A Semantic–Pragmatic Theory of Proper Names

WILLY VAN LANGENDONCK University of Leuven Forskningsområden: synkron lingvistik, konstruktionsgrammatik och beroendesyntax, referens och semantik, onomastik, namnteori, markeradhet, prototypikalitet, iconicitet, ordföljd, grammatiska kategorier såsom bestämdhet, genericitet, numerus, grammatiska relationer, prepositioner. EN SEMANTISK-PRAGMATISK TEORI OM EGennAMN Semantisk-pragmatisk teori om egennamn SAMMANFATTNING Denna artikel syftar till en utvidgad semantisk-pragmatisk analys av egennamn som reaktion på den reduktionistiska ansats som Richard Coates presenterar i sin pragmatiska teori om egennamn (ALL 2012). Det hävdas att namn har åtminstone två slags presuppositioner: grammatiska egenskaper (särskilt bestämdhet) och en kategorisk presupposition (på grundnivå), som gör underkategorisering av namn möjlig. Allt detta hänger samman med påståendet att namn inte bara har unik referens i språkanvändning (en vanlig funktion, men inte den enda), utan också betecknar unikt på nivån för etablerad språklig konvention. För att göra detta godtagbart är det viktigt att skilja mellan namn och namnlemma. Denna åtskillnad är också relevant för möjliga konnotationer och frågan om namnöversättning. Grammatiska, filosofiska, psyko- och neurolingvistiska belägg anförs. SAMMANFATTNING Syftet med denna artikel är att presentera en utförlig semantisk-pragmatisk analys av egennamn som reaktion på det reduktionistiska synsätt som Richard Coates framför i den pragmatiska teorin om egennamn (ALL 2012). Artikeln syftar till att visa att egennamn bygger på åtminstone två slags presuppositioner: grammatiska egenskaper (särskilt bestämdhet) och en kategorisk presupposition (på grundnivå) NYCKELORD: unik denotation, referens, namnlemma, presupposition, bestämdhet, betydelse på grundnivå, etablerad språklig konvention, grammatik, översättning. NYCKELORD: unik denotation, referens, lemma för egennamn, presupposition, bestämdhet, betydelse på grundnivå, etablerad språklig konvention, grammatik, översättning. Straipsniai / Articles 99 WILLY VAN LANGENDONCK ett antagande som möjliggör subkategorisering av egennamn. Allt detta hänger samman med påståendet att egennamn inte bara pekar ut ett unikt objekt i språkbruket (en vanlig, men inte den enda, funktionen), utan också markerar det på nivån för en etablerad språklig konvention. För att detta ska bli godtagbart är det viktigt att skilja mellan ett egennamn och ett egennamnslemma. Denna åtskillnad hänger också samman med området av möjliga konnotationer och frågan om översättning av egennamn. Artikeln presenterar grammatiska, filosofiska, psykolingvistiska och neurolingvistiska belägg. 0. INLEDNING I vissa onomastiska kretsar tycks pragmatik – huvudsakligen i den snäva betydelsen språkbruk – vara ett trendigt ämne för förståelsen av egennamn [hädanefter – namn]. Namn definieras då inte längre a priori, utan interaktivt, utifrån diskurs och samtal (De Stefani and Pepin 2006: 131). Coates (2006b: 38) konstaterar: ”... i vilket fall som helst behöver det som är ett namn för en språkbrukare inte vara det för en annan”. Detta tycks innebära att talaren avgör vad som kännetecknar ’egennamnskaraktär’. Det är emellertid sant att en pragmatisk syn på språk och namnforskning omfattar studiet av kontext, diskurs, samtal i interaktion osv., men det innebär inte nödvändigtvis att språkbrukaren bör avgöra egennamnens status som sådana. I sin extrema form skulle denna postmodernistiska synpunkt innebära att namnteoretikern hotas av arbetslöshet. Vår oro visar sig uppenbarligen vara förhastad, eftersom Coates (2000; 2005; 2006a; 2006b; 2009; 2012) utvecklar en fullfjädrad pragmatisk namnteori, som i själva verket är lika a priori som andra teorier: Pragmatic Theory of ‘Properhood’ (PTP). (se redan Van Langendonck 2007a: 65–71). PTP tolkar pragmatik som studiet av språkbruk och namnteori som studiet av namnbruk, båda i en tämligen snäv bemärkelse. Följaktligen beaktas grammatik och till och med semantik knappast. PTP tycks alltså vilja minska antalet begrepp som behövs för att karakterisera namn. I litteraturen har emellertid mer ingående definitioner av pragmatikbegreppet lagts fram, vilket gör att vi inte behöver använda Occams rakkniv. Sammantaget verkar det säkrare att helt enkelt tala om en lingvistisk teori, där semantik, pragmatik och grammatik ingår. I detta fall är pragmatik och semantik nära sammanflätade och för vissa lingvister till och med omöjliga att skilja åt. Exempelvis är skillnaden mellan en påstådd och en presupponerad betydelse pragmatisk såväl som semantisk. Ta den mycket omdiskuterade meningen The King of France is bald, där kungens existens presupponeras (om än i en mental, fiktiv värld), medan skalligheten påstås. I ett semantiskt synsätt består existenspresuppositionen vid negation, medan påståendet inte gör det: The King of France is not bald. Det finns en mer pragmatisk variant av presuppositionsbegreppet, som en 100 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names rule compatible with the semantic one (Horn 1996).1 Last but not least, grammar needs no longer be the poor cousin of pragmatics, neither for names, nor for other word classes. I denna artikel behandlar jag särskilt semantisk-pragmatiska aspekter av ’egennamnskaraktär’ och strävar efter att nå fram till en tillfredsställande namnteori som möjliggör en integrerad teori av alla tre komponenterna: pragmatik, semantik och grammatik, såsom filosofen Morris (1938) först föreslog för lingvistiken som helhet. För detta ändamål diskuterar jag PTP, pekar på dess svagheter och föreslår lösningar grundade på semantiska och pragmatiska överväganden och bekräftade av morfosyntaktiska kriterier. Morfosyntaxen behandlas utförligt i Van Langendonck (kommande). En inledande fråga gäller skillnaden mellan namn och namnlemma. I Van Langendonck (1999; 2007a: 7–8, 95–102) introducerar och utvecklar jag en åtskillnad mellan namn och propriallemma.2 Ett namn är ett uttryck som entydigt tilldelats en entitet enligt etablerad onomastisk och språklig konvention (tidigare langue, se nedan), exempelvis i satskonstruktioner eller i ett biografiskt, encyklopediskt lexikon över familjenamn eller andra namn (t.ex. Le Petit Robert des noms propres, 2000). Ett propriallemma är däremot endast en post i en onomastisk ordbok där ännu ingen specifik entitet betecknas. Syftet med sådana ordböcker (som listor över förnamnslemman) är oftast att ange etymologier. Dessa lemman, ”hämtade ur förrådet” (Coates 2006b: 39), är avsedda att ge upphov till olika namn, vart och ett tilldelat ett specifikt denotatum på ett ad hoc-mässigt unikt sätt. I sig själva betecknar eller refererar propriallemman inte. Men de har denna potential, som oftast även innefattar en prototypisk kategori, såsom ’kvinnlig’ i fallet Mary. Här skulle Coates ord kunna tillämpas: de ”kategoriseras enligt förväntningar...” (Coates 2012: 132, fn. 16). Men det bör stå klart att detta inte gäller namn enligt etablerad onomastisk konvention. Dessa betecknar och kategoriserar entydigt och är redo att användas i diskurs för att referera eller eventuellt tilltala någon. Observera 1 Horn (1996: 305) characterizes presuppositional meaning in the following way: “To presuppose something is to take it for granted in a way that contrasts with asserting it”; or: “A proposition is presupposed if and only if it is (treated as) non-controversially true in every world within the working context set.” – Strawson (1950 [1971: 12, 25]) speaks of ‘implications’, and later on (1959), of ‘presuppositions’. 2 Coates (2006b: 28; 2012: 132, fn. 16) appears to confound name-form (i.e. phonological shape), proprial lemma and proper name. That is why for this author, denotation is not considered unique, and names are not categorized absolutely. – Brendler (2008) makes distinctions similar to those in Van Langendonck (2007a): proper name = nomen; proprial lemma = archinomen; name in language-use = nome. Hence, implicitly, he distinguishes between unique denotation and reference. – Even the language philosopher Strawson (1950 [1971: 6–8]) distinguishes between ‘an expression’ and ‘a use of an expression’, where an expression is akin to a lemma, since it is said not to refer yet. Straipsniai / Articles 101 WILLY VAN LANGENDONCK att inte alla lemman är propriala. Vissa är appellativa, t.ex. gladiator, från vilket filmtiteln Gladiator härleddes. Därför kommer jag att tala om ’namnlemman’ för att innefatta alla möjliga lemman. The PTP is built around two ideas (Coates 2012: 119; 120), which are implicitly present in language philosophical work like that of Mill (1843) and Strawson (1950 [1971] respectively, quoted in Coates (2012: 119–120):3 1) Egennamn har inget sense 2) Kärnan i att vara ett namn finns i reference, inte i denotation Det första påståendet är inte ovanligt, om än alltför kategoriskt, medan det andra är tämligen kontroversiellt och får långtgående konsekvenser. Jag behandlar båda påståendena och granskar fyra särskilda följdsatser av PTP: – Egennamn bildar inte en väldefinierad mängd – Egennamn faller inte in i logiskt säkra kategorier – Egennamn kan inte översättas – Teoretisering om gränssnittet mellan propriala och icke-propriala uttryck har neurofysiologiska (och psykolingvistiska) implikationer 1. EGennamn saknar betydelse För att komma till rätta med begreppet ”betydelse” kan vi ställa specifika frågor som Stephen Ullmann och andra forskare har formulerat, såsom: Vad betyder ordet ”table”? Eller Vad menar du med ”table”? Om detta är frågor som är meningsfulla, har ordet alltså ”betydelse”, det vill säga en lexikal betydelse som kan definieras. Vi kan faktiskt ge en definition av ordet table såsom det återfinns i ordböcker. Sådana ord, i detta fall det vanliga substantivet table, uppvisar vanligen polysemi, det vill säga en sammanhängande uppsättning semantiska drag, varav ett ofta är prototypiskt. Till exempel definierar Websters ordbok a table as en möbel bestående av en slät, plan skiva som är fäst på ben; denna betydelse liknar betydelsen av en tablett eller en innehållsförteckning, och så vidare. Utifrån dessa betydelser kan vi finna referenterna. När det gäller namn väger däremot beteckningen tyngre än de betydelser som kommer att diskuteras nedan. Som Ullmann (1969: 33) hävdar: ”Man kan knappast säga att man förstår 3 Note that neither Strawson (1950) nor Burge (1973) apply a possible distinction between reference and denotation, so it is obvious that they ‘choose’ the concrete notion of reference, and not the abstract concept of denotation. It is the more obvious to Burge, who sees names as predicative structures with a free variable, hence also accepting “modified proper names” like an Alfred (p. 429). But in such a framework, names cannot be said to be senseless. 102 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names ett egennamn; man kan bara säga att man vet vem det syftar på, vems namn det är.4 Det är inte meningsfullt att fråga: Vad betyder ordet ”London”? eller: Vad menar du med ”London”? Detta gäller även pronomen: det är inte meningsfullt att fråga: Vad menar du med ”he/she” eller ”this”? Varken namn eller pronomen tycks alltså ha någon betydelse, det vill säga en lexikal betydelse som kan definieras, än mindre en polysemisk struktur.5 1.1. Presuppositionella betydelser hos namn Medan en hävdad, definitorisk betydelse (eller ett sinne) är utesluten för namn, kan de uppvisa presuppositionella betydelser. Dessa bör skiljas från konnotationer eller associationer. Konnotationer är tillfälliga egenskaper hos namn eller namnslemmor (se nedan), medan presuppositionella betydelser är inneboende egenskaper hos alla namn och återspeglas i deras morfosyntaktiska drag. Jag skiljer mellan grammatisk och kategorisk betydelse. A. Grammatisk betydelse Både namn och (åtminstone personliga och demonstrativa) pronomen har så kallade grammatiska betydelser (i motsats till Coates 2006b: 39; 2012: 124), såsom bestämdhet, som anger en presupposition om existens och unikhet i den verkliga eller mentala världen. Exempel: London, the Rhine; he/she, this kontra obestämt somebody, something. Bestämdhet kan kallas en svag form av deixis (se även La Palme-Reyes 1993 nedan om namn). Enligt min uppfattning har både namn och (personliga och demonstrativa) pronomen unik referens i diskursen, men namn har också unik denotation, medan pronomen endast har icke-unik denotation. Som vi kommer att se avvisar PTP unik denotation för alla kategorier. Observera att den tvåfaldiga likheten mellan namn och pronomen i fråga om deixis (bestämdhet) och avsaknaden av definitorisk betydelse, samt i PTP även av unik denotation, innebär att denna 4 Similar observations were by made by Nicolaisen (1995: 391); for German: Boesch (1957: 32) and Debus (1980: 194). But Brendler (2005: 108–109) rejects the relevance of such statements since he adheres to a kind of maximum meaningfulness theory for names. 5 Coates (2012: 121) mentions the term intension, but I think we can dispense with this term, at least as conceived of in the PTP. In this approach, this notion seems to resemble what many researchers, including myself, call categorical meaning. – In the same paragraph, Coates says: “Names cannot not have sense” by Lyons’ (1977) definition. This must be a typing error and should read: “Names cannot have sense”. Straipsniai / Articles 103 WILLY VAN LANGENDONCK teori inte kan skilja mellan dessa två nominalklasser (se nedan om referens och denotation).6 Andra grammatiska betydelser som är gemensamma för namn och (personliga och demonstrativa) pronomen är numerus (the Ruwenzori kontra the Andes; she kontra they), och genus (latin Julius kontra Julia; engelska he kontra she). Dessutom har namn, till skillnad från pronomen, mer presuppositionell betydelse än enbart grammatiska drag. B. Kategorisk (grundläggande nivå) betydelse Names, but not name lemmas (compare Coates 2012: 125) have an inherent categorical or, more precisely, a basic level presupposition. Geach (1957, section 16) and Searle (1958) claim this categorical knowledge to be necessary for all uses of a name in order to preserve the referent’s identity. In a long footnote, even the ‘tag’ theorist Kripke (1972, comments, p. 351–352, fn. 58) brings up categorical meaning in names. Strawson (1959: 171, 198) sees ‘sortal universals’ in a sentence like Fido is a dog, an animal, a terrier, and speaks of ‘a presupposition of empirical fact’. Some linguists argue in the same vein: Van Langendonck (1968), Kalverkämper (1978: 89, confounding name and name lemma), Kleiber (1996: 582; 2004, section 4.4), Kuryłowicz (1980), Cisl aru (2006: 2012), Leroy (2012). Examples are: Paris is a city, and The Thames is a river. It is true that one can say: The (river) Thames is not a river, but this implies a contradiction between the presupposition that the Thames is a river and the assertion that it is not. Such categorical presuppositions make the subcategorization of names (not of name lemmas) possible (compare Brendler 2004; Debus 2012, and see below). Även psykolingvister ser en kategorisk, och mer precist en betydelse på grundläggande nivå, hos namn. La Palme Reyes et al. (1993: 445) fastställer formeln: [Freddie: dog] = [this: dog], vilket ska läsas som: ”Freddie i kategorin DOG” är ”this i kategorin DOG.” Följaktligen finns det en deiktisk komponent i namn (this), precis som i pronomen, men det finns också en kategorisk betydelse (dog), som annars är ett appellativ. Detta placerar namn mellan pronomen och appellativ (se även Molino 1982: 19, och för ytterligare belägg, Van Langendonck 2007a: 169–171). 6 Coates (2006b: 41) claims that pronouns do have sense. For instance, in this/these vs. that/those, the notion of proximity indicates the difference. First, this is not (defining) sense, but a grammatical feature. I cannot reasonably ask: “What do I understand by this?” Second, proximity is almost only relevant where this and that are opposed, e.g. this, not that! Compare the phrase That George Bush in sentence (4), where that is used emotively. Third, in other pronouns, proximity does not play a part. 104 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names Neurolinguistic evidence is provided by Bayer (1991). A German aphasic with deep dyslexia could not read names aloud, but she was able to specify elementary features like ‘masculine’, ‘feminine’, ‘city’, or ‘country’ belonging to a name. In fact, these are basic level presuppositions. Bayer distinguishes them (with a different Dutch term) from associations (connotations, see below). He argues that associations belong to the ‘episodic memory’, whereas the categorical meaning belongs to the ‘semantic memory’ (see Van Langendonck 2007a: 110–113). It will be clear that a strictly Millian approach (Coates 2009) cannot account for the conclusions drawn from these neurolinguistic phenomena. For grammatical evidence concerning categorical meaning, see section 3, b). Detta kan räcka för presuppositionella betydelser. En annan typ av onymiska betydelser gäller konnotativa betydelser. 1.2. Konnotativa eller pragmatiska betydelser hos namn eller namnlemman Van Langendonck (2007a: 81ff.) distinguishes between two kinds of connotative meanings: some of them pertain to the referent and others to the name lemma or the etymology. Konnotativa eller associativa betydelser som hör till namnens referent är tillfälliga (sekundära, jfr Coates 2012: 133–138). Vilka betydelser, om några, som aktualiseras beror på kontexten och kunskapen om den verkliga världen. Andra associativa betydelser hör till namnlemmat synkront eller på grundval av etymologin, så långt denna fortfarande är transparent. Båda typerna av konnotativ betydelse är pragmatiska par excellence. A. Pragmatisk betydelse knuten till namnlemmat eller etymologin Det finns namn vars lemmabetydelse är synkront transparent, såsom tillnamn, namn i litteraturen eller magiska namn. Denna transparens kan gradvis ha försvunnit, så att vi måste tala om etymologisk, historisk betydelse. - Neutrala konnotationer kan förekomma synkront i namnlemmata. Namnet the Rocky Mountains säger till exempel fortfarande vad det handlar om. Betydelsen ”klippiga berg” kan aktualiseras i en kontext eller inte. - Emotiv betydelse framträder som ett kännetecken hos vissa synkront transparenta namnlemmata, till exempel diminutivformer (t.ex. nederländska Jan-tje, Marie-ke) och augmentativformer Straipsniai / Articles 105 WILLY VAN LANGENDONCK former (t.ex. flamländska/nederländska dialektala Bert-en, Miel-e) av förnamn, uttrycksfulla alternativa namnlemman, särskilt binamn eller smeknamn, såsom flamländska/nederländska den Dikke ’den tjocke’, de Witte ’den vite’, den IJzeren ’den av järn’, Belgenland i stället för België ’Belgien’, Absurdistan som smeknamn för Afghanistan (se Van Langendonck 2007a: 22, 195–197; jämför Palmer 1976). Jag noterar här att människor kan lägga in känslomässiga konnotationer i namnformen hos namnlemman, såsom förnamnslemman. Till exempel tycker vissa namngivare om italienska flicknamn, t.ex. Gigliola; andra ogillar namnformer som Detlev osv. Som bekant bör västerländska förnamn numera låta vackert (se Van Langendonck 2010b). – Skönlitteratur, litteratur och namn. Karakternamn Konnotationer knutna till namnlemman används ofta i skönlitteratur, t.ex. Snow White. Vi bör särskilt tänka på karakternamn i litteraturen, såsom Doll Tearsheet, Becky Sharp, Titus Groan osv. (Coates 2012: 136). – Namn och magi Gamla germanska personnamn som Bern-hard ’stark som en björn’ uppvisar en magisk önskekaraktär. Här är det särskilt tydligt att betydelsen hör till lemmat, eftersom många personer kan ha ett namn med samma namnlemma. Vi vet också att dessa betydelser gradvis har bleknat bort från omkring år 1000. Numera är det bara etymologen som vet vad förnamnet Bernard betydde för tusen år sedan. Det finns andra fall av etymologisk betydelse. – Etymologisk betydelse Det finns konnotationer som hör samman med ett etymologiskt transparent ord; till exempel kan efternamnet Baker påminna oss om en bagare, men inte nödvändigtvis. Etymologiska betydelser kan förstås vara vilseledande: Longbridge är inte längre en bro utan en plats (Coates 2012: 135). Peak’s Tunnel är inte längre en tunnel utan en bro (se nedan). B. Pragmatisk betydelse som hänför sig till denotatet eller referenten Det finns konnotationer som hänför sig till denotatet eller referenten. Vi kan urskilja ett kontinuum från encyklopediska attribut till mindre objektiva, subjektiva konnotationer. ”Aspekter” av betydelse tillhör mängden objektiva konnotationer. – Vi kan urskilja ett kontinuum från encyklopediska konnotationer knutna till denotatet, som i t.ex. Napoleon lost the battle of Waterloo, till genuint subjektiva associationer, som vanligen hänför sig till en referent i diskursen, t.ex. Ann does not seem to like Obama. Neuropsykologen Semenza (2009) betonar skillnaden mellan uppsättningarna av sammanhängande betydelser hos appellativ och de möjliga uppsättningarna av osammanhängande konnotationer hos namn. Det finns till exempel ingen semantisk relation mellan 106 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names påståendena: Obama is president of the United States, Obama has a wife and children, Obama does not eat hamburgers osv. Polysemi av samma slag som hos appellativ saknas här. – Slutligen finns dessa ”aspekter” av betydelse, som Cisl aru (2006; 2012) kallar dem, med material från franska, rumänska och ryska. Även om stadsnamns betydelse på den grundläggande nivån är ”stad” och landsnamns betydelse är ”land”, får dessa geografiska namn ofta ytterligare betydelser genom metonymi. Engelska exempel: (1) Paris elected a new mayor < Paris invånare valde en ny borgmästare (2) America decided to declare war on terror < Amerikas förenta staters regering beslutade att förklara krig mot terrorismen Personnamn, särskilt konstnärers namn, kan stå för de verk som konstnärerna har skapat: (3) Rodin se trouve dans la troisième salle du musée (Lemghari 2011) ”(Rodins verk) finns i museets tredje sal” När man betraktar alla dessa ”betydelser” (presuppositioner och konnotationer) sammantagna och likställer dem, är det förståeligt att vissa betraktar namn som den ordklass som har mest betydelse av alla. Teorin om maximal meningsfullhet (Van Langendonck 2007a: 39ff., 51, 58; Coates 2012: 137–138) återfinns redan hos Jespersen (1924: 66) och på senare tid inom kognitiv lingvistik (i vidaste bemärkelse). Langacker (1991) och, inom ett helt annat kognitivt ramverk, Hansack (2004) och Brendler (2008) är moderna förespråkare för denna ståndpunkt. Av den föregående argumentationen framgår dock att det är högst osannolikt att placera alla betydelser – i deras olika funktioner som innebörd, presuppositioner eller konnotationer – på samma nivå. Vi kan dra slutsatsen att båda hade fel i den första stora debatten om namnfilosofin mellan John Stuart Mill och Bertrand Russell (i kölvattnet efter Gottlob Frege): Mills (1843) och Coates (2012) ”etikettteorier” avvisar med rätta (definitionsmässig) innebörd men bortser från presuppositioner (som var okända på 1800-taletth), särskilt den inneboende kategoriska presuppositionen hos namn (inte hos namnlemman), medan Russells (1918) deskriptionsteori tycks tillåta att namn (”förkortade deskriptioner”) har definitionsmässig innebörd. Även om namn kan ha betydelser som hänför sig till denotatet eller referenten, eller till namnlemman och etymologin, hör allt detta till den pragmatiska användningen av namn i diskurs. Även om jag förnekar att namn har definitionsmässig innebörd, skiljer de grammatiska och kategoriska presuppositionerna ovan, och till och med de konnotativa betydelserna, namn från nonsensord. Om man avvisar varje innebörd eller presuppositionell betydelse blir det svårt att semantiskt skilja namn från nonsensord. Coates lösning är att skilja mellan innebörd och betydelse i en ganska vid bemärkelse. Namn har således betydelse i den meningen att ”de ’betyder’ individer när de används” (Coates 2006b: 41–42). I Coates (2012: 133) läser vi att ”betydelsen hos varje namn fastställs genom Str aipsniai / Articles 107 WILLY VAN LANGENDONCK referens”, och vidare att kärnbetydelsen hos ett namn är dess denotation. Men detta innebär att betydelse och denotation eller referens blandas ihop (se Strawson 1971: 10 om detta missförstånd). Hur som helst är sådana uttalanden ganska förvirrande. Till skillnad från engelskan har andra västeuropeiska språk bara ett ord för att översätta sinnesinnehåll och betydelse. Även engelskan har bara ett verb för båda: att betyda (eftersom att känna betyder något annat). Därför ser jag inte relevansen av att införa begreppet ’betydelse’ för det syfte som PTP avser. Slutligen bekräftar de semantiska övervägandena ovan den saussureanska tesen (i enlighet med modern kognitiv lingvistik, se Langacker 1987; 1991) att alla språkliga element har både form och betydelse, i motsats till Coates (2006b: 41), som förkastar detta påstående i Van Langendonck (2007a: 69). Som jag påpekade där medger Coates (2006a: fn. 16), genom att erkänna att namn inte är ’betydelselösa’, att ”vissa av dessa ’betydelser’ bäst skulle kallas associationer”. På så sätt kokar frågan ned till arten av förhållandet mellan ’sinnesinnehåll’ och ’betydelse’. Enligt min mening finns det inget behov av att postulera flera radikalt olika slags semantiska kategorier (Van Langendonck 2007a: 69; också citerat i Coates 2006b: 41). Jag tillade emellertid där att allt beror på betydelsernas funktion, som är knuten till de konstruktioner där de förekommer. Till exempel kan den grammatiska betydelsen ’närhet’, som i vissa kontexter är relevant i paren denna/detta/dessa/detta och dessa/dessa (men inte i andra pronomen), inte kallas ’definitionsmässigt sinnesinnehåll’ (se not 6). Ta ett annat exempel: begreppet ’kvinnlig’ uttrycks lexikalt i substantivet kvinna, men grammatiskt i pronomenet hon och förnamnet Mary (om det till exempel betecknar Jesu mor). I de två sistnämnda fallen använder vi faktiskt den grammatiska termen ’femininum’ (se även Van Langendonck 2007a: 85). 2. DENOTATION OCH DENOTATA, REFERENS OCH REFERENTER If we keep with Coates (2012) to Lyons (1977), we can hold: “Reference is the act of picking out an individual referent in a context of utterance”. “Denotation is the range of potential referents of a word or other expression (its extension), that is, it is an abstraction from reference...”⁷ The PTP holds that the essence of names 7 In Van Langendonck (2007a) the term ‘referent’ is used in the sense of ‘denotatum’, as has been a fairly common practice. However, in this paper (and theoretically everywhere), it is imperative to sharply distinguish between ‘denotation’ in established linguistic convention (see below) and ‘reference’ in language use. – Note, by the way, that in the first place, denotation and reference are considered here as mental. Whether the mental denotata correspond to real world entities is a philosophical issue. Snow White is a name, just like Obama. 108 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names är att referera unikt i kontexten och uppenbarligen också att denotera, om än inte unikt (Coates 2012: 121). Denna tes innebär ett större problem än uppfattningen att namn saknar sinnesinnehåll. Unik referens (det vill säga i språkbruket) uttrycks också genom bestämda beskrivningar (t.ex. Den nederländska drottningen abdikerade) och bestämda pronomen (t.ex. Hon abdikerade). I detta avseende kan PTP inte skilja namn från vare sig bestämda pronomen eller bestämda appellativa nominalfraser. Inte heller skiljer denotation pronomen från namn eller appellativer, eftersom alla tre nominalkategorierna har icke-unik denotation inom PTP:s ramverk. Till exempel denoterar pronomenet jag klassen av alla talare och refererar till en viss talare i ett obegränsat antal yttranden. Det finns fler problem med begreppet ’referens’ såsom det används i PTP. För det första finns det, som Strawson (1971: 25) påpekar, andra referentiella användningar än bestämda, till exempel obestämd referens. När det gäller namn vars ”väsentliga uppgift är att referera unikt till individer” (Coates 2012: 30) bör vi åtminstone tala om ’bestämd referens’. Ett annat problem är följande: om definitionen av namn i avgörande grad bygger på att de i språkbruket refererar till en entitet, kan vi fråga oss om detta är en adekvat karakterisering av egennamnighet. I tabell 1 visar Coates (2006b: 29) namnens ”trinoda-necessitas”, det vill säga deras tre uppgifter: referens, vokativ användning och namngivning. Men om ’egennamnighet’ likställs med (meningslös) referens i språkbruket (Coates 2006b: 30, 42; 2012), ställs vi inför den viktiga frågan om förhållandet mellan å ena sidan referens och denotation och å andra sidan vokativ användning och namngivning. Ett verkligt problem är att det i de två sistnämnda fallen inte förekommer någon ’referens’: strikt talat ’refererar’ talaren inte med namnet när hen tilltalar någon, åtminstone inte enligt en korrekt karakterisering av ’unik refererande användning’, som Strawson (1950 [1971: 1]) likställer med ’att nämna, göra ett påstående om, tala om’. I den vokativa meningen John, kom hit! blir John ’tilltalad’ i diskursen, inte ’refererad till’, det vill säga inte omtalad. Även om ’refererande’ i diskursen (med eller utan sinnesinnehåll) är namnens främsta uppgift, kan det därför inte definiera namn som sådana. Det vore ungefär som att likställa namn med personnamn, vilket faktiskt ibland görs eftersom män och kvinnor är de entiteter som oftast betecknas. Namngivning medför ett annat problem. I meningen Jag döper dig till John skapas ett denotatum. Även här förekommer ingen ’referens’. Namngivning leder till denotation, som för namn är ad hoc och unik. Dessutom är så kallad ’ostensiv definition’ (Algeo 1973; Van Langendonck 2007a: 34, 37), såsom i Det här är Jennifer, inte heller en enkel referensakt. Man måste alltså inse att referens i diskursen bara är en av flera möjliga användningar, om än den vanligaste. Bortsett från dess frekvens bör den därför betraktas som likvärdig med vokativ användning, namngivning och ostensiv handling. Unik denotation kan däremot sägas ligga till grund för namnens fyra uppgifter: referens, vokativ användning, namngivning och Straipsniai / Articles 109 W I L L Y V A N L A N G E N D O N C K ostensiv handling. Med andra ord är denotation en abstraktion från vokativ användning och ostensiv handling såväl som från referens, och den skapas ofta genom namngivning (tilldelning av namn). Slutligen bör det påpekas att dessa fyra funktioner också förekommer hos appellativer och inte skiljer namn från dem. Se ovan om referensakten. Vokativ användning förekommer hos appellativer och pronomen såväl som hos namn, till exempel Kevin/Du/Pojke, kom hit! När det gäller appellativer förekommer namngivning i astronomens yttrande Låt oss kalla denna pulserande stjärna en ’pulsar’; ostensiv handling förekommer i Detta är en pulsar. Besläktade med ostensiva handlingar är ’identifieringsutsagor’, som Det där är mannen som simmade över Engelska kanalen två gånger på en dag, vilket skiljer sig från en vanlig mening som Den mannen simmade över Engelska kanalen två gånger på en dag (Strawson 1971: 25). Jag skulle nu vilja gå närmare in på förhållandet mellan referens, denotation och unik denotation. Eftersom egennamnighet definieras som enbart ’meningslös referens’ är det märkligt att PTP alls godtar denotation för namn. Coates (2012: 121) betraktar denotationen hos ett namn som ”epifenomenal i förhållande till upprepad framgångsrik referens som uppnås genom att uttala det”. Å andra sidan anser Coates (2012: 120–121; 137) att uppfattningen att egennamnighet innebär meningslös denotation är ”inkohärent och uppenbart falsk”, ett olyckligt påstående eftersom det han egentligen menar är: ”Namn denoterar individer, men denoterar dem inte unikt” (Coates 2006b: 37, 42). Anmärkningsvärt nog godtas emellertid unik denotation för uttryck som Vintergatan och till och med Solen (ibid., s. 32), trots att det finns mängder av solar i universum. Varför då förkasta den intuitiva och allmänt accepterade unikheten hos namn? Märkligt nog säger Coates (2006b: 29): ”när det gäller mänskliga bärare blir det förvärvade namnet ett fokus för unik individuell identitet”, ett påstående som ligger nära att hävda unik denotation åtminstone för personnamn. I samma anda besvarar Coates (2012: 136) frågan om hur ett namn identifierar en referent i en användningskontext så här: ”Genom delad kunskap om en godtycklig men stabil och rigid koppling mellan en språklig form och en individ.” Detta är i själva verket vad unik denotation handlar om. Begreppet ’referent’ är i sig otillräckligt. Dessutom hävdar Coates (2006b: 41) att pronomen, som ’deiktiska uttryck’, inte bör förväxlas med namn, ”vars referenspotential kan vara flerdubbel, men i varje enskilt fall är fast (eller rigid, om man föredrar Kripkes term” (jfr Kripke 1972 = 1980). Detsamma kan emellertid sägas om bestämda pronomen, vars referenspotential kan vara flerdubbel, men i varje enskilt fall fast eller rigid. Både Kripke och Strawson (1950 [1971: 23]) misslyckas faktiskt med att skilja namn från pronomen, uppenbarligen eftersom de, liksom de flesta språkfilosofer, inte skiljer mellan (unik) denotation och referens på samma sätt som mellan ’etablerad språklig konvention’ och ’språkbruk’ (det förra langue och det senare parole; se nedan). Det är därför Kripke (1972: 345, fn. 16) utan vidare kan hävda: ”Demonstrativer kan användas som rigida designatorer, och fria variabler kan användas som rigida designatorer för ospecificerade objekt.” Detta innebär att rigid 110 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a L X I X A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names beteckning är inte ens ”meningslös beteckning”, utan bara (unik) ”meningslös referens” i språkanvändningen. Ändå tycks hans begrepp ”rigid designator” vara avsett att just ange unik denotation hos namn i första hand. Enligt Kripkes synsätt är ett egennamn en rigid designator genom att det ”i varje möjlig värld betecknar samma objekt” (Kripke 1972: 269). Med ett namn som Nixon refererar vi exempelvis rigidt och anger samma person i varje kontext (eller ”värld” enligt den filosofiska terminologin), så vi kan hävda: ”ingen annan än Nixon kunde ha varit Nixon” (s. 270), men Nixon kunde till exempel ha varit något annat än president. Det är en nödvändig sanning att Nixon är Nixon, men inte att han är eller var USA:s president, inte ens att han kallades Nixon. Unikheten bevaras genom antagandet att en kausal referenskedja i varje kontext leder till samma entitet. Donnellan (1974: 3) argumenterar för det han föredrar att kalla ”teorin om den historiska förklaringen”, eftersom kausalitet egentligen inte är inblandad. Coates (2012: 133) kommer nära teorin om den historiska förklaringen när han betraktar ett namns denotation som ”det permanenta och rigida band som extensionalt har etablerats med dess historiskt etablerade referent(er)”.8 Kan detsamma sägas om appellativ eller pronomen? Tydligen inte. Det stämmer att Nixon förblir Nixon, men pronomenet he eller den bestämda beskrivningen the president behöver inte beteckna samma man i olika situationer och diskurser. Man kan invända att det kan finnas olika personer som heter Nixon. Detta kan emellertid förklaras med tillfällig homofoni. Quine (1960: 130) och Searle (1971: 139) talar om homonyma egennamn, även om termen ”homonymi” normalt används vid appellativ homofoni (jämför Strawson 1974: 60).9 Hur som helst föreligger ingen polysemi här. Om vi tar detta i beaktande förefaller det uppenbart att ett namn har en unik denotation.10 Detta möjliggörs emellertid endast genom att åberopa kontrasten mellan det namn som tilldelats en entitet och det propriala lemmat, eller mer generellt, namnlemmat. Eftersom Coates (2012: 122) inte ser skillnaden mellan de två begreppen bör name läsas som name lemma när han skriver: ”Frikopplat från kontexten betecknar namnet Howard Archerbetecknar varje individ som bär det namnet.” Jag skulle formulera det så här: det sammansatta propriala lemmat Howard Archer har potentialen att omfatta de olika unika denotata som detta lemma tillämpas på ad hoc. Ingen man som heter så behöver 8 McKinsey (2010) argumenterar (mot Kripke och andra) för ett individualistiskt förhållningssätt till namns referens. 9 Even in 1950, Strawson (1971: 23) sees a name as “governed by ad hoc conventions for each particular set of applications of the word to a given person”, although on the same page, he speaks of “the lingering superstition that a name is logically tied to a single individual”. 10 Brendler (2008) accounts for the difference between common and proper nouns by means of set-theory. Whilst proper nouns (names) indicate a one-element class in the brain, common nouns indicate a more-than-one element class (but see Van Langendonck 2006 [2011]; 2010a). Straipsniai / Articles 111 WILLY VAN LANGENDONCK ha någonting att göra med sina namnar. Ytterligare ett argument för unik denotation kommer från översättningsmöjligheterna. Anta att flera män heter De Cremer (från medeltida flamländska/nederländska cremer ’handelsman’). I ett fall är det Mercators familjenamn. Det är faktiskt bara denna berömda geograf som kallas vid detta namn. Andra personer som heter De Cremer kommer inte att benämnas på detta sätt. Låt oss se på ortnamn. Det finns minst två städer som heter Bergen, en i Belgien och en annan i Norge. Men endast den belgiska stadens namn Bergen kan översättas till Mons (det franska endonymet). I Flandern finns det tre orter med namnet Mechelen. Även om alla tre namnen har samma etymologi översätts den största ortens namn till Malines på franska och engelska; den andras namn, Mechelen(-Bovelingen), blir Marlinne på franska, medan den tredje, Mechelen(-aan-de-Maas), inte översätts.11 Det förekommer ingen polysemi som hos appellativ. Varje person som tilltalas med det engelska appellativet baker kan tilltalas som Becker på tyska och boulanger på franska, eftersom alla förmodas baka bröd. Detsamma gäller bestämda pronomen: varje man som refereras till som he på engelska kan refereras till som er på tyska och il eller lui på franska. Det handlar alltså inte om lexikal betydelse eller avsaknad av sådan, utan om unik denotation eller avsaknad av sådan. Därför är varken the sun eller the pope vare sig namn eller ”enskilda denotata”, vilket Coates (2012: 123) hävdar. Det finns många solar, och det har funnits många påvar. I varje yttrande är deras betydelse i grunden densamma. Orden sun och pope har en tydlig lexikal betydelse, exempelvis ”stjärna” respektive ”pontifex maximus”. Påven (Benedictus) abdikerade nyligen, så en ny påve, en ny pontifex maximus, valdes. Att namn ges på ett unikt ad hoc-sätt är inte bara intuitivt och logiskt tydligt, utan också oumbärligt för att skilja namn från pronomen och bestämda beskrivningar, liksom för att bevara identitet, vilket ett antal filosofer hävdar. Ett antal logiker talar om ”individkonstanter”. I samma anda hävdar Anderson (2007: 291): ”Pronomen... skiljer sig från... namn främst genom att de saknar fast referens.” Andersons term ”fast referens” om namn ska uppenbarligen tolkas som ”unik denotation”. Därför är Strawsons (1950 [1971: 23]) påstående ”att ordet ’he’ kan användas vid olika tillfällen för att referera till olika människor eller olika djur: detsamma gäller ordet ’John’ och frasen ’the cat’.” missvisande. Det stämmer bara på språkanvändningens ytliga nivå och bortser från skillnaden mellan namn och lemma, trots att hans eget begrepp ”uttryck” nästan är identiskt med begreppet lemma (se not 2). 11 Utvidgningarna till Mechelen, det vill säga aan-de-Maas respektive Bovelingen, är avsedda att officiellt skilja dessa homofona namn åt, men används inte av invånarna på respektive ort (se Goossens 1986). Observera också att dessa tillägg är ad hoc och fasta, det vill säga de kan inte ersättas med andra, vilket skulle vara möjligt med appellativ, även när referenten är densamma; jämför: the bakery at the corner kan vara eller inte vara the bakery at the crossroads, etc. 112 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names Den stora frekvensen av homonyma personnamn, som John och Brown på engelska, är inte ett universellt fenomen. Propriala personnamnslemman, som ger upphov till många förnamn och efternamn, utgör en viktig underklass av namnlemman i indoeuropeiska antroponymiska onomastikon sedan kristnandet (jfr Van Langendonck 2007a).12 Låt oss utveckla förhållandet mellan namn och lemma. Ta det propriala lemmat Mary i det engelska onomastikonet. Vi kan säga att det vanligtvis – men inte alltid – ger upphov till denotation av särskilda kvinnor. De unika denotata som härrör från detta lemma omfattar bland andra Mary, Jesu mor, eller Mary Stuart, och så vidare... Dessa denotata kan sedan användas som referenter i diskurs. Betrakta följande härledning: proprialt lemma Mary → namn med unik denotatum (t.ex. Mary, Jesu mor, basnivå: kvinna) → diskursreferenter In fact, Coates’ adoption of the useful notion of bestowal (Coates 2006b: 29, 40) implies that often a name lemma is explicitly assigned ad hoc to one entity at a time, which is then denoted uniquely. Although name lemmas are often proprial (e.g. John, Mary), they are not seldom non-proprial (e.g. the film Gladiator), or constitute a complex lemma (e.g. the novel The Old Man and the Sea). Thus, unlike Coates (2012: 121) claims, name-bestowal is not “established through acts of reference...”, but rather, as Kripke (1972) contends, by a “baptismal” act, or more generally, a naming act. Surely, names do not always come into being by bestowal. Evolution may be more frequent (see Coates 2005: 3; 2012: 124). Many names gradually develop from definite descriptions or other constructions by repeated unique use in context, in this case “through acts of reference...” Only in this case we do have gradual onymization. The order in the above schema should then be reversed: diskursreferenter the rocky mountains → namn med unik denotatum (the Rocky Mountains, basnivå: bergskedja) → namnlemma the Rocky Mountains Detta ändrar inte det faktum att ett namn som the Rocky Mountains fortfarande kan anses ha ett unikt denotatum. Betydelsen av begreppet unik denotation för namn antyds indirekt av psykologer: Valentine, Brennen och Brédart (1996: 179) skriver: ”... egennamnsfrasnoder [som Jack Nicholson] kopplas inte direkt till det identitetsspecifika semantiska systemet, utan endast via en personidentitetsnod (PIN). PIN är en prelexikal nod som representerar en individ”, det vill säga ”en viss symbol eller adress i det konceptuella minnessystemet” (Hollis och Valentine 2001: 99). En PIN kan alltså likställas med ett unikt denotatum, vilket kan leda till en refer- 12 I andra språk hittar vi ofta appellativliknande lemman; se till exempel Van de Velde (2006; 2008; 2009). Stripsniai / Articles 113 WILLY VAN LANGENDONCK ent i diskurs. Som regel kan man inte referera utan ett denotatum (men se nedan). Men nya namn kan förstås lätt uppstå, eftersom namn utgör en öppen klass (i motsats till Anderson 2004: 457; jämför Coates 2006b: 30). Om de består, förs de in i onomastikonet som denotata och i diskursen som referenter eller som tilltalsformer. 3. NAMN, ETABLERAD SPRÅKLIG KONVENTION OCH GRAMMATIK Uppfattningen att namn har en unik denotation och kan referera i diskurs överensstämmer med Langackers (1987) begrepp etablerad språklig konvention (tidigare langue eller kompetens), som bildar ett kontinuum med språkbruk (tidigare parole eller performans). På samma sätt som denotation är en abstraktion från referens och så vidare, är etablerad språklig konvention en abstraktion från språkbruk. Det är endast inom etablerad språklig konvention som det är meningsfullt att tala om grammatik eller morfosyntax, vilket de flesta lingvister betraktar som kärnan i det språkliga systemet. På detta sätt kan namn ges en genuin plats i grammatiken som en strukturell kategori, liksom alla andra ordklasser. Låt oss diskutera dessa distinktioner. A) Etablerad språklig konvention Langackers begrepp om etablerad språklig konvention är flexibelt och användbart, även för namn. Som en del av detta urskiljer vi etablerad onomastisk konvention. Namn införlivas i etablerad onomastisk konvention genom namngivning eller genom gradvis onymisering. Detta gör det möjligt för oss att göra tre iakttagelser. 1) Även om PTP medger att referenshandlingar fastställer egendenotationen hos egennamn (Coates 2006b: 39; 2012: 121), är det inte klart var denna denotation har sin plats om namn definieras i termer av referens i språkbruket. Unik denotation hör tydligt till etablerad språklig konvention. Förkastandet av denna unicitet inom PTP omöjliggör återigen en åtskillnad mellan namn och pronomen, eftersom båda inom detta ramverk i grunden refererar i språkbruket, även om de också tycks denotera, men inte unikt enligt PTP. Avsaknaden av begreppet etablerad språklig konvention fick filosofer som Bertrand Russell ([1918] 1964: 201; 1919: 179) att hävda att genuina namn var ”logiskt egennamn”, dvs. refererande ord som this eller that (jfr Kripke 1972: 345, fn. 16; se ovan). Russell kallade vanliga namn ”förkortade beskrivningar”. Visserligen refererar sådana refererande ord som this eller that unikt i ett visst sammanhang, men referensen blir en annan i ett annat sammanhang. Om man däremot tar Kripkes term ”rigid designator” på allvar, denoterar namn unikt i vilket sammanhang som helst. 114 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names 2) Det finns ett kontinuum från etablerad onomastisk konvention till användningen av namn i tal och skrift. Vi kan använda ett namn bara en gång och sedan glömma det, så att det inte införlivas i etablerad onomastisk konvention. När vi till exempel talar om en impopulär gäst skulle vi kunna säga: Hitler is coming tonight. I detta exempel är Hitler en ny referent endast i diskursen, ännu inte ett denotatum i etablerad onomastisk konvention. Det är den ena ytterligheten. Den andra ytterligheten för namn är att många har varit i bruk i samhället i århundraden, till exempel efternamn eller namn på städer, länder, floder och liknande. 3) Begreppet etablerad onomastisk konvention låter oss inse att det finns väletablerade namn som är kända och används endast inom små gemenskaper, såsom smeknamn inom en familj, t.ex. nederländska Ons Pop ”Vår docka”, som hennes far kallade henne. Detta är ett etablerat namn i denna lilla flamländska gemenskap (Van Langen-donck 2007a: 286). Den andra ytterligheten är att det finns namn som är kända över hela världen, såsom Africa eller Mandela. B) Grammatik och namn Inom PTP:s ramverk, där namnens väsen består i att referera i diskursen, är det svårt att finna någon plats för en grammatik över namn. Coates hävdar: ”egennamnskaraktär förstås bäst som en pragmatisk snarare än grammatisk eller strukturell företeelse” (Coates 2000: 1166; 2005: 3; 2006a: 369). Även om Coates (2006b: 39) godtar att det finns ”egennamn” (som Mary, John), kallas denna företeelse ”epifenomenal i förhållande till begreppet onymisk referens”, där onymisk inte definieras närmare. I enlighet med Websters definition av ”epifenomen” skulle detta innebära att ett egennamn – eller en egennamnsfras (Coates 2006a) – är ett sekundärt fenomen som åtföljer referens med hjälp av namn och orsakas av denna referens. Men eftersom Coates (2006a) ställer onymisk referens i motsats till semantisk referens, är även pronomen onymiska, eftersom de saknar definitorisk betydelse, precis som namn. Med andra ord behöver begreppet ”onymisk” och begreppen ”namn” och ”egennamn (fras)” fortfarande en egentlig definition (se även Anderson 2007: 120, citerat i Coates 2006b: 39). Egennamn är ord precis som andra (likaså Anderson 2003: 360; se även Nübling, Fahlbusch och Heuser 2012). Att avvika från den allmänna uppfattningen om ordklasser lägger bevisbördan på den som avviker. Å andra sidan, om vi antar att PTP i grunden har rätt, varför skulle då inte en liknande analys kunna tillämpas på alla lexem i språket: substantiv, verb osv.? I så fall säger vi att etablerad språklig konvention är ett epifenomen av språkbruket, eller med mer vedertagna termer: etablerad språklig konvention är en abstraktion från språkbruket, och detta kan knappast kallas en ny insikt. Vad har vi vunnit genom PTP:s resonemang? Vad det före- Straipsniai / Articles 115 WILLY VAN LANGENDONCK slår kokar ner till att betona referensens och språkbrukets roll och minimera denotationens och den etablerade språkliga konventionens roll. Detta leder emellertid oundvikligen till att grammatikens roll i definitionen av namn och andra språkliga kategorier försummas. Enligt PTP är namn inte ens en strukturell kategori (se ovan), trots att det är notoriskt svårt att skilja dem från andra substantiv: appellativer och pronomen. I stället bör vi hålla fast vid synsättet att grammatiken beskriver etablerad språklig konvention, definierar namn som sådana som har ett unikt denotatum utöver ett underliggande namnlemma, och som en underklass av substantiv som tar bestämningar i engelskan, medan pronomen inte gör det, t.ex. that som bestämmer George Bush i (4), och Britain’s som bestämmer Jeremy Irons i (5): (4) That George Bush is a nice guy. (Vandelanotte and Willemse 2002: 22) (5) Britain’s Jeremy Irons was present at the premiere in New York. (Vandelanotte and Willemse 2002: 25) Vidare kan vi skilja namn från appellativer. Nära appositionella mönster av formen [(bestämd artikel) + substantiv + (bestämd artikel) + substantiv], t.ex. Fido the dog, är relevanta för definitionen av namn i engelskan och även för namnets kategoriska betydelse (Van Langendonck 2007a: 4, 131).13 Den enhet som inte karakteriserar utan identifierar är ett namn, dvs. Fido. Appellativet dog anger den kategoriska presuppositionen. Grammatiska, dvs. morfosyntaktiska, egenskaper är naturligtvis språkspecifika.14 Även om de flesta indoeuropeiska språk tycks innehålla nära appositioner (t.ex. franska la ville de Paris, nederländska de stad Amsterdam eller polska: miasto Kraków ”(staden) Kraków”, uppvisar ett antal andra språkgrupper inga parallella strukturer.15 Det är inget problem så länge vi menar samma sak med ”namn”, dvs. det jämförande begreppet (jfr Haspelmath 2010 för detta begrepp) ”nominalfras med unik denotation och en presupposition på grundläggande nivå, men utan definitorisk betydelse”. Varje språk använder sig av de strukturer som står till buds. Bantu-språk använder alltså nominalklasser och kongruensmarkering som tecken på egennamnskaraktär. Till exempel hör ”egennamn, vare sig det rör sig om urgamla hydronymer, toponymer eller klannamn, eller improviserade smeknamn, alltid till klass 1 a” i bantuspråket Eton (Van de Velde 2006; 2008). Månadsnamn förekommer i nära apposition, t.ex. 13 Moltmann (2013) behandlar ”sortaler” och nära appositioner med namn ur ett annat perspektiv. 14 See also Haspelmath (2010): “Descriptive formal categories cannot be equated across languages because the criteria for category-assignment are different from language to language.” 15 Visserligen förmedlar inte alla nära appositioner betydelsen på grundläggande nivå, t.ex. innebär President Obama inte att Obama nödvändigtvis är president. Oftast uttrycks betydelsen på grundläggande nivå inte explicit, särskilt inte i prototypiska namn som personnamn, där den tas för given. 116 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names månaden juni. Det betyder att de är namn. Detta bekräftas av andra språk. I det austronesiska språket tuvaluanska har månadsnamn onymisk status: när någon frågar efter månadens namn används det interrogativa pronomen som används för namn. På motsvarande sätt markeras månadsnamn i rapanui, som talas på Påskön, med den ’personliga markören’ a, vilket anger onymisk status, t.ex. i a hora iti ’i augusti’ (Idiatov 2007, återgiven av Van Langendonck och Van de Velde 2007: 459–461). Namns unika denotation återspeglas i det grammatiska faktum att namn inte tar restriktiva relativa bisatser, vilket har hävdats upprepade gånger (se även Van Langendonck 2007a: 143). Som ett nederländskt exempel är det ogrammatiskt att säga: (6) *Karel die in Londen woont, komt morgen. ’Charles som bor i London kommer i morgon’ Däremot kan jag säga: (7) De Karel die in Londen woont, komt morgen. ’Den Charles som bor i London kommer i morgon’ Medan hänvisningen till Karel i (6) inte kan begränsas eftersom det rör sig om ett namn med unik denotation, är begränsning möjlig i (7), eftersom nominalfrasen de Karel innehåller ett appellativiserat proprialt lemma. Som jag hävdade ovan bekräftas även den grundläggande nivåns presupposition morfologiskt och/eller syntaktiskt. Landsnamn har vanligtvis ett suffix som anger att det rör sig om ett land, t.ex. Fin-land, German-y, Chin-a (se Van Langendonck 2007a: 202–206). Medan nära appositioner kan ge oss betydelsen på grundläggande nivå i de flesta indoeuropeiska språk (jfr Fido the dog, the river Thames), anges betydelsen på grundläggande nivå i vissa bantuspråk genom kongruens. Van de Velde (2009: 224) hävdar: ”Egennamn i kirundi utlöser samma kongruensmönster som det appellativ som används för att beteckna deras kategori på grundläggande nivå”. Jag hänvisar till Van Langendonck (under utgivning) för ytterligare grammatiska belägg för namnstatus och presupposition på grundläggande nivå hos namn. 4. PTP:s följder Egennamn bildar inte en bestämd mängd Det finns skäl att förespråka denna ståndpunkt, om än bara därför att ingen lexikal kategori utgör en bestämd mängd. Huvudorsaken till den suddiga gränsen mellan namn och appellativ är att det finns prototypiska namn, såsom förnamn och efternamn samt ortnamn (där huvudsakligen propriala lemman ligger till grund), och mindre Straipsniai / Articles 117 W I L L Y V A N L A N G E N D O N C K prototypiska namn, såsom språkens namn, där det helt beror på konstruktionen huruvida ett substantiv fungerar som ett namn eller som ett vanligt substantiv; jämför (a) Kalkatungu is an exotic language; (b) I’ll never learn any Kalkatungu (Van Langendonck 2007a: 65, 70, 243). I (a) är språknamnet genuint onymiskt; i (b) fungerar det som ett kvantifierat vanligt substantiv. Handels- och varumärken utgör ett liknande fall (Van Langendonck 2007a: 235–238; 2007b). Tal kan betraktas som namn, appellativ eller adjektiv, återigen beroende på konstruktionen (Van Langendonck 2007a: 239 ff.); jämför: (a) Three is a sacred number; (b) the number three [apposition]; (c) I saw three lions. I (a) och (b) är three ett namn, men i (c) fungerar det som ett slags adjektiv. Grammatik kan alltså vara till hjälp, även om PTP aldrig åberopar några formella, det vill säga morfosyntaktiska, belägg, eftersom grammatiken i denna teori tycks vara blott ett epifenomen (se ovan). Månadsnamn utgör en annan marginell onymisk kategori. Även om dessa namn ofta förekommer i apposition tycks deras denotation inte alltid vara unik, på grund av månadernas cykliska karaktär; jämför: (a) June was fairly hot (icke-cykliskt) jämfört med (b) June is always hot (cykliskt). Därför är månadsnamnens status mycket omdiskuterad (jfr Van Langendonck 2007a: 55, 64). Det är inte otänkbart att sådana marginella namn tolkas olika i olika språk, exempelvis som namn eller som appellativ (se ovan). Grammatiken kan också hjälpa oss med sådana uttryck som har icke-propriala, särskilt appellativbaserade, lemman, såsom the Old Vicarage (Coates 2006a). När uttrycket används i tal avgör kontexten förvisso dess status, liksom vid vanlig homonymi. Men på nivån för etablerad språklig konvention (som aldrig nämns i PTP) finns två uttryck: namnet the Old Vicarage och den appellativbaserade nominalfrasen the old vicarage. I det senare fallet är uttrycket en genuin fras, eftersom andra element kan skjutas in i den, exempelvis the old but still beautiful vicarage. Detta är inte möjligt i namnet the Old Vicarage, som fungerar som [artikel + onymiskt ord Old-Vicarage]. Dessutom kan vi här göra namnet appellativiskt genom att säga: I don’t know of another Old Vicarage. Slutligen uttrycks den grundläggande nivåbetydelsen formellt i namn som the Rocky Mountains, the North Sea, the Atlantic Ocean. Så är inte alltid fallet, vilket visas av PTP:s favoritexempel Peak’s Tunnel, som i själva verket är en bro, inte en tunnel (Coates 2012: 125). Därför kan vi anta ett kontinuum från synkront transparenta namn som the North Sea till namn med en etymologiskt transparent men synkront missvisande konnotation, såsom Peak’s Tunnel. En sista punkt är att människor tycks tveka inför uttryck som the universe eller the internet. Än i dag är de verkliga enskilda denotata, det vill säga singletoner, men jag skulle inte kalla dem namn, eftersom ingen kategorisk presupposition finns tillgänglig. Att de vanligen inte skrivs med stor bokstav tyder på appellativ status, även om det inte utgör något verkligt bevis. 118 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a L X I X A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names Egennamn faller inte inom logiskt säkra kategorier Denna tes sammanblandar återigen namn (som tilldelats en entitet) och namnlemma (som ännu inte tilldelats någon). Det är viktigt att inse att unikhet och betydelse på grundnivån inte tilldelas på namnlemmats nivå, utan på nivån hos namnet som betecknar ett unikt denotatum. Det är inte det minsta ologiskt. Mary är ett proprialt lemma som kan tilldelas kvinnor, men förvisso också andra entiteter, såsom fartyg. Men Mary betecknar en unik person efter att lemmat har tilldelats ad hoc en viss kvinna som namn. Det är inte ett namn, utan ett namnlemma som kan ha mer än ett denotatum (se ovan; jfr Coates 2006b; 2012: 125). Sannolikhetsbaserad kategorisering (Coates 2012: 121; 125–129) gäller lemmat med dess potential att ha flera denotata, inte namnet. Sannolikt, det vill säga prototypiskt, betecknar lemmat Mary en viss kvinna, och uppenbarligen fler än en, men varje gång ad hoc och unikt. Enligt min uppfattning refererar namn inte bara i diskursen, utan utgör också en kategori av uttryck som betecknar unikt och underkategoriseras enligt språkliga kategorier på grundval av den synkrona betydelsen på grundnivån. Därför behöver Peak’s Tunnel inte heller vara en tunnel (Coates 2012: 125). Numera betecknar namnet en bro. Semantiskt transparenta historiska generiska element kan verkligen vara missvisande. När det gäller beteckning och kategorisering skiljer sig alltså namn från pronomen och vanliga substantiv (det vill säga bestämda beskrivningar), vilket inte framgår tydligt i PTP. Egennamn kan inte översättas Enligt PTP kan namn inte översättas eftersom de saknar betydelse. Det kommer dock att framgå att allt beror på ens uppfattning om vad översättning är. Websters ordbok definierar ”översätta” som ”att överföra till sitt eget eller ett annat språk”. De flesta ordböcker på andra språk ger också denna breda definition. För spanskan anger således Diccionario castellana (1987) för traducir ”volver una cosa de una lengua en otra”. Den nederländska Van Dale (2005) definierar vertalen, ”översätta”, som ”van de ene taal in de andere overbrengen” (överföra från ett språk till ett annat). Likaså Koenen-Endepols (1970): ”in een andere taal overzetten”. Den tyska Duden (1999) definierar übersetzen, ”översätta”, som ”in einer anderen Sprache [wortgetreu] wiedergeben” (återge på ett annat språk). Några ordböcker tar med betydelsen (eller innebörden) i definitionen. Den franska Nouveau Petit Robert de la langue française (2010) ger en utförlig definition: traduire = ”faire que ce qui était énoncé dans une langue naturelle le soit dans une autre, en tendant à l’équivalence sémantique et expressive des deux énoncés” (att se till att det som uttrycktes på ett naturligt språk uttrycks på ett annat, med strävan efter semantisk och uttrycksmässig ekvivalens mellan de båda yttrandena). Straipsniai / Articles 119 WILLY VAN LANGENDONCK naturligt språk uttrycks på ett annat, med strävan efter semantisk och uttrycksmässig ekvivalens mellan de båda yttrandena). Oxford English Dictionary (1991) är tvetydig: to translate = ”att överföra från ett språk till ett annat”, eller ”att ändra till ett annat språk med bibehållen betydelse”. Om vi följer den bredare och vanligare definitionen av översättning, även om detta är ”ett löst sätt” att definiera den (Coates 2012: 129), kan vi lätt inkludera namn. Den franska definitionen och OED:s andra version är uppenbarligen avsedda för meningar. I så fall utgör namn i en mening inget problem, även om de inte översätts. Här behöver ytterligare distinktioner göras. Först och främst bör vi åter skilja mellan namn och propriala eller andra namnlemma. Ibland översätts namn, ibland bara namnlemma. 1) När det gäller namn gör sig en ytterligare distinktion gällande. Namn med ett underliggande proprialt lemma har antingen ingen översättning eller en ad hoc-översättning, utan att betydelse spelar in, men däremot med ”denotativ ekvivalens” (om denna term, se Coates 2012: 130). Exempelvis översätts ett namn som det tyska Mönchengladbach sannolikt aldrig; det belgiska stadsnamnet Liège översätts till tyska som Lüttich och till nederländska som Luik, det vill säga, med Coates terminologi, ”har samma denotatum”. Observera att dessa denotata måste betraktas som unika. Om det fanns ett annat Liège skulle det sannolikt ha en annan eller ingen översättning (jämför Mechelen ovan). Namn med ett transparent underliggande appellativt lemma kan översättas eller lämnas oöversatta med hjälp av det transparenta innehållet. Ett namn som the Rocky Mountains översätts sällan till tyska och nederländska men alltid till franska: les Montagnes Rocheuses (Michel Rateau, p.c.). Det tyska ortnamnet der Schwarzwald översätts emellertid till the Black Forest på engelska, la Forêt Noire på franska och het Zwarte Woud på nederländska. Man kan förvänta sig att ”översättningen” av transparenta underliggande element faktiskt är ganska godtycklig och kan variera från språk till språk. New York översätts inte till franska, tyska eller nederländska, men på spanska ”översätts” det transparenta elementet New: Nueva York; likaså på polska: Nowy York. Lyons (1977) skiljer mellan personnamn och ortnamn. Som regel översätts inte personnamn; exempelvis översätts John Major inte till franska som Jean (le) Majeur. Namnen på viktiga historiska personer översätts dock, exempelvis Carolus Magnus (lat.) = Charlemagne (fr.) = Charlemagne (eng.) = Karl der Grosse (ty.) = Karel de Grote (nederl.). Humanister översatte sina efternamn till latin. Mercator hette ursprungligen De Cremer (se ovan). Folketymologi är en störande faktor vid översättning av namn. Coates (2012: 131) nämner exemplet Hereford, som återgavs som Hairy Foot på det språk som talades av irländska romer i början av 1900-talet.16 16 För sociolingvistiska aspekter på namngivning av orter med flera namn, se Walther (1968). 120 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names 2) Däremot är det ibland enbart propriala lemma som översätts. Detta gäller flera förnamn, till exempel John, Jean, Johann, Jan, eller Juan, som går tillbaka på det ursprungliga propriala lemmat Johannes. I Flandern kan samma man ibland kallas Jan (nederländska) eller Jean (franska). På samma sätt kallas ett antal män vid namn Piet (nederländska) också Pierre (franska). Ett annat exempel är Miriam, från vilket Mary, Marie, Maria med flera har bildats. Naturligtvis beror det på människors kunskaper var den begripliga synkronin upphör och den obegripliga diakronin börjar (jämför Brendler 2008). Genom distinktionen mellan namn och namnlemma kan man alltså skissera en mer nyanserad bild av namnöversättning. Betydelse (eller innebörd) utgör inget problem vid översättning. Teoretiseringen av gränssnittet mellan propriala och icke-propriala uttryck har neurofysiologiska (och psykolingvistiska) implikationer PTP hävdar: ”semantisk referens förmedlas genom lexikal och grammatisk betydelse, och bearbetningskostnaderna är därför högre” (Coates 2012: 124); följaktligen högre för appellativ än för namn. Vidare (s. 132): ”namn har lägre bearbetningskostnader än fullt utvecklade semantiskt refererande uttryck”. Detta leder till Onymic Reference Default Principle (ORDP), enligt vilket ”standardtolkningen av varje språklig sträng är som ett namn (det vill säga fri från betydelse)”. Men vad finns det att tolka om ingen betydelse alls föreligger? I samband med nonsensord hävdar Coates (2006b: 41) själv: ”Du kommer inte att kunna referera till någonting med ordet tegumai förrän jag talar om för dig vad det betyder”. Och det är precis vad människor vill veta. Några experimentella eller andra belägg för ORDP:s påståenden ges hur som helst inte. Om namn har kategorisk betydelse, vilket jag och många andra har hävdat, innebär detta att appellativ är primära eftersom kategorierna i fråga härrör från appellativ. För Langacker (1991) är appellativ faktiskt de grundläggande substantiven (jämför Van Langendonck 2007a: 51, 117). Coates (2012: 132) spekulerar till och med i att ”proprial referens/onymin referens bygger på en kortare kedja av neuroner eller synapser som avfyras mer effektivt”, även om neuropsykologer som Semenza och Zettin (1988: 718) bara antyder ”att egennamn, liksom vissa andra kategorier, kan bearbetas självständigt inom det semantiska systemet”. Bearbetningskostnader nämns inte. Inom psykologin är det välkänt att människor automatiskt försöker skapa mening av varje ljud- eller bokstavssträng, vilket styrker appellativens språkliga företräde genom deras definierande betydelse. När det gäller namn, om den enda ledtråden för att återkalla ett namn är betydelsen på grundnivå (som inte ens finns i PTP) och en valfri, eller hur som helst, Straipsniai / Articles 121 W I L L Y V A N L A N G E N D O N C K Om det rör sig om en osammanhängande uppsättning konnotationer blir återhämtningsprocessen svår. När det gäller appellativ finns det däremot en sammanhängande, polysem uppsättning betydelser som mycket lättare kan leda till identifieringen av en entitet. Faktum är att psykolingvister numera utgår från att ”jämfört med appellativnamn [dvs. appellativ, WVL] är personnamn svåra att lära sig och komma ihåg” (Hollis and Valentine 2001: 99). Denna idé härrör från psykologiska experiment, såsom det som ledde till Baker–baker-paradoxen (Valentine, Brennen and Brédart 1996: 39). Kort sagt går denna paradox ut på att personer som konfronteras med ett fotografi av en man i regel ganska lätt kopplar ett appellativ som baker till honom, men det homofona efternamnet Baker med betydligt större svårighet. Valentine, Brennen and Brédart (1996: 39) konstaterar: ”namn återkallades mer sällan än yrken, även när samma objekt ingick”, som i fallet med B/baker (efternamn och appellativ). Man antar att det finns en direkt koppling i hjärnan från en man till efternamnet, men ett nätverk av besläktade betydelser (bröd, bageri osv.) som gör det möjligt för personen att bättre behålla sambandet mellan en man och yrket baker än sambandet mellan en man och namnet Baker. Detta förklarar också varför människor, när de blir äldre, glömmer namn mycket lättare än appellativ (James 2004). Sådana psykolingvistiska rön motsäger Onymic Reference Default Principle, åtminstone så som den formuleras i PTP. Däremot måste det sägas att dessa psykologiska rön inte kullkastar påståendet att onymisk referens är ”referensens standardläge” (Coates 2012: 132). I samma anda hävdar Van Langendonck (2007a: 51, 117ff.; 2008) att namn utgör de prototypiska substantiven för referens (denotation) och uppvisar omarkerade grammatiska drag som bestämdhet samt oftast singularis, konkretion och icke-generiskhet. Mot bakgrund av detta bör det ha blivit tydligt att vi står inför paradoxen att namn erbjuder det prototypiska och mest praktiska verktyget för denotation och referens, men är svårare att återhämta än semantiskt fullt artikulerade nominalfraser med appellativ, eftersom namn saknar definitorisk betydelse. I detta sammanhang hävdar Coates (2012: 132) ”att när onymisk referens genom ett uttryck väl har etablerats, dvs. när det har blivit ett namn, finns det ingen väg tillbaka...” Så är sannolikt fallet. Det är lättare att förlora en specifik betydelse än att återvinna den. Detta påstående liknar det som framförts i den omfattande litteraturen om grammatikalisering, där man har hävdat att grammatiska morfem har förlorat sin lexikala betydelse och inte kan återgå till sitt lexikala ursprung (se bland andra Brinton and Traugott 2005). När det gäller namn drar Van Langendonck (2009) slutsatsen ”att namn varken är grammatikaliserade eller lexikaliserade appellativkonstruktioner eller icke-onymiska konstruktioner..., utan att åtminstone ’evolutionsnamn’, dvs. namn som inte har sitt ursprung i en illokutionär akt utifrån ett proprialt (eller annat) lemma (förnamn, filmnamn osv.), har genomgått en desemantiseringsprocess som kan utlösa ett antal formella processer, precis som i fallet med grammatiska kategorier, där desemantisering också äger rum.” 122 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names 5. SLUTSATSER Mina övergripande slutsatser är följande: PTP:s tes om att namn saknar betydelse bör preciseras. De saknar definitorisk betydelse, men har presuppositioner, dvs. grammatisk betydelse och en presupposition på kategorinivå eller grundnivå, samt konnotativa, pragmatiska betydelser i namnlemman, såsom emotivitet, litterärt och magiskt innehåll, och slutligen konnotativa, kompletterande betydelser som gäller denotatum eller referent för ett namn, såsom encyklopedisk eller subjektiv information och betydelseaspekter. Antagandet om en inneboende presupposition på kategorinivå (grundnivå) bygger i avgörande grad på en åtskillnad mellan namn och namnlemman, där propriala lemman är de mest framträdande. Namnlemman har endast en potential för denotation och kategoritillskrivning. När filosofer och psykologer tänker på en kategorisk betydelse tillskriver de den uppenbarligen själva namnet, inte dess lemma. Påståendet att det väsentliga i att vara ett namn finns i referensen, inte i denotationen, bör omkastas: denotationen är primär och unik. Annars kan vi inte ens skilja namn från bestämda beskrivningar och bestämda pronomen. I språkanvändning bör referens, vokation, namngivning och ostension likställas. Därför kan referens som sådan inte definiera namn. Endast om vi godtar unik denotation kan vi tala om namn som fungerande inom systemet av etablerad språklig konvention och som refererande i språkanvändning. Morfosyntaxen återspeglar denna situation: namn kan exempelvis inte följas av restriktiva relativa bisatser och uppvisar sin kategoriska betydelse i vissa nära appositioner, åtminstone i ett antal indoeuropeiska språk, samt även i kongruensmönster i åtminstone bantuspråket kirundi. Psyko- och neurolingvistiken bekräftar dessa analyser. Huruvida namn förs in i onomastikonet genom namngivning eller genom upprepad referens till appellativa eller andra konstruktioner förändrar inte saken. Säker synkron kategorisering av namn möjliggörs av deras inneboende betydelse på grundnivå och av antagandet att deras denotation innebär unikhet. Varken en enkel definition av översättning eller en definition som innefattar betydelse hindrar oss från att anta att ett antal namn, eller möjligen deras namnlemman, kan översättas, om än på olika sätt. Inga experimentella eller andra belägg anförs för PTP:s Onymic Reference Default Principle, även om onymisk referens tycks vara ”referensens standardläge”, förutsatt att ’unik denotation’ ligger till grund för ’referensen’. Slutligen vill jag betona att grammatiken bekräftar rimligheten i den föreliggande teorins semantisk-pragmatiska begrepp och teser.17 Ett påstående om att 17 Den föreliggande teorin skiljer sig inte väsentligt från teserna i Van Langendonck (2007a). Här har jag emellertid fokuserat på skillnaden mellan unik denotation och unik referens, preciserat andra begrepp såsom namnlemma, presupposition och konnotation samt lagt fram några idéer om namnöversättning. Straipsniai / Articles 123 WILLY VAN LANGENDONCK Att det inte finns någon lämplig plats för en grammatik om namn inom PTP är obegripligt, eftersom detta står i flagrant motsättning till språkets fakta. I de mest skilda språk kan namn skiljas från appellativiska konstruktioner (bestämda beskrivningar) och bestämda pronomen (se bland andra nyligen: Anderson 2007; Idiatov 2007; Van de Velde 2006; 2008; Van Langendonck 2007a och kommande arbeten). Det är verkligen otänkbart att endast en språklig kategori, dvs. namn, saknar en egentlig (dvs. bara ”epifenomenell”) grammatisk status. REFERENCES Algeo John 1973: On Defining the Proper Name (University of Florida Humanities Monograph 41). Gainesville: University of Florida Press. Anderson John M. 2003: On the structure of names. – Folia Linguistica 37: 347–398. Anderson John M. 2004: On the grammatical status of names. – Language 80: 435–474. Anderson John M. 2007: The grammar of names. Oxford: Oxford University Press. Bayer Joseph 1991: Representatie van algemene namen en eigennamen in het mentale lexicon: neurolinguistische evidentie [Representation of common nouns and proper names in the mental lexicon: neurolinguistic evidence]. – Tabu 21(2): 53–66. Boesch Bruno 1957: Die Eigennamen in ihrer geistigen und seelischen Bedeutung für den Menschen. – Der Deutschunterricht 9(5): 32–50. Brendler Silvio 2004: Klassifikation der Namen. – Namenarten und ihre Erforschung. Ein Lehrbuch für das Studium der Onomastik, ed. by Andrea Brendler, Silvio Brendler. Hamburg: Baar, 69–72. Brendler Silvio 2005: Über den gerechten Tod der Auffassung vom Namen als bilaterales Zeichen. – Proceedings of the XXIst International Congress of Onomastic Sciences (Uppsala 2002), ed. by Eva Brylla, Mats Wahlberg. Uppsala: SOFI. Vol. I, 98–117. Brendler Silvio 2008: Nomematik. Identitätstheoretische Grundlagen der Namenforschung (insbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Namengeographie, Namenstatistik und Namenstheorie). Hamburg: Baar, 2008. Brinton Laurel J., Elizabeth Closs Traugott 2005: Lexicalization and language change. Cambridge University Press. Burge Tyler 1973: Reference and proper names. – Journal of Philosophy 70/14: 425–439. Cislaru Georgeta 2006: Propriétés catégorielles des noms de pays. – Onoma 41: 83–113. 124 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names Cislaru Georgeta 2012: Les facettes des toponymes: des données contextuelles aux modèles sémantiques. – Colloque international: Défis de la toponymie synchronique. Structures, contextes et usages. (Université Rennes 2). To appear. Coates Richard 2000: Singular definite expressions with a unique denotatum and the limits of properhood. – Linguistics 38/6 [370 of the continuous series], 1161–1174. Coates Richard 2005: A speculative psycholinguistic model of onymization. – Naming the world. From common nouns to proper names (RIOn International Series 1), ed. by Brozović–Rončević, Dunja and Enzo Caffarelli. Roma: Società Ed. Romana, 3–12. Coates Richard 2006a: Properhood. – Language 82: 356–382. Coates Richard 2006b: Some consequences and critiques of The Pragmatic Theory of Properhood. – Onoma 41: 27–44. Coates Richard 2009: A strictly Millian approach to the definition of the proper name. – Mind and Language 24.4, 433–444. Coates Richard 2012: Eight issues in the Pragmatic Theory of Properhood. – Acta Linguistica Lithuanica 66, 119–140. Debus Friedhelm 1980: Onomastik. – Lexikon der Germanistischen Linguistik, hrsg. von Hans Peter Althaus, Helmut Henne, Herbert Ernst Wiegand. Tübingen, 187–198. Debus Friedhelm 2012: Namenkunde und Namengeschichte. Eine Einführung. Berlin: E. Schmidt Verlag. De Stefani Elwys, Pepin Nicolas 2006: Une approche interactionniste de l’étude des noms propres: les surnoms de famille. – Onoma 41: 131–162. Donnellan Keith 1974: Speaking of nothing. – The Philosophical Review 83: 3–31. Geach Peter 1957: Mental Acts. London: Routledge and K. Paul. Goossens Jan 1986: Die Namen der belgischen Gemeinden und ihre Schreibung. – Amtlicher Gebrauch des geographischen Namengutes, ed. by Bozen E. Kühebacher, 225–242. Hansack Ernst 2004: Das Wesen des Namens. – Namenarten und ihre Erforschung. Ein Lehrbuch für das Studium der Onomastik, ed. by Andrea Brendler, Silvio Brendler. Hamburg: Baar. Haspelmath Martin 2010: Comparative concepts and descriptive categories in crosslinguistic studies. – Language 86/3, 663–687. Hollis Jarrod, Valentine Tim 2001: Proper-Name Processing: Are Proper Names Pure Referencing Expressions? – Journal of Experimental Psychology: Learning, Memory, and Cognition, Vol. 27, No. 1, 99–116. Horn L. R. 1996: Presupposition and implicature. – The Handbook of Contemporary Semantic Theory, ed. by Sh. Lappin. Oxford: Blackwell, 299–319. Straipsniai / Articles 125 WILLY VAN LANGENDONCK Idiatov Dmitry 2007: A typology of non-selective interrogative pronominals. Doct. diss. University of Antwerp. Online manuscript. James L. E. 2004: Meeting Mr. Farmer versus meeting a farmer: specific effects of aging on learning proper names. – Psych aging 19, 515–522. Jespersen Otto 1924: The Philosophy of Grammar. With a New Introduction and Index by James D. McCawley. Chicago/London: The University of Chicago Press. Kalverkämper Hartwig 1978: Textlinguistik der Eigennamen. Stuttgart. Kleiber Georges 1996: Noms propres et noms communs: un problème de dénomination. – Méta 41(4), 567–589. Kleiber Georges 2004: Peut-on sauver un sens de dénomination pour les noms propres? – Jean-Christophe Verstraete (ed.). Grounding and headedness in the noun phrase. Studies for Willy Van Langendonck. Special Issue of Functions of Language 11 (1), 115–145. Kripke Saul 1972: Naming and necessity. – Semantics of Natural Language, ed. by Davidson, Donald, and Gilbert Harman, 2nd ed. Dordrecht/Boston, 253–355. Kuryłowicz Jerzy 1980: The linguistic status of proper nouns (names). – Onomastica 25, 5–8. Langacker Ronald W. 1987: Foundations of Cognitive Grammar, vol. I: Theoretical Prerequisites. Stanford: Stanford University Press. Langacker Ronald W. 1991: Foundations of Cognitive Grammar, vol. II: Descriptive Application. Stanford: Stanford University Press. La Palme Reyes Marie, MacNamara John, Reyes G. E., Zolfaghari H. 1993: Proper names and how they are learned. – Memory 1(4): 433–455. Lemghari El Mustapha 2011: Complexité sous-catégorielle des noms propres métonymiques et continuum massif vs comptable. To appear in: Proceedings of the 24th International Congress of Onomastic Sciences (Barcelona). Leroy Sarah 2012: Toponymes et constructions toponymiques en français. – Colloque international: Défis de la toponymie synchronique. Structures, contextes et usages. (Université Rennes 2). To appear. Lyons John 1977: Semantics. Cambridge: Cambridge University Press. McKinsey Michael 2010: Understanding proper names. – Linguistics and Philosophy 33/4: 325–354. Molino Jean 1982: Le nom propre dans la langue. – Jean Molino et al. (eds.). Le nom propre. Langages 16 (66), 5–20. Moltmann Friederike 2013: Names, sortals, and the mass-count distinction. Online manuscript. 126 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names Morris Charles 1938: Foundations of the theory of signs. – International Encyclopedia of Unified Science. Nicolaisen Wilhelm F. H. 1995: Name and appellative. – Name Studies. An International Handbook of Onomastics (Handbook of Linguistics and Communication Science 11), ed. by Ernst Eichler, Gerold Hilty, Heinrich Löffler, Hugo Steger, Ladislav Zgusta. Berlin: Mouton de Gruyter, vol. I, art. 56, 384–393. Nübling Damaris, Fahlbusch Fabian, Heuser Rita 2012: Namen. Eine Einführung in die Onomastik. Tübingen: Narr/Francke. Palmer F. R. 1976: Semantics. A New Outline. Cambridge: Cambridge University Press. Pepin Nicolas, Elwys De Stefani, eds. 2010: Eigennamen in der gesprochenen Sprache. Tübingen: Narr/Francke. Quine Willard V. O. 1960: Word and Object. Cambridge/Mass.: M.I.T. Press. Russell Bertrand 1918 [1964]: The philosophy of logical atomism. – Logic and Knowledge. Essays 1901–1950, ed. by R. C. Marsh. London: Allen and Unwin. Original edition 1918. Russell Bertrand 1919: Descriptions. – Introduction to Mathematical Philosophy. London, chapter 16, 167–180. Searle John 1958: Proper names. – Mind 67, 166–173. Searle John 1971: The problem of proper names. – Semantics. An Interdisciplinary Reader in Philosophy, Linguistics and Psychology, ed. by Danny Steinberg, Leon A. Jak obovits. Cambridge: Cambridge University Press, 134–141. Semenza Carlo 2009: The neuropsychology of proper names. – Mind and Language 24/4, 347–369. Semenza Carlo, Zettin Marina 1988: Generating proper names: a case of selective inability. – Cognitive Neuropsychology 5, 711–721. Strawson Peter F. 1950 [1971]: On referring. – Mind, new series 59 (1950), number 235: 320–344. Reprinted with footnotes in: Strawson, Peter F. 1971. Logico-Linguistic Papers, 1–27. London: Methuen. Strawson Peter F. 1959: Individuals. An Essay in Descriptive Metaphysics. London: Methuen. Strawson Peter F. 1974: Subject and Predicate in Logic and Grammar. London: Methuen. Ullmann Stephen: 1969. Words and their Use. London. Valentine Tim, Brennen Tim, Brédart Serge 1996: The cognitive psychology of proper names: on the importance of being Ernest. London: Routledge. Straipsniai / Articles 127 WILLY VAN LANGENDONCK Vandelanotte Lieven, Willemse Peter 2002: Restrictive and non-restrictive modification of proprial lemmas. – Word 53(1), 9–36. Van de Velde Mark L. O. 2006: Multifunctional agreement patterns in Bantu and the possibility of genderless nouns. – Linguistic Typology 10(2), 183–221. Van de Velde Mark L. O. 2008: A grammar of Eton. Berlin: Mouton de Gruyter. Van de Velde Mark L. O. 2009 [2012]: Agreement as a grammatical criterion for Proper Name status in Kirundi. – Onoma 44, 219–241. Van Langendonck Willy 1968: Review of F. Debus. Aspekte zum Verhältnis Name – Wort (Groningen: Wolters 1966). – Beiträge zur Namenforschung 3, 203–205. Van Langendonck Willy 1999: Neurolinguistic and syntactic evidence for basic level meaning in proper names. – Functions of Language 6(1), 95–138. Van Langendonck Willy 2006 [2011]: Name theory and set theory: the return of the maximum meaningfulness view of names. – Onoma 41, 45–62. Van Langendonck Willy 2007a: Theory and Typology of Proper Names. Berlin: Mouton de Gruyter. Van Langendonck Willy 2007b: Trade and brand names: proper or common nouns? – Names in Commerce and Industry: Past and Present (colloquium Antwerpen 2006), ed. by Ludger Kremer and Elke Ronneberger-Sibold. Berlin: Logos, 2007, 23–33. Van Langendonck Willy 2008: Not common nouns but proper names are the prototypical nouns. – I nomi nel tempo e nello spazio. Atti del XXII Congresso Internazionale di Scienze Onomastiche, vol. 1, ed. by Maria-Giovanna Arcamone, Donatella Bremer, Davide De Camilli, Bruno Porcelli. Pisa, ETS, 815–822. Van Langendonck Willy 2009: Proper names, grammaticalization and lexicalization. – Teoretické a komunikační aspekty proprií. Prof. Rudolfu Šrámkovi k životnímu jubileu, ed. by M. Harvalík, Eva Minářová, Jana M. Tuskova. Brno: Masarykova Univerzita, 89–102. Van Langendonck Willy 2010a: Names and identity. On the nomematic approach. Review article of Silvio Brendler, Nomematik, Identitätstheoretische Grundlagen der Namenforschung (insbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Namengeographie, Namenstatistik und Namenstheorie). Hamburg: Baar, 2008. Beiträge zur Namenforschung 45/2, 193–220. Van Langendonck Willy 2010b: Europäische Personennamensysteme: Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch. Hrsg. von Brendler, Andrea & Brendler, Silvio. 2007. Anlässlich der 65. Geburtstage von Rosa Kohlheim und Volker Kohlheim. Hamburg: Baar. – Acta Linguistica Lithuanica 62–63, 179–193. Van Langendonck Willy Forthcoming: Names and Grammar. – Oxford Handbook of Names and Naming. Oxford: Oxford University Press. 128 Acta Linguistica Lithuanica LXIX A Semantic-Pragmatic Theory of Proper Names Van Langendonck Willy, Van de Velde Mark 2007: Naar een universele theorie van eigennamen [Towards a universal theory of proper names]. – Handelingen van de Koninklijke Commissie voor Toponymie & Dialectologie 74, 429–467. Walther H. 1968: Mehrnamigkeit von Siedlungen als sprachsoziologische Erscheinung. – Leipziger namen kundliche Beiträge 2, 19–28. Semantinė pragmatinė tikrinių žodžių teorija SANTRAUKA Šis straipsnis – reakcija į redukcionistinį požiūrį, kurį Richardas Coatesas išdėstė publikacijoje „Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood“ (Acta Linguistica Lithuanica 66, 2012, 119–143). Joje autorius tikrinius žodžius, kaip specifinės leksikos vienetus, aptaria pragmatinės lingvistikos teorijos aspektu, pagrįstu dviem esminėmis idėjomis: tai, kad tikriniai žodžiai neturi reikšmės ir kad tikrinių žodžių esmė – įvardijimas, o ne denotacija. Tokius teiginius reikėtų vertinti gana kritiškai, nes šios nuostatos ne visai pagrįstos. Tai galima įrodyti atlikus išsamią semantinę pragmatinę tikrinių žodžių analizę. Šiuo aspektu išanalizavus tikrinius žodžius ir pateikus gramatinių, filosofinių, psicholingvistinių ir neurolingvistinių įrodymų galima teigti, kad: 1) tikriniai žodžiai turi specifinę semantiką, kuri susijusi su žmonių psichika, t. y. patirtimi, kalbėjimo situacija, suvokimu ir visu enciklopediniu žinojimu, lemiančiu sėkmingą komunikaciją. Semantinis santykis yra santykis ne tarp žodžio ir daikto, bet tarp dviejų mentalinių fenomenų – žodžio reprezentacijos ir pasaulio reprezentacijos individo sąmonėje; 2) tikriniai žodžiai ne tik įvardija unikalų objektą kalbos vartosenoje, bet ir pažymi jį nustatytos lingvistinės konvencijos lygiu. Kad tai taptų priimtina, svarbu išskirti tikrinį žodį ir tikrinio žodžio lemą. Šis išskyrimas susijęs su konotacijos sritimi. Įteikta 2013 m. balandžio 4 d. WILLY VAN LANGENDONCK University of Leuven, Department of Linguistics Blijde-Inkomststraat 21–3308, BE–3000 Leuven, Belgium [email protected] Straipsniai / Articles 129