Aldonas Pupkis. „Juozas Balčikonis ir didysis „Lietuvių kalbos žodynas“

ALDONA PAULAUSKIENĖ Vilnius universitet Forskningsområden: grammatisk teori, grammatikvetenskapens historia, sociolingvistik. Aldonas Pupkis JUOZAS BALČIKONIS OCH DEN STORA LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013, 478 p. ISBN 978-609-411-3 Vi börjar läsa varje vetenskapligt verk med förordet, eftersom författaren där anger syftet med sitt arbete och den metod han valt. Här berättas hur idén uppkom att genomföra en mer omfattande, sammanfattande undersökning av den litauiska lexikografins historia. Författaren erkänner dock att han inte så mycket varit angelägen om att sammanfatta som om att berätta om början på utarbetandet av Litauiska språkets ordbok och andra arbeten med anknytning till professor Juozas Balčikonis lexikografiska verksamhet, samt att ge information om de personer som på ett eller annat sätt bistod ordboksredaktionen. Hur väl allt detta lyckats överlåter han åt läsaren att avgöra. En aning överdriven anspråkslöshet: var och en skriver så som han tycker är lämpligast och läser så som han förmår förstå. Balčikonis föreställde sig ordboken som ett monument över folket, och denna föreställning avgjorde ordbokens typ. Det finns också grenar av språkvetenskapen som inte har samband med nationalitet. Jag ska inte räkna upp dem alla här; det räcker med den jämförande historiska grammatiken, eftersom denna inriktning inom språkvetenskapen dominerade i början av den litauiska lexikografin (i Litauen till och med alltför länge), medan idén om allmän språkvetenskap, som uppstod i Frankrike i början av 1900-talet och förespråkade att dia kroni skulle skiljas från synkroni och att språket i högre grad skulle studeras som ett system, ännu inte hade nått Litauen. Därför delades litauiska språkforskare länge, i enlighet med den uppfattning som etablerades i Tyskland under 1800-talets andra hälft – att vetenskaplig språkvetenskap endast kunde vara historisk – in i vetenskapsmän och praktiker, och deras arbeten i vetenskapliga och praktiska, som inte hade något gemensamt med vetenskap. Kazimieras Jaunius och Kazimieras Būga var alltså verkliga vetenskapsmän, medan Jonas Jablonskis och Juozas Balčikonis var praktiker; Balčikonis var dessutom stilist (s. 24). Ordböcker delades också in i vetenskapliga och praktiska. En sådan indelning av språkforskare och språkvetenskapliga arbeten var och är i grunden felaktig. Litauiska forskare från 1900-talets första hälft, som hade studerat i Tyskland, förstod ännu inte att den historisk-komparativa språkvetenskapens tvångströja skulle ha begränsat ordboken kraftigt. De tyckte att endast den kompetens de själva hade förvärvat var lämpad för ett omfattande vetenskapligt arbete (s. 24). 212 Acta Linguistica Lithuanica LXX Aldonas Pupkis Juozas Balčikonis och den stora Ordboken över det litauiska språket Men vad betraktades då som vetenskap? Ordetymologier är utan tvekan en imponerande vetenskap, men de är lätta att kritisera: Būga kritiserade Preobraženskijs etymologiska ordbok, och långt senare kritiserade Vincas Urbutis Konstantīns Karulis etymologiska ordbok över lettiska, eftersom till och med flera etymologier för samma ord kan vara lika trovärdiga. Jag känner till exempel till fyra etymologier för namnet Lietuvos, och vem kan säga vilken av dem som är riktig? Historisk grammatik, som bygger på fakta från olika språk och försöker rekonstruera grammatiska former ända tillbaka till det indoeuropeiska urspråket, kan också på många punkter framstå som hypotetisk. Låt oss noga tänka efter vad som skulle ha hänt om Ordboken över det litauiska språket hade skrivits med den historisk-komparativa metoden och med ordens etymologier fram till 2002. En sådan ordbok skulle inte ha haft någon praktisk eller vetenskaplig betydelse, eftersom vetenskapen inte står stilla med tiden, medan Ordboken över det litauiska språket skrevs under flera decennier och för all framtid. Om vi räknar ordbokens tillkomst från Balčikonis begäran om att få bli dess chefredaktör (1930), snarare än från Būgas uttalande om att börja skriva den (1212), tog arbetet med ordboken lite mer än sjuttio år. Under den tiden genomlevde man krig, ockupationer och personkult med alla dess följder; redaktörerna och generationerna av ordboksförfattare och ordsamlare skiftade, men arbetet med ordboken avstannade inte ens under de allra svåraste tiderna. Vad skulle ha hänt med denna historiska ordbok när den historisk-komparativa språkvetenskapen själv hade uttömt sina möjligheter, och hur behövlig skulle den ha varit för det litauiska folket? Nu har vi däremot en tjugobands-”skyskrapa” och ”vi har byggt högre än ryssarna”, som vår berömde landsman Algirdas Julius Greimas en gång skrev i slutet av 1900-talet i Literatūra ir menas (1991 VI 13). Under den ryska ockupationen begränsades ordbokens omfång på konstlad väg: den fick inte vara större än den ryska ordboken. Den ryska ordboken är planerad att omfatta sjutton band; då får ni, ni små, absolut inte överskrida denna gräns! Men språkets rikedom beror ju inte på folkets storlek, utan på dess geni och de flitiga arbetsbinas förmåga att samla mer honung. Efter utgivningen av tjugo band har institutet, enligt vad man hört, fortfarande omkring en halv miljon kort, och ett program för att komplettera ordboken är redan på gång. I samma artikel skrev Greimas att ordboken inte hade bestått den vetenskapliga kritiken och att dess redaktör Balčikonis var en människa som älskade arbetet mer än språket. Även berömdheter händer det ibland att säga både det ena och det andra. Vad innebär det att älska språket fristående från människorna som talar det? All vetenskap, även humaniora, strävar efter att förstå världen och att använda denna kunskap till människans nytta. Jonathan Swift gjorde en briljant parodi på vetenskap för vetenskapens egen skull i Gullivers resor, där han visar hur forskare försöker utvinna solljus ur gurkor. Det måste sägas att den Ordboken över det litauiska språket som vi har i dag klarar all kritik, eftersom den, även om den av objektiva skäl inte kunde undgå en hel del brister, tillhandahåller tillräckligt med faktamaterial för olika vetenskapliga arbeten, däribland fackordböcker. Av Aldonas Pupkis redogörelse i monografin för Balčikonis utnämning till chefredaktör för ordboken kan man dra slutsatsen att utnämningen inte avgjordes av några personliga bekantskaper med Recenzijos / Reviews 213 ALDONA PAULAUSKIENĖ utbildningsministern eller statsministern, utan av en bildad och inflytelserik person som kände Balčikonis väl och insåg att endast Balčikonis, som inom språkvetenskapen följde i Jablonskis fotspår, kunde leda ett så enastående och för folket nödvändigt arbete på ett lämpligt sätt. Jablonskis var en tillräckligt teoretiskt väl förberedd språkvetare, men han ansåg inte att olika språkvetarresonemang om språket, ibland rentav motstridiga, kunde vara betydelsefulla för folket. Folket behöver inte teorier utan konkreta arbeten (en grammatik, en ordbok). Därför skrev han i förordet till grammatiken från 1922: ”Det som bekymrar mig är i varje fall framför allt en praktisk fråga: i skolan måste vi lära ut inte så mycket grammatiska termer och språkets alla slags svårigheter som levande språkliga företeelser, vilka behövs i en bildad litauers liv och arbete i det litauiska samhället” (Jablonskis 1957: 183–184). Detta betyder inte att Jablonskis grammatik saknar teori. Man har försökt kritisera Jablonskis uppfattning om verbens aspekt, tempus och modus, men med tiden visade det sig att hans grammatiska teori inte alls är så lätt att kritisera. När Balčikonis ombads att granska en kandidatuppsats om verbens aspekt ville han, redan till åren kommen, liksom Jablonskis, inte gräva i ”teoretiska svårigheter”. Hans samtycke till att vara opponent formulerades med följande ord: ”Om ni hade skrivit om en dialekt, då... Jag förstår mig inte alls på de där teorierna, men vad kan man göra... Jag går med på det, eftersom ni behöver en professor, och var ska ni få tag på en nu?...” Ett sådant uttalande, liksom Jablonskis erkännande, betyder inte alls att Balčikonis var ointresserad av språkvetenskap. Enligt hans uppfattning borde språkvetenskap emellertid inte bestå av subjektiva teoretiska spekulationer, utan av konkret arbete. Beskrivningar av dialekter behövs, eftersom dialekterna snabbt håller på att försvinna; däremot är det inte så viktigt hur man förstår dessa aspekter. Den 23 februari 1930 lämnade Jablonskis denna jämmerdal, medan Balčikonis fortfarande var tillräckligt ung och energisk och, som Greimas säger, en människa som älskade arbetet; endast en sådan människa kunde ta på sina axlar den enorma ansvarsbörda som anförtrotts honom. Pupkis har samlat allt han fann i arkiv och press och valt en akademisk framställningsform; han är mycket försiktig, och förklaringarna är mycket försiktigt formulerade. Men i hans monografi kan man läsa att ”Skardžius skrev utan omsvep 1962 att den av Smetona utsedde Balčikonis ledde ordboksarbetet” (s. 27). Just här börjar man med viss sorg fundera: varför finns det inte nu människor på de högsta maktpositionerna som verkligen älskar Litauen och det litauiska folket, inte bara i ord; varför har vi under dessa årtionden av ett självständigt Litauen inte lyckats skapa en nationell skola; varför har elevernas läskunnighet försämrats, varför har lärarens och skolans anseende sjunkit så lågt, varför sviker till och med språkvetarna språket?... Och många fler sådana frågor kan ställas. I mellankrigstidens Litauen var språkvetarnas arbetsförhållanden ingalunda särskilt bekväma eller lätta, men man var stolt över sitt folk och dess språk. Därför standardiserades standardspråket inom kort och en nationell skola skapades; den höll stånd både under kriget och under det första, blodiga, efterkrigsårtiondet. 214 Acta Linguistica Lithuanica LXX Aldonas Pupkis Juozas Balčikonis ir didysis Lietuvių kalbos žodynas Vad ärvde Balčikonis egentligen av Būga, som han i breven så enträget uppmanade att till och med flytta ut på landet och helt ägna sig åt ordboksarbetet, medan han själv erbjöd sig att ta på sig alla bekymmer i samband med finansieringen av ordboken och till och med brukade vara missnöjd när han inte fick de snabba svar han önskade från Būga (Balčikonis 1982: 256–258)? Balčikonis, som kände Būga och hyste stor aktning för honom som forskare, måste när han 1922 och 1923 uppmanade honom att så snart som möjligt skriva ordboken och erbjöd sig att hjälpa till med allt, knappast ha föreställt sig vilken sorts ordbok Būga hade tänkt sig och vilka möjligheter han hade att då ge ut den i tryck. När Būga började skriva ordboken kände han att han var skyldig att förklara sig. Lietuvių kalbos žodyno I inledningen till det första häftet skrev han att han hade ägnat sig åt en ordbok sedan 1912. Där redogjorde han också för under vilka omständigheter materialet hade samlats in, hur mycket som hade samlats in och varifrån. Būga hade inte räknat korten (lapparna), men när han började skriva ordboken hade han 14–17 pud, varav 10–13 pud hade samlats in i Kaunas från 1921 till den första decemberdagen 1923. Det tillgängliga materialet räckte emellertid ännu inte till för att trycka ordboken, eftersom han såg att den skulle bli ofullständig och bristfällig. ”Att jag gick med på att ge ut ordboken i världen sådan den är i dag, det är vårt samhälle och vår regering som bär skulden för, särskilt den senare, som sedan länge genom undervisningsministern oupphörligen har uppmanat mig att snabbare sätta i gång tryckningen. Här måste jag å mina egna och andra språkforskares vägnar tacka vår regering – den lagstiftande (sejmen) och den verkställande (ministerkabinettet) – som inte har sparat på stora utgifter för detta kultur- och vetenskapsarbete. Tack också till alla som hjälpt till med ordboken!” (Būga 1924: VI). [Alltså... Och för oss studenter ljög man vid universitetet och sade att den borgerliga regeringen inte alls hade brytt sig om ordboken, och att Būga hade blivit sjuk av fattigdom och dött i förtid. Av Būgas tack till regeringen framgår däremot att det hade varit helt annorlunda.] Därefter skriver Būga: ”En lämpligare benämning på min ordbok vore inte ordbok, utan ordboksmaterial. Min ordbok är inte ens systematiskt sammanställd, eftersom hela dess material har samlats in sporadiskt och tillfälligt. Eftersom jag inte hade för avsikt att genast trycka det insamlade ordboksmaterialet, hade jag inte ens gjort upp någon plan för ordboken” (1924: VI). ”Ordboken omfattar alla litauiska ord, utan något urval. Här finner inte bara appellativa ord (appellativa) (...), utan också egennamn (nomina propria) (...), sin plats. Ordboken tar ingen hänsyn till om ett ord till sitt ursprung är litauiskt eller främmande, för alla ord är lika för den” (1924: VII). ”Förklaringsspråket i min ordbok är inte ett enda. Här finner läsaren ett ord förklarat på litauiska, ett annat på tyska, ett tredje på ryska eller polska, ett fjärde på latin eller på något annat sätt. Jag kunde inte undvika språkblandningen (”Babel”) på grund av tidsbrist. Det hade naturligtvis varit möjligt, ja till och med önskvärt, att konsekvent använda ett och samma språk genom hela ordboken, men problemet är att ett sådant arbete kräver mycket tid. För att skynda på skrivandet och tryckningen av ordboken var jag alltså tvungen att låta orden förklaras på det språk jag fann i källorna” (1924: VII). Recenzijos / Reviews 215 ALDONA PAULAUSKIENĖ För att få veta vad Būga gjorde och hur han gjorde det måste man läsa ordbokstexten. Här tar jag bara ett exempel. Eftersom standardspråket ännu inte hade formats finner vi vid sidan av akmuo också dialektformerna akmenas, akminas, och som uppslagsord förekommer även deras diminutivformer akmenelis och akminelis. Under uppslagsordet akmuo beskrivs alla kasusformer, deras historia och dialektologi samt etymologi, för att använda Būgas ord. En ordbok av detta slag hade ingen människa (inte ens Būga) och inget kollektiv över huvud taget förmått skriva. Men efter allas påtryckningar lovade Būga: ”Från och med andra terminen skulle jag kunna lämna universitetet i ett år, så att jag hann förbereda åtminstone band I (omkring 900–1000 sidor) för tryckning. Men det kan jag göra först när jag har verkliga garantier för att min försörjning tryggas utan universitetet och andra arbeten” (1924: 14). Anta att Ödet inte hade ingripit på annat sätt och att Būga hade skrivit en sådan ordbok som den vi ser i de första häftena. Då är det tveksamt om den skulle ha behållit sitt vetenskapliga värde särskilt länge, eftersom ingen vetenskap, inte heller lingvistiken, har något slut och inte kan ha det. Därför var utnämningen av Balčikonis till ordbokens chefsredaktör väl genomtänkt: han strävade inte överdrivet efter den historism som då var på modet i Litauen. Pranas Skardžius kunde naturligtvis inte annat än känna sig kränkt över att det inte var han, forskaren, utan praktikern Balčikonis som hade utsetts till chefsredaktör. När Balčikonis gick med på att bli ordbokens chefsredaktör tog han på sig inte bara de juridiska och moraliska rättigheter som hans motståndare hade oroat sig så mycket över, utan också alla de skyldigheter som knappast någon annan skulle ha kunnat fullgöra så samvetsgrant. Han skulle inte ha tagit på sig ett sådant ansvar om han inte hade varit säker på sin vetenskapliga kompetens och administrativa förmåga. ”När arbetet inleddes behövde redaktören ta hand om många saker: ordna lokalerna, välja ut medarbetare, gå igenom kartoteken samt planera och organisera det fortsatta arbetet” (32). Jag läser denna monografi, och mycket känner jag redan till från Balčikonis Rinktinių raštų, sammanställda och utgivna av Pupkis, liksom från minnesskriften Dek žodį prie žodžio – turėsi žodyną om Balčikonis närstående, medarbetare och elever, utgiven på hans initiativ. Jag känner också till mycket från mina egna erfarenheter av umgänget med Balčikonis, inte bara under föreläsningarna, från samtal med Brone Vosylyte och Antane Kučinskaite, som arbetade vid ordboksredaktionen nästan från början, med min studiekamrat och trogna elev till Balčikonis, Vytautas Vitkauskas, som på ett utmärkt sätt avslutade lärarens påbörjade arbete, samt hemma, där jag bodde med Jonas Paulauskas, vars efternamn står inskrivet i alla de band av Lietuvių kalbos žodyno som utgivits enligt de nya anvisningarna. Från 1956 till 1960 bodde Vosylyte och jag i samma studenthem, i intilliggande rum. När hon på grund av sin svåra sjukdom inte orkade ta sig till institutet, men fortfarande kunde skriva och redigera ordboken, blev våra rum som en enda lägenhet: Paulauskas bar kartotekslådor och ordbokstexter från institutet hem, och jag hjälpte till med hushållssysslorna. Tillsammans med arbetet kom också ordbokens problem hem till oss, och Balčikonis kom ofta på besök hos Vosulyte, som arbetade hemma (med små honungskakor). 216 Acta Linguistica Lithuanica LXX Aldonas Pupkis Juozas Balčikonis ir didysis Lietuvių kalbos žodynas Under sådana omständigheter hörde jag deras samtal och såg hur ordboken skrevs och redigerades, hur korrektur och granskning gick till, eftersom ordboksartiklarna ofta låg även på Paulauskas skrivbord. Ordboksförfattarna och redaktörerna var sådana människor som inte sparade tid eller krafter på det arbete de åtagit sig: de arbetade även när de var sjuka hemma, på lediga timmar och dagar och under semestern. De hade lärt sig att arbeta på det sättet av Balčikonis, som älskade arbetet. Det arkivmaterial som Pupkis har använt berikar vår kunskap om Balčikonis arbete och idéer, om hur instruktionerna för ordboksarbetet naturligt och gradvis kom till; på så sätt blir monografins text lik en historia om ordbokens tillkomst. Kanske är det just därför som några av författarens kolleger och bekanta kan ha tyckt att också titeln ”Historien om den stora ”Litauiska ordboken”” skulle passa för monografin. Men det är ju inte hela historien. Den titel författaren har valt återspeglar dock monografins innehåll bättre, eftersom Balčikonis arbetade så att hans ande, trots alla diskussioner, tidernas växlingar och ideologiska prövningar, blev kvar och ledde ordboksarbetet även sedan han lämnat både ordboken och livet. Endast hans medarbetare och elever, som han själv hade fostrat, kunde fortsätta det arbete Balčikonis hade inlett så väl. När alla tjugo banden hade utkommit och man beslöt att ge ut en elektronisk version av ordboken blev det möjligt att förbättra sådant som man tidigare inte kunnat eller vetat hur man skulle göra. Vytautas Vitkauskas läste igenom hela ordboken och gav 2006 ut en separat bok där han registrerade felläsningar vid transkriberingen av dialektord och -former: Lietuvių kalbos žodyno taisymai. Författaren berättar: ”Hösten 1964 flyttades jag från institutets dialektologiavdelning till ordboksavdelningen, där jag framför allt intresserade mig för transkriberingen av dialektord och -former. Det var inte bara jag som lade märke till tveksamma saker; vi talade också om dem med både ordboksredaktörer och dialektforskare.” Så började allt. Under de sista dagarna av min tjänstgöring skrev jag ner allt i en liten bok. Detta uppmuntrades av mina främsta lärare, professor Z. Zinkevičius och docent A. Laigonaitė, kollegerna E. Grinaveckienė, A. Jonait y tė, D. Garg asaitė, J. Paulauskas, Ž. Urbanavičiūtė-Mark evičienė med flera, samt professor Balčikonis lära: att undvika misstag” (Vitkauskas 2006: 7). Det hade varit mycket bra om även felen vid fastställandet av hierarkierna för ordens grammatiska egenskaper och lexikala betydelser hade registrerats och förklarats på detta sätt. Men vetenskaperna litauisk grammatik och lexikologi var ojämförligt svagare än dialektologin, och ingen specialist inom dessa områden hade en sådan anknytning till ordboken som dialektologen Vytautas Vitkauskas. Jag ska inte här tala om moralfrågor, myndigheternas omsorg om nationens kultur eller skolans och lärarens anseende. Detta kan man också se i Balčikonis Rinktinių raštų och i den recenserade monografin, där det sägs att Balčikonis valde läraren Napalys Grigas till sin högra hand (sekreterare) och i allmänhet formade hela ordboksredaktionen av lärare med känsla för det levande språket. Dessutom hade alla våra stora språkvetare varit lärare i början av sin yrkesbana, innan de senare blev framstående forskare. Recenzijos / Reviews 217 ALDONA PAULAUSKIENĖ Myndigheterna sparade inte på pengarna till ordboken, men av arkivdokumenten framgår att man försökte undvika missbruk och hushålla. Om man dessutom betänker hur livet tedde sig i det agrara Litauen på den tiden, då man för 100 litas kunde köpa en bra ko, var redaktörens lön på 1 000 litas naturligtvis mycket hög. Läraren Pranas Gailiūnas, som senare blev skolinspektör och docent vid Vilnius universitet, berättade att han efter examen från universitetet hade skaffat sig arbete i en folkskola. Arbetet var inte särskilt omfattande, och han fick 300 litas i lön. För hundra litas hyrde han ett rum med mat och service. Han hade fortfarande 200 litas kvar i fickan och visste som ungkarl inte hur han skulle göra av med dem. Jordbrukarna levde på ett helt annat sätt, eftersom det de odlade på sin egen mark var mycket billigt, medan det som måste köpas i staden var dyrt. För en centner råg kunde man inte köpa ett par skor. Men låt oss inte gå in på landets ekonomi, även om arkivkällorna får en att fundera också över den, särskilt om man ännu minns från barndomen hur mor, när hon ville tända i ugnen, knäckte en tjock svensk tändsticka på mitten; hur far bara åkte till kyrkan eller staden med tömmar av läder; hur männen sparade sina bröllopskläder till begravningen (de kunde inte bli feta med tanke på det hårda jordbruksarbetet och alla bekymmer); och hur alla, från de små till de gamla, annars bar hemvävda kläder och gick barfota eller i träskor – och kanske till och med var lyckligare än dagens rika. Monografiförfattarens arbete med att sammanställa Balčikonis Rinktinių raštus, ordboksmedarbetarnas minnen och det kronologiskt ordnade arkivmaterialet ger en sann bild av ordbokens tillkomst från allra första början: i det fria Litauen, under krigsåren och under efterkrigstidens umbäranden när man sökte efter det kartotek som Salys hade gömt undan. Ändå skulle man önska ett något annorlunda framställningssätt i avsnittet ”I den bolsjevikiska censurens klor”, så att yngre språkvetare, som inte levde på den tiden, inte får intrycket att ”de sina sköt på de sina” helt utan anledning. De var tvungna att göra det. VKP(b):s ideologiska förtryck var omåttligt grymt och tog sig först uttryck i själva imperiets centrum, varifrån det spred sig över hela dess väldiga område. Den ordbok som leddes av Balčikonis hamnade i den bolsjevikiska censurens klor inte på grund av Žiugždas excesser (även Kostas Korsakas, Genrikas Zimanas och språkvetaren och förlagsredaktören Jonas Kabelka gjorde sig skyldiga till sådana). De skulle inte ha ägnat sig åt dessa excesser om inte ”atombomben” hade exploderat över rysk litteratur och konst 1946. Ingen skulle ha krävt att språkvetenskapliga och andra vetenskapliga arbeten skulle skrivas i ljuset av Stalins språkvetenskap, om det inte 1950 hade hållits en starkt ideologiserad språkvetardebatt med marxisterna i Pravdoje. Den debatten fick sin upplösning genom att en framstående georgisk språkvetare bad Stalin om en intervju, själv formulerade frågorna, besvarade dem i Stalins namn och publicerade texten i samma Pravdoje (naturligtvis med vissa vördnadsbetygelser åt storrysk chauvinism; annars skulle Stalin inte ha låtit publicera det ”geniala” verket under sitt eget namn). År 1946 behandlade VKP(b):s centralkommitté tidskrifterna Leningrad och Zvezda, Muradelis opera Didysis gyvenimas, Michail Zoščenko och Anna Achmatovas verk och mycket strängt 218 Acta Linguistica Lithuanica LXX Aldonas Pupkis Juozas Balčikonis ir didysis Lietuvių kalbos žodynas fördömde dem för deras apolitiska hållning. Huvudtalare var Andrej Zjdanov. Det berättades att Zosjtjenko till och med fick psykiska problem efter det mötet. Pupkis använde dokumentsamlingen som utkom 1991 Rašytojas pokario metais och lade förmodligen på minnet att Litauens författarkongress hölls omedelbart därefter, med LKP(b):s CK-sekreterare Kazys Preikšas i A. Zjdanovs roll. Vid detta möte i Författarförbundet var både förbundets ordförande Petras Cvirka och Eduardas Mieželaitis, som varit komsomolmedlem redan före kriget, tvungna att slå sig för bröstet. Balys Sruoga utsattes för den värsta tänkbara anklagelsen. När han återvänt från ett läger förstod han att han lätt kunde hamna i ett annat och, knappt stående på benen, höll ett långt ”botgöringstal” som han själv inte trodde ett enda ord av (Rašytojas pokario metais 1991: 72). Eftersom han inte förstod den kommunistiska politikens vansinne skrev Sruoga, när han återvänt från detta fasansfulla möte, ett brev till Cvirka i tron att förbundets ordförande fortfarande hade någon sorts makt. Varken Cvirka eller Žiugžda hade någon makt. Därför insåg Balčikonis meningslösheten i att komma med ursäkter och löften om att bättra sig. Under efterkrigsåren fick Balčikonis mycket, inte utan Žiugždas initiativ. ”1944–1959 arbetade Balčikonis vid Vilnius universitet; 1948 tilldelades han professors titel. 1944–1950 ledde han institutionen för litauiska språket. 1945–1952 var Balčikonis direktör för Institutet för litauiska språket vid LTSR MA, 1946 valdes han till akademiker vid LTSR MA, och 1945 tilldelades han hederstiteln LTSR:s förtjänte vetenskapsman” (Sabaliauskas 1982: 38). Sudėliokime Balčikonio paaukštinimų metus iš eilės: 1944, 1945, 1946 ir 1948 (inirtingiausių žodyno svarstymų ir kritikos) metai, ir dar pridurkime, kad Balčikonis buvo aprūpintas puikiu butu mokslininkų namuose, tai ir suprasime santūrų Balčikonio elgesį žiaurių žodyno svarstymų ir neteisingų jo darbo vertinimų metu, suprasime ir Vitkausko parašymą, kad „Tarybinė vyriausybė gražiai įvertino jo nuopelnus“ (Vitkauskas 1985: 60). O kodėl Žiugžda šėliojo, pats pasikvietęs Balčikonį dirbti į Lietuvos aukščiausias mokslo įstaigas, taip pat bus suprantama, jei kam pavyks aprašyti tuos baisius stalinizmo laikus. 1948 m. gegužės 21 d. LTSR MA Visuomeninių mokslų skyriaus išplėstiniame biuro posėdyje buvo svarstomas Lietuvių kalbos žodyno II tomas. Jame Balčikonis kalbėjo apie žodyno pobūdį, darbo eigą, apimtį ir tikslą. Ir paskui turėjo išklausyti tų, kurie išsijuosę kritikavo žodyną ir gal net patys netikėjo tuo, ką sako. Vid LKP:s fjärde partikongress i Dzerzjinskij-distriktet, som hölls den 3–4 juni 1950, kritiserade Pušinis Žiugžda häftigt för att han, vid en tid då ”bolsjevismen och sovjetmakten sopar bort inte bara den borgerliga ordningen utan också de beklagliga resterna av borgerliga och småborgerliga partier [...], började samla ihop ett par av varje sort till LTSR:s Vetenskapsakademi, det vill säga, företrädare för varje borgerligt parti antogs till LTSR:s Vetenskapsakademi. I dag har LTSR:s Vetenskapsakademi bland sina medlemmar före detta spejare, nationalister, kristdemokra- Recenzijos / Reviews 219 ALDONA PAULAUSKIENĖ ter, maximalister eller rena terrorister, chauvinister eller rena kapitalister, teologer och till och med den universella kyrkans överhuvud” (Rašytojas pokario metais 1991: 251–252). Pušinis gav sig då också på ekonomen Petras Šalčius, poeten, författaren och litteraturvetaren Vincas Mykolaitis-Putinas, filologie doktorn och orientalisten Serajas Šapšalas samt onkologen Viktor Kutorga. Och om Balčikonis sade han följande: ”Det är ett faktum att Balčikonis, som varit aktiv i kristdemokratiska partiet, tidigare föreståndare för teologiska institutionen vid Kaunas universitet, före detta teolog och professor i teologi, nu arbetar vid LTSR:s Vetenskapsakademi som direktör för Institutet för litauiska språket och litteraturen. Tillåt mig fråga Vetenskapsakademins partiorganisations sekreterare, kamrat Žiugžda, vad teologen Balčikonis kan bidra med till sovjetisk vetenskap, när han med lätt hand upphöjts till akademiker och professor i litauiska språket och litteraturen?” (1991: 251–253). Vad skulle Žiugžda göra, när ”kongressen kräver att Vetenskapsakademins partiorganisation och dess sekreterare, kamrat J. Žiugžda, resolut gör upp med liberalismen i arbetet och de så kallade vetenskapsmännen – före detta medlemmar av borgerliga partier, beaktar den kritik av bristerna i arbetet som framförts vid kongressen och organiserar arbetet i enlighet med den socialistiska uppbyggnadens uppgifter”? (1991: 253). Žiugžda bad den nya distriktskommittén att granska Pušinis anmärkningar och hjälpa Vetenskapsakademin att lösa de problem som uppstått. Han vågade bara säga att Balčikonis inte var teolog utan filolog, men hävdade att han ”inte har gjort sig av med den borgerliga stanken; hela hans syn på arbetet, dess innehåll och organisation, och på fostran av personalen – allt detta är genomsyrat av borgerlig individualism; överallt visar sig borgerlig objektivism och apolitisk hållning. Och institutets arbetsuppgifter blir år efter år inte utförda; all slags ledning saknas. Som redan sagts är frågan om byte av ledningen för Språkinstitutet nu aktuell” (1991: 255). Jag läser om denna fruktansvärda tid och undrar om den någonsin kommer att förstås och bedömas rätt; jag tänker på Balčikonis värdiga hållning och på kommunisten Žiugžda, som gick under som språkvetare på grund av Žiugžda. Jag har skrivit en bok Svarbesniosios XX a. lietuvių kalbos gramatikos (den har inte getts ut, och jag vet inte om jag kommer att kunna ge ut den). Jag studerade 1900-talets grammatikvetenskap och såg att den mest fulländade och den som bäst lämpar sig för en nationell skola är Jurgis Ambraškas och Juozas Žiugždas Lietuvių kalbos gramatika från 1937 (för övrigt användes där för första gången också termen kirčiuotė). Det är en utmärkt systematisk beskrivning av språkets grammatiska struktur, utan att den spätts ut med allehanda övningar. De har placerats i slutet av grammatiken, så att läraren själv kan välja övningar utifrån det aktuella ämnet. Och naturligtvis uppstod frågan: vilket bidrag har respektive författare lämnat till grammatiken? I Lietuviškoje tarybinėje enciklopedijoje kan man bara läsa att Žiugžda har publicerat två verk inom litauisk filologi: Žemaitės kūryba från 1935 och Lietuvių kalbos gramatiką tillsammans med Ambraška 1937. Och det är allt! I Lietuvių kalbos enciklopedijoje hittar vi en artikel om Jurgis Ambraška, men inte ett ord om Juozas Žiugžda. Ambraška skrev olika läroböcker för folkskolan och dog 1945, medan Žiugžda levde ett långt liv, och hans ensamma 220 Acta Linguistica Lithuanica LXX Aldonas Pupkis Juozas Balčikonis ir didysis Lietuvių kalbos žodynas Lietuvių kalbos gramatikos hade hela 18 utgåvor. (Om den i grunden formade också våra akademiska grammatikförfattares förståelse av språkets struktur, eftersom mer än en generation lingvister växte upp med Žiugždas grammatik.) Den teoretiska delen stärktes under en tid, och den stod inte i strid med Jablonskis grammatiska lära; det var bara så att exemplen som illustrerade reglerna prisade Röda armén och det sovjetiska systemet, fördömde borgerliga nationalister och spottade på Guds altare med Teofilis Tilvytis dikter. Žiugždas grammatik innehöll naturligtvis också mycket fina exempel och texter för övningar hämtade ur den klassiska litauiska litteraturen, särskilt ur Žemaitės verk, men exemplen på kommunistisk ideologi var oacceptabla för många och förstörde hela grammatiken. Förmodligen var det också på grund av dem som Balčikonis föreslog att man bara skulle studera Jablonski, men han märkte aldrig om någon också hade lärt sig ur Žiugžda. Eftersom studenterna kände Balčikonis valde de politiskt neutrala exempel till grammatikreglerna (även om Balčikonis inte frågade särskilt mycket om reglerna). Jag sökte alltså efter någon källa där Žiugžda beskrevs som språkvetare. Först i Pupkis monografi om Andrius Ašmantas fann jag arkivuppgifter om Žiugžda som litauist, en av lärarförbundets mest aktiva arbetare. Där står det att han med sina insatser bidrog till att lärarförbundets litauistiska sammankomster hölls Aušros flickgymnasium, och att ”Han deltog själv aktivt i dem, höll föredrag och valdes in i styrelsen” (Pupkis 2010: 202). Dessutom minns även vi redan Žiugžda som handledare och opponent för litauistiska avhandlingar. Den recenserade monografin får en att dröja ytterligare vid Boris Larins roll. Det var en lycka att just Larin skickades till Litauen vid den tiden. Han höll alla de tal som krävdes av honom, men arbetade själv med det som behövde göras (enligt sitt samvete): han tog hand om ordboksarbetet, uppmuntrade till att skriva en grammatik och utbildade kvalificerade lingvister för Litauen. Jag anser mig känna denna period mycket väl, inte genom arkiven utan från verkliga livet. År 1955 hörde jag Larin recensera Kazys Ulvydas kandidatuppsats; han handledde Birutė Tolutienės och Jonas Paulauskas avhandlingar. Att verb med prefix fördes upp som uppslagsord och att deras grammatiska egenskaper och betydelser fastställdes i alla tjugo band är en förtjänst av Larins och Paulauskas gemensamma arbete. Jag menar att det inte är så viktigt vad Larin sade då, utan vad han gjorde. Vytautas Vitkauskas klandrade också Larin för hans invändning att ordboken fyllts med allehanda skräp från vardagsspråket, och för att han skulle ha kallat skräp det dyrbaraste som finns i det levande språket. Det är en mycket impulsiv reaktion, utan att man satt sig in i omständigheterna under vilka detta sades. ”Balčikonis hävdade under diskussionerna att han ansåg att en ändring av ordbokens redigeringssystem inte skulle förändra dess vetenskapliga värde. Det sades inte finnas någon anledning att ändra något i fråga om verbens presentation, eftersom hela excerpteringssamlingen nu är ordnad på det sättet” (s. 256). Är då samlingens ordningsprincip ett vetenskapligt argument? I de band som Balčikonis redigerade är verb med prefix också upptagna under uppslagsord utan prefix, men utan några Recenzijos / Reviews 221 ALDONA PAULAUSKIENĖ betydelseförklaringar och utan någon grammatisk karakteristik – användningsexemplen följer direkt efter kolon. Och det fanns då inte särskilt många sådana exempel i excerpteringssamlingen. Därför hade man också svårt att förklara verbens betydelser och skilja mellan transitiva och intransitiva verb. Verben augti, bėgti, bristi är till exempel intransitiva, medan išaugti, praaugti, apibėgti, perbristi också kan vara transitiva, eftersom de i jämförelse med de enkla verben får ytterligare betydelser genom ordbildningsprocessen (vaikas išaugo švarkelį, šuo apibėgo trobą ir apie trobą, jis lengvai perbrido upelį ir perbrido per upelį). Paulauskas excerpteringssamling av verb med prefix, insamlade ur skönlitteraturen, utökade ordbokens samling betydligt. När Pupkis citerar texten i en informationsartikel i Tiesos från den 15 november 1950, med meningen att ”Språkinstitutet och dess ledare har inte dragit och drar inte de nödvändiga slutsatserna av kamrat Stalins geniala verk Marksizmas ir kalbos mokslo klausimai” (s. 249), och anger titeln på Larins föredrag vid konferensen 1952, ”Lietuvių leksikologijos uždaviniai J. V. Stalino kalbos mokslo šviesoje” (s. 250), borde Pupkis enligt min mening ovillkorligen ha förklarat vad detta verk var och varför och hur det kom till. Jag har redan nämnt att en diskussion mellan lingvister och Marros anhängare fördes i Pravdoje 1950 och att det så kallade Stalinverket publicerades i samma Pravdoje. Under personkultens tid räckte det. Allt som trycktes i Stalins namn i Pravdoje gavs omedelbart ut som en separat broschyr, översattes till alla Sovjetunionens språk och utkom förmodligen under en tid varje år i hundratusentals exemplar. Här har jag en utgåva från 1954 i min hand, en liten broschyr på sammanlagt drygt 46 sidor i litet format. Jag tror inte att litauerna skulle ha dröjt med att ge ut detta ”geniala verk”. Förmodligen gav de ut det varje år. År 1954 trycktes det i 20 000 exemplar och kostade 50 kopek i den gamla valutan (efter valutareformen 1961 skulle det ha kostat bara 5 kopek). Vad personkult är ser vi nu i Nordkorea. Under Stalinkultens tid skrev inte bara humanister utan även företrädare för de så kallade exakta vetenskaperna sina verk Stalino kalbos mokslo šviesoje. Humanister kunde inte ens försvara sina avhandlingar utan att citera något ur detta ”verk”. Larins ämne för föredraget bör alltså inte heller kasta en skugga över honom som människa. Den tjeckiske dissidentförfattaren Milan Kundera uttryckte det träffande om den tiden: Vi marscherade i demonstrationer med flaggor, plakat och mängder av konstgjorda blommor, ropade ”Leve första maj!”, men tänkte ”Leve livet!” Om vi minns att Litauen var mer förtryckt än Tjeckoslovakien förstår vi varför de två första ordboksbanden kritiserades just på det sättet och senare skrevs om från grunden. Larin lät sig tas upp på listan över dem som utarbetade de nya ordboksanvisningarna, men han skrev dem inte själv. Även om språket i Pupkis monografi som helhet är mycket akademiskt förekommer ibland också snedsteg, till exempel påståendet att Larin atšovė som svar på alla Balčikonis resonemang (256). Verbet atšovė är stilistiskt inte neutralt och passar därför inte i akademiskt skrivande. Och när det gäller Larin som forskare och människa, som litauernas vän, skulle jag vilja 222 Acta Linguistica Lithuanica LXX Aldonas Pupkis Juozas Balčikonis ir didysis Lietuvių kalbos žodynas läsa om detta i den andra volymen av Antanas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorijos (Sabaliauskas 1982: 114–117). Pupkis kunde jämföra den första upplagan av de två ordboksvolymerna med den andra och själv, på goda grunder och inte utifrån andras resonemang, avgöra om ordbokens vetenskapliga värde hade försämrats eller förbättrats när den skrevs om enligt de nya instruktionerna. När man efter den tredje volymen började skriva om det som Balčikonis hade gett ut, hörde jag Jonas Paulauskas samtal med Brone Vosylyte, ibland till och med i Balčikonis egen närvaro. Tilläggen av illustrationsmaterial från Tiesos och den samtida pressen i allmänhet åtföljs av källhänvisningar som gör att ordbokens läsare inte kan missta sig. Alla dessa exempel prisar inte det sovjetiska systemet; där finns mycket gott om helt neutrala exempel på goda språkbruk, och meningarna som dessutom hämtats ur litterära verk skrivna på god litauiska av Julius Janonis, Petras Cvirka, Salomėja Nėris, Kazys Boruta, Juozas Baltušis och andra visar bara det litauiska språkets skönhet och gör det lättare att fastställa ordens betydelser. Den omskrivna första volymen utökades med 221 sidor (samma format). Varje år for Institutets medarbetare och universitetsstudenter på dialektologiska expeditioner; även enskilda ordsamlare var aktiva, och avhandlingsförfattarna lade det material de samlat in i ordbokens förråd. På så sätt fylldes ordbokens kartotek ständigt på med nya språkskatter, författarnas resurser växte och därför kom ordboken att omfatta hela tjugo volymer. I förordet till den första ordboksvolymen nämner Balčikonis att arbetet utfördes efter bästa förmåga, när resurserna ännu inte var stora, och att redaktionen ser bristerna. ”Låt oss säga att redaktionen för närvarande tycker att sidantalet i den första volymen ökar betydligt på grund av den alltför rikliga fraseologin. När redaktionen hade tillgång till vackra meningar kunde den ofta inte stå emot frestelsen att ta med så många som möjligt” (Lietuvių kalbos žodynas 1941: III). Men det är verkligen ingen brist. Eftersom man hade många vackra meningar kunde man senare också skriva en stor Frazeologijos žodyną, som belönades med ett statligt pris. Om meningarna hämtats från olika delar av Litauen och från olika källor kan man dra slutsatser om ordets geografiska bruk och dess formers historia. Kanske smiddes det någon anklagelseakt mot Balčikonis, men när han 1959 lämnade universitetet (eller ombads att gå) och pensionerades var han redan 74 år. Numera tillåter universitetets stadga, med mycket få undantag, professorer att arbeta endast till 70 års ålder (undantag gjordes endast för den mångårige universitetsrektorn Jonas Kubilius). Och jag skulle inte säga att pensionären Balčikonis levde dåligt: han kunde fortfarande behålla en utmärkt lägenhet och en hushållerska som lagade mat, hade en ”Pobeda” och, eftersom han inte längre vågade köra själv, anlitade han en chaufför på lördagarna (lördagen var en arbetsdag) och reste runt i Litauen och i de litauiska byarna i Belarus, samlade in och kontrollerade nedtecknade ord, intresserade sig för folkdiktning och besökte vänner. Han tog också med Paulauskas och mig på dessa resor. Han reste aldrig ensam. Recenzijos / Reviews 223 ALDONA PAULAUSKIENĖ Från 1956 började Balčikonis översätta den tredje volymen av Jan Otrębskis (Otrębski) Lietuvių kalbos gramatikos. De hade sannolikt kommit överens om att den planerade grammatiken i fem volymer skulle börja skrivas med volym III (morfologi), det vill säga med den kurs som läses i skolorna. Båda forskarna ville delvis ersätta Žiugždas grammatik, som användes i skolundervisningen. De skulle inte ha ersatt den helt, men åtminstone ha gett lärarna och högskolestudenterna ett hjälpmedel, eftersom det i själva verket är en utmärkt grammatik (en synkron beskrivning av ordklasserna och deras former med historiska kommentarer). Det var bara mindre bildade lingvister av den yngre generationen som ansåg den vara rent historisk och beslutade att inte tillåta översättningen: många exemplar hade tagits med från Warszawa, alla forskare hade ett exemplar och kunde läsa polska, medan den skulle vara alltför svår för eleverna och dessutom onödig, eftersom vetenskap inte behövs i praktiken. Här handlade det inte om politik, och ingen uppifrån hade gett några direktiv. Vi skadade oss själva. Efter att Balčikonis två första redigerade ordboksvolymer hade tagits ur bruk skrevs det fortfarande mycket i pressen om Balčikonis ”dåliga” språkrättelser, och hans undervisning kritiserades vid institutionen, men Balčikonis förstod att det måste vara så. Om vi inte kritiserar oss själva kommer de att sluka oss alla. Sovjetmakten satte stort värde på kritik och självkritik. Det var bara en sak som plågade honom djupt: trots enträgna vädjanden strök Jonas Kabelka inte hans namn från redaktionskollegiet för Dabartinės lietuvių kalbos žodyno (1954). Eftersom Balčikonis är den enda som är känd utomlands kallar alla också den ordboken för Balčikonis ordbok, och han kunde inte ställa sig bakom att litauiskan på det sättet hade ”berikats”; han skämdes mycket över det. Men man måste återigen förstå tiden. Långt senare, när ”vädret blev varmare”, efter att Jono Jablonskis tvåbandsverk Rinktinių raštų hade publicerats (1957, 1958) och två häften av Kalbos kultūros började utkomma varje år från 1961, gav Institutet för litauiska språket och litteraturen 1964 dessutom ut häftet Lietuvių kalbos praturtėjimas tarybinės santvarkos metais. I förordet skröt man, och därefter skrev man som man förväntades. Vad mer kan man säga! I rättelserna av avledningar på suffixet –iškas i Kalbos praktikos patarimų från 1976 tvingades jag i redaktionskollegiet, i stället för Balčikonis rättade uttryck vokiškieji okupantai, att skriva in påhittade meningar med uttrycken švediškieji sportininkai, turkiškieji grobikai. Ännu då var man rädd till och med för sin egen skugga. Enligt min uppfattning är det mest problematiska kapitlet i monografin ”Teoretiniai „Lietuvių kalbos žodyno“ klausimai” (s. 261–302). Det står helt riktigt: ”Man måste säga att vi hittills saknar både omfattande undersökningar och sammanfattningar av detta arbete, och att detta är en betydande lucka inom vår språkvetenskap och lexikografi” (s. 266). Om det redan finns en lucka kan man inte fylla den med citat som motsäger varandra och arkivmaterial. De teoretiska frågorna kring ordboksarbetet bör vägledas av den allmänna språkvetenskapens landvinningar och förmågan att dra nytta av dem. Lexikografi är konsten att skriva ordböcker, och dess ursprung går tillbaka till antiken. De alexandrinska lingvisterna skrev ut alla ord ur manuskripten som samlats i biblioteket och sammanställde först en lista över dem i alfabetisk ordning. På så sätt fick de en ordbok. När de hade ordnat dessa ord 224 Acta Linguistica Lithuanica LXX Aldonas Pupkis Juozas Balčikonis ir didysis Lietuvių kalbos žodynas utifrån allmänna grammatiska kännetecken, blev till ordklasser, det vill säga grammatik. Att skriva upp ord i alfabetisk ordning är inte något särskilt svårt arbete. Men det är just där det grundläggande problemet uppstår: är verkligen allt som kan skrivas upp i alfabetisk ordning ord? Språkvetenskapen har ännu inte besvarat frågan om vad ett ord är. Man har endast fastställt att begreppet ord är beroende av språktypen. Tatjana Bulygina hävdade till exempel att ett litauiskt ord är en struktur som består av minst två delar, varav den ena måste vara en rot och den andra en grammatisk morfem (Булыкина Т. В. Морфологическая структура слова в современном литовском языке (в его письменной форме) – Морфологическая структура слова в индоевропейских языках. Москва, 1970). Adverbet vakar har emellertid en rot och tillhör en grupp besläktade ord (vakaras, vakarėlis, vakarìnis, vakarienė), men det är inte en struktur. I det här fallet föreslår man att införa en nolländelse. Men vad ska man göra med prepositioner och konjunktioner, som inte hör till grupper av ord med motsvarande rötter? Prepositioner föreslås betraktas som kasusmorfem, som tillsammans med kasusändelsen visar ordens relationer i satsen. Om prepositionen alltså är en del av ett sammansatt grammatiskt morfem för kasus, kan den under inga omständigheter ha lexikal betydelse och vara ett ord. Den som är intresserad av prepositioners omstridda bedömningshistoria kan läsa min undersökning (Paulauskienė A. Gramatinės lietuvių kalbos vardžodžių kategorijos. Vilnius, Mokslas, 1989, p. 24–147). Prepositioner förenar ord genom underordning, konjunktioner förenar ord genom samordning och satser både genom samordning och underordning; de är alla odelbara och saknar rot (och följaktligen även lexikal betydelse). Var och en har en tydligt definierad funktion, så talet om en bleknad lexikal betydelse hos prepositioner, konjunktioner och partiklar är helt tomt (s. 297). Bland de självständiga orden intar pronomen och räkneord en särställning. Personliga pronomen skiljer sig inte bara från andra ordklasser, utan också från andra pronomen. Pronomenen aš och tu hänvisar exempelvis direkt till deltagarna i kommunikationsakten (deixis), medan tredje personens pronomen är substitut som syftar på personer och föremål som redan nämnts (anafor); men alla kan också utgöra grammatiska personformer hos verbet. Detta märks särskilt i språk som saknar personändelser. Då uttrycks verbets person enbart genom personliga pronomen. Exempel kan hämtas från olika språk, men det räcker med tredje person i de baltiska språken, som saknar personändelse, och rysk preteritum, där pronomenen är de enda personmarkörerna hos verbet (я делал, ты делал, он делал...). Om ett personligt pronomen är en personmarkör hos verbet, hur kan det då ha lexikal betydelse och vara ett ord likvärdigt med ett substantiv eller ett verb? Därför var det också orättvist av Janis Endzelīns att förebrå Balčikonis för att betydelserna hos orden aš och aštuoni inte beskrivits i ordboken (s. 297). Hur kan man beskriva det som inte låter sig beskrivas? Recenzijos / Reviews 225 ALDONA PAULAUSKIENĖ Det är omöjligt att förklara ett ords lexikala betydelse om ordet saknar sådan (pronomen) eller har en mycket exakt, bestämd betydelse (räkneord). Därför förs sådana ord traditionellt bara in i ordböcker med en grammatisk karakteristik, medan deras användningsegenskaper visas genom språkexempel (fraseologi). Även om olika språkvetenskapliga problem ständigt uppstår när man skriver en ordbok och måste lösas, har ordboksarbete av någon anledning inte ens betraktats som vetenskap. Det är knappast möjligt att tala enbart om lexikografins teori, men jag håller inte heller med Vilma Zubaitienė om att lexikografi bara skulle vara en teknik för att beskriva ordförrådet (s. 263), eller med Evalda Jakaitienė om att lexikografi endast är en praktisk del av lexikologin och att det skulle vara svårt att föreställa sig lexikografi utan lexikologins begrepp och definitioner. Det är inte alls svårt, eftersom 1) ordböcker inte bara innehåller ord som kan kallas lexem och 2) praktiken att skriva ordböcker är äldre än lexikologin som vetenskap. När Balčikonis började skriva ordboken kunde han inte veta något om den moderna lexikologins metoder. Jag tror inte att lexikologin i praktiken skulle kunna klara sig utan ordböcker. Då skulle man behöva ha korpusar för hela språket, eftersom man i texter från ett enda område helt enkelt kan missa en stor del av ett ords lexikala betydelser. Återigen är det Larinas påstående som skaver: att Balčikonis ordbok, jämförd med Būgas ordbok, skulle vara ett steg tillbaka (s. 264). Det är svårt att förstå varför han sade så och varför han jämförde sådant som inte ens går att jämföra – ordböcker av olika typer. Det kan knappast vara så att en språkvetare som själv hade forskat i den litauiska lexikografins historia inte hade läst Būgas ordbok, där det tydligt sägs att detta språkliga ”Babel” hade uppstått på grund av tidsbrist och att ordförklaringarna helt enkelt hade hämtats från de källor som fanns till hands. Kanske låg även här någons beställning bakom, att ”gnaga vidare” på Balčikonis? Det enda Balčikonis kunde ha tagit över från Būga var pudar av kort och övertygelsen om att det var omöjligt att skriva en ordbok på det sättet. Att bara tillförlitligt och autentiskt material skulle tas in i ordboken stod klart för Balčikonis även utan Būga. När Balčikonis valde en enspråkig definitionsordbokstyp hade Vladimir Dals ”Förklarande ordbok över det levande storryska språket” sannolikt det största inflytandet (Толковый словарь живого великорусского языка. СПб, 1863–1866). Jag har bläddrat i den för länge sedan (alla fyra banden gavs ut på nytt 1955), så jag litar på det jag läser i Pupkis monografi (s. 269). Kapitlet ”Redaktionsmedarbetare och medhjälpare vid ’Litauiska språkets ordbok’” är mycket intressant att läsa. Uppgifter om de mer framstående medarbetarna finns både i uppslagsverk och i Sabaliauskas trebandiga verk Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorijoje, medan informationen om medhjälpare och ordinsamlare är helt ny och inte lättillgänglig för alla. Även här märks vilket mycket krävande arbete författaren har utfört. Det råder inget tvivel om att inte vem som helst skulle kunna skriva så brett och ingående om Balčikonis möda och vedermödor när han lade grunden till litauisk lexikografi, i synnerhet om den breda kontexten kring hans lexikografiska arbete. Aldonas Pupkis har också i andra arbeten visat vad Juozas Balčikonis betytt för litauisk språkvetenskap och kultur. Därför kan man nu stolt säga: Feci, quod potui, faciant meliora potentes. 226 Acta Linguistica Lithuanica LXX Aldonas Pupkis Juozas Balčikonis ir didysis Lietuvių kalbos žodynas LITERATŪRA Balčikonis Juozas 1982: Rinktiniai raštai 2, sud. Aldonas Pupkis. Vilnius: Mokslas. Būga Kazimieras 1924: Lietuvių kalbos žodynas I ir II sąs. Kaunas: Švietimo ministerija. Greimas Algirdas J. 1991: [Baltos lankos]. – Literatūra ir menas, 1991-VI-13. Jablonskis Jonas 1957: Rinktiniai raštai 1, sud. Jonas Palionis. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Lietuvių kalbos žodynas I, red. Juozas Balčikonis. Vilnius: Lietuvos Mokslų Akademija, Lietuvių kalbos institutas, 1941. Pupkis Aldonas 2010: Andrius Ašmantas: gyvenimas ir kūryba. Vilnius: Trys žvaigždutės. Vitkauskas Vytautas 1985: Juozas Balčikonis. Vilnius: Mokslas. Vitkauskas Vytautas 2006: Lietuvių kalbos žodyno taisymai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Įteikta 2014 m. gegužės 2 d. ALDONA PAULAUSKIENĖ Vilniaus universitetas Balio Sruogos g. 8-1, LT-10220 Vilnius, Lietuva [email protected] Recenzijos / Reviews 227