Kalbinio punkto gyvavimo situacija: XX a. vidurys – XXI a. pradžia

JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ Litauiska språkinstitutet Forskningsområden: dialektanalys av skriftliga källor, dialektlexikografi och lexikologi, sociolingvistik. SPRÅKPUNKTENS LIVSKRAFT: MITTEN AV 1900-TALET – BÖRJAN AV 2000-TALET Språkpunkternas livskraft: mitten av 20th – början av 21st århundradet ANNOTATION En språklig punkt, som av språkvetare avgränsats som en enhetlig bosättningsenhet och strukturellt sammanlänkats med andra språkliga punkter genom sociala nätverk, genomgick stora politiska, ekonomiska, sociala och kulturella omvälvningar från mitten av 1900-talet till början av 2000-talet. Undersökningen av språkliga punkter 2011–2013 gjorde det möjligt att reflektera över och för första gången redovisa de faktorer som påverkat språkpunkternas utveckling (punkternas försvinnande och utplåning) under mer än 70 år. ANNOTATION En språklig punkt, som av lingvister definieras som en integrerad enhet i en befolkad ort och är strukturellt förbunden genom ett socialt nätverk, genomgick stora politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förändringar från mitten av 20th-talet till början av 21st-talet. En genomgång av språkliga punkter 2011–2013 gav möjlighet att reflektera över de faktorer som påverkat punkternas utveckling (tillbakagång eller förstörelse) under en period på mer än 70 år. NYCKELORD: faktorer bakom språkliga punkters tillbakagång och återupplivning, historiska omvälvningar, socioekonomi, urbanisering, lingvicid, Lietuvių kalbos atlasas, litauiska språkets dialekter. NYCKELORD: faktorer som påverkar språkliga punkters tillbakagång och återupplivning, historiska omvälvningar, socioekonomi, urbanisering, lingvicid, Atlas över det litauiska språket, det litauiska språkets dialekter. Straipsniai / Articles 215 JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ INLEDNING Geografinės lingvistikos metodais atliekamų tyrimų pradininkas Antanas Salys (1902–1972), pateikęs kalbinių punktų Lietuvoje numeraciją, nurodo juos kaip vientisą gyvenamųjų vietų ir juos vienijančių socialinių tinklų vienetą1. Pirmiausia minėtina, kad Salys tuo pačiu skaičiumi žymėdavo kalbinio punkto centrą ir 15–20 km spinduliu esamus kaimus (vienkiemius) – punkto periferiją. Kalbinis centras visada turėdavo mokyklą (atskirą pastatą ar ūkininkų trobas, pritaikytas mokytis), bažnyčią (veikusias įvairias organizacijas ir atlaidų šventimo papročius), kapus, policijos nuovadą, paštą, parduotuvę (parduotuvės), restoraną2. Taigi kalbinei punkto visuomenei ugdyti ir perimti prigimtinius bendruomenės įpročius, tarminę nuostatą būta visų sąlygų. Todėl nuo pirmųjų žodžių geografijos darbų 1939–1943 m. (tuo tikslu Salio parengtas Apkla usas 1) kalbinio punkto skyrimo kriterijai nekito ir vėliau šį darbą tęsiant Lietuvių kalbos atlaso (toliau LKA) rengėjams3. Syftet med denna artikel är att för första gången för forskarsamhället identifiera faktorerna (orsakerna) till språkliga punkters (delvisa) tillbakagång (förstörelse) och den möjliga återupplivningen av vissa punkter. Undersökningsmaterialet utgörs av 37 LKA-språkliga punkter som artikelns författare besökte och undersökte (eller deltog i undersökningen av) under 2011–20134. De är belägna i 6 distrikt: Akmenė, Joniškis, Kelmė, Radviliškis, Šiauliai och Telšiai5. De LKA-punkter som behandlas hör till olika samogitiska och aukštaitiska dialekter och underdialekter i det litauiska språket6. Till de västaukštaitiska Šiauliai-dialekttalarna hör: Rudiškiai (LKA 074), Stupurai (LKA 075), Dimšiai (LKA 104), Bridai (LKA 105), Lūpaičiai (106), Lieporiai (LKA 133), Aukštelkė (LKA 163), Pakapė (LKA 196), Šiaulėnai (LKA 228), Šaukotas (LKA 261), Legečiai (LKA 262), Pašušvys (LKA 263), Baisogala (LKA 264), Kyburiai (LKA 050), Noriūnai (LKA 051), Vaineikiai (LKA 023), Dargaičiai (LKA 073). Till östaukš- 1 För en utförligare diskussion om det ömsesidiga beroendet mellan dagens sociala nätverk och språkliga punkter, se Kalėdienė 2013; Švambarytė 2014: 24. 2 Apie gyvenamųjų vietovių (punktų) tinklą Lietuvoje plačiau žr. Mikulėnienė 2013: 71–91. 3 Plačiau žr. LKA 1977: 7–30. 4 Institutet för det litauiska språkets avdelning för språkhistoria och dialektologi genomförde tillsammans med litauiska högskolor (forskare vid universiteten i Vilnius, Klaipėda och Šiauliai, Litauens universitet för utbildningsvetenskaper samt Vilnius universitets humanistiska fakultet i Kaunas) under 2011–2014 projektet Šiuolaikiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: punktų tinklo optimizacija ir interaktyvioji tarminės informacijos sklaida (projektnummer VP1-3.1-ŠMM-07-K-01-028). Artikelns författare var en av deltagarna i detta projekt. För mer information om projektet, se Aliūkaitė 2011: 257–259; den kollektiva monografin XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis tyrimas (kartor och kommentarer till dem), 2014. För mer information om liknande undersökningar utförda av lettiska lingvister, se Trumpa 2012. 5 Författaren tackar Laura Geržotaitė, yngre forskare och doktorand vid LKI KIDS, för hennes hjälp med undersökningen av följande språkliga punkter: Klaišiai LKA 071, Dimšiai LKA 104, Lūpaičiai LKA 106. 6 Apie tarmių skiriamuosius bruožus plačiau žr. LKTCH 2004. 216 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Den språkliga punktens livssituation: mitten av 1900-talet – början av 2000-talet Till den panevėžiškiai-talande delen av aukštaitiska hör Kaŕcemos (LKA 198), Šeduva (LKA 199), Kriukai (LKA 024). Till de sydsamogitiska raseiniškiai hör Gūdomiškė (LKA 162), Šaukenai (LKA 164), Kūr­tuvėnai (LKA 195), Vaiguva (LKA 224), Kušlẽikiai (LKA 225), Kiaunoriai (LKA 227), Kẽlmė (LKA 258), Kražiai (LKA 257), Kubiliai (LKA 259). Till de sydsamogitiska varniškiai hör Pakšteliai (LKA 101), Kuršėnai (LKA 102), Džiui̇k(i)ai (LKA 132), Užventis (LKA 193), Labūnavėlė (LKA 223). Till de nordsamogitiska telšiškiai hör Trimėsedis (068), Dauginiai (LKA 069), Mičkiškė (070), Klaišiai (LKA 071), Tryškiai (LKA 099). Som sammanfattning av fältarbetsexpeditionernas data bygger analysen på respondenternas (härefter – Rt) uppgifter och en tvärvetenskaplig metod för jämförelse av fakta, med utgångspunkt i tankar från David Crystal, författare till teorin om språkdöd. FAKTORER BAKOM SPRÅKPUNKTENS (FÖR)INTELSE OCH (UT)DÖENDE Av de tidigare uppräknade språkpunkterna i LKA har moderna geolingvistiska undersökningar 2011–2013 föreslagit att endast 7 ska lokaliseras till en närliggande, inte den tidigare, bosättningen. Av de 17 punkterna i den västaukštaitiska šiauliškiai-regionen föreslås att man markerar Dapkūnai i stället för Lūpaičiai (LKA 106), Minaičiai i stället för Legetės (LKA 262) (man försökte återställa bynamnet till standardspråkets form Menaičiai, men lokalbefolkningen vill inte ha en sådan ändring och visade mig flera gamla dokument där namnet är Minaičiai; de samlade in lokalbornas underskrifter och bad att få behålla bynamnet); Jur­daičiai i stället för Kybūriai (LKA 050), och Bėržininkai i stället för Noriūnai (LKA 051). Av de 3 punkterna i den sydsamogitiska raseiniškiai-regionen föreslås att man markerar Šalteniai i stället för Kušleikiai (LKA 225). Av de 9 punkterna i den sydsamogitiska varniškiai-regionen föreslås att man markerar Kužiai i stället för Džiui̇k(i)ai (LKA 132). Av de 3 punkterna i den nordsamogitiska telšiškiai-regionen föreslås att man markerar Kapėnai i stället för Dauginiai (LKA 069). Alltså är var fjärde eller femte undersökt språkpunkt på väg att försvinna, kraftigt försvagad eller nästan utdöd. Vilka orsaker gjorde att en livskraftig punkt som markerades i mitten av 1900-talet i början av 2000-talet började försvagas, försvagades, dog ut, måste försvinna eller utplånades? Av det insamlade dialektmaterialet från informanterna (dialektinspelningarna) och enkäterna framgår att det finns flera möjliga faktorer bakom punkternas utdöende7. Först bör de yttre orsakerna nämnas – historiska omvälvningar. Exempelvis låg språkpunkt Džiui̇k(i)ai (LKA 132) vid frontlinjen under andra världskriget8. Invånarna drevs bort från sina hem i mer än tre månader. När de återvände fann de gårdarna nedbrända (Rt 4 (1924), Rt 7 (1937)). 7 För en mer ingående diskussion om hur många språkpunktar som finns kvar i samogitiska och aukštaitiska dialekter och vilka punkters lokalisering som har ändrats, se Meiliūnaitė, Švambarytė-Valužienė 2014: 197–205. 8 Džiui̇k(i)ai ligger 10 km från Šiauliai, på vägen mot Kuršėnai. Straipsniai / Articles 217 JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ Före andra världskriget var Dži uik(i)ai en by med 18–20 ensamma gårdar9. Enligt Rt 4 (1924), Rt 3 (1932) och Rt 7 (1937) tog sig det samhälle som brukade de bördiga jordarna an byggandet av en tvåvåningsskola i tegel, deltog aktivt i olika kulturella och religiösa organisationer och fostrade genom eget exempel (prenumererade på pressen och läste många böcker) barnens kulturella värderingar10. Det fanns tydligen fler än en sådan by som hamnade i frontlinjerna, eftersom det i Tarybų Lietuvos enciklopedijoje (hädanefter TLE) står: ”Ensamgårdar förstördes i stort antal under det stora fosterländska kriget” (TLE 4: 507). Efter striderna återvände Dži uik(i)ai-samhället och lät sig inte nedslås: man fyllde igen de tidigare skyttegravarna och byggde upp husen igen (Rt (1937)). Den geopolitiska (eller det olämpliga politiska klimatets) faktor kan kopplas till den språkliga punkten Legečiai (LKA 262) (Radviliškis kommun, cirka 8 km från Pašušvys). Legečiai bestod av avlägset belägna ensamgårdar, omgivna av skog på alla sidor11. Före kriget hade Legečiai en tvåvånings träskola, ett postkontor, en polisstation, ett stort skogvaktarkontor med många anställda, en begravningsplats och en butik12. Under efterkrigsåren förekom aktivt motstånd här – Prisikėlimo-distriktet verkade, och i en partisanbunker där hölls ett möte med representanter för de litauiska partisanområdena13. Sovjetiska partiarbetare undvek byn Legečiai och anlade en bosättning på en öppnare plats, det vill säga så långt från skogarna som möjligt, i Minaičiai (Rt 3 (1939) Rt 4 (1936)). Medlemmarna i Legečiai-samhället skrämdes och hotades till livet; flera familjer deporterades, andra tvingades flytta till en säkrare plats, och de mest motståndskraftigas gårdar förstördes genom markavvattning (Rt 4 (1932), Rt 5 (1977)). Samhällets upplösning – en faktor som drabbade alla språkliga punkter, men i synnerhet Dauginiai (LKA 069), Kušleikiai (LKA 225) och Labūnavėlė (LKA 223)14. Invånarna på dessa orter bodde utspridda på ensamgårdar och hade skolor; i Dauginiai 9 Det bör erinras om att byarna började delas upp i ensamgårdar i början av 1800-talet. ”Fram till 1944 hade omkring 300 000 ensamgårdar bildats, det vill säga omkring 80% av alla bönder bodde på ensamgårdar” (TLE 4, 507). 10 Beläsenhet och kulturella värderingar framgår av barnens namn: Kunigunda, Skolestina. 11 Enligt Lietuvių enciklopedijos (LE) täcks till och med ett område på 68 ha (kring Legečiai) av lövskog (LE X 80). 12 Uppgifterna om byarna hämtas från: Projekt nr VP1-3.1-ŠMM-07-K-01-028 ”Moderna geolingvistiska undersökningar i Litauen: optimering av punkternas nätverk och interaktiv spridning av dialektinformation” dokument 2. Sociolingvistiskt frågeformulär för LKA-punkten. Materialet förvaras i dialektarkivet vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi vid Litauiska språkets institut (LKI KIDS TA). 13 I Minaičiai (1 km från Legečiai) offentliggjorde den litauiska frihetskampens rörelse den 16 februari 1949 en deklaration, där det sägs att rådet för den litauiska frihetskampens rörelse är den enda lagliga myndigheten på det ockuperade Litauens territorium RT (1934). 14 Dauginiai (LKA 069), Akmenė kommun, cirka 15 km till Viekšniai; Kušleikiai (LKA 225), Kelmė kommun, cirka 10 km från Kelmė; Labūnavėlė (LKA 223), Kelmė kommun, cirka 12 km från Užventis. 218 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Kalbinio punkto gyvavimo situacija: XX a. vidurys – XXI a. pradžia kvar finns kyrkan och gravarna. Upplösningen av gemenskapen är av två slag: onaturlig och naturlig. Den onaturliga började under krigsåren med flykten västerut och deportationerna15. Från de nämnda orterna deporterades tre till fem familjer från varje ort16. Den påbörjade kollektiviseringen fick invånarna i dessa samhällen, särskilt ungdomarna, att själva flytta från sina bostadsorter. I Labūnavėlė började man till exempel föda upp djur i de stall som hade tagits från jordbrukarna; det behövdes mycket arbetskraft, och därför byggdes flera flerfamiljshus och familjer flyttades dit från andra orter för att sköta djuren. På grund av skillnaderna i liv och kultur mellan de två grupperna – de inflyttade eller de som själva flyttat dit – rubbades de grundläggande, medfödda lagarna för moral, livsstil och synen på arbete (flit). En osämja mellan ortsbor och inflyttade uppstod och pågår än i dag (Rt 7 (1937), Rt 8 (1935)). I Labūnavėlė började människor sälja eller helt enkelt överlåta sina gårdar till de inflyttade, och därför återstod nästan inga ortsbor (Rt 7 (1937)). Bland de onaturliga faktorer som bidrog till upplösningen av gemenskapen bör nämnas enskilda människor som omkom eller mördades17. Till de inre orsakerna hör den naturliga faktorn bakom gemenskapens upplösning18. I alla de undersökta dialektorterna bodde äldre medlemmar av gemenskapen (ensamstående eller barnlösa familjer). Gemenskapen hade av hävd lärt sig att hjälpa varandra, och därför har informanterna berättat mycket om grannskap och ömsesidig hjälp. Texter har spelats in om arbetsgemenskaper och om högtidsseder, då sådana invånare införlivades i familjen, hushållet och den gemensamma släkten (LKA 132 Rt 4 (1924), Rt 7 (1937); LKA 051 Rt 4 (1923); LKA 050 Rt 5 (1925)). I vissa gårdar som tillhört utdöda familjer flyttade invånare med annan etnisk eller språklig bakgrund in; en del av gårdarna revs eller rasade själva samman av ålder. Informanterna nämnde att det i alla de undersökta dialektorterna, det vill säga i samhällen med naturlig utveckling, hade funnits många ungdomar och barn. När den politiska situationen förändrades i Litauen rubbades även den demografiska balansen19. Föräldrarna började uppmuntra sina barn att flytta 15 ”Den största emigrationsvågen i Litauens historia”, står det i Lietuvių enciklopedija, ”inträffade 1944, då mer än 60.000 litauer flydde västerut undan den annalkande andra sovjetiska ockupationen” (LE XV 59). 16 Från Litauen deporterades i juni 1941, enligt Visuotinė lietuvių enciklopedija (VLE), 40.000 intellektuella och jordbrukare (VLE XII 111). Åren 1944–58 deporterades 260.000 (enligt andra uppgifter 350.000 (VLE XII 112). 17 Enskilda människor som var lojala mot den sovjetiska makten sköts; ungdomar och barn sprängdes ihjäl av explosiva föremål som lämnats kvar efter kriget; människor mördades av grupper som utgav sig för att vara partisaner, och så vidare (LKA 106 RT 4, LKA 132 RT 4, LKA 069 RT 2, LKA 050 RT 5, LKA 225 RT 4, LKA 262 RT 4, LKA 051 RT 4). 18 Det bör påminnas om att det år 1940 bodde 3.084.5 tusen invånare i Litauen. År 1941 var de redan 2.958.6 tusen, och år 1945 endast 2.500.0 tusen (VLE XII 109). Från 1939 till 1959 förlorade Litauen 530.000 invånare (VLE XII 112). 19 Hur befolkningen i byarna minskade framgår av statistiken i VLE: år 1940 bodde 2.408.6 tusen människor i byarna, år 1941 – 2.274.4 tusen, år 1945 – 2.125.0 tusen och år 1950 – 1.843.9 tusen (VLE XII 112). Straipsniai / Articles 219 JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ från hemmen och söka arbete i städerna. Det fanns en oskriven order om att inte låta unga människor lämna kolchosen, eftersom det annars inte skulle finnas någon kvar att arbeta: om det inte fanns åtminstone ett barn kvar hemma hotade man med att inte tilldela familjen en tomt på 65 ar, utan vilken familjen inte skulle ha överlevt. Antalet unga minskade, och födelsetalen sjönk20. I byarna blev endast den äldre generationen kvar. Man började kalla in invånare från andra delar av landet (eller från andra sovjetiska länder) till kolchoserna. Den sociopolitiska och socioekonomiska faktorn bakom upplösningen av den språkliga punkten kan knytas till markavvattningen21. Planerna på att ”räta ut åkrarna”, som uppgiftslämnarna uttryckte det (LKA 132 Rt 1 (1941); LKA 050 Rt 5 (1925)), och den ökade tillgången till jordbruksmaskiner ledde till en våg av markavvattning, särskilt omfattande under perioden 1971–1975. Först ”rensades” åkrarna från och gårdarna revs. De motsträviga och de som inte ville flytta till bosättningar hotades med att bli utan tillfartsvägar och med att marken runt gården skulle plöjas upp så att det under hösten eller våren skulle bli omöjligt att ta sig dit (LKA 132 Rt 4 (1924), Rt 7 (1937))22. Den redan nämnda punkten Džiuk(i)ai (LKA 132) drabbades en andra gång – markavvattningen tog sin början. Invånarna erbjöds att flytta till Kužiai eller Gilvyčiai23. Nästan alla invånare i Džiuk(i)ai flyttade till Kužiai; endast en familj bosatte sig i Gilvyčiai, en bosättning tillhörande en annan kulturell gemenskap (santikai). Urbaniseringen som faktor främjade att gemenskapen spreds till sovjetiska bosättningar av sovjetisk typ och till städer. Kolchosernas centrum anlades, enligt uppgiftslämnarna, på öppnare platser, längre från skogarna och nära bättre vägar, så att stribai och kolchosernas myndigheter skulle känna sig tryggare (LKA 069 Rt 2 (1935); LKA 225 Rt 2 (1936); LKA 262 Rt 4 (1932)). Det spelade ingen roll att det inte fanns någon by där eller att det bara fanns ett par gårdar (till exempel Minaičiai), en herrgård (till exempel Kapėnai) eller en järnvägsstation (till exempel Dapkūnai). Enligt VLE flyttade följande antal invånare från bostadsorterna: ”1967 – 1830, 1969 – 3610, 1971–1975 – 20.880” (VLE XII 789)24. Kulturell assimilation, eller nedläggningen av skolor, som ännu nyligen drabbade Litauen, var mycket vanlig under sovjettiden. VLE skriver om detta: ”Från 1949 slogs skolor samman till större enheter – folkskolor knöts till högstadie- och gymnasieskolor, internatskolor, de så kallade internaten, infördes” (VLE XII 571–572). Utbildningspolitiken fram till 1940 var 20 ”1966–1980 lämnade årligen 24–25 tusen människor jordbruket – 75 procent av dem var i arbetsför ålder” (VLE XII 789). 21 ”1939 uppgick den brukade åkerarealen till 3.070 tusen ha” (VLE XII 787). 22 VLE:s statistik lyder: ”1970–90 dränerades årligen omkring 10.000 ha våtmark, och bevattningssystem anlades på en areal av 3000 ha. År 1970 hade 1 mln ha dränerats, och fram till 1978 – 2 mln ha” (VLE XIV 644). 23 Gilvyčiai (ungefär en halv kilometer från Džiuk(i)ai) är en by med ryssar som fördes dit efter upproren i Ryssland. Kužiai ligger 2–3 km från Džiuk(i)ai och brändes ned efter kriget. Endast ett enda badhus blev kvar; före kriget fanns det en folkskola och en järnvägsstation i Kužiai (som fortfarande är i bruk). 24 ”Från 1967 till 1971 byggdes 16.920 bostadshus åt dem som flyttade från enskilda gårdar till bosättningarna” (VLE XII 789). 220 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Kalbinio punkto gyvavimo situacija: XX a. vidurys – XXI a. pradžia av det slaget: på varje plats, även den mest avlägsna, måste det finnas en skola25. Från andra hälften av 1900-talet inleddes en kampanj för att lägga ned skolor: ännu 1970–1971 fanns det 2297 grundskolor med 64.500 elever, medan det 1980–1981 bara återstod 986 med 18.100 elever (VLE XII 573). 1970–1971 fanns det 3611 lägre och högre sekundärskolor samt skolor för barn med fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar; där gick 539.600 elever och arbetade 29.300 lärare. 1980–1981 återstod endast 2257 sådana skolor, med 535.500 elever och 30.300 lärare (VLE XII 573–574)26. Inga skolor, inget övertagande av etnisk kultur, ingen gemenskapsbaserad fostran; stoltheten över en själv och den egna staten försvinner27. Det bästa sättet att fostra människor som är lojala mot en själv är att skilja dem från gemenskapen. Skolnedläggningarna uppmuntrade också föräldrar att flytta till tätorter. Skolor var verksamma och främjade den nationella identiteten på alla orter med ändrad lokalisering: i Džiūk(i)ai (LKA 132), Dapkūnai (LKA 106), Kušleikiai (LKA 225), Legečiai (LKA 262), Dauginiai (LKA 069), Kyburiai (LKA 050). En annan inre faktor bakom den språkliga punktens tillbakagång är lingvicid28. Under efterkrigsåren talade man dialekt oftare och i större utsträckning än standardspråk. Lärare i litauiska försökte lära eleverna standardspråket, ibland med metoder som inte var helt pedagogiska29. Man fostrade en inställning enligt vilken dialekten inte var ett värdigt språk, och den som talade dialekt var en obildad och okultiverad person. En del föräldrar stödde standardspråkets företräde. Barnen lärde sig inte att värdesätta och respektera föräldrarnas språk – dialekten, underdialekten eller lokala talformen. Och det som inte värdesätts förstörs. En inställning växte fram enligt vilken även det litauiska språket saknade värde30. Med Antanas Salys ord blev språket urvattnat och blekt; det blev fult, svårt och omöjligt att lära sig för oss. Lingvicid, i betydelsen förakt för det egna språket, pågår fortfarande31. 25 År 1940 fanns det 2743 folkskolor med 341.299 elever och 6.944 lärare (LE XV 770). Under 1945–1949 var 3241 folkskolor, 242 realskolor och 131 gymnasier verksamma, sammanlagt 3614 skolor (VLE XII 571–572). Under 1964–1965 var 4105 skolor verksamma. Under 1945–1948 deporterades 1200 lärare (VLE XII 571). 26 Låt oss jämföra med dagens situation: år 2007 fanns det 105 grundskolor med 24.590 elever, 582 grundskolor med 120.445 elever, 444 sekundärskolor med 302.300 elever, 132 gymnasier med 77.230 elever och 21 ungdomsskolor med 2100 elever (sammanlagt 1284 skolor med 526.665 elever (VLE XII 574). 27 Om man parafraserar Stalins tanke skulle man kunna säga att det fortfarande är aktuellt även i dag: om man lyckas förstöra åtminstone en generations patriotism och stolthet över den egna staten, kommer nationen att dödas. Det är troligt att det kommer en tid då kollektivboendets liv och hur livet utan den egna familjen påverkar ungdomar också beskrivs och undersöks vetenskapligt. 28 Plačiau apie šį reiškinį pasaulio kalbose žr. Crystal 2005. 29 De förbjöd eleverna att tala dialekt under rasterna och lät dem stanna kvar efter lektionerna; elever som talade dialekt blev hånade. 30 Denna inställning upprätthölls ständigt även av ockupationsmakten, och därför framstod tvåspråkighetens etablering som något närmast naturligt. 31 Även i dag tror man att främmande språk garanterar ett större bröd på bordet. För att påverka och förändra en sådan inställning krävs insatser från lingvister, pedagoger och kulturarbetare för att stärka ungdomars nationella medvetenhet. Straipsniai / Articles 221 JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ Bland andra faktorer bakom språkpunktens försvinnande kan nämnas att den naturliga kontakten mellan lingvister och lokalsamhället bröts32. När många lingvister flydde västerut under kriget tog det lång tid att utbilda en ny generation lingvister. På grund av den genomgripande rädslan var dialektologiskt fältarbete oerhört svårt, enligt dialektologen dr. Aldona Jonaiytė. Lingvister, som själva talade dessa dialekter, uppmuntrades då att enbart beskriva sin egen dialekt och samla in så mycket material som möjligt. Den uppenbara underlåtenheten att ingripa i dialekterna och i frågor som rörde språket som ett värde att bevara lämnade också utrymme för språklig nihilism att frodas. Den ockuperande maktens gynnade inställning – att litauiskan, trots sin ålder, var svår att lära sig och olämplig för att skriva administrativa texter – bidrog också till att förakta det egna språket och upphöja andra språk som gav materiell vinning. Till de övriga faktorerna hör också ett svårförklarligt fenomen i dagens självständiga Litauen: Kyburiai (LKA 050), som hade varit en stor by och centrum för ett starkt kollektivjordbruk, började snabbt avfolkas när kollektivjordbrukssystemet föll samman och förföll nästan helt (inte heller informanterna kunde förklara detta; de förundrades själva över hur allt försvann, som om det hade upplösts (Rt 1 (1927), Rt 2 (1953), Rt 3 (1930), Rt 4 (1936), Rt 5 (1925))). Tankarna som emigrantpolitologen Vytautas Vardys (egentligen Vytautas Stasys Žvirgždys) framför i artiklarna ”Soviet Colonialism in the Baltic States. A Note on the Nature of Modern Colonialism” (1965) och ”The Colonial Nature of Soviet Nationality Policy” (1964) passar väl som sammanfattning av detta kapitel: ”ingenjörerna” bakom den traditionella och sovjetiska kolonialismen använder industrins, ekonomins, utbildningens och språkets trumfkort som täckmantel, vilka skapar ett sken av en till synes modern civilisation, trots att de å andra sidan helt bortser från de styrda folkens önskningar och vilja. Som V. Vardys hävdar skapar sovjetisk kolonialism ett system som skulle bidra till att utplåna folken i den sovjetiska ”folkgrytan”. Men inte hur som helst, utan på ett sådant sätt att tvånget höjs ”till frihetens höjder”, i tron att tvång kan skapa en fri vilja att avsäga sig sin identitet. Som V. Vardys säger: ”Det är inte förvånande att en civilisation av dessa dimensioner har huggit mänskligheten rakt i hjärtat” (se Vardys 1965 för en utförligare diskussion). DAGENS LOKALSAMHÄLLENS INSATSER OCH SÄTT ATT ÅTERUPPLIVA SPRÅKPUNKTEN Att lokaliseringen av de ovan nämnda språkpunkterna har ändrats innebär inte att språkpunktens liv helt har upphört eller att ingen längre bor där. Kvarvarande medlemmar av lokalsamhället och människor med andra dialekter som flyttat till dessa platser försöker själva återuppliva språkpunkterna. Den främsta faktorn bakom återupplivandet av en språkpunkt är ett socialt aktivt 32 Före kriget reste lingvister själva runt i Litauen och samlade in dialektmaterial för att kunna studera dialekterna. De uppmuntrade lärare att göra detsamma, deltog i lärarnas sommarkurser och informerade allmänheten om hur forskningen fortskred och vilka resultat den gav; de höll också offentliga föreläsningar. 222 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Språkpunktens livssituation: mitten av 1900-talet – början av 2000-talet lokalsamhälle. Före detta bybor återvänder efter att ha fått tillbaka äganderätten till sina föräldrars hus, som varken rivits eller förfallit33. Lokalsamhällenas aktivitet förknippas allt oftare med de snabbt växande föreningarna, deras engagerade ordförande och föreningshusen. Ett aktivt förhållningssätt i lokalsamhället hänger samman med ekonomiska attityder. Jordbrukare i den äldre generationen överlåter sina gårdar till sina barn eller barnbarn. Sådana återflyttningar bland barnen har observerats i alla punkter vars lokalisering har ändrats: Legečiai (LKA 262), Džiuk(i)ai (LKA 132), Lūpačiai (LKA 106), Kušleikiai (LKA 225), Dauginiai (LKA 069). Ättlingar till lokalsamhället som bor i storstäder avstår inte heller från ärvd egendom. En känsla av ägande växer fram (eller återupprättas)34. Denna ekonomiska faktor har fått en del barn att återvända till föräldrahemmen för att bo och arbeta (bedriva jordbruk, utveckla landsbygdsturism osv.), medan andra som återfått äganderätten förblir känslomässigt och kulturellt knutna till platsen där de bodde och växte upp (LKA 069 Rt 1 (1949); LKA 132 Rt 2 (1961); LKA 050 Rt 3 (1930), Rt 5 (1925); LKA 262 Rt 4 (1932), Rt 5 (1977); LKA 051 Rt 2 (1946), Rt 4 (1923); LKA 223 Rt 7 (1937)). En känsla av autenticitet är också viktig. Före detta bybor besöker sina hemtrakter: de tar med sig barn, barnbarn och barnbarnsbarn för att visa dem sina födelseplatser. Mer aktiva medlemmar av lokalsamhällena, som är utspridda i Litauens städer och småorter, ordnar byträffar (ibland till och med ute på ett öppet fält eller på en gård), lär och uppmuntrar lokalsamhällets medlemmar i olika åldrar att umgås och känna igen varandra utifrån den tidigare lokala koden. De besöker de äldre bybor som fortfarande finns kvar, lyssnar på deras berättelser, gör ofta inspelningar, fotograferar och intresserar sig på andra sätt för den egna familjens, släktens och grannarnas historia. Andra former av umgänge är olika församlingshögtider, Alla helgons dag, mors dag och fars dag, släktträffar, presentationer av böcker om försvunna byar och liknande (LKA 069 Rt 2 (1935); LKA 132 Rt 2 (1961); LKA 262 Rt 5 (1977); LKA 051 Rt 3 (1936)). Mycket viktig är den kulturella identiteten eller den lingvolokala faktorn. Exempelvis uppmanade LKA 132 Rt 7 (1937) sin son att återvända till sina morföräldrars hus35. Tack vare svärdottern, som är historielärare (Rt 2 (1961)), uppmuntras barnen att samla material om språkpunktens försvunna byar och ensligt belägna gårdar, att nedteckna människors minnen och att utveckla sin kreativitet (till exempel skapades en sägen om att Džiuk(i)ai skulle ha fått sitt namn från ordet džiaugtis). Att tala om sina hemtrakter och sammanställa böcker om de försvunna, försvin- 33 De yngre bygger nya hus, uppfostrar barn och skapar arbetstillfällen åt sig själva och ibland också åt andra. En del invånare som flyttat dit från närliggande platser eller från en helt annan del av Litauen engagerar sig också i ekonomisk och kulturell verksamhet. 34 I VLE står det att ”äganderätten återställdes på en areal om 3,8 miljoner ha år 2005” (VLE XII 790). 35 Sonen, som hade en lägenhet, ett arbete och en trädgård i Kaunas, sålde all sin egendom och återvände med sin hustru från Kaunas till sina morföräldrars mark. Han bedrev jordbruk. Hustrun började arbeta som historielärare vid skolan i Kužiai. Straipsniai / Articles 223 JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ … byar med invånare eller livskraftiga byar, viktiga händelser och gamla fotografier väcker stolthet över den egna byn och det egna landet och stärker ungdomars självkänsla. Varje familjs kulturella inställning till att värdesätta gamla fotografier, böcker och personliga föremål är också viktig. För att sammanfatta artikelns andra del passar tänkaren Palaus ord mycket väl: ”Mellan det förflutna, där våra minnen finns, och framtiden, där våra förhoppningar finns, finns också nuet, där våra plikter finns” (Tremtinys 41(1063), 7). Ju bättre den nu levande gemenskapen fullgör sina plikter, desto snabbare återfår punkten status som en livskraftig punkt. I STÄLLET FÖR SLUTSATSER Den samlade bilden av de faktorer som påverkat utvecklingen i de 37 undersökta språkliga punkterna från mitten av XX-talet till början av XXI-talet (perioden 1939–2013) är inte uttömmande eller särskilt omfattande. Inom Litauens territorium har nämligen 735 språkliga punkter identifierats och utanför Republiken Litauens gränser 15 (sammanlagt 750); de undersökta punkterna utgör alltså endast 5,03% av samtliga språkliga punkter. Faktorerna bakom de språkliga punkternas tillbakagång och försvinnande speglar dock de viktigaste tendenserna i deras utveckling. Av de 37 språkliga punkter i Mellersta Litauen som noterades vid mitten av XX-talet var 30 fortfarande livskraftiga under XXI-talet (Vaineikiai (LKA 023), Kriukai (LKA 024), Klaišiai (LKA 071), Dargaičiai (LKA 073), Rudiškiai (LKA 074), Stupurai (LKA 075), Tryškiai (LKA 099), Pakšteliai (LKA 101), Kuršėnai (LKA 102), Dimšiai (LKA 104), Bridai (LKA 105), Lieporiai (LKA 133), Gudmoniškė (LKA 162), Aukštelkė (LKA 163), Šaukėnai (LKA 164), Užventis (LKA 193), Kurtuvėnai (LKA 195), Pakapė (LKA 196), Karčemos (LKA 198), Šeduva (LKA 199), Labūnavėlė (LKA 223), Vaiguva (LKA 224), Kiaunoriai (LKA 227), Šiaulėnai (LKA 228), Kražiai (LKA 257), Kelmė (LKA 258), Kubiliai (LKA 259), Šaukotas (LKA 261), Pašušvys (LKA 263), Baisogala (LKA 264). Under XXI-talet ändrades lokaliseringen för 7 språkliga punkter. Det föreslås att LKA 106 anges som Dapkūnai i stället för Lūpaičiai; LKA 262 som Minaičiai i stället för Legečiai; LKA 050 som Jurdaičiai i stället för Kyburiai; LKA 051 som Beržininkai i stället för Noriūnai; LKA 225 som Šalteniai i stället för Kušleikai; LKA 132 som Kužiai i stället för Džiuk(i)ai; och LKA 069 som Kapėnai i stället för Dauginiai. De språkliga punkter vars lokalisering ändrats utgör endast 18, 92% av alla undersökta punkter. De främsta orsakerna till att de nämnda språkliga punkterna försvann hänger samman med den långvariga ockupationen och den förda kultur- och ekonomipolitiken. Faktorerna bakom de språkliga punkternas tillbakagång och försvinnande hänger främst samman med yttre faktorer: historiska omvälvningar (andra världskriget), långvarig ockupation och ett väl maskerat tvångsmässigt utbyte av det politiska, ekonomiska, sociala och till och med kulturella systemet (upphörande av jordbruksverksamhet, nationalisering, deportation, markavvattning, grundande av kollektivgårdsbosättningar, urbanisering, ungdomars migration till städerna och liknande). 224 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Den språkliga punktens livssituation: mitten av XX-talet – början av XXI-talet De yttre faktorerna skapade förutsättningar för att även inre faktorer skulle uppstå. Till dessa räknar vi den naturliga upplösningen av gemenskapen, lingvicid (förnekande av den egna dialekten, ja till och med det egna språket) och avbrottet i kommunikationen mellan allmänheten och lingvisterna. De punkter vars lokalisering förändrades under XXI-talet har inte helt slocknat språkligt sett. I de språkliga punkterna Lūpaičiai–Dapkūnai (LKA 106), Legečiai–Minaičiai (LKA 262), Kybur(ių–Jurdaičiai (LKA 050) och Noriūnai–Beržininkai (LKA 051) talas fortfarande den šiauliškiai-dialektala varieteten av västaukštaitiska. I den språkliga punkten Kušleikai–Šalteniai (LKA 225) används fortfarande den raseiniškiai-dialektala varieteten av sydžemaitiska. Den språkliga punkten Daugin(ių–Kapėnai (LKA 069) bevarar drag från den telšiškiai-dialektala varieteten av nordžemaitiska. Endast den språkliga punkten Džiui(k)ių–Kužiai (LKA 132), som räknas till varniškiai-dialektområdet inom sydžemaitiska, håller gradvis på att övergå till den šiauliškiai-dialektala varieteten av västaukštaitiska: de äldre informanterna har fortfarande bevarat typiska drag från varniškiai inom sydžemaitiska, medan de yngre generationerna redan talar den šiauliškiai-dialektala varieteten av västaukštaitiska. I samtliga språkliga punkter med ändrad lokalisering tar en inflyttad gemenskap, ibland med en annan dialekt, tillsammans med de få kvarvarande lokalinvånarna initiativ till att återuppliva punkten kulturellt och språkligt36. En socialt aktiv gemenskap, de ekonomiska och äganderelaterade faktorer som håller den samman, medvetenheten om autenticitet samt faktorer knutna till kulturell identitet (lingvolokationella faktorer) märks i nästan alla dagens språkliga punkter: Legečiai–Minaičiai (LKA 262), Džiui(k)iai–Kužiai (LKA 132), Lūpaičiai–Dapkūnai (LKA 106), Kušleikiai–Šalteniai (LKA 225), Dauginiai–Kapėnai (LKA 069), Kyburiai–Jurdaičiai (LKA 050), Noriūnai–Beržininkai (LKA 051). Invånarnas sammanhållning och engagemang, ett kontinuerligt sökande efter den lokala kulturella och traditionella identiteten samt förmågan att samla utflyttade från bostadsorterna och styra deras verksamhet så att den bidrar till den lingvolokationella faktorn kommer sannolikt att påverka de språkliga punkternas återhämtning. LITERATŪRA Aliūkaitė Daiva 2005: Kalba ir dialektas kaip kultūrą lokalizuojantys dydžiai: tapatumo aspektas (išraiškos). – Baltų kalbų tarmės: rašytinis palikimas. Šiauliai: Discens, 27–35. Aliūkaitė Daiva 2011: Projektas „Šiuolaikiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: punktų tinklo optimizacija ir interaktyvioji tarminės informacijos sklaida“. – Respectus Philologicus 20(25), 257–259. Crystal David 2005: Kalbos mirtis. Vilnius: Tyto alba. 36 Apie kalbos ir kultūros sąsajas plačiau žr. Aliūkaitė 2005: 27–35. Straipsniai / Articles 225 JANINA ŠVAMBARytĖ-VALUŽIENĖ Kalėdienė Laima 2013: Sociolingvistinė geolingvistinių duomenų interpretacija. Tarptautinė tarpvalstybinė mokslinė konferencija: XXI amžiaus tarminų tyrimai: geolingvistinė ir sociolingvistinė perspektyvos. Lietuvių kalbos instituto Kalbos istorijos ir dialektologijos skyrius. Vilnius, 2013-12-05—06. LE – Lietuvių enciklopedija. South Boston: LEL, t. 10, 1957, 80, 468; t. 13, 1958, 454; t. 15, 1958, 59, 770, t. 18, 1959, 489–490; t. 29, 1963, 331. LKA – Lietuvių kalbos atlasas 1 Leksika. Tomo autoriai: E. Grinaveckienė, A. Jonaitytė, J. Lipskienė, K. Morkūnas, M. Razmukaitė, B. Vanagienė, A. Vidugiris. Redakcinė kolegija: E. Grinaveckienė, A. Jonaitytė, K. Morkūnas, (atsak. redaktorius), A. Vidugiris, Z. Zinkevičius. Vilnius: Mokslas, 1977. LKI KIDS TA – Lietuvių kalbos instituto Kalbos istorijos ir dialektologijos skyriaus Tarmių archyvas, kuriame saugomi projekto „Šiuolaikiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: punktų tinklo optimizacija ir interaktyvioji tarminės informacijos sklaida“ (Projekto kodas Nr. VP1-3.1-ŠMM-07-K-01-028) duomenys. LKTCH – Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija, sudarė Rima Bacevičiūtė, Audra Ivanauskienė, Asta Leskauskaitė, Edmundas Trumpa. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2004. Meiliūnaitė Violeta, Janina Švambarytė-Valužienė 2014: Bendrasis Lietuvių kalbos atlaso punktų tinklo gyvybingumas. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 197–205. Mikulėnienė Danguolė 2013: Lietuvių tarmių tinklas: jo ištakos ir optimizacija. – Acta Linguistica Lituanica 68, 71–91. Projekto Nr. VP1-3.1-ŠMM-07-K-01-028 „Šiuolaikiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: punktų tinklo optimizacija ir interaktyvioji tarminės informacijos sklaida“ 2 dokumentas. Sociolingvistinis LKA punkto klausimynas. Švambarytė-Valužienė Janina 2012: Šiuolaikiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: kalbinio punkto sunykimas. – Tarptautinė mokslinė konferencija Geolingvistikos pologas XXI amžiuje. Kaunas, VU KHF, 2012 12 06–07. Švambarytė-Valužienė Janina 2014: Konferencijos, renginiai. – Gimtoji kalba 1. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 23–28. TLE – Tarybų Lietuvos enciklopedija 4. Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija, 1988, 507. Tremtinys Nr. 41(1063), 2013 m. lapkričio 8 d., 7. Trumpa Edmunds 2012: Latviešu ģeolingvistikas etīdes. Rīga: Zinātne. Tumėnas Stasys 2013: Vytautas Vardys – politologijos išeivijoje kūrėjas. – Gimtāsai kraštas 43, 43–48. Vardys V. S. 1965: Lithuania under the Soviets. Portrait of a Nation, 1940–65. New York–London. 226 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Kalbinio punkto gyvavimo situacija: XX a. vidurys – XXI a. pradžia VLE – Visuotinė lietuvių enciklopedija, t. XII, 2007, 109, 111–112, 571–574, 787, 789; t. XIV, 2008, 644. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2014. KALBINIŲ PUNKTŲ RESPONDENTAI (Rt) Dauginiai (LKA 069) – Rt 1 (1949); Rt 2 (1935). Džiuik(i)ai (LKA 132) – Rt 1 (1941), Rt 2 (1961), Rt 3 (1932), Rt 4 (1924). Rt 7 (1937). Kyburiai (LKA 050) – Rt 1 (1927), Rt 2 (1953), Rt 3 (1930), Rt 4 (1940), Rt 5 (1925). Kušleikiai (LKA 225) – Rt 2 (1936), Rt 3 (1942), Rt 4 (1932). Labūnavėlė (LKA 223) – Rt 7 (1937), Rt 8 (1935). Legečiai (LKA 262) – Rt 1 (1934), Rt 2 (1939), Rt 3 (1936), Rt 4 (1932), Rt 5 (1977). Lūpaičiai (LKA 106) – Rt 4 (1940). Noriūnai (LKA 051) – Rt 1 (1943), Rt 2 (1946), Rt 3 (1936), Rt 4 (1923). The Vitality of Language Points: Middle of the 20th – Beginning of the 21st Century SUMMARY The article provides an overview of the situation in 37 language points of Lietuvių kalbos atlasas (LKA) (Atlas of the Lithuanian Language) representing different dialects of Lithuania from western and eastern Aukštaitija (Highland) as well as southern and northern Žemaitija (Lowland). An attempt is made to establish factors which influenced the situation when certain points were vibrant in the middle of the 20th century and experienced a decline or ceased to exist at the beginning of the 21st century. The location of 7 language points had to be changed. Out of 17 language points of the Šiauliai subdialect in western Aukštaitija 4 had to be moved: from Lūpaičiai (LKA 106) to Dapkūnai, from Legečiai (LKA 262) to Minaičiai, from Kyburiai (LKA 50) to Jurdaičiai and from Noriūnai (LKA 51) to Beržininkai. Out of 3 language points of the Raseiniai subdialect in southern Žemaitija one was moved – from Kušleikiai (LKA 225) to Šalteniai. Out of 9 language points of the Varniai subdialect in southern Žemaitija one was moved – from Džiuik(i)ai to Kužiai. Out of 3 language points of the Telšiai subdialect in northern Žemaitija one was moved – from Dauginiai (LKA 069) to Kapėnai. The 37 points researched make up 5.03% of the 735 language points in Lithuania (there are 750 language points of LKA in total and 15 of them are located outside the borders of Lithuania). These 37 language points were vibrant in the 20th century, but by now the location of 18.92% of them has had to be changed. Straipsniai / Articles 227 JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ The decline of every fourth or fifth point was influenced by external factors: historical cataclysms (the Second World War), occupation and forced changes in the political, economic, social and cultural system (changes in the ways of farming, nationalization, deportations, melioration, creation of the settlements of collective farms, urbanization, migration of the young generation into towns, etc.). External factors created conditions for the development of internal factors, such as natural death of the local population, linguicide. Those language points of which the locations changed in the 21st century had not entirely died out. The remaining and returning members of the local communities as well as people from different dialects moving into such places who are active socially, have economic relations in the area and develop cultural as well as linguistic identity make attempts to revive these language points. Įteikta 2014 m. liepos 22 d. JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 228 Acta Linguistica Lithuanica LXXI