Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną

GRASILDA BLAŽIENĖ Institutet för det litauiska språket Forskningsområden: fornpreussiska respektive baltiska språk, onomastik, äldre baltisk skrifttradition. MER OM DEN PRAGBASERADE HANDSKRIFTEN TILL EN TYSK-LITAUISK ORDBOK Mer om den pragbaserade handskriften till en tysk-litauisk ordbok SAMMANFATTNING Den pragbaserade handskriften till en tysk-litauisk ordbok kom in i den vetenskapliga diskussionen när Ilja Lemeškin talade om den för fem år sedan. Ordboksforskarna intresserade sig framför allt för själva handskriftstexten och för ordbokens upphov, som man försökte fastställa utifrån donationsanteckningen på handskriftens försättsblad, där ”Hacke” anges som författare. Anteckningen gör det också möjligt att anta att ordbokshandskriften kan ha tillhört den framstående professorn vid universitetet i Halle, Siegmund Jakob Baumgarten. Med utgångspunkt i material som samlats in i arkiven i Halle behandlas i denna artikel frågan om handskriftens ägare, i syfte att bekräfta eller vederlägga antagandet att den kan ha tillhört den nämnde Baumgarten. SAMMANFATTNING Den pragbaserade handskriften till en tysk-litauisk ordbok började förekomma i vetenskapliga källor efter att Ilya Lemeshkin talade om den för fem år sedan. Ordboksforskarna intresserade sig först och främst för själva handskriftstexten och för upphovsmannaskapet, som härleddes ur donationsanteckningen på handskriftens försättsblad, där författaren angavs som ”Hacke”. Anteckningen ger också anledning att anta att ordbokshandskriften kan ha tillhört den berömde professorn vid universitetet i Halle, Siegmund Jakob Baumgarten. NYCKELORD: pragbaserad handskrift till en tysk-litauisk ordbok, donationsanteckning, upphovsmannaskap, Baumgartens litauistiska bibliotek, handskriftsanalys. NYCKELORD: pragbaserad handskrift till en tysk-litauisk ordbok, donationsanteckning, upphovsmannaskap, Baumgartens litauistiska bibliotek, handskriftsanalys. Straipsniai / Articles 265 GRASILDA BLAŽIENĖ Med utgångspunkt i material från arkiven vid universitetet i Halle diskuterar artikeln frågan om vem som ägde manuskriptet, för att bekräfta eller förkasta antagandet att manuskriptets ägare kan ha varit den ovan nämnde Baumgarten. När habil. dr Ilja Lemeškin, spiritus movens för Baltistikseminariet vid Karlsuniversitetet i Prag, tillkännagav upptäckten av den pragiska ordbok som tillskrivs Friedrich Wilhelm Haack, stod det klart att ytterligare ett lexikografiskt monument från Ostpreussen hade dykt upp, ett som måste undersökas och publiceras1. Lemeškin har den goda egenskapen att opublicerade och av andra forskare obehandlade källor inom litauistik och baltistik fastnar vid honom. När det gäller den handskrivna tysk-litauiska ordboken från Prag, som förvaras i avdelningen för handskrifter och äldre tryck vid Tjeckiens nationalbibliotek (signum XVI.F.30), var Lemeškin inte den förste. Under andra hälften av 1800-talet bläddrade Leopold Geitler (18 oktober 1847–2 juni 1885) i denna ordbok och lämnade kortfattad information i den för baltister välkända boken Litauische Studien, utgiven i Prag 1875. Geitler kompletterade Georg Heinrich Ferdinand Ness elmanns litauisk-tyska ordbok från 1851 med tre ord som, enligt honom, kom „aus einem in der prager bibliothek aufbewahrten lit. wörterbuche“ („ur en litauisk ordbok som förvaras i Prags bibliotek“): merlė, patupelis ir prãnaras (Geitler 1875: 96, 103, 104). Alla tre orden finns upptagna i Litauiska språkets ordbok: merlė ’kadaver, as’, belagt från Geitlers nämnda bok (LKŽe); patupelis ’skohäl’, från en handskriven ordbok i det tidigare Königsbergs arkiv, Msc. 84 4º, och Ness elmanns ordbok; samt prãnaras ’ojämnhet, krökning, knöl i trä’, från Geitlers bok (LKŽe). Det fanns alltså kännedom om att ordboken förvarades i Prags bibliotek. Frågan är hur och när ordboken kom till Prag. Frågor som rör ordbokens upphovsman och ägare blir allt fler, även om vissa frågor ersätts av andra i takt med att ingående studier av handskriften växer fram. Exempelvis besvarades en fråga när det antagna författarskapet av Haack avvisades, men då uppstår en annan: vem är då författaren? (Lemeškin 2013: 269–279; Triškaitė 2014: 292–317). Proveniensanteckningen från mitten av 1700-talet, som användes för att identifiera författaren och ägaren till Pragordboken, har redan diskuterats flera gånger (Lemeškin 2012: 37, 54–55; 2013: 276–277). I proveniensanteckningen anges „Hacke“ som författare, med en kort upplysning om att han var predikant i Litauen, studerade i Halle och lät trycka sin språklära i Waisenhausets tryckeri i Halle (lit. ”Barnhemmet”)2. Proveniensanteckningen är undertecknad „Baumgarten“, vars identitet ännu inte har kunnat fastställas slutgiltigt. 1 Plačiau žr. Lemeškin 2012: 31–58. Šis straipsnis parengtas pagal Valstybinės lietuvių kalbos komisijos 2012-04-02–2014-03-31 finansuotą projektą Friedrichui Wilhelmui Haackui priskiriamo rankraštinio vokiečių–lietuvių kalbų žodyno (XVIII a. pr.) tyrimas ir rengimas spaudai (sutarties Nr. K-4/2012). 2 Den tyska texten har analyserats ingående av Lemeškin i samråd med Christiane Schiller och Birutė Triškaitė (Lemeškin 2013: 277). Enligt artikelförfattaren kom tolkningen av denna korta text till stånd 2013 eftersom projektledarna Lemeškin och Triškaitė då redan hade satt sig in i den ordbok som undersöktes. 266 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną 1 FIG. Proveniensanteckningen i den handskrift till ordboken som förvaras i Prag (1r; NK ČR: XVI.F.30) Författare: Hacke. Var predikant i Litauen. Har studerat i Halle. Hans språklära sägs ha tryckts på barnhemmet. Dono dedit [J./D.]3 Baumgarten. Artikelförfattarens syfte var att i arkiven och biblioteken i Halle hitta tillförlitlig information om den som undertecknat proveniensanteckningen: [J.] eller [D.] Baumgarten4. Om D ska tolkas som Doctor, kan Baumgarten själv ha skrivit in proveniensanteckningen; om det i stället står för Dominus, 3 Inom parentes anges möjliga varianter för den första bokstaven – J. eller D. 4 Det bör noteras att Lemeškin 2012 läste „D<edicavit> / D<ominus> / D<octor> / J. Baumgarten“, men oberoende av tolkningen tenderade han att förknippa Baumgarten, som undertecknat donationen, med den berömde professorn i Halle (Lemeškin 2012: 55, 54). År 2013 angav forskaren endast „[D.] Baumgarten“ och framhöll att D kan tolkas på olika sätt. Det kan beteckna titeln Doctor eller Dominus ’herre’, eller vara en förkortning av det sista ordet i dono dedit dedicavit (Lemeškin 2013: 277). I dedikationssammanhang betyder Dono dedit ’gav i gåva’ eller ’skänkte’. Verbformen dedicavit finns inte som förkortning i förteckningar över latinska förkortningar. Förkortningen d: kan stå för: domini, dictio, divisio, dividit, dominatio;.d. – dicens, duo. (Jag tackar dr Roland Kregždys för denna information.) Det bör tilläggas att man under projektarbetet vid Litauiska språkets institut arbetade med kopior av ordboken. Artikelförfattaren undersökte tillsammans med Birutė Triškaitė också originalet ingående i Prag. Originalet gjorde det möjligt att se sådant som kopiorna inte återger, det vill säga rättelser, bläckfärger och sandning av korrigerade ställen. Med ledning av bläckfärgen och penntrycket gick det också att förstå när ordbokens författare eller avskrivare tog pauser. Kort sagt gör lång erfarenhet av arbete med handskrifter det möjligt att dra slutsatsen att inte ens de bästa kopior kan ersätta originalet. Straipsniai / Articles 267 GRASILDA BLAŽIENĖ Proveniensanteckningen kan alltså också ha skrivits in av någon annan. Proveniensen hade redan översatts till litauiska (Lemeškin 2012: 55; 2013: 277). Texten är inte lång – endast fyra rader och en underskrift. Nu till den gåtfulle Baumgarten. Som man antog 2012 (Lemeškin 2012: 54–57) skrevs proveniensen in av Siegmund Jakob Baumgarten, en av de mest lysande begåvningarna i Halle och hela Tyskland under 1700-talets första hälft. För att fastställa vem som skrivit proveniensen och för att bekräfta eller vederlägga antagandet att Pragordboken tillhörde Siegmund Jakob Baumgarten behövde man gå igenom hans brev, anteckningar och föreläsningskompendier, som förvaras i Halles arkiv. Det var överraskande att många bibliografiska uppgifter om den välkände pietisten, författaren, översättaren, den mycket populäre och av studenterna omtyckte universitetsläraren och bibliofilen är ganska ofullständiga och ibland motsägelsefulla, trots att mycket hade skrivits om honom. Det var också överraskande att det inte finns särskilt mycket arkivmaterial om Baumgarten i Halle. I första bandet av den tyska biografiska encyklopedin (Deutsche biographische Enzyklopädie), utgivet i München 2005, nämns två Baumgarten som är knutna till Siegmund Jakob: fadern Jakob Baumgarten (1668, Wolmirstedt – 29 juni 1722, Berlin), evangelisk teolog och poet, anges vara far till filosofen Alexander Gottlieb5 (17 juni 1714, Berlin – 26 maj 1762, Frankfurt an der Oder) och teologen Siegmund Jakob (14 mars 1706, Wolmirstedt – 4 juli 1757, Halle) (DBE I 429–432). I andra bandet av den tidigare encyklopedin ”Realencyklopedi för protestantisk teologi och kyrka” (Realencyklopädie für protestantische Theologie und Kirche), utgiven 1896–1913, påpekas att ”vår” Baumgartens far Jakob Baumgarten hade två begåvade söner, av vilka Siegmund Jakob var den äldste, medan den yngre brodern Alexander Gottlieb var en känd wolffian (RETK 1971: 464–466). I uppslagsverket ”Religion i historia och nutid” (Religion in Geschichte und Gegenwart), utgivet 1998, står det att Siegmund Jakob var en inflytelserik teolog. För sin lärdom prisades han av Voltaire och Gotthold Ephraim 5 Alexander Gottlieb Baumgarten – den vetenskapliga estetikens grundare i Tyskland. Han blev föräldralös tidigt och togs in vid pedagogiet i Halle. Senare studerade han vid teologiska fakulteten vid universitetet i Halle och blev 1737 extra ordinarie professor; från 1740 var han professor i världslig visdom och de sköna vetenskaperna i Frankfurt an der Oder (Professor der Weltweisheit und der schönen Wissenschaften). Christian Wolffs rationalism hade störst inflytande på honom som filosof och estetiker (http://www.baumgarten-alexander-gottlieb.de/leben/#meier) (läst 2014-02-25). Om forskaren skrev man efter hans död 1763: ”Hans huvud var utomordentligt systematiskt. Allt han tänkte blev ett system. Han bringade ordning i de gamla världsvishas kaos av sanningar och åsikter. I hans förstånd blev därav världar av sanningar och åsikter” (”Sein Kopf war vorzüglich systematisch. Alles, was er dachte, ward System. In die Chaos, der Wahrheiten und der Meynungen der alten Weltweisen, brachte er Ordnung, und in seinem Verstande wurden Welten der Wahrheiten und Meynungen daraus” (Meier 1763: 37). Alexander Gottlieb Baumgarten betraktades alltså som en av 1700-talets främsta filosofer. Hans mest kända verk Aestetica (1750 / 1758), Methaphysica (1739), Ethica Philosophica (1740) utövade ett stort inflytande på flera generationer estetiker och filosofer. Se även Poppe 1907 och EE 2010: 64–65. 268 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną Lessing6 som en teolog under övergångsperioden mellan den gamla och den nya protestantismen (HR 1998: 1180–1181). År 1758 publicerade hans lärjunge och meningsfrände Johann Salomon Semler (18 december 1725, Saalfeld – 14 mars 1791, Halle)7 den allra första och mest ingående bibliografin över Baumgarten, vilken är användbar än i dag. Senare sammanställdes fler bibliografier över honom. Termen ”övergångsteolog” (Übergangstheologe) etablerades under 1700-talets första hälft och skulle förstås som beteckning för en företrädare för övergångsteologin (Übergangstheologie)8. 6 Voltaire (21 november 1694 – 30 maj 1778), fransk författare och filosof, upplysningstidens stjärna, kallade Siegmund Jakob Baumgarten den tyska lärdomens krona (Kaunas 1996: 188). Gotthold Ephraim Lessing (22 januari 1729, Kamenz – 15 februari 1781, Braunschweig), den främste tyske poeten, dramatikern och filosofen under upplysningstiden, kände också till två litauiska folkvisor från Philipp Ruhigs ”Litauisk ordbok” (Littauisch=Deuſches und Deutſch=Littauiſches Lexicon, Worinnen ein hinlänglicher Vorrath an Wörtern und Redensarten, welche sowohl in der H. Schrift, als in allerley Handlungen und Verkehr der menſchlichen Geſellſchaften vorkommen, befindlich iſt: [...] mit möglichſter Sorgfalt, vieljährigem Fleiß, und Beyhülfe der erfahrenſten Kenner dieſer Sprache geſammelt von Philipp Ruhig, Pfarrern und Seniore zu Walterkehmen, Inſterburgiſchen Hauptamtes. Königsberg, druckts und verlegts I. H. Hartung, 1747) (Biržiška 1963: 20–25). Lessing skrev: ”Av dem kan man lära sig att poeter föds under varje himmel och att djupa känslor inte är enbart de kultiverade folkens privilegium. Jag bläddrade nyligen i Ruhigs litauiska ordbok och fann i den tillagda ’Undersökningen om detta språk’ en här mycket passande raritet som gjorde mig mycket glad. Det är några litauiska visor eller småsånger, sådana som byns flickor sjunger där. Vilket naivt skämtlynne! Vilken förtjusande enkelhet! Ni behöver inte leta efter något i den litauiska ordboken: jag skriver här av två av de bästa enligt Ruhigs översättning åt Er: [...] [Sångerna är ’Jag tog avsked av min mormor’ och ’Tidigt om morgonen’ – G. B.]. Den anspråkslöse mannen ber om ursäkt för att han offentliggör sådant strunt; han borde hellre ha bett om ursäkt för att han inte tog med det” (Lessing 1975: 97–99) (Översatt av Liucija Citavičiūtė). 7 Johann Salomon Semler var evangelisk teolog och en av upplysningstidens teologiska skapare. Från 1743 studerade han klassisk filologi, historia, logik och matematik vid universitetet i Halle; från 1744 studerade han evangelisk teologi och språk för S. J. Baumgarten. Semler ägnade särskild uppmärksamhet åt den historisk-kritiska bibelforskningen. Under Baumgartens handledning avlade han 1750 magisterexamen med arbetet Vindiciae plurium praecipuarum lectionum codicis graeci Novi Testam... (tryckt 1750) och blev samma år redaktör för ”Coburgs stats- och lärda tidning” (Koburger Staats- und Gelehrten-zeitung). I februari 1753 disputerade han vid universitetet i Altdorf och blev teologie doktor. Samma år återvände han till Halle och blev ordinarie professor. Vid universitetet ansvarade han för alla teologiska ämnen. För övrigt nämner litauiska textkritiker Semlers insatser inom forskningen om Nya testamentets handskrifter, däribland Paulius Subačius (2001: 523). Semler var prorektor 1761–1762, 177–1771, 1789–1790. Från 1757 var Semler direktör för teologiska seminariet. Han förlorade denna post 1779 på grund av den kontroversielle Carl Friedrich Bahrdts utnämning till universitetet i Halle (http://www.deutsche-biographie.de/sfz80023.html) (läst 2014-02-20). Dessa fakta visar vilka stämningar som rådde vid universitetet i Halle. Av stor betydelse för universitetets liv i Halle är Semlers självbiografi i två delar (1781–1782). 8 Termen Übergangstheologie eller Theologie des Übergangs uppstod under 1700-talets första hälft och användes om teologerna i Halle, framför allt Siegmund Jakob Baumgarten. Termen avsåg att beskriva teologin i övergången mellan den gamla och den nya protestantismen, eftersom den var en verklig drivkraft i teologins utveckling. Denna teologiska riktning försökte undvika extrem polemik och eftersträvade en gradvis reform (Hirsch II 1968: 319, 371 ff.; Schloemann 1974: 16). Straipsniai / Articles 269 GRASILDA BLAŽIENĖ Baumgarten levde under en tid då den äldre protestantismen, pietismen och den moderna vetenskapen var verksamma. Han levde bara i 51 år, skrev mycket och hade en stor skara framstående elever, som senare aktivt deltog i teologiska diskussioner i Tyskland (om eleverna, se Schloemann 1974: 21; Ehrhardt-Rein 1996: 79; Schicketanz 2001: 113). För övrigt lyssnade även hans yngre bröder Alexander Gottlieb och Nathanael till hans föreläsningar. Det är värt att erinra om de viktigaste fakta om Baumgartens liv och verksamhet. Det bör nämnas att även hans far Jakob tillhörde pietisterna i Halle och var en nära medarbetare till August Hermann Francke. Francke besökte honom i Berlin, där han var pastor i Friedrichswerder och Dorotheenstadt. Modern Rosina Elisabeth, född Wiedemann (hos Semler (1758: 73) står det att hon hette Barbara Rosina), dog tidigt – 1717. Efter moderns död tog barnens mormor Anna Barbara Wiedemann, född Kubitz och född i Berlin, hand om dem. Fadern var mycket bildad och undervisade sina söner. Familjen hade sju söner (Semler 1758: 73). Uppgifter finns om fem, vars namn var: Siegmund Jakob (1706–1754), Justus Joseph (dog i Halle 1722), Samuel Eusebius (född 1711 och, som Bernhard Poppe (1907: 10) skriver, på begäran av sin tre år yngre bror Alexander Gottlieb berättade för honom utdrag ur Bibeln; det betyder att han ännu levde omkring 1718; uppgifter om hans dödsdatum saknas), Alexander Gottlieb (1714–1762) och Nathanael (dog 1763). Från 1749 verkade Nathanael i faderns kyrka i Berlin. Han var inspektör och högste konsistorialråd (Oberkonsistorialrat). Nathanael Baumgarten var också biktfader åt drottning Elisabeth Christine von Braunschweig-Wolfenbüttel-Bevern (8 november 1717, Wolfenbüttel – 13 januari 1797, Berlin), maka till Preussens kung Friedrich II. Efter faderns död 1722 levde fyra söner ännu: Siegmund Jakob, Justus Joseph, Alexander Gottlieb och Nathanael. I enlighet med faderns vilja reste de till Halle för att studera teologi (Schloemann 1973: 31). Baumgartens far dog i lungsot. På sin dödsbädd mindes han, enligt vittnet Michael Roloff, kunglig prost i Berlin och konsistorialråd, de personer i Halle som stod honom närmast. Det var August Hermann Francke, Justus Breithaupt9 och Paul Anton10. Kort därefter dog även Justus Joseph, som hade börjat studera vid pedagogiet i Halle (”auf dem Pädagogio”)11. 9 Joachim Justus Breithaupt (17 februari 1658, Northeim / Hannover – 16 mars 1732, klostret Berge nära Magdeburg) var en av pietismens grundare i Halle. Han var mycket välvilligt inställd till S. J. Baumgarten (Semler 1758: 89). 10 Paul Anton (12 februari 1661, Oberlausitz – 19 oktober 1730, Halle) var en berömd teolog i Halle, som gjorde mycket för Baumgarten när denne anlände till Halle (Semler 1758: 89). 11 Justus Joseph dog i smittkoppor. Hans äldste bror Siegmund Jakob var hos den döende ynglingen (Semler 1758: 87). 270 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną År 1722 började den sextonårige Siegmund Jakob, som hade svag hälsa och fått enastående kunskaper av sin far och dennes vänner12, också studera vid pedagogiet i Halle. Han behärskade redan då de klassiska språken samt franska, italienska och engelska, var mycket intresserad av historia och studerade matematik och teckning. Enligt Brucker och Semler innehöll Baumgartens fars bibliotek 10 000 böcker (Schloemann 1974: 33). År 1723 blev Baumgarten svårt sjuk och tvingades ta hand om sin hälsa (Semler 1758: 88). År 1724 blev han student vid Friedrichuniversitetet i Halle. I studenternas matrikel skrev han in sig under nummer 431: 2 PAV. Siegmundo Jakobo Baumgarteno įrašas (1724) Halės universiteto metrikose (UA Halle: Rep. 46, Nr. 2 [1714–1724]) Baumgartens berömde bror Alexander Gottlieb studerade också vid samma teologiska fakultet från 1730: 3 PAV. Alexanderio Gottliebo Baumgarteno įrašas (1730) Halės universiteto metrikose (UA Halle: Rep. 46, Nr. 3 [1724–1741]) År 1731 började även deras bror Nathanael studera vid universitetets teologiska fakultet. Matrikelregistren vittnar om detta: 4 PAV. Nathanaelio Baumgarteno įrašas (1731) Halės universiteto metrikose (UA Halle: Rep. 46, Nr. 3 [1724–1741]) 12 Semleris (1758: 76) nurodo, kad Baumgarteno teologijos mokytojas buvo Michaelis Roloffas (1684 m., Oschersleben – 1748 m. sausio 29 d., Berlin), baigęs teologijos mokslus Halės universitete, dirbęs kartu su Baumgarteno tėvu. (https://www.google.lt/search?q=Roloff+Berlin+Propst+und+Konsistorialrat&hl=lt&gbv=2&sa=X&as_q=&spell=1&ei=uXekVNq5I8j9UP rYg7AB&ved=0CBAQBSgA) (Žiūrėta 2014 04 04). Hebrajų kalbos Baumgarteną mokė garsusis Rytų Fryzijos generalinis superintendentas Johannas Ludwigas Lindhammeris (1689 m. gegužės 17 d., Eisannberg – 1771 m. liepos 13 d., Aurich), kuris studijavo teologiją Halės universitete ir išsamiai nagrinėjo Biblijos tekstą. 1720 m. Lindhammeris buvo Berlyne prūsų raitelių pulko Gens d’Armes pastorius. Straipsniai / Articles 271 GRASILDA BLAŽIENĖ Efter att ha skrivits in vid universitetet i Halle bodde Baumgarten hos Gotthilf August Francke (1 januari 1696, Glaucha – 2 september 1769, Halle)13, son till August Hermann Francke (12/22 mars 1663, Lübeck – 8 juni 1727, Halle)14 själv. Han åt hemma hos honom tillsammans med familjen, det vill säga blev, med ett tyskt uttryck, Tischgenosse och var under ett halvår en verklig medlem av hushållet (ein ordentlicher Hausgenosse) (Semler 1758: 88; Schloemann 1974: 33). En viktig omständighet som måste nämnas är att den blivande berömde teologen från Königsberg Heinrich Lysius, egentligen Johann Heinrich Lysius (19 juni 1704, Königsberg – 29 mars 1745, Königsberg), son till den berömde Henrich Lysius (10 oktober 1670, Flensburg – 12 oktober 1731, Königsberg)15, ungefär vid denna tid kallades till universitetet i Halle. Man bör lägga märke till att Henrich Lysius, den förste föreståndaren för det litauiska språkseminariet vid universitetet i Königsberg, ”undertecknade Henrich Lysius” (Citavičiūtė 2004: 25; jfr Vaclovas Biržiška (1963 (1990): 470), som kallade Lysius för Jonas Henrikas. Se även Lysius 1994. För övrigt, Ona 13 Gotthilf August Francke var son till den berömde August Hermann Francke; hans mor Henrieta var dotter till kammarsekreteraren Johann George Rothals. År 1750 gifte sig Francke med Eva Wilhelmine (död 1793), dotter till Joachim Sigismund von Gersdorf. De fick inga barn. Francke var teolog och pedagog. Han började tidigt arbeta vid Franckes institutioner (Franckesche Stiftungen), studerade teologi, blev pastor och senare ärkediakon vid Marktkirche (Marktkirche). År 1723 blev han adjunkt vid teologiska fakulteten vid universitetet i Halle och 1726 ordinarie professor. Franckes hälsa var inte god, men han fortsatte hängivet sin fars verksamhet och missionsarbete i Indien och Pennsylvania, där en luthersk kyrka höll på att byggas. Francke fick stöd av den preussiske kungen Friedrich Wilhelm I, och man kan säga att inte heller kung Friedrich II motsatte sig hans verksamhet. Francke levde under den pietistiska blomstringen och tillbakagången i Halle, vilken påverkade Brandenburg-Preussens historia. Francke understödde tusentals elever och sjuka. År 1767 började han tjänstgöra som rådgivare vid konsistoriet i hertigdömet Magdeburg. Efter sin fars död blev han direktor för Franckes institutioner. Francke begravdes i familjegraven på stadskyrkogården i Halle. Se http://www.deutsche-biographie.de/sfz16793.html (besökt 2014 03 01). 14 August Hermann Francke var evangelisk teolog och pedagog, författare till kyrkohymner och pietist, och grundade Franckes institutioner, som fortfarande är verksamma. Hans far var jurist och rådgivare vid hertig Ernst den frommes hov och justitieväsende. Hans mor var dotter till Liubecks borgmästare David Gloxin. Francke fick en god utbildning i hemmet och studerade klassiska språk, särskilt grekiska och hebreiska, samt teologi vid flera universitet. Han blev magister i Leipzig efter att ha disputera­t om hebreisk grammatik. Vid samma universitet försvarade han sin habilitationsavhandling och höll sina första predikningar i Paulinerkirche i Leipzig (Paulinerkirche). Francke blev pietist tidigt och riktade ungdomens intresse mot studier av Gamla och Nya testamentet. Vid universitetet i Halle var han professor i grekiska och orientaliska språk och senare även i teologi. Fram till 1715 var han pastor vid Sankt Georgskyrkan (St. Georgen-Kirche), och 1715–1727 pastor vid Sankt Ulrichskyrkan i Halle (St. Ulrich-Kirche). Den 18 september 1968 inledde han byggandet av ett barnhem. Franckes institutioner uppfördes under 50 år. Det var ett stort byggnadskomplex med skola, bostadshus, verkstäder, apotek och så vidare. Omkring 2 500 människor bodde och arbetade i denna sorts stad. Francke begravdes i familjegraven på stadskyrkogården i Halle. Se http://www.heiligenlexikon.de/BiographienA/August_Hermann_Francke.html (besökt 2014 03 02). 15 Lysius den äldre organiserade 1719 översättningen av Martin Luthers katekes till två språk (tyska–litauiska); den gavs ut 1722 av Gabriel Engel(is) (Dini 1993 ff.). 272 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną Aleknavičienė, som 2001 publicerade två artiklar om Lysius far, nämner inte hans förnamn i den ena (2001a: 271–292), medan hon i den andra benämner honom endast ”Henrich Lysius” [2001b: 187–206]). Semler (1758: 91) skriver att den blivande berömde teologen från Königsberg Heinrich Lysius hade kallats till universitetet i Halle för att undervisa i orientaliska språk och ville stanna där en tid, eftersom förutsättningarna vid akademin på orten var mycket gynnsamma, men att han snart reste därifrån16. Detta var år 1724. J. H. Lysius biografer nämner denna omständighet17. Lysius undervisade Baumgarten i arameiska, arabiska, syriska och etiopiska (das Rabbinische, Arabische, Syrische und Ethiopische) (Semler 1758: 91). Lärare i dessa språk vid universitetet i Halle var också Johann Heinrich Michaelis18, Christian Benedikt Michaelis och den döpte juden Heinrich Christian Immanuel Frommann (Semler 1758: 91; Schloemann 1974: 34). En av J. H. Lysius första biografer, Johann Christoph Netz, framhöll också att Lysius lärde sig syriska och arabiska av Christian Benedikt Michaelis, medan konvertiten Frommann lärde honom arameiska och hebreiska (”Er [J. H. Lysius] bemühte sich auch in den Morgenländischen Sprachen seine Wissenschaft vollkommener zu machen, indem er das Syrische und Arabische unter der Anweisung des Herrn Prof. Christian Benedicti Michaelis erlernte, auch im Rabbinicis und Talmudicis eines bekehrten Juden Namens Frommann bediente”) (Netz 1745: 25). Den 11 juli 1725 blev han, på sin fars begäran och efter vänners råd, magister vid Friedrichs universitet under dekanus Michaelis, som nämnts ovan, och började undervisa studerande ungdomar ([...] Bald darauf fing er an, seine von GOTT ihm verliehene Gaben in Unterweisung der studierenden Jugend zu gebrauchen, [...]) (Netz ibd.). Lysius vistades alltså i Halle från 1724 till början av 1726. Han kan ha träffat Baumgarten redan vid sin ankomst, eftersom de omgavs av samma professorer vid universitetet i Halle. De unga människorna kunde 16 Jfr den tyska texten: Es war der nachmalige berühmte königsbergische Theologus, Heinrich Lysius, welcher auf eben genante Universität als Lehrer der morgenländischen Sprachen berufen worden. Dieser wünschte also, sich noch in einiger Zeit hier selbst fester zu setzen, wozu auf hiesiger Academie stets sehr vortheilhafte Gelegenheit gewesen, [...] nach Abreise des bisherigen Geselschafters, Herrn Lysius, [...] (Semler 1758: 91). Man bör lägga märke till beskrivningen ”nachmalige berühmte” – ”den blivande berömde”. I dokumentversionen har man noterat att det råder förvirring kring användningen av far och son Lysius namn. 17 År 1724 kom Johann Heinrich Lysius till Halle, där han lärde känna Justus Joseph Breithaupt, Paul Anton, August Hermann Francke och andra framstående professorer vid universitetet i Halle. Han studerade orientaliska språk och började undervisa studerande ungdomar i dem; han grundade också ”Collegium cursorium in NT Graecum”. Den 11 juni 1725 blev han magister vid universitetet i Halle, men måste snart lämna Halle, eftersom han den 15 maj 1726 utnämndes till extra ordinarie professor i orientaliska språk vid universitetet i Königsberg. I Königsberg övertog han också sin fars arbete och hjälpte honom med prästtjänsten i Löbenichts kyrka och med tillsynen över synagogan. År 1731 blev han ordinarie professor i teologi; 1736 avsade han sig tjänsten som extra ordinarie professor i orientalistik vid filosofiska fakulteten (Netz 1745; 24–28; Arnoldt 1746: 189–190, 219, 422; http://www.manchester.edu/kant/bio/biokon2.htm) (besökt 2014 12 10). 18 Johann Heinrich Michaelis (26 juli 1668, Klettenberg – 10 mars 1738, Halle) var teolog och orientalist. Straipsniai / Articles 273 GRASILDA BLAŽIENĖ bli vänner när Lysijus undervisade Baumgarten i de österländska ländernas språk. Han kunde berätta för Baumgarten om sin fars litauistiska verksamhet, om utarbetandet av Lilla katekesen, om hans arbete vid universitetet i Königsbergs seminarium i litauiska och väcka den vetgirige Baumgartens intresse för litauiska frågor, även om hans far, den äldre Lysijus, ”utmärkte sig som upphovsman till en plan för en snabb germanisering (Verdeutschung Litauens) av litauerna på deras egna boplatser” (Dini 1993: 5,10). Redan innan Lysijus hade lämnat Halle undervisade Baumgarten, enligt en tradition som var etablerad i Halle, på barnhemmet (Waisenhaus). År 1725 undervisade han i hebreiska och grekiska vid latinskolan och började 1726 leda teologiklassen (Hoffbauer 1805: 213–218). År 1726 disputerade Baumgarten under orientalisten och teologen Christian Benedikt Michaelis handledning. I sin avhandling behandlade Baumgarten Hermann von der Hardts19 hypotes om att de semitiska språken skulle härstamma från grekiskan. Baumgarten vederlade hypotesen. Efter att ha försvarat avhandlingen blev Baumgarten rektor/inspektör för hela latinskolan (Semler 1758: 92; Schloemann 1974: 34). Han grundade classis selecta vid skolan och undervisade utvalda elever i god latin och filosofi. Hans djupa insikt i filosofin hjälpte honom att bilda sig en egen uppfattning om Christian Wolffs filosofi20. Från och med 1728 blev Baumgarten predikantadjunkt. Han bistod Gotthilf August Francke i Marknadskyrkan (Marktkirche) (Semler 1758: 93; Schloemann 1974: 35). Hans predikningar var mycket populära. Troligen i början av vinterterminen 1731–1732 blev Baumgarten magister21 (Schloemann 1974: 36; jfr Semlers (1758: 96) påstående att Baumgarten blev magister 1732, under Christian Benedikt Michaelis dekanat; Michaelis var då dekanus för tredje gången. Hans mandatperiod varade från den 12 juli 1731 till den 12 januari 1732; jfr Büschings (1783: 168–169) anmärkning om Semlers felaktiga förklaring). Efter att ha blivit magister undervisade Baumgarten redan från 1731 i filologi, filosofi och vetenskapshistoria vid universitetet i Halle, arbetade som lärare och – ett mycket viktigt faktum – undervisade även (repetierte) seminariedeltagarna i litauiska i dogmatik (Schloemann 1974: 36). Baumgarten kan alltså mycket väl ha känt Friedrich Wilhelm Haack (1706, Kretingalė – 1754, 19 novem- 19 Hermann von der Hardts (11 november 1660, Melle – 28 februari 1746, Helmstedt), orientalist och forskare inom Gamla testamentet. Han var professor i orientalistik vid universitetet i Helmstedt. Enligt hans uppfattning härstammade hebreiskan och arabiskan från grekiskan (http://www.deutsche-biographie.de/sfz26004.html (läst 2014-03-02); Schloemann 1974: 34). 20 Christian Wolff (Christian Freiherr von Wolff, 24 januari 1679, Breslau – 9 april 1754, Halle) var en framstående forskare, jurist och matematiker samt en av de mest betydande upplysningsfilosoferna mellan Leibniz och Kant. Han utformade också den tyska filosofiska terminologin. 21 Magistro laipsnis, pasak Martino Schloemanno (1974: 36), po disertacijos gynimo buvo savotiškas formalumas, vis atidėliotas veikiausiai neišgalint susimokėti mokesčių, tačiau be to laipsnio nebuvo galima pradėti dėstyti universitete. 274 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną vember, Pilkalnis; se även http://prusija.lki.lt/, Pilkainys), som studerade vid universitetet i Königsberg (6 september 1724 – slutet av 1727) och ett halvår vid universitetet i Halle (från den 17 december 1727). Från den 21 juni 1728 undervisade han i litauiska vid universitetet i Halles seminarium i litauiska, tillsammans med seminariets första docent, Johann Richter. Efter att Richter den 27 augusti 1728 hade lämnat Halle för Ostpreussen var Haack seminariets docent fram till maj 1732, och själva seminariet var verksamt till 1740. I Halle utgav Haack 1730 den första tryckta litauiska ordboken i de tyskspråkiga länderna, Vocabularium litthvanico–germanicum, et germanivo–littvanicum (”Litauisk–tysk och tysk–litauisk ordbok”), tillsammans med en litauisk grammatik (Nebst einem Anhang einer kurtzgefassten litthauischen Grammatic) (Specht 1935: 39; Schiller 1994: 212; Drotvinas 1998: 163; Zubaitienė 2012: 7 ff.) År 1734 avled teologiprofessorn Johann Liborius Zimmermann22. Efter hans död riktades universitetets blickar mot Baumgarten. Baumgartens namn förekommer som föreläsare i föreläsningskatalogen för vinterterminen 1734–1735, även om han aldrig erhöll graden magister legens23 (Schloemann 1973: 36). Baumgarten blev professor sedan hans fars vän Roloff lagt ett gott ord för honom och informerat kungen själv om Baumgartens enastående utbildning (Semler 1758: 98). Baumgartens föreläsningar i teologi var, liksom hans predikningar, mycket populära. Många källor uppger att 300–400 studenter deltog i hans föreläsningar. Han föreläste dagligen och ledde disputationer. Hans intresse började riktas mot Wolffs filosofi, som flera professorer i Halle motsatte sig, däribland Gotthilf August Francke och Joachim Lange24. Trots motståndet kallades Wolff till Halle. Det är mycket intressant att läsa breven där kollegerna livligt debatterar och kritiserar varandra. Nedan återges Baumgartens svar till sin avhandlingshandledare Christian Benedikt Michaelis25, skrivet i september 1735, det vill säga nio år senare 22 Johann Liborius Zimmermann (14 november 1702, Wernigerode – 2 april 1734, Halle) studerade i Jena och var teolog. Han bekände sig till pietismen, men intresserade sig också för Wolffs filosofi. Från 1731 var han professor i teologi vid universitetet i Halle (Jacobs 1898: 121–226; Wundt 1932). 23 Magister legens blev man först efter en offentlig disputation, som gav rätt att föreläsa vid universitetet. 24 Joachim Lange (28 oktober 1670, Gardelegen – 7 maj 1744, Halle), orientalist och teolog. Han lärde tidigt känna August Hermann Francke och studerade i Erfurt, Halle och Berlin. Han behärskade hebreiska utmärkt. År 1717 blev han teologie doktor vid universitetet i Halle och stannade där. Han var också universitetets prorektor. Lange var en kontroversiell pietist. Hans ideologiska meningsskiljaktigheter med Christian Wolff är välkända. 25 Christian Benedikt Michaelis (26 januari 1680, Ellrich – 22 februari 1764, Halle) var en tysk orientalist och evangelisk teolog. Han lärde sig tidigt att läsa Bibeln på originalspråket. År 1715 blev han ordinarie professor i filosofi vid universitetet i Halle och samma år bibliotekarie. År 1731 var Michaelis professor i teologi vid universitetet i Halle, och från 1738 även professor i orientaliska språk (orientalistik). Han forskade i Gamla testamentet och var mycket omtyckt av studenterna. Han var också universitetets prorektor. Straipsniai / Articles 275 GRASILDA BLAŽIENĖ FIG. 5. Siegmund Jakob Baumgartens brev från september 1735 till Christian Benedict Michaelis från arkivet vid universitetet i Halle (UA Halle: Rep. 27 Nr. 1044) året efter disputationsförsvaret. Michaelis var det året dekanus vid teologiska fakulteten, vilket också tilltalet visar: Ärade herr dekanus (Venerande Dom. Decane). Brevets innehåll visar att Baumgarten redan företrädde en annan riktning. Med Peter Schicketanzs (2001: 113, 2005: 238, se även Roeber 2005: 754) ord kan Baumgartens verk – trebandsverket Evangelische Glaubenslehre (”Evangelisk troslära”), utgivet 1759–1760 av Semler, och Unterricht vom rechtmäßigen Verhalten eines Christen oder Theologische Moral (”Undervisning om en kristens rätta uppförande eller teologisk moral”) (1738) betraktas som en syntes av Wolffs filosofi och pietismen. Det bör noteras att före detta dekaner och G. A. Francke kritiserade Baumgartens teologiska moral. 276 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną Efter Langes död 1744, som av hela sitt hjärta avskydde Baumgarten på grund av hans popularitet och välvilja mot Wolff, blev Baumgarten direktor för teologiska seminariet. Han var känd för sin barmhärtighet; han hjälpte fattiga studenter ekonomiskt och tog inte betalt för att de skulle få bevista hans föreläsningar. Semler ger mycket intressant material och kallar sig själv en dvärg (ty. Zwerg) och Baumgarten en jätte (ty. Riese), och betonar att han är en stadig och orubblig anhängare av doktor Baumgarten (ty. ”daß ich eyn steter unbiegsamer Anhänger des D[oktor] Baumgartens seyn würde”) (Semler 1782: 5). Semler hade sagt att människans kunskap helt och hållet är underkastad tiden och förändringarna, men tvivlade inte på sin lärare. I sin utförliga självbiografi skriver Semler gripande om honom och kallar honom för övrigt överallt D. Baumgarten: ”Eftersom jag ännu som student bodde i Baumgartens hus, hade jag ständigt möjlighet att lära känna doktor Baumgartens synnerligen omfattande lärda och framför allt historiska beläsenhet; hans skarpsinne och inträngande, så att säga oövervinneliga omdömesförmåga blev för mig lika uppenbart stor och säker som hans nästan oföränderliga sinnesstämning, kärleksfulla hänsyn och lugna, vänliga sätt, som kom till uttryck i alla former av umgänge” (”Ich hatte, da ich noch als Student im Baumgartenschen Hause wonete, unaufhörliche Gelegenheit, die ganz ausgebreitete gelerte, und zumal historische Belesenheit des D. Baumgartens kennen zu lernen; seine Scharffsinnigkeit und eindringende, gleichsam unbesiegliche Urtheilskraft, war mir so eben auffalend gros und gewis worden, als seine fast gleichförmige Gemütsfassung, liebreiche Schonung, und ruhige freundliche Mine, in allen Arten des Umganges.”) (Semler 1782: 8). Åren 1748–1749 blev Baumgarten prorektor och ledamot av Berlins kungliga vetenskapsakademi. Utländska forskare reste till Halle, och utländska universitet bjöd in honom att bli professor (Schloemann 1973: 50–51). Baumgarten var en mycket produktiv forskare. Förteckningen över hans tryckta arbeten omfattar 214 poster. Under hans ledning försvarades 87 avhandlingar (Schloemann 1974: 245–279). Baumgarten var också känd för sitt bibliotek, vars samlingar överträffade universitetsbibliotekets. En del av böckerna ärvde han från sin fars bibliotek, som han fick dela med sina bröder; andra böcker köpte han genom att avstå från mycket som kanske hade kunnat underlätta hans eget och familjens liv (Schloemann 1974: 51–52). Baumgarten var inte bara teolog. Han intresserade sig för historia och litteratur och hade utmärkta kunskaper om böcker. Tack vare sitt unika bibliotek blev han en särskild kännare av tysk och utländsk litteratur. År 1748 började Baumgarten informera allmänheten om sitt bibliotek genom att skriva åtta band om det: ”Nyheter från ett bibliotek i Halle” (Nachrichten von einer Hallischen Bibliothek). Verket omfattar totalt 4479 sidor. Man får inte glömma hans 16 band ”Allmän världshistoria” (Allgemeine Welthistorie), sammanställda efter den engelska versionen, och från 1752 utkom 12 band av ”Nyheter om Straipsniai / Articles 277 GRASILDA BLAŽIENĖ märkliga böcker” (Nachrichten von merkwürdigen Büchern). Totalt trycktes 7777 sidor. Den sista volymen utkom efter Baumgartens död. I den trycktes Semlers förord. I den nionde volymen skriver Baumgarten om den litauiska bibeln och andra litauiska religiösa böcker (Baumgarten 1756: 377–380; Doering 1831: 55–65). Baumgartens bibliotek innehöll en omfattande boksamling av biblar, en mängd äldre tryck, manuskript och brev samt verk inom orientalistik. Auktionskatalogen Bibliothecae Baumgartenianae från 1765–1767 upptar 22 308 poster. Biblioteket innehöll många konvolut, så antalet böcker måste ha varit betydligt större. I förteckningen över bokauktioner och kataloger över privata bibliotek i det tyskspråkiga området nämns försäljningen av Baumgartens bibliotek. Även lit. libr. nämns (Loh 2002: 48). Enligt katalogen pågick auktionen i tre år, och de litauiska böckerna såldes den 4 april 1767. Pasak Domo Kauno (1996: 188), velionio įpėdiniai 1765 m. nurodė du spaudinius lietuvių kalba: Naująjį Testamentą (1727) ir Bibliją (1755). Paties Baumgarteno (1756: 377–380) kataloge išsamiai aprašyti abu lietuviški spaudiniai, pastebint, kad Biblija antrą kartą išspausdinta Karaliaučiuje 1755 m., jos numeris Baumgarteno bibliotekoje buvo 2778. 2779 numeriu pažymėtas Naujasis Testamentas, pabrėžiant, kad jis neturėjo nei antraštės, nei įžanginio žodžio, bet palyginęs tą spaudinį su Biblija Baumgartenas nustatė, kad Testamentas parašytas ir lietuvių kalba („so zeiget doch der Augenschein bey angestelter Vergleichung der in der einen 278 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną Columne jeder Seite befindlichen ausländischen Ueberfeßung mit der oben beschriebenen litthauischen Bibel, daß dieselbe litthauisch sey”) (Baumgarten 1756: 380). Man kan kanske försiktigt anta att Baumgarten läste litauiska och förstod språket i någon mån, eftersom han i sin katalog inte bara ger en utförlig beskrivning av bibeln utan också återger bönen ”Fader vår” (Baumgarten 1756: 377–381). Det bör framhållas att det i biblioteket vid seminariet i litauiska också fanns ett Nya testamente på litauiska och tyska, utgivet i Königsberg 1727 (Specht 1935: 45; Bense 1997: 457). Det krävs en separat undersökning för att ta reda på om Baumgartens exemplar av Nya testamentet kan ha kommit från biblioteket vid seminariet i litauiska. Universitetet i Halle, som inte bara är viktigt i fråga om den aktuella ordboken utan också har gjort betydande insatser för litauistiken genom seminariet i litauiska, och som numera heter Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg (MLU), uppstod 1817 genom sammanslagningen av två universitet: universitetet i Wittenberg, grundat 1502, Leucorea, och Friedrichs-Universität, grundat 1694. Universitetet i Halle fick namn efter grundaren, kurfursten Friedrich III av Brandenburg. Universitetet blev ett centrum för pietismen och upplysningen. I denna mening hade det ingen jämlike i Tyskland. År 1933 fick universitetet namn efter Martin Luther. Po didžiojo XVIII a. pradžios maro (1709–1711) ištuštėjo Rytų Prūsijos lietuviškos gyvenvietės ir ištisi valsčiai. Prūsijos karalius Friedrichas Wilhelmas I (1713–1740), suvokdamas situaciją, pradėjo rūpintis lietuviškosios Rytų Prūsijos dalies švietimu, o tam reikėjo žmonių, mokančių lietuvių kalbą. Į pagalbą kvietė pietistus. 1718 m. birželio 27 d. potvarkiu karalius įsakė įsteigti Lietuvių kalbos seminarą Karaliaučiuje, o liepos 2 d. parašė Augustui Hermanui Francke’ei, ragindamas pagalvoti apie lietuvių kalbos mokymą Halėje (Citavičiūtė 2004: 38). Lietuvių kalbos seminaras Halėje pradėjo veikti 1727 m. (Specht 1935: 36; Schiller 1994b: 383). Pirmasis mokytojas docentas Johannas Richteris į Halės universiteto metrikas įrašytas 1727 m. rugsėjo 15 d. (Schiller 1994a: 216; Drotvinas 1998: 160). 1728 m. sausio 2 d. studentams skirti nemokami pietūs (Preußisch-littauischer Freytisch) (Specht 1935: 38; Schiller 1994b: 383; Drotvinas 1998: 160). Į Halę pradėjo keliauti lietuviškos knygos iš Rytų Prūsijos, o nuo 1729 m. lietuviškos knygos pradėtos spausdinti ir pačioje Halėje. Vis dėlto studentų skaičius mažėjo, ir 1740 m. seminaras nustojo egzistuoti. Tačiau pėdsaką Halės universiteto istorijoje jis paliko, kaip ir lietuviškos knygos istorijoje. Kalbamasis žodynas galbūt galėjo būti parašytas Halėje, nors iš vandenženklų Lemeškinas (2012: 52–53) nustatė, kad rankraščio popierius gamintas Rytų Prūsijoje 1683–1712 m., tad ir žodynas turėjo būti parengtas ten (žr. Triškaitė 2014: 294). Bet popierius galėjo būti saugomas sandėliuose, jis galėjo būti atgabentas ir į Halę, kai mieste radosi sąlytis su Rytų Prūsija per Lietuvių kalbos seminarą. Jo autorius arba perrašytojas galėjo būti įkvėptas Halės universiteto idėjų. Vien Baumgarteno darbai ir aistra knygoms, rašytam žodžiui Straipsniai / Articles 279 GRASILDA BLAŽIENĖ kan ha betytt mycket för en människa med målet att vårda och främja språket genom att skapa de instrument som behövs för att lära sig och förstå det, i det aktuella fallet en ordbok vars upphov fortfarande måste fastställas. Proveniensuppgiften blev åter mycket viktig när ordboken återfanns, eftersom den nämnde en författare och ägare. Med utgångspunkt i den började man söka efter belägg för att uppgifterna i donationsanteckningen var korrekta. Det blev också viktigt att fastställa vem som hade skrivit själva proveniensuppgiften. För detta ändamål användes Baumgartens autografer, som påträffades i arkivet vid Martin Luther-universitetet i Halle (Archiv der Martin-Luther-Universität zu Halle), vid Martin Luther-universitetet Halle-Wittenberg och delstatsbiblioteket i Sachsen-Anhalt (Martin-Luther Universität Halle-Wittenberg, Universitäts- u. Landesbibliothek Sachsen-Anhalt) samt i arkivet för Franckes stiftelser i Halle (Archiv der Franckeschen Stiftungen). Det finns inte många Baumgarten-autografer i Halle. Bevarade är anteckningar i dokument vid universitetet i Halle, fragment av hans manuskript och brev skrivna på latin och tyska. I arkivet för Franckes stiftelser förvaras 13 autografer. Det rör sig om små noteringar, anteckningar i kollektiva brev till kolleger, två brev till Christian Friedrich Pressier (Bressier), ett till Gotthilf August Francke och ett manuskript på 136 sidor, skrivet 1728–1754. De funna autograferna, som de mest auktoritativa primärkällorna (Subačius 2001: 87), lämpar sig för jämförelse av handstilen. I det aktuella fallet skulle brevens innehåll vara intressant om de behandlade sådant som är relevant för oss, det vill säga Baumgartens kontakter med J. H. Lysijus, Haack och det litauiska språkseminariet. När Birutė Triškaitė i arkivet för Franckes stiftelser sökte efter spår av det litauiska språkseminariet fann hon ett brev från seminariedeltagaren Friedrich Preuβ (1705, Königsberg – 5 juli 1733, Pilkalnis; immatrikulerad vid det litauiska språkseminariet den 13 juni 1729, med uppgiften att han var präst i Pilkalnis kyrka 1719–1733) (Schiller 1994a: 215), skrivet den 5 februari 1733 till Gotthilf August Francke. På brevets sista sida framför brevskrivaren sina hälsningar även till professor Baumgarten, vilket innebär att han kände Baumgarten, som umgicks med seminariedeltagarna. Det finns anledning att hoppas att man i arkiven i Halle och Berlin kan hitta fler uppgifter om sådana kontakter. Baumgarten var flera gånger även fakultetsdekan. Detta framgår av en förteckning över studenter vid teologiska fakulteten, skriven 1738 av dekanen själv, Baumgarten (”Sigism. Jac. Baumgarten”), där även hans kolleger Lange, professorerna Michaelis och Knapp26 nämns (fig. 6), samt av ett brev från 1753 (fig. 7). För handskriftsundersökningen kan även två andra dokument från arkivet för Franckes stiftelser vara till nytta (Franckesche Stiftungen). 26 Johannes Georg Knapp (25 december 1705, Öhringen – 30 juli 1771, Halle) var teolog, pietist och professor i teologi vid universitetet i Halle. 280 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną FIG. 6. Siegmund Jakob Baumgartens anteckning i studentregistret vid universitetet i Halle, förvarad i universitetsarkivet i Halle (UA Halle: Rep 27 Nr. 1203). FIG. 7. Utdrag ur ett brev skrivet på latin den 12 juni 1753 av dekanen Siegmund Jakob Baumgarten (Martin Luther Universität Halle-Wittenberg Universitäts- u. Landesbibliothek Sachsen-Anhalt, Ym 169 (1)) Straipsniai / Articles 281 GRASILDA BLAŽIENĖ FIG. 8. Utdrag ur Siegmund Jakob Baumgartens brev till Christian Friedrich Bressier27 från 1735 (Halle, Franckesche Stiftungen: AFSt/M I B 17: 35) FIG. 9. Siegmund Jakob Baumgartens anteckning om en donation, det vill säga om förmedlingen av en missionsdonation, skriven den 26 november 1754 (Halle, Franckesche Stiftungen: AFSt/M 3 H 45: 108) När donationsanteckningen och Baumgartens autografer har bedömts verkar det inte som om Baumgarten var proveniensanteckningens upphovsman. Exempelvis finns det ovanför Baumgartens efternamn i donationsanteckningen sannolikt en bläckfläck. Några sådana fläckar har inte observerats i Baumgartens handskrifter, även om det finns flera tecken på varierande penntryck. Donationen skrevs 27 Christian Friedrich Pressier, eller Bressier, som han anges i Franckeska stiftelsernas arkivs webbtillgängliga register (26 juli 1697, Perleberg – 15 februari 1738, Tranquebar), studerade teologi vid universitetet i Halle. Efter att ha ändrat uppfattning arbetade han vid pedagogiet i Halle och blev senare missionär (http://192.124.243.55/cgi-bin/dhm.pl?x=u&t_show=x&wertreg=PER&wert=pressier%2C+christian+friedrich+++BIOGRAFIE&reccheck=,26302) (hämtad 2014-04-03). Mer om Tranquebarmissionen, se Aleknavičienė 2001: 195–198. 282 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną med gotisk kursiv, de två första orden om den förmodade ordboksförfattaren med humanistisk latinsk skrift. Baumgartens autografer är också skrivna med två olika skriftstilar – gotisk kursiv och humanistisk latinsk skrift (se Triškaitė 2012: 139–140)28. De autografer som valts för jämförelsen härrör från olika skeden av hans liv, eftersom donationsanteckningens datum är okänt. Enstaka bokstäver och även enskilda ords grafiska utformning jämförs. Hittills har alla ord som förekommer i proveniensanteckningen inte kunnat hittas i autograferna, men man kan fortsätta leta efter dem, även om de knappast skulle kunna ändra uppfattningen i grunden: exemplen på donationsanteckningen och Baumgartens autografer har helt säkert inte skrivits av samma hand. Handskriftsdragen (Kurapka ir kiti 1998: 202) skiljer sig i grunden åt. För att fastställa vem som skrev under har även autografer av hans bröder Alexander Gottlieb och Nathanael lagts fram. Enligt författaren visar dessa att bröderna inte heller skrev under donationsanteckningen, eftersom bokstavsförbindningarna och andra kännetecken som beskrivs av handstilspecialister skiljer sig åt (Kurapka ir kiti 1998: 206ff.) 1 T A B E L L. Gotisk och humanistisk skrift (bokstäver och ord) under den nya tiden i donationsanteckningen och i Siegmund Jakob Baumgartens samt hans bröder Alexander Gottlieb Baumgartens och Nathanael Baumgartens autografer (förstorade för att göra handskriftsdragen tydligare) Handen som skrev donationsanteckningen Baumgartens autografer A Ha D[ono] d[edit] Prediger zu Halle 28 Författaren tackar varmt dr Birutė Triškaitė för moraliskt och praktiskt stöd under arbetet i arkiven i Halle i november 2012. Straipsniai / Articles 283 GRASILDA BLAŽIENĖ Donationsanteckningens handstil Baumgartens autografer ſoll, ſollen, ſolt[en], ſolte auf Waißenhauſe ſeÿn Baum-garten (1724–1754) Brödernas autografer 1730–1731 284 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną Utan tvekan skulle mer ingående handskriftsstudier vara till nytta. Man borde arbeta vidare i Halle och leta efter handskriftsprov från personer i Baumgartens krets. Många sådana har verkligen studerats, men ingen handskrift som åtminstone liknade provenienstextens fångade blicken. Den som ändå stod Baumgarten närmast var Semler, som också reste ett bibliografiskt minnesmärke över sin lärare. Hans autografer behöver fortfarande undersökas, men de första studierna visade fler skillnader än likheter. Det är möjligt att proveniensens författare också kan ha varit någon annan av Baumgartens många hängivna elever. Å andra sidan kan proveniensen på försättsbladet till den Pragiska ordboken, förutom av elever, också ha skrivits in av Baumgartens bröder eller barn. Baumgarten gifte sig den 13 maj 1734 med Henriette Elenore von Bomsdorf, född den 16 april 1712. Hon var dotter till den kungligt polske och kurfurstligt sachsiske översten Philippo Wilhelmo von Bomsdorf och överlevde sin make. Semler (1758: 108) skrev med stor värme om henne som sörjande, den efter makens död kvarlämnade änkan (”jeßige nachgelassene betrübte Frau Witwe”)29. De hade fem barn: Christiana Henrietta (född den 31 maj 1736), Maria Elenora (född den 7 juni 1738), Siegismund Heinrich (född den 2 februari 1740), Charlotte’e Wilhelmine’e (född den 26 januari 1743) och Friedrich Jakob (född den 24 juli 1745) (Semler 1758: 108–109). Man kan anta att hans söner kan ha lämnat in böckerna till auktionen. Vid faderns död levde alla barnen och hade, som det står i Semlers nekrolog, nu förlorat en oförliknelig far: ”[...] einen unvergleichlichen Vater nun verloren haben” (Semler 1758: 108). När fadern dog var sönerna 14 och 9 år gamla; när auktionen inleddes 1765 var de 25 och 20 år. År 1765 kan även döttrarna eller deras män ha skött biblioteksärendena. Frågan är om familjen inte bad Baumgartens högt bildade bröder Alexander Gottlieb och Nathanael, som hade god kunskap om böcker och biblioteksskötsel, om hjälp. Dessa frågor återstår att undersöka. Uppgifter om barnen måste sökas, liksom handskriftsprov från dem. Ännu noggrannare bör man söka efter autografer av Baumgartens kolleger och elever, kanske också av åhörarna vid Seminariet i litauiska. I Halle lyckades man hitta endast två autografer av bröderna Alexander Gottlieb och Nathanael, som överlevde Baumgarten. Frågan om författaren till donationsanteckningen behöver alltså fortfarande i grunden undersökas. Med tanke på Baumgartens oändliga noggrannhet och flit är det svårt att tro att han inte på något sätt skulle ha märkt de handskrifter han förvärvat, även om det å andra sidan inte är känt när handskriften förvärvades. Som bekant led Baumgarten svårt av podager och chiragra (gikt i händerna) (Semler 1758: 116). Sjukdomen yttrar sig genom saltansamlingar i lederna och svår smärta (MTŽ 1980: 100, 447; Ferlinz 2012: 123 ff.), och den kan ha omöjliggjort- 29 Webbplatser uppger att Henriette Eleonore Baumgarten dog 1745 (https://portal.dnb.de/opac.htm?method=simpleSearch&cqlMode=true&query=idn%3D1014348714) (Hämtad 2014 12 10). Semler (1758: 108) skriver om Henriette Eleonore’s enda syster Christiane Eleonore’e, som den 17 april 1727 blev tredje hustru till den berömde läkaren Johann Junker (23 december 1679, Londorf – 25 oktober 1759, Halle). Straipsniai / Articles 285 GRASILDA BLAŽIENĖ att skriva, varför antagandet att någon annan skrev in den framstår som helt trovärdigt. Det går alltså nu inte att bekräfta att Siegmund Jakob Baumgarten var författaren till donationsanteckningen. Av undersökningen kan följande slutsatser dras: 1) Lysius, som undervisade vid universitetet i Halle, kan ha väckt Baumgartens intresse för det litauiska språket och den litauiska litteraturen; 2) det är mycket sannolikt att Baumgarten personligen kände Haack och åhörarna vid Seminariet i litauiska, eftersom han själv undervisade vid seminariet; 3) utifrån de autografer av Baumgarten som påträffats i arkiven kan man dra slutsatsen att donationsanteckningen inte skrevs av hans hand. ŠALTINIAI Baumgarten Alexander Gottlieb 1730: Įrašas Halės universiteto metrikose; UA Halle: Rep. 46, Nr. 3 (1724–1741). Baumgarten Nathanael 1731: Įrašas Halės universiteto metrikose; UA Halle: Rep. 46, Nr. 3 (1724–1741). Baumgarten Siegmund Jacob 1724: Įrašas Halės universiteto metrikose; UA Halle: Rep. 46, Nr. 2 (1714–1724). Baumgarten Siegmund Jacob 1735: Laiškas Christianui Benedictui Michaelis UA Halle: Rep. 27 Nr. 1044. Baumgarten Siegmund Jacob 1735: Laiškas Christianui Friedrichui Bressier, Halle, Franckesche Stiftungen: AFSt/M I B 17: 35. Baumgarten Siegmund Jacob 1738: Įrašas Halės universiteto studentų registre, UA Halle: Rep 27 Nr. 1203. Baumgarten Siegmund Jacob 1753: Laiškas lotynų kalba. Martin Luther Univer-sität Halle-Wittenberg Universitäts- u. Landesbibliothek Sachsen-Anhalt, Ym 169 (1). Baumgarten Siegmund Jacob 1754: Raštelis apie auką, t. y. apie misijos aukos persiuntimą. Halle, Franckesche Stiftungen: AFSt/M 3 H 45: 108. LITERATŪRA Aleknavičienė Ona 2001a: Die Reste des verschollenen Königsberger Exemplars des handschriftlichen Lysius-Katechismus (1719). – Linguistica Baltica 9, 271–292. Aleknavičienė Ona 2001b: Henricho Lyzijaus laiškas Augustui Hermannui Francke’i. – Archivum Lithuanicum 3, 187–206. Aleknavičienė Ona 2005: Henrich Lysius’ Missionsarbeit in Preußisch-Litauen nach seinen Briefen an August Hermann Francke. – Interdisziplinäre Pietismusforschungen. Beiträge zum Ersten Internationalen Kongress für Pietismusforschung 2001. Hrsg. Von Udo Sträter in Verbindung mit Hartmut Lehmann, Thomas Müller-Bahlke und Johannes Wall- 286 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną mann. Hallesche Forschungen 17/2. Tübingen: Verlag der Franckeschen Stiftungen Halle im Max Niemeyer Verlag, 675–688. A r n o l d t D a n i e l H e i n r i c h 1746: Ausführliche und mit Urkunden versehene Historie der Königsbergischen Universität. Königsberg in Preußen: Hartung. B a u m g a r t e n J a k o b S i e g m u n d 1748–1752: Nachrichten von einer hallischen Bibliothek. Bd. 1–8. Halle: bei Johann Justinus Gebauer. B a u m g a r t e n J a k o b S i e g m u n d 1752–1758: Nachrichten von merkwürdigen Büchern. Bd. 1–12. Halle: bei Johann Justinus Gebauer. B e n s e G e r t r u d 1997: Kėlos Nobažnos Giesmes. Zum litauischen evangelischen Kirchenlied im 18. Jahrhundert. – Europa in der Frühen Neuzeit. Festschrift für Günter Mühlpfordt. Bd. 3. Aufbruch zur Moderne. Hrsg. von Erich Donnert. Weimar, Köln, Wien: Böhlau Verlag, 447–459. B i r ž i š k a V a c l o v a s 1963 (1990): Aleksandrynas: Senųjų lietuvių rašytojų, rašiusių prieš 1856 m., biografijos, bibliografijos ir biobibliografijos 2: XVIII–XIX amžiai. Čikaga: JAV LB Kultūros fondas. Antrasis fotografuotinis leidimas. Vilnius: Lietuvos kultūros fondas. B l a ž i e n ė G r a s i l d a, T r u m p a E d m u n d a s, G e l u m b e c k a i t ė J o l a n t a, A d a m o n y t ė V e r o n i k a 2013: Interaktyvus Rytų Prūsijos žemėlapis. Prieiga internete http://prusija.lki.lt/. B ü s c h i n g A n t o n F r i e d r i c h 1783: Beyträge zu der Lebensgeschichte denkwürdiger Personen insonderheit gelehrter Männer. Bd. 1. Halle: verleget von sel. Joh. Jac. Curts Witwe. C i t a v i č i ū t ė L i u c i j a 2004: Karaliaučiaus universiteto Lietuvių kalbos seminaras. Istorija ir reikšmė lietuvių kultūrai. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. DBE 2005 – Deutsche biographische Enzyklopädie. 2. überarbeitete und erweiterte Ausgabe. Bd. 1. Aachen – Bran­iß, hrsg. von Rudolf Vierhaus. München: K.G. Saur. D o e r i n g H e i n r i c h 1831: Die Gelehrten Theologen Deutschlands im achtzehnten und neunzehnten Jahrhundert. Nach ihrem Leben und Werken klargestellt von Dr. Heinrich Doering. Bd. 1. A–B. Orla: bei Johann Karl Gottfried Wagner. D r o t v i n a s V i n c e n t a s 1998: Das Seminarium Lituanicum an der Universität Halle (1727–1740 in seinem Einfluß auf die Herausbildung der litauischen Philologie. – Hallesche Forschungen. Bd. 1. Halle und Osteuropa. Zur europäischen Ausstrahlung des hallischen Pietismus. Hrsg. von Johannes Wallmann und Udo Sträter. Tübingen: Verlag der Franckeschen Stiftungen Halle im Max Niemeyer Verlag, 157–171. EE 2010 – Estetikos enciklopedija. Sudarytojas, rengėjas ir mokslinis redaktorius Juozas Mureika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. E h r h a r d t - R e i n S u s a n n e 1996: Zwischen Glaubenslehre und Vernunftwahrheit. Natur und Schöpfung bei Hallischen Theologen des 18. Jahrhunderts. Physikotheologie im historischen Kontext. Bd. 3. Hrsg. von Manfred Büttner Münster: LIT. Straipsniai / Articles 287 GRASILDA BLAŽIENĖ Ferlinz Rudolf 2012: Vidaus ligų diferencinė diagnozė. Vilnius: Medicinos tyrimų ir konsultacijų centras GEROMEDA. Geitler Leopold 1875: Litauische Studien. Auswahl aus den ältesten denkmälern, dialectische beispiele, lexikalische und sprachwissenschaftliche beiträge von. Dr. Leopold Geitler. Prag: Mourek. Hirsch Emanuel 1968: Geschichte der neuern evangelischen Theologie im Zusammenhang des europäischen Denkens. Bd. 2. Gütersloh: Verlagshaus Gerd Mohn. Hoffbauer Johann Christian 1805: Geschichte der Universtät Halle bis zum Jahre 1805. Halle: Schimmelpfennig. HR 1998 – Religion in Geschichte und Gegenwart. Handwörterbuch und Religionswissenschaft. Vierte, völlig neu bearbeitet Auflage, hrsg. von Hans Dieter Betz, Don S. Browning, Bernd Janowski, Eberhard Jüngel. Bd 1. A–B. Tübingen: Mohr Siebeck. Jacobs Eduard 1898: Johann Liborius Zimmermann und die pietistische Bewegung in Wernigerode. – Zeitschrift des Harz-Vereins für Geschichte und Altertumskunde 31, 121–226. Kaunas Domas 1996: Mažosios Lietuvos knyga. Lietuviškos knygos raida 1547–1940. Vilnius: Baltos lankos. Kurapka E[g idijus], Malevski H[endryk], Palskys E[ugenijus], Kuklianskis S[amuelis] 1998: Kriminalistikos technikos pagrindai. Vilnius: Eugrimas. Lemeškin Ilja 2012: Friedrichui Wilhelmui Haackui priskiriamas Prahos rankraštinis vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. – Mažoji Lietuva; paribio kultūros tyrimai. Kalbų ir kultūrų sankirtos archyvai. Vilnius: Europos kalbų ir kultūrų dialogo tyrėjų asociacija EKKDTA, 31–58. Lemeškin Ilja 2013: Prahos vokiečių–lietuvių rankraštinio žodyno autorystės klausimu. – Acta Linguistica Lithuanica 69, 269–279. Lessing Gotthold Ephraim 1759: Briefe die neueste Literatur betreffend. Dreiunddreissigster Brief. Den 19. April 1759. – Lessings Werke in fünf Bänden. Dritter Band. Berlin und Weimar: Aufbau-Verlag, S. 96–99. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002; elektroninis variantas. Redaktorių kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. redaktorė), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete www.lkz.lt. Loh Gerhard 2002: Verzeichnis der Kataloge von Buchauktionen und Privatbibliotheken aus dem deutschsprachigen Raum. Teil 3: 1761–1780. Leipzig: v. Lysius Heinrich Johann 1993: Mažasis Katekizmas. Pagal Berlyno rankraštį parengė Pietro U. Dini. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. [Meier Georg Friedrich] 1763: Alexander Gottlieb Baumgartens Leben, beschrieben von Georg Friedrich Meier. Halle im Magdeburgischen: verleget von Carl Hermann Hemmerde. 288 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną MTŽ 1980 – Astrauskas Vytautas, Bizulevičius Stasys, Pavilonis Salezijus, Vaitilavičius Adomas, Vileišis Aleksandras. Medicinos terminų žodynas. Vilnius: Mokslas. Netz Johann Christoph 1745: Des Apostels Pauli abgenöthigtes öffentliche Bekenntniß, vor denen Theßalonichern, von seinem geführten Amte und Wandel aus den Worten des ersten Briefes an die Theßalonicher, im andern Capittel, v. 3.4.5. bey dem Hochverdienten Ehren-Gedächtniß Welches dem Weyland Hochehrwürdigen, in GOTT andächtigen und Hochgelahrten Herrn Johann Heinrich Lysio, Der H. Schrifft Hochberühmten DOCTORI, bey der Löblichen Königsbergischen Academie Hochmeritirten PROFESSORI, Hochverordneten Consistorial=Rath, PASTORI der Löbenichtschen Pfarr=Kirche, wie auch Inspectori der Löbenichtschen Schule und Jüdischen Synagogae, Nachdem Derselbe den 29. Martii dieses 1745. Jahres in dem 41. Jahr, Seines rühmlich geführten priesterlichen Lebens und Wandels, sanft und selig in dem Herrn entschlafen, und darauf den 9. April in hiesiger Pfarr=Kirche beerdiget worden, an demselben betrübten Begräbniß=Tage vorgestellet von Johann Christoph Neß, Diacono bey derselben Pfarr=Kirche. Königsberg: gedruckt bey Martin Eberhard Dorn, Königl. Privil. Buchdrucker. Poppe Benhard 1907: Alexander Gottlieb Baumgarten. Seine Bedeutung und Stellung in der Leibnitz-Wolffischen Philosophie und seine Bedeutung zu Kant. Nebst Veröffentlichung einer bisher unbekannten Handschrift der Ästhetik Baumgartens. Inaugural – Dissertation zur Erlangung der Doktorwürde der Hohen Philosophischen und Naturwissenschaftlichen Fakultät der Universität Münster in Westfallen vorgelegt von Bernhard Poppe aus Lauer. Borna-Leipzig: Buchdruckerei Robert Noske. RETK 1971 – Realencyklopädie für protestantische Theologie und Kirche. Begründet von J.J. Herzog. In dritter verbesserter und vermehrter Auflage unter Mitwirkung vieler Theologen und anderer Gelehrten hrsg. von. D. Albert Hauck Professor in Leipzig. Zweiter Band. Arethas von Cäsarea – Bibeltext des AT. Unveränderter Nachdruck der 1896–1913 bei der J. C. Hinrichs’schen Buchhandlung in Leipzig herausgegebenen Ausgabe. Graz: Akademischer Druck- u. Verlagsanstalt. Roebber Gregg A. 2005: Pietists and the Orders of Creation. Interdisziplinäre Pietismusforschungen. Beiträge zum Ersten Internationalen Kongress für Pietismusforschung 2001. Hrsg. Von Udo Sträter in Verbindung mit Hartmut Lehmann, Thomas Müller-Bahlke und Johannes Wallmann. Hallesche Forschungen 17/2. Tübingen: Verlag der Franckeschen Stiftungen Halle im Max Niemeyer Verlag, 747–758. Schicketanz Peter 2001: Der Pietismus von 1676 bis 1800. – Kirchengeschichte in Einzeldarstellungen III/1. Hrsg.: Ulrich Gäbler, Gert Haendler und Joachim Rogge. Leipzig: Evangelische Verlagsanstalt. Schicketanz Peter 2005: Das Miteinander von Pietismus und Aufklärung in Halle. – Interdisziplinäre Pietismusforschungen. Beiträge zum Ersten Internationalen Kongress für Pietismusforschung 2001. Hrsg. Von Udo Sträter in Verbindung mit Hartmut Lehmann, Thomas Müller-Bahlke und Johannes Wallmann. Hallesche Forschungen, Bd. 17/1. Tübingen: Verlag der Franckeschen Stiftungen Halle im Max Niemeyer Verlag, 235–242. Straipsniai / Articles 289 GRASILDA BLAŽIENĖ Schiller Christiane 1994a: Das Litauische Seminar in Halle (1727–1740) und seine Mitglieder. Auf Spurensuche. – Acta Baltica 32, 195–223. Schiller Christiane 1994b: Die Litauischen Seminare in Königsberg und Halle. Eine Bilanz. – Nordost-Archiv. NF Bd. III, 375–392. Schloemann Martin 1973: Siegmund Jacob Baumgarten. System und Geschichte in der Theologie des Übergangs zum Neoprotestantismus. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Semler Johann Salomon 1758: Ehrengedächtnis des weiland Hochwürdigen und Hochgelarten Herrn Siegmund Jacob Baumgartens, des heil. Schrift Doctors, ordentlichen öffentlichen Lehrers auf der königlichen preußischen Friedrichsuniversität, des königlichen Seminarii Directors, Ephori der königlichen Freitische, der königlichen Academie der Wissenschaften zu Berlin Mitglied, auch der teutschen Gesellschaft zu Jena, gesamelt von D. Johann Salomon Semler. Halle: bey Johann Justinus Gebauer. Semler Johann Salomon 1758: Vorrede vom 4. 4. 1758 (nicht paginiert), 6 S. – Baumgarten Jakob Siegmund 1758. Nachrichten von merkwürdigen Büchern. Zwölfter Band, welcher die vollständigen Register über alle Bände sowohl dieser als auch der Nachrichten von einer hallischen Bibliothek enthält. Halle: bey Johann Justinus Gebauer, 424 S. Semler Johann Salomon 1781–1782: Lebensbeschreibung von ihm selbst abgefasst. Erster Theil. Zweiter Theil. Halle: bei Johannn Justinus Gebauer. Specht Franz 1935: Das Litauische Seminar an der Universität Halle. – Archivum Philologicum 5, 36–53. Subačius Paulius 2001: Tekstologija: Teorijos ir praktikos gairės. Vilnius: Aidai. Triškaitė Birutė 2012: Friedricho Selle’o prierašai rankraštiniame žodyne Clavis Germanico-Lithuana. – Archivum Lithuanicum 14, 129–154. Triškaitė Birutė 2014: Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? Acta Linguistica Lithuanica 71, 292–317. Wundt Max 1932: Die Philosophie an der Universität Jena in ihrem geschichtlichen Verlaufe dargestellt. – Zeitschrift des Vereins für thüringische Geschichte und Altertumskunde. NF.15 Beiheft, Heft 4. Zubaitienė Vilma 2012: Frydrichas Vilhelmas Hakas. Vocabularium Litthvanico-Germanicum, et Germanico-Litthvanicum... nebst einem Anhang einer kurzgefassten Litthauischen Grammatic (1730) 2. Studija, indeksai, rodyklės. Parengė Vilma Zubaitienė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Interneto resursai: http://www.baumgarten-alexander-gottlieb.de/leben/#meier http://www.deutsche-biographie.de/sfz80023.html http://www.deutsche-biographie.de/sfz16793.html 290 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Dar apie Prahos rankraštinį vokiečių–lietuvių kalbų žodyną http://www.heiligenlexikon.de/BiographienA/August_Hermann_Francke.html http://www.deutsche-biographie.de/sfz26004.html http://192.124.243.55/cgi-in/dhm.pl?x=u&t_show=x&wertreg=PER&wert=pressier%2C+christian+friedrich+1++BIOGRAFIE&reccheck=,26302 https://www.google.lt/search?q=Roloff+Berlin+Propst+und+Konsistorialrat&hl=lt&gbv=2&sa=X&as_q=&spell=1&ei=uXexVNq5I8j9UPrYg7AB&ved=0CBAQBSgA http://prusija.lki.lt/ http://www.manchester.edu/kant/bio/biokon2.htm More on the Prague Manuscript German–Lithuanian Dictionary S U M M A R Y The article originated while implementing the project The Research and Redaction of the Manuscript German–Lithuanian Dictionary Credited to Friedrich Wilhelm Haack (beginning of the 18th century). The author of the article aimed at following the provenience tracks of the first page in search of the author of donation inscription. It was observed while researching that the knowledge about majority of people in the 17th century is not exact and this kind of information was entirely missing in the majority of cases, for example: the children of Siegmund Jakob Baumgarten who could have been the authors of the inscription in line with the apprentices or brothers of the famous scientist August Gotlieb and Nathanael. A certain amount of material was found about Baumgarten environment in Halle and evidentiary connection to Johann Heinrich Lysius who might have inspired Baumgarten’s interest in Lituanistic literature. It is also possible that the interest was raised by the teachers and students of Lithuanian language sessions in the University of Halle and Friedrich Wilhelm Haack himself among them, as the data about Baumgarten’s teaching at the same session when Friedrich Wilhelm Haack had the position of a docent is found. It is still early to state who was the author of the donation inscription. A search of thorough manuscript material is necessary which can lead to no result. However, we already have more information about a person who greatly contributed to science and paid attention to Lithuanian books. Įteikta 2014 m. gruodžio 20 d. GRASILDA BLAŽIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 291