Algirdas Sabaliauskas. „Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m.“

ALDONA PAULAUSKIENĖ Vilnius universitet Forskningsområden: grammatisk teori, grammatikvetenskapens historia, sociolingvistik. SARMA KĻAVIŅA Lettlands universitet Forskningsområden: kvantitativ lingvistik, allmän språkvetenskap, språkvetenskapens historia. Algirdas Sabaliauskas LITAUISK SPRÅKFORSKNINGSHISTORIA. 1980–2010 Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2012, 766 p. ISBN 978-609-411-084-9 Ibland är ett landskap, ett konstverk eller ett vetenskapligt verk så storslaget och genomträngande ända in i själens djup att det är svårt att hitta det första passande ordet och börja tala om det. När vi hamnar i en sådan situation börjar vi med det vi ser efter att ha läst färdigt och slagit igen boken, det vill säga med författarens fotografi. Det är okänt vid vilket tillfälle det togs, men det passar förunderligt väl som avslutning på ett betydelsefullt verk. Den högsta toppen har nåtts, från vilken man ser så vitt och långt. Man inser vikten av det arbete man tagit på sig; man har haft talang, flit, uthållighet och förmåga att gå mot målet. Allt detta gav ett häpnadsväckande resultat. Författaren kan och har rätt att vara lycklig. Sarma Kļaviņa intresserade sig för språkforskningens historia (s. 479). Hon fann också den 672 sidor långa ”Nordisk språkvetenskapshistoria” av fyra författare, utgiven i Finland år 2000 (The History of Linguistics in the Nordic Countries). Vi förundras båda över det unika i Algirdas Sabaliauskas arbete. Det sammanlagda sidantalet är 1286 (volym I – 253 sidor, II – 267, III – 766). Skillnaden i omfång för den tredje volymen beror på två orsaker: 1) med tiden ökade antalet forskare inom litauiska och språkvetenskapen utvecklades; 2) i det ockuperade Litauen var det inte möjligt att värdera arbeten av lingvister som hade emigrerat utomlands. Därför fylls denna lucka i den tredje boken. Sabaliauskas inleder sin trilogi med teorier om det litauiska språkets ursprung och den första litauiska boken, de första grammatikerna. En utförlig allmän översikt över det första skedet i forskningen om litauiska ges. Den jämförande historiska språkvetenskapen, som är omöjlig utan litauiska, uppstod och blomstrade i Tyskland på 1800-talet. Därför börjar framställningen också Recenzijos / Reviews 299 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KŁAVIŅA från tyska språkvetenskapliga arbeten. Därefter beskrivs litauernas egna undersökningar fram till 1918 (Friedrich Kurschat, Alexander Kurschat, Jonas Juszka, Antanas Juszka, Antanas Baranauskas, Kazimieras Jaunius, Jonas Spudulis m.fl.). Efter 1918 behandlas först undersökningarna av det litauiska språket i Litauen (Kazimieras Būga, Jonas Jablonskis, Eduardas Volteris, Pranas Skardžius, Antanas Salys, Petras Jonikas m.fl.), även om Kazimieras Būgas och Jonas Jablonskis språkvetenskapliga verksamhet började långt före 1918. Den andra boken omfattar perioden 1940–1980. Den inleds med kapitlet ”Forskning i Sovjetlitauen”. Nya teman tillkom: ”Det litauiska språkets ordbok”, ”Terminologiarbetet”, ”Den akademiska ’Litauiska grammatiken’” och ”Det litauiska språkets atlas”. Därefter behandlas undersökningarna av det litauiska språket i Litauen och i andra sovjetrepubliker, i folkdemokratiska länder och runt om i världen. Den tredje boken omfattar tio år under sovjettiden och tjugo år av ett självständigt Litauen. Under de senaste årtiondena har det blivit mycket lättare att avlägga doktorsexamen och erhålla akademiska titlar, eftersom de inte längre godkänns i Moskva. Därför har ett stort antal doktorsavhandlingar inom olika grenar av språkvetenskapen skrivits och försvarats. Det imponerande är att Sabaliauskas inte bara har registrerat och bedömt avhandlingarna, utan också hänvisat till artiklar publicerade inom deras ämnesområden. Dessutom beskrivs här tvåspråkiga ordböcker och fackterminologiska ordböcker, deras författare och ansvariga redaktörer räknas upp, liksom Litauiska språkets instituts samarbete med specialister vid Multimediacentret vid Institutet för matematik och informatik och UNESCO-professuren Informatika humanitarams m.fl. Som i de andra volymerna börjar framställningen naturligtvis med de viktigaste arbetena inom litauistiken: Lietuvių kalbos žodyno, terminologiarbetet, akademiska litauiska grammatiker, Lietuvių kalbos atlaso, dialekttexter och ordböcker. När vi hade läst den tredje volymen tänkte vi att det finns två böcker av litauister vars innehåll inte återspeglas i titeln: Jonas Kazlauskas Lietuvių kalbos istorinė gramatika, som innehåller mycket mindre än titeln låter en förvänta sig (bara substantiv och verb, utan preteritum frequentativ), och Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija, som innehåller mycket mer än titeln antyder. Här finns biografiska uppgifter om forskarna; inte bara deras viktigaste språkvetenskapliga arbeten, utan också minnen och skönlitterärt skapande, recensioner av vetenskapliga arbeten, konferensföredrag, jubileumstal och nekrologer. Här beskrivs undersökningar inte bara av det litauiska språket utan även av fornpreussiskan, liksom användningen av baltiska språkfakta i andra arbeten (om mytologi, kulturhistoria, olika humanistiska och närliggande vetenskapsområden, till exempel barnpsykologi). Om lingvister någon gång mer kommer att tilldelas ordnar och medaljer, bör Sabaliauskas få den första för sitt vetenskapliga arbete. Han medger att han har ägnat hela sitt liv åt att skriva detta enastående uppslagsverk. Men han har ju också gjort annat: forskat om ordförrådet i litauiska och baltiska språk och skrivit populärvetenskapliga språkvetenskapliga böcker som alla gärna läser. En av dem (Mes baltai) läses också på engelska, svenska och italienska. De två första volymerna av Lietuvių kalbos istorijos belönades med Litauens statliga pris, och den tredje är enligt båda recensenternas uppfattning värd Republiken Litauens vetenskapspris. 300 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. Om Sabaliauskas bok bara hade presenterat fakta, utan återgivningar och bedömningar av de viktigare arbetenas innehåll, skulle vi ha behövt avsluta vår text här. Men var och en har rätt att bedöma. Att ha en egen uppfattning om det som skrivits är helt normalt. Den ser annorlunda ut från litauistikens centrum än från grannlandet. Därför väljer recensenterna, som inte vill påtvinga varandra sina individuella åsikter, att delvis skilja sig åt: Paulauskienė skriver i första person, och när deras uppfattningar sammanfaller använder de pronomenformen mes. Kanske är det mest rationella till och med att börja med sig själv. Jag läste och tänkte att arbetet ändå inte varit så illa, att en hel del har åstadkommits. Jag funderade bara över om två ord har positiv eller negativ betydelse: polemika och originalumas. Jag ville inte ha polemika, jag ville ha dialogo. I förordet till ”Baltiska språkens jämförande grammatik” (Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen 1966) definierar Christian S. Stang vetenskap som dialog genom samarbete. Tyvärr var det i många fall svårt eller till och med omöjligt att nå fram till en normal dialog inom litauistiken, eftersom dialog kräver minst två parter och traditioner, medan litauisterna inom många språkvetenskapliga områden var pionjärer och ensamma. Även om vi skriver tillsammans kan vi inte täcka allt. Till exempel skulle jag inte ens efter avslutat vetenskapligt arbete kunna diskutera med specialister på experimentell fonetik, fonologi, accentologi, onomastik, etymologi och stilistik eller med forskare i fornpreussiska; jag känner inte heller till alla Litauens dialekter, och så vidare. Jag känner till betydelsen av de uppräknade forskningsområdena, men saknar kompetens inom dem. Jag känner inte de gamla litauiska språkminnesmärkena så väl som Jonas Palionis gör. Och det finns många fler områden där jag bara kan uttala mig utifrån min allmänbildning. Någon normal dialog kunde inte heller uppstå på grund av de främstas karaktär. På Sabaliauskas tid valde ju de främsta att studera litauisk filologi. Och de kände sin särställning. Låt oss slå upp Justinas Marcinkevičius Dagbok utan datum, läsa essän om Jonas Kazlauskas, ”Vännens sång”, så finner vi att Jonas, när han i gymnasiet blev uppkallad för att svara, på något märkligt sätt brukade gå fram till tavlan, som om han ville understryka att han gick för att visa att han kunde. De främsta behöver utrymme, och när de samlas på en och samma plats trängs de först med armbågarna. Så har det också varit i den litauiska filologins högborg. Om originalumo. Hur skulle det annars vara? Ödet gav en ung lärare en grupp studenter som var pionjärer. De var litauister med klassisk filologi som specialisering. Man kunde inte säga vad som helst till dem. Det krävdes mycket hårt arbete. Många framstående personer växte fram ur den studentgruppen. En del av dem beskrivs också i Sabaliauskas bok. Jag är glad att de tvingade mig att ständigt lära mig mer och tänka över mitt undervisningsämne. Ur en liten grupp (kanske omkring åtta personer) kom professor och akademiker Bonifacas Stundžia, den välkända folkloristen Bronė Katil ev ičiūtė-Stundžienė, Gvido Michelinis hustru Birutė Žindžiūtė, professor Meilutė Ramonienė och docent Audronė Kudulytė-Kairienė. Och hur många begåvade studenter fanns det inte på de andra kurserna! Jag minns inte alla, men begåvade studenter var Recenzijos / Reviews 301 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KĻAVIŅA …vo Sigitas Narbutas, Laimutė Anelauskaitė (Balodė), Rūta Šepetytė, Giedrė Vrubliauskaitė, Mindaugas Strockis med flera. Det var sannerligen inte Noam Chomsky som gav den historiska lingvistiken ”dödskyssen” (s. 444). I Europa utdelades den i början av 1900-talet, men i Litauen förblev den historiska lingvistiken ändå drottning ända fram till slutet av 1900-talet. Även om arbetet med den akademiska Lietuvių kalbos gramatika inleddes 1959, såg man hela tiden ned på allt som inte var historia. När det på grund av den nedlåtande inställningen till traditionell grammatik (och kanske också till kvinnliga forskare) blev svårt att arbeta, dök ett citat ur Vaižgantas tal om sitt litterära skapande upp i minnet: Om jag hade haft mer, skulle jag ha gett mer. Jag har gett vad jag kunnat och så gott jag förmått. Som biskop Motiejus sade: jag har inga hästar, jag plöjer med åsnor, och min åker ligger inte i träda. Jag har stoppat huvudet fullt av sådana citat ur berömda människors biografier, så att jag kan stödja mig på dem som på kryckor när ryggraden inte står emot obefogad kritik. Här kommer ännu ett citat, ur August Schleicher: Jag har medelmåttiga anlag, men en stark vilja. Och med dess hjälp når jag det som jag anser vara nödvändigt. Det är helt naturligt att fråga sig varför det länge inte fanns någon historisk syntax. Zigmas Zinkevičius besvarade frågan i samband med firandet av Pranas Gailiūnas 80-årsdag. Han hade varit enbart formellt handledare för Gailiūnas avhandling, eftersom Gailiūnas skrev om imperativens betydelser och bruk, medan han själv bara intresserade sig för former. Så länge forskarna bara intresserade sig för ordformer kunde det inte ens bli tal om historisk syntax. Därför tillfaller äran som den historiska syntaxens pionjär inom litauistiken med rätta Vytautas Ambrazas (s. 123–131): genom att utgå inte från ”tomma” ordformer utan från participkonstruktioner kom han fram till historien om ordkombinationer. Först i början av 2000-talet (2006) skrev han dessutom ett arbete med titeln Lietuvių kalbos istorinė sintaksė. Det vore bra om det i framtiden fanns människor som kunde uppskatta det som har gjorts och ville fortsätta de påbörjade arbetena, så att den historiska lingvistiken inte ringaktar den synkroniska, eftersom många hypoteser kan underbyggas endast med hjälp av intern rekonstruktion. Sabaliauskas strävar efter att vara objektiv, men ibland märker man också subjektiva sympatier. Till exempel sympati för Algirdas Julius Greimas: på tre ställen (s. 17, 79, 97) nämns hans artikel från 1991, publicerad i Literatūroje ir mene, full av självhävdelse och med ett ringaktande omdöme om litauiska lingvister. För utomlands hade han ensam stått vid semiotikens vagga, medan det i Litauen efter kriget hade dykt upp många lingvister, men de hade inte åstadkommit något av värde. Visserligen hade de skrivit en ordbok stor som en skyskrapa, men bara genom att ställa ryssarna runt den; hans skolkamrat Jonas Kabelka, som var mer begåvad än han själv, hade inte uppfunnit krutet; och den häpnadsvärt flitige Zigmas Zinkevičius hade lagt den sista tegelstenen i 1800-talets lingvistik. Sabaliauskas förtiger den sista tegelstenen, och kritiken förvandlas till beröm. I ett annat fall görs tvärtom: sådant som inte borde förtigas lämnas osagt. Det nämns till exempel bara att Vincas Urbutis skrev en liten bok med titeln Lietuvių kalbos išdavystė (s. 128), och att Vytautas Ambrazas skrev Svetimų tikrinių vardų rašymas (s. 130). Rubriken ”Lietuvių kalbos išdavystė” är ju fruktansvärd. Av Sabaliauskas bok får man intrycket att det inte skrevs någonting alls om språkets 302 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. förräderi. Men visst skrev man, och väldigt mycket dessutom – inte bara lingvister, utan även andra kulturpersonligheter. Lietuvių kalbos žodynas och Balčikonis borde stå utanför all kritik. När allt språkmaterial väl har samlats in kan man skriva grammatikor, ordböcker som tål vetenskaplig kritik och andra slags arbeten. Vetenskap måste skapas utifrån språkfakta. Därför är det viktigast att först samla in så många som möjligt. Om ett folk någon gång skulle försvinna, skulle världen åtminstone ha ett vackert monument över det. Även på grundval av de knappa fakta som finns om preussiskan har betydelsefulla arbeten skrivits (av Vladimir Toporov, Vytautas Mažiulis, Grasilda Blažienė, Audronė Kaukienė, P. U. Dinis med flera). Man bör inte begära att en ordbok som arbetats på i hundra år också ska följa någon särskild vetenskaplig princip. Författargenerationerna skiftade, men skrivprogrammet höll ordboken samman. Den blev inte det minsta försämrad av att exemplen ur äldre skrifter flyttades till slutet av artikeln eller av att frasologi från den sovjetiska pressen lades till för att visa hur vi levde. Ordboken förbättrades däremot av exempel hämtade ur verk av Julius Janonis, Petras Cvirka, Salomėja Nėris, Juozas Baltušis, Kazys Boruta, Just. Marcinkevičius och andra författare. När den sjuttonde volymen utkom beklagade sig Kazys Bradūnas uppriktigt över att språket hos de författare och poeter som verkade utomlands inte hade kommit med i ordboken. Ju större ordbok, desto större skatt för folket. Med hjälp av Lietuvių kalbos žodynas har ordböcker över synonymer, antonymer och fraseologi redan skrivits; även vi använde den när Danutė Tarvydaitė och jag skrev boken Žodyno normos ir dabartinė vartosena. Mycket går att läsa i Lietuvių kalbos žodynas, för som Kazimieras Būga sade: ”I språket säger folket vad det är.” Det är mer än sorgligt när humanister – däribland två professorer – efter att hela ordboken kommit ut sitter och svamlar om det litauiska språkets fattigdom i den kristet profilerade tidskriften Naujasis židinys. Aidai 5–6 (2010). Det är svårt att föreställa sig litauisk lingvistik utan Balčikonis. Greimas oöverlagda påstående att Balčikonis var en människa som älskade arbetet mer än språket. Men arbete med målet att skapa något betydelsefullt är ju heligt. Ingen annan förstod sitt kall till arbete och plikt så väl som Balčikonis. Aldonas Pupkis har redan undersökt Balčikonis roll i ordboksskrivandets historia. Men översättningarna av litteratur och grammatik återstår. Rūta Marcinkevičienė undersökte översättningen av Guliverio kelionių. Även hon tycks mena att Balčikonis översatte verket två gånger: från originalspråket till litauiska och från skriftspråk till talspråk (s. 344). Balčikonis använde för övrigt inte bara originalet, utan också översättningar till flera andra språk. Alla som kritiserade Balčikonis översättningar (däribland Rūta Marcinkevičienė) borde ha vetat att goda översättare översätter innehållet, inte originalets form, och att litauiskt standardspråk bygger på människors levande tal, inte på skrifter. Därför måste litauerna göra tvärtom när andra folk försöker höja talspråket till skriftspråkets nivå: de måste förfina skriftspråket så att det närmar sig talspråket. För att lovorden över litauiskt talspråk inte ska framstå som subjektiva återger jag här ett citat ur Juozas Pikčilingis Žodžio interviu. Det är amerikanen Theodor S. Trustons ord: ”Litauiska språket är mycket gammalt och är” Recenzijos / Reviews 303 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KŁAVIŅA med en enastående struktur, fullkomligare till och med än sanskrit och forngrekiska, rikare än latin och långt subtilare än alla dessa tre. Dessutom är litauiskan närmare besläktad med dem än något annat som naturen har skapat, inte bara genom ordens rötter utan också genom formerna i den grammatiska strukturen [...]. Det råder inget tvivel om att inget annat språk i världen har uppnått ett sådant värde som litauiskan. En diadem av stor ära tillkommer det litauiska folket, som skapade, utvecklade och så fulländade människans språk med dess enastående och klara struktur» (Pikčilingis 1982: 31–32). Balčikonis gjorde alltså ingen dubbelöversättning, utan översatte från ett standardiserat språk till ett annat. Det vore mycket illa om det elektroniska mediespråket gick från att vara en styvdotter till att bli en dotter eller till och med ett modersspråk (s. 344). Vi bär ansvaret för att det utvecklas och inte dikterar sina normer för standardspråket. I den nya teknikens och globaliseringens tidevarv måste språkvetare och alla som arbetar med skrift känna ett stort ansvar för att det litauiska språkets skönhet och rikedom går förlorade. Balčikonis översatte också Jan Otrębskis grammatik. Det var olyckligt att översättningen inte gavs ut och att grammatiken betraktades som enbart historisk, när den i själva verket är både synkron och historisk. Det var först när Balčikonis hade skrivit in Otrębski som denne började skriva den planerade grammatiken i fem band, med det tredje bandet först, om den morfologi som undervisades i skolorna. Både författarens och översättarens mål var att se till att Juozas Žiugždas grammatik inte skulle bli den enda och fostra eleverna i kommunistisk anda. Och den tillagda läran om historisk grammatik skulle inte ha skadat någon. Enligt Vytautas Vitkauskas hade Balčikonis tre exemplar, renskrivna av institutets bästa maskinskrivare, och delade ut dem till bibliotek. Men han hade tydligen skickat ett exemplar även till författaren själv. I minnesboken om Balčikonis Dėk žodį prie žodžio – turėsi žodyną finns en artikel av Aleksandras Žirgulis med utdrag ur Otrębskis brev till Balčikonis: ”[...] vi gläder oss åt att Ni har avslutat översättningen av band III – ingen kan göra den bättre än Ni.” ”Översättningen förefaller oss underbart exakt och vacker. Alla Era tillägg kommer utan tvivel att vara till nytta” (s. 215). Enligt Žirgulis var Balčikonis redan mogen att skriva ett eget vetenskapligt verk, men ”Eftersom han själv betraktade sig mer som språkpraktiker hade han inga ambitioner att göra sin röst hörd inom grammatikvetenskapen; därför böjde han sig för sin väns arbete, vars filologiska kunnande han alltid beundrade” (samma ställe). Utan att undersöka Balčikonis översättningar kommer vi inte att förstå vem han verkligen var för vårt folk. Maskinskriftskopian av grammatiköversättningen bör sökas i arkiven vid Centrala MA eller Mažvydas bibliotek. Den finns inte på Vilnius universitetsbibliotek. Om den inte återfinns i Litauen bör man resa till Polen och leta i Otrębskis arkiv. Några kommentarer om terminologiska ordböcker. På s. 52 står det: ”Under den period som behandlas i vår bok utgavs tre synnerligen värdefulla terminologiska ordböcker.” Varför bara tre? På vilka grunder fastställdes de terminologiska ordböckernas betydelse? År 1988 utkom också Druskininkų tarmės žodynas. Är den betydelselös därför att den är differential och inte omfattar flera band? 304 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. Det är förståeligt varför de utförliga ordböckerna över Zietelas och Dieveniškės dialekter är betydelsefulla. Men hade det inte varit lämpligare att ge ut en differentialordbok över Zanavykų šnektos žodyną? Större delen av denna dialekts ordförråd sammanfaller ju med standardspråkets. I den andra volymen bedömde Sabaliauskas med rätta den tredelade Lietuvių kalbos gramatiką som ett unikt verk, skrivet av personer som hade disputerat eller fortfarande arbetade på sina avhandlingar och samlat in allt tänkbart språkmaterial. Till påståendet att den verkar vara skriven av en enda hand bör man tillägga att detta bara är ett yttre intryck, eftersom grammatisk teori i den är motsägelsefull. Även om de två första volymerna bedömdes ganska kritiskt av hetsporrar, tog Sabaliauskas då ingen notis om dessa inte helt välgrundade omdömen, och han hade rätt. Men nu, när han vill berömma enbandsgrammatiken och dess huvudredaktör, skriver han om den tredelade grammatiken så här: ”Grammatiken kritiserades med fog också för att ganska ofta inte följa strikt synkroni. På grund av sin väldiga omfattning var den akademiska Lietuvių kalbos gramatika inte lämplig för praktiskt normeringsarbete, i synnerhet inte för skolornas behov. Därför uppstod behovet av att skriva ett mindre, mer systematiskt verk som bättre återspeglade de senaste landvinningarna inom grammatisk teori” (s. 38). Vad betyder ”strikt synkroni”? I den tredelade grammatiken skiljs det nutida standardspråket grafiskt från dialekterna och de äldre skrifterna: sådant som inte hör till dagens språk är tryckt med petit. Detta är mycket betydelsefullt både för vetenskapen och för praktiken. Grammatiken kritiserades för att de illustrerande exemplen hade samlats in från Kristijonas Donelaitis tid fram till den tid då grammatiken skrevs. Men kritikerna kom inte ihåg att varje människa bär med sig en synkron grammatik, inte en historisk, tillsammans med hela sitt språk. Därför hade grammatikens författare rätt att samla exempel från alla håll och, efter att ha sållat dem genom sitt språks filter, hänföra dem till nutiden. En annan sak är att vissa arkaiska grammatiska former (liksom det historiska neutrumet) traditionellt har förts vidare från en grammatik till nästa. Ingen kom sig för att bedöma den tredje volymen, som ägnades åt syntax. Det fanns syntaxspecialister, men även i dag tycks ingen kunna förena universell syntax med litauiskans specifika morfologi och dra originella slutsatser. Oftast pressas de egna exemplen in i teorier som bygger på fakta från främmande språk. Enbandsgrammatiken bedömdes tämligen välvilligt av utländska vänner. Grammatikens ryska utgåva bedömdes av Tatjana Bulygina och Jurij Stepanov, medan Wilim R. Schmalstieg bedömde den engelska utgåvan. Stepanov har erkänt för författaren till dessa rader att han över huvud taget inte skriver negativa recensioner: i de verk han recenserar söker han bara efter positiva sidor, och om han inte hittar några avstår han från att recensera. Schmalstieg skrev själv ”Litauisk historisk syntax” (A Lithuanian historical syntax), med ingående stöd i Vytautas Ambrazas Lietuvių kalbos dalyvių istorinę sintaksę. Även den första litauiska utgåvan av enbandsgrammatiken recenserades, men Sabaliauskas hade inte sett den recensionen. Jag kan också återge uppfattningen hos den framstående bulgariske språkvetaren Ivan Duridanov (s. 567–568) om akademiska litauiska grammatiker. Omständigheterna utvecklade sig så Recenzijos / Reviews 305 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KĻAVIŅA … att man under andra hälften av 1900-talet i Europa var mycket intresserad av verbets problem, och att många unga forskare från utlandet skickades till Vilnius universitet för att göra praktik. Till deras handledare utsågs den så kallade ”verbspecialisten”. På så sätt kom Ivan Duridanovs doktorand Katina Bončeva i min vård. Hennes handledare är en forskare med vidsträckta ambitioner. Han ville undersöka paradigmet för verbets tempus i bulgariska genom att jämföra det med tempusen i de baltiska språken. Bulgariska skiljer sig från de andra slaviska språken genom sina analytiska verbtempus. Överlag finns det mer analyticism i språket. Om man jämför de tre språk som Duridanov hade tänkt sig, skulle lettiska ha legat närmare bulgariska, medan litauiska skulle ha intagit en mellanposition, men hans doktorand kunde tyvärr varken litauiska eller lettiska. Dessutom fanns det ännu inga medhjälpare för ett sådant arbete i Lettland. Vi fick alltså nöja oss med en jämförelse med litauiska. Bonchevas avhandling försvarades i Sofia 1986 (ett exemplar finns också på VU:s vetenskapliga bibliotek). Jag blev inbjuden att vara opponent och fick tillfälle att vistas där en längre tid och umgås med bulgariska professorer och lärare. När jag skulle resa hem följde Duridanov mig till avresan och bad mig skicka honom Lietuvių kalbos gramatiką. Jag hade inte hört honom tala litauiska och frågade därför vilken grammatik han ville ha – den i tre band eller den i ett band (1985 hade vi redan en grammatik på ryska). Han ville ha den i tre band. Enligt Duridanov var det en mycket värdefull grammatik, eftersom den innehöll en mängd språkexempel, medan han själv kunde skapa teorin. Sabaliauskas bok är enastående, och därför är också vår recension speciell. Liksom Sabaliauskas i sin historia över forskningen om det litauiska språket skriver om språkforskares poetiska förmågor eller intressanta biografiska fakta, till exempel Oleg Poliakovs arbete som betongarbetare eller Alyvdas Butkus som byggnadsarbetare, tänker också vi skriva om utvikande historier, som ändå är av betydelse för litauisk språkvetenskap och forskarnas öden. Den första som inom litauistiken skapade en teori om ordbildning var Vincas Urbutis, med stöd i en imponerande mängd läst utländsk litteratur och fakta om det litauiska språket. Men litauisterna fick först se substantivbildningskapitlet i Lietuvių kalbos gramatikos i tre band (1965), och långt senare (1978) Žodžių darybos teoriją. Författarna till adjektivens och verbens suffixbildning i grammatiken i tre band arbetade oberoende av Urbutis behandling av substantivens suffixbildning och utgick från språkfakta och tradition. Därför blev resultatet mycket bra, eftersom varje ordklass har sin egen betydelse, sina egna särdrag i ordbildning och böjning och sin egen användning. När grammatiken kom ut fick Urbutis beskrivning av substantivbildningen mycket beröm: det verkade som om ingen kunde förstå sig bättre på detta än Urbutis. I grammatiken på ryska saknas ett kapitel om ordbildning, men det återkommer i den litauiska versionen av grammatiken i ett band, som utkom 1994. Under så lång tid kan man inte bara läsa Žodžių darybos teoriją utan också lära sig den som en multiplikationstabell. Och om inte, så åtminstone väl sätta sig in i vad ordbildningskategorier är och var de kommer till uttryck, särskilt om man redan enligt Urbutis exempel på substantivbildning 306 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. tänker sig att omarbeta det som skrivits om adjektivens eller verbens bildning i grammatiken i tre band. I Žodžių darybos teorijoje skriver Urbutis mycket försiktigt om ordbildningskategorier: ”Ordbildningskategorierna kommer tydligen tydligast till uttryck i bildningen av substantiv, dock inte alla, utan i första hand sådana som bildas med suffix och ändelser” (s. 280). Han beskriver inte själv prefixbildade substantiv enligt ordbildningskategorier, eftersom prefixen är få och mångtydiga. Adjektiv- och verbsuffixen är också få och mångtydiga. Verbens prefixbildning skiljer sig i grunden från substantivens och adjektivens. Därför går det inte att pressa in allt i samma läst, hur vacker den än må vara. Det gör inte en senare grammatik teoretiskt bättre än en tidigare. Sabaliauskas nämner att jag skulle ha ett originellt synsätt på prefixbildning av substantiv (s. 133). Var ligger denna originalitet? Urbutis påpekade endast en formell skillnad mellan prefixbildning av substantiv och verb: verbets prefix ändrar inte ändelsen, medan substantivets gör det. Därför vill jag veta vilken roll substantivens ändelser har i prefixbildning. Det är ju tydligt att ändelsernas funktion skiljer sig när man jämför stalius (: stalas) och pastalė (: stalas). Varför kan man lägga till ett prefix till nästan varje verb (och dessutom mer än ett), medan bara vissa substantiv har prefix? Till exempel växer en svamp po beržu och kallas därför paberžiu; det finns ett rum prie įėjimo angos och det kallas därför prieangiu; det finns en tid prieš pietus, alltså priešpiečiai, och så vidare. Sedan tänker man på substantiv som betecknar bitę, musę, gėlę, akmenį, duoną och många andra ting, med vilka prepositionsfraser är omöjliga. Därav kan inte heller prefixbildade avledningar bildas. På så sätt fastställs sambandet mellan prepositionsfrasen och det prefixbildade substantivet, och det blir tydligt att ändelsens uppgift inte är att ge ordet en ny betydelse utan att forma frasen till ett enda böjbart ord. Ändelsen i sammansättningar gör på samma sätt ett ord av två. Följaktligen kan begreppet sammansättning utvidgas: tvåstammiga sammansättningar uppstår genom kontraktion av två självständiga ord, medan prefixbildade sammansättningar bildas av ett funktionsord och ett annat självständigt ord. I båda fallen har ändelsen samma roll. Följaktligen är prefixbildade substantiv inte prefixavledningar utan sammansättningar. Den som är be galvos är begalvis, den som är be proto är beprotis, den som är be laisvės är belaisvis, och så vidare. På så sätt karakteriseras en människa; ordet människa utelämnas vanligen, och adjektivet som betecknar egenskapen blir ett substantiv. Annorlunda är det med adjektiv av samma bildningstyp tillsammans med substantiv som betecknar ting, till exempel beakuočiai miežiai. Adjektivet beakuočiai kan inte bli ett substantiv, eftersom ordet miežiai inte kan utelämnas. Men även adjektivet bygger på en prepositionsfras, inte på ett enda ord. När man reder ut problemen kan man skriva inte en recension utan en hel grammatik. Och hur skulle man kunna undvika det, om Sabaliauskas bok inte bara innehåller vanlig encyklopedisk information? I grammatiker ska bara sådant finnas med som hör till grammatiken. Om aspekt betraktas som en icke-grammatisk kategori, men ändå behandlas i grammatiken, fördunklas begreppet både aspekt och verbens prefixbildning. Recenzijos / Reviews 307 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KŁAVIŅA Efter att i sin doktorsavhandling fast ha slagit fast samstämmigheten mellan prefixens grammatiska (aspektuella) och lexikala (ordbildnings-) funktioner och publicerat hela avhandlingen i den tredje volymen av Literatūros ir kalbos 1958, gick Jonas Paulauskas, som var en pragmatisk person och mer intresserad av att skriva Ordboken än av grammatik, med på att inte nämna prefixens grammatiska funktion i grammatiken. Han sade bara inledningsvis att alla prefix begränsar handlingens varaktighet, och skrev sedan om dem på samma sätt som Elena Valiulytė skrev om prepositioner, det vill säga separat om varje prefix betydelsesystem. En sådan beskrivning av prefixbildning är fullt möjlig. Men när verbavledningar med prefix i den enbandsutgåva av Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje också delas in i någon sorts grupper av generaliserade betydelser (kanske ordbildningskategorier?), är det svårt att kommentera. Det är bra att ordbildning inte behandlas i grammatikor utgivna på ryska och engelska. En gång fick Urbutis frågan varför han inte hade rått sina kvinnliga kollegor att undvika att tillämpa på andra ordklasser sådant som bara passar för substantivavledningar med suffix och ändelser. Han svarade helt urbutiskt: ”Varför lägga sig i andras arbete? Låt dem visa vad de kan.” På s. 181 återger Sabaliauskas Alekso Girdenis skeptiska syn på den dikotomiska fonologiskola som Roman Jakobson och hans anhängare grundade. Vi är inte lika insatta i fonologi som Girdenis, men vi vet att Jakobson tillämpade principen om privativa oppositioner ganska väl på den ryska kasusformens mångledade kategori. Redan som skolelev studerade han bruket av ryska kasus, samlade exempel i ett kartotek och ägnade sig hela livet åt att undersöka kasus, vid sidan av andra viktiga språkvetenskapliga arbeten. Efter att ha skilt kasus från prepositionskonstruktioner beskrev han deras paradigm enligt principen om privativa oppositioner. Och då började en vetenskaplig dialog mellan mäktiga intellekt: somliga hävdade att kasus inte kan skiljas från prepositioner, eftersom de ofta till och med ingår i ordets morfologiska struktur (jfr lokativ i ryska eller instrumentalis i lettiska), medan andra förklarade att oppositionsprincipen ändå är betydelsefull, men att mångledade kategorier också kan innehålla icke-oppositionella led. Detta gäller oftast kasus som uttrycker omständigheter som förskjuter handlingen i motsatt riktning. När oppositionsprincipen tillämpas förblir även litauiskans vokativ inom kasussystemet, och det blir också möjligt att förklara varför andra språk saknar vokativ och varför andra använder nominativ vid tilltal. Erfarenheten från allmän språkvetenskap visar att det inte finns några enstaka morfologiska former i systemens system; man måste besvara frågan: om vokativ inte är ett kasus, vad är den då? Principen om privativa oppositioner passar utmärkt för två- och treledade kategorier. Den förste som fastställde oppositionerna mellan de förflutna tempusformerna och modus i litauiskan var Jonas Jablonskis. Man kan anta att Janis Endzelynas begåvade arbete ”Lettiska prepositioner” (Латышские предлоги. 1905–1906) hjälpte Jablonskis att förstå litauiskans aspektformer och de tempus som utvecklats på deras grundval. Under den storhetstid då historisk språkvetenskap blomstrade var det endast Endzelynas begåvning och mod att gå sin egen väg som gjorde det möjligt för honom att visa att inte bara ordformen, utan också prepositionerna och kontexten har grammatisk betydelse. Vid 32 års ålder planerade han att försvara den första delen av detta arbete för magistergraden, 308 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. och den andra för doktorsexamen. Men den originellt tänkande forskaren fick utstå motgångar: magisterarbetet försvarade han under två dagar, med ett avbrott, och han fick inte doktorsexamen för den andra delen. Endzelynas blev doktor först fem år senare, efter att ha försvarat ett nytt arbete, ”Slavisk-baltiska etyder” (Славяно-балтийские этюды). Se S. Klaviņas artikel ”Lite kända sidor ur Janis Endzelynas akademiska biografi fram till 1940” (Jāņa Endzelīna akadēmiskās biogrāfijas mazzināmas lappuses līdz 1940. gadam). Jablonskis fastställde oppositionen mellan de förflutna tempusformerna med hänsyn till aspekt och handlingens relation till talögonblicket. Ett verb med imperfektiv aspekt, ėjo, kan beteckna både ett enstaka tillfälle och upprepade tillfällen (oppositionens omarkerade led), medan ett verb med perfektiv aspekt, nuėjo, är det markerade ledet; prefixet anger att handlingen inträffat en gång. Jablonskis skapade ingen sådan grammatisk teori, men den framgår av de många språkexemplen. Han urskilde oppositionen mellan preteritum och iterativt preteritum inte bara med avseende på handlingens upprepning, utan också i fråga om tid. Därför förvånade det Balčikonis att Jablonskis skrev en grammatik för gymnasieskolor, men att den visade sig vara avsedd för högskolor. År 1922 kallade Kazys Ulvydas Jablonskis grammatik för en vetenskaplig grammatik (Mūsų kalba, 1975, nr 3). De enkla tempusformerna hos litauiskans verb beskrivs utmärkt i den andra volymen av Zelma Dumašiūtės grammatik i tre band, Lietuvių kalbos gramatikos. Det enda som behövs är att läsa noggrant och se hur de förflutna tempusformerna förhåller sig till talögonblicket och hur deras betydelser hänger samman med aspekt. Med stöd av talrika språkexempel lyckades hon påvisa oppositionen mellan preteritum och iterativt preteritum. Utan grund omformulerade enbandsgrammatiken, efter en recension av Girdenis och Žulys, definitionen av de förflutna tempusformerna och återförde förståelsen av dem ungefär till Kazimieras Jaunius tid, trots att Dumašiūtė hade visat att det är omöjligt att uttrycka en handling i det nära förflutna med iterativt preteritum, att det förflutna iterativa … ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KĻAVIŅA Om person, modus och tempus är kategorier som hör till predikationen i allmänhet, kan man inte hävda att de böjda participen är förbundna med finita verb genom tempuskategorin. Finita verb kan nämligen endast fungera som rena predikat, medan particip i alla tempus, liksom adjektiv, också fungerar som kongruerande attribut och nominala predikatsdelar; när kopulan utelämnas kan participet överta det rena predikatets funktioner. Så även om man ägnar hela sitt liv åt studiet av particip visar det sig inte vara så lätt att definiera dem fullständigt. Antanas Klimas förutspår att participen i litauiskan kommer att försvinna (s. 439). Denna förutsägelse saknar grund. Particip som fungerar som kongruerande attribut och nominala predikatsdelar kommer aldrig att försvinna ur neutralt språkbruk. Men om vi blir likgiltiga inför vårt språk kommer deras specifika användning att försvinna eller minska: a) återgivande participkonstruktioner (modus relativus), b) particip efter konjunktioner, c) sammansatta former av preteritum med perfektiv betydelse, d) sammansatt konditionalisform (būčiau ėjęs), e) particip efter reflexiva verb (sakosi sirgęs). Det är en hel del, eller hur? Därefter kommer problemen med pronomen. I Sabaliauskas bok står det att man, i likhet med Girdenis, kan förundras över Alberto Rosins ingående studier av pronomen och hans slutsatser: ”Men framtiden får utvisa vad i Rosins klassificering [av pronomen – A. P.] som är godtagbart och vad som väcker tvivel” (s. 257). Nu kan man redan säga en del: det vore helt rationellt att även räkna adverb av pronominellt ursprung till pronomenen, eftersom Rosin själv har visat att de fyller samma deiktiska funktion som pronomen. Att de är oböjliga är ett svagt argument. Pronomen som anger egenskaper hos ting böjs som adjektiv; de som anger omständigheter kring en handling kan däremot vara oböjliga, som adverb. Om verbets person erkänns som en satskategori kan aš ir mes inte betraktas som separata pronomen, eftersom de inte är fristående ord utan former av den predikativa personkategorin. Därmed faller också Vladas Žulys teori att tredje person inte finns, eftersom den i de baltiska språken saknar ändelse. Och ingen invänder mot honom genom att hävda att tredje person trots allt finns, eftersom ”personformens egenskaper i fråga om numerus utan svårighet kan övertas även av ett personligt pronomen” (Kazlauskas 1968: 294). Slutligen visar ryskan i preteritum, utan några specialstudier, att verb kan personböjas även utan personändelser (я делал, ты делал, он делал – мы делали, вы делали, они делали). Således är aš ir mes i alla språk inte separata ord, utan verbets singular- och pluralformer för person. Grammatik är ett sådant ämne att ibland inte ens mycket begåvade forskare kan överblicka det i dess helhet. I den grammatik som skrivits på ryska dyker kategorin bestämdhet / obestämdhet upp utan grund (geras – den gode). Det är inte särskilt begripligt varför grammatikor skrivna på litauiska och engelska bara har kategorin bestämdhet (definiteness), trots att själva förklaringen inte ändras. Om en egenskap är bestämd borde den också vara oföränderlig, men pronominella adjektiv kompareras. Adjektiv med suffix och sammansatta adjektiv räknas inte till kategorin bestämdhet (trä-, ull-, svartbärs-, sötsur; ganska stor, 310 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. gerutis, minkštučiukas), även om de inte kompareras och saknar pronominalformer på grund av den definierade egenskapen. Här har det redan blivit rejält tilltrasslat. Felaktiga slutsatser dras när termerna markerad och omarkerad medlem i oppositionen används utan att man vet vad de betyder. Det bästa exemplet på detta påstående är det argument av Dalija Tekorienė som Sabaliauskas citerar, om varför adjektiv (och particip) har tre genus, inte två. Hon resonerade sig fram till att maskulina och feminina former semantiskt utgör den markerade medlemmen, ”eftersom de anger att en genusbetydelse föreligger; den tredje är omarkerad, eftersom den anger att en genusbetydelse saknas” (s. 247). Men den markerade medlemmen är inte markerad semantiskt; det är den yttre formen som visar genus. Maskulina och feminina kongruerande ord kan skiljas åt genom ändelsen: geras – gera, gražus – graži, mylimas – mylima, lauktas – laukta; formerna gera, gražu, mylima har numera ingen kongruensändelse. De skulle kunna betraktas som den omarkerade medlemmen endast om de användes både som kongruerande och som icke-kongruerande former, men så används de inte och hör därför inte till paradigmet för genusformer hos kongruerande ord. En jämförelse kan göras med verbets tredje person, som saknar ändelse men används både i personliga och opersonliga satser. I Sabaliauskas bok beskrivs mycket många begåvade människor och deras betydelsefulla verk. Vi beundrar arbetena av Jonas Palionis, Audronė Kaukienė, Bonifacas Stundžia, Danguolė Mikulėnienė, Regina Koženiauskienė, Ema Geni sienė, Vytautas Vitkauskas och andra, men är det verkligen möjligt att skriva åtminstone en mening om var och en av dem, även i en lång recension? För övrigt hade Koženiauskienė inget administrativt arbete, utan tvingades på grund av ogynnsamma omständigheter i livet redigera andras arbeten vid VU:s förlag och ägna sin fritid åt det som låg henne varmt om hjärtat. Hängiven åt vetenskapen arbetar hon mycket produktivt och har betydelsefulla publikationer även efter 2010. På s. 120 står det: ”Som en viktig förtjänst för Urbšys inom den litauiska språkvetenskapen bör nämnas att det på hans initiativ vid Vilnius universitet sammanställdes ett omfattande kartotek för en etymologisk ordbok över litauiska språket, utan vilket det i framtiden är omöjligt att föreställa sig utarbetandet av detta så viktiga verk inom vår språkvetenskap” (s. 120). Men håller detta verk på att utarbetas? Om inte, vad har då hänt med kartoteket? Att söka efter ords ursprung är förmodligen ett intressant kreativt arbete. För länge, länge sedan, en solig sommardag, promenerade Paulauskas och jag längs Neris mot den andra stranden i Valakupiai och såg på avstånd Sabaliauskas komma emot oss, med en jacka slängd över axeln och ett leende på läpparna. När vi mötte honom frågade vi varför han var så glad. Då svarade han: Jag har rett ut etymologin till ordet för lus. Jag har sedan länge glömt förklaringen, men minnet bevarar bilden av en leende man mot skogens fond. Flera förklaringar till Lietuvos ursprung har publicerats. Salis förslag att förbinda det med roten i verbet lieti verkar mest övertygande (s. 416), medan härledningen från ett militärt följe inte är särskilt trovärdig (s. 172). De litauiska trupperna red vida omkring och långt bort, inte på Island utan i de slaviska länderna: en furste vattnade sina hästar i Svarta havet, Recenzijos / Reviews 311 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KĻAVIŅA en annan lovade att inte anfalla Moskva, om fursten där skulle falla ner vid hans fötter på en kulle nära staden (därav också namnet Поклон гора). I Uglič förklarar guiderna för turisterna hur förfärliga de litauiska plundrarna hade varit, hur länge de hade hållit staden belägrad och härjat dess omgivningar. När man är där förundras man över hur de kunde rida tusentals kilometer och inser att namnet på själva Lietuva inte kan ha kommit från ordet лимба, utan tvärtom kan även ett skällsord ha uppstått ur namnet Lietuva; dess användning undersöktes av Vladimir Toporov (s. 491). Det finns ett land i Ryssland, Oryol, en slätt, en vidsträckt slätt. Där såg jag på avstånd en liten by Som av någon anledning hade fått namnet Litva. (Eduardas Mieželaitis. Citerat ur minnet) Kazys Ulvydas är en begåvad språkvetare. Värdet av hans arbeten beskrevs utmärkt av Sabaliauskas i andra och tredje banden av denna studie, Lietuvių kalbos enciklopedijoje. Men vem skulle kunna förstå och blottlägga det säregna i Ulvydas begåvning och karaktär? Kort sagt kan man säga att hans forskning är begränsad till studiet av adverb och språkvård, men genom detta skådade han med stor begåvning in i språkets djupaste skikt. Ulvydas utförde sitt arbete utan brådska, men med fördjupning i det undersökta fenomenets väsen. De oböjliga ordklasserna i de första litauiska grammatikerna kom till inte som ett separat arbete, utan som en förhistoria till studiet av adverb. Eftersom han behärskade latin utmärkt studerade han allt som från allra första början hade skrivits om oböjliga ordklasser. Om även andra språkvetare hade gjort det, skulle deras vetenskapliga verksamhet ha varit mycket fruktbarare. Då hade man till exempel inte behövt försvara två habilitationsavhandlingar och ändå lämna kvar det historiska neutrumgenuset hos kongruerande ord i dagens litauiska. Man hade ofrånkomligen stött på Danielius Kleins påstående: ”Så många genus som substantivet har, så många har också adjektivet.” Ulvydas strävade efter att läsa allt och ville ha ett omfattande kartotek över adverb. När det blev svårt att samla materialet på egen hand kallade han 1959 till institutet sin tidigare student Elena Valiulytė och gav henne i uppdrag att samla adverb ur kartoteket till Lietuvių kalbos žodyno. Hon samlade exempel åt Ulvydas under ett helt år. Det är svårt att föreställa sig hur exemplen skulle klassificeras, men de klassificerades och arbetet blev gjort; en avhandling försvarades och många artiklar publicerades om adverbialisering av kasus- och prepositionskonstruktioner, men allt fick inte plats i den trebandiga grammatiken. Helheten i Ulvydas studier av adverb kan man se först i samlingen Lietuvių kalbos prieveiksmiai (2000), sammanställd av Valiulytė. En lika omfattande volym skulle kunna sammanställas av hans tryckta texter om språkvård, som han under många år också läste upp i radio. Litauiska språkinstitutet borde ta med sammanställningen av en sådan volym i sina planer, eftersom den skulle visa ett ännu bredare panorama över Ulvydas vetenskapliga intressen. 312 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. Ulvydas var inte bara begåvad utan också speciell: det han sagt på ett sätt i går kunde han i dag ha glömt. Det har jag själv fått erfara. Förledd av Juozas Pikčilingis valde jag att skriva mitt examensarbete om verbaspekter. Kanske ville Pikčilingis, när han gav mig detta ämne, pröva mig och se om jag skulle skriva av Paulauskas arbete, eftersom han visste att Paulauskas skrev en avhandling om verbens prefixbildning. Eftersom jag aldrig i mitt liv hade skrivit av något, använde jag bara Paulauskas bibliografi och valde därifrån arbeten av författare som intresserade sig enbart för aspekt som grammatisk kategori hos verb. Att Skardžius (s. 397–410) inte nöjde sig med Jablonskis beskrivning av verbaspekterna framgick av hans artikel ”Veikslai ir jų vartojimas” (Skardžius 1936). Han hade tagit med sig nya idéer hem från Tyskland. Jag hade bara hört Leonardas Dambrūno (s. 429–435) efternamn. Jag lade upp mitt examensarbete enligt den metodik som Jan Safarewicz föreslagit, eftersom bara en specialist på latin kunde förstå hur nära verbaspekterna är förbundna med tempus. Han var också intresserad av hur det som uttrycks med latinets tempusformer kan uttryckas på litauiska med ordbildningsmedel (se Safarewicz 1938). Jag förnekade inte prefixets grammatiska funktion, lade mig inte i dess roll i ordbildningen och beskrev verbaspekterna utifrån tempus. Galnaitytė hade bjudits in att recensera arbetet och kritiserade skoningslöst, men jag försvarade mig, föll Balčikonis i smaken och fick av honom ett mycket gott betyg på examensarbetet. Efter avslutade studier blev jag arbetslös, eftersom min man hade åtta års yrkeserfarenhet vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. När en tillfällig tjänst blev ledig anställdes jag vid den grammatikavdelning som leddes av Ulvydas. Han tog emot mig mycket vänligt: han berömde mitt utmärkta examensarbete och lovade att också ta hand om min framtid. Paulauskas skröt själv aldrig, så han kunde inte heller berömma sin hustru. Han hade väl talat med Pikčilingis, för hur skulle han annars ha vetat att jag skrev mitt examensarbete om verbaspekter? Ulvydas bad mig skriva om samma ämne vid institutet. Jag började inte från noll, så jag kunde mitt arbete. Jag läste då också Dambriūnos artikel, publicerad på engelska, som han kallade teserna till ett större framtida arbete, ”Verbal Aspects in Lithuanian” (Lingua Posnaniensis, 1959, nr 7). Eftersom artikeln var skriven på engelska väckte termerna inga tvivel och ledde inte vilse: Jablonskis kallade aspekt det som på tyska kallas Aspekt und Aktionsart, ”aspekt och handlingssätt”. Jablonskis delade först in alla verb i imperfektiv och perfektiv aspekt, och därefter delade han in dem ytterligare: imperfektiv aspekt – enstaka och iterativa, och perfektiv aspekt – ”1) ögonblicksaspekt, 2) inceptiv aspekt, 3) terminativ aspekt (avslutande aspekt), 4) diminutiv aspekt” (Jablonskis 1957: 292–293). Skardžius ville förbättra Jablonskis syn på verbaspekterna. Han hävdade att Jablonskis definition ”ännu inte fastställer aspektbegreppet – det är mycket vidare. I själva verket är aspekt (ty. Aktionsart, fr. aspect, ry. вид) det sätt [min kursivering – A. P.] på vilket förloppet fortskrider eller handlingen påverkas” (Skardžius 1936: 51). Men Jablonskis term veikslas motsvarar inte tyskans Aktionsart utan Aspekt. Själv Recenzijos / Reviews 313 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KĻAVIŅA Skardžius behandlade inte ämnet vidare, utan uppmuntrade Dambrūnas att göra det. Denne, som var okritisk, bytte i ett mer omfattande arbete ut Jablonskis litauiska term veikslai mot den internationella termen aspektai, och kallade den tyska termen Aktionsart med Jablonskis term veikslai. År 1960 gav också Lietuvių enciklopedijos förlag i Boston ut Leonardas Dambrūnos 160-sidiga lilla bok, inklusive alla bilagor, Lietuvių kalbos veiksmažodžių aspektai. Där jämförs aspekterna med de polska, och Safarewicz metod att beskriva aspekter utifrån tempus används. Sanningen att säga är det inte så lätt att överträffa Jablonskis. Även efter dessa arbeten förblev hans framställning oförbättrad, bara något skadad: den frekventativa preteritumformen tillskrevs aspektbetydelse. Den ene uppmuntrade, den andre skrev, fick ett utmärkt omdöme av Skardžius och Aidų tidskrifts pris, skröt om det i förordet, och Sabaliauskas skrev av det också i sin bok (s. 431–432). Så här kan det alltså ibland gå med bedömningar och beröm. Under de åren lärde jag mig väldigt mycket på institutet. Jag insåg att grammatik är ett oerhört intressant arbete, och att man genom studiet av verbaspekter kan fördjupa sig både i verbets grammatiska semantik (transitivitet), tempusbetydelserna och grammatisk vetenskap i allmänhet. Jag skrev fyra författarark, med över tvåhundra bibliografiska poster, eftersom den teoretiska litteraturen verkligen var oöverskådlig. (Det var inte utan anledning som Maslov föreslog att aspektologin skulle betraktas som en egen gren av språkvetenskapen.) Det maskinskrivna arbetet lämnades in för granskning. Inga väsentliga invändningar framfördes. Först efter granskningen frågade Vytautas Ambrazas: ”Hur blir det nu? I grammatikplanerna är detta ämne tilldelat Galnaitytė.” Och här visar sig Ulvydas omskakande särprägel: han blev inte det minsta förlägen utan föreslog att jag skulle komma överens med Galnaitytė, eftersom hon redan hade disputerat. Nej, verkligen inte! Det är ett dåligt argument att hon är äldre och redan har disputerat. Men hur kan grammatikavdelningens chef och till och med hela den äldre kolleggruppen inte känna till planen och låta mig ägna ett helt år åt att skriva om ett ämne som tilldelats en annan författare? Jag lämnade institutet utan att lämna efter mig en enda sida, och ingen saknade mitt arbete. Nåväl: det som varit är förbi. Men det gick inte helt förlorat. Efter att i två år ha redigerat vetenskaplig och teknisk litteratur lämnade jag in det arbete jag skrivit på institutet som en rapport till forskarutbildningsavdelningen vid Vilnius universitet. Dess chef sade att han aldrig under hela sin yrkesverksamma tid hade sett något sådant. Även recensenten Vytautas Mažiulis gav det omdömet ”mycket bra”. När jag blivit antagen måste ämnet fastställas. På institutionen såg man då mycket skeptiskt på verbaspekter. Men Kazlauskas yttrade den avgörande meningen: ”Finns det någon som kan handleda, så låt henne skriva.” Och Pikčilingis, institutionsföreståndaren, sade: ”Det kommer att finnas en formell handledare, men hon skriver det även utan handledare.” När jag recenserar Sabaliauskas bok berättar jag obemärkt om fakta ur min vetenskapliga biografi, eftersom man på den tråden kan trä upp många av de personer och arbeten som Sabaliauskas beskriver. Ingen i Litauen visste ens att studiet av verbaspekter vid mitten och under andra hälften av 1900-talet var mycket aktuellt i andra länder. Först senare märkte man hur forskarstuderande började strömma hit från utlandet för att undersöka aspekter i de baltiska språken. Den förste var professor Viktoras Holttumas vid Glasgow University. Det är märkligt, men trevligt, när man, 314 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. Ännu bara assistent, utses hon att leda en professorspraktik. En hel månad satt vi tillsammans i VU:s professorsläsesal. Han studerade både litauiska och arbetade med min just försvarade kandidatuppsats, och när han reste sade han: ”Om det inte hade varit för ert arbete, skulle min praktik ha varit meningslös.” År 1980 lärde jag känna den enastående forskaren och människan Jurij Stepanov (s. 510–513). Senare, när jag umgicks med honom, förstod jag varför Vilnius universitet först 2003 tilldelade honom en hedersdoktorstitel, trots att Stepanov hade förtjänat den redan tidigare. Han älskade Litauen och dess människor mycket och lämnade partiet efter händelserna den 13 januari. År 1968 var Stepanov opponent vid den första doktorsavhandling som försvarades i Litauen, Jonas Kazlauskas avhandling. Efter Kazlauskas död kände han att han hade förlorat mer än en vän, drog sig undan och kanske blev han också något avvisad av Vilnius universitet, men han fortsatte att fostra unga forskare för Litauen och tillbringade semestrarna på lantgårdar. År 1979 utkom enligt hans mening två betydelsefulla böcker: Ambrazas Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė och Paulauskienės Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžių kategorijos. Därför gick han med på att vara opponent vid min avhandling när Regina Venckutė bad honom. Det mest intressanta var att man vid diskussionen på institutionen blev upprörd: ”Tidigare hackade Paulauskienė på Galnaitytė, och nu vågar hon ge sig på Žulys också; kapitlet om personkategorin måste strykas” (Girdenis, Žulys bästa vän, sade inte ett ord). Men jag är inte en av dem som lyder. Därför segrade jag, eftersom Stepanov hade motsatt uppfattning: ”Avsnittet om personkategorin är det bästa som skrivits inom världens språkvetenskap.” Stepanov överraskade också genom att han på morgonen, när Regina Venckutė mötte honom på stationen, inte åkte till hotellet för att vila, utan hem till oss, och utan att ens ta av sig rocken föreslog att jag skulle skriva ett föredrag tillsammans med honom till den kommande baltistkonferensen i Riga. Vi skrev föredraget (Пауляускене, Степанов 1985: 17–24). När han fick frågan vilken tackgåva han ville ha för mödan som opponent och resan från Moskva, bad Stepanov om hjälp att ordna en semester på landet. Jag inkvarterade honom i Švendubrė, alldeles intill Raigardasdalen, på en utmärkt gård där Mikalojus Konstantinas Čiurlionis en gång hade sökt skydd undan regnet före kriget, där kompositören Balys Dvarionas hade varit på besök flera gånger, där Balčikonis bodde när han samlade in sånger från Druskininkai, och där jag själv bodde under expeditioner och hade inkvarterat Jochen Range (s. 602–607). När jag besökte Stepanovarna halvvägs in på deras semester var både han och hans hustru Lilija glada över att aldrig tidigare ha haft en så härlig semester: de hade haft två utmärkta rum och mat lagad av en skicklig värdinna, promenerat genom skogen och längs Nemunas till Druskininkai, besökt konserter i Čiurlionis hus, och Vytautas Bazys, rektor för Druskininkais första gymnasium, hade tagit dem med bil på en rundtur i södra Litauen. Vi hann också promenera längs Čiurlionisleden och prata förtroligt. Det viktigaste var att de berömda människor som jag hade mött förblev vänner för livet. I festskriften till Stepanovs jubileum, Kalba ir kultūra: Faktai Recenzijos / Reviews 315 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KĻAVIŅA ir vertybės, fanns bara beställda artiklar om de frågor han hade undersökt. Jag var glad över att bli inbjuden till hans vänkrets. Läran om verbens aktionsarter förde också japanskan Eiko Sakurai till mig. Sabaliauskas vet att hon deltog i Bonifacas Stundžias föreläsningar om preussiska (s. 724). Men kan man veta allt? Hur skulle man kunna få veta att hennes professor, efter att ha fått Paulauskienės bok, skickade sin elev för att studera aktionsarter? Det kan man kanske bara ana sig till utifrån publikationerna. Men det är inte så lätt att få veta att Sakurai även efter studierna många gånger reste till Litauen, lämnade sina små barn hos mormödrarna och bodde hemma hos familjen Paulauskas i stället för på hotell; att Paulauskienė, om hon ville, kunde klä sig i kimono; och att ingen i Japan talar och skriver litauiska så utmärkt som Sakurai. När hon fick frågan varför hon fortfarande bara var assistent och inte professor svarade hon mycket lågmält: ”Männen tillåter det inte. En japansk kvinna måste vara ödmjuk och lydig; hon går inte först genom dörren.” Nu har hennes barn vuxit upp en del: sonen Naoto är elva år, dottern Akane åtta och sonen Kento fyra, och Sakurai lovar att besöka Litauen många gånger till. Ännu i första person vill jag berätta om två framstående litauiska lingvister – Zigmas Zinkevičius och Aleksas Girdenis. Min generation minns Zigmas Zinkevičius som en utmärkt lärare. Nu är vi stolta över att ha varit Balčikonis elever, men då ansåg vi Zinkevičius vara den bästa läraren och historisk grammatik det mest intressanta ämnet. Då anade vi ännu inte att en alltför stor hängivenhet åt vetenskapen, den ära den skänker, utmärkelser och allehanda priser samt önskan att alltid vara främst med tiden kan verka som någon sorts narkotika på en människa. Zinkevičius gick helt upp i vetenskapen, de poster han innehade och en lavin av ära och aktning, både i Litauen och utomlands. Detta skildras med stor respekt i Sabaliauskas bok. Zinkevičius var begåvad och flitig, men det är nu omöjligt att överblicka och bedöma allt han har skrivit. Rimvydas Šilbajoris sade något liknande om Eduardas Mieželaitis: Talentingas Mieželaitis, bet jis trykšta kaip galingas fontanas aikštės vidury ir neįmanoma tinkamai įvertinti jo visumos. Jag läste Zinkevičius Lietuvių kalbos istoriją mycket noggrant från första sidan till registren, eftersom jag förberedde mig på att skriva om de första litauiska grammatikerna. Jag känner också till bakgrunden till denna studie av Zinkevičius. År 1964 hade VU:s institution för litauiska tillsammans med MA:s institut för litauiska språket och litteraturen planerat att skriva Lietuvių kalbos istoriją och bli klara 1970. Men författarna ägnade sig mer åt sina doktorandavhandlingar (habiliteringsavhandlingar) och påbörjade inte det planerade arbetet. På den tiden krävdes det att planer genomfördes. Därför beslutade man vid institutionens sammanträde den 8 februari 1968 (protokoll nr 314) att skilja sig från institutet och skriva två vetenskapliga verk som både skulle ersätta den planerade Lietuvių kalbos istoriją och fungera som läroböcker för högskolestudenter. Palionis fick i uppdrag att skriva Lietuvių literatūrinės kalbos istoriją. Han skrev och gav ut sin lärobok 1979. Senare reviderade han den något och ändrade titeln; 1985 överlämnade han Lietuvių rašomosios kalbos istoriją. till studenterna. 316 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. Det andra var ett planerat kollektivt arbete Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Planen var följande: I. Inledning och bibliografi (3 ark. – Kazlauskas); II. Fonetiken: 1) vokalism, 2) accentuering (8 ark. – Girdenis), 3) konsonantism (3 ark. – Zinkevičius); III. Morfologi: 1) substantiv (5 ark.), 2) pronomen (2 ark.), 3) räkneord (1 ark.) – Mažiulis, 4) adjektiv (2 ark.), 5) oböjliga ordklasser (1 ark.) – Zinkevičius; 6) verb (5 ark.) – Kazlauskas. Arbetet skulle ha karaktären av en lärobok, med en paragrafindelning och referenser angivna i texten; slutdatumet var 1970. Doktorsavhandlingarnas granskning och försvar hindrade uppenbarligen Kazlauskas och Zinkevičius från att skriva det arbete som institutionen hade planerat. Sedan omintetgjorde Kazlauskaus tragiska död planen helt. Det bästa är att skriva allt själv: det man planerar att göra medan man är vid liv och vid god hälsa, det slutför man också. Zinkevičius gjorde allt själv: han försåg studenterna med läroböcker i dialektologi och historisk grammatik, skrev det stora verket Lietuvių kalbos istorijos, gjorde därefter ett sammandrag av det, och Ramutė Plioplytė översatte det till engelska och förde ut det i världen. När jag läste Zinkevičius Lietuvių kalbos istoriją, dök allehanda tankar upp i mitt huvud, särskilt när jag kom till den skrivna perioden. Om en av de viktigaste perioderna i vår äldre skriftkultur (1500–1600-talen) hade Palionis disputerat för habilitation, undervisat i hela den litauiska skriftspråkshistorien vid Vilnius universitet i många år och gett ut två versioner av en lärobok i ämnet. Tillsammans med T. Buchienė skrev han en omfattande inledning om de första tryckta litauiska grammatikerna till institutets utgåva Pirmoji lietuvių kalbos gramatika (1957). Man väntade sig av Palionis en ingående analys och bedömning av Zinkevičius arbete, men av någon anledning uteblev den. En beskrivning av samtiden kan inte betraktas som historia. Alla som levde under den tid som skildras vet hur den var. Det fanns inget behov av politiserande: av att skriva om Gorbatjovs reformer och Brazauskas och Beriozovas verksamhet. Det borde ha lämnats åt Sabaliauskas att skriva om de litauiska språkforskarna. Desto mer som man här hittar saker som är obegripliga för sunt förnuft. Albertas Rosinas var till exempel redan från 1989 professor vid institutionen för baltisk filologi vid Vilnius universitet och prefekt där 1991–1996. I Zinkevičius sjätte band av Lietuvių kalbos istorijos, som utkom 1994, arbetar han fortfarande vid andra institutioner (s. 268). Vad är det egentligen som har hänt här? På s. 189 räknas en mängd lingvister upp som har värnat om språkvården. Och där dras en mycket orättvis slutsats: ”[...] myndigheternas fullständiga likgiltighet inför det litauiska språkets framtid, deras försoning med dess försvinnande i ’kommunismens epok’, gjorde alla dessa ansträngningar fruktlösa.” Det gör ont i hjärtat att läsa dessa rader. Det är ju inte sant! I Palionis Lietuvių rašomosios kalbos istorijoje framställs det helt annorlunda: efter kriget växte en ny generation begåvade författare fram, obligatorisk grundskoleutbildning infördes, kvalificerade stilister arbetade på tidnings-, tidskrifts- och bokförlag, och radio, television och teater värnade om ett korrekt språkbruk. Därför har standardspråket nu nått sin högsta fulländningsgrad. Undrar vad Zinkevičius tycker nu? Är myndigheterna i det självständiga Litauen verkligen så måna om språkvården? Recenzijos / Reviews 317 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KĻAVIŅA Är det bättre nu, när litauiskan är full av allehanda ointegrerade främmande ord och språknormeringen inte alls märks? Redan 1994 stod det klart vad som höll på att hända med litauiskan, men ändå föreslog Zinkevičius i bokens sista mening på omslaget: ”Man måste se optimistiskt på framtiden.” När man slagit igen boken med den meningen vill man tala med Vincas Mykolaitis-Putinas ord: ”Ren optimism låter som en lögn för mig.” Aleksas Girdenis sade att engelskan skulle skada litauiskan mer än ryskan. Han talade tydligen med Jörundur Hilmarson om engelskspråkets spöke medan de spelade schack (s. 637), men det är oklart om det har skadat isländskan lika mycket som litauiskan. Islänningarna är ett fritt folk, medan vi, efter att ha befriat oss från en galge, frivilligt sticker huvudet i en annan snara. I början av Litauens nationella återuppvaknande skrev Girdenis: ”Vi har alla gjort ditt och datt, men förmodligen inte så mycket som vi borde och hade förmåga till... Det känns särskilt smärtsamt när man tänker efter ordentligt – vad gott har du egentligen åstadkommit? Du har forskat om språket, särskilt om detta lands samogiter (och framför allt dem från Mažeikiai), men har det gjort livet bättre eller åtminstone intressantare för någon? Allt färre elever här väljer filologbanan (en stad eller småstad är inte en plats där man börjar intressera sig för modersmålet och den egna folkets kultur, och hur många begåvade föds det numera på den tappert supande landsbygden?)” (Gimtoji kalba, 1990, nr 10, s. 1–2). Människor med en sådan begåvning som Aleksas Girdenis föds kanske bara en gång per århundrade. Därför var det inte lätt för honom att välja yrkesinriktning heller, eftersom han kunde ha nått toppen inom alla vetenskaper och konstarter. Så han spelade fiol! Vilken röst han hade! Trots att han valde språkstudier övergav han aldrig lyriken eller analysen av hexameter. Det var inte hans språkkunskaper som lockade honom ut på praktik vid universitet runt om i världen; i stället kom världen till honom. Efter att på egen hand ha lärt sig klassisk grekiska kunde han forska om dess prosodi och opponera på Mindaugas Strockis arbete. Hans begåvning inom matematik och fysik kom till nytta när han arbetade vid laboratoriet för experimentell fonetik; från ingenjören Vida Žilinskienė gjorde Girdenis en självständig litauisk språkforskare (s. 291–293). Alla Girdenis publikationer behandlas i Sabaliauskas bok, där det också står: ”I dag kan man tala om en lingvistisk Girdenis-skola: ett trettiotal litauiska och lettiska lingvister som han handlett har disputerat” (s. 189). Vem kan säga hur mycket tid Girdenis har lagt på andra människors vetenskapliga arbete, hur han har ansträngt sig för att fostra lingvister som kan föra vidare det han själv så begåvat påbörjade? Man skulle vilja skriva mycket mer om honom; vi levde och arbetade ju tillsammans. Här kan jag bara tillägga att när han talade med dig tittade han aldrig på klockan för att visa att han hade bråttom eller att ditt samtal var ointressant för honom. Girdenis Kalbotyros darbų i tre band förtjänar särskild uppmärksamhet. I slutet av varje band finns Dialogas, där man också kan läsa Girdenis egen syn på språkvetenskapen. Han var medveten om styrkan i sin begåvning, men ville inte skryta. På det första bandets omslag ser vi Girdenis tillsammans med Balčikonis, leende på det sätt som han bara brukade le med vänner på landsbygden eller när han besökte litauer bosatta i Belarus. Jag bad Girdenis att 318 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. att skriva memoarer om Balčikonis. Han vägrade göra det: ”någon kanske tror att jag skryter”. Det är sant, för när man skriver om andra framträder man oundvikligen också själv. En verklig paradox: den mest begåvade litauiske lingvisten under 1900-talet fick endast två kollektiva statliga utmärkelser: en för läroböcker för grundskolan och den andra tillsammans med författarna till grammatikor i ett band. Och man har inte funnit ett enda arbete av Girdenis som förtjänar Republiken Litauens vetenskapspris. Zinkevičius skrev om sig själv. I ett sådant fall höjer sig författaren över alla andra; de övriga, även om de får beröm, förminskas automatiskt. Det vore bara halva olyckan om den texten inte innehöll skvaller och beklagliga fel. Han döper om kollegan Vladas Bartusevičius till Vincas; vid ett möte där Zinkevičius föredrag behandlas skvallrar han tillsammans med Kabelka om Julija Žukauskaitė, som enligt Kabelkas uppgift hade frågat Skardžius hur man ska säga: Stjärnorna lyser på himlen, eller på himlen? Och Skardžius ska ha svarat: ”För dig, fröken, på axelklaffarna” (Zinkevičius 1999: 149). Skulle Skardžius, som hela sitt liv hade värnat om språkvården, verkligen ha kunnat svara så på en fullt rimlig fråga? Och samtalspartnerna visade, när de hånade Žukauskaitė, att de själva inte visste att båda uttryckssätten går att använda, beroende på hur man tolkar himlen: som taket ovanför ens huvud eller som ett rum fyllt av stjärnor. Det är självklart svårare att ge ut Būgas skrifter än Jablonskis. Men Palionis gav ut det som då var mest angeläget: Jablonskis grammatikor. Zinkevičius skryter med att ha presenterat båda banden av Jablonskis Samlade skrifter i radio: den första volymen bestod av artiklar om språkriktighet, och den andra av läroböcker (s. 184). Men i själva verket innehåller den första volymen av Jablonskis Samlade skrifter inte artiklar, utan grammatiker, syntax, läran om kasus och prepositioner samt arbeten som Jablonskis själv inte heller betraktade som läroböcker; artiklarna finns i den andra volymen. År 1925 skrev Jablonskis en sammanfattning av 1922 års grammatik och föreslog den endast med vissa förbehåll som lärobok för de högre årskurserna i grundskolan, men Palionis tog inte med denna sammanfattning i Samlade skrifter. Det är inte alls svårt att komma ihåg vad som finns i de två volymerna av Jablonskis Samlade skrifter, och om man inte minns kan man kontrollera, men här känner Zinkevičius inte det minsta ansvar för det han skriver. Inte ens förlagets bästa redaktör kontrollerade uppgifterna, eftersom det var en akademiker som skrev. När man finner exempel på en så otrolig ytlighet börjar man också tvivla på vissa vetenskapliga påståenden. Nu får Sarma Kļaviņa ordet. Sabaliauskas ägnade 265 boksidor (sidorna 463–728) åt utländska lingvister som undervisade i litauiska, studerade språket och använde dess fakta i sina arbeten. Han bedömer värdet av deras forskning för litauisk, baltisk och indoeuropeisk filologi. Författaren medger förstås att den historisk-komparativa språkvetenskapen vid slutet av 1900-talet och början av 2000-talet redan hade uppnått sina mål, och att litauiskan, som det äldsta indoeuropeiska språket, hade blivit mindre nödvändig eftersom nya synkrona språkvetenskapliga riktningar nu dominerar. Men den är fortfarande viktig för etymologi, språktypologi och andra områden inom språkvetenskapen. Recenzijos / Reviews 319 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA K̦LAVIN̦A Sabaliauskas har beskrivit många lingvister från de mest skilda länder i världen (Europa, Asien, Amerika, Australien med flera), som har lärt sig litauiska och studerat språket ur olika aspekter. I hans bok, som är en utförlig encyklopedi, kan man hitta värdefull information om dessa personer och länder. I recensionen nämner vi bara några av dem. Det är naturligt att de första utlänningar Sabaliauskas beskriver är lingvister från det besläktade folket, letterna. I dagens Lettland finns det ingen lingvist som skulle kunna bidra lika mycket till litauisk språkvetenskap och baltologi i allmänhet som Janis Endzelynas en gång gjorde. Den komparativa traditionen inom baltisk språkforskning har dock inte försvunnit här. Före andra världskriget, när Janis Endzelynas arbetade vid Lettlands universitet och där fanns en avdelning för baltisk filologi, reste många baltologer till Riga för att studera. I mitten av 1900-talet ändrades deras resmål, eftersom Vilnius blev ett centrum för baltologi. Vid Vilnius universitet studerade då inte bara lettiska lingvister. Flera letter har också disputerat här eller deltagit i gemensamma forskningsprojekt om de baltiska språken, till exempel vid utarbetandet av Atlas över de baltiska språken. I denna bok presenterar Sabaliauskas först de letter som utbildades till baltologer under ledning av Vilniusprofessorerna Vincas Urbutis, Vytautas Mažiulis, Aleksas Girdenis, Zigmas Zinkevičius och Aleksandras Vanagas. Den första doktoranden vid Vilnius universitet var Reinis Bērtulis, född i byn Pipirai i Akmenė distrikt (1937–994). År 1962 började han forskarutbildningen vid Vilnius universitet och studerade ordförrådets relationer mellan lettiska och litauiska. Han skrev artiklar om ämnet. Han publicerade också sina litauiska studier i lettisk press. Eftersom Sabaliauskas själv har översatt lettisk skönlitteratur till litauiska, glömmer han inte heller att Bērtulis översatte litauisk skönlitteratur till lettiska. Begåvade lingvister från olika länder hade också litterär förmåga: de översatte och studerade till och med skönlitteratur, skrev dikter och noveller. Vid Lettlands universitet undervisade Bērtulis i litauiska vid sidan av andra ämnen. Senare reste hans elever till Vilnius för att studera. Pēteris Vanagas studerade vid Vilnius universitet 1982–1984, var doktorand där 1985–988 och disputerade slutligen där. Albertas Sarkanis är inte bara lingvist utan också diplomat. Som lingvist intresserade han sig för lettiska dialekter och kontakterna mellan lettiska och litauiska. Sarkanis disputerade 1993 vid Vilnius universitet i experimentell dialektfonetik. Laimutė Balodė (Anelauskaitė) har å sin sida rötter i båda våra folk. Hon är utexaminerad från Vilnius universitet, men studerade också två år vid Lettlands universitet. Nu arbetar hon vid universiteten i Riga och Helsingfors, där hon undervisar i båda de baltiska språken, forskar om de baltiska språkens namnvetenskap och medverkar i utarbetandet av ordböcker. Sabaliauskas beskriver också studier inom lettisk språkvetenskap där det helt enkelt är omöjligt att klara sig utan litauiska, till exempel Martas Rudzītės ”Lettisk historisk fonetik” (1993), Konstantīns Karulis tvåbandsverk ”Lettisk etymologisk ordbok” (1992) och Anton Breidaks arbeten. I denna förträffliga encyklopedi hittar vi också Aina Blin- 320 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. kenos, Benita Laumanė, Daina Nitiņa, Ožars Bušs, Dace Markus, Valentina Skujiņa, Brígita Bušmane, Anna Stafecka, Lidija Leikuma och andras forskningar, med hänvisningar till vad som är viktigt för litauistiken i deras arbeten. Det är helt enkelt imponerande hur väl Sabaliauskas känner till grannländernas språkvetenskap och hur grundligt han satt sig in i allt som kan tilltala andra språkforskare, vare sig det gäller metod eller forskningsobjekt. Ett exempel är studien om barns språk av den lettiska exilforskaren och professorn vid Stockholms universitet, ”Från fem månader till fem år” (1982). Vår professor lyckades, samtidigt som hon uppfostrade sina barn, också utföra ett nödvändigt och mycket intressant språkvetenskapligt arbete. De slaviska språkforskarnas intresse för litauiskan, som sträcker sig tillbaka till 1800-talets andra hälft, består än i dag. Det framgår också av Sabaliauskas utförliga analys av ryska, ukrainska, polska, tjeckiska och bulgariska språkforskares arbeten (482–568). De ryska baltisternas verksamhet beskrivs med särskild respekt och omsorg, eftersom moskvaborna Vladimir Toporov, Oleg Trubatjov och Vjatjeslav Ivanov verkligen är forskare med mycket breda intressen – språkforskare, folklorister, mytologer, etnologer och litteraturforskare. För dagens språkvetenskap och litauistik är arbetena av två framstående specialister inom teoretisk språkvetenskap – Tatjana Bulygina och Jurij Stepanov – av särskild betydelse. Deras studier i grammatisk teori och teoretisk grammatik, semantik och semiotik, jämförande språkvetenskap och språkfilosofi utgör ett värdefullt arv för forskare inom olika språk. Litauiska språkforskare kan vara stolta över deras vänskap och intresse, och många av Litauens i dag välkända lingvister står i tacksamhetsskuld till dem för deras handledning i början av den vetenskapliga banan. Med stor respekt beskrivs både den äldre generationens baltisters arbeten i Sankt Petersburg (Jurij Otkupštjikov) och den yngre generationens (Aleksej Andronov), liksom ukrainaren Anatolij Nepokupnys. I Sabaliauskas framställning intar polska språkforskare en särskild plats, däribland den främste baltisten och indoeuropeisten Wojciech Smoczyński, vars biografi och lingvistiska bana skildras, liksom utgivningen av lingvistiska tidskrifter, bulletiner och bibliografier samt hans viktigaste verk för litauistiken, ”Litauisk etymologisk ordbok” (2007). Leszek Bendarczuk, Michał Kondratiuk och andra har gjort mycket för litauistiken. Även tjeckiska och bulgariska baltister är framstående. De tyska språkforskarna, i vars hemland den historisk-komparativa språkvetenskapen uppstod i början av 1800-talet, presenteras mycket väl. Den mest aktiva tyska baltisten i vår tid är Rainer Eckert. Under den period Sabaliauskas skildrar publicerade han många studier av betydelse för litauistiken, recenserade de viktigaste litauistiska arbetena i tysk press och ledde fram till sin pensionering det baltistiska centrum vid Greifswalds universitet som han själv tagit initiativ till att grunda. Sabaliauskas, som är väl förtrogen med forskarens områden och pedagogiska verksamhet, drar slutsatsen att de senaste två decennierna varit mycket framgångsrika för Eckert, både inom baltistik och slavistik (s. 573). Den tyske indoeuropeistens Wolfgang P. Schmids bidrag till baltistiken är mycket värdefullt (s. 583–588). Han står bakom idén att det gamla Europa (hans term) Recenzijos / Reviews 321 ALDONA PAULAUSKIENĖ, SARMA KĻAVIŅA skulle ha haft sitt hydronymiska centrum i de baltiska områdena. Han studerade de preussiska språken och kuriska näsets språk och redigerade från 1985 skriftserien Hydronymia Europea. Tillsammans med Bernowski är han redaktör och medförfattare till trevolymsverket ”Kuriska näsets språk: Studier i historisk lingvistik och instrumentell fonetik av en utdöende dialekt” (1989–1999). Friedrich Scholz (s. 591–599), en mångsidig filolog och professor vid universitetet i Münster, har gjort särskilt mycket för litauistiken och baltistiken i allmänhet. Hans arbete om baltisk litteratur, ”Litteraturen hos folken kring Östersjön. Dess uppkomst och utveckling” (1990), är av utomordentligt stor betydelse för oss. Det är en studie av litauisk, lettisk och estnisk litteratur som lyfter fram särdragen i litteraturernas framväxt och deras förbindelser med grannländernas litteratur. För litauister är Scholz initiativ från 1981 till utgivningen av fotokopior av det största monumentet inom den litauiska skriftkulturen från 1500-talet – Jonas Bretkūnas bibelöversättning – av oerhörd betydelse. Han utarbetade det ursprungliga utgivningsprojektet och ordnade finansiering; 1991 började resultaten av arbetet komma ut. Sammanlagt utgavs fyra böcker (1991–2002), förberedda för tryckning av Jochen Dieter Range, Scholz och Friedemann Kluge. Det bör sägas att Sabaliauskas med stor respekt för författaren beskriver alla Scholz arbeten som på något sätt har anknytning till baltistiken. Vid universitetet i Münster ledde Scholz först Seminariet för slaviska och baltiska studier och senare Institutet för interdisciplinära baltiska studier. Italien har en ganska stark baltistisk tradition. Där började den framstående italienske språkforskaren Giacomo Devoto 1931 ge ut världens första baltistiska tidskrift, Studi Baltici, som utkom fram till 1969. Det är glädjande att tidskriften Res Balticae grundades vid universitetet i Pisa 1995. Sabaliauskas betraktar Maria Teresa Ademollio Gagliano, Guido Michelini och Pietro Umberto Dini som de mest aktiva baltisterna under de senaste trettio åren. Eftersom vi känner Dini väl känner vi stor sympati för honom. Han är inte bara en stor forskare och polyglott, utan också en mycket älskvärd människa. Dinis intresse för de baltiska språken och språkvetenskapens historia är fascinerande; hans opus magnum, ”De baltiska språken” (Le lingue baltiche. Firenze, 1997), utkom på litauiska och lettiska 2000, på ryska 2002 och har redan översatts till engelska. Bland hans många andra arbeten utmärker sig ”ALILETOESCVR: Den baltiska språkvetenskapens början” (ALILETOESCVR: linguistica baltica delle origini. Livorno, 2010, 844 s.). Och så mycket Dini har uträttat inom konst och kultur! Han har gjort Europas folk bekanta med de baltiska folken, deras förflutna och nutid, och med en mängd utmärkta essäer och översättningar av skönlitteratur (prosa och poesi). I en recension är det omöjligt att räkna upp ens de viktigaste forskarna och deras arbeten. Det återstår bara att uppmana läsarna att slå upp Sabaliauskas bok, där man kan hitta allt, eller nästan allt, som har anknytning till litauistik och baltistik. Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija är ett enastående arv inom språkvetenskapens historia för framtida generationer. 322 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. 1980–2010 m. LITERATŪRA Dėk žodį prie žodžio – turėsi žodyną. Atsiminimai apie kalbininką Juozą Balčikonį 2006: Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Gimtoji kalba, 1990, nr. 10, p. 1–2. Jablonskis Jonas 1957: Rinktiniai raštai 1. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Kazlauskas Jonas 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Mintis. Kļaviņa Sarma 2012: Jāņa Endzelīna akadēmiskās biogrāfijas mzzināmas lappuses līdz 1940. gadam – Latvijas Zinātņu Akadēmijas Vēstis, A daļa, 5/6 nr. lpp. 5–18. Mūsų kalba 1975, nr. 3. Паулаускене Алдона, Степанов Юрий 1985: Универсальные категории в грамматике балтийских языков. – Baltu valodas senāk un tagad. Riga, lpp. 17–24 Pikčilingis Juozas 1982: Žodžio interviu. Vilnius: Mokslas. Skardžius Pranas 1936: Veikslaı ir jų vartojimas. – Gimtoji kalba 4. Safarewicz Jan 1938: Stan badań nad aspektem czasownikowym w języku litewskim. – Balticoslavica 3. Wilno. Stang Christian S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo – Bergen – Tromsö. Степанов Юрий С. 1981: Имена. Предикаты. Предложения. Москва: Наука. Urbutis Vincas 1978: Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Zigmas 1999: Prie lituanistikos Židinio. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Эндзелин Янис 1905–1906: Латышские предлоги 1–2. Юрьев. Įteikta 2013 m. spalio 8 d. ALDONA PAULAUSKIENĖ Vilniaus universitetas Balio Sruogos g. 8-1, LT-10220 Vilnius, Lietuva aldona.platuk [email protected] SARMA KĻAVIŅA Latvijas universitātes Ozოლciema 24/1-112, LV-1058 Riga, Latvija [email protected] Recenzijos / Reviews 323