Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms

HARALD BICHlMEIER Sachsiska vetenskapsakademien Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Vetenskapliga forskningsområden: alteuropeisk hydronymi, indoeuropeisk, keltisk och germansk etymologi, historisk fonologi och morfofonologi, mykenska och forntida indo-iransk syntax. VÁCLAV BLAŽEK Masaryk University Vetenskapliga forskningsområden: alteuropeisk hydronymi; indoeuropeisk, keltisk, baltisk, slavisk och tocharisk etymologi; historisk fonologi och stamformning, semantisk typologi. ELBE – OM KÄLLORNA TILL ETT HYDRONYM* Elbe: om ett hydronyms ursprung A N N O T A T I O N Artikeln belyser hydronymen Albis/Elbe/Labe ur olika perspektiv: geografiskt, utifrån det historiska beläggmaterialet och ur den diakroniska fonologins och morfologins perspektiv, särskilt ordbildningen. De etymologiska förslag som har framförts inom ramen för germansk, keltisk och så kallad ”gammaleuropeisk hydronymi” bedöms med avseende på sin semantiska motivation mot bakgrund av den semantiska typologin för vattennamn. * Författarna tackar artikelns två anonyma granskare för flera användbara synpunkter på såväl innehållet som förbisedd litteratur. N Y C K E L O R D: Hydronym, historisk fonologi, historisk morfologi, ordbildning, etymologi, semantisk typologi, slavisk hydronymi, germansk hydronymi, keltisk hydronymi, gammaleuropeisk hydronymi, Caland-Wackernagels suffixsystem. N Y C K E L O R D: Hydronym, historisk fonetik, historisk morfologi, ordbildning, etymologi, semantisk typologi, slavisk hydronymi, germansk hydronymi, keltisk hydronymi, gammaleuropeisk hydronymi, Calands och Wackernagels suffixsystem. Straipsniai / Articles 125 HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK ANNOTATION I artikeln studeras hydronymen Albis/Elbe/Labe ur olika perspektiv: geografi, historisk dokumentation, diakronisk fonetik och morfologi, särskilt ordbildning. De etymologiska försöken inom ramen för germansk, keltisk och så kallad ”gammaleuropeisk” hydronymi bedöms med avseende på sin semantiska motivation mot bakgrund av semantisk typologi. 1. GEOGRAFISKA UPPGIFTER Elbe har sin källa i Riesengebirge/Krkonoše på den så kallade Labská louka (ordagrant ”Elbängen”) på 1 386 respektive 1 387 meters höjd, ungefär en kilometer sydväst om berget Violík. Den mynnar i Nordsjön mellan städerna Cuxhaven och Friedrichskoog i en mynningstratt som är omkring 100 km lång och 2,5 till 15 km bred. Den avvattnar ett område på 144 055 respektive 148 286 km2, och dess längd är 1 096 km (enligt andra uppgifter 1 154 eller 1 165 km [beroende på var den egentliga mynningen lokaliseras]). Elbes och Moldaus sammanlagda lopp, med källan i Böhmerwald1, är till och med 1 245 respektive 1 329 km långt, eftersom Moldau ensam redan är 430 respektive 433 respektive 440 km lång, medan Elbe fram till sammanflödet med Moldau endast mäter 255 km. 2. MODERNA BENÄMNINGAR PÅ ELBE Benämningarna på de moderna språken är: högtyska, nederländska, engelska, svenska, finska Elbe, danska Elben (inklusive den efterställda artikeln), lågtyska Elv, katalanska, spanska, portugisiska, italienska, rumänska, ungerska Elba, ryska El’ba, övre sorbiska Łobio, nedre sorbiska Łobje, polska Łaba. 3. HYDRONYMENS HISTORISKA BELÄGG Hydronymen är belagd från och med 1:a århundradet e.Kr. (ett urval av belägg följer)2: 1 Tacitus förlägger Elbes källa till det bayersk-böhmiska gränsområdet i slutet av 1:a århundradet e.Kr. (jfr anm. 7). Först Dio Cassius, prokonsul i Pannonien före år 229 e.Kr., lokaliserade Elbes källa till Vandalbergen, det vill säga Riesengebirge (jfr anm. 9). 2 Vgl. etwa schon Pape/Benseler 1863–1870: I, 53; Udolph 1990b: 89–98. 126 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms 18 e.Kr. Ἄλβις3 [Strabo VII, 292]; 30 e.Kr. Albis4 [Velleius Paterculus II, 106.2]; 44 e.Kr. Albis5 [Mela III, 30–31]; 61–65 e.Kr. Albis6 [Lucanus, Pharsalia II, 52]; 77 e.Kr. Albis7 [Plinius IV, 100]; 3 Διέχει δὲ τοῦ Ἄλβιος ὁ Ῥῆνος περὶ τρισχιλίους σταδίους, εἴ τις εὐθὺ πορεύσας εἴχε (v.l. ἔχει) τὰς ὁδούς νυνὶ δὲ διὰ σκολιάς καὶ ἑλώδους καὶ δρυμῶν κυκλοπορεῖν ἀνάγκη. ”Rhen ligger omkring tretusen stadier från Elbe, förutsatt att man hade raka vägar till sitt förfogande; i verkligheten måste man ta många omvägar genom det kuperade, sumpiga och skogiga landskapet.” (Radt 2003: 240f.). 4Fracti Langobardi, gens etiam Germana feritate ferocior; denique quod numquam antea spe conceptum, nedum opere temptatum erat, ad quadringentesimum miliarium a Rheno usque ad flumen Albim, qui Semnonum Hermundurorumque fines praeterfluit, Romanus cum signis perductus exercitus. Et eadem mira felicitate et cura ducis, temporum quoque observantia, classis, quae Oceani circumavigaverat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari flumine Albi subvecta, cum plurimarum gentium victoria parta cum abundantissima rerum omnium copia exercitui Caesarisque se iunxit. <http://penelope.uchicago.edu/Thayer/L/Roman/Texts/Velleius_Paterculus/2D*.html> ”Langobarderna hade besegrats, en stam som var ännu vildare än de vilda germanerna; och slutligen inträffade det som ingen någonsin tidigare hade tänkt sig, än mindre försökt förverkliga: en romersk här med fälttecken fördes ända till den 40:e milstolpen från Rhen till floden Elbe, som rinner genom semnonernas och hermundurernas områden. Med samma förunderliga lycka, tack vare befälhavarens omsorg och även genom noggrann hänsyn till årstiderna, anslöt sig en flotta till Caesars här och Caesar själv. Flottan hade seglat runt Oceanens vikar och färdats uppför floden Elbe från ett hav som tidigare varit helt okänt; efter att ha segrat över många folk förde den med sig ett överflöd av alla slags förnödenheter.” 5Montium altissimi Taunus et Retico, nisi quorum nomina vix est eloqui ore Romano. Amnium in alias gentes exeuntium Danuvius et Rhodanus, in Rhenum Moenis et Lupia, in oceanum Amissis, Visurgis et Albis clarissimi. Super Albim Codanus ingens sinus magnis parvisque insulis refertus est. [http://www.thelatinlibrary.com/pomponius3.html] ”Av bergen är Taunus och Retico de högsta, om man undantar dem vilkas namn en romersk mun knappt kan uttala. Av floderna som rinner till andra folk är Donau och Rhône de mest berömda, av dem som rinner ut i Rhen Main och Lippe, och av dem som rinner ut i Oceanen Ems, Weser och Elbe. Norr om Elbe finns, sägs det, den väldiga viken Codanus, fylld av stora och små öar.” 6Fundat ab extremo flavos Aquilone Suevos Albis, et indomitum Rheni caput. ”Elbe rinner från det avlägsna Norden till de ljushåriga sveberna, och Rhenflodens källa/övre lopp är okuvligt.” 7Amnes clari in oceanum defluunt Guthalus, Visculus sive Vistla, Albis, Visurgis, Amisis, Rhenus, Mosa. ”Följande berömda floder mynnar i Oceanen: Guthalus (i dag Pregel eller kanske Oder), Visculus eller Vistla (Wisła), Albis (Elbe), Visurgis (Weser), Amisis (Ems), Rhenus (Rhen), Mosa (Meuse).” – Av flodernas ordningsföljd framgår att Plinius lokaliserade floden Guthalus öster om Wisła; det kan alltså röra sig om Pregel, möjligen Memel/Nemunas. Enligt Solin [20] rann floden Guthalus väster om Wisła/Wisa, så den mest sannolika kandidaten är kanske Oder. P. J. Šafárik (1862: 539f., anm. 41) framför den tilltalande tanken att detta hydronym motsvarar det skandinaviska hydronymet Göta-Älv = Gothelba hos Adam av Bremen. I så fall skulle ursprungsformen vara ett latinskt maskulinum *Gutalbus, det vill säga ’gotisk Albus’. Straipsniai / Articles 127 HARALD BICH LMEIER, VÁCLAV BLAŽEK 98 e.Kr. Albis8 [Tacitus, Germania 41; Ann. I,59 m.fl.]; ca 150 e.Kr. Ἄλβις⁹ [Ptolemaios II, 11, 1–2]; ca 200 e.Kr. τοῦ Ἀλβίου¹⁰ [Cassius Dio LV, 1,2]; ca 200 e.Kr. τὸν Ἀλβίαν [Cassius Dio LV 10a,2]; ca 200 e.Kr. τοῦ Ἄλβιδος [Cassius Dio LV 1,28]; ca 300 Alba [Mamertin. Senet. Maximiani 10,4]; ca 300 ad Germanicum Albam (v.l. album) [Paneg. Constantino Aug. 21,5];¹¹ 8 I Hermundurernas land har Albis sitt ursprung, en berömd och en gång välkänd flod, men nu hör man sällan talas om den ”I hermundurernas land rinner Elbe upp, en berömd och en gång välkänd flod, men nu hör man sällan talas om den” [Germania 41]. 9 1. Germaniens västra sida avgränsas av floden Rhen, den norra av Germanska oceanen; beskrivningen av den lyder så här. Efter Rhens (flodens) mynningar,... Wesers flodmynning 28° 30′ (27° 30′) 54° 20′ Manarmanis (Mararmanis) hamn 28° 54° 45′ (15′) Emsflodens mynning 29° 55′ Flodens källor 32° 52′ Visurgis-/Weserflodens mynning 31° 55′ 15′ (55°) Flodens källor 34° 52′ 30′ Albis-/Elbeflodens mynning 31° 56′ 15′ Flodens källor 39° 50′ 2. På den kimbriska halvön sticker landet ut norr om Albis 32° 56′ 50′ ”1. Germaniens västra sida avgränsas av Rhen, den norra däremot av Germanska oceanen / Nordsjön och Östersjön; den har följande beskrivning: efter [Rhenflodens östra] mynning;... Vidrus mynning 28° 30′ (27° 30′) 54° 20′ Manarmanis-(Mararmanis-)hamnen 28° 54° 45′ (15′) Amisia-/Emsmynningen 29° 55′ Flodens källor 32° 52′ Visurgis-/Wesermynningen 31° 55′ 15′ (55°) Flodens källor 34° 52′ 30′ Albis-/Elbemynningen 31° 56′ 15′ Flodens källor 39° 50′ 2. På den kimbriska halvön/Danmark: landspets norr om Elbe 32° 56′ 50′” (Stückelberger/Graßhoff 2006: 220–223). 10 och därifrån fortsatte han sedan mot cheruskernas land, och efter att ha korsat Visurgis drev han fram till Albis och ödelade allt. Den floden rinner från de vandaliskiska bergen och mynnar som en mäktig ström i den nordliga oceanen. Han försökte visserligen ta sig över den, men kunde inte, utan reste segertecken och drog sig tillbaka ”Därifrån drog han [Drusus] vidare till cheruskernas land, korsade Weser och trängde fram till Elbe, medan han förstörde allt på vägen. Den [Elbe] rinner upp i Vandalbergen och mynnar som en mäktig flod i Norra oceanen. Han försökte korsa floden, men när detta misslyckades reste han troféer och drog sig tillbaka.” <http://zocher-regel.gmxhome.de/ArbaloSchlacht/CassiusDioDrususTod.html> 11 Vgl. zum Zitat Udolph (1990b: 90), der dies als „Rasch 5“ zitiert, wobei wiederum „Rasch“ im Literaturverzeichnis nicht auftaucht. Gemeint ist wohl die Dissertation Gerhard Raschs, in deren gedruckter Version (Rasch 2005[1950]) befindet sich die Aufstellung auf S. 12. 128 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms 5:e årh. Alba [Solin XX 2]; ca 700 Albis [Geograph von Ravenna IV, 18]; 786 ab Albia fluvio [Hamburgisches Urkundenbuch I 3]; 805 Albia [Chronicon Moissiacense; MMFH I: 58]; 9:e årh. Ælfe mupa [Orosius] m.fl.;12 omkring år 1120 använde krönikören Kosmas av Prag de latiniserade formerna Alb, Albe, Albye jämsides, även Albia, och den inhemska formen Labe, som växlade med formen Albea;13 den medelhögtyska formen av hydronymen var redan Elbe; i de fornengelska dokumenten beläggs formerna Ielf, Ælf.14 4. ETYMOLOGI De hittillsvarande övervägandena om hydronymens ursprung kan, utifrån den språkliga bestämningen av den förmodade källan, sammanfattas i tre grupper: 4.1. Germanska Holder (1896: 85) und Schwarz (1931: 28; 1961: 48) ordneten den Namen der Elbe unter den Hydronymen germanischen Ursprungs ein. Dies geschah im Hinblick auf aisl. elfr, nisl. elfur, fär. elvur/elfa, norw. elv > dän. elv, schwed. älv ‘Fluss’, schwed. dial. älv ‘vertieftes Flussbett’, älve ‘steiles Flussufer’, mnd. elve ‘Flussbett’.15 Men redan i kommentarerna till Adam av Bremens verk från 1000-talet (IV, 21; jfr Udolph 1994: 857–859) förekommer en rationell förklaring som utgår från att ett proprium övergår till ett appellativ: GotheIba [i dag Göta-Älv] fluvius a Nordmannis Gothiam separat, magnitudine non impar est Albiae Saxonum, unde ille nomen sortitur ”Floden Gothelba skiljer Gothia från nordmännen. Till sin storlek är den inte olik saxarnas Elbe, från vilken också det namnet härstammar.” En liknande utveckling har även hydronymen Wisła genomgått; i sydpolska dialekter wisła betyder ”översvämning, (vår-)högvatten”, kasjubiska. Vgl. ausführlicher dazu Udolph 1990b: 89f. Jfr Bretholz 1923: 6, 39, 49, 56, 93, 206, 218. Jfr de Vries 1962: 100. Jfr de Vries 1962: 100; Magnússon 1995: 151; Bjorvand/Lindeman 2007: 223; Kroonen 2013: 20: *albī- f. Straipsniai / Articles 129 HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK vjislo ’flodfåra, bäck’16 omvandlades, eller hydronymen Dunaj (’Donau’), som blev ukrainska dunáj ’översvämning, stor mängd vatten’, ryska dialektalt ’bäckfåra som springer fram ur jorden’.17 Något liknande är också känt från omvandlingen av Karl den stores namn till det gemens slaviska appellativet *karlb ’kung’.18 Som ett indirekt argument mot det germanska ursprunget anför J. Udolph (1994: 857) övervägandet att det redan vore förvånande om en så stor och betydelsefull flod bar ett yngre namn än sina tillflöden, vilka regelmässigt antas ha ett förgermanskt ursprung, som till exempel i fråga om namnen Iser/Jizera och Eger/Ohře i Böhmen eller Saale, Ilm, Seeve, Bille, Oste och andra i Tyskland. 4.2. Keltiska I den tjeckiska historiska och arkeologiska litteraturen återkommer påståendet att förgermanska hydronymer som Elbe/Labe, Eger/Ohře, Iser/Jizera19 etc. skulle vara av keltiskt ursprung.20 Men inget av dessa namn uppvisar drag som är karakteristiska enbart för de keltiska språken. Liknande flodnamn förekommer inte bara i områden som tidigare varit keltiskt bebodda, till exempel. Alba (en bäck nära kusten i Spanien [Plinius 3, 22]); Aube (biflod till Seine: 877 Alba, hos geografen från Ravenna Albis); Aubetin (biflod till Grand-Morin: 632 Alba); Albe (biflod till Saar: 1200 Alba); Alb (biflod till Rhen vid Karlsruhe: 890 Alpa-gowe) etc.;21 möjligen också det östslovakiska flodnamnet Laborec (biflod till Latorice: 1150 Loborcy, 1254 Laborch);22 men också långt bortom gränserna för detta bosättningsområde, till exempel grekiska Ἀλφειός (floder i Arkadien, Elis och Bithynien); 16 Vgl. Udolph 1990a: 309. 17 Jfr ÉSSJa V, 156f. 18 Jfr Berneker 1924: 572f.; ESJS 357. 19 Vgl. zu diesem Flussnamen Bichlmeier 2013: 425. 20 Jfr t.ex. Dobiáš 1964: 31; Drda/Rybová 1998: 11. 21 Jfr Krahe 1964: 52f. 22 Jfr Lutterer/Majtán/Šrámek 1982: 170. 130 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms Albula (ett annat namn på Tibern och en flod vid Tibur – båda i Latium): Göta-Älv, Klar-Älv, Ljusne-Älv, Vindel-Älv m.fl. floder i Skandinavien. Betydelsen ’vit (flod)’, som tillskrivs hydronymen Albis, har inte heller något direkt stöd i de keltiska språken. Man kan endast finna avledningar som utgår från den primära betydelsen ’vit’ eller ’ljus’. Dessa har övertagits från galliska dialekter av de romanskspråkiga dialekterna respektive språken, vilka till en början saknade skriftspråk: *albēna > schweiz.-fr. orbeina, Val Soana (Piemonte) albena, rätorom. obwald. amblana m.fl. ’rapphöna’,23 *albūka > occit. (Dauphiné) obūzo ’vit skogsklematis’ / ’Clematis vitalba’,24 vid sidan av *albūka > occit. (Morvand) obū, (Rouergue) aubūgo ’vit, märgelhaltig jord’.25 Med namnet Albion betecknade antikens författare Britannien, exempelvis under 70-talet av 1:a århundradet e.Kr. Plinius [4, 102]: Albion ipsi [Britanniae insulae] nomen fuit, cum Britanniae vocarentur omnes, de quibus mox paulo dicemus. ”Tidigare hette den [ön Britannien] Albion, medan alla [öar] nu kallas Britannien; om dessa ska vi strax tala lite mer.” Av samma ursprung är den forniriska benämningen på Britannien och senare även Skottland, Albu. Båda ortnamnen, Albion och air. Albu, kan härledas från en keltisk förform *albi̯ōn-, varifrån även kymr. elfydd ’värld’ kommer.26 Hit hör uppenbarligen också det första ledet i sammansättningar i galliska personnamn av typen Albio-rix ’världskonung’ (om den galliska gud som motsvarar den romerske Mars; jfr CIL XII, 1300). Ett samband med ’vit, ljus’, som lat. albus direkt förmedlar, ser exempelvis Holder (1896: 83f.) i de karakteristiska kritklipporna längs den brittiska huvudöns sydkust.27 Den kymriska och uppenbarligen även galliska benämningen på ’värld’ har en motsvarighet i gemenslav. *soětъ ’ljus, värld’.28 23 Jfr. REW nr 319b. 24 Jfr. REW nr 324a. 25 Jfr. REW nr 325. 26 Jfr. Meid 1990; EDPC 29. 27 Stüber 1998: 101f. trennt indes (im Gefolge von Hamp 1989: 109f.) urkelt. *albi̯ōn- ‘Welt’ von lat. albus etc., gibt aber (ebensowenig wie Hamp) eine Etymologie im eigentlichen Sinne bzw. eine für die dem keltischen Lexem zugrundeliegende Wurzel anzusetzende Grundbedeutung an. Die ebenda erwogene vor- bzw. nichtindogermanische Herleitung des Worts erscheint etwas an den Haaren herbeigezogen. 28 Jfr. IEW 30; ESJS 908–910. Straipsniai / Articles 131 HARALD BICHlMEIER, VÁCLAV BLAŽEK 4.3. Gammaleuropeiskt På grundval av att hydronymer med en viss struktur förekommer mer eller mindre allmänt och är särskilt utbredda på den europeiska kontinenten formulerades hypotesen om den så kallade ”gammaleuropeiska hydronymien”. Dess grundare, Hans Krahe, och hans efterföljare, Wolfgang P. Schmid, Jürgen Udolph m.fl., utgår från att detta är ett arv från den första migrationsvågen, som förde det indoeuropeiska språket/de indoeuropeiska språken till Europa. Det rörde sig dock inte längre om det odifferentierade urspråket, men ändå på något sätt om dess huvudström, som återstod efter avskiljningen av den anatoliska, tokhariska, indo-iranska, armeniska och grekiska grenen. Avledningssuffixen, med vilka de hydronymiska ordstammarna utvidgas, är tydligt indoeuropeiska, liksom den hydronymiska roten senuralindoeuropeiska *albh- < urindoeuropeiska *h2el-bh-, som namnet Elbe/Labe bygger på, liksom ett stort antal andra europeiska hydronymer:29 −ā −ī/−iā −nā −rā −lā −(V)nt(i)ā Albaₑ (1. Jh.) [Plin. 3, 22] Albis (1. Jh.) > ElbeD&LaběCZ Albina (777) > AlmA AlvraCH Albula = TiberI [Verg. Aen. 8,332] Albenta (16. Jh.) > ElbentasLT Alba (632) > AubetinF ElberN Albula [Plin. 3,110] > Fiume dell’AlberoI Labenza (864) > LafnitzA Alba (817) > AlfD AlbueraE AlfenzA Alba (877) > AubeF AubanceF Alba (986) > AlbD UlvundaNO Alba (1095) > AlpCH F Ö R K O R T N I N G A R: A Österrike; CH Schweiz; CZ Tjeckien; D Tyskland; E Spanien; F Frankrike; I Italien; LT Litauen; No Norge. Det handlar här i allmänhet om avledningssuffix som var produktiva i flertalet indoeuropeiska språkgrenar och som kan rekonstrueras för urspråket. Återstår nu att fastställa ursprunget och betydelsen hos den hydronymiska basen senurindoeuropeiska *albh-. 29 Jfr. Krahe 1953: 40–42; Krahe 1964: 52f., 76, 101f.; tab. 1 mellan s. 63 och 64. 132 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms 4.3.1. Krahe (1964: 52f.) menade att det handlade om beteckningen för den ’vita’ eller ’ljusa’ färgen hos vattnet i en viss flod eller ett visst landskap (landskapsformation), genom vilket ett vattendrag flyter. Han grundade sig särskilt på data från den italiska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen: lat. albus ’vit’ med avledningarna lat. alburnus ’vitaktig’, albarus ’vitpoppel’,30 umbr. ack. pl. n. alfu, abl. pl. n. alfer ’vit’.31 Betydelsen ’vit’ bevaras också i de yngre grekiska glossorna ἀλφούς · λευκούς32 och ἄλωφούς · λευκούς,33 som den alexandrinske lexikografen Hesych belägger omkring 500 e.Kr. Äldre är gr. ἀλφός ’vit utslagning eller liknande vid lepra’; detta ord kände redan Hesiod omkring 700 f.Kr.34 Besläktade former i andra indoeuropeiska språk hade sannolikt redan förlorat möjligheten att direkt återgå till det ursprungliga appellativet: urgerm. *alb-it-/-ut- > fornnord. elptr och ǫlpt, senare även álpt, fornisl. álft, forneng. (Kent) ælbìtu, (Wessex) ielfetu, senare ylfet(t)e, fornhögty. elbìz, var. albìz, alpiz, aluiz osv. ’svan’, men nederl. alft, elft ’staksill (Alosa Alosa)’;35 gemenslav. *olb-ędb/-ǫdb > bulg. lébed, mak. labed/lebed, serb.-kroat. läbūd, slov. labód, slovak., tjeck. labuť, pol. łabędź, kasjub. łabądz, vitryss. lébedz’, ukr. lébid’, ry. lébed ’detsamma’.36 Den hypotetiska urgermanska roten *alb- med betydelsen ’vit, med ljus färg’ kunde också motivera uppkomsten av sådana ord som nyhögty. dial. Alben ’kalkhaltig sand under bördig jord’, sv. dial. alf ’detsamma’. Besläktade är sannolikt även alb. elb ’korn’ (~ gr. ἄλφι ’kornmjöl eller korngryn’) och hett. alpa- ’moln’, med regelbundet bortfall av laryngalen *h₂- i initial ställning i ablautvarianten *h₂olbh₀-37. 4.3.2. Även den ’gammaleuropeiska’ hypotesen genomgår en utveckling. Den yngre generationen av dess företrädare, med W. P. Schmid och Jürgen Udolph i spetsen, föredrar en ’mer hydrologisk’ etymologi för hydronymen Elbe/Albis/Labe. Man antar att hydronymer av typen *Al⁰, *Alb⁽ʰ⁾⁰, *Ald⁽ʰ⁾⁰, 30 Jfr. REW nr 318, 329a. 31 Jfr. Untermann 2000: 79f.; EDL 32. 32 Jfr. Latte 1953: 117. 33 Jfr. Latte 1953: 119. 34 Jfr. LfgrE I, 591. 35 Jfr. EWA II, 1032–1036. 36 Jfr. Vasmer 1986–1987: II, 470f.; ESSJa VI, 19; 32, 50f.; EDPS 365. 37 Jfr. IEW 30f.; EDHIL 169; EDG 77f.; Bichlmeier 2012: 388f. Straipsniai / Articles 133 HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK *Alm⁰, *Aln⁰, *Al(V)nt⁰, *Als⁰, *Alist⁰ alla i slutändan har samma ursprung, dvs. går tillbaka på samma urindoeuropeiska rot. 38 Frågan om ursprunget till det labiala elementet efter denna rot (vare sig det rör sig om en rotutvidgning eller ett suffix) ställdes inte på allvar av dessa båda forskare och löstes följaktligen inte heller tillfredsställande (se nedan). Som utgångspunkt utgår de från den verbala roten urindoeuropeiska *el-/*ol- ’flyta’.39 Avljudet *e-: *o- implicerar enligt dagens uppfattning inom indoeuropeistiken en initial laryngal *h₁-. Enligt den nuvarande läran bör det alltså röra sig om den urindoeuropeiska roten *h₁elh₂- ’driva iväg’, (LIV2 235), vars betydelse utan större svårighet kan motivera namn på floder med (snabbt) strömmande vatten. Svårare att förklara är initialt a- i stället för det väntade e- eller o- i språk där senurindoeuropeiskt *a och *o inte sammanföll (som i baltiska, slaviska och germanska språk), det vill säga i keltiska och italiska (samt grekiska, som bör tas med som jämförelse). P. Schrijver (1991: 65–73) visade att sekvenserna *h₁RC- och *h₂RC- sannolikt utvecklades på samma sätt till *aRC- i de italiska språken. I keltiska kan en parallell utveckling antas åtminstone i flertalet fall,40 men regeln gäller inte om en vokal följde efter *-l-. Den enklaste förklaringen är därför att anta två olika ursprungliga rörelseverb, som åtminstone skilde sig åt i den initiala laryngalen. Dessa förekommer också i den redan nämnda urindoeuropeiska *h₁elh₂- ’driva iväg’ (LIV2 235), vid sidan av urindoeuropeiska *h₂elh₂- ’gå planlöst’ (IEW 27f.; LIV2 264), där den första roten snarare kan syfta på snabbt strömmande vatten och den andra på långsammare, kanske meandrande vattendrag. Elbe var också ett sådant meandrande vattendrag längs stora sträckor ännu på 1800-talet, innan motsvarande byggnadsarbeten utfördes där. Denna lösning förutsätter visserligen att ett labialt suffix existerat och innebär att även ett sådant suffix måste förklaras. Hyllested (2010: 203–208) har nu lagt fram en tillfredsställande lösning på detta, genom att visa att 38 So folgt etwa auch Fischer 1996: 65 dem Vorschlag Schmids 1993: 39f. und setzt mit diesem idg. *albhā- ‘Fluss’ an (wobei völlig unklar bleibt, wie daraus ebenda genanntes aisl. elfr entstanden sein soll, wenn kein Umlaut bewirkendes *-i/ī- im Suffix enthalten ist), während etwa HOS I, 239 neben der traditionelleren Ansicht, dass der Name der Elbe auf einem Adjektiv der Bedeutung ‘weiß’ beruhe auch eine Vorform germ. *albhī- ‘Fluss’ erwägt. 39 Jfr Schmid 1983: 305f.; dens. 1985: 139; dens. 1986: 100f. 40 Jfr Zair 2012: 29–38. 134 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms Suffix kan ha bildat verbalsubstantiv på grundval av urindoeuropeiska *–bʰ– (nomina agentis, nomina actionis, nomina rei actae41).42 4.3.3. Oavsett om man föredrar den ’vita’ eller den ’meandrande’ etymologin,43 måste hydronymens slutljud förklaras. Ur den senurindoeuropeiska morfologins perspektiv framträder följande möjligheter:44 (a) Ett abstraktum *albʰi– till adjektivet *albʰo–. Om adjektivet betydde ’vit, ljus’ betydde abstraktumet ’vithet, ljusstyrka’. (b) Senurindoeuropeiska *albʰi– som beståndsdel i en förlorad, förkortad sammansättning inom ramen för Caland–Wackernagels suffixsystem. Här bör tilläggas att en sådan hydronymisk rot senurindoeuropeiska *albʰ– också förekommer med det ytterligare Caland–Wackernagelska suffixet –ro–(/–rā–): Elber, Alwra, Albuera (se tabell 1). (c) En hysterodynamisk *–ī–-stam (nom. *–ih₂: gen. *–ih₂–ós); mönster ved. urḱís ’varginna’, gen. urḱyàs, fornnord. ylgr ’detsamma’ (< urgerm. *uulgʷīz), gen. ylgar. (d) En proterodynamisk *–ī–-stam (nom. *–ih₂: gen. *–i̯eh₂–s); mönster ved. devī́ ’gudinna’, gen. devyās, got. mawi ’flicka’ (< urgerm. *mag̑uî), gen. maujos. (e) Vissa adjektiv på senurindoeuropeiska *–ī(–) kan också ha komitativ funktion, om deras slutljud kan förklaras med instrumentaländelsen *–i–h₁ 41 Jfr, vid sidan av andra färgadjektiv, bildningar som urindoeuropeiska *tih₁–bʰo– > gr. τῖφος ’stillastående vatten, träsk’ vid sidan av urindoeuropeiska *tih₁–ro– > lit. týras ’gröt’ eller urindoeuropeiska *sal–bʰo– *grå ’smutsig’ > ’smuts, exkrement’ > arm. alb ’gödsel, dynga’, hett. *šal–pa– ’(hund-)spillning’ etc. (jfr Hyllested 2010: 203–205). 42 Här bör påpekas att det suffix som i det följande skrivs *–bʰo– i själva verket kan förklaras både som ett verkligt suffix och som en äldre sammansättningsslutdel *–bʰh₂–o– till den urindoeuropeiska roten *bʰeh₂– ’glänsa, lysa, skina’ (LIV² 68f.). 43 I litteraturen anförs ofta båda lösningarna sida vid sida utan att något ställningstagande görs, till exempel i Bily 1996: 160 eller HOS I, 239. 44 Vgl. Bichlmeier 2012: 384–388; ebenda 381 werden der Vollständigkeit halber auch die hypothetischen Kandidaten *h₁el–bʰ–/*h₁ol–bʰ– ‘rot(braun) seiend’ angeführt, deren Nullstufe uridg. *h₁l̥–bʰ– sich auf keltischem und wohl auch auf alteuropäischem Boden zu *albʰo entwickelte. Die Schwäche dieser Erklärung bleibt freilich, dass eine Bildung aus uridg. *h₁el– ‘rot(braun)’ mit dem Ableitungssuffix *–bʰ– im urindogermanischen Lexikon keine direkte materielle Stütze hat (vgl. IEW 462–464), wenngleich freilich Ableitungen von einem auch sonst nachweisbaren n-Stamm zu dieser Wurzel durchaus existieren, vgl. gr. ἔλαφος ‘Hirsch’ < uridg. *h₁el–n–bʰo– neben gemeinlaw. *jelenъ < urslaw. *(j)eleni– < *h₁el–en– + –i–). Straipsniai / Articles 135 HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK som förenar i-stammar. 45 I princip kan även ved. devī ’gudinna’ vara en komitativ avledning av ved. devá- ’gud’ och ursprungligen ha betytt ’tillsammans med en gud (uppträdande)’ e.d. Efter modellerna (c) och (d) bildas feminina former, såväl substantiv som adjektiv. Med tanke på den feminina genusformen som föredras (men inte helt dominerar) bland indoeuropeiska flodnamn framstår dessa båda modeller som de sannolikaste kandidaterna. Om den västgermanska utgångsformen *Albī, Gen. *Alb(i)jōz är riktig, vilket även resultaten av lånorden i de västslaviska språken tyder på, skulle urvalet begränsas till modell (d), alltså till devī-’mönstret’. Detta har ytterligare en tilltalande sidoeffekt: En rad floder åtnjöt i olika indoeuropeiska traditioner vördnad som gudomligheter. Böjningen av ett sådant flodnamn, som betecknade en flod vördad som gudomlighet, efter mönstret devī ’gudinna’ behöver alltså inte vara en anakronistisk fiktion. 5. UTVECKLINGEN PÅ SLAVISK MARK Slaverna blev bekanta med hydronymen Elbe/Albis tidigast på 600-talet e.Kr. De västslaviska formerna, såsom polab. Lābi, övre sorb. Łobjo, nedre sorb. Łobje, forntjeck. Labě, tjeck. Labe (neutrum!)46, återspeglar därvid inte, såsom länge hävdats i litteraturen, en urslavisk utgångsform *Olbbji, Gen. *Olbbję47, utan snarare urslav. *Olb’e n. (liksom urslav. *pol’e ‘fält’, *mor’e ‘hav’). Ursla. *Olbbji, Gen. *Olbbję skulle snarare ha varit en feminin form och, liksom urslav. *Olbbję n., ha lett till tjeck. *Labí osv.48 Utifrån detta kan man spekulera över om hydronymen vid kontakttiden uppenbarligen hade formen västgerm. *Albī, Gen. *Alb(i)jōz i de västgermanska dialekterna hos de dåvarande invånarna i Elbes avrinningsområde, det vill säga följde deklinationen enligt mönstret ved. devī – se ovan (d) – eller hade formen västgerm. *Albīz, Gen. *Alb(i)jaz och alltså deklinerades enligt mönstret ved. vṛkís – se ovan (c). I slaviskan skedde sedan i vilket fall som helst en paradigmatisk utjämning av nominativformen efter stammen i de övriga kasusformerna, liksom Jfr Widmer 2005. Jfr Shevelov 1964, 396. 47 Vgl. etwa Profous 1949: 472. Jfr Rozwadowski 1948: 170f. med anm. 2. 136 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms en överföring från ursprungligt femininum till neutrum måste antas. Denna kan dock snarare ha skett utifrån ett paradigm av typ (c), uppbyggt på västgerm. *Alb(i)ja- (→ urslav. *Olb’e), eftersom ett paradigm byggt på en stam västgerm. *Alb(i)jō- f. (med en lång ’temavokal’) snarare skulle ha gett urslav. *Olb’a- f. respektive *Olbbja- f., varifrån de belagda neutrumformerna i de västslaviska språken är svårare att förklara. Övertagandet måste ha ägt rum före omljudsprocessernas början i det västgermanska dialektkontinuumet. Efter den slaviska likvidametatesen i gruppen *oRT, som ungefär kan dateras till perioden 750–850 e.Kr.,49 alltså ännu före den västslaviska grenens upplösning omkring 900 e.Kr.,50 fick hydronymen på västslaviskt område formen *Lab’e och fick neutrumgenus på grund av sin fonologiska form.51 Bland de tjeckiska (och även övriga slaviska) flodnamnen står namnet med detta genus tämligen isolerat. Åtminstone till en början kan namnet dock ha haft femininumgenus, men detta kan inte beläggas. Övergången bör visserligen ha skett på grund av ändelsernas sammanfall, eftersom forntjeck. -ě > tjeck. -e förekommer i deklinationsparadigm för såväl neutrum som femininum, men den analogi som övergången måste ha följt förblir helt oklar, med tanke på att flodnamnen annars nästan genomgående är feminina. Något vid sidan av står här pol. Łaba < urgerm. *olba- ← västgerm. *albō-52, som uppenbarligen har en avljudande form av en gammal o-stam som grund, sådan som till exempel (förutsatt att etymologin är identisk) lat. albus ’vit’ visar. 6. EN BLICK PÅ DEN SEMANTISKA TYPOLOGIN Namngivning av vattendrag efter deras färg utgör en mycket vanlig semantisk motivation, och vit respektive ljus färg är särskilt populär i detta avseende.53 I Tjeckien hör till exempel följande hit. 49 Jfr Shevelov 1964: 633f.; Lamprecht 1987: 161–163. 50 Jfr Novotná/Blažek 2007: 201. 51 Die ältere Ansicht (vgl. Profous 1949: 472; Schwarz 1961: 363), nach der *Labbъji, Gen. *Labbję entstanden sei, ist nicht länger haltbar; vgl. dazu auch die oben in Anm. 47 zitierte Literatur. 52 Jfr Rozwadowski 1948: 171f. 53 Här måste det dock betonas att detta, åtminstone när det vid sidan av en ”vit” flod också finns en ”svart” flod, inte nödvändigtvis behöver ha något med färg att göra, utan helt enkelt kan tjäna till att skilja närbelägna floder åt eller skilja mellan överlopp som förenas någonstans i en Straipsniai / Articles 137 HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK Bílina (84 km), vänsterbiflod till Elbe/Labe; Bělůnka (25 km), vänsterbiflod till Elbe/Labe; Bílá voda (efter sammanflödet med Sloupský potok bildas Punkva); inte mindre än sex bäckar med namnet Bělá (biflöden till Svitava, Kladská Nisa/Nysa Kłodzka/Glatzer (Schlesischen) Neiße, Jizera/Iser, Divoká Orlice, Hejlóvka och Chotovický potok); tre vattendrag med namnet Bílý potok (biflöden till Bílina, Bezdrevský potok och Svratka); källflöden till större floder såsom Bílé Labe/Weißwasser (vänsterbiflod till Elbe/Labe), Bílá Opava/Weiße Oppa (högerbiflod till Střední Opava), Bílá Desná (högerbiflod till Desná), Bílá Ostravice/Weiße Ostrawitza (efter sammanflödet med Černá Ostravice/Schwarzen Ostrawitza bildas Ostravice/Ostrawitza). Man bör inte heller förbigå Svitava/Zwitta(wa) (97 km), vänsterbiflod till Svratka/Schwarza(ch), och Světlá (12 km), högerbiflod till Studená Vltava/Kalten Moldau. Till de slaviska hydronymerna av detta ursprung hör det längsta flödet i det rysk-baskiriska vattensystemet, Belaja (1430 km), ett biflöde till Kama. Namngivningen av två isländska floder vid namn Hvítá (185 respektive 117 km) är också genomskinlig. I Asien kan nämnas den västiranska floden Sefid-Rūd (670 km), som mynnar i Kaspiska havet söderifrån; det fornindiska flodnamnet Śvetyā [RV X,75,6], som under vedisk tid var namnet på ett av övre Indus biflöden. I Centralasien handlar det till exempel om den uiguriska floden Aksa (282 km), som är ett av Tarims huvudkällflöden i nordvästra Kina, och den liknamnade floden Aksa (316 km) i Kazakstan, som försörjer Balchasjsjön. I Kina är den längsta ”Vita floden” 白河 Bái Hé (1329 km), som rinner genom Peking/Beijing och numera kallas Hǎi Hé, ”Havsfloden”. I Afrika kan, utöver Vita Nilen, exempelvis nämnas den västafrikanska floden Bakoye (560 km), vars namn betyder ”vit flod” på mandingospråket; efter sammanflödet med floden Bafing (”Svarta floden”) bär floden namnet Senegal. I Amerika hör till dessa genomskinliga hydronymer exempelvis White River (265 km), ett biflöde till Yukon i Alaska; Blanco River (140 km) i centrala Texas, som mynnar i San Marcos River; den brasilianska Rio Branco (1300 km, avrinningsområde 195 000 km2), ett biflöde till Río Negro (2300 km), som i sin tur är ett av Amazonas norra biflöden. I Oceanien hör exempelvis maorinamnet Waima på Nya Zeelands Nordö och många andra hit. I de indoeuropeiska språken finns flera fall där en färgbeteckning förekommer i namn som syftar på vattendrag: efter sammanflödet med en större flod, som då inte längre har något tillägg i namnet. Jfr exempelvis (med ett annat färgpar) Roten Main och Weißen Main, som förenas till Main osv. (jfr Holzer 1994–1995; 2007: 96). 138 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms (a) Urslav. *balta- > gemenslav. *bolto- ’träsk, dy’ jämfört med lit. báltas ’vit’; jämför också pol. dial. biel, vitry. bel ’sumpig äng’ jämfört med urslav. *bēla- > gemenslav. *bělъ(jь) ’vit’.54 (b) Urkelt. *dubro- ’mörk’ > ir. dobur ’vatten’ uppstod uppenbarligen genom kontamination mellan urkelt. *dubu- ’svart’ och *dubno- ’djup’ å ena sidan och *udro- ’vatten’ å andra sidan.55 Exemplen på långsammare, meandrande floder, vars nedre lopp (oftast) visade sig vara det dominerande vid namngivningen, är färre till antalet, men detta beror kanske också på att dessa mindre uttrycksfulla hydronymer väcker mindre intresse hos etymologerna. Här ska åtminstone några transparenta slaviska hydronymer nämnas: Mda – 101 km, biflod till Msta (445 km) i Novgorod oblast; Nemda – 162 km, höger biflod till Pižma → Vjatka → Kama → Volga; Nëmda – 146 km, vänster biflod till Volga inom det tidigare Kostroma guvernementets område; Vasmer (1986–1987: 2, 588) erklärt beide Hydronyme als ein Gegensatzpaar *Mъda ‘langsamer (Fluss)’: *Ne-mъda ‘nicht langsamer (Fluss)’, vgl. russ.-ksl. izmъděti ‘ohnmächtig, schwach werden, debilitari. I det västslaviska området förekommer en liknande hydronym, men utökad med ett l-suffix (jämför gemenslav. *mъdblъ(jь) > fornkyrkoslav. mъdlъ ’trög’, dvs. ’lat, långsam’, tjeck. mdlý och gemenslav. *mъd(b)lnъ(jь)56 (vid sidan av *mъdblъ° > ryska médlennyj ’långsam’). Mulde – 147 km, en vänsterbiflod till Elbe/Labe, som den mynnar ut i vid Dessau. Den bildas genom sammanflödet av Zwickauer Mulde/Cvikovská Modla (167 km) och Freiberger Mulde/Freiberská Modla (124 km) vid Sermuth (Sachsen). Modla – en liten å som är 27 km lång, en vänsterbiflod till Elbe/Labe, som den mynnar ut i vid Lovosice, dvs. mellan Eger/Ohřes och Bílinas mynningar. Det kan tilläggas att det sannolikt rör sig om sorabismer, eftersom o är den regelbundna sorbiska reflexen av gemenslav. *ъ; jämför nedersorb. ålderdoml. módły ’svag, vanmäktig, utmattad; död’, översorb. modły jämte östnedersorb. medly57.58 Jämför ĚSSJa 2, 79–81 (*bělъ(jь)); 2, 179–181 (*bolto); ESJS 61 (bělъ), 65f. (blato). Vgl. Hamp 1972: 236; EDPC 107f. Vgl. Vasmer 1986–1987: 2, 590f.; ĚSSJa 20, 210f.; ESJS 516f.; EDPS 332. Jämför Schuster-Šewc 1983–1996: 939. Vgl. zum Weiteren Vondrová/Blažek 2001, 312; Udolph 1986 lehnt die ganze auf ‘langsam’ aufgebaute Etymologie dieser slawischen Hydronyme ab und setzt stattdessen für die westslawischen Hydronyme eine Dissimilation aus *mold-l- vom Verb gemeinslaw. *melti ‘mahlen’ voraus. Strp̄snai / Articles 139 HARALD BICH(L)MEIER, VÁCLAV BLAŽEK 7. SAMMANFATTNING Det är uppenbart att etymologier för namnet Elbe/Labe som bygger på lexem för ”vit, ljus”, ”långsam” eller ”att slingra sig” och liknande är tänkbara inte bara ur ljudhistorisk synvinkel utan också ur den semantiska typologins perspektiv. Den enda svagheten hos de sistnämnda är att det i de indoeuropeiska enskilda språkens appellativa ordförråd inte går att belägga någon utvidgning av rötterna urindoeuropeiska *h1elh2- och urindoeuropeiska *h2elh2- med ett labialt element/suffix. Jämför man dessa etymologier framstår den etymologi som bygger på ”vit” som den sannolikaste, även om de två andra inte heller helt kan uteslutas. Den etymologi som bör föredras grundar sig på det tydligt definierade rotkomplexet urindoeuropeiska *h2el-bh-, uppvisar sannolikt en hysterodynamisk (mindre sannolikt proterodynamisk) ih2-stam som bildar feminina substantiv och adjektiv, och har semantiska paralleller i talrika ”vita” floder samt i den allmänna användningen av färgbeteckningar vid namngivning av vattendrag. LITERATURVERZEICHNIS Adam Brémský 2009: Činy biskupů hamburského kostela. Praha: Argo. Berneker Erich 1924: Slavisches etymologisches Wörterbuch. Erster Band: A–L. 2. unveränd. Aufl. Heidelberg: Winter. Bichlmeier Harald 2012: Anmerkungen zum terminologischen Problem der ‚alteuropäischen Hydronymie’ samt indogermanistischen Ergänzungen zum Namen der Elbe. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 47/4, 2012, 365–395. Bichlmeier Harald 2013: Analyse und Bewertung der sprachwissenschaftlichen Standards aktueller Forschungen traditioneller Art zur ‚alteuropäischen Hydronymie’ aus der Perspektive der heutigen Indogermanistik. – Namenkundliche Informationen 101/102, 2013, 397–437. Billy Pierre-Henri 1993: Thesaurus Linguae Gallicae. Hildesheim – Zürich – New York: Olms-Weidmann. Bily Inge 1996: Ortsnamenbuch des Mittelelbegebietes. (Deutsch-slawische Forschungen zur Namenkunde und Siedlungsgeschichte 38) Berlin: Akademieverlag. Bjorvand Harald / Lindeman Frederik Otto 2007: Våre arveord. Etymologisk ordbok. Revidert og utvidet utgave. Oslo: Novus forlag (Instituttet for sammenlignende kulturforskning). Blažek Václav 2000: Keltové – Germáni – Slované. Lingvistické svědectví o kontinuitě a diskontinuitě osídlení střední Evropy. – Čeština: univerzália a specifika 2, ed. Zdeňka Hladká, Petr Karlík. Brno: Masarykova univerzita, 9–30. 140 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms Bretholz Bertold (Hg.) 1923: Cosmae Pragensis: Chronica Boemorum. Berlin: Weidmann. Cassius Dio Cocceianus: Historiae Romanae, ed. by Earnest Cary, Herbert Baldwin Foster. London: Heinemann – New York: Harvard University Press 1914. Dobiáš Josef 1964: Dějiny československého území před vystoupením Slovanů. Praha: ČSAV. Drda Petr / Rybová Alena 1998: Keltové a Čechy. Praha: Academia. EDG – Beekes Robert with the assistance of Lucien van Beek: Etymological Dictionary of Greek (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 10) Leiden–Boston: Brill, 2010. EDHIL – Kloekhorst Alwin: Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 5) Leiden – Boston: Brill 2008. EDL – de Vaan Michiel: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 7) Leiden – Boston: Brill 2008. EDPC – Matasović Ranko: An Etymological Dictionary of Proto-Celtic. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 9) Leiden – Boston 2009. EDSIL – Derksen Rick: Etymological Dictionary of the Slavic Inherited Lexicon. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 4) Leiden – Boston 2008. ESJS – Havlová, Eva et al.: Etymologický slovník jazyka staroslověnského. Praha: Academia [bis Fasz. 13], Tribun EU [ab Fasz. 14] 1989ff. ĖSSJa – Trubačev Oleg N. (Hg.): Ėtimologičeskij slovar’ slavjanskich jazykov. Moskva: Nauka 1974ff. EWA II – Lloyd Albert L. / Lühr Rosemarie / Springer Otto: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen. Band II. Göttingen – Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht 1998. Fischer Reinhard 1996: Brandenburgisches Namenbuch Teil 10: Die Gewässernamen Brandenburgs. Mitautoren: Elżbieta Foster, Klaus Müller, Gerhard Schlimpert †, Sophie Wauer, Cornelia Willich. Weimar: Hermann Böhlaus Nachfolger. Hamp Eric P. 1972: Keltic *dubpo- ‘water’: the story of a lexeme. – Smith M. Estellie (Hg.): Studies in Linguistics in honor of George L. Trager. The Hague – Paris: Mouton, 233–237. Hamp Eric P. 1989: Miscellaneous notes. – Bulletin of the Board of Celtic Studies 36, 107–110. Holder Alfred 1896, 1904, 1907: Alt-celtischer Sprachschatz, I–III. Leipzig: Teubner. Straipsniai / Articles 141 HARALD BICHlMEIER, VÁCLAV BLAŽEK Holzer Georg 1994–1995: Weiße und schwarze Flüsse. – Österreichische Namenforschung 22/23, 35–53. Holzer Georg 2007: Slavische Gewässernamen in Niederösterreich: ihre Bildung und ihr Verhältnis zu den Geländenamen. – Greule Albrecht, Janka Wolfgang, Prinz Michael (Hgg.): Gewässernamen in Bayern und Österreich. 3. Kolloquium des Arbeitskreises für bayerisch-österreichische Namenforschung (Regensburg, 27./ 28. Februar 2004). (Regensburger Studien zur Namenforschung 1) Regensburg: edition vulpes 2005, 95–109. Hyllested Adam 2010: PIE *-bh- in verbs and Nouns: Distribution, Function, Origin. – Lühr Rosemarie / Ziegler Sabine (Hgg.): Protolanguage and Prehistory, Akten der XII. Fachtagung der Indogermanischen Gesellschaft (vom 11. bis 15. Oktober 2004 in Krakau) Wiesbaden: Reichert 2009[2010], 202–214. IEW – Pokorny Julius: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bern – München: Francke 1959. Krahe Hans 1953: Alteuropäische Flußnamen. – Beiträge zur Namenforschung 4, 37–53. Krahe Hans 1964: Unsere ältesten Flußnamen. Wiesbaden: Harrassowitz. EDPG – Kroonen Guus: Etymological Dictionary of Proto-Germanic. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 11) Leiden - Boston: Brill 2013. Lamprecht Arnošt 1987: Praslovanština. Brno: Universita J.E. Purkyně. Latte Kurt (Hg.) 1953: Hesychii Alexandrini Lexicon. Volumen I: A–Δ. Kopenhagen: Ejnar Munksgaard. LfgrE – Snell Bruno / Meier-Brügger Michael (Hgg.): Lexikon des frühgriechischen Epos, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht 1955–2010. LIV² – Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen, unter Leitung von Helmut Rix bearb. von Martin Kümmel, Thomas Zehnder, Reiner Lipp, Brigitte Schirmer Zweite, verb. u. erw. Aufl. bearbeitet von Martin Kümmel und Helmut Rix. Wiesbaden: Reichert 2001. Lutterer Ivan / Maitán Milan / Šrámek Rudolf 1982: Zeměpisná jména Československa. Praha: Mladá fronta. Magnússon Ásgeir Blöndal 1995: Íslensk orðsjafabók. 3., verb. Aufl. Reykjavík: Orðabók Háskólans. (Pomponii) Melae De Chorographia Libri Tres, recognovit Carolus Frick. Stuttgart: Teubner 1968. Meid Wolfgang 1990: Über Albion, elfy dd, Albiorix und andere Indikatoren eines keltischen Weltbildes. – Ball Martin J. / Fife James / Poppe Erich / Rowland Jenny (Hgg.): Celtic Linguistics. Leithyddiaeth geltaidd. Readings in the Brythonic Languages. Festschrift for T. Arwyn Watkins. Amsterdam – Philadelphia: Benjamins, 435–439. 142 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms MMFH I – Magnae Moraviae Fontes Historici I: Annales et Chronicae, ed. Dagmar Bartonková et alii. Brno: Masarykova univerzita 2008. Much Rudolf 1911–1913: Albis. – Reallexikon der germanischen Altertumskunde, herausgegeben von Johannes Hoops. Strassburg: Trübner, 55f. <http://archive.org/stream/reallexikonderg01hoop#page/56/mode/2up> Novotná Petra / Blažek Václav 2007: Glottochronology and its application to the Balto-Slavic languages, I. – Baltistica 42/2, 2007, 185–210. Pape Wilhelm 1863–1870: Handwörterbuch der griechischen Sprache, in vier Bänden. Bd. 3: Wörterbuch dergriechischen Eigennamen. 2 Teile. 3. Aufl., neu bearb. von Gustav Eduard Benseler. Braunschweig: Friedrich Vieweg und Sohn. Plinius Caius: Naturalis Historiae, III–IV, ed. G. Winkler. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft 1988. Pliny the Elder: The Natural History, translated by John Bostock & H.T. Riley. London: Taylor & Francis 1855. Pomponius Mela’s Description of the world, translated by F.E. Romer. Ann Arbor: The University of Michigan. <http://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=mdp.39015042048507;view=1up;seq=121> Profous Antonín 1949: Místní jména v Čechách, jejich vznik, původní význam a změny, II (CH–L). Praha: Česká Akademie věd a umění. Radt Stefan (Hg.) 2003: Strabons Geographika, Band 2: Buch V–VIII: Text und Übersetzung. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Rasch Gerhard 2005 [Diss. 1950]: Antike geographische Namen nördlich der Alpen. Mit einem Beitrag von Hermann Reichert: „Germanien in der Sicht des Ptolemaios“. Hrsgg. von Stefan Zimmer unter Mitwirkung von Hasso Heiland. (RGA-Ergänzungsband 47) Berlin – New York: de Gruyter. Ravennatis Anonymi Cosmographia et Gvidonis Geographica, ed. Moritz Pinder et Gustav Parthey. Berlin: Nicolai 1860. http://books.google.nl/books/about/Ravennatis_Anonymi_Cosmographia_et_Gvido.html?id=mlxRV1Gz1ZkC&redir_esc=y REW – Meyer-Lübke Wilhelm: Romanisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Winter 1935. Rozwadowski Jan 1948: Studia nad nazwami wód słowiańskich. Z mapą. Dzieło pośmiertne. (Prace Onomastyczne 1) Kraków: Nakładnistwo Polskiej Akademii Umiejętności. Schmid Wolfgang P. 1983: Das sprachgeschichtliche Problem Alteuropa. – Sprachwissenschaft 8, 101–113 [nachgedruckt in Becker Joachim et alii (Hgg.) 1994: Linguisticae Straipsniai / Articles 143 HARALD BICHLMEIER, VÁCLAV BLAŽEK Scientiæ Collectanea: Ausgewählte Schriften von Wolfgang P. Schmid. Berlin – New York: de Gruyter, 303–315]. Schmid Wolfgang P. 1985: Das Lateinische und die Alteuropa-Theorie. – Indogermanische Forschungen 90, 1985, 29–146. Schmid Wolfgang P. 1986: Elbe. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde Bd. 7, hrsg. von Heinrich Beck, H. Jankuhn, K. Ranket und R. Wenskus. Berlin – New York: de Gruyter, 100f. Schmid Wolfgang P. 1993: Zur Schichtung der Gewässernamen. – Debus Friedhelm (Hg.) 1993: Deutsch-slawischer Sprachkontakt im Lichte der Ortsnamen. Mit besonderer Berücksichtigung des Wendlandes. Neumünster: Karl Wachholtz Verlag, 37–46. Schuster-Šewc Heinz 1983–1996: Historisch-etymologisches Wörterbuch des Sorbischen. Bautzen: Domowina. Sedláček August 1920: S nůška starých jmen, jak se nazývaly v Čechách řeky, potoky, hory a lesy. Praha: Česká akademie věd a umění. Shevelov George Y. 1964: A Prehistory of Slavic. The Historical Phonology of Common Slavic. Heidelberg: Winter. Schrijver Peter 1991: The reflexes of the Proto-Indo-European Laryngeals in Latin. (Leiden Studies in Indo-European 2) Amsterdam – Atlanta: Rodopi. Schwarz Ernst 1931: Die Ortsnamen der Sudetenländer als Geschichtsquelle. München: Oldenbourg. Schwarz Ernst 1956: Germanische Stammeskunde. Heidelberg: Winter. Schwarz Ernst 1961: Die Ortsnamen der Sudetenländer als Geschichtsquelle. 2., durchges., teilweise umgearb. u. erw. Aufl. München: Robert Lerche. Šafařík Pavel Josef 1862: Slovanské starožitnosti I. 2. vyd. upravil Josef Jireček. Praha: Tempský. <http://books.google.nl/books?id=9sVJAAAAcAAJ&hl=cs&source=gbs_similarbooks> Šefčík Ondřej 1997: Předslovanská toponymie českých zemí. Brno: unpublizierte Diplomarbeit an der Philosophischen Fakultät der Masaryk-Universität (FF MU). Šmilauer Vladimír 1970: Labe a jeho rod. – Zpravodaj místopisné komise ČSAV XI/3, 1970, 404–407. Štefáček Stanislav 2008: Encyklopedie vodních toků Čech, Moravy a Slezska. Praha: Baset. Stüber Karin 1998: The Historical Morphology of n-Stems in Celtic: Maynooth: The Department of Old Irish, National University of Ireland. Stückelberger Alfred / Graßhoff Gerd (Hgg.) 2006: Ptolemaios: Handbuch der Geographie. Griechisch – Deutsch. Einleitung, Text und Übersetzung, Index. 1. Teil: Einleitung und Buch 1–4; 2. Teil: Buch 5–8 und Indices. Basel: Schwabe. 144 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Elbe – zu den Quellen eines Hydronyms Stückelberger Alfred / Mittenhuber Florian (Hgg.) 2009: Ptolemaios: Handbuch der Geographie. Ergänzungsband mit einer Edition des Kanons bedeutender Städte. Basel: Schwabe. Tacitus Cornelius P. 1959: Germania, ed. E. Fehrle. Heidelberg: Winter. Udolph Jürgen 1986: Zum Problem der auf *mъd-l- / *mъd-l- und *mod-l- beruhenden slavischen Appellativa und Namen. – Acta Baltico-Slavica 17, 1986, 295–307. Udolph Jürgen 1990a: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie. (Beiträge zur Namenforschung: Beiheft Neue Folge 31). Heidelberg: Winter. Udolph Jürgen 1990b: Zuflüsse zur unteren Elbe (von Seege und Stecknitz bis zur Mündung). (Hydronymia Germaniae, Reihe A, Lieferung 16) Stuttgart: Steiner. Udolph Jürgen 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem. (RGA-Ergänzungsband 9) Berlin – New York: de Gruyter. Unterman Jürgen 2000: Wörterbuch des Oskisch-Umbrischen. (Handbuch der italischen Dialekte 3) Heidelberg: Winter. Vasmer Max 1986–1987: Ètimologičeskij slovar’ slavjanskich jazykov, I–IV, Übersetzung: O.N. Trubačev. Moskva: Progress. Velleius Paterculus and Res Gestae Divi Augusti, edited and translated by Frederick W. Shipley. Cambridge (Mass.): Harvard University Press (Loeb Classical Library) 1924. Velleius Paterculus a Florus 2013. Dvojí pohled na římské dějiny, přeložila Bohumila Mouchová. Praha: Arista/Baset. Vries Jan de 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden: Brill. Vondrová Marcela / Blažek Václav 2001: Slovanské archaismy a dialektismy v toponymii Čech. – Hladká Zdeňka / Karlík Petr (Hg.): Čeština – univerzália a specifika 3 (Sborník konference v Brně, 22.–24.11. 2000). Brno: Masarykova univerzita, 311–342. Widmer Paul 2005: Der altindische urḱí-Typus und hethitisch nakkī-: Der indogermanische Instrumental zwischen Syntax und Morphologie. – Die Sprache 45/1–2, 2005, 190–208. Zair Nicholas 2012: The Reflexes of the Proto-Indo-European Laryngeals in Celtic. (Brill’s Studies in Indo-European Languages and Linguistics 7). Leiden – Boston: Brill. DANKSAGUNG Dieser Beitrag entstand mit Hilfe der finanziellen Unterstützung der Česká grantová agentura (Nr. P406/12/0655). Straipsniai / Articles 145 HARALD BICH LMEIER, VÁCLAV BLAŽEK Elbė: apie vieno hidronimo ištakas SANTRAUKA Straipsnio tikslas – apibendrinti svarbią istorinę informaciją, susijusią su hidronimu Albis / Elbe / Labe bei kitais hidronimais, padarytais su ta pačia šaknimi, aptarti žodžių darybos sunkumus ir galiausiai įvertinti įvairius etimologinius bandymus atsižvelgiant į semantinę tipologiją. Du sprendimai atrodo priimtinesni nei kiti: „baltoji“ etimologija, kurią pasiūlė Hansas Krahe, ir „lėtai tekanti“ etimologija, kurią pirmas pasiūlė, bet plačiau nei ištyrė Wolfgangas P. Schmidas. Įteikta 2014 m. spalio 14 d. HARALD BICH LMEIER Sächsische Akademie der Wissenschaften Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12, D-07743 Jena [email protected] Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut, Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft D-06099 Halle (Saale) [email protected] VÁCLAV BLAŽEK Ústav jazykovědy a baltistiky, Filozofická fakulta Masarykovy University A. Nováka 1, CZ-60200Brno [email protected] 146 Acta Linguistica Lithuanica LXXI