Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos

SIMONA VYNIAUTAITĖ Institutet för det litauiska språket Forskningsområden: geolingvistik, dialektologi, sociolingvistik. SPRÅKLIGA ATTITYDER HOS SAMOGITERNA I SKUODAS OMRÅDE Språkliga attityder hos samogiterna i Skuodas distrikt SAMMANFATTNING Artikeln analyserar de språkliga attityderna hos samogiterna i Skuodas område – bedömningen av den egna dialekten och av människor som talar dialekt. Analysen tillämpar en generaliserad tredelad modell som belyser olika aspekter av bedömningen av dialekten – idealitet, oundviklighet och begränsning. Möjliga samband mellan bedömningarna av dialekten och föreställningen om modersmålet samt den psykologiska särarten visas. NYCKELORD: nordliga samogiter från Telšiai, språkliga attityder, dialekt, standardspråk, självmedvetenhet. ANNOTATION Artikeln analyserar språkattityderna hos samogiterna i Skuodas distrikt, nämligen deras modersdialekter och bedömningen av personer som talar dialekt. I analysen tillämpas den övergripande trinomiala modellen, som bidrar till att synliggöra olika dimensioner av dialektbedömning, såsom ideal, oundviklighet och begränsning. Analysen presenterar uppfattningar om bedömningen av dialekter och modersmål samt möjliga samband med psykologisk åtskillnad. NYCKELORD: Nordliga telšiškiai-samogiter, språkattityder, dialekt, standardspråk, självmedvetenhet. 176 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos 1. INLEDNING Dialekternas betydelse i dagens värld och samhälle kan uppfattas på mycket olika sätt. Påståendet att en dialekt är en tillgång och ett värde tycks å ena sidan (ha tyckts) självklart och svårt att bestrida, men å andra sidan gäller det inte alltid och inte alla. Under 2000-talet, i en tid av ständigt föränderlig modern teknik och globalisering, har mångfalden av värderingar och synsätt och deras förändringar blivit ett fenomen som inte längre förvånar. Detta påverkas både av yttre faktorer och av förändringar i vissa samhälleliga psykologiska förhållanden och beteenden. Det är ett faktum att även språket förändras – i alla sina varieteter. Dialektförändringar (som har ägt rum och fortfarande pågår) framstår ofta som något negativt – och i högre grad än förändringar i standardspråket – medan de framväxande nya dialektala formerna (geolekter, regiolekter) och ett ”orent”, ”oäkta” dialektspråk ses som följder av denna negativa utveckling. Bedömningen av dialektförändringar som en färd mot döden, medan förändringar i standardspråket betraktas som en naturlig process, eller erkännandet av båda processerna som oundvikliga men inte som tecken på ett slut, hänger samman med valet av ideologi och perspektiv. Det framhålls att det geolingvistiska perspektivet är optimistiskt och ger utvecklingsideologin mening (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014b: 36). I mötet mellan ideologierna förblir frågan betydelsefull (och sannolikt ännu mer betydelsefull): hur viktig är dialekten för vanliga språkbrukare, och är den över huvud taget viktig när förändringar äger rum? Därför beaktas språkattityder allt oftare i dialektforskningen (jfr Vaicekauskienė, Sausverde 2012; Kliukienė 2010; Ramonienė 2013), eftersom språkbrukarnas inställning och bedömning är en betydelsefull och till och med nödvändig faktor (jfr Mikulėnienė 2015: 103), som ganska väl återspeglar den rådande situationen och hur den kan komma att förändras i framtiden. Språkattitydernas betydelse kan också urskiljas i diskussioner om överlevnadspotential – de är en av faktorerna som säkerställer dialekternas livskraft och kontinuitet (Aliūkaitė, Bakšienė, Jaroslavienė et al. 2014: 130). I detta fall förstås attityder inte enbart som ett psykologiskt fenomen, utan också som ett funktionellt. Skuōdoområdet valdes för undersökningen. Det är en av Žemaitijas orter och tillhör regionens kärnområde (se vidare Petrulis 2005: 168). Av denna anledning kännetecknas invånarna av en av de starkaste samogitiska självmedvetenheterna och nära band mellan identiteten och hemorten. Det är också viktigt att området inte ligger i gränszonen mot aukštaitisk dialekt, vilket annars skulle innebära att dialekten måste betraktas som en övergångsdialekt. Tvärtom anses trakterna kring Skuōdo, där fonetiska och grammatiska drag från kustsamogitiskan och de så kallade telšiškiai korsas (Girdenis 2012: 13), vara ett av de mest representativa områdena för samogitisk dialekt med en språklig kod1 ”savinin-kių” (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014a: 262). Skuōdo, som 1 Man kan urskilja Skuōdos geolekt – en mindre dialektal form som lever vidare på grundval av starka traditionella talspråk (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014a: 260). Straipsniai / Articles 177 SIMONA VYNIŪTAITĖ status som en stad där dialektspråket har bevarats mycket väl bekräftas också av uppgifter från andra undersökningar2. Det kan antas att områdets starka dialektala grund och dess tillhörighet till Žemaitijas kärnområde påverkar inte bara invånarnas världsåskådning och sätt att vara, utan även deras språkattityder. FIG. 1. Punkter Syfte, uppgifter, metoder och material. Syftet med denna artikel är att ta reda på hur samogiterna i trakterna kring Skuodas bedömer sin modersdialekt och människor som talar dialekt. Materialet kommer från projektet Moderna geolingvistiska undersökningar i Litauen: optimering av punktnätverket och interaktiv spridning av dialektinformation (se vidare www.tarmes.lt), som genomfördes av Institutet för det litauiska språket 2010–2013; det består av informantformulär och ljudinspelningar och förvaras i Institutet för det litauiska språkets dialektarkiv. Från Litauiska språkets atlas intervjuades 57 invånare på de punkter som tillhör Skuōdoområdet: Ker̃viai (12), Vižañčiai (i stället för Skliaũstė, 13), Skuõdas (29), Šárkė (30), Ylakiai (31), Lùkniai (i stället för Pãluknė, 38) och Mósėdis (40) (se fig. 1). Urvalet består av respondenter från den äldre (41; 72 procent), mellersta (10; 17,5 procent) och yngre generationen (6; 10,5 procent), varav 45 kvinnor och 12 män. Enligt projektets riktlinjer räknas personer upp till 30 år till den yngre generationen, personer i åldern 31–49 år till den mellersta och personer från 50 år och uppåt till den äldre. Informanternas utbildningsnivå varierar avsevärt: grundskola (16; 27 procent), högre utbildning (14; 25 procent), ofullständig sekundärutbildning (10; 18 procent), eftergymnasial utbildning (7; 12 procent), yrkesutbildning (6; 11 procent) och sekundärutbildning (4; 7 procent). Eftersom allt insamlat material från punkterna används är antalet informanter inte detsamma för ålder, kön och utbildningsnivå. I vissa fall diskuteras dessa 2 Projekten Språkanvändning och nationell identitet i Litauens städer och Sociolingvistisk karta över Litauen: städer och småstäder (se Städer och språk 2. Sociolingvistisk karta över Litauen), etnologen Petras Kalniaus undersökning (2012: 331–332). 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos möjligheten att sociolingvistiska variabler påverkar. Det är troligt att resultaten kunde ha blivit annorlunda med andra urval. För att analysera värderingar av dialekten och diskutera möjliga samband med uppfattningen om modersmålet används beskrivande analytiska metoder och tolkningsmetoder, och resultaten från etnologiska och etnopsykologiska studier ligger till grund. 2. VÄRDERING AV DIALEKTEN Inställningen till dialekten är en betydelsefull aspekt. Det betonas att inte bara dialekterna förändras, utan också inställningen till dialektal diskurs (Aliūkaitė 2011: 11). Därför kan dialekternas värde uppfattas annorlunda än tidigare (till exempel under sovjettiden). Ett sätt är att informanterna direkt värderar dialekten genom att uttrycka sin åsikt eller noterar och betonar vad andra oftast tycker och vilken uppfattning som har bildats. Ett annat sätt att avgöra inställningen till dialekten är att inte värdera själva dialekten direkt, utan i stället undersöka uppfattningen om en person som talar dialekt. Man antar att associationer till de talare som använder en språklig kod på ett tillförlitligare sätt kan visa kodens livskraft och orsakerna till att den bevaras än värderingar av själva koden (Ramonienė 2013: 7), med andra ord är omedvetna attityder betydelsefulla. Men, som Daiva Aliūkaitė hävdar, är en ännu mer framgångsrik modell att undersöka både medvetna och omedvetna attityder (2013b: 224). I enkäterna3 angavs flera möjliga beskrivningar av en person som talar dialekt: en lantbo, lågutbildad, äldre, med respekt för sin modersmålsdialekt, patriotiskt sinnad. Informanterna angav också andra beskrivningar av den som talar dialekt. Vissa respondenter gav flera beskrivningar, så antalet svar, inte antalet respondenter, redovisas. Eftersom antalet undersökta personer (liksom befolkningen i de analyserade orterna i allmänhet) är litet, är antalet svar lågt. Det betonas att ”dialekter blir inte färre om de är livskraftiga på en ort i stället för till exempel sex (här används godtyckliga tal). Det geolingvistiska värdet och betydelsen av skillnaderna förblir desamma” (Aliūkaitė, Bakšienė, Jaroslavienė et al. 2014: 182). Man kan hävda att inställningar inte heller blir färre om antalet människor som uttrycker dem och antalet svar skiljer sig åt. De huvudsakliga och möjliga tendenserna återspeglas i stort sett. Beskrivningarna av en person som talar dialekt och deras antal redovisas i tabell 1. Det anges hur många svar som kommer från informanter i den äldre (Vr), mellersta (Vd) och yngre (J) generationen. 3 Se exempel http://www.tarmes.lt/index_meniu.php?id=5 Straipsniai / Articles 179 SIMONA VYNIAUTAITĖ Utifrån dessa beskrivningar framträder tre huvudsakliga föreställningar om dialekten, vilka utgör olika dimensioner: Ideal Oundviklighet Begränsning Att hänföra beskrivningarna till olika dimensioner är inte invändningsfritt; indelningen är snarare ungefärlig och beroende av tolkning. Detta är en generaliserad tredelad modell⁴ som kan användas för att analysera språkanvändarnas uppfattning om och värdering av dialekten. TABELL 1. Inställningen till en person som talar dialekt Beskrivning | Respekterar sin modersmålsdialekt | Så van | Patriotiskt sinnad | Uppvuxen så | Lantbo | Äkta samogit | Äldre | Född sådan | Samogit | Håller fast vid traditionerna | Äkta samogit av blodet | Det kan inte vara på något annat sätt | Kan inte tala på något annat sätt | Lågutbildad | Intelligent person | Man bör respektera sin dialekt | Man bör värna sitt språk | Uppvuxen i en sådan miljö | En person som älskar sin dialekt Antal svar | Vr 13 9 8 7 6 4 1 1 1 - 1 1 - 1 - 1 1 - 1 | Vd 4 2 2 2 1 - 1 1 1 1 - - 1 - - - - 1 - | J 2 2 2 1 1 1 1 - - - - - - - 1 - - - - | Totalt 19 13 12 10 8 5 3 2 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Procent 23 15 14 12 10 6 4 2 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2.1. Dialekten – ett ideal Denna dimension består av komponenterna respekt, patriotism och tradition. Att identifiera dialekter och dialekttalande människor med sådana komponenter avgör eller kan ⁴ Möjligen kan detta kopplas till modellen av Världsträdet som en universell symbolisk struktur, vilken ger uttryck åt världens harmoni och ordning (se närmare Čepienė 2014: 57). I grund och botten bildar även de delar som förekommer här, kan man säga, en harmoni av språkliga attityder, eftersom de återspeglar alla tre (villkorliga) dimensionerna: den positiva (idealet), den neutrala (oundvikligheten) och den negativa (begränsningen). Att det inte enbart finns en idealdimension, dvs. att det i detta fall inte bara finns en positiv inställning till dialekten och att den används till hundra procent inom alla områden, innebär ännu inte att dialekten håller på att (för)svinna eller att situationen är synnerligen dålig. 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos avgöra dialektens betydelse för dess användare, dess livskraft och kontinuitet. I viss mening är ”representationen” av dimensionen också människornas eget medvetna val. Av dessa skäl kan komponenterna uppfattas som delar av en tämligen fulländad modell, eller en modell som ligger nära idealet. Respekt. Informanterna beskrev oftast (19 gånger) en dialekttalande person som någon som respekterar dialekten. Respekt för den egna dialekten och dialektens auktoritet kan i grund och botten betraktas som prestige (Kliukienė 2014: 7). Så även om det inte sägs uttryckligen, framgår det att dialekten betraktas som mycket prestigefylld⁵. Denna beskrivning nämndes också oftast av företrädare för andra nordžemaitiska orter (jfr Pabrėža 2013: 5). Respekt betraktas som ett viktigt värde; sådant som är mycket betydelsefullt brukar respekteras. Man kan hävda att även om man anser att dialekten inte lämpar sig för användning överallt och inte är särskilt vacker i estetiskt hänseende, bör den värderas och uppskattas, jfr: (1) žėnā, ta lietuviu kalba ta jau tuoki kāp reikint, vuo, žėnā, ta žemaitiu kalba dėdlē švaka īr, bet mums ana gera vės tēik īr [K. M., m., 79 m., V.]⁶. Även om uppfattningen om standardspråket som en mer prestigefylld språklig kod framträder tydligt här, betraktas dialekten ändå som den psykologiskt närmaste och bästa språkliga koden. En person som talar dialekt blir också värd respekt, och omvänt betraktar man personer som kan tala dialekt men inte gör det, eller har ”glömt” dialekten, ganska negativt: (2) Tuoks kap išpoikėms atruoda. Parvažiou va žemaitis kuoks student’s ėš Vėlniaus, Kauna, jau so saveškės jau pradeda šnekietė ta literatūrėška kalba ėr, žėnuok, mon nedėdėlė patink, kažkāp, aha, tuoks ėsdėdoms atruoda dvėlk ėš anuo. [L. Š., m., 52 m., Y.] (3) Ka tēp pasėklausā žnuogos, ka to žėna, ka ons gal žemaitėškā šnekietė ėr nešnek, ta no mon tēp biškī keistā atruoda ėš tēkrūju, nes jėgo ėš žemaitiu esam, ta galem ėr šnekietė žemaitėška. [G. P., m., 24 m., M.] (4) Mon net dabā pėktoms, īr ir pas mūsa, kor, sakīsio, īr pats žemaitis kaima vēdurie banda pakeistė. <...>. Ta īr vėitas, kor to turi kėtėp rokoutėis, kor to turi bėndrauteis, bet jėgo aš kaimė sosėtėksio – mon nesoprantamā, mon ėš tēkrūju nesoprantamā. [D. Č., m., 45 m., K.] (5) Ta kas tēn kėrčious „tai išvažiuosiu, tai aš...“? Joukas ėš kėts kėta paskiau. No ka tēp īr. [J. J., m., 83 m., V.] 5 En enkät bland invånarna visade att den žemaitiska dialekten i Skuodas betraktas som den mest prestigefyllda (Kliukienė 2014: 7). Det framhålls att öppen prestige behövs för att standardspråket (standardvarianterna) ska betraktas som en symbol för den nationella helheten (se Auer 2011: 486). I detta fall avgör, eller kan, dialektens prestige avgöra om den betraktas som en symbol för en nationell del, dvs. žemaitierna. Enligt P. Kalnius anser dock i allmänhet majoriteten av žemaitierna på alla orter i Žemaitija att deras dialekt saknar prestige, eftersom standardspråket har skapats på grundval av den högaitiska dialekten (2012: 322). 6 Inom hakparenteser anges informanternas initialer, kön (m. – kvinna, v. – man), ålder och ort (Y. – Ylakiai, K. – Kėrviai, L. – Lūknės, M. – Mósėdis, S. – Skuõdas, Š. – Šárkė, V. – Vižančiai). Straipsniai / Articles 181 SIMONA VYNIAUTAITĖ (6) Och även här finns sådana flickor, som jag tycker börjar tala riksspråk när de bor i Samogitien – det är ju skrattretande alltihop. <…>. De menar att när man hör det, så är det verkligen skrattretande. [G. L., m., 19 m., Y.] (7) Om man nu skulle börja tala vare sig så eller så, utan börja prata högsamiskt, skulle alla omkring säga att det här är som en vit kråka som dyker upp någonstans. [J. M., m., 72 m., V.] (8) Det verkar löjligt för mig – efter att ha levt så många år någonstans i Samogitien eller var som helst och sedan inte längre kunna sitt modersmål, ja, också så där… <…>. Jag tror inte att man kan glömma sitt modersmål på några månader eller år; man kommer ändå ihåg det. [B. P., m., 18 m., K.] Att inte tala dialekt uppfattas som ett uttryck för högmod, arrogans och egendomlighet. Ett sådant beteende väcker ilska eller munterhet. Det bör framhållas att detta inte är acceptabelt för företrädare för någon generation. Dialekten betraktas som den främsta språkliga koden, och att inte använda den skiljer liksom en medlem av gemenskapen från de andra; personen faller utanför det vanliga traditionella gemenskapssystemet, det vill säga blir liksom inte en av de egna eller åtminstone en annan (detta begrepp intar en mellanposition i den universella oppositionen egen–främmande (Unukovičius 2014: 192–193). Språkets betydelse i sökandet efter (själv)identifikation och (icke) tillhörighet bland de egna framgick också av en undersökning som genomfördes 1999, eftersom ”den som inte behärskar det samogitiska språket utesluts ur samogiternas krets” (Pakalniškis 2001: 207). Språket skulle kunna liknas vid ett moment i en omvänd (i vissa fall även frivillig) initiering – man kan anta att det finns en språklig antiinitiering. Detta bekräftas också av den situation som P. Kalnius beskriver, då en ung samogitisk kvinna hävdade att hon inte var samogit eftersom hon inte längre talade samogitiska (hon slutade tala det när hon studerade i Klaipėda) (2012: 310). Det språkliga ”utträdet” leder i detta fall också till ett identitetsmässigt sådant. Det finns även en annan uppfattning, enligt vilken den uteblivna dialektanvändningen hänger samman med vanan att använda standardspråket. I så fall är det svårt att åter tala dialekt, jfr: (9) Žmuogos vės tēik tou ons, kētē nu rīta iki vakara šnek so sava bendramuokslės ėr ipront, savaitė, mėnesi, metus givėn ėr vėskas [V. B., m., 44 m., Y.]. Man kan hävda att denna uppfattning är ovanlig, eftersom man oftast ser kritiskt på att inte använda dialekten i sin egen omgivning. Det är också viktigt att inställningen till standardspråket inte är helt radikal – på vissa platser och i vissa situationer anses det acceptabelt och lämpligt att använda (se tabell 2). Till respekt bör också knytas uppfattningen att dialekten är ett värde, inte något man ignorerar, hånar eller på annat sätt behandlar negativt. Det förekommer kommentarer om andra (icke-samogitiska personers) hån och bristande uppskattning av den samogitiska dialekten, till exempel: (10) Litauiska talas över hela Litauen, men samogitiska gillar samogitierna inte särskilt mycket där, och de blir inte heller behandlade med respekt för att de är samogitier. <…>. På lägret fanns ju alla: både dzūker, högsamer och samogiter – från hela Litauen. Vi brukade prata litauiska med alla, men samogiterna kunde tala samogitiska sinsemellan när vi samlades; det kändes lättare så, utan att behöva prata strunt, och de kunde prata samogitiska. Men bara sinsemellan, för om man genast började med ”samogitisk toka” så började de genast håna en – det gick inte. Ja, sådana där, 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos de är så skruvade, med sådana fasoner att man måste dra dem över en kam, och de drar den ena efter den andra. De drar både dzūkerna och samogiterna över en kam – alla hittar de något att hacka på, om de vill. [V. G., v., 85 m., L.] (11) Äsch, ingen uppskattar samogiterna, börja tala... Och högsamerna tycker inte om att vi är samogiter. <...>. Men, säger jag, högsamerna hatar samogiterna, Herregud, särskilt i Kaunas – de hånade oss. Gå du, säger jag, de hånade er. Vi brukade tala samogitiska, de där byggnadsarbetarna – vad säger ni? Jo, vi sade det, men, säger jag, ni ska försöka förstå. Samogiter, Herregud! [M. R., v., 51 m., Š.] (12) Ja, men de där i Kaunas skulle ändå ha sagt till dig, om du där [i Klaipėda] pratade så här på samogitiska. [K. M., m., 79 m., V.] Denna inställning kan förstås som en överkänslig reaktion och som en något överdriven tolkning av hån och hat. Språkliga skillnader och missförstånd som uppstår kan väcka förvåning eller skratt – och kanske inte nödvändigtvis elakt (jfr betydelsen av förmedling vid stereotypisering, när egenskaper som tillskrivs andra uppfattas som nedsättande (Gottlieb 2006: 3). Men denna känslighet hos samogiterna7 visar hur högt de värderar sin dialekt och hur lite de tolererar hån, eftersom dialekten uppfattas som något mycket viktigt – modersmålet. Även om det, enligt P. Kalnius, kan finnas fog för hånet: ”<...> finns ett visst tryck på den samogitiska dialekten fortfarande kvar – det var först den litauiska intelligentian som började tolerera den mer. De lingvistiska högsamernas (särskilt de lägre samhällsskiktens) reaktion har, kan man säga, förändrats föga – de är fortfarande ganska intoleranta mot samogitiskt tal” (2012: 321). Det är troligt att den negativa reaktionen också återspeglar en tidigare, inte särskilt positiv inställning till dialekter, eller, med uppgiftslämnarens ord, helt enkelt handlar om att leta efter fel. I allmänhet är det inte ovanligt att samogiter betraktas som något alltför etnocentriska människor som ständigt framhäver sin nationella, kulturella, historiska och språkliga särart. Samtidigt upplever samogiter sådan kritik som ganska kränkande och ser den som ett uttryck för bristande uppskattning och hån. Detta kan tolkas som början på en viss motsättning och spänning, men också som ett ”icke-illvilligt” missförstånd mellan människor och som kulturella skillnader – och man kan glädjas åt att de finns kvar under 1900-talet och i början av 2000-talet. Liknande kommentarer från samogiter om bristen på uppskattning av dem och deras dialekt dokumenterades under en expedition i Skuodo, Šiauliai och Panevėžys distrikt. Det hävdas att motsättningen mellan samogiter och högsamer, som definierar den samogitiska identiteten, är en direkt motsvarighet till motsättningen mellan polacker och litauer (se mer i Čepaitienė 2001: 91). Det finns också en motsatt uppfattning: att Samogitien och samogiterna har stort stöd på andra håll i Litauen och i de större städerna. Samogiterna och deras dialekt uppfattas inte längre som föremål för hån; man gläds i stället åt dem och värderar dem positivt: (13) även om det kan vara svårt, när jag åker till Vilnius för att studera, säger de att jag sa 7En psykologisk undersökning visade att samogiter generellt är känsligare än högsamer (Bliumas 2000: 59). Straipsniai / Articles 183 SIMONA VYNIAUTAITĖ Att vara från Žemaitija – det är verkligen inget gudomligt. Nå, ett sådant stöd för Žemaitija är liksom så där respektfullt [L. P., m., 44 m., M.]. Man kan inte utesluta antagandet att mycket beror inte bara på uppfattningen om vad som är förolämpande eller hånfullt, utan också på olika människors erfarenheter, upplevda situationer eller rent allmänt en benägenhet att se positiva eller negativa saker. Av informanternas svar framträdde också en något annorlunda aspekt av respekt. Betoningen ligger på personens egen inställning, eftersom hen inte bara kan tala dialekt, utan gör det av respekt. Vid ett tillfälle nämndes en mycket liknande beskrivning – man måste respektera sin dialekt. Beskrivningen gäller inte så mycket dialektanvändaren; i stället sägs och bekräftas direkt att dialekten är värd respekt och är en angelägenhet. Även om kopplingen mellan en dialekttalande person, själva dialekten och respekt är den vanligaste av alla beskrivningar, hävdas ändå också motsatsen: (14) jag tycker inte att språket behöver respekteras på något särskilt sätt. Nej. Språket är till för att uttrycka sig, det behöver inte visas respekt för det, inte… Visst finns det verkligen sådana svordomar, ingen har äran av att använda dem, men att prata på dialekt för att visa att jag respekterar språket låter också på något sätt konstlat, tycker jag [G. J., m., 38 m., Y.]. Man kan anta att språket (dialekten) och dess användning i det här fallet avidealiseras och förstås som ett fenomen med rent praktisk karaktär. Respekt förknippas snarare med språklig kultur, till exempel att inte använda svordomar. En annan beskrivning med nära anknytning till värderingar är en person som älskar sin dialekt. Kärlek är, liksom respekt, också ett av de högsta värdena; därför uppfattas en person som håller fast vid dessa värden mycket positivt. En sådan talare värdesätter och uppskattar dialekten. Patriotism. Den andra beståndsdelen i den ideala sfären är en patriotisk inställning. Det finns sammanlagt 12 sådana svar. Att tala dialekt uppfattas som en del av patriotismen. Att använda dialekten innebär att samtidigt älska och respektera sin hembygd, vara beredd att göra mycket för den (och modersmålet) och att offra sig. En sådan syn hänger samman med nationellt medvetande, eftersom 39 (68 procent) av informanterna uppgav att de är žemaičiai (officiell nationalitet – litauisk), och även en majoritet (43; 75 procent) betraktar žemaičių-dialekten som sitt modersmål. I informanternas medvetande förknippas modersmålet med patriotism, vilket ligger nära uppfattningen att språket är en av de viktigaste delarna av en nation. Det kan hävdas att språket i grunden skapar en gemenskap (Garrett, Coupland, Williams 2003: 12) och är ett centralt identitetsdrag (Račiūnaitė-Vyčinienė 2014: 223). Žemaičių situation bekräftar detta påstående: ”för dagens žemaičiai är den viktigaste faktorn för självidentifikation och åtskillnad från icke-žemaičiai inte bostadsområdet eller ett föreställt historiskt Žemaitija, utan ett annorlunda språk (dialekt)” (Kalnius 2012: 405). I båda fallen uppfattas just språket som den främsta identitetsmarkören. En något annorlunda uppfattning framförs i en annan studie – för žemaičiai uppfattas språket som en faktor som kommer på andra plats och markerar identitet, medan födelseorten anses vara viktigast (Čepaitienė 2001: 190). Att språket blir en viktig faktor för förståelsen av nationalitet, och att ett sådant samband är möjligt och 184 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos välgrundat, visar en representant för den yngre generationens syn på nationalitet: (15) Jag bor i Litauen, lär mig litauiska – då är jag litauer; jag lär mig inte žemaičių-språket [B. P., m., 18 m., K.]. Här preciseras det ytterligare – betoningen ligger på inlärningen av den språkliga koden, det vill säga identiteten härleds ur språkinlärningen; även bostadsorten är betydelsefull. Till sambandet mellan språk och nationellt medvetande bör man också hänföra beskrivningarna av en dialekttalande person som en äkta žemaitis (5), žemaitis (2), en fullblods-žemaitis (1). Dialekten förstås som ett bevis på žemaitiškumas och žemaitiškoji självkänsla. Om en person talar dialekt är hen i det här fallet en representant för gemenskapen, det vill säga en žemaitis: (16) om vi är žemaitės måste vi också tala žemaitiškai – prata [E. M., m., 61 m., Y.]. Uppfattningen att språk, identitet och patriotism är nära förbundna företeelser kan också kopplas till Žemaitijas historia och dess annorlunda historiska ställning. Även om det hävdas att historien ofta mytologiseras (Venskienė 2008: 80), så åberopas den ändå; den är ofta en av faktorerna när žemaitiškumas och Žemaitijas särart i förhållande till andra etnografiska regioner förstås. Tradition. En person som talar dialekt beskrivs också som någon som håller fast vid traditioner. Denna beståndsdel utgör en länk mellan det förflutna, nuet och framtiden och påverkar därmed kontinuiteten. Dialekten betraktas som ett värde som förs vidare från generation till generation; genom att använda den bevarar personen den, det vill säga handlar traditionsenligt. Det framträder att det viktigaste inte är moderniteten (som i det här fallet bör förknippas med användningen av standardspråket), utan traditionen. Enligt Vida Savoniakaitė ”förknippas traditioner i världens forskares diskurser med metodologiska uppfattningar om ”det egna” och ”den andre”, vilka förändras i den samtida teoribildningen på samma sätt som det migrerande samhället förändras” (2013: 254). Som redan nämnts identifieras dialekttal ofta just med kategorin det egna, medan att inte använda dialekten innebär en viss språklig och/eller identitetsmässig åtskillnad. Tradition och att hålla fast vid den innebär alltså här att tillhöra de egna. Dialekten betraktas som något som måste bevaras; den hör samman med folkets seder, symboler och andra företeelser som inte får glömmas. En liknande beskrivning som också anknyter till tradition nämndes: man måste vårda sitt språk. Det är inte personen själv som beskrivs, utan en inställning till dialekten uttrycks direkt: att ta hand om den, utveckla den och vårda den. Perspektivet betonas, eftersom det upplevs som nödvändigt att anstränga sig för dialekten (jfr citat 23), till exempel: (17) Nå, jag menar att om vi inte bevarar vår dialekt, vårt språk, vad blir det då av oss? Liksom man säger att en stark familj och en stark stat hör ihop, så skulle jag också säga: litauiskhet börjar med varje enskild dialekt. [B. L., m., 61 m., M.] (18) Och hela det vi är som litauer – det är stort och litet på samma gång. Och vi är små, och ännu mer eftersom vi på den här lilla platsen ändå är så olika; det är därför världen tycker att vi är intressanta, att vi sticker ut på något sätt. Och vad kan vi göra mot världen? Vi är små, men vi kan ändå hålla fast vid att vi är ännu mer olika [D. Č., m., 45 m., K.]. Straipsniai / Articles 185 SIMONA VYNIAUTAITĖ Dialektbevarande förstås generellt som en nödvändig del av landets identitet. Det betonas att varje dialekt är viktig, inte bara modersmålet. Dialekten är betydelsefull också som ett element av särprägel och attraktionskraft, tack vare vilket nationen kan vara intressant för människor i hela världen. Genom att vårda dialekten bevaras också traditionen och därmed livskraften och kontinuiteten. Denna syn ligger också nära invånarna i Skuōdos uppfattning att ungdomar bör uppmuntras att använda dialekten, eftersom ingen respondent ansåg att de inte borde göra det (Miestai ir kalbos 2: 28 žemėlapis). Att bryta kontinuiteten och traditionen uppfattas som något oseriöst, ett onaturligt beteende, ett svek som inte leder till något gott, till exempel: (19) Īr tuokiu, katrēi va praded, no tas aš skaitau, ka maivimuos, nu pat mažēns vākus tiktā literatūrēškā muokintē, no mon pēktoms ein. Jego žemaitis esi, ta ēr būk žemaitis. Vuo jego ēšdoutē kažkū, ta gali vēskū ēšdoutē – sava kalba, sava tarmē ēšdoutē. [A. R. Š., m., 70 m., M.] (20) Ne, no ta aiškē, kad vės tēik, jego esi žemaitis, būtōm vėsā gerā, ka muokietom ēr tas vāks. Bet jego anam ēr lēngviau bendrautē so tās sava draugās, tegu bendraun, bet no gal neužmērštē ēr sava tuos tarmies. [D. K., m., 22 m., L.] Den andra uppfattningen är inte lika kategorisk. Kanske bör den kopplas till ålder – den yngre generationen, även om en mer liberal syn inte alltid kan tillskrivas ungdomar (jfr citaten 8, 25). Mångas påstående bekräftas: standardspråket är inte i sig något ont; om det behövs (på vissa platser, med vissa människor och så vidare, se tabell 2) kan man tala det, men det är mycket viktigt att bevara och föra vidare dialekten. Sammanfattningsvis kan man säga att de väsentliga aspekterna framträder bland idealplanets element (elementen fungerar som hänvisningar): respekt → dialektens prestige, patriotism → sambandet mellan uppfattningen om modersmålet och identiteten, tradition → dialektens kontinuitet. 2.2. Dialekten – oundviklighet Denna dimension omfattar vana, omgivning och medföddhet. Dessa kan kopplas till oundviklighet och fatalism, eftersom individens eget val har mindre (eller inget) inflytande, till skillnad från den ideella sfären och dess beståndsdelar. Oundviklighetens dimension återspeglar liksom en neutral, icke-idealiserad bild. Vana. En person som ofta (13 gånger) använder dialekten förknippades med vana (vana betraktades också som en orsak till att standardspråket används, se citat 9), jfr: (21) Anam vēsu geriausē žemaitēškā, vēsu laisviau rokoutēis, lēžūvis ēr pripratēs jau pri žemaitiu kalbā [V. G., v., 85 m., L.]. Att tala dialekt innebär att vara van vid att göra det; dialekten är alltså inte bara ett nutida fenomen som uppstått nyligen, 186 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos men redan fortgående sedan tidigare. Som nämnts är traditionen nära förknippad med kontinuitet, men det är just mellan dessa beståndsdelar som individens valmöjlighet och medvetenhet blir synliga. För att vänja sig behöver man tala ofta och höra dialekten. Av denna anledning kan man dra slutsatsen att dialekten i informanternas medvetande uppfattas som det dominerande, huvudsakliga språket. Detta bekräftas också av uppfattningen om modersmålet. Det ena är det språk som anges som officiellt modersmål, det andra är det språk eller de flera språk som informanterna betraktar som sitt modersmål (sina modersmål). Resultaten visas i fig. 2. FIG. 2. Uppfattningen om modersmålet Alla informanter uppfattar litauiskan som sitt modersmål, men på något olika sätt. För en mindre andel av respondenterna (13; 23 procent) är denna språkliga kod den enda uppfattningen om modersmålet. Ett fall förekom där både litauiska och lettiska betraktades som modersmål. Eftersom den som företräder denna uppfattning är en informant från Šarkės undersökningspunkt8, vars officiella nationalitet är lettisk (och enligt sin egen självidentifikation uppgav informanten detta), är en sådan uppfattning inte förvånande, särskilt eftersom informanten inte har glömt lettiskan (förstår, talar, kan läsa och skriva). Det är också helt övertygande att betrakta litauiskan som modersmål: informanten har bott på den nämnda orten sedan barndomen och förstår och använder därför litauiska väl (talar, läser och skriver)9. Majoriteten av informanterna (43; 75 procent) betraktar även den samogitiska dialekten som sitt modersmål. Denna uppfattning delas av företrädare för alla generationer: den äldre (30), den medelålders (9) och den yngre (4). Det framgår att den samogitiska dialekten för samogiter i Skuodo-trakten i olika åldrar 8 Denna ort kallades enligt informantens egen utsago i folkmun för Lilla Lettland, eftersom det tidigare bodde ganska många personer av lettisk nationalitet där. 9 Det kan diskuteras om det inte föreligger en viss förvirring. Respondenten angav inte att den samogitiska dialekten var ytterligare ett modersmål, men det är just den som i de flesta fall (i kommunikationen med familjemedlemmar, bekanta, grannar med flera) är huvudspråket. Det är tänkbart att begreppet litauiska uppfattas som helheten av båda språkliga koderna – dialekten och standardspråket. Å andra sidan gjorde informanten åtskillnad mellan dessa språkliga koder när hen besvarade enkätfrågorna. Straipsniai / Articles 187 SIMONA VYNIAUTAITĖ är mycket viktig; den är inte ett fenomen som kännetecknar endast en generation. Av de respondenter som betraktar den samogitiska dialekten som sitt modersmål förstår och talar 14 samogitiska (13 från den äldre generationen, 1 från den medelålders), 15 förstår, talar och läser samogitiska (11 från den äldre generationen, 4 från den medelålders), medan 14 förstår, talar, läser och skriver samogitiska (6 från den äldre generationen, 4 från den medelålders, 4 från den yngre generationen). Det bör betonas att alla informanter från den yngre generationen som också angav den samogitiska dialekten som modersmål inte bara förstår och talar, utan även läser och skriver samogitiska. Den yngre generationen framträder således här som en mer mångsidig åldersgrupp i fråga om dialekten. Det är viktigt att vana ofta anses påverka inte bara dialektalt tal utan även läsning och skrivning. Informanternas uppfattning att även samogitiska är deras modersmål är övertygande, eftersom de tillfrågade, som alltid har talat dialekt, betraktar just dialekten som sitt egentliga modersmål. Det är betydelsefullt att den samogitiska dialekten i Skuodas betraktas som den mest invanda av 100 procent (Baranauskienė, Krupickaitė 2012: 11). Dialekten och standardspråket kan betraktas som likvärdiga språkliga koder (jfr: (22) Ėr ta žemaitiu tarmie, ėr ta bendrėnė – mon anuos abėdvės ein kap veina šalėp kėtuos [G. L., m., 38 m., Y.]). Detta bekräftar att båda koderna kan användas och att de går att kombinera utan att man går emot sin egen inställning och sina övertygelser (jfr citat 4). Miljön. En annan aspekt omfattar människans uppväxt- och formativa period samt sociala, vardagliga och geografiska förhållanden. Beskrivningen så uppvuxen nämndes ganska ofta (10). Beskrivningen så uppvuxen behöver inte avse en geografisk dialektmiljö; den kan vara en helt annan, men en person som från tidig ålder har använt dialekten i familjen, med bekanta och så vidare, är också uppvuxen på det sättet. En person som talar dialekt förknippas med barndomen och uppväxtåren, med ett språk som präglats in under uppväxten. Till exempel: (23) Kuokiuo to kalbuo esi ğemės, ožaugės ėr rēk anou jau ēšsauguotė [A. T., m., 75 m., Y.]. Föräldrarnas eller andra närstående personers inflytande framträder tydligt, eftersom man lär sig tala av dem. Det som man tillägnar sig och lär sig under barndomen (särskilt språket) förblir oftast djupt rotat och betydelsefullt även senare i livet. Detta bekräftas av kommunikationsspråket inom familjen: familjemedlemmarna talar dialekt med varandra; endast tre informanter talar också standardspråket (med barnen – en informant från den äldre generationen, med systern – en informant från den medelålders generationen, med barnbarnen – en informant från den äldre generationen). En gång nämndes en liknande beskrivning – uppvuxen i en sådan miljö. Här framträder inte bara familjens och den privata sfärens inflytande, utan även den offentliga sfärens och den geografiska faktorns. Jfr: (24) Mes esam lietovē, aš gvėno Žemaitijou, šneko žemaitėška [E. M., m., 61 m., Y.]; (25) Ka gvėni Žemaitijou, turi rokoutėis sava tarmė [G. L., m., 19 m., Y.]. Uppfattningen uttrycks att dialekten talas (eller bör talas) på grund av miljöns inflytande, det vill säga att personen har vuxit upp i en miljö där man talar dialekt överallt eller nästan överallt (inte bara med närstående och bekanta eller hemma), och ofta hör människor med olika bakgrund tala dialekt. Detta svar skulle samtidigt spegla den faktiska språksituationen på undersökningsorterna, eftersom dialekten dominerar 188 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos kommunikation. Antalet respondenter (den äldre generationen – Vr, den mellersta – Vd, den yngre – J) enligt språkval i olika situationer presenteras i tabell 2. 2 TABELL. Kommunikationsspråk Dialekt | Standardspråk | Dialekt och standardspråk Vr | Vd | J | Totalt | Vr | Vd | J | Totalt | Vr | Vd | J | Totalt Offentligt: I butiken | 37 | 6 | 4 | 47 | 1 | – | 1 | 2 | 3 | 4 | 1 | 8 Offentligt: På institutioner | 33 | 6 | 3 | 42 | 3 | – | 2 | 5 | 5 | 4 | 1 | 10 Offentligt: På möten och sammankomster | 33 | 5 | 2 | 40 | 1 | – | 1 | 2 | 5 | 5 | 2 | 12 Offentligt: Med prästen | 35 | 8 | 1 | 44 | 3 | – | 1 | 4 | – | 1 | – | 1 Offentligt: Med bekanta | 41 | 9 | 6 | 56 | – | – | – | – | – | 1 | – | 1 Offentligt: Med obekanta | 25 | 4 | 1 | 30 | 6 | 2 | 2 | 10 | 9 | 4 | 3 | 16 Offentligt: Tilltalar bekanta på hemorten | 41 | 9 | 6 | 56 | – | – | – | – | – | 1 | – | 1 Offentligt: Tilltalar obekanta på hemorten | 33 | 4 | 3 | 40 | 4 | 2 | 3 | 9 | 1 | 3 | – | 4 Med grannarna: Med den äldsta generationen | 41 | 10 | 6 | 57 | – | – | – | – | – | – | – | – Med grannarna: Med den äldre generationen | 41 | 10 | 6 | 57 | – | – | – | – | – | – | – | – Med grannarna: Med den yngre generationen | 40 | 8 | 5 | 53 | – | – | – | – | 1 | 2 | 1 | 4 Vanligt språkbruk: Tänker | 41 | 8 | 6 | 55 | – | 1 | – | 1 | – | 1 | – | 1 Vanligt språkbruk: Räknar | 40 | 7 | 5 | 52 | – | 1 | – | 1 | 1 | 2 | 1 | 4 Vanligt språkbruk: Kommunicerar med djur | 39 | 7 | 5 | 51 | – | – | – | – | – | 2 | – | 2 Religionens språk: Ber | 12 | 2 | 1 | 15 | 25 | 5 | 2 | 32 | 1 | 1 | – | 2 Religionens språk: Går till bikt | 20 | 3 | 1 | 24 | 15 | 3 | 2 | 20 | – | – | – | – Religionens språk: Lär andra böner | 5 | – | – | 5 | 22 | 2 | 1 | 25 | – | – | – | – Som framgår dominerar dialekten inom det vanliga språkbruket; endast i enstaka fall används båda språkkoderna eller enbart standardspråket. Med grannarna Straipsniai / Articles 189 SIMONA VYNIAUTAITĖ kommunicerar man på dialekt. Språkvalet skiljer sig bara något när man kommunicerar med den yngre generationen, eftersom fyra respondenter uppgav att de, utöver dialekten, också använder standardspråket. Även offentligt dominerar dialekttalet, men standardspråket väljs oftare eller båda språkkoderna används (särskilt med obekanta). En motsättning mellan offentliga och privata rum kan skönjas: i det privata rummet tenderar man att använda dialekten oftare (jfr Vaicekauskienė, Sausverde 2012: 13). Att dialekten ändå dominerar offentligt visar samtidigt att denna språkkod är vardaglig, lämplig och har framtidsutsikter. Även om miljön är offentlig kommunicerar man i huvudsak med sina egna, och därför betraktas dialekten som den lämpligaste språkkoden (jfr valet av språkkod med obekanta personer). Situationen är något annorlunda inom religionens område. Man ber och lär ut böner oftast på standardspråket, medan ungefär lika många informanter går till bikt på dialekt som på standardspråket. Man kan hävda att viktiga faktorer som avgör valet av språkkod inom religionens sfär är bönernas och bedjandets särdrag (genre, offentligt tal), vana och informanternas egen undervisning. Böner trycks i bönböcker och läses under gudstjänster i kyrkor på standardspråket. Det är mycket sannolikt att de informanter som ber på standardspråket också har fått lära sig böner på denna språkkod. Valet av dialekt vid bön hänger samman inte med skrivna böner, utan med böner som man själv utformar och ber med egna ord, med önskningar, tacksägelser och liknande. Med andra ord rör det sig snarare om skapelser i en friare genre, med fritt formulerade tankar, som man inte har lärt sig utantill. Bikt kan betraktas som en sådan genre där vissa språkliga formler är oundvikliga, men där också individens egna tankar får plats. Just dessa formler, som man lärt sig utantill (såsom böner och andra böntexter), kan leda till att standardspråket väljs. Miljön framträder som en gynnsam omgivning för dialekttal. Geografiska omgivningars inverkan kan skönjas, särskilt när det gäller trakten kring Skuōdas, eftersom det hävdas att ”behovet av och/eller modet att använda sin egen dialekt står i direkt proportion till det administrativa distriktets avstånd till Aukštaitija och till storstäder som kännetecknas av kulturell mångfald” (Kalnius 2012: 331). Här framträder en tydligt statisk uppfattning om miljön: miljön bestämmer dialekttalet och ”låser fast” det (sådan miljö, sådan uppväxt – sådant språk). Det finns dock också en annan syn: (26) jag förstod att vart man än tar vägen, lär man sig ändå språket [V. B., m., 44 år, Y.]. I detta fall är miljöfaktorn tydlig, men föreställningen om oföränderlighet förkastas. Miljöns inverkan förstås som en faktor knuten till att man är här i nutid, inte här eller där i det förflutna (i barndomen, tonåren). Förändringen gör en övergång från standardspråk till dialektbruk möjlig eller rentav oundviklig: (27) Men hur skulle man kunna låta bli att bli žemaitis i Žemaitija <...>. När de där små barnen kommer nu är de varken aukštaitiska eller pratar så där, men när de börjar skolan blir de genast žemaitis [V. N., m., 80 år, L.]. ”Att bli žemaitis” uppfattas som något enkelt och oundvikligt; något val finns inte. Detta är återigen ett belägg för att man talar dialekt i miljön (i privata och offentliga rum) och att denna språkkod används i stor utsträckning. 190 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos Denna övergång till dialektbruk kan också kopplas till åldern, då barnen när de blir lite äldre börjar tala dialekt. Medföddhet. Medföddhet nämndes två gånger. En person som använder dialekt uppfattas här som någon som har fått dialekttalet med sig redan vid födseln. Med andra ord: om man föds i en familj och/eller miljö där man talar dialekt, kommer man oundvikligen själv att tala dialekt. Kanske är människan liksom förutbestämd från födseln att tala dialekt; det är hennes öde. Detta är nästan omöjligt att förändra, eftersom dialektbruk likställs med oundviklighet – dialekten betraktas som ett ödesbestämt fenomen. Det som förvärvats genom födseln uppfattas alltså som oföränderligt (ungefär som i fallet med den statiska miljön). Därför framstår det som helt obegripligt och oförsvarligt att inte använda dialekten, och det väcker förargelse (jfr citat 2–8, 19). Denna uppfattning skulle kunna kopplas till de beskrivningar som nämnts en gång vardera: det kan inte vara på något annat sätt och man kan inte tala på något annat sätt. Det senare uttrycket preciserar tanken genom att uttryckligen nämna talandet. Å ena sidan kan synsättet verka tämligen radikalt, eftersom det bara betonar ett enda sätt att tala – dialekten – medan standardspråket liksom inte erkänns eller uppfattas som möjligt och lämpligt. Om man kan dialekten måste man också tala så; i detta fall måste en žemaitis tala žemaitiska (jfr citat 16). Å andra sidan bör detta inte kopplas till radikalism. Sådana tankar visar att dialekten är vardaglig (och bekräftar det redan nämnda faktumet) och uppfattas som modersmål. Oförmågan att tala på något annat sätt kan också förstås som en svårighet att använda standardspråket, eftersom det är betydligt enklare, lättare och naturligare att tala på sin modersdialekt. Inte bara lättare, utan också mer uppriktigt, eftersom det är just uppriktighet och enkelhet (eller avsaknaden av dessa egenskaper) som informanterna lägger märke till, exempelvis: (28) Jau patem ir paprastiau rokoutėis, to nuošėrdiau rokoujīs, paprastiau. O kad jau esi išmuokęs kalbą, jau kažkāp ves teik tēi žuodē ligu ne tēi žuodē, ligu ta kalba ne ta kalba, ligu trūkst kažkuo. [Ž. V., v., 23 m., S.] (29) Čia muokīkluo, pavizdžiou, so vākās, va čia ka dērbo so vākās, no pagal pedagogiką reikėtų kalbėti taisyklingai lietuviškai. No bet cinkt ēr vėskas, ēr vākā patis. Ēr kētęp praded bendrautė, ka žemaitėška, nes anēi tarp savęs ta žemaitėška rokoujēs. Ēr pradedi bendrautė, kētęp ēr so anās sosētartē gali, nebrēk bartēis, nebier tū pīktiu. Jego katras nuors tēn pradiejē siostē tēn, pasakē kū nuors rupūžē žaliuojī, ka tau subinie duntis išdīgtom a dā kas, no aš čia tarp kitko, tēp nesakau, no, bet no kažkū tuokē pasakē žemaitėška, ēr tas vāks ožkart ons kap savs žmogos īr. [V. M., v., 31 m., S.] (30) Tēp maluonē, maluonē, kad išgirsti ar kū nuorintās tēi seimiūnā, kartās tēn kor vēns kėts tēn žemaitėška kū pasaka. Tēp gerā ont šērdēis – ruods jau to žemaitis esi. Arba ēš tū artistu žēnā, ka to žemaitis, tēp mon gerā ont šērdēis. Artistā, dar kas nuorintās, vėsē, no va, žemaitis rašītuos, va ēš Žemaitējēs, čia mūsu žmogos, mūsu žmogos – so tuokio džiaugsmo. [D. Č., m., 84 m., V.] (31) Žemaitėška, jau puonēška nerokoujemuos. [A. L., m., 87 m., L.] Straipsniai / Articles 191 SIMONA VYNIAUTAITĖ (32) Nästan alla som går runt i Mosėdis med äldreomsorgens chef kan inte tala litterärt, på standardspråket, som man bör. Nästan ingen kan tala som man bör; de försöker bara prata, och ibland låter det komiskt. Då är det bättre att vi pratar žemaitiska, så blir det inte komiskt. Men vad kan man göra, människan vill vara lite fin. [A. Z., v., 59 m., M.] Det är inte bara trevligt att själv tala dialekt, man gläds också åt andras språk, särskilt žemaitiska som talas av personer som bor utanför Žemaitija, eller av kända personer i allmänhet. Motsatsen till dialektalt tal – i detta fall standardspråket – beskrivs som något typiskt och passande för herrar, som ”fint”. Rötterna till denna föreställning bör sökas i det förflutna, eftersom standardspråket under en tid betraktades som ”fint, borgerligt”, men det bör samtidigt framhållas att denna uppfattning fortfarande lever bland žemaitierna (Kalnius 2012: 321). Enligt A. Čepaitienė bör sådan språklig ”finhet” knytas till historiskt levande stereotyper om litauernas obildning och de polska herrarna (2001: 191). Därmed blir kopplingen mellan standardspråket och herrarna tämligen välgrundad. Att standardspråket uppfattas som ett tecken på ”finhet” bekräftas av beskrivningen ”bondsk” (33) žemaitiska kallas ett fult språk – så har det varit sedan gammalt – bondaktigt, grovt, mycket grovt []. M. U., m., 71 m., Y.]), som tillskrivs žemaitiska dialekten, vilken enligt informanterna kännetecknar vanliga, uppriktiga människor. Aspekter av ofrånkomlighet pekar åter på vissa grundläggande företeelser: vana → en grundad föreställning om modersmålet, omgivning → dialektbruk inom flera sfärer, medföddhet → oföränderlighet. 2.3. Dialekten – begränsning Denna aspekt förknippas med sådana faktorer som förenklar förståelsen av dialekten och dess användning, begränsar den och pressar in den i vissa ramar. Här handlar det om lantlighet, ålder, utbildning. Faktorerna kan också göra dialekten mindre attraktiv och framtidsutsikterna för den sämre. Lantlighet. En person som talar dialekt förknippades åtta gånger med landsbygden. Denna faktor kan förstås som en konkret geografisk eller social kategori. Att landsbygdsbor talar dialekt är å ena sidan logiskt, eftersom landsbygdens och stadens miljöer och människors levnadssätt skiljer sig åt. Det hävdas att ”stadens rum, även det språkliga, förändras snabbare och tydligare; det omkonstrueras ständigt och påverkas av sociala, politiska, ekonomiska och kulturella faktorer samt av vardaglig kommunikativ praktik” (Ramonienė 2010: 279). På grund av denna instabilitet och ständiga förändring, som kännetecknar städerna, framstår kopplingen mellan dialekten och landsbygden som tämligen övertygande. Informanterna själva lade märke till skillnaderna i dialekt mellan landsbygden och städerna: (34) Stadsborna talar annorlunda, landsbygdens folk talar också annorlunda, grövre. [B. B., m., 82 m., V.] 192 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos (35) Och då, säger jag, när man pratar lite med folk från landsbygden, vi här, stadsborna, har redan blivit lite främmande. [A. R. Š., m., 70 m., S.] (36) Ja, de äldre talar så, men numera har språket förändrats lite; på landsbygden, där de bor längre bort, talar de fortfarande på riktigt, och de försöker fortfarande tala det, uttrycka sig mer korrekt, på det genuina språket. [B. L., m., 61 m., M.] Landsbygdsbornas språk uppfattas som mer autentiskt, ”mer genuint”, mindre påverkat av standardspråket eller andra språk, men också som grövre. Ibland kopplas det faktum att dialekten inte används i staden till en ovilja att skilja sig från andra och dra uppmärksamhet till sig, jfr.: (37) åker man till Vilnius – alla talar höglitauiska; säg något på žemaitiska – då vänder sig alla om och tittar på en, det låter som om man talar ett helt annat språk [B. P., m., 18 m., K.] Skillnaden mellan språkkoderna betonas (både gentemot andra dialekter och gentemot standardspråket), och den blir ofta ett skäl till att dialekten betraktas som ett språk10. Det hävdas att ”misslyckandet i kommunikationsfunktionen – att inte förstå och inte kunna kommunicera – är det tydligaste beviset på dialektens kulturella värde” (Alla dialekter är vackrast 2013: 10). Bristande förståelse kan värderas inte bara ur ett kulturellt perspektiv, utan också som en indikator på skillnaden mellan dialekt och språk, men denna indikator är ömsesidig (Groves 2007: 9). Här fyller bristande förståelse en särskiljande funktion. Många informanter uppgav att andra som inte kan žemaitiska inte förstår denna språkkod11, till exempel: (38) Många i städerna förstår inte žemaiternas språk. [G. L., m., 19 m., Y.] (39) När jag for till Vilnius allihop, <...> då hade folk från hela Litauen samlats där, med alla möjliga dialekter. De flesta talade mer litterärt. Det var väldigt svårt för mig att ställa om, väldigt svårt. I början talade jag žemaitiska, och, herregud, de bara tittade och lyssnade – de förstod inte. [L. Š., m., 52 m., Y.] (40) Jo, det är sant att de inte förstår vårt språk. [Z. A., m., 69 m., Š.] (41) Jo, de förstår inte, de förstår inte [icke-žemaitierna]. Men vi är ett särskilt folk; vi förstår alla dialekter, vi förstår alla dialekter. [S. J., m., 71 m., S.] (42) Javisst, de [hög-laitierna] förstår inte vårt språk. Jag förstår dem bara lite grann. [E. M., m., 87 m., L.] (43) Men där [i Birštonas] var de inte särskilt förståeliga på samogitiska. Men samogiterna talar alltid: på ryska, på lettiska eller på jiddisch <...>. Samogiter talar alla språk. [K. R., m., 80 m., K.] 10 Nors bandoma nustatyti kriterijus, skiriančius kalbas (pavyzdžiui, Wardhaugh 2006: 33), konstatuojama, kad „kalbos ir dialekto problema lingvistikoje (ir ne tik) apskritai yra neišsprendžiama“ (Aliūkaitė 2013a: 4). Taigi neretai daug kas priklauso nuo požiūrio ar interpretacijos. 11Påståendet om bristande förståelse bekräftas också av resultaten från undersökningar bland invånare i olika städer, eftersom den samogitiska dialekten anses vara den svåraste att förstå (jfr Baranauskienė, Krupickaitė 2012: 4). Straipsniai / Articles 193 SIMONA VYNIAUTAITĖ I vissa fall framställs staden som en plats där den samogitiska dialekten inte förstås och kanske inte heller används. I allmänhet kan staden ofta betraktas som en modell för en icke-dialektal språklig miljö (jfr Vaicekauskienė 2014: 13). Därmed bekräftas kategorin landsbygd som geografisk miljö. Intressanta är iakttagelserna att det sägs vara lättare för samogiter att förstå andra dialekter än för talare av andra undermål att förstå samogitiska, eller att det överlag är lättare för dem att lära sig andra språk. Detta kan kopplas till graden av skillnad mellan dialekterna och standardspråket. Eftersom standardspråket grundar sig på den västaukštaitiska kaunasiska undermålsdialekten är skillnaderna mellan standardspråket och den samogitiska dialekten ganska stora. I praktiken måste standardspråket läras in som ett annat språksystem, och därför verkar det för informanterna som om det också är mycket lättare att förstå andra dialekter om man använder en språklig kod som skiljer sig avsevärt. Informanterna skiljer medvetet eller omedvetet mellan dialekt och standardspråk som två motsatta språksystem, till exempel: (44) När jag började förstå, så att säga, att man måste lära sig litauiska standardspråket, för annars skulle det inte gå bra för dig i skolan; så att säga, de skulle ge dig bara tvåor på diktamen, och då måste man anpassa sig, det finns ingen annan utväg. Man måste lära sig ett andra språk, som jag säger [om korrekt standardspråk]. <...>. Det är väldigt svårt också, på samogitiska utan slut. Men antingen är det väldigt lätt eller väldigt svårt. Om du redan, så att säga, har lärt dig det, då vet du redan hur man gör, och då blir det väldigt lätt; men om du inte har fattat det, blir allt väldigt svårt för dig. [Ž. V., v., 23 m., S.] (45) Jag översätter från samogitiska till litauiska. Ibland också ”Mūsa žuodie”, till exempel, och ”Vakarū Lietuva”, det är likadant; där finns de där små sidorna, någon visar dem på något sätt, folk förstår inte. Men man tar och översätter det till litauiska. [A. R. Š., m., 70 m., S.] (46) Jag tycker att det är en mycket dålig sak, en mycket dålig sak att säga att man ska undervisa på samogitiska från första klass. Det är verkligen en mycket dålig sak, en sådan dålig sak. <...>. Om du lär ett barn att läsa på samogitiska från första klass, kommer det inte alls att kunna läsa [på litauiska], det förvirrar barnet, och det kommer inte längre att kunna läsa litauiska böcker. <...>. Det blir kvar som en främling. [V. N., v., 80 m., L.] Betoningen ligger på ansträngningen att anpassa sig och svårigheten med att lära sig standardspråket. Det betraktas som en språklig kod som måste läras in precis som ett främmande språk. Standardspråket uppfattas också som den språkliga kod som används för att andra (icke-samogiter) ska förstå. Det råder ingen tvekan om att standardspråket kommer att förstås, medan den samogitiska dialekten inte alltid gör det (jfr (47) jag känner mig lugnare och tryggare när jag talar standardspråket, på något sätt [G. J., m., 38 m., Y.]. Av denna anledning blir bristande förståelse (kanske ibland även inbillad) ofta en avgörande orsak till att inte tala dialekt och till att anpassa sig till samtalspartnerns språkliga kod. När skillnaderna mellan dialekt och standardspråk betonas sägs det att man i vissa fall behöver översätta från en språklig kod till en annan. I LKŽe (2008) har verbet versti betydelsen ’återge en text från ett språk på ett annat’ (DLKŽe 2011 har en motsvarande betydelse 194 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos 11). När informanten använder ett sådant verb avser hon sannolikt två separata språksystem. Skillnaden framträder särskilt tydligt i exempel 46. Även om det inte uttryckligen sägs att den samogitiska dialekten är ett språk, visar tanken att barn som får lära sig samogitiska inte längre kommer att kunna standardspråket – närmare bestämt läsa (tal nämns inte. Eftersom man lär sig tala tidigare och läsa senare, och läsning kräver träning av färdigheter, uppfattas läsning som det område där oåterkallelig ”skada” kan uppstå. En viss inverkan på denna uppfattning har sannolikt också det faktum att vissa bokstäver skiljer sig åt när man skriver på samogitiska12) – detta visar att de språkliga koderna är helt olika. I informantens undermedvetna uppfattas de båda språkliga koderna som två separata språksystem. En association till främlingskap uppstår, eftersom en sådan person betraktas som en representant för ett annat folk. Att inte behärska språket leder i detta fall vidare till kulturella skillnader och etnisk differentiering. Detta är motsatsen till det fall där det inte är att dialekten undviks, utan att användningen utvidgas, som skiljer en person från de sina (jfr att dialekten inte används inom gemenskapen). En uppfattning om landsbygden främst som en social kategori snarare än som ett geografiskt område är också möjlig. Enligt P. Kalnius skiljer sig den mentala typen något åt, liksom dess tydlighet bland samogiter som bor på landsbygden respektive i staden (2007: 108). Det är ändå sannolikt att informanterna inte valde denna beskrivning just på grund av dess koppling till det sociala – associationen mellan substantiven kaimietis, kaimas och en viss nedsättande betydelse. Substantivet kaimas kan förstås som ’simpel person, okunnig, dum, dumbom, idiot, trögskalle, obetydlig person, klant, fåntratt’ (Lietuvių žargono bazė. Pagrindiniai duomenys 2010: 88), även om varken i Nordvästra samogitiska ordboken (Vana-gienė 2014: 247) eller i andra ordböcker (DLKŽe; LKŽe) anges några negativa konnotationer. I allmänhet tenderar de flesta informanter inte att förknippa dialektalt tal med social eller geografisk lantlighet (det är viktigt att bland dem som valde denna beskrivning endast finns en representant vardera för den mellersta och den yngre generationen; en sådan koppling är alltså ganska oacceptabel för yngre informanter). Det innebär att respondenterna betraktar dialektalt tal som fullt möjligt, till och med normalt, även i städer. Detta är en ganska ny och otraditionell syn, som visar dialektens vitalitet snarare än dess isolering på landsbygden: (48) Men vad har lantisen med det här att göra? Det kan ju finnas lantisar i Aukštaitija också [V. B., m., 44 m., Y.]. I detta fall kopplas beskrivningen dessutom till en specifik region (respondentens hemregion) – Samogitien, och väcker därför en negativ reaktion. Detta bekräftar att informanterna inte förknippar dialekten med underlägsenhet eller andra negativa företeelser. Ålder. Endast vid tre tillfällen identifierades en person som talar dialekt med hög ålder. Detta är en av de traditionella komponenterna i uppfattningen om den typiske informanten enligt NORM-kriteriet (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014b: 32). Även i dag finns det ofta en tendens att förknippa dialektalt tal med äldre människor. Det är mycket sannolikt att 12 Plačiau žr. Girdenis, Pabrėža 1998. Straipsniai / Articles 195 SIMONA VYNIAUTAITĖ Det är just den äldre generationen som behärskar dialekten väl och har bevarat fler av dess särdrag. Denna beskrivning valdes dock sällan (den angavs av en representant för varje generation), vilket visar att de flesta informanter har en annan uppfattning. Till exempel: (49) Teisė šveise pasakisio – tarp savęs jaunims rokuojės žemaitiėška. [V. M., v., 31 m., S.] (50) Vākā īr dėdesnė žemaitē negu tievā, negu, pavyzdžiou, aš so žmuono. [D. V., v., 51 m., Š.] (51) Vėsė rokuojės poikiausė: ėr tuokėi, ėr mažesnė, ėr dėdesnė. [Ž. V., v., 23 m., S.] Dialektanvändning förknippas med företrädare för olika generationer; människor i olika åldrar uppfattas som kapabla att tala, och som talande, dialekt. Detta visar samtidigt att dialekten är livskraftig. Uppfattningen skulle också kunna bekräftas genom en analys av språkbruket inom olika domäner, där generationspåverkan på valet av språklig kod kan diskuteras endast i vissa fall. Det är också betydelsefullt att de flesta informanter är äldre, men ändå inte anser att kunskaper i och användning av dialekten hör samman med högre ålder. De tycks vara ovilliga att tydligt skilja mellan generationerna och generalisera om dialektbruket i någon åldersgrupp; ibland lägger de dock märke till det. Det finns en uppfattning om att den yngre generationen behärskar dialekten bättre än den mellersta (jfr citat 50). I andra fall, när den yngre generationen betraktas kritiskt eller dess ovilja att tala dialekt och dess ”glömska” uppmärksammas, ser man också en positiv förändring som uppstår genom erfarenhet och med tiden: (52) Labiausė gaila, kad parvažavė vākā mūsu ėš miestelė praded nebmuokietė sava tievū tarmies, vuo praded šnekietė literatūrėnė kalbo. Ėš tēkrūju tas bėnt muni dėdėlė erzėn. Ėr nemaluonė ēš tēkrūju klausūtēis, no īpač pu pėrma, ontra kursa, paskou viel atvėrst ligu i žemaitius, jau praded soprastė, kad nieks ēš anū nejouksės tamė mieste, kad anėi nermuok rokoutėis literatūrėnė kalbo. [V. Ž., m., 55 m., Y.] (53) Dabā jau kažkāp īr, matīt, tuoks omžios ar kas, matitēis, kad rēk brungintė sava kalba, mon atruoda, kad ėr omžios dara sava, kad rēk brungintė sava kalba. [A. T., m., 75 m., Y.] I det ena fallet blir man medveten om och ”återvänder” till den samogitiska identiteten och språket, medan identiteten i det andra ”förvärvas”. Man kan diskutera den unga människan som sökande, som någon som inte kan skilja mellan värderingar, och som en personlighet under utveckling, där dialektens användning och värde kan växla mellan att ”förlora”, ”återvända till” eller på nytt ”upptäcka” den (jfr fallet med att ”bli samogit”, citat 27). Man skulle alltså kunna tala endast om en tillfällig språklig och/eller identitetsmässig antiinitiering. Generellt uppfattas högre ålder fortfarande som den tid då man inser de verkliga värdena – i detta fall den egna dialekten13. 13 Jfr de olika generationerna bland de östliga och sydöstliga vilniusborna och deras positiva inställning till dialekter: den öppna prestigen visas av ungdomarna, inte av den mellersta och i synnerhet inte den äldre generationen (Urbanavičienė 2014: 72). 196 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos Utbildning. En gång beskrevs en person som talade dialekt som lågutbildad. I detta fall kan det låga utbildningsnivåns inverkan på dialektbruket förklaras på två sätt: 1) dialekttalaren behärskar inte standardspråket väl och talar därför dialekt; 2) dialekttalaren behärskar standardspråket väl, men talar dialekt på grund av en viss brist på bildning och intelligens. I vissa fall betraktas lägre utbildning som en mer betydelsefull sociolingvistisk variabel än miljön (landsbygd / stad) (se Alfonzetti 2015: 26). Det kan diskuteras om utbildning verkligen14 påverkar attityden. Å ena sidan är det ganska vanligt att tänka att en person med lägre utbildning behärskar dialekten bättre, men attityden till den och till den som talar dialekt är inte alltid prestigefylld. Detta bekräftas också av resultaten från forskningsprojektet Språkanvändning och nationell identitet i Litauens städer15, där personer med lägre utbildning inte lade särskilt stor vikt vid sina rötter, sin dialekt eller sitt språk (Kliukienė 2010: 97). Å andra sidan är det troligt att en mer välutbildad person värderar dialektspråket mycket högt16, även om personen oftare använder standardspråket och kanske i mindre grad bevarat dialektens särdrag (jfr. ”även om befolkningens etniska struktur är blandad i stora städer, upprätthålls dialektbruket där också, vilket kopplas till invånarnas högre utbildningsnivå” (Baranauskienė, Krupickaitė 2012: 22). Det finns dock ingen tydlig övergripande tendens, och därför kan lägre utbildning också förknippas med en mycket positiv attityd till dialekten, medan högre utbildning enbart kan förknippas med att standardspråket betraktas som prestigefyllt. Eftersom det bara finns ett sådant svar (från en representant för den äldre generationen) förknippar nästan alla informanter inte dialekten med utbildningsnivå. Det betyder att såväl en obildad person som en person med utmärkt utbildning kan behärska och tala dialekt i lika hög grad (jfr.: (54) Runt omkring oss här i trakten finns det många žemaitier och det kan ju hända att han har skaffat sig de allra högsta utbildningarna, nått höjderna inom sitt yrkesområde och ändå kan tänkas tala enbart žemaitiska [G. J., m., 38 år, Y.]). Som en delvis motsatt beskrivning till obildad kan ytterligare en karakteristik förstås – nämligen en intelligent person. Dialektbruk förknippas med ett klokt och vist beteende. Det är så att säga det bästa valet, medvetet gjort av personen själv. Kanske menar man att den som använder standardspråket inte handlar lika klokt, eller rentav handlar dumt. Intelligens är alltid en högt värderad egenskap hos en människa, ett ideal att sträva efter, och i detta fall kan man vara intelligent och visa det genom att tala dialekt. Dialekttal förstås alltså inte som ett tecken på okunskap eller dumhet, utan tvärtom som ett tecken på visdom. 14 Om informanternas egen utbildning, se inledningen. 15 Studien genomfördes endast i Litauens största städer: Vilnius, Kaunas och Klaipėda 16 En särskilt positiv värdering av dialekten är typisk för de nordžemaitiska kretingaborna med gymnasial eller högre utbildning (Lubienė, Pakalniškienė 2015: 108). Straipsniai / Articles 197 SIMONA VYNIAUTAITĖ Sammanfattningsvis kan man säga att landsbygdsprägel främst förknippas med att skilja sig från andra (socialt, vilket ofta har en negativ klang, eller geografiskt, vilket betonar skillnaden gentemot staden). Ålder betraktas som en faktor med liten inverkan eller, tvärtom, som en faktor bakom vissa förändringar (vanligtvis positiva). Sambandet mellan utbildningsnivå och dialekt skapar motsatsparen god dialektal talare / dålig dialektal talare, intelligent / dum, bildad / obildad. 3. SLUTSATSER De språkliga attityderna hos žemaitierna i trakten kring Skuodas kan sammanfattas genom en triadmodell vars dimensioner uttrycker ideal, oundviklighet och begränsning. Att dialekten och den dialekttalande personen förknippas med idealets beståndsdelar (respekt, patriotism, tradition) gör dialekten viktig för dess användare och bidrar till dess livskraft och kontinuitet. Att representera denna dimension är också ett medvetet val hos människorna själva. Att dialekten förknippas med respekt, vilket valts av flest generationer, hör samman med prestige. Människor som kan tala dialekt men inte gör det betraktas ganska negativt. Motsättningen egen–främmande aktualiseras, eftersom den som inte använder dialekten, vilken betraktas som den huvudsakliga språkkoden, skiljer sig från den vanliga traditionella gemenskapsordningen; omvänt visar dialekttal att man tillhör gemenskapen. Sambandet mellan dialekten och patriotismen stärker också gemenskapsbandet, eftersom dialekten förstås som ett bevis på žemaitisk identitet och žemaitisk självmedvetenhet. En sådan attityd hänger samman med föreställningen om modersmålet och den nationella medvetenheten, eftersom 39 (68 procent) av informanterna uppgav att de var žemaitier (den officiella nationaliteten är litauer). Den tredje beståndsdelen – traditionen, som skapar ett samband mellan dåtid, nutid och framtid samt mellan olika generationer – är den tydligaste hänvisningen till kontinuitet. Att tala dialekt betraktas som ett traditionellt beteende, viktigare än moderniteten (i detta fall användningen av standardspråket). Att hålla fast vid traditionen innebär att tillhöra de egna, medan ett brott mot den förstås som något negativt. Beståndsdelarna i oundviklighetens dimension (vana, miljö, medföddhet) återspeglar en neutral, icke-idealiserad bild av värderingen av dialekten. Individens val har mindre (eller ingen) inverkan, till skillnad från idealsfären och dess beståndsdelar. Vanan anses viktig, eftersom dialekten på grund av den uppfattas som det dominerande och huvudsakliga språket. Detta bekräftas också av föreställningen om modersmålet – de flesta informanter (43; 75 procent) betraktar även den žemaitiska dialekten som sitt modersmål. En person som talar dialekt förknippas med barndomen och uppväxten, med ett språk som inpräglats under uppväxten. Inte bara familjens inflytande (man talar dialekt med familjemedlemmarna) och den privata sfären framträder, utan även den offentliga sfärens inverkan och den geografiska faktorn. Den faktiska språksituationen på orterna återspeglas, eftersom mångsidig dialektkommunikation dominerar, men standardspråket betraktas också som acceptabelt på vissa platser och i vissa situationer, 198 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos användbar. Sammantaget kan miljön alltså betraktas som gynnsam för dialektalt tal. Sambandet mellan dialekten och härkomsten uttrycker fatalism och oföränderlighet. Oförmågan att ändra dialektkod förstås ofta också som ett tecken på enkelhet och uppriktighet, medan ett byte – i detta fall användning av standardspråket – ses som ett tecken på ”finhet”. Begränsningsdimensionen kan kopplas till sådana faktorer (lantlighet, ålder, utbildning) som förenklar och begränsar dialekten och dess användning och även kan göra dialekten oattraktiv och föga framtidsinriktad. Faktorn lantlighet kan förstås som en konkret geografisk eller social kategori. I vissa fall framhålls staden som en plats där dialekten inte förstås och inte används, och därför blir bristen på förståelse (ibland kanske också inbillad) ofta det främsta skälet till att inte tala dialekt och till att anpassa sig till samtalspartnerns språkkod. Det råder ingen tvekan om att standardspråket kommer att förstås, medan den samogitiska dialekten inte alltid gör det. Informanterna skiljer medvetet eller omedvetet mellan dialekten och standardspråket som två motsatta språksystem. Föreställningen om landsbygden som snarare en social kategori än ett geografiskt område är också möjlig. I detta fall skulle dialekten förknippas med en viss nedvärdering. Sambandet mellan dialekten och social eller geografisk lantlighet är minst acceptabelt för yngre informanter, vilket innebär att respondenterna uppfattar dialekttal som fullt möjligt och normalt i olika geografiska och sociala miljöer. Dialektanvändning förknippas med företrädare för olika generationer; människor i olika åldrar bedöms kunna tala och tala dialekt. I ett fall uppfattas högre ålder som den egentliga fas då man förstår värdet av att använda dialekten, i ett annat anses den yngre generationen vara bättre på att behärska dialekten. Det är betydelsefullt att de flesta informanterna är äldre, men ändå inte anser att dialekten är förknippad med hög ålder. Man tenderar inte att särskilja generationerna särskilt starkt eller generalisera om någon åldersgrupps dialektanvändning. Ålder betraktas som en faktor och en tidsperiod då positiva förändringar uppstår genom förvärvad erfarenhet, och då en dialekt som man ”glömt” eller ”tappat”, dess användning och värde kan ”komma tillbaka” eller ”upptäckas” på nytt. Man tenderar inte att koppla dialekten till utbildning, särskilt inte låg utbildning. Det finns ingen tydlig övergripande tendens, och därför kan även lägre utbildning förknippas med en mycket positiv inställning till dialekten, medan högre utbildning endast förknippas med att standardspråket betraktas som prestigefyllt – eller tvärtom. LITERATŪRA Alfonzetti Giovanna 2015: Age-related Variation in Code-switching between Italian and the Sicilian Dialect. – Athens Journal of Philology 2(1), 21–34. Prieiga per internetą http://www.athensjournals.gr/philology/2015-2-1-2-Alfonzetti.pdf. Straipsniai / Articles 199 SIMONA VYNIAUTAITĖ Aliūkaitė Daiva 2011: Kultūrinės tyrimų schemos geolingvistikos paradigmoje: dėl kai kurių sociolingvistinės anketos klausimų. – Valoda 21, 11–17. Aliūkaitė Daiva 2013a: Horizontalusis ir vertikalusis kalbos kontinuumo skaidumas: XXI amžiaus kalbėjimo variantai paprastojo kalbos vertintojo požiūriu. – Taikomoji kalbotyra 2. Prieiga per internetą http://taikomojikalbotyra.lt.azalija.serveriai.lt/lt/2013/03/horizontalusis-ir-vertikalusis-kalbos-kontinuumo-skaidumas-xxi-amziaus-kalbejimo-variantai-paprastojo-kalbos-vertintojo-poziuriu. Aliūkaitė Daiva 2013b: Kalbos variantiškumas paauglių akimis: lyties kintamasis. – Acta Linguistica Lithuanica 69, 219–268. Aliūkaitė Daiva, Rima Bakšienė, Jurgita Jaroslavienė ir kt. 2014: Punktų tinklo tankis geolingvistinės skirties aukštaičiai: žemaičiai požiūriu. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, žemėlapius parengė V. Čėponis. Vilnius: Briedis, 129–196. Aliūkaitė Daiva, Danguolė Mikulėnienė 2014a: Geoletktų ir regioninių dialektų formavimosi ypatumai Lietuvoje. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, žemėlapius parengė V. Čėponis. Vilnius: Briedis, 257–262. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014b: Geolingvistika: ideologija, teorija ir metodai. Pagrindinės sąvokos. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, žemėlapius parengė V. Čėponis. Vilnius: Briedis, 29–47. Auer Peter 2011: Dialect vs. standard: a typology of scenarios in Europe. – The languages and linguistics of Europe. A comprehensive guide, ed. by B. Kortmann and J. van der Auwera. Berlin: Mouton de Gruyter, 485–500. Baranauskienė Viktorija, Krupickaitė Dovilė 2012: Lietuvos miestų gyventojų tarminės regioninės savimonės ypatumai (sociolingvistinio tyrimo duomenimis). – Taikomoji kalbotyra 1. Prieiga per internetą http://taikomojikalbotyra.lt/lt/2012/10/lietuvos-miestu-gyventoju-tarmines-regionines-savimones-ypatumai-sociolingvistinio-tyrimo-duomenimis. Bliumas Remigijus 2000: Aukštaičių ir žemaičių etninės priklausomybės determinuotų psichinių reiškinių savitumai. – Etniskumo studijos: teoriniai samprotavimai ir empiriniai tyrimai. Vilnius: Eugrimas, 53–64. Čepaitienė Auksuolė 2001: Atgaivinant etninį tapatumą: individas, simbolis, vieta. – Lietuvos etnologija: socialinės antropologijos ir etnologijos studijos 1(10), 167–198. 200 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos Čepienė Irena 2014: Kai kurie mitinės pasaulėkūros aspektai lietuvių tradicinėje kultūroje. – Geografija ir edukacija 2, 56–65. DLKŽe 2011 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, šeštas (trečias elektroninis) leidimas, vyr. red. Stasys Keinys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2011. Prieiga per internetą http://dz.lki.lt. Garrett Peter, Coupland Nikolas, Williams Angie 2003: Investigating Language Attitudes: Social Meanings of Dialect, Ethnicity and Performance. Cardiff: University of Wales Press. Girdenis Aleksas 2012: Šiaurės žemaičių Skuodo zona. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Girdenis Aleksas, Pabrėža Juozas 1998: Žemaičių rašyba. Vilnius, Šiauliai: Žemaičių kultūros draugijos redakcija. Gottlieb Nanette 2006: Linguistic Stereotyping and Minority Groups in Japan. London: Routledge. Groves Julie May 2007: A comparison of the attitudes of Hong Kongers and Mainland Chinese towards the status of Cantonese: Language or Dialect - or Topolect? The Chinese University of Hong Kong. Kalnius Petras 2007: Regioninių tapatumų judėjimo prieštaros dabartinėje Lietuvoje. – Lituanistica 53, 3(71), 92–112. Kalnius Petras 2012: Žemaičiai: XX a. – XXI a. pradžia. Vilnius: Mintis. Kliukienė Regina 2010: Tarmės mieste: mokėjimas, vartojimas ir kalbinės nuostatos. – Miestai ir kalbos. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 91–101. Kliukienė Regina 2014: Kalbėjimas su tėvais tarmiškai ir gyventojų požiūris į tarmes Žemaitijos miestuose (kiekybinė analizė). – Taikomoji kalbotyra 5. Prieiga per internetą http://taikomojikalbotyra.lt/lt/2014/04/kalbejimas-su-tevais-tarmiskai-ir-gyventoju-poziuris-i-tarmes-zemaitijos-miestuose-kiekybine-analize. Lietuvių kalbos atlasas, ats. red. Kazys Morkūnas. 1. Leksika. 1977; 2. Fonetika. 1982; 3. Morfologija. 1991. Vilnius: Mokslas. Lietuvių žargono bazė. Pagrindiniai duomenys 2010. Vilniaus universitetas, Filologijos fakultetas. Prieiga per internetą http://www.flf.vu.lt/mokslas/elektroniniai-istekliai#duomen%C5%B3-baz%C4%97s. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002, elektroninis variantas. Redaktorių kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Straipsniai / Articles 201 SIMONA VYNIAUTAITĖ Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008. Prieiga per internetą http://www.lkz.lt. Lubienė Jūratė, Pakalniškienė Dalia 2015: Tarmė moderniojoje Lietuvoje: šiaurės žemaičių kretingiškių atvejis. – Res Humanitariae 17, 101–113. Miestai ir kalbos 2. Sociolingvistinis Lietuvos žemėlapis, sud. V. Baranauskienė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2013. Mikulėnienė Danguolė 2015: Prognostiniai tar mių tyrimai daugiadimensės dialektologijos požiūriu. – XII tarptautinis baltistų kongresas: pranešimų tezės (2015 m. spalio 28–31 d.), 103. Prieiga per internetą http://www.baltistukongresas.flf.vu.lt/failai/XII_Tarptautinio_baltistu_kongreso_tezes.pdf. Pabrėža Juozas 2013: Šiaurės žemaičių gimtosios kalbos, tautinės ir tarminės savimonės vertinimas. – Tarptautinė tarpdalykinė mokslinė konferencija XXI amžiaus tarmių tyrimai: geolingvistinė ir sociolingvistinė perspektyvos. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 1–9. Prieiga per internetą http://www.tarmes.lt/images/Veikla/Juozo%20Pabrezos%20pranesimas.pdf. Pakalniškis Vaidotas 2001: Žemaitiškumas globaliame pasaulyje. – Lietuvos etnologija 1(10), 199–216. Petrulis Valdas 2005: Žemaitijos etninės savimonės regiono erdvinė struktūra. – Geografijos metraštis 38(1), 163–175. Račiūnaitė-Vyč inienė Daiva 2014: Individuali tautinės savimonės raiška Lietuvos paribio bendruomenėje: sava / kita. – Savas ir kitas šiuolaikiniais požiūriais. Vilnius: Lietuvos istorijos instituto leidykla, 209–236. Ramonienė Meilutė 2010: Išvados. Kalbos didžiuosiuose Lietuvos miestuose: šiandiena ir perspektyvos. – Miestai ir kalbos. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 279–286. Ramonienė Meilutė 2013: Tarmės socialinė vertė: Lietuvos miestų jaunimo kalbinės nuostatos. – Taikomoji kalbotyra 2. Prieiga per internetą http://taikomojikalbotyra.lt/lt/2013/08/tarmes-socialine-verte-lietuvos-miestu-jaunimo-kalbines-nuostatos. Savoniakaitė Vida 2013: Tradicijos: etnologų, antropologų metodologijos ir tyrimai. – Res Humanitariae 13, 246–266. Unukovičius Jurijus 2014: Lietuvių įvaizdis Vilniaus krašto slavakalbių gyventojų akimis. – Savas ir kitas šiuolaikiniais požiūriais. Vilnius: Lietuvos istorijos instituto leidykla, 183–205. Urbanavičienė Jolita 2014: Rytų ir pietryčių vilniškių kalbinės nuostatos. – Acta Linguistica Lithuanica 70, 63–81. 202 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Skuodo apylinkių žemaičių kalbinės nuostatos Vaicekauskienė Loreta 2014: Didmiestis ir sostinė geriausios lietuvių kalbos percepcijose. – Taikomoji kalbotyra 6. Prieiga per internetą http://mif.vu.lt/ojs/index.php/taikomoji-kalbotyra/article/view/52/47. Vaicekauskienė Loreta, Sausverde Érika 2012: Lietuvos tarmių rezervatas. Socialiniai ir geografiniai tarmės mobilumo ribojimai tiesioginių tyrimų duomenimis. – Taikomoji kalbotyra 1. Prieiga per internetą http://taikomojikalbotyra.lt/lt/2012/12/lietuvos-tarmiu-rezervatas-socialiniai-ir-geografiniai-tarmes-mobilumo-ribojimai-tiesioginiu-tyrimu-duomenimis. Vanagienė Birutė 2014: Šiaurės vakarų žemaičių žodynas: Ylakių, Len kimų, Mosėdžio, Skuodo, Šačių apylinkių šnektos. A–O. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Venskienė Asta 2008: Lokal us etnografinis jaunimo tapatumas XIX a. pabaigoje–XXI a. pradžioje Lietuvoje: kultūros elementų savastis. – Lituanistica 54, 2(74), 69–81. Visos tarmės gražiausios 2013. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. Wardhaugh Ronald 2006: An Introduction to Sociolinguistics. Fifth Edition. Oxford: Blackwell. Language attitudes of Samogitians in Skuodas district SUMMARY The article analyses the language attitudes of Samogitians in Skuodas district, namely the native dialects and the evaluation of people speaking a dialect. The broad-brush trinomial model is applied in the analysis which helps to unveil different dimensions of dialect evaluation, such as ideal, inevitability, limitation. The analysis presents the conceptions of dialect evaluation and native language as well as the possible connections of psychological distinction. It is concluded that the identification of a particular dialect or a person speaking a dialect with the elements of the dimension of ideal (respect, patriotism, tradition) determines or may determine the importance, vitality and continuity of the dialect to its user. The opposition of own-strange is highlighted since the disuse of the dialect, which is considered to be the main linguistic code, separates a community member from a common traditional community system. Usually, people who can but do not speak a dialect are judged on quite negatively. Contrary to the case of disuse of the dialect, speaking a dialect shows that Straipsniai / Articles 203 SIMONA VYNIAUTAITĖ a person belongs to the community and it also becomes a sign of sincerity and simplicity. The elements of habit, surroundings and nature, which compose the dimension of inevitability, reflect a neutral and non-ideal image of dialect evaluation. The habit is related to the validity of the dialect as a concept of native language; surroundings are related to the use of the dialect in different spheres, and nature becomes a reference to the continuity of the dialect. The elements of the dimension of limitation, such as country, age, education, simplify and limit the dialect and its use and may determine the dialect’s unattractiveness and its prospectlessness, or may be the factors of certain changes in the use and value of the dialect. Įteikta 2016 m. liepos 8 d. SIMONA VYNIAUTAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 204 Acta Linguistica Lithuanica LXXV