärlatinskt mellanled *Drāvus. Några närmare uppgifter om ordbildningen ges dock inte; endast pol. Drawa nämns, liksom att båda flodnamnen hör till urindoeuropeiska *dreǵ-. 39 Mayer (1957: 128f.) rechnet hier wie bei der Sava/Save mit Genusangleichung an kroat. rijeka, verliert aber kein Wort über die hier natürlich ebenso wie dort erfolgte Dehnung des Wurzelvokals. 40 Jfr Udolph 1990: 103–107. 41 Jfr WRG IV, 141ff. 42 I detta sammanhang är de fyra små flodernas ställning i Ryssland (i områdena Orel och Brjansk) fortfarande oklar; de innehåller elementet Drov- (jfr WRG I, 642): Drovenena, Drovka, Drovosečnaja, Drovjanskoe (vattendragsnamn med elementet Drav- verkar inte förekomma i Ryssland). Åtminstone för det första namnet kan ett samband med rys. dé́revo ’trä, träd’ respektive drová ’ved’ inte helt uteslutas, och för det tredje är sambandet sannolikt. 43 Jfr SSS V 78. I grund och botten likaså Udolph (1990: 274), när han diskuterar ett annat flodnamn: ”… ungefär förlängningsgrad som i Drawa, Sawa, Drama etc.?” 44 Udolph 1979: 635. Straipsniai / Articles 27 HARALD BICH LMEIER Draua antas tydligen ändå ha en sådan dehnstufe i roten, men någon förklaring ges inte till den. 45 Om en rot med dehnstufe verkligen bör antas för de slaviska formerna, måste man konstatera att de baltiska formerna av vattendragsnamnen som börjar med Savo då måste skiljas från dessa, eftersom de inte alls uppvisar dehnstufe utan just fullgrad. Det finns dock knappast någon anledning att betvivla att dessa båda par av flodnamn i slutändan etymologiskt hör samman. Det förefaller mig, utifrån vad som anförts ovan, mest sannolikt att de båda flodnamnen, som numera är väst- respektive sydslaviska, ursprungligen var olika. Beläggen för de polska (och ryska) floderna är trots allt dessutom drygt ett årtusende yngre och behöver inte nödvändigtvis gå tillbaka på samma förformer som de sydslaviska. Denna teori tycks hittills inte ha diskuterats uttryckligen. 46 Medan substratformerna *drou̯o-/*draua-, *sou̯o-/*sau̯a- fanns i Pannonien (och Baltikum), skulle de polska och ryska flodnamnen redan bygga på dehnstufeformer *drōu̯o/ā-, *sōu̯o/ā- som måste tillskrivas substratet47, och som av de ankommande slaverna ombildades till ur(west/ost)sl. *drāu̯ā-, *sāu̯a-. Dehnstufe, som är fråga om en så kallad vṛddhi-bildning, måste här först och främst motiveras: Normalt bildas därigenom adjektiv som betecknar tillhörighet till grundordet; här skulle man alltså exempelvis utgå från betydelsen ’hörande till loppet’ eller liknande för *drōu̯o-. Om femininformen är gammal, kan det här röra sig om ett ursprungligt kollektiv.48 Betydelsen skulle då kunna fastställas ungefär som ’helheten av det som hör till (flod-)loppet’. Eftersom detta snarare låter som en benämning på området längs floden än på själva floden, skulle man då också behöva anta att benämningen på flodområdet överförts till själva floden. D- 45 Udolph 1990: 107: „Wie im Fall der Drama fällt die Dehnstufe in der Wurzelsilbe auf.“ 46 Man vgl. aber die Bemerkung von Toporov–Trubačev 1962: 226 s. v. Sava: „riskovanno otoždestvlyat’ v etimologičeskom otnošenii s izvestnym dunajskim gidronimom Sava“, die durchaus in diese Richtung weist. 47 Damit rechnet auch implizit Schmid (1998: 23), wenngleich die dort postulierte Ablautstufe (ob uridg. oder alteurop. wird nicht klar) –āu̯– aus indogermanistischer Sicht einen verfehlten Ansatz resp. ein bei dieser Wz. unmögliches Rekonstrukt darstellt. – Es mag sich dabei um einen Reflex der völlig überholten Annahme von Kranzmayer (1956: 20) mit Verweis auf (IEW 795) handeln, dem FlN läge „indogerm. *drāu-“ zugrunde. Als Variante bietet Kranzmayer 1997 [1960]: 374, 377 „altkelt. Drāvos ‚die Fließende’ für die Drau“ an. Immerhin kommt auch hier der Gedanke an eine Dehnstufe in der Wz. ins Spiel. 48 En av de gängse teorierna om hur femininum uppstod i urindoeuropeiskan räknar med att åtminstone en, om inte den främsta, utgångspunkten för uppkomsten av denna kategori ligger i ursprungliga kollektivbildningar. Se till exempel de relevanta avsnitten i vanliga introduktioner till indoeuropeisk språkvetenskap. Se Luraghi 2009 för nya tankar om hur utvecklingen av kategorin gick till och en diskussion av äldre förslag. 28 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge etsamma skulle analogt gälla för *sōu̯ā- (< uridg. *sₕ₂ōu̯-ah₂-), ’helheten av det som hör till det fuktade (området)’. Som en typologisk parallell kan här jämföras användningen av urgerm. *aǵʰiō- (< uridg. *h₂ekᵘ-iāh₂-), ’(helheten av det) som hör till vattnet’, > ahd. ouwe > nhd. Au, som förekommer i tyska flodnamn som benämning på själva vattendraget. Allt detta låter ganska komplicerat, men det är precis den ordbildningsprocess och semantiska utveckling som också måste postuleras för många av de andra flodnamnen med dehnstufe, till vilka de förslaviska formerna *sou̯o-/*sau̯a-, *drou̯o-/*drau̯a- eller liknande enligt den teori av Schmid och Udolph som beskrivits ovan skulle ha anpassats! Om man nu ändå måste motivera denna process, kan man fråga sig om man inte lika gärna kan göra det direkt för själva ordet som ska förklaras – därigenom slipper man anta en ytterligare analogisk process, vars ursprung det ändå knappast längre går att fastställa. Enligt min mening återstår här alltför många möjligheter till etymologisering och frågor inom ljud- och formläran för att man ska kunna fortsätta göra så entydiga påståenden som hittills varit brukligt. Som genomgången ovan av olika möjligheter bör ha visat, kan nya rön ibland också leda till att sådant som hittills ansetts vara säkert måste ifrågasättas. 2.2. Isar och besläktade namn Ett liknande fall utgörs också av en annan flodnamnsfamilj. Till den hör bland annat namnet på Isar (med de medeltida beläggen Isara och Isura; redan i antiken Ἰσάρας (Strab. 4,6,9]), men också ὁ Ἰσάρας (Ptol. 3,49,6) och τοῦ Ἴσαρος respektive ὁ Ἴσαρο ποταμός (Strab. 4,1,11) för Isère, samt det gamla namnet på Donau, Ἴστρος. Hit hör också namnet på Eisack, ital. Isarco, i Sydtyrolen (Strabo IV 207: ack. Ἰσάραν, nom. *Ἰσάρας, lat. Isarcus med sekundärt *-k- sannolikt från invånarbeteckningen Isarci; Isargus49),50, vilket på grund av det tyska Ei- kräver ett initialt ī- med lång vokal. Ett sista flodnamn som bör nämnas kommer från Syditalien, ital. Esaro < lat. Aisarus, gr. Αἴσαρος.51 49 Se ACS II 75; Kühebacher 1995: 60. 50 Se även ACS II 72–75 för ytterligare belägg. 51 Zu weiteren Anschlüssen zu dieser Sippe vgl. auch Tovar 1977: 17, 35. Straipsniai / Articles 29 HARALD BICHlMEIER Namnet Isar har ända sedan början av forskningen om vattendragsnamnens etymologi förts samman med roten, återgiven med den föråldrade stavningen *eis-/*ojs-/*is- ’röra sig häftigt, våldsamt, snabbt, driva på’, och analyserats som avlett från denna rot med ett r-suffix respektive suffixet *-rā-.52 Mer ingående uppgifter om ordbildningen, än mindre om hela ordets betydelse, tycks inte förekomma någonstans i den äldre litteraturen. Men återigen uppstår liknande frågor som tidigare: Vilka suffix rör det sig över huvud taget om här? Vilken funktion har de? Hur förklaras de olika avljudsformerna i roten, som måste antas? Eftersom nominala fortsättningar av denna rot (med undantag för ordet för ’järn’, se nedan) annars inte förekommer i germanskan, utgår man förmodligen med rätta från ett förgermanskt namn. I de etymologiska analyserna diskuteras dock aldrig frågan om varifrån det mittre -a- i Isara respektive det mittre -u- i Isura kommer, vilka står sida vid sida under 800–1000-talet (se vidare nedan). Enligt den numera mest utbredda uppfattningen bör den ovan nämnda roten rekonstrueras som urindoeuropeiska *h₁eish₂- ’stärka, driva på’53. Därtill finns det emellanåt fortfarande uppfattningen att roten i stället hade formen urindoeuropeiska *h₁eish₁-54. I det följande utgår vi för enkelhetens skull, och eftersom det är mer sannolikt, från majoritetsuppfattningen. Därtill kommer nämligen den allmänna sällsyntheten hos rötter i urindoeuropeiskan som börjar och slutar med identiska konsonanter; identiska klusiler tycks till exempel inte alls ha förekommit i början och slutet av ett ord. En sådan begränsning har kanske inte gällt för frikativor, jfr exempelvis urindoeuropeiska *ses- ’sova’55. Ett enligt regelbunden ordbildning till denna rot bildat ró-adjektiv bör rekonstrueras som urindoeuropeiska *h₁ish₂-ró- ’driven, snabb’. Detta har direkta fortsättningar i ai. isirā-56 ’stark, aktiv’57 och gr. att. ἱερός, nordvästgr. ιαρός, jon., poet. ἰρός, aeol. ἶρος ’helig’. Den vanligaste formen i grekiskan är den med ἱε-, vilket pekar på urindoeuropeiska *h₁ish₁-ró- deu- 52 Se exempelvis Krahe 1953: 121; 1954: 207f., 215; 1963: 293 [9], 299f. [15f.], 327 [43f.]; 1964: 55f., 71, 104, 163; Snyder 1964: 42f.; Snyder 1965: 184; Snyder 1966: 63; Snyder 1967: 163; ANB 561f.; LbO² 195; LbO³ 125 etc. 53 Jfr LIV² 234. 54 So etwa Anreiter 2005: 45; EDG 580f. 55 Jfr LIV² 536f. 56 Jfr EWAia I 199. 57 Jfr även Lipp II 410f. med anm. 125. 30 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge kan tänkas. Denna form kan dock mycket väl ha bildats efter den tämligen stora klassen av adjektiv på -ερος, så att typen med ια- följaktligen representerar arkaismen och därmed den form man egentligen kunde förvänta sig. Detta suffixbyte måste emellertid ha skett mycket tidigt, eftersom de redan mykenska avledningarna från denna rot genomgående visar -e-: i-je-ro /hiiero-/ ’helig’, i-je-re-u /hiiereus/ ’präst’, i-je-re-ja /hiierejā/ ’prästinna’ m.fl. Det ena namnet på Isar, Isara, skulle utan problem kunna vara ett femininum till det ovan nämnda ró-adjektivet, alltså urindoeuropeiska *h₁ish₂-réh₂-, varvid man endast behöver anta att den interkonsonantiska laryngalen, liksom i vissa positioner i latinet (säkert i varje fall i första stavelsen), har vokaliserats till -a-58 (parallellt med vokaliseringen till -i- i fornindiskan, jfr det ovan nämnda ai. isirā-, eller vokaliseringen i grekiskan, där laryngalernas treklang återspeglas i reflexerna ε, α, ο). Följaktligen får vi ett förgermanskt (gammaleuropeiskt?) *isarā- f., som slutligen nådde keltiskan som *isarā- f. och därifrån (eventuellt via latinsk-romansk förmedling) västgermanskan. Adjektivets existens i keltiskan är belagd även oberoende av eventuella flodnamn, eftersom ordet för ’ekorre’ på fornirländska, íaru, kan förklaras som en vidarebildning till detta med det individualiserande on-suffixet och återföras på förfornirländska *isaron- ’den raske’ och det förfornirländska adjektivet *isaro- ’rask’.59 Överföringen till västgermanskan måste ha skett jämförelsevis sent: Även om accenten i varje fall fixerades på första stavelsen, vilket förklarar att rhotacismen uteblev (tendensen till detta kan redan ha funnits i kontinentalkeltiskan), skedde inte längre någon sänkning av -i- före -a- i följande stavelse. Samma utvecklingsförlopp bör antas för namnet på Isère i Frankrike, med den skillnaden att det där sedan följde den normala utvecklingen i franskan, med utgångspunkt i lat. Isara (Liv. 21,31,3) etc. > vulgärlatin/tidigromanska *isára > *isára. Ett visst problem utgör i detta sammanhang de redan ovan nämnda antika formerna av namnet på Isère, τοῦ Ἴσαρος respektive ὁ Ἴσαρ ποταμός (Strab. 4,1,11). De ger intryck av att det rör sig om en gammal maskulin konsonantstam. Eftersom det emellertid inte finns något ur indoeuropeistisk synvinkel övertygande ordbildningsmönster för en konsonantstam (r-stam), återstår två möjligheter: Antingen rör det sig här om ett redan förindoeuropeiskt flodnamn, som sedan anpassades till ett befintligt ord när det införlivades i keltiskan, eller också är det en tämligen sen dialektform där slutvokalen i *isar-ā redan hade apokoperats. 58 Vgl. Schrijver 1991 passim, bes. 86–115; Meiser 1998: 107f. 59 Vgl. Ziegler 2001. Straipsniai / Articles 31 HARALD BICH LMEIER respektive synkope av temavokalen i en maskulin form som också existerade vid sidan av den feminina, följd av assimilation av nom.-sg.-ändelsen: *isar-os > *isars > *isar(r). Genuset kan antingen gå tillbaka på det keltiska ordet eller bero på det grekiska hyperonymet ὁ ποταμός. I princip kan man emellertid inte heller utesluta att det mellanliggande -a- har sitt ursprung i ett sekundärt tillagt suffix *-ro-, som kan ha fogats till en redan befintlig tematisk stam *h₁ish₂-é/ó-. I så fall kan -a- antingen ha uppstått regelbundet ur *-h₂-e- redan i det sena urspråket, eller senare ha uppkommit genom den förändring som eventuellt ändå kännetecknade ”gammaleuropeiskan” eller delar av den (urindoeuropeiska *-h₂-o- > *o > *a). Här går det inte att avgöra saken. Detsamma gäller i slutändan även för Eisack i Sydtyrolen (ack. ’Ισάραν, nom. *’Ισάρας, lat. Isarcus med sekundärt *-k-)⁶⁰, där tillkommer dock problemet att det tyska namnet på floden uppvisar diftongering i initialen, vilket förutsätter ett redan befintligt *īsa(r)k-° vid överföringen från romanska språk till fornhögtyska. Det är tveksamt om denna långvokal verkligen är gammal och tvingar oss att anta ett fullgradigt urindoeuropeiskt *h₁eish₂-reh₂- (vid sidan av det ovan nämnda regelbundna *h₁ish₂-ró- med nollgradig rot), såsom Krahe 1953: 121 menar: Man måste då för det första anta att Strabon (ca 63 f.Kr. – 23 e.Kr.) hade övertagit en redan monoftongerad latinsk⁶¹ form *īsara⁶² (vilket är fullt tänkbart; denna monoftongering var i varje fall avslutad i latinet omkring mitten av 100-talet f.Kr.)⁶³, och för det andra att det vid sidan av den morfologiskt förväntade och också belagda nollgradiga bildningen skulle ha funnits en fullgradig bildning. Denna skulle då närmast kunna förklaras som en vṛddhi-bildning, urindoeuropeiska *h₁eish₂-ré/ó-, till det adjektiv *h₁ish₂-ró--bildade, genom kontrastaccent substantiverade *h₁ísh₂-re/o- ’förstärkning, snabbhet- 60 ANB 311 ger endast roteetymologin i äldre stavning och beskriver det faktum att en långvokal måste ha förelegat, men lämnar inga uppgifter om dess ursprung: ”antik Isāras (yngre Īsarcus) < *Īsaros (...), till idg. *eis- ’röra sig häftigt’ (IEW 300f.).” – Kühlebacher 1995: 59–61. 61 Eftersom norra Italien senast från 300-talet f.Kr. var keltiskt befolkat måste man närmast postulera ett keltiskt mellanled: I keltiskan monoftongeras urindoeuropeiska *e̯i > *ē; följaktligen kan en keltisk form *ēsara ha övertagits av latinet på 200-talet f.Kr. som *ēsara, där detta *ē sedan (liksom *ē som i latinet självt uppstått ur urindoeuropeiska *e̯i) förkortades ytterligare till ī på 100-talet f.Kr. 62 Eine der Zeit der Entstehung entsprechende Lösung bietet Julius Pokorny (1914: 293), der das Wort für illyrisch hält, eine Vollstufe der Wurzel („*eisa-“) und implizit eine -ko-Ableitung von einem vollstufigen Adjektiv (?) *eisaro- o.ä. anzunehmen scheint. Die bayerische Isar gilt ihm als Fluss mit keltischem Namen. 63 Vgl. Meiser 1998: 58. 32 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge att klassificera som ’rörlighet, drivkraft’. Den måste ha betytt ungefär ’kännetecknad av snabbhet’ eller liknande och skulle alltså i praktiken ha varit synonym med det ursprungliga ró-adjektivet. Denna utveckling är möjlig såväl med avseende på ordbildning och semantik som på ljudutveckling. Frågan är emellertid om man kanske snarare bör anta en förlängning i den betonade stavelsen i vulgärlatin/tidigt romanska språk, som skulle ha förlängt *ísara till *ī́sara, vilket sedan skulle ha lånats in i fornhögtyskan och diftongerats efter 1000-talet. Problematiskt är dock den avvikande placeringen av accenten i den vulgärlatinska/tidigt romanska formen, jämfört med den ovan nämnda utvecklingen av flodnamnet fr. Isère (< *isára). Möjligen fanns det också en sidoform av Eisack med redan synkoperad ändelse, vilket samtidigt skulle ha gjort den första stavelsen till näst sista stavelse och därmed accentförskjutningen till denna lika regelbunden som den efterföljande förlängningen av det initiala *i- i en öppen stavelse. Som en ytterligare möjlighet bör man överväga om det inte kort efter inlåningen kan ha skett en folketymologisk tolkning av fornhögtyska îs ’is’ (eller en sammanblandning med en eventuellt en gång förekommande benämning fornhögtyska *îsaha ’isflod’);64 eftersom Eisack har sitt källflöde vid Brenner på 1 990 m höjd, är kall året om och till viss del fryser till på vintern, är detta ingen helt långsökt tanke. En flodbenämning i Syditalien, ital. Esaro < lat. Aisarus, gr. Αἴσαρος < urindoeur. *h₁oish₂-(e)ro65, som etymologiskt hör samman med namnet och sannolikt också härstammar från ett föritaliskt språkskikt, vittnar tydligt om en rotform med fullgrad, närmast i o-stadiet. Detta språkskikt kände ljudförändringen *o > a. Det antas vidare allmänt att Donaus gamla namn, 66 Ἴστρος,67 bör hänföras till samma flodnamnsgrupp och likaså rekonstrueras som urindoeur. *h₁ish₂-ró- > ’gammaleuropeiskt’(?) *is-ro- > Istros. Om detta stämmer är Donaus namn, under antagandet att det tillhör samma språkskikt, antingen morfologiskt inte av samma ursprung som namnet på Isar (eftersom Isara, Isura innehåller en ursprungligen befintlig extra vokal i mitten), eller så tillhör det, om det har samma ursprung och alltså faktiskt identisk etymologi, inte samma språk som Isar, på grund av den tydligt annorlunda ljudutvecklingen hos en intervokalisk laryngal. Den möjliga vokaliseringen av en intervokalisk laryngal hos språk- 64 Vgl. dazu auch Kühebacher 1995: 60. 65 Jfr Krahe 1953: 120. 66 Jfr beläggen i ANB 257–265; Anreiter 2001: 229–237; LbO² 105f.; LbO³ 59f.; Borchers 2006: 11–19. – När det gäller namnets etymologi har Anreiter 2001: 237f. sagt allt som är nödvändigt. – Något liknande finns redan hos Krahe 1953: 103, om än i en numera föråldrad notation. 67 Vgl. die Belege bei Borchers 2006: 28–33. Straipsniai / Articles 33 HARALD BICH LMEIER bärarna vid Donaus övre lopp står bortfallet av laryngalen och den därpå följande uppkomsten av ett epentetiskt -t- i gruppen *-sr- vid den säkert inhemska benämningen på Donau vid dess nedre lopp. Om man däremot med Peters68, följd av Mayrhofer69, utgår från att man bör anta ett redan urgermanskt bortfall av laryngal mellan s och r (schematiskt i något vidare bemärkelse: H > Ø/s__K), vilket det finns goda exempel på,70 skulle gr. jon., poet. ἰρός, aiol. ἰρος ’helig’ < urg. *isro- < urindoeur. *h₁ish₂-ró- och Ἴστρος följa ljudlagarna, medan både gr. att. ἱερός, nordvästgr. ιαρός och ai. iṣirá- och slutligen även Isara måste ha förnyats analogiskt enligt de vanliga typerna med gr. -αρος, -ερος respektive ai. -ira-, vilka man skulle vänta sig efter andra konsonanter än -s-. I en liknande riktning pekar nu också Hardarssons framställningar från 2011 och 2011a, som han gjorde inom ramen för sina undersökningar av de keltiska och germanska benämningarna på ’järn’. Han kan på ett helt övertygande sätt förklara dem som självständigt uppkomna bildningar, och inte, som man oftast tidigare antagit, som inbördes lån: Å ena sidan utvecklas ett adjektiv urindoeur. *h₁ish₂-er-nó- enligt ljudlagarna till urgkelt. *isarno- ’kraftig, stark’, vars neutrum substantiverades till ’det starka’: urgkelt. *isarnon > urir. *isarnan > *iharnan > *eharna > *earna > air. iarn ’järn’ (först tvåstavigt, senare enstavigt). Däremot är tidigur. *eisar­na- > urgerm. *īsarna- en fortsättning på en substantivisk vr̥ddhi-avledning urindoeur./förurgerm. *(h₁)éis(h₂)-er-no- ’det som utmärks av styrka, försett med styrka’ eller liknande, bildad till ovan nämnda adjektiv urindoeur. *h₁ish₂-er-nó-. Skillnaden mellan den keltiska och den germanska formen ligger alltså i att den keltiska formen har ett adjektiv som grund, medan den germanska redan har ett substantiv som grund. Utgångspunkten för båda avledningarna är det ovan nämnda urindoeur. *h₁ish₂-ró- ’kraftig, snabb osv.’. Till detta bildades, genom vr̥ddhi av suffixet, ett adjektiv urindoeur. *h₁ish₂-eró- ’detsamma’. Den ursprungliga betydelsen hos dessa bildningar med vr̥ddhierat suffix tycks ha varit en nyansering av grundordet, sådan som i engelskan uttrycks exempelvis av avledningar på -ish (grey:: greyish) eller i modernhögtyskan av avledningar på -lich (blau:: bläulich), varför denna engångskontrast knappast längre går att urskilja;71 jfr exempelvis urindoeur. *pik-ró- ’spetsig, skarp’ > gr. πικρός 68 Jfr Peters 1980: 160f., 172, anm. 124; 325. 69 Jfr Mayrhofer1986: I/2 150. 70 Bortfallet framgår tydligast av heteroklitikonet urindoeur. nom. *h₁ésh₂-r̥, gen. *h₁es-nós ’blod’ > hett. eshar, esnas, medan den vediska motsvarigheten redan visar generalisering av formen utan laryngal; jfr ai. áṣr̥-k, asnáś (jfr EDHIL 256–260; EWai 149 med äldre litteratur). 71 Så Nussbaum 2009; citerat efter Hardarsson 2011, 2011a. 34 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge ”dss.” jämfört med urindoeuropeiska *piḱ-eró- > toch. A pśar ”dss.”: Från ett sådant sekundärt adjektiv kunde sedan ett ytterligare adjektiv, semantiskt knappast åtskiljbart från det, urindoeuropeiska *h₁ish₂-er-nó- ”dss.” bildas, jfr. urindoeuropeiska *tig-ró- ”spetsig, skarp” → *tig-eró- → *tig-er-nó- > forniriska tigern ”herre” (< ”den som är i spetsen”) etc. Om man ansluter sig till Nussbaums förklaring av de morfologiska processerna och anser att vriddhi i suffixet är möjlig, utgör de olika formerna med och utan ”bindevokal” inte längre något problem. Auf eine weitere bei Hardarsson (2011: 109f.; 2011a: 4) gebotene Präzisierung älterer Erklärungen, wie sie oben dargeboten wurden, ist noch hinzuweisen: Nimmt man den de Saussureschen Laryngalschwund neben uridg. *o ernst, sollte in einem normalen thematischen Paradigma, in dem der Themavokal ablautet, also uridg. *h₁ish₂-ró-:: *h₁ish₂-ré-, bereits spätgrundsprachlich *h₁is-ró-:: *h₁ish₂-ré- entstanden sein, das je einzelsprachlich in die eine oder andere Richtung ausgeglichen worden sein konnte: Aus der erstgenannten Form wären gr. ion., poet. ἰρός, äol. ἶρος ebenso lautgesetzlich wie der nichtgr. Flussname Ἴστρος, während aus der zweiten Form NW-gr. ἰαρός und ai. iṣirá- lautgesetzlich entstanden sind. Vad gäller Isara måste adjektivet urindoeuropeiska *h₁ish₂-eró-/-eráh₂- föredras som förform framför urindoeuropeiska *h₁ish₂-ró-/-ráh₂-, så länge man inte kan finna några entydiga fall där interkonsonantiska laryngaler i inljud (inom området för den gammaleuropeiska hydronymien) har vokaliserats.72 Till problemet kommer nu också att ungefär två tredjedelar av de omkring två dussin beläggen fram till cirka år 1000 e.Kr. har formen Isura, medan endast en tredjedel uppvisar formen Isara. Det är knappast rimligt att anta att det rör sig om felskrivningar i så många fall; Isura torde alltså vara en form som faktiskt förekommit i språket.73 Efter år 1000 e.Kr. blir formen Isar(a) fast etablerad, och vid sidan av den förekommer redan belägg med försvagning av obetonad stavelse, Iser(a). Formen Isura kan emellertid inte enkelt återföras på en säkerställd förform: Det finns inget suffix urindoeuropeiska *-uro- eller liknande. En möjlighet är först att det rör sig om ytterligare ett fall av det i germanskan så vanliga suffixbytet: Med utgångspunkt i fall där vokalväxling i avljud... 72 Det skulle också vara värt att undersöka särskilt om flodnamnet tjeckiska Jizera, tyska Iser (1297 Gizera; höger biflod till Elbe) skulle kunna bidra med argument för detta: Den tjeckiska formen förutsätter i alla händelser en västgermansk utgångsform */izerō-/ < urgermanska *isa/erā- < urindoeuropeiska *h₁ish₂-(e)ró/éh₂-, som måste ha lånats in i urgammaltjeckiskan på 500-talet, omedelbart efter slavernas invandring i det böhmiska bäckenet, men ännu före genomförandet av rhotacismen urgermanska *-z- > -r- i urgammaltjeckiskan. Om denna etymologi är riktig, får man dessutom omkring år 500 e.Kr. en terminus post quem för denna västgermanska ljudutveckling. 73 Reitzenstein 2001/2002 överväger redan för antiken namnformen Isura, men anger inget om dess etymologi. – Enligt Krahe (1964: 55) bör man också anta en förform *Isura för Ure, en biflod till Swale i Yorkshire; vid denna flod, som den fått sitt namn efter, är ett romerskt kastell belagt under namnet Ἰσούριον (Ptol. II 316) respektive Isurium (It. Ant. 465, 3). Straipsniai / Articles 35 HARALD BICHlMEIER ...relaterade suffix (urindoeuropeiska *enḱó- > urgermanska *-inga-, urindoeuropeiska *-ṇḱó- > urgermanska *-unga- etc.) eller böjningsformer (jfr. exempelvis bland n-stammarna: urindoeuropeiska *ṇ > urgermanska *un, urindoeuropeiska *en > urgermanska *in, urindoeuropeiska *on > urgermanska *an) hade uppstått genom vokalväxlingar,⁷⁴ kunde dessa sedan också överföras till andra fall där man etymologiskt sett egentligen inte kunde förvänta sig avljud eller där detta inte alls kunde förekomma. Kanske kan alltså också ett *Isurō ha bildats sekundärt till urgermanska *Isarō. Detta går naturligtvis inte att bevisa. En annan möjlighet vore att överväga om inte denna form med u har en gammal aktiv perfektparticipform som grund. Femininformen av detta particip till den ovan nämnda roten bör rekonstrueras som urindoeuropeisk nom. *h₁e-h₁ish₂-us-íh₂, gen. *h₁e-h₁ish₂-us-iéh₂-s, varifrån nom. *e.isusī, gen. *e.isusiās > nom. *eisusī, gen. *eisusiās kan förväntas. Denna form kan sedan ha ombildats analogiskt efter de vanligare feminina formerna med nom. *-ā, gen. *-ās till nom. *eisusā, gen. *eisusās. En sådan keltisk (?) form kan dock inte direkt, vid övertagandet till västgermanskan, ge de belagda resultaten. Man måste räkna med att den initiala stavelsen monoftongerades till nom. *īsusā, gen. *īsusās. Vidare bör man räkna med ett latinskt-romanskt mellanstadium i södra Bayern: På detta stadium flyttades accenten till näst sista stavelsen, vilket gjorde att den första stavelsen förlorade sin längd och att det eftertonande -s- slutligen uttalades som [z]. De ankommande germanerna hörde därmed sannolikt flodnamnet som [ˈisu(ː)za] och införlivade det i sitt språk som [ˈisu(ː)za], där [z] slutligen undergick rhotacism och det belagda Isura torde ha uppstått.⁷⁵ Det går inte att avgöra om de båda belagda formerna Isara och Isura är bildningar som på något sätt skiljer sig diakroniskt och/eller diatopiskt, eller om de ändå hör till ett och samma språk och en och samma språkperiod. Det förstnämnda är mer sannolikt, eftersom det säkerligen inte är vanligt att medlemmar av en talargrupp namnger eller har namngivit en och samma flod med olika avledningar av en ordrot. Kanske måste man här faktiskt räkna med två olika namn på en flod, avledda från samma rot (eventuellt bildade vid olika tidpunkter och/eller ursprungligen betecknande olika flodsträckor), som levde kvar ända in i högmedeltiden, då ett av dem, nämligen Isara, fick genomslag. 74 Vgl. dazu auch mit weiteren Beispielen Schaffner 1999: 187f. mit Anm. 205; Casaretto 2000: 218. 75 Om detta scenario är riktigt, kan den möjlighet som Wolf-Armin Reitzenstein lade fram 2001/2002, nämligen att flodnamnet Isura skulle ha funnits redan i antiken, inte stämma. Enligt scenariot ovan skulle man ju då fortfarande förvänta sig *Isusa. Om formen Isura faktiskt redan hade detta uttal under antiken, skulle dess morfologiska struktur däremot endast kunna förklaras analogiskt. – En sekundär adjektivisk (fastlandskeltisk?) ro/ā-avledning från en tidigare avljudande, sannolikt proterodynamiskt böjd u-stam *h₁ēish₂-u-, *h₁ish₂-éu- vore möjligen tänkbar. 36 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge Även den undersökning av det etymologiska ursprunget till namnet Isar och därmed besläktade flodnamn som här har lagts fram bör ha visat att det fortfarande är fullt möjligt att precisera den exakta härledningen av namn i det äldsta skikt av flodnamn som vi kan belägga – samtidigt som nya, hittills försummade eller förbisedda problem gång på gång dyker upp. 3. SLUTSATS Som de föregående resonemangen tydligt bör ha visat, kan man med hjälp av den moderna historisk-komparativa språkvetenskapen nå betydligt längre än den ”klassiska alteuropeistiken”. Av det som har lagts fram följer ytterligare frågor och uppgifter för forskningen: Tillhör alla namn inom den alteuropeiska hydronymiken över huvud taget samma språk eller språkskikt? Tillhör också olika namn på en och samma flod alltid samma språkskikt? Om de gör det måste man ofta räkna med olika förformer. Dessa olika former måste var och en etymologiseras ordentligt, dvs. också förklaras fullständigt med avseende på ordbildningen. Om det kan beläggas att sådana namnvarianter/-dubletter inte tillhör samma språkskikt (även om det kan vara tämligen svårt att belägga detta i det enskilda fallet), bör man överväga i vilken utsträckning man verkligen kan utgå från ett enhetligt språk hos dem som skapade den alteuropeiska hydronymiken: Var det ”alteuropeiska” dialektalt uppdelat? I så fall hur? Några ytterligare frågor om de nämnda flodnamnen och om den alteuropeiska hydronymiken som helhet kan läggas till: Har de senare språken i området för den alteuropeiska hydronymiken verkligen utvecklats ur detta språkskikt? Går det över huvud taget att bevisa? Detta får tills vidare räcka som en översikt och en impuls till fortsatt forskning. Avslutningsvis ska vi återvända till artikelns inledning: En onomastik som ägnar sig åt den alteuropeiska hydronymiken och tar frågan ”Vad säger namnen?” på allvar är numera inte längre meningsfull utan den moderna indoeuropeistikens metoder och modeller: Den kommer helt enkelt inte längre att uppnå några relevanta kunskapsvinster. Framsteg på detta område kan numera endast göras med hjälp av modern indoeuropeistik. Den förkrigstida indoeuropeistik som är vanlig inom den ”klassiska alteuropeistiken” är föråldrad i alla avseenden och har i Straipsniai / Articles 37 HARALD BICHLM EIER under de senaste årtiondena har inte mycket nytt kommit fram som har fått allmän vetenskaplig acceptans. Dessutom vilade resultaten knappast någonsin på ens någorlunda fullständiga etymologier. Det går därför knappast att undvika en ny granskning av hela det befintliga materialet inom den alteuropeiska hydronymiken. Först därefter går det att slutgiltigt bedöma värdet av den tidigare forskningen. Den nya granskningen av materialet kommer naturligtvis också att rubba sådant som man trott vara säkert. Indoeuropeistiken har utvecklats enormt inom alla områden under de senaste 50 åren, medan forskningen om den alteuropeiska hydronymiken metodologiskt har blivit kvar på den dåvarande nivån. Det är dags att detta givande område inom onomastiken hämtar in sitt försprång gentemot den historisk-komparativa språkvetenskapen och därmed åter blir en vetenskap vars resultat inte heller indoeuropeister kan bortse från. Detta kräver naturligtvis att företrädarna för ”alteuropeistiken” är villiga och kapabla att tillägna sig just den moderna indoeuropeistikens metodik och innehåll. En vetenskap som inte ständigt förnyar och utvecklar sig själv är – förr eller senare – dömd till irrelevans och/eller till att dö ut. Det finns fortfarande mycket att göra; hundratals frågor återstår att besvara. LITERATURVERZEICHNIS ACS I–III – Holder Alfred: Alt-celtischer Sprachschatz 1–3. Leipzig: Teubner 1896–1907. ANB – Altdeutsches Namenbuch. Die Überlieferung der Ortsnamen in Österreich und Südtirol von den Anfängen bis 1200, bearbeitet von Isolde Hausner, Elisabeth Schuster. Wien: Österreichische Akademie der Wissenschaften 1989ff. Andersen Henning 2009: The Satem Languages of the Indo-European Northwest. First Contacts? – The Indo-European Language Family: Questions about its Status (Journal of Indo-European Studies Monograph Series, No. 55), ed. by Angela Marcantonio. Washington, DC: Institute for the Study of Man 2009, 2: 1–31. Anreiter Peter 2001: Die vorrömischen Namen Pannoniens (Archaeolingua, Series minor 16). Budapest: Archaeolingua Alapítvány. Anreiter Peter 2005: Die Schichtung der Tiroler Gewässernamen. – Gewässernamen in Bayern und Österreich. 3. Kolloquium des Arbeitskreises für bayerisch-österreichische Namenforschung. Regensburg, 27./28. Februar 2004 (Regensburger Studien zur Namenforschung 1), hrsg. von Albrecht Greule, Wolfgang Janka, Michael Prinz. Regensburg: Vulpes 2005, 35–49. 38 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge Bach Adolf 1954: Deutsche Namenkunde II. Die deutschen Ortsnamen 2. Heidelberg: Winter. Bezlaj France 1956–1961: Slovenska vodna imena 1–2. Ljubljana: Slovenska Akademija Znanosti in Umetnosti. Bichlmeier Harald 2010a: Bairisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 46, 2009 [2010], 3–63. Bichlmeier Harald 2010b: Rōma – Namenkundlich-sprachhistorische Anmerkungen zu einem allgemein bekannten Ortsnamen (Mit einem Exkurs zu Fragen der Chronologie von Lehnwortbeziehungen benachbarter Sprachen am Beispiel von nhd. Haus und seinen Vorformen). – Das Altertum 55, 175–202. Bichlmeier Harald 2010c: Arelape, Tergolape, Interlaken – Ein Beitrag zur keltischen Fluss- und Ortsnamenschicht im Alpenraum. – Zeitschrift für Historische Sprachforschung 122, 2009 [2010], 254–267. Bichlmeier Harald 2010d: Moderne Indogermanistik vs. traditionelle Namenkunde, Teil 3: Traun, Raab und Auders. – Österreichische Namenforschung 38, 104–113. Bichlmeier Harald 2011a: Einige grundsätzliche Überlegungen zum Verhältnis von Indogermanistik und voreinzelsprachlicher resp. alteuropäischer Namenkunde mit einigen Fallbeispielen (Moderne Indogermanistik vs. traditionelle Namenkunde, Teil 1). – Namenkundliche Informationen 95/96, 2009 [2011], 173–208. Bichlmeier Harald 2011b: Rōma – hydronyme « paléoeuropéen » ou désignation d’une « terre agricole »? Tentative de mise au point et brèves considérations sur d’autres propositions étymologiques plus anciennes. – Nouvelle Revue d’Onomastique 51, 2009 [2011], 69–84. Bichlmeier Harald 2011c: Bayerisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht: Teil 2: Isar und etymologisch Verwandtes (sowie Addenda zu dem Beitrag in den BONF 46 (2009), 3–63). – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 47, 2010 [2011], 21–31. Bichlmeier Harald 2011d: Noch einmal zum Ortsnamen Magdeburg. – Namenkundliche Informationen 97, 2010 [2011], 109–132. Bichlmeier Harald 2011e: Moderne Indogermanistik vs. traditionelle Namenkunde, Teil 2 – Save, Drau, Zöbern. – Methoden der Namenforschung. Methodologie, Methodik und Praxis (Akten der 6. Tagung des Arbeitskreises für bayerisch-österreichische Namenforschung (ABÖN), Graz, 12.–15.5.2010), hrsgg. von Arne Ziegler, Erika Windberger-Heidenkummer. Berlin: Akademie Verlag, 63–87. Birnbaum Henrik 1999: Noch einmal zur Dehnstufe im Baltischen und Slawischen und zum sogenannten Winterschen Gesetz. – Florilegium Linguisticum. Festschrift für Wolfgang P. Schmid zum 70. Geburtstag, hrsgg. von Eckhard Eggers, Joachim Becker, Jürgen Straipsniai / Articles 39 HARALD BICHLMEIER Udolph, Dieter Weber. Frankfurt a. M. – Berlin – Bern – Bruxelles – New York – Wien: Peter Lang, 25–33. Blažek Václav 2010: Etymological analysis of toponyms from Ptolemy’s description of Central Europe. – Celts and Slavs in Central and Southeastern Europe. Studia Celto-Slavica III. Proceedings of the IIIrd International Colloquium of the Societas Celto-Slavica, Dubrovnik, September 18–20, 2008 (Znanstveni zbornici 2), hrsg. von Brozović Rončević Dunja, Fomin Maxim, Matasović Ranko. Zagreb: Institut za hrvatski jezik i jezikoslovlje 2010, 21–45. Borchers Ulf 2006: Große Flüsse auf dem Gebiet der Bundesrepublik Deutschland. Supplementband zur Reihe Hydronymia Germaniae (Hydronymia Germaniae, Reihe A, Supplementband) Stuttgart: Steiner. Casaretto Antje 2000: Korpussprachen und Produktivität: Einige Überlegungen zu den germanischen s-Stämmen. – Historische Sprachforschung 113, 210–238. Clackson James 2007: Indo-European Linguistics. An Introduction (Cambridge textbooks in linguistics). Cambridge: Cambridge University Press. Collinge Neville Edgar 1985: The Laws of Indo-European (Amsterdam studies in the theory and history of linguistic science, Serie IV, 35). Amsterdam – Philadelphia: John Benjamins. Darms Georges 1978: Schwäher und Schwager, Hahn und Huhn. Die Vṛddhi-Ableitung im Germanischen. München: Kitzinger. Dybo Vladimir 2002: Balto-Slavic Accentology and Winter’s Law. – Studia Linguarum 3, 295–515. Im Internet unter: http://starling.rinet.ru/Texts/winter.pdf (1.6.2009). EDG – Beekes Robert with the assistance of Lucien van Beek 2010: Etymological Dictionary of Greek (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 10). Leiden – Boston: Brill. EDHIL – Kloekhorst Alwin. Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 5). Leiden – Boston: Brill, 2008. EIEC – Encyclopedia of Indo-European Culture, ed. by James P. Mallory, Douglas Q. Adams. London – Chicago: Fitzroy Dearborn, 1997. ERHSJ I–III – Skok Petar. Etimologijski rječnik hrvatskoga ili srpskoga jezika 1–3. Zagreb: Jugoslavenska Akademija Znanosti i Umjetnosti, 1971–1973. ESSZI – Snoj Marko. Etimološki slovar slovenskih zemljepisnih imen. Ljubljana: Modrijan, 2009. EWAIa I–III – Mayrhofer Manfred. Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen 1–3. Heidelberg: Winter, 1992–2001. Fortson Benjamin W. IV 2004: Indo-European Language and Culture – an Introduction (Blackwell textbooks in linguistics 19). Malden – Oxford – Carlton: Blackwell. 40 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge Fortson Benjamin W. IV 2009: Indo-European Language and Culture – an Introduction. Second Edition (Blackwell textbooks in linguistics 19). Malden – Oxford – Carlton: Blackwell. Harðarsson Jón Axel 2011: Um orðið járn í fornnorraenu og forsög þess. – Orð og tunga 13, 93–121. Harðarsson Jón Axel 2011a: Das Wort für ‚Eisen‘ im Keltischen und Germanischen und die indogermanischen -erno-Bildungen. Handout zum Vortrag auf der Arbeitstagung der Indogermanischen Gesellschaft „Das Nomen im Indogermanischen, Morphologie, Substantiv versus Adjektiv, Kollektivum“, Erlangen, 14.–16. September 2011. (10 S.). Holzer Georg 2006: Zur relativen Datierung prosodischer Prozesse im Gemeinslawischen und frühen Kroatischen. – Wiener Slawistisches Jahrbuch 51, 2005 [2006], 31–71. Holzer Georg 2007: Historische Grammatik des Kroatischen. Einleitung und Lautgeschichte der Standardsprache. Frankfurt a. M. – Bern etc.: Peter Lang. IEW – Pokorny Julius. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1. München: Frankke, 1959. Kapović Mate 2006: The Development of Proto-Slavic Quantity (from Proto-Slavic to Modern Slavic Languages. – Wiener Slawistisches Jahrbuch 51 (2005 [2006]), 73–111. Kapović Mate 2008: Uvod u indoeuropsku lingvistiku. Pregled jezika i poredbeno fonologija. Zagreb: Matica hrvatska. Kapović Mate 2008a: Razvoj hrvatske akcentuacije. – Filologija 51, 1–39. Auch im Internet unter: http://hrcak.srce.hr/ Krahe Hans 1950/51: Alteuropäische Flußnamen [Teil II]. – Beiträge zur Namenforschung 2, 113–131, 217–237. Krahe Hans 1951/52: Alteuropäische Flußnamen [Teil III]. – Beiträge zur Namenforschung 3, 1–18, 153–170, 225–243. Krahe Hans 1953: Alteuropäische Flußnamen [Teil IV]. – Beiträge zur Namenforschung 4, 37–53, 105–122, 234–243. Krahe Hans 1954: Alteuropäische Flußnamen [Teil V]. – Beiträge zur Namenforschung 5, 97–114, 201–220. Krahe Hans 1955: Alteuropäische Flußnamen [Teil VI]. – Beiträge zur Namenforschung 6, 1–13. Krahe Hans 1963: Die Struktur der alteuropäischen Hydronymie (Abhandlungen der Geistes- und Sozialwissenschaftlichen Klasse, Akademie der Wissenschaften und der Literatur, Mainz, 1962, 5). Wiesbaden: Steiner (in Kommission). Krahe Hans 1964: Unsere ältesten Flußnamen. Wiesbaden: Harrassowitz. Straipsniai / Articles 41 HARALD BICHLMElER Kranzmayer Eberhard 1956–1958: Ortsnamenbuch von Kärnten 1–2. Klagenfurt: Habelt. Kranzmayer Eberhard 1997 [1960]: Die Geschichte der Kärntner Sprachgrenze im Lichte der Namen. – Kleine namen kundliche Schriften (1929–1972) anläßlich seines 100. Geburtstages am 15. Mai 1997 gesammelt und herausgegeben von Maria Hornung. Mit einer Einleitung von Ernst Eichler. Wien: Edition Präsens, 1997, 372–382. Kühebacher Egon 1995: Die Ortsnamen Südtirols und ihre Geschichte 2: Die geschichtlich gewachsenen Namen der Täler, Flüsse, Bäche und Seen (Veröffentlichungen des Landesarchivs 2) Bozen: Athesia. Kümmel Martin Joachim 2007: Konsonantenwandel. Bausteine zu einer vergleichenden [sic] Typologie des Lautwandels und ihre Konsequenzen für die vergleichende Rekonstruktion. Wiesbaden: Reichert. Lamberterie Charles de 2007: Comparison and Reconstruction. – Proceedings of the 18th Annual UCLA Indo-European Conference, Los Angeles, November 3–4, 2006, ed. by Karlene Jones-Bley, Martin E. Huld, Volpe A. Della, Miriam Robbins Dexter. Washington, DC: Institute for the Study of Man, 1–27. Lamprecht Arnošt 1987: Praslovanština. Brno: Univerzita J. E. Purkyně. LbO2 – Reitzenstein Wolf-Armin Frhr. von. Lexikon bayerischer Ortsnamen. Herkunft und Bedeutung. Zweite, verb. u. erw. Aufl. München: C. H. Beck, 1991. LbO3 – Reitzenstein Wolf-Armin Frhr. von. Lexikon bayerischer Ortsnamen. Herkunft und Bedeutung. Oberbayern, Niederbayern, Oberpfalz. München: C. H. Beck, 2006. Lindeman Fredrik Otto 1997: Introduction to the ‘Laryngeal Theory’ (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft 91). Innsbruck: Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft. Lipp I–II – Lipp Reiner. Die indogermanischen einzelsprachlichen Palatale im Indoiranischen 1–2. Heidelberg: Winter, 2009. LIV – Rix Helmut et al. Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen. Wiesbaden: Reichert, 1998. LIV2 – Rix Helmut et al. Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen. Zweite, verb. u. erw. Aufl., Wiesbaden: Reichert, 2001. Luraghi Silvia 2009: The origin of the feminine gender in PIE. An old problem in a new perspective. – Grammatical Change in Indo-European Languages. Papers presented at the Workshop on Indo-European Linguistics at the XVIIIth International Conference on Historical Linguistics, Montreal 2007, ed. by Vít Bubenik, John Hewson, Sarah Rose. Amsterdam – Philadelphia: John Benjamins, 3–13. Mallory James P., Adams Douglas Q. 2006: The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World. Oxford: Oxford University Press. 42 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge M a t a s o v i ć R a n k o 1992 [2010]: Kratka poredb enopovijesna gramatika latinskoga jezika. Zagreb: Matica hrvatska. M a t a s o v i ć R a n k o 1996: A Reexamination of Winter’s Law in Baltic and Slavic. – Lingua Posnaniensis 37, 1995 [1996], 57–70. M a t a s o v i ć R a n k o 2007: On the accentuation of the earliest Latin and Romance loanwords in Slavic. – Tones and Theories: Proceedings of the International Workshop on Balto-Slavic Accentology, Zagreb, 1–3 July 2005, ed. by Mate Kapović, Ranko Matasović. Zagreb: Institut za hrvatski jezik i jezikoslovlje 2007, 105–119. M a t a s o v i ć R a n k o 2008: Poredb enopovijesna gramatika hrvatskoga jezika. Zagreb: Matica hrvatska. M a y e r A n t o n 1957–1959: Die Sprache der alten Illyrier 1–2. Wien: Rohrer in Kommission. M a y r h o f e r M a n f r e d 1981: Nach hundert Jahren. Ferdinand de Saussures Frühwerk und seine Rezeption durch die heutige Indogermanistik. Mit einem Beitrag von Ronald Zwanziger (Sitzungsberichte der Heidelberger Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse 1981,8). Heidelberg: Winter. M a y r h o f e r M a n f r e d 1986: Indogermanische Grammatik I/2 (Indogermanische Bibliothek: Reihe 1, Lehr- und Handbücher: Indogermanische Grammatik Bd. 1). Heidelberg: Winter. M a y r h o f e r M a n f r e d 2005: Die Fortsetzung der indogermanischen Laryngale im Indo-Iranischen (Sitzungsberichte der Österreichischen Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse 730). Wien: Österreichische Akademie der Wissenschaften. M e i e r - B r ü g g e r M i c h a e l 2000: Indogermanische Sprachwissenschaft 7., völlig neu bearb. Aufl. der früheren Darst. von Hans Krahe. Unter Mitarbeit von Matthias Fritz und Manfred Mayrhofer (De-Gruyter-Studienbuch). Berlin – New York: de Gruyter. M e i e r - B r ü g g e r M i c h a e l 2002: Indogermanische Sprachwissenschaft 8., überarb. u. erg. Aufl. unter Mitarbeit von Matthias Fritz und Manfred Mayrhofer (De-Gruyter-Studienbuch). Berlin – New York: de Gruyter. M e i e r - B r ü g g e r M i c h a e l 2010: Indogermanische Sprachwissenschaft 9., durchges. u. erg. Aufl. unter Mitarbeit von Matthias Fritz und Manfred Mayrhofer (De-Gruyter-Studienbuch). Berlin – New York: de Gruyter. M e i s e r G e r h a r d 1998: Historische Laut- und Formenlehre der lateinischen Sprache. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. M ü l l e r S t e f a n 2007: Zum Germanischen aus laryngaltheoretischer Sicht. Mit einer Einführung in die Grundlagen der Laryngaltheorie. Berlin – New York: de Gruyter. NIL – Wodtko Dagmar S., Irslinger Britta, Schneider Carolin. Nomina im Indogermanischen Lexikon. Heidelberg: Winter, 2008. Straipsniai / Articles 43 HARALD BICHlMEIER Nussbaum Alan R. 2009: Genitivia. Vortrag auf der 28th East Coast Indo-European Conference, University of Island, Reykjavík, 10.–14. Juni 2009. Olander Thomas 2009: Balto-Slavic Accentual Mobility. Berlin – New York: de Gruyter. Pape Wilhelm 1911: Handwörterbuch der griechischen Sprache 3, neu bearb. von Gustav Eduard Benseler. Braunschweig: Vieweg, 1911. Peters Martin 1980: Untersuchungen zur Vertretung der indogermanischen Laryngale im Griechischen (Österreichische Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-historische Klasse, Sitzungsberichte, Bd. 377; Veröffentlichungen der Kommission für Linguistik und Kommunikationsforschung, Heft 8). Wien: Österreichische Akademie der Wissenschaften. Petit Daniel 2010: Untersuchungen zu den baltischen Sprachen (Brill’s Studies in Indo-European Languages & Linguistics 4). Leiden – Boston: Brill. Pokorny Julius 1914: Herkunft und Etymologie des Wortes Eisen. – Kuhns Zeitschrift 46, 292–294. Reitzenstein Wolf-Armin Frhr. von 2001/2002: Iovisura. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 38–39, 43–46. Ringe Don 2006: A Linguistic History of English 1. Oxford: Oxford University Press. Risch Ernst 1974: Wortbildung der homerischen Sprache. Berlin – New York: de Gruyter. Rix Helmut 1976: Historische Grammatik des Griechischen: Laut- und Formenlehre. 2. korr. Aufl. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. Rix Helmut 1992: Historische Grammatik des Griechischen: Laut- und Formenlehre. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. Schaffner Stefan 1999: Die Götternamen des Zweiten Merseburger Zauberspruchs. – Die Sprache 41, 153–205. Schmid Wolfgang P. 1979: Urheimat und Ausbreitung der Slawen. – Zeitschrift für Ostforschung 28, 405–415 [wieder abgedruckt in Schmid 1994: 254–264]. Schmid Wolfgang P. 1986: Zur Dehnstufe im Baltischen und Slawischen. – Festschrift für Herbert Bräuer zum 65. Geburtstag am 14. April 1986. hrsgg. von Reinhold Olesch, Hans Rothe. Köln etc.: Böhlau, 457–466 [wieder abgedruckt in Schmid 1994: 358–367]. Schmid Wolfgang P. 1994: Linguisticæ Scientiæ Collectanea. Ausgewählte Schriften von Wolfgang P. Schmid anläßlich seines 65. Geburtstages herausgegeben von J. Becker, E. Eggers, J. Udolph und D. Weber. Berlin – New York: de Gruyter. Schmid Wolfgang P. 1998: Methodische Bemerkungen zur Klassifikation: Alteuropäisch. – Onomastica Slavogermanica 23, 21–28. Schramm Gottfried 1981: Eroberer und Eingesessene. Geographische Lehnnamen als Zeugen der Geschichte Südosteuropas im ersten Jahrtausend. Stuttgart: Hiersemann. 44 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge S c h r i j v e r P e t e r 1991: The Reflexes of the Proto-Indo-European Laryngeals in Latin. Amsterdam/Atlanta GA: Rodopi. S n y d e r W i l l i a m H. 1964: Die rechten Nebenflüsse der Donau von der Quelle bis zur Einmündung des Inn (Hydronymia Germaniae, Reihe A, Lieferung 3). Wiesbaden: Steiner. S n y d e r W i l l i a m H. 1965: Zur ältesten Namenschicht der rechten Nebenflüsse der Donau (von der Quelle bis zur Einmündung des Inns). – Beiträge zur Namenforschung 16, 176–203. S n y d e r W i l l i a m H. 1966: Zur ältesten Namenschicht der rechten Nebenflüsse der Donau: Die zusammengesetzten Namen. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 1, 43–66. S n y d e r W i l l i a m H. 1967: Zum Zeugnis der Flußnamen für die Vor- und Frühgeschichte. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 2, 146–164. SSS I–VIII – Słownik starożytności słowiańskich 1–8. Wrocław etc.: Ossolineum, 1961–1996. S z e m e r é n y i O s w a l d 1990: Einführung in die vergleichende Sprachwissenschaft. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. T o p o r o v V l a d i m i r N., T r u b a č e v O l e g N. 1962: Lingvističeskij analiz gidronimov Verchnego Podneprov’ja. Moskva: Izdatel’stvo Akademii nauk SSSR. T o v a r A n t o n i o 1977: Krahes alteuropäische Hydronymie und die westindogermanischen Sprachen. – Sitzungsberichte der Heidelberger Akademie der Wissenschaften. Philosophisch-historische Klasse, 1977, 2. Heidelberg: Winter. U d o l p h J ü r g e n 1979: Studien zu slavischen Gewässernamen und Gewässerbezeichnungen. Ein Beitrag zur Frage nach der Urheimat der Slaven (Beiträge zur Namenforschung Beiheft 17). Heidelberg: Winter. U d o l p h J ü r g e n 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie (Beiträge zur Namenforschung Beiheft 31). Heidelberg: Winter. U d o l p h J ü r g e n 1997: Alteuropäische Hydronymie und urslavische Gewässernamen. – Onomastica 42, 21–70. U d o l p h J ü r g e n 2007: Alteuropa in Kroatien: Der Name der Sava/Save. – Folia Onomastica Croatica 12–13, 2003–2004 [2007], 523–548. U d o l p h J ü r g e n 2011: Alteuropa, Iller, Alster, Elster und aléti. – Acta Linguistica Lithuanica 62–63, 161–176. W a t k i n s C a l v e r t 2000: The American Heritage Dictionary of Indo-European Roots. Boston: Houghton Mifflin. W i e s i n g e r P e t e r 1985: Probleme der bairischen Frühzeit in Niederösterreich aus namenkundlicher Sicht. – Die Bayern und ihre Nachbarn. Teil 1. Berichte des Symposions der Kommission für Frühmittelalterforschung 25. bis 28. Oktober 1982, Stift Zwettl, Niederösterreich Straipsniai / Articles 45 HARALD BICH LMEIER sterreich, hrsg. von Herwig Wolfram, Andreas Schwarcz. Wien: Österreichische Akademie der Wissenschaften, 321–367 sowie 7 Karten unpaginiert im Anhang. W i e s i n g e r P e t e r 1990: Antik-romanische Kontinuitäten im Donauraum von Ober- und Niederösterreich am Beispiel der Gewässer-, Berg- und Siedlungsnamen. – Typen der Ethnogenese unter besonderer Berücksichtigung der Bayern. Teil 1. Berichte des Symposions der Kommission für Frühmittelalterforschung 27. bis 30. Oktober 1986, Stift Zwettl, Niederösterreich, hrsg. von Herwig Wolfram, Walther Pohl. Wien: Österreichische Akademie der Wissenschaften, 261–326 sowie 2 Karten unpaginiert im Anhang. WRG I–V: Wörterbuch der russischen Gewässernamen 1–5, zusammengestellt von A. Kernd’l, R. Richardt und W. Eisold unter Leitung von Max Vasmer. Wiesbaden: Harrassowitz 1961–1969. Y o u n g S t e p h e n 2008: Winter’s law and etymologies, with special reference to Lithuanian. – Baltistica 43, 201–218. Z i e g l e r S a b i n e 2001: Altirisch iáru, das „flinke“ Eichhörnchen. – Novalis Indogermanica. Festschrift für Günter Neumann zum 80. Geburtstag, hrsg. von Matthias Fritz, Susanne Zeilfelder. Graz: Leykam, 587–590. Kai kurios senosios Europos hidronimijos problemos šiuolaikinės indoeuropeistikos žvilgsniu: naujo požiūrio į šiuos dalykus ginamoji kalba S A N T R A U K A Vandenvardžių, priklausančių „senajai Europos hidronimijai“, etimologija nuo Hanso Krahe’s padėtų pagrindų tiriama remiantis vis ta pačia metodika. Etimologijai tirti naudojama istorinės-lyginamosios kalbotyros ar indoeuropeistikos forma atspindi padėtį, buvusią prieš Antrąjį pasaulinį karą. Per pastaruosius 50 metų indoeuropeistikos mokslas visose sferose smarkiai pažengė į priekį, o senosios Europos hidronimijos tyrimo metodika liko tokia pati kaip anuomet. Atėjo laikas šiai perspektyviai onomastikos sričiai įveikti atsilikimą nuo istorinės-lyginamosios kalbotyros ir vėl tapti mokslu, kurio rezultatų neapeitų ir indoeuropeistai. Šitai, suprantama, iš ryškiausių „senosios europeistikos“ atstovų reikalauja pasirengimo ir sugebėjimų perimti šiuolaikinės indoeuropeistikos metodus bei turinį. Mokslas, kuris nuolatos neatsinaujina ir netobulėja, anksčiau ar vėliau bus pasmerktas tapti nereikšmingu ir mirti. Šiame straipsnyje remiantis upių vardų Save, Drau bei Isar ir su jais susijusių vardų pavyzdžiu parodoma, kokios „senosios Europos hidronimijos“ tyrėjų mokslinės išvados dėl minėto atsilikimo tebėra nepastebėtos. 46 Acta Linguistica Lithuanica LXVI Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge Kažin ar nors kartą iki šiol „senosios europeistikos“ išvados rėmėsi ir kiek išsamesnėmis etimologijomis, kaip tai įprasta indoeuropeistikai, todėl vargu ar bus galima išvengti naujo visos turimos senosios Europos hidronimijos medžiagos tyrimo. Tik tuomet ligšiolinių tyrimų reikšmė galės būti galutinai įvertinta, nes remiantis nauju medžiagos traktavimu, žinoma, bus suabejota ir tariamomis tiesomis. Įteikta 2011 m. gruodžio 19 d. HARALD BICH LMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Heinrich-und-Thomas-Mann-Str. 26, 06108 Halle (Saale) [email protected] Sächsische Akademie der Wissenschaften Arbeitsstelle Jena Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12, 07743 Jena [email protected] Straipsniai / Articles 47