Augalinės kilmės asmenvardžiai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje

AURELIJA GRITĖNIENĖ Litauiska språkets institut Forskningsinriktningar: lexikologi, dialektologi. PERSONNAMN AV VÄXTHÄRKOMST I SAMTIDA LITAUISK BARNPROSA Personnamn av växthärkomst i samtida litauisk prosa för barn SAMMANFATTNING Forskningsobjektet i artikeln är 82 namn av växthärkomst på olika gestalter (36 personer, 26 mytiska och olika fiktiva väsen, 20 djur), vilka påträffats i 41 verk av 27 författare av samtida litauisk barnprosa. Artikeln behandlar onymiseringsprocessen – när appellativ övergår till egennamn. Den syftar också till att undersöka bildningssätten och formanter i gestalt namn, fastställa de lexem som oftast fungerar som grundord samt diskutera sådana namns funktion i skönlitterära texter. SAMMANFATTNING Forskningsartikeln behandlar namn på 82 gestalter med växthärkomst (36 namn på personer, 26 namn på mytologiska och fiktiva väsen samt 20 namn på djur), vilka påträffats i 41 litterära verk av 27 författare inom samtida barnprosa. Artikeln diskuterar onymiseringsprocessen, det vill säga övergången från appellativ till egennamn. Vidare analyseras bildningssätten och formanter i gestaltornas namn, de lexem som oftast fungerar som grundord identifieras, och sådana namns funktion i skönlitterära texter diskuteras. NYCKELORD: gestaltens namn, växtnamn, onymisering, ordbildning, samtida litauisk barnprosa. NYCKELORD: en gestalts namn, namnet på en växt, onymisering, ordbildning, samtida litauisk prosa för barn. 158 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Augalinės kilmės asmenvardžiai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje INLEDNING I det litauiska namnmaterialet finns många personnamn som kan kopplas till växtnamn. I monografin Lietuvių asmenvardžiai (2008) uppger Zigmas Zinkevičius att det finns över 600 sådana personnamn. De växter som har gett upphov till dessa personnamn är av många olika slag: träd, buskar, sädesslag, grönsaker, blommor, bär, örter med mera. Personnamnen utgörs inte bara av själva växtnamnen, utan också av avledningar av dessa namn, exempelvis Rugys och Rugaitis, Ruginis, Rugėvičius (Zinkevičius 2008: 516)1. Det är alltså inte förvånande att även moderna litauiska barnboksförfattare använder många rollfigursnamn som kan kopplas till växtnamn. För undersökningen samlades egennamn på gestalter in från prosaverk för barn av litauiska författare verksamma under 2000-talet. Efter att nästan 200 böcker för barn och ungdomar hade lästs hittades 82 rollfigursnamn med anknytning till växtnamn i 41 prosaverk av 27 författare. Den största delen av dessa namn utgörs av personnamn (36 namn)2. 26 namn betecknar olika mytiska varelser (häxor, kaukai, sjöjungfrur) och väsen som författarna själva har hittat på (gugeliukai, liūtažiurkės, nuotykiuotojai med flera); 20 namn betecknar olika djur (husdjur, fåglar, skogens djur, fiskar, kräldjur, insekter med flera). Syftet är att undersöka hur dessa rollfigursnamn bildas och vilka formanter som används, fastställa vilka lexem som oftast tjänar som basord samt diskutera onymiseringsprocessen3 – när appellativer övergår till egennamn4. 1 Monografins författare kallar sådana personnamn växtnamnsbildade (till denna kategori räknar han även efternamn bildade av svampnamn, såsom Baravykas, Voveruška med flera). I den här artikeln behandlas endast rollfigursnamn som härletts från växtnamn. 2 Endast några få exempel hittades där ett växtnamn blir en persons efternamn i barnprosa, till exempel läraren Adomas Burokas (K. Saj. 2013), herr Žanas Pjeras de Chrizantemas och hans hustru Gertrūda Chrizantem, biologiläraren Miglė Guobienė (N. Kluk.) och bonden Pilypas Kanapis (K. Gud.). Det finns också några belagda fall där växtnamn blir rollfigurers öknamn: en nyfiken pojke får öknamnet detektiv Morka (N. Kep. 2013); läraren Adomas Burokas får, på grund av sitt efternamn, öknamnet Runkelio (K. Saj. 2013); barnen ger sin styvfar, som har kortklippt hår, namnet Kaktusu (K. Saj. 2009); rådgivaren åt prinsessan med vaxartat ansikte får öknamnet Bulvės Daigu (K. Saj. 2006); skolans städare kallas av alla Bulbele, eftersom ”om hon pratade om sig själv – så var det bara om ’potatisarna’” (K. Saj. 2006: 196). 3 Direkta fall av onymisering ingår inte i undersökningen, det vill säga fall där ett appellativs grundläggande lexikala betydelse blir en del av det nya egennamnets lexikala betydelse (jfr Bušs 2006: 18). Det handlar alltså om exempel där en växt personifieras och dess namn samtidigt blir ett egennamn. Personifieringens kraft som en av troperna är så stor att man genom att personifiera kan få till och med livlösa föremål att tala (Koženiauskienė 2001: 205). Exempelvis grälar, sörjer och roar sig en mängd växter i Onos Jautakės sagosamling Ponia Pelargonija (2010): den koketta Rožė, fru Pelargonija, de stolta Pelynas och Jazminas, den blygsamma Kmynas, den godhjärtade Maumedis, lilla Takažolė och andra personifierade växter. I Kazio Sajos sagosamling Vėjo pamušalas (2010) personifieras motiejukas, kietis, žemuogė, aguona och andra växter. Att besjäla livlösa ting är särskilt vanligt i nonsenslitteratur. 4 Om den motsatta processen – när personnamn övergår till appellativer – se Gaivenis 1974: 215–216. Straipsniai / Articles 159 A U R E L I J A G R I T Ė N I E N Ė Egennamn används i stor utsträckning i litauiska författares skönlitterära texter, och det finns därför forskning även inom detta område. Skirmantas Valentas har till exempel skrivit om antroponymer, teonymer och ortnamn i Vlado Braziūnas och Sigito Gedas poesi (Valentas 2007: 124–133); Kazimieras Župerka har behandlat metalingvistiska kommentarer om personnamn i icke-lingvistiska texter (i medier, skönlitterära verk, icke-lingvistiska vetenskapliga texter och på andra håll) (Župerka 2006: 62–73); Jolanta Vaskelienė har analyserat vilka slags kontexter egennamn signalerar i Jurgos Ivanauskaitės diktsamling Ode džiaugsmui (Vaskelienė 2009: 300–310); Laimutė Adomavičienė har behandlat rollfigursnamn och deras betydelse för textstrategin i Algirdas Landsbergis noveller (Adomavičienė 2009: 105–111); Irena Baliulė har undersökt namnens betydelse i Juozo Apučio lyriska noveller (Baliulė 2009: 112–117). Vitalija Maciejauskienė har behandlat rollfigurernas efternamn i Petro Cvirkas skrifter (Maciejauskienė 1973: 49–53). Marytė Razmukaitė har analyserat ursprunget till rollfigursnamnen i fem romaner av Jono Avyžiaus, Alfonso Bieliausko och Mykolo Sluckio (Razmukaitė 1973: 53–56). Tyvärr har rollfigursnamn i barnprosatexter nästan inte alls undersökts. Endast Agnė Tučkienės korta artikel om motiveringen bakom namn på gestalter i litauiska folksagor (Tučkienė 2013: 3–7) och Leonardo Saukas undersökning av hur namn på gestalter och platser förändras i sagan ”Eglė žalčių karalienė” (Sauka 2008: 184–193) bör nämnas. Följaktligen kan denna undersökning av rollfigursnamn vara av intresse inte bara för litteraturvetare utan också för lingvister – den kan bli utgångspunkt för vidare och mer omfattande forskning. Ur etnolingvistisk synvinkel är det särskilt intressant att fastställa egennamnens motiverande kännetecken5, eftersom etnolingvister betraktar namnförrådet som en viktig metaforiseringssfär och en av språkbildens beståndsdelar (Gudavičius 2000: 78; 105). Därför avgränsas även denna artikel från rollfigursnamn som saknar motivering eller har en oklar motivering. De rollfigursnamn som analyseras här har tydliga motiverande kännetecken som är lätta för talare att uppfatta. I artikeln analyseras rollfigursnamnen synkront. Vid undersökningen av egennamn ur ett praktiskt strukturellt perspektiv tillämpas principerna för analys av appellativbildning (jfr Butkus 1995: 31–34; Jakaitienė 2010: 276; om tillämpningen av en ordbildnings- och strukturmodell vid analys av onymer, se Maciejauskienė 2001: 185). Rollfigursnamnen delas alltså in i primära (enkla) och sekundära (avledda); de senare delas i sin tur in i suffix- och ändelseavledningar samt sammansatta namn. För att förstå betydelsen av ett egennamn måste man fastställa vad som konkret betecknas med namnet: en person, ett djur, en mytisk varelse eller något liknande (Jakaitienė 2010: 264; Mickienė, Balčiūnaitė-Lužinienė 2013: 10). Därför anges i denna artikel också ett appellativ intill egennamnet; det hjälper indirekt till att knyta namnet till ett begrepp och förstå dess konkreta betydelse. 5 När en författare ”skapar” ett egennamn följer hen i själva verket samma motiveringsregler som den som skapar appellativ. Hen kan inte ”kopiera föremålet” och kopierar därför åtminstone det sätt på vilket språket självt har bildat vissa substantiv (Bartas 1991: 213). 160 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a L X X I Augalinės kilmės asmenvardžiai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje 1. PRIMÄRA PERSONNAMN Till den första gruppen räknas sådana personnamn som inte får några ytterligare avledningsformanter i onymiseringsprocessen – formellt sammanfaller de med vissa växtnamn, det vill säga skiljer sig inte alls från det motiverande grundordet6. Detta är så kallad indirekt onymisering, där det appellativa ordets huvudsakliga lexikala betydelse inte ingår i det propriala ordets lexikala betydelse, utan transformeras (Bušs 2006: 18). Utöver betydelsetransformation får appellativa ord under onymiseringsprocessen också nya egenskaper: de betecknar inte längre begrepp, förlorar sitt rika semantiska innehåll och får en nominativ funktion (Vanagas 1970: 19). I litauiska barnprosaverk har nästan 70 sådana primära växtbaserade personnamn påträffats. I de utvalda barnprosaböckerna har 13 växtnamn som används i allmänspråket blivit flickors och kvinnors namn: den ena av två tvillingsystrar Ieva (K. Gud.)7, flickan Liepa (K. Saj. 2008), flickorna Lelija och Tulpė, den gamla kvinnan Mirta (V. Ažūš. 2009), tonåringen Mėta (R. Gram.), fru Mėta (N. Kep. 2008), flickan Pelargonija (N. Marč.), fogdens hustru Petunija (V. Ažūš. 2009), den gåtfulla flickan Puriena (N. Kep. 2013), mamma Ramunė (N. Kliuk.), grannkvinnan Ropė (V. Ažūš. 2008), prinsessan Rožė (J. Kel.), tonåringen Rožė (A. Zur.), godsets husfru Rožė (V. Ažūš. 2008), hushållerskan fröken Rozalija, som alla kallar Rožė (K. Gud.), skolrektorns ställföreträdare Rūta (V. Rač. 2008), husmor Rūta (V. Ažūš. 2008), Liudvikas Gėlės hustru Rūta (K. Gud.)8. Sådana namn är populära inte bara i barnlitteraturen – de tjugo populäraste namnen under de senaste åren visar att kristna namn gradvis blir mindre populära bland flicknamnen. Fler flicknamn med baltiskt ursprung, bildade av ord med natursemantik, förekommer; flickor får allt oftare namnen Rugilė, Miglė och Liepa (Sinkevičiūtė 2011: 6; 2012: 4; se även Maciejauskienė 1992: 17; 1998: 36; 6 Ursprungsmässigt är dessa så kallade appellativer – allmänord som har blivit namn (Kuzavinis, Savukynas 1994: 25). Modersmålets allmänspråkliga lexikon bör vara en av de viktigaste källorna när man behöver ”skapa” ett nytt namn (Maciejauskienė 1998: 36). 7 Titlarna på prosatexter där växtbaserade personnamn har påträffats anges i slutet av artikeln i källförteckningen. I artikeltexten anges författarnas efternamn i förkortad form. Om flera verk av samma författare citeras, anger siffrorna efter efternamnsförkortningen bokens utgivningsår. Vid citat av enskilda meningar eller längre textavsnitt anges även bokens sidnummer. 8 De flesta av dessa namn har länge varit etablerade i vår namntradition och finns upptagna i Kazio Kuzavinio och Bronio Savukyno Lietuvių vardų kilmės žodyne (1994), i den litauiska namnboken Rinkis vardą lietuvišką (2014), sammanställd av Dalia Pakalniškienė, Ramunė Dabrytė och Rūta Sakalauskaitė, samt i andra namnförteckningar. De populära namnen Ieva, Rožė, Valerijonas betraktas som personnamn av främmande ursprung (med ursprung i hebreiska och latin), men formellt sett sammanfaller deras uttrycksform med motsvarande växtnamn. Därför behandlas de i denna artikel tillsammans med andra växtbaserade personnamn, utifrån antagandet att de flesta personnamn som diskuteras här kan härledas från det litauiska växtlexikonet, som omfattar inte bara inhemska ord (ąžuolas, pupa, samana osv.) utan även ord av lånursprung (lelija, mirta, petunija, pelargonija m.fl.). Straipsniai / Articles 161 A U R E L I J A G R I T Ė N I E N Ė Zinkevičius 2008: 521). Pastarųjų metų berniukų vardynas pagal kilmę gerokai skiriasi nuo mergaičių– berniukų vardyne daugėja krikščioniškų vardų (Sinkevičiūtė 2011: 9). Įdomu tai, kad panaši tendencija pastebėta ir vaikų literatūroje – čia apeliatyvinių berniukų ir vyrų vardų rasta dvigubai mažiau nei mergaičių (tik 6): berniukas Ąžuolas (K. Saj. 2008), plačiapetis vyras Ąžuolas (J. Pet.), berniukas Beržas (J. Žil.), vienas garsiausių plėšikų pasaulyje Bijūnas (P. Juod.), šaunus vaikinas, narsus karys Bijūnas (V. Ažuš. 2008), tijūnas Dagys (V. Ažuš. 2009), fokusininkas Narcizas (N. Kep. 2008), garsiausias poetas visame pasaulyje ir visatoje Valerijonas (R. Šer. 2008). Med hjälp av växtnamn som används i allmänspråket har följande djurnamn (husdjur, gnagare, spindeldjur, fåglar m.fl.) bildats: råttan Dagišius (U. Ul. 2010), spindeldjuret Kerpė (N. Vait. 2014), musen Liepa (V. Kav.), katten Morka (A. Cic.), hönan Petunija (L. Žut.), tiken Pupa (N. Kep. 2013), storkhonan Pupa (V. Kav.), geten Rožė (O. Jaut. 2004), spindeldjuret Samana (N. Vait. 2014), baggen Valerijonas (N. Kep. 2008), stoet Vyšnia (N. Kep. 2013). Växtnamn som används i standardspråket blir namn på olika mytiska och av upphovsmännen själva påhittade varelser: den lilla häxan Arnika (D. Vait. 2004), den mystiska lilla varelsen Debesylas (R. Šer. 2008), äventyrarnas kapten Debesylas (N. Vait. 2013), skogsbon gugelė Eglė (V. Alek.), äventyrarnas krönikör Kiminas (N. Vait. 2014), gugelė Spanguolė som arbetar på ett värdshus i träskmarkerna (V. Alek.), sjöjungfrun Lelija (U. Andr.), äventyraren Mirta (N. Vait. 2013), den elaka lilla varelsen Pelargonija och hennes barnaskara – Jon žolė, Kalija, Saulėgrąža ir Šaltalankis (R. Šer. 2008), äventyraren Rododendras (N. Vait. 2013)9. Som exemplen visar har vissa mytiska och påhittade varelser samt några djur fått traditionella människonamn (Lelija, Rožė, Valerijonas). Detta är en gammal tradition inom världens barnlitteratur. När sagogestalter namnges på detta sätt är avsikten oftast att skapa en komisk effekt (Urba 2013: 48). I litauisk barnprosa blir denna tendens allt vanligare på senare tid; det finns många verk där olika gestalter (vanligen i nonsenssagor) har fått riktiga människonamn (Urba 2004: 58). Med hjälp av folkliga växtnamn har följande personnamn bildats: skräddaren Ašoklis (K. Saj. 2010) (ašokliais kallas röda vinbär på samogitisk dialekt (Ribes rubrum))10, flickan Luknė som bor i medeltida Kernavė (M. Vitk.) (luknė kallas på dialekter lūgnė (Nuphar)), mormodern Radasta (V. Ažuš. 2009) (radastomis är ett dialektord för rynkros (Rosa rugosa)), adelsmannen Ūžalas (D. Vait. 2004) (en dialektform av ek (Quercus) – östaukštaiter ersätter ą i betonade stavelser med En stor del av de personnamn som nämns i detta avsnitt, till exempel Arnika, Kalija, Lelija, Mirta, Pelargonija, Petunija, Rododendras m.fl., skulle kunna betraktas som litauiserade former av de latinska namnen Arnica, Calla, Lilium, Myrtus, Pelargonium, Petunia, Rhododendron. Litauiska och latinska namn på växtsläkten och växtarter anges med utgångspunkt i Ramunėlė Jankevičienės Botanikos vardų žodynu (1998) och Republiken Litauens termbank (http://terminai.vlkk.lt). 162 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a L X X I Augalinės kilmės asmenvardžiai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje ilguoju u), literatūros mokytoja Žibutė (V. Rač. 2001) (žibutėmis gyvojoje kalboje vadinamos žibuoklės (Hepatica)). Våra prosaförfattare ger också olika djur folkliga växtnamn: igelkotten Alijošius (V. Land.) (lånordet alijošius kallas i talspråket alavijas (Aloe); jfr pol. elijasz, vitry. альяс), humlan Dilgė (U. Ul. 2007) (dilgėmis kallas i Aukštaitija för dilgelės (Urtica)), myggan Pasternokas (S. Siud.) (detta är en morfonemisk dialektform; i talspråket kallas palsternackan pastarnokas (Pastinaca)). Några påhittade och mytiska varelser har namn som också bygger på folkliga växtnamn: den lilla varelsen, Pelargonijas barn, Alijošius (R. Šer. 2008), äventyrerskan Druskažolė (N. Vait. 2013, 2014) (druskažolė kallas i Jozef Fiedorovičius manuskript (1851) och Antanas Lalis ordbok (1915) för ”narytžolė” (Triglochin)), trollkarlen Lobesylas (en förvrängd form av namnet debesylas (Inula)) (D. Vait. 2006), trädgårdsguden Puplaiškis (D. Vait. 2006) (en morfonemisk dialektform; i standardspråket används formen pupalaiškis (Menyanthes)), lejonråttan Raskila (N. Vait. 2013) (en morfonemisk dialektform, jfr standardspråkets rasakila (Alchemilla)). Det har observerats att författare av modern barnprosa ofta ger sina gestalter latinska växtnamn (i texterna anpassas de latinska namnen oftast och får litauiska ändelser; ibland modifieras namnstammen något). Till exempel förekommer i Daiva Vaitkevičiūtės roman Marius Pietaris ir juodasis bokštas (2008) den vilda lilla häxan Grimona (lat. Agrimonia ’småborre’), den pyttelilla häxan Betula (lat. Betula ’björk’) och den glada, kvickögda lilla häxpojken Juniperas (lat. Juniperus ’en’). I Urte Uliūnės sagor Miegančios boružės (2007) tuggar trollsländan Cikorijus på ett kort strå (gestaltens namn kan vara bildat av det latinska namnet på cikoria, Cichorium, eller av dess dialektala variant cikorija)11. I Kazio Sajas roman Kurio nieks nemylėjo (2008) skildras en flicka vid namn Tilė (jfr det latinska namnet på lind, Tilia) (K. Saj. 2008). Det är också värt att nämna att man i barnlitteraturen har funnit namn på gestalter med flera led. Alla förekommer i Renata Šerelytės sagor. En självgod gammal gumma i sagan ”Krakatukų pievelė” (2007) har ett namn med tre led. Hon är stolt över sitt pråliga namn och tilltalar andra högdraget, medveten om sitt eget och namnets värde: Vet du att jag heter Mariana Silvana Amarilija (R. Šer. 2007: 32) (jfr namnet på en lökväxt som odlas som krukväxt, amarilė, och dess latinska namn Amaryllis). En annan av R. Šerelytės sagogestalter är också full av högfärd, en mask: Och jag är Sachrazada Silvana Rabar Barbare! … sade masken stolt (R. Šer. 2008: 125) (gestaltens öknamn kan kopplas till namnet på rabarber (rabarbaro (Rheum)); semantiskt kan det också kopplas till en av betydelserna av barbaro: ’en mörk, grym människa som förstör kulturella värden’ – maskar är som barbarer, de gnager sönder allt). 11 Denna fytonym kom troligen in i dialekterna via de närliggande slaviska språken: jfr ryska укорий, vitryska цыкорья, polska cykoria, liksom lettiska dialektformer cikorins, cīkorinš och tyska Zichorie. Straipsniai / Articles 163 A U R E L I J A G R I T Ė N I E N Ė 2. SEKUNDÄRA PERSONNAMN Till denna grupp hör personnamn som vid onymisering har fått något avledningselement – ett suffix, prefix eller en ändelse – eller bildats genom sammansättning. Avledningar Detta är en relativt liten grupp namn. Den omfattar 14 personnamn. Författarna bildar oftast avledningar med ändelserna -a, -ė, -is, -ius eller suffixen -elė, -ytė, -utė. Ändelseavledningar. I prosatexterna har man funnit flest personnamn av denna typ (7). Merparten är djurnamn: grodan Ajeris (: ajeras (Acorus)) (A. Žied.), den lilla brontosaurusen Baobaba (: baobabas (Adansonia)) (V. Land.), gäddan Švendrė (: säv (Typha))12 (U. Andr.) och fjärilen Tulpius (: tulpė (Tulipa)) (U. Ul. 2010). Två personnamn av denna typ har hittats: den hedniske krigaren Švendrius (J. Žil.) (: säv (Typha)) och mormors vän Usnė13 (: tistel (Cirsium)) (V. Ažuš. 2009). Ett namn på en mytisk varelse har noterats – husanden Smilgius (: kvickrot (Agrostis) (J. Žil.). Suffixavledningar. I prosatexterna har man funnit fem personnamn bildade med suffix. Två är personnamn: flickan Ievutė (: hägg (Padus) (R. Čer., R. Šer. 2009)) och herdepojken Žirniukas (: ärta (Pisum) (V. Ažuš. 2008). Ett namn vardera har hittats för ett djur, en mytisk varelse och en påhittad varelse: den lilla häxan Dilgytė (: dilgė ’brännässla’ (Urtica)) (D. Vait. 2006), den lilla varelsen Dilgellytė (: dilgelė (Urtica)) (R. Šer. 2008) och bäverhonan Rūtelė (: ruta (Ruta)) (J. Lin.). Dessa är namnformer med diminutiv och älskvärd betydelse. Två sammansatta personnamn har hittats. Det ena är ett personnamn: doktor Liepžiedis (: lind (Tilia) och blomma) (N. Vait. 2013); det andra är namnet på en mytisk varelse – häxan Viks vakampė (: starr (Carex) och hörn) (D. Vait. 2004). 3. PERSONNAMNENS FUNKTIONER Både i livet och i litteraturen är namnens främsta funktion särskiljande: att skilja människor från varandra och identifiera dem. En karaktärs namn är själva essensen av dess personlighet, som bekräftar identiteten och skyddar den likt en amulett (Rudait y tė 2000: 29). Namn har förmågan att uttrycka en essens, eftersom de betecknar endast en referent (Bartas 1991: 208). I skönlitteraturen, liksom i livet, har karaktärers namn ofta inte bara en särskiljande funktion utan också en ödesbestämmande funktion. Genom att spåra namnens inre form kan man ofta finna en motivering till varför karaktärerna har fått just dessa namn. 12 I talspråk och dialekter kallas vass (Phragmites) för švendrės, och därför kan gäddans namn Švendrė också betraktas som ett ursprungligt namn. 13 En annan tolkning av Usnė är också möjlig. Det skulle kunna vara en onymiserad dialektform av usnis. 164 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Aug alin ės kilmės asmenvardžiai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje I barnprosa finner vi exempel på att en karaktärs namn har en direkt koppling till dess livsmiljö. Till exempel får invånare i vatten och våtmarker (grodor, fiskar m.fl.) namn efter vatten- och strandväxter. Livsmiljön blir motiverande när grodan Ajeris (A. Žied.) och gäddan Švendrė (U. Andr.) får sina namn: kalmus (Acorus), kaveldun (Typha) och vass (som i levande språk också kallas švedrės (Phragmytes)) växer vid kanterna av stillastående eller långsamt rinnande vatten, på dyiga stränder (Vilkonis 2001: 370, 382). Ibland hjälper ett växtnamn till att beskriva karaktärens utseende. Till exempel får en lång och smal kaukas namn Smilgius (J. Žil.), eftersom grässtrånas stjälkar är tunna och smidiga; jfr jämförelserna i Lietuvių kalbos žodyne: Anas tokis didelis, aukštas, plonas kap smilga LKKXIII125(Grv). Aukštas kaip šaukštas, ilgas kaip smilga LTR(Aln)). Ännu fler namn har påträffats som kan kopplas till karaktärens verksamhet eller yrke. Till exempel får läkare och apotekare i barnprosa ofta namn efter medicinalväxter: en doktor kallas Liepžiedis (N. Vait. 2013), eftersom lindblommor är ett utmärkt läkemedel mot många förkylningssjukdomar samt hjärt- och kärlsjukdomar, hudbesvär, ledproblem, nervsjukdomar och andra åkommor (Ragažinskienė, Rimkienė, Sasnauskas 2005: 202). Med samma motiv har även apotekaren Alijošius fått sitt namn (V. Land.) (preparat av aloe, som i talspråk kallas med lånordet alijošius, används för att behandla olika hud-, matsmältnings- och förkylningsbesvär samt andra sjukdomar (Ragažinskienė, Rimkienė, Sasnauskas 2005: 31)). Intressant nog skriver författaren Vytautas V. Landsbergis i samma stycke i Rudnosiuko istorijos (2010) namnet ibland med stor och ibland med liten bokstav. På så sätt visar författaren språklig känslighet och skapar språkligt nonsens, en uppenbar omöjlighet, vars yttringar bland annat är paradoxala gestalter (Urba 2013: 47). När författaren skapar osannolika berättelser leker han inte bara med ordens mångtydighet utan också med läsaren – denne måste vara särskilt uppmärksam, inte slumra till, och avgöra när texten handlar om apotekaren Alijošius och när om läkemedlet alijošius. När igelkotten fick ett sådant telegram sprang han genast till apotekaren Alijošius för att köpa piller mot magont åt sin vän, men eftersom Alijošius inte hade några, mortlade igelkotten Alijošius med honung och tog det med sig till Rudnosiukas. Rudnosiukas åt alijošius med honung, blev genast frisk och slickade sig om munnen V. Land.: 61. I sådana fall kan man tala om en sammansmältning av denotat och egennamn, något som enligt Jurij Lotman är särskilt kännetecknande för mytologiska föreställningar (Lotman 2004: 235). Sådana karaktärsnamn bekräftar att man i forna tider i Litauen starkt trodde på vissa växters magiska kraft, som kunde ge människan goda egenskaper och även skydda henne mot det onda osv. (Zinkevičius 2008: 516). Om en karaktär exempelvis behöver någon form av behandling eller skydd, får den ofta namn efter en medicinalväxt: en bagge kallas Valerijonas, eftersom hans huvud skakade så lustigt, kanske av rädsla? (N. Kep. 2008: 41) (valeriana används inte bara för att lindra rädsla utan också mot olika neuroser, sömnlöshet, hysteri och stress (Ragažinskienė, Rimkienė, Sasnauskas 2005: 397)). Straipsniai / Articles 165 A U R E L I J A G R I T Ė N I E N Ė Det är alltså uppenbart att personernas namn i skönlitterära texter allt oftare blir ett av de viktigaste medlen för att skapa levande och oväntade porträtt av gestalterna (Ep-makova 2009). De blir ”återspeglingar” av vissa idéer hos författarna (Bартas 1991: 215). Ofta används uppfinningsrika och väl genomtänkta personnamn endast i en viss författares specifika verk (till exempel Druskažolė, Smilgius, Tulpius, Viks vakampė med flera). Om namnet på en gestalt hämtas från en växt som alla känner väl till, är sannolikheten stor att det förekommer i verk av flera författare. Till exempel förekommer Alijošius i V. V. Landsbergis Rudnosiuko istorijose (2010) och i R. Šerelytės Krakatu-kų brūzgynėliuose (2008); namnet förekommer också i vuxenlitteraturen (till exempel heter tillsynsmannen för Vilniuslegionens fordon Alijošius i Andrius Tapinos roman Vilko valanda (2013)14. Som det framgår av det undersökta materialet är vissa personnamn mycket tydliga och transparenta, och deras motivation är lätt att urskilja till och med för ett barn (till exempel Dilgė, Raskila, Ūžalas med flera). Vissa namn kan ibland låta som gåtor för unga läsare (till exempel Betula, Grimona, Juniperas och liknande) – några kan lösas, medan andra förblir en hemlighet. Men för ett litterärt verk är det ju mycket viktigare att väcka frågor, ställa gåtor och väcka läsarens nyfikenhet än att ge lättgissade svar. Därför väcker egennamn i skönlitterära texter också en mängd associativa betydelser och associationer hos läsaren (Кухаренко 1988, 106, cit. iš Николина 2003, 196). SAMMANFATTNING Efter genomläsning av omkring 200 verk inom modern litauisk barnprosa, utgivna i 41 böcker av 27 författare, påträffades över 80 semantiskt motiverade växtbaserade personnamen: 36 personnamn, 26 namn på olika mytiska väsen och väsen skapade av författarna själva samt 20 djurnamn. Sett till ordbildning används fler primära namn (nästan 70); endast 14 avledningar beläggs. När författarna till de utvalda texterna namnger verkens gestalter väljer de oftast namn på blommande och vackra växter (till exempel bijūnas, lelija, narcizas, petunija, ramunė, rododendras, rūta, tulpė, žibutė och liknande). I onymiseringsprocessen är även namn på olika medicinalväxter (ajeras, alijošius, arnika, debesylas, dilgėlė, jonažolė, mėta, rasakila, valerijonas och liknande), träd (ąžuolas, baobabas, eglė, liepa, vyšnia med flera), buskar (vašoklis, radasta, šaltalankis med flera) och krukväxter populära. 14Namnet Rožė är ännu vanligare i litteraturen: i verk för barn betecknar det inte bara flickor utan även prinsessor, getter och andra levande varelser; namnet är också mycket utbrett i vuxenlitteraturen (i Rimantas Šavelis novell ”Pasimatymas” förekommer matsalsföreståndaren Rožytė; i Henrikas Čigriejys novell ”Vaidinimas” en kvinna vid namn Rožė; i A. Tapinos roman Vilko valanda (2013) strövar den vansinniga tiggaren från Vilnius Bėdų Rožė omkring, med flera). 166 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Augalinės kilmės asmenvardžiai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje (kalija, mirta, pelargonija med flera), namn på grönsaker (morka, pupa, rabarbaras med flera) och ogräs (dagys, dagišius, usnis, viksva med flera). De vanligaste växtnamnen som litauiska författare använder för att skapa personnamn är alijošius, ąžuolas, bijūnas, dilgėlė, lelija, liepa, mėta, morka, petunija, rožė, rūta, pelargonija, valerijonas (dessa växtnamn har blivit personnamn i verk av mer än en författare). Den inre formen hos personnamnen som behandlas i artikeln är helt tydlig, och deras semantiska motivation är uppenbar. I skönlitterära texter blir personnamn ett av de viktigaste medlen för att skapa levande och oväntade porträtt av gestalterna: vissa namn har till exempel direkt samband med var gestalterna bor, andra kan knytas till deras verksamhet eller yrke, och ytterligare andra bidrar till att beskriva deras utseende. Preliminärt kan vi hävda att växtbaserade personnamn förekommer i var femte barnbok, och att även en fragmentarisk undersökning av detta språkliga skikt därför gör det möjligt att urskilja den gamla naturpräglade litauiska världsbild som fortfarande finns dold i språket. Mångfalden av sådana personnamn i barnprosatexter visar inte bara författarnas, utan också språkets skapande kraft och outtömliga variationsrikedom, och blottlägger våra prosaförfattares fantasi och lekfullhet. KÄLLFÖRKORTNINGAR V. Aleks. – Aleksandravičiūtė Vakarė. Gugeliukai. Vilnius: Kronta, 2010. U. Andr. – Andrijauskaitė Ugnė. Lydekos Švendrės svajonė. Kaunas: Kalendorius, 2013. V. Ažuš. 2008 – Ažušilis Vytautas. Gėlytė burtininkė. Vilnius: Apskaita, 2008. V. Ažuš. 2009 – Ažušilis Vytautas. Gėlytė mokinė. Vilnius: Apskaita, 2009. A. Cic. – Cicėnaitė Akvilina. Kengūrų slėnio paslaptis. Vilnius: Alma litera, 2014. R. Gram. – Grambaitė Rasa. Mėtų arbata. Vilnius: Sirokas, 2005. K. Gud. – Gudonytė Kristina. Gėlių duoras. Vilnius: Laisvos valandos, 2011. O. Jaut. 2004 – Jautakienė Ona. Katino Felicijono pasakos. Vilnius: Gairės, 2004. O. Jaut. 2009 – Jautakė Ona. Ponia Pelargonija. Vilnius: Kronta, 2009. P. Juod. – Juodišius Paulius. Lipotapas ir kruopų vagys. Vilnius: Tyto alba, 2004. V. Kav. – Kavaliauskaitė Vaida. Istorijos apie meilę, stebuklus ir ilgesį. Vilnius: Naisių vasara, 2013. J. Kel. – Keleras Julius. Karalaitė Murzė. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 2011. N. Kep. 2008 – Kepėnienė Nijolė. Vasarnamis saulės zuikučiams. Klaipėda: Druka, 2008. N. Kep. 2013 – Kepėnienė Nijolė. Kažkas ne taip. Kaišiadorys: Printeja, 2013. N. Kliuk. – Kliukaitė Nijolė. Mirties vandenynas. Klaipėda: Libra Memelensis, 2011. Straipsniai / Articles 167 AURELIJA GRITĖNIENĖ V. Land. – Vytautas Landsbergis. V. Rudnosiuko istorijos. Vilnius: Dominicus Lituanus, 2010. J. Lin. – Liniauskas Jonas. Maža tamsa, arba Augimo nerimas. Vilnius: Vaga, 2004. N. Marč. – Marčėnaitė Nomeda. Lėlė. Vilnius: Tyto alba, 2011. J. Pet. – Petrauskaitė Justė. Juodasis angelas. Vilnius: Gimtasis žodis, 2008. V. Rač. 2001 – Vytautas Račickas. Nauji Zuikos nuotykiai, arba Tikrasis džiaugsmas. Vilnius: Vytautas Račickas, 2001. V. Rač. 2008 – Vytautas Račickas. Nebaigtas dienoraštis. Vilnius: Vytautas Račickas, 2008. K. Saj. 2006 – Kazys Saja. Jei nutrauksim sliekui koją. Vilnius: Vaga, 2006. K. Saj. 2008 – Kazys Saja. Kurio nieks nemylėjo. Vilnius: Alma littera, 2008. K. Saj. 2009 – Kazys Saja. Čia kažkas yra. Vilnius: Alma littera, 2009. K. Saj. 2010 – Kazys Saja. Vėjo pamūšalas. Vilnius: Alma littera, 2010. K. Saj. 2013 – Kazys Saja. Liepsnojanti. Vilnius: Alma littera, 2013. S. Siud. – Siudika Sigitas. Ką zyzia uodai vakarais. Vilnius: Kronta, 2006. R. Šer. 2007 – Renata Šerelytė. Krakatukų pievelė. Vilnius: Alma littera, 2007. R. Šer. 2008 – Renata Šerelytė. Krakatukų brûžynėliai. Vilnius: Alma littera, 2008. U. Ul. 2007 – Urtė Uliūnė. Miegančios boružės. Vilnius: Nieko rimto, 2007. U. Ul. 2010 – Urtė Uliūnė. Kitokia širplelio diena. Vilnius: Nieko rimto, 2010. D. Vait. 2004 – Daiva Vaitkevičiūtė. Marius Pietaris ir Burtų knyga. Vilnius: Rosma, 2004. D. Vait. 2006 – Daiva Vaitkevičiūtė. Marius Pietaris ir Juodasis Bokštas. Vilnius: Rosma, 2006. N. Vait. 2013 – Neringa Vaitkutė. Vaivorykščių arkos. Vilnius: Nieko rimto, 2013. N. Vait. 2014 – Neringa Vaitkutė. Titnago plunksna. Vilnius: Nieko rimto, 2014. M. Vitk. – Vitkūnas Manvydas. Viduramžių Kernavė. Vilnius: Aukso žuvys, 2014. A. Zur. – Zurba Algimantas. Melnragės akmenys. Vilnius: Gimtasis žodis, 2005. A. Žied. – Žiedelis Apolinaras. Senelio pasakojimai. Vilnius: Gairės, 2009. J. Žil. – Žilinskas Justinas. Gugis – skogarnas kung och människornas vän. Vilnius: Tyto alba, 2006. L. Žut. – Žutautė Lina. Ferdinand och Puh. En resa till Australien. Vilnius: Alma littera, 2013. LITERATŪRA Adomavičienė Laimutė 2009: Veikėjų vardai ir bevardystė Algirdo Landsbergio novelistikoje. – Acta Humanitarica Universitatis Saulensis 8, 105–111. Baliulė Irena 2009: Vardas Juozo Apučio lyrinio apsakymo pasakojimo struktūroje. Acta Humanitarica Universitatis Saulensis 8, 112–117. Bartas Rolanas 1991: Teksto malonumas. Vilnius: Vaga. 168 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Augalinės kilmės asmenvardžiai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje Botanikos vardų žodynas, sudarė R. Jankevičienė. Vilnius: Botanikos institutas, 1998. Bušs Ojārs 2006: Apie kai kuriuos semantinius onimizacijos aspektus. Acta Humanitarica Universitatis Saulensis 1(1), 17–21. Butkus Alvydas 1995: Lietuvių pravardės. Kaunas: Æesti. Gaivenis Kazimieras 1974: Asmenvardžiai – nebe asmenvardžiai. – Žodžiai ir žmonės. Vilnius: Mintis, 215–216. Gudavičius Aloyzas 2000: Etnolingvistika. Šiauliai: Šiaulių universitetas. Jakaitienė Evalda 2010: Leksikologija. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Koženiauskienė Regina 2001: Retorika. Iškalbos stilistika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Kuzavinis Kazys, Savukynas Bronys 1994: Lietuvių vardų kilmės žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas, 1–20, 1941–2002: elektroninis variantas, redaktorių kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. redaktorė), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. www.lkz.lt [2014.07.05]. Lotman Jurij 2004: Kultūros semiotika. Vilnius: Baltos lankos. Maciejauskienė Vitalija 1973: Pavardės P. Cvirkos raštuose. – Kalbos kultūra 24, 49–53. Maciejauskienė Vitalija 1992: Lietuvių vardai. – Gimtasis žodis 1, 15–17. Maciejauskienė Vitalija 1998: Lietuvių vardyno raidos polinkiai. – Kalbos kultūra 71, 33–42. Maciejauskienė Vitalija 2001: Dėl lietuvių pavardžių vertinimo darbys požiūriu. – Acta Linguistica Lithuanica 44, 167–187. Mickienė Ilona, Balčiūnaitė-Lužinienė Lina 2013: Onomastikos įžvalgos. Vilnius: Vilniaus universitetas. Pakalniškienė Dalia, Dabrytė Ramunė, Sakalauskaitė Rūta 2014: Rinkis vardą lietuvišką. Vilnius: Versus aureus. Ragažinskienė Ona, Rimkienė Silvija, Sasnauskas Valdas 2005: Vaistinių augalų enciklopedija. Kaunas: Lututė. Razmukaitė Marvytė 1973: Romanų veikėjai ir jų vardai. – Kalbos kultūra 24, 53–56. Rudait y tė Regina 2000: The metamorphosis of character in postmodern fiction. Vilnius: Vilnius University Press. Str ifpsniai / Articles 169 AURELIJA GRITĖNIENĖ Sauka Leonardas 2008: Veikėjų ir vietų vardai, jų kaita Eglės pasakoje. – Tautosakos darbai 35, 184–193. Sinkevičiūtė Daiva 2011: Žvilgsnis į populiariausius pastarųjų penkerių metų vardus. – Gimtoji kalba 10, 3–9. Sinkevičiūtė Daiva 2012: 2011 m. populiariausių vardų davimo tendencijos. – Gimtoji kalba 7, 3–8. Tučkienė Agnė 2013: Seku seku pasaką, arba pasakyk, kuo vardu pasakos veikėjas. – Gimtoji kalba 5, 3–7. Urba Kęstutis 2004: Pasisakymai apie vaikų literatūrą. Vilnius: Tarptautinės vaikų ir jaunimo literatūros asociacijos Lietuvos skyrius. Urba Kęstutis 2013: Ar juokas – tai laisvė? (Apie šiuolaikinės lietuvių vaikų literatūros komizmą). – Vaikų literatūra – laisvė ir kontrolė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 43–53. Valentas Skirmantas 2007: Mė(lynojo)nulio lingvistika Vlado Braziūno ir Sigito Gedos poezijoje. Vilnius: Baltos lankos. Vanagas Aleksandras 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba. Vilnius: Mintis. Vaskelienė Jolanta 2009. Tikriniai žodžiai – kontekstu ženklai (Jurgos Ivanauskaitės Odė džiaugsmui). – Acta humanitarica universitatis Saulensis 8, 300–310. Vilkonis Kęstutis Kazimieras 2001: Lietuvos žaliasis rūbas. Kaunas: Lututė, 2001. Zinkevičius Zigmas 2008. Lietuvių asmenvardžiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Župerka Kazimieras 2006: Metakalbiniai asmenvardžių komentarai nelingvistiniuose tekstuose. – Kalbos kultūra 79, 62–73. Ермакова Юлия 2009: Функции собственных именований в художественном тексте (на материале лирики А. А. Ахматовой 1991–1920 гг.). www.grani.vspu.ru. [2014.07.07]. Кухаренко Валерия 1988: Интерпретация текста. Москва: Просвещение. Николина Наталия 2003: Филологический анализ текста. Москва: Академия. 170 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Augalinės kilmės asmenvardžiai šiuolaikinėje lietuvių vaikų prozoje Anthroponyms of Plant Origin in Contemporary Lithuanian Prose for Children S U M M A R Y The article analyses 82 recorded names of characters which are related to plant origin from 41 pieces of children prose literature by 27 Lithuanian authors of the 21st century. The major part of such names is constituted by anthroponyms (36 names), 26 names are used to name various mythological creatures and fictitious creatures originated by authors themselves; 20 names are given to different animals. The article aims at to examine the ways of derivation and formants of such words, to identify most common lexemes serving as underlying words and discuss the process of onymisation. The names of characters can be divided into primary and secondary from the point of view of word derivation; the latter ones can be divided into suffix derivatives and flexional derivatives as well as compound names. The analysed material shows that in prose texts the primary names are mainly used (there were 70 of them found). The flexional derivatives can be distinguished among secondary names (7 found). The authors basically use the titles of blooming and presentable plants in naming the characters. A number of names were derived from herbs, trees, bushes, house flowers, weeds and other names of plants. The most popular plants are the following: aloe vera, oak tree, nettle, lily, mint, carrot, pelargonium, petunia, rose, rue, valerian. The names of characters originated from plants usually describe them: emphasise their habitat, profession, occupation and etc. All names described in the article are comprehensible, transparent and their motivation is easy traceable even for children. Thus, even a fragmental research of this linguistic layer allows recognising the naturalistic world-view of Lithuanians. The variety of character names based on plant origin in prose texts for children shows not only the creative power of authors but also the inexhaustible variety of language moreover they reveal the phantasy of prose writers as well as their playfulness. Įteikta 2014 m. liepos 11 d. A U R E L I J A G R I T Ė N I E N Ė Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 171