Vadinamojo bavarų geografo „Bruzi“ ir prūsai

DIEGO ARDOINO Vilnius universitet Forskningsområden: preussiska, äldre baltisk litteratur, italiensk och latinsk (historisk) grammatik, filologi, språkvetenskap, dialektologi, textologi, kodikologi, paleografi, jämförande språkvetenskap. DE SÅ KALLADE BAVARISKE GEOGRAFENS BRUZI OCH PREUSSARNA Den så kallade bayerske geografens Bruzi och fornpreussarna ANNOTATION I den vetenskapliga litteraturen är uppfattningen utbredd att etnonymen preussare för första gången förekommer i formen Bruzi i en kort text på latin, bevarad i ett manuskript från 800-talet som traditionellt tillskrivs den så kallade bayerske geografen. En noggrann kodikologisk och paleografisk undersökning av manuskriptet visar att texten utan tvekan infördes i manuskriptet långt senare, och en ingående filologisk analys av den gör det möjligt att föreslå en ny hypotes om den region där Bruzi var bosatta. NYCKELORD: bayerske geografen, Bruzi, preussare, Descriptio civitatum et regionum, baltisk filologi. ANNOTATION Det är en utbredd uppfattning i litteraturen att etnonymen Prussians först förekommer i formen Bruzi i en kort latinsk text bevarad i ett manuskript från 800-talet, som traditionellt tillskrivits den så kallade bayerske geografen. En noggrann kodikologisk och paleografisk undersökning av manuskriptet visar att texten med säkerhet har infogats vid ett senare tillfälle, och en grundlig filologisk granskning gör det möjligt för oss att föreslå en ny hypotes om den region där Bruzi slog sig ned. NYCKELORD: den bayerske geografen, Bruzi, forntida preussare, Descriptio civitatum et regionum, baltisk filologi. Straipsniai / Articles 15 DIEGO ARDOINO I den specialiserade litteraturen inom baltisk filologi är den så kallade bayerske geografen framför allt känd för att man anser att han nedtecknade det första i dag kända etnonym som betecknar preussarna, det vill säga invånarna i den region som konsekvent har kallats Preussen i källor från 1200-talet och framåt. Så här skriver några framstående forskare om detta: 1) ”Det första namnet på preussarna, prūs, (”Bruzi”) läser vi i skriften av den så kallade bayerske geografen från 900-talet (se Łovmānska Studia nad pocz. społ. i państwa lit. I 4⁷ och II 151).” (Endzelīns 1945: 39). 2) ”Preussarna omnämns för första gången under detta namn på 800-talet: Bruzi ”preussarna” hos den så kallade bayerske geografen. Senare (omkring år 965) omnämner den spanske resenären Ibrahim-ibn-Jokūb preussarna med namnet Burūs” (Mažiulis 1966: 13–14). 3) ”Från 900-talet ersätter namnet Prussian namnet Aestian, som senast omnämndes av Wulfstan (och kanske överfördes till ester). Namnet Bruzi ’preussare’ omnämns för första gången av den bayerske geografen i mitten av 800-talet” (Schmalstieg 1976: 3). 4) ”I den bayerske geografens ’beskrivning av städer och områden norr om Donau’ nämns bland många andra namn även namnet Bruzi. [...] Detta är det första kända omnämnandet av namnet preussare (800-talet)” (Kabelka 1982: 40). 5) ”I stället för aisčiai framträder från 800-talet namnet preussare i historiska källor, betecknande samma västbaltiska folk. Det nämndes för första gången på 800-talet av den så kallade bayerske geografen (Bruzi)” (Zinkevičius 1984: 279). 6) ”Beteckningen för talare av det preussiska språket med roten *prūs- är belagd för första gången på 800-talet – Bruzi (den bayerske geografen), det vill säga under samma århundrade då befolkningen i dessa trakter för sista gången kallades ’aestier’ (Wulfstan), jfr de första Aesti hos Tacitus” (Топоров 2006: 50). 7) ”Namnet preussare (formen Bruzi) omnämns för första gången på 800-talet i den så kallade bayerske geografens skrifter” (LKE 2008: 439). 8) ”Namnet på preussarna förekommer först i formen Bruzi på 900-talet hos The Bavarian Geographer (Zakrzewski 1917), och i formen Burūs (ungefär år 965) i de arabiska verken av Ibrāhim ibn Ja’kūb (Kowalski 1946, s. 147)” (Dini 2014: 327). 9) ”När han argumenterade uppmärksammade han¹ de äldsta beläggen för detta folkbetecknande namn i historiska källor, med en rot som börjar på b-: den bayerske geografens (800-talet) Bruzi” (Karaliūnas 2015: 232). 1 Scil. Leszek Bednarcukas, žr. Bednarcuk 1982: 49–66. 16 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Vadinamojo bavarų geografo Bruzi ir prūsai Alla ovannämnda forskare2 betonar två fakta som anses vara välkända, tillförlitliga och obestridliga: etnonymen Bruzi nämndes för första gången på 800-talet; detta är den första hittills kända beläggningen av etnonymen prūsai. Den bayerske geografens vittnesbörd är alltså av avgörande betydelse av två skäl: på grund av likheten mellan den formella etnonymen Bruzi (belagd av den bayerske geografen) och den senare formen prūsai (belagd i stor omfattning från 1200-talet), vilket fick många forskare att identifiera Bruzi med prūsai; på grund av den ålder som tillskrivs belägget (800-talet). Om texten som tillskrivs den så kallade bayerske geografen exempelvis vore från 1200-talet, skulle den inte vara lika betydelsefull, eftersom både etnonymen prūsai och choronymen Prūsija nämns i många andra källor från 1200-talet. Det är ändå nödvändigt att precisera några (uppenbara) saker. Som vi nyss har sett hävdas det i de nämnda publikationerna att etnonymen Bruzi nämndes för första gången på 800-talet. Egentligen vore det mer korrekt att säga att dokumentet där formen Bruzi förekommer är daterat till 800-talet. Ännu mer precist uttryckt: dokumentet där formen Bruzi förekommer brukar dateras till 800-talet och skrevs av en okänd författare, som konventionellt kallas den bayerske geografen. Nu kan man fråga sig: på vilka grunder hävdar man att dokumentet där formen Bruzi förekommer ska dateras till 800-talet? Likaså: är vi helt säkra på att etnonymen Bruzi kan identifieras med just de stammar som från 1200-talet benämns med etnonymen prūsų? Detta är frågor som är svåra (eller omöjliga) att besvara enbart utifrån lingvistiska resonemang. För att besvara dem på ett tillfredsställande sätt finns det bara en väg: en filologisk (det vill säga kritisk) analys av originaldokumentet där etnonymen Bruzi är nedtecknad. Med termen filologisk analys avser jag en kritisk undersökning av dokumentet med hjälp av filologins redskap: paleografi, kodikologi, textkritik, med andra ord ecdotik. När lingvister undersöker en mer eller mindre enstaka, isolerad glossa eller ett enskilt belägg tenderar de vanligtvis att genast (och oftast enbart) koncentrera sig på etymologiska jämförelser och därför ofta utelämna andra slags resonemang. Så gick det också till med etnonymen Bruzi. 2 Även den senaste läroboken i preussisk forskning framför samma påståenden: ”Från 800-talet är även namnet prūsų belagt i källorna (jfr den bayerske geografens Bruzi från 800-talet, Ibrahim-ibn-Jokūbos Burūs från 900-talet, Adam av Bremens Pruzzi från 1000-talet, Nestorkrönikans Поусы från 1000–1100-talet osv.)” (Rinkevičius 2015: 14). Straipsniai / Articles 17 DIEGO ARDOINO Kaip puikiai nurodo Simas Karaliūnas (Karaliūnas 2015: 226–237), baltų filologai, tyrinėję bavarų geografų liudijimą, nepavargino patikrinti dokumento datos ir Bruzi ~ prūsai tapatinimo pagrįstumo, susikoncentruodami daugiau į etimologinę ir lingvistinę formos Bruzi analizę. I sådana fall som det aktuella bör man ändå åtminstone till en början stå emot den etymologiska analysens lockelse och, efter att ha avvisat den, noggrant undersöka dokumentet som innehåller det aktuella ordet ur filologisk, kodikologisk och paleografisk synvinkel. Ett sådant modus operandi skulle ge en stabilare grund för vidare lingvistiska undersökningar och bidra till att förhindra spridningen av felaktig (eller ännu värre – helt ogrundad) information. När sådan information vandrar från en publikation till en annan blir den omöjlig att kontrollera och accepteras efter några citeringar tout court som sann, vilket orsakar stor skada för befintliga vetenskapliga resultat och framtida forskning. Låt oss nu gå vidare till beskrivningen av det dokument som tillskrivs de bayerska geograferna. Etnonymen Bruzi förekommer i ett kort dokument (två sidor) som är känt som: Beskrivning av städerna och områdena norr om Donau (det vill säga ”Beskrivning av fästningarna och länderna på Donaus norra sida” (se fig. 1). FIG. 1. Dokumentets incipit. Detta är den korta incipit för dokumentet (det vill säga de första orden, som senare blev dokumentets titel i sin helhet), vars okände författare 1796 av den polske författaren Jan Potocki benämndes bayerska geografer3, eftersom texten hade upptäckts i München, i den bayerska statsbiblioteket (Bayerische Staatsbibliothek), som på den tiden var känt som Bibliotheca Regia Monacensis. Descriptio civitatum et regionum finns i ett Codex unicus (det vill säga det enda bevarade och kända exemplaret av dokumentet), upptäckt 1772 av den franske historikern och dramatikern Louis-Gabriel du Buat-Nançay på de två sista bladen (149v och 150r) i en pergamentfolio med olika texter om geometri och astronomi (förvarad i Staatsbibliothek München, med signum Clm 560). 3 Om den bayerska geografen, se Zakrewski 1917; Von Keltsch 1886: 505–560; Fritze 1952: 326–341; Billig 1995: 27–67; Rossignol 2011: 305–316. 18 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Vadinamo varų geografo Bruzi ir prūsai FIG. 2. Descriptio civitatum et regionum folio 149v. Straipsniai / Articles 19 DIEGO ARDOINO FIG. 3. Descriptio civitatum et regionum folio 150r. 20 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Vadinamojo bavarų geografo Bruzi ir prūsai I kodexen kan man urskilja fyra kodikologiska enheter av olika ålder, vilka den framstående paleografen Bernhard Bischoff4 daterade till slutet av 800-talet (de två sista) respektive 1000-talet (de två första). Descriptio civitatum et regionum är otvivelaktigt ett senare tillägg, daterat till 900-talet (eller något senare), vilket enligt Bischoff5 skrevs av en avskrivare med ursprung i sydvästra Tyskland. Descriptio civitatum et regionum (se fig. 2 och 3) är ett kort6 och i många avseenden problematiskt dokument7 – en förteckning över femtioåtta folk bosatta i Donaus norra region, som blivit tämligen viktig för slaviska historieforskare främst på grund av sin ålder. Vid de flesta etnonymer anges vanligen det motsvarande antalet civitates (termen civitas bör sannolikt förstås som beteckning för fästningar snarare än städer eller territoriella områden), och ibland lämnas även kompletterande information. Descriptio civitatum et regionum har en tydlig tvådelad struktur. Efter incipit räknas 13 folk upp, varefter två preciseringar infogas: Iste sunt regiones, que terminant in finibus nostris (se fig. 4) Isti sunt, qui iuxta istorum fines resident (se fig. 5). 4 FIG. Descriptio civitatum et regionum folio 149v, rad 15–16. 5 FIG. Descriptio civitatum et regionum folio 149v, rad 16. Därefter räknas folk upp ända till dokumentets slut, som helt enkelt avslutas ex abrupto med det femtioåttonde folket (Golensizi civitates V), utan någon ytterligare information eller explicit. Många av de folk som räknas upp i den andra delen är inte 4 Žr. Bischoff 1981: 187–211; Bischoff 2004: 221–222. 5 Bischoff 1960: 262, 3 išn. 6 Descriptio omfattar 26 rader på folio 149v och 12 rader på folio 150r. Etnonymen Bruzi förekommer på folio 150r, rad 5–6. 7 Franzas Brunhölzas (1996: 502–503) jam nesuteikia jokios literatūrinės svarbos. Straipsniai / Articles 21 DIEGO ARDOINO är kända från ingen annanstans, och det är ofta svårt (eller helt omöjligt) att fastställa vilket folk som avses. För vissa av dessa folk anges inget antal civitates, medan antalet för andra är enormt och ibland även uppgifter av gissningskaraktär förekommer. På grund av denna inkonsekvens har det hävdats att den andra delen av Descriptio civitatum et regionum ursprungligen var en separat text av en annan författare. Om man bortser från hypotesen om flera möjliga redaktioner kan man hävda att det sätt på vilket textens andra del är utformad ofta avslöjar en viss inexakthet hos skribenten (eller hos en möjlig källa som han använde). Dessutom tycks folken i de flesta fall inte räknas upp efter geografisk placering, varför det är mycket riskabelt att betrakta dem som (om än ungefärliga) geografiska referenspunkter. Utan att här gå närmare in på dokumentet och de många oklarheter det innehåller (framför allt sådana som rör dokumentets källor och syften) vill jag rikta uppmärksamheten mot etnonymen Bruzi, som, såsom upprepats många gånger, sedan länge i den baltiska och slaviska filologiska litteraturen betraktas som den äldsta idag kända beläggformen för etnonymen prūsi. I texten Descriptio civitatum et regionum är Bruzi det trettioåttonde folk som nämns (se fig. 6): Bruzi: pluf ē undē: quādenia ad rhenū. dvs. Bruzi plus est undique quam de enisa ad rhenum. Fig. 6. Descriptio civitatum et regionum sidan 150r, rad 5–6. Utifrån samtliga beskrivningar av folken som den bayerske geografen nämner kan kommentaren till etnonymen Bruzi översättas, eller snarare tolkas, så här: regionen där Bruzi bor är i alla avseenden större än området som sträcker sig från Enns till Rhen. Med ännu ett inledande förbehåll om att alla hypoteser som lagts fram i anslutning till detta ämne, på grund av bristen på data och belägg, i vilket fall som helst måste betraktas som (mer eller mindre välgrundade) gissningar, ska jag med utgångspunkt i den nyss föreslagna översättningen försöka förstå (dvs. tolka) den bayerske geografens påstående om Bruzi. Att ordet henu syftar på floden Rhen (latin Rhenus; tyska Rhein) förefaller obestridligt. Eftersom Rhen är en flod är det sannolikt att även ordet enisa skulle kunna beteckna en flod, en sjö, ett berg eller något annat betydelsefullt och lätt identifierbart landskapselement. 22 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Vadinamo barų geografo Bruzi ir prūsai Enisaenisa kan i själva verket ganska övertygande förknippas med den nuvarande floden Enns (Enns på tyska), en sydlig biflod till Donau som flyter ungefär 250 km genom Österrike (se fig. 7). 7 FIG. Regionen som sträcker sig från Rhen till Enns. Floden Enns har belagts med olika latinska namn: Anasus, Anis, Anesus (Forcellini 1828: 960); Anes, Enes, Ensa, Anas, Enes, Anis, Anisa (Graesse 1909: 17). Descriptio civitatum et regionum | Graesse 1909: 17 | Forcellini 1828: 960 | Enisa | Anas | Anas | Anes | Anes | Anis | Anis | Anisa | Anesa | Enes | Enes Någon exakt motsvarighet har ännu inte hittats, men den fonetiska skillnaden mellan namnet enisa som den bayerske geografen har belagt och varianterna Anisa, Enasa som förekommer i andra källor är så subtil att den kan erinra om de rena variationerna hos medeltida skrivare (namn på andra språk, vars ljud inte hade motsvarigheter i latinskans Straipsniai / Articles 23 DIEGO ARDOINO fonetiska och grafiska inventarium, anpassades på olika sätt till latinskans ljudsystem och skriftsystem) kan också betraktas som en variant av flodnamnet Enns på latin: enisa – Enns. Ett mycket betydelsefullt, värt att understryka och hittills ouppmärksammat faktum är att uppgifter av olika slag om andra stammar i hela texten Descriptio civitatum et regionum presenteras ganska abstrakt, i ett vagt sammanhang, utan några kopplingar eller antydningar som skulle göra det möjligt att knyta den omnämnda stammen till en bestämd, konkret identifierbar plats eller hänföra den till en viss tidsperiod. Endast i påståendet om Bruzi anges tydliga geografiska koordinater, med vars hjälp barbarernas geografiska område kan fastställas ganska exakt. Dessutom är det värt att notera att det raka avståndet mellan bergskedjan Radstädter Tauern i Österrike, i delstaten Salzburg (Land Salzburg), där Enns har sin källa, och Fubach, också i Österrike, i distriktet Bregenz (Bregenz), där Rhen mynnar ut i Bodensjön (Bodensee), är omkring 300 km. Det är ett betydande, men samtidigt inte alltför stort avstånd, vilket gör det ganska övertygande att geografiskt identifiera floden Enns med enisa. Vad betyder då påståendet närmare bestämt: regionen där Bruzi bor är i alla avseenden större än området som sträcker sig från Enns till Rhen? Det sägs inte uttryckligen var Bruzi-regionen faktiskt låg, men det är sannolikt att den barbariske geografen med sitt elliptiska påstående avsåg att regionen där Bruzi bodde inte bara utgjordes av området som sträckte sig från Enns till Rhen: den var ännu större och bredde ut sig i alla riktningar. Om vi tolkar påståendet så, det vill säga som att Bruzi bor i en obestämd region som är större på alla sidor än området mellan Enns och Rhen, vore det svårt att förstå syftet med att ange så exakta koordinater (de enisa ad rhenum), enbart för att läsaren med hjälp av ett konkret exempel skulle förstå Bruzi-stammarnas regions utsträckning utan att veta var den faktiskt ligger. Men om man antar att Bruzi levde i området mellan Enns och Rhen blir det, med tanke på avståndet mellan denna region och Preussen, det vill säga området mellan floderna Wisła, Nemunas och Narew, mycket svårt och föga sannolikt att identifiera fienderna med Bruzi-etnonymen, eftersom man då måste föreställa sig att fienderna en gång hade slagit sig ned i det nuvarande sydvästra Österrike och sydvästra Tyskland. Detta förefaller omöjligt utifrån våra nuvarande kunskaper inom lingvistik, historia och arkeologi. Eftersom man emellertid vet mycket lite om de omfattande förflyttningar av stammar och folk som ägde rum i Europa under tidig medeltid (och radikalt förändrade Europas tidigare etniska och språkliga förhållanden), till följd av bristen på skriftliga källor, bör man undvika kategoriska bedömningar när obestridliga bevis saknas. Särskilt med tanke på att den etniska sammansättningen i själva den preussiska regionen förändrades radikalt så många som tre gånger från 1200-talet till 1900-talet, något som vi inte ens skulle kunna föreställa oss utan skriftliga källor. 24 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Vadinamo barų geografo Bruzi ir prūsai Även utan skriftliga källor skulle vi kunna förstå att samma etnonym prūsai, som under medeltiden betecknade baltiska stammar, senare kom att beteckna litauerna i Lill-Litauen och också, hur paradoxalt det än kan verka, tyskarna som utrotade preussarna och som språkligt, kulturellt och religiöst skilde sig grundläggande från preussarna. När vi återgår till den bayerske geografens påstående om Bruzi bör vi i själva verket också uppmärksamma en annan ganska betydelsefull omständighet. Eftersom Enns är en sydlig biflod till Donau ligger området mellan Rhen och Enns (åtminstone i förhållande till floden Enns) på Donaus södra strand (se fig. 7), vilket inte stämmer överens med den bayerske geografens text, där han beskriver fästningar och områden på Donaus norra strand (Descriptio civitatum et regionum ad septentrionalem plagam danubii). Uttrycket *undique* (”från alla håll”, ”allomfattande”) visar dock att området där Bruzi-stammen bodde också sträckte sig norrut, det vill säga till Donaus norra strand, och det var just denna precisering som gjorde det möjligt för den bayerske geografen att ta med Bruzi i sin förteckning. Det bör tilläggas att Descriptio civitatum et regionum inte kan betraktas som en särskilt exakt och entydigt tillförlitlig källa, eftersom det rör sig om en text från 900–1000-talet. Dessutom är den inte en tydligt strukturerad geografisk avhandling författad av en skolad författare (något som skulle ha gjort källan betydligt mer tillförlitlig), utan snarare en förteckning över områden och stammar, möjligen sammanställd (eller kopierad) av en avskrivare eller en student, alternativt ett kortfattat referat. Den är viktig för oss just på grund av den datering som tillskrivs den. Sammanfattningsvis kan man säga att: Descriptio civitatum et regionum ad septentrionalem plagam Danubii, det vill säga det dokument där etnonymen Bruzi finns belagd, dateras inte till 800-talet utan till 900-talet eller ännu senare. Det innebär att detta sannolikt inte är den första kända beläggningen av etnonymen prūsai, som man hittills har ansett, och därför konkurrerar den etnonym Bruzi som den bayerske geografen belagt, på grund av den kronologiska likheten, med den etnonym Brūs8 som också dateras till 900-talet och nämns av resenären Ibrāhīm ibn Jaʿkūb. Den bayerske geografen är en fiktiv benämning. I själva verket är det okänt vem som skrev Descriptio civitatum et regionum, men det råder inget tvivel om att denna korta folkförteckning skrevs på den sista sidan i en redan helt färdigställd kodex, och att den inte har något samband med kodexens innehåll, som är en astronomische und mathematische Sammelhandschrift. Språket i Descriptio civitatum et regionum är ganska konsekvent, men ibland också inexakt. Detta är en betydelsefull omständighet som sannolikt visar att Descriptio civitatum et regionum sammanställdes hastigt, som en sammanfattning eller ett utkast, en resumé av en längre text eller av flera olika texter, förmodligen avsedd för någon 8 Se Kowalski 1946: 147. Straipsniai / Articles 25 DIEGO ARDOINO för personligt, inte offentligt bruk. Detta väcker naturligtvis allvarliga tvivel om tillförlitligheten hos den information som presenteras där. • Det är troligt att den bayerske geografen med sitt tämligen elliptiska påstående om etnonymen Bruzi i själva verket ville säga att den region där Bruzi bosatte sig inte bara är ett område som sträcker sig från Enns till Rhen, utan också att denna region är ännu större, eftersom den sträcker sig undique, det vill säga i alla riktningar. • Om denna hypotes godtas skulle det i själva verket vara mycket svårt att förknippa pruserna med etnonymen Bruzi, eftersom man då måste föreställa sig att pruserna en gång levde i det område som i dag utgör sydvästra Österrike och sydvästra Tyskland. LITERATŪRA B e d n a r c z u k L e s z e k 1982: Onomastyka bałtycka w źródłach antycznych. – Acta Balto-Slavica 14, 49–66. B i l l i g G e r h a r d 1995: Zur Rekonstruktion der ältesten slawischen Burgbezirke im obersächsisch-meißnischen Raum auf der Grundlage des Bayerischen Geographen. – Neues Archiv für sächsische Geschichte 66, 27–67. B i s c h o f f B e r n h a r d 1960: Die südostdeutschen Schreibschulen und Bibliotheken in der Karolingerzeit I: Die Bayerischen Diözesen 2. Wiesbaden. B i s c h o f f B e r n h a r d 1981: Bücher am Hofe Ludwigs des Deutschen und die Privatbibliothek des Kanzlers Grimald. – Mittelalterliche Studien. Ausgewählte Aufsätze zur Schriftkunde und Literaturgeschichte 3, ed. by B. Bischoff. Stuttgart, 187–211. B i s c h o f f B e r n h a r d 2004: Katalog der festländischen Handschriften des neunten Jahrhunderts (mit Ausnahme der wisigotischen) 2. Wiesbaden, 221–222. B r u n h ö l z F r a n z 1996: Historie de la littérature latine du Moyen Âge II De la fin de l’époque carolingienne au milieu du XIe siècle. Brepols, Louvain. D i n i P i e t r o U m b e r t o 2014: Foundations of Baltic languages. Vilnius: Eugrimas. E n d z e l ī n s J ā n i s 1945: Ievads baltu filoloģijā. Rīgā: Universitātes grāmatu apgāds. F o r c e l l i n i E g i d i o 1828: Totius Latinitatis lexicon, consilio et cura Jacobi Facciolati opera et studio Aegidii Forcellini alumni seminarii patavini lucubratum edidit (...) Jacobus Bailey (...) volumen secundum. Londini. F r i t z e W o l f g a n g H e r m a n n 1952: Die Datierung des Geographus Bavarus. – Zeitschrift für Slavische Philologie 21, Heft 2, 326–341. 26 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a LXXV Vadinamo barų geografo Bruzi ir prūsai Grasse Johan Georg Theodor 1909: Orbis latinus, oder Verzeichnis der wichtigsten lateinischen Orts- und Ländernamen von Dr. J. Th. Grasse. Ein Supplement zu jedem lateinischen und geographischen Wörterbuch. Auflage, mit besonderer Berücksichtigung der mittelalterlichen und neueren Latinität neu bearbeitet von Friedrich Benedict. Berlin. Kabelka Jonas 1982: Baltų filologijos įvadas. Vilnius: Mokslas. Karaliūnas Simas 2015: Baltų etnonimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Kowalski Tadeusz 1946: Relacje Ibrahima ibn Ja’kūba z podróży do krajów słowiańskich w przekazie al-Bekriego (Pomniki dziejowe Polski, seria II, vol. 1). Kraków: Polska Akademia Umiejętności. LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2008. Mažiulis Vytautas 1966: Prūsų kalbos paminklai. Vilnius: Mokslas. Rinkevičius Vytautas 2015: Prūsitikos pagrindai. Vilnius: UAB Baltijos kopija. Rossignol Sébastien 2011: Überlegungen zur Datierung des Traktates des sog. Bayerischen Geographen. – Der Wandel um 1000, hrsg. von F. Biermann, T. Kersting und A. Klamm. Beier & Beran, Langensbach, 305–316. Schmalstieg William Riegel 1976: Studies in Old Prussian. The Pennsylvania State University Press, University Park and London. Toporov 2006: Топоров Владимир Николаевич и др. Языки мира: Балтийские языки. Москва: Academia. Von Keltsch Viktor 1886: Der bairische Geograph. – Altreussische Monatsschrift 23, 505–560. Zakrzewski Stanisław 1917: Opis grodów i terytoriów z północnej strony Dunaju czyli t.z. Geograf bawarski. Lwów: Ossolineum. Zinkevičius Zigmas 1984: Lietuvių kalbos istorija 1. Lietuvių kalbos kilmė. Vilnius: Mokslas. Straipsniai / Articles 27 DIEGO ARDOINO The So-Called Bavarian Geographer’s Bruzi and Old Prussians SUMMARY It is a widespread opinion in literature that the ethnonym Prussians is first encountered as the form Bruzi in a short Latin manuscript discovered in the late 18th century and conserved in the Bavarian State Library. The manuscript is known as the Descriptio civitatum et regionum ad septentrionalem plagam Danubii and consists of a list of 58 tribes located in Central and Eastern Europe. By the end of the 18th century its unknown author was referred to as Géographe de Bavière. The code is traditionally dated back to the 9th century; nevertheless, an accurate codicological and palaeographical study of the original text and its context shows that the Descriptio civitatum et regionum actually dates back to the 10th century or even later. This calls into question whether Bruzi is truly the oldest record of the ethnonym Prussians known to date, since Ibrāhīm ibn Ja’qūb, a traveler (or a merchant) who traveled in Western and Central Europe in the mid-10th century, in the memoirs of his journey (which actually have been lost) registers the form Burūs, traditionally referred to Old Prussians too. Moreover, a thorough philological examination of the whole Descriptio civitatum et regionum suggests to identify the term enisa with Enns River and to settle the Bruzi in a region whose central part is located between the Rhine and the Enns rivers. However, this assumption would make it problematic to identify the ethnonym Bruzi with Old Prussians, since one should imagine that Old Prussians were once settled in the area of the current Southwestern Germany and Southern Austria. Įteikta 2016 m. lapkričio 9 d. DIEGO ARDOINO Vilniaus Universiteto Filologijos fakulteto Romanų filologijos katedra Universiteto g. 5, LT–01513 Vilnius [email protected], [email protected] 28 Acta Linguistica Lithuanica LXXV